Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Friskolornas företrädare borde vara för ett avdrag på skolpengen

När det är gott om tomma platser på de kommunala skolorna blir skolpengen högre och när det är få lägre. Det är motivet till att det bör ske ett avdrag på skolpengen i enlighet med förslaget i En mer likvärdig skola.

När det är gott om tomma platser på de kommunala skolorna blir skolpengen högre och när det är få lägre. Det är motivet till att det bör ske ett avdrag på skolpengen i enlighet med förslaget i En mer likvärdig skola.

När man lyssnar på hur friskolornas företrädare resonerar framgår det att de är medvetna om att skolpengens storlek är beroende av hur många tomma platser som finns i de kommunala skolorna. Logiskt borde de då också inse att ett avdrag på skolpengen bör genomföras.

Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton har skrivit ett intressant blogginlägg på temat att Skolpengen är inte lika – dvs oberoende av bakgrund där hon lyfter fram att det både finns ett grundbelopp i skolpengens beräkning och ett socioekonomiskt tillägg som varierar beroende på elevens bakgrund.

Jag vet inte riktigt vem det är hon debatterar emot när hon skriver ”ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ’lätt elev’ som för en elev som har en tuffare bakgrund”. Ingen jag känner till (och då innefattas samtliga mer kända debattörer av frågan) skulle inte säga att det finns en socioekonomisk fördelning av delar av skolpengen i dag, så det känns rätt mycket som en halmgubbeargumentation.

Tre slutsatser

Men längst ned i Ulla Hamiltons blogginlägg finns det tre slutsatser, där det andra mår bra av att diskuteras:

  1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng.
  2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.
  3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Den första och den tredje slutsatsen hänger väl ihop med den argumentation som förs i inlägget. Den andra argumenteras det dock inte för utan den bara anses följa, samtidigt som det är just den som frågan om ett avdrag på skolpengen enligt Åstrandsutredning berör. Vad Ulla Hamilton försöker göra här är alltså att argumentera för en sak samtidigt som läsaren ska intalas att det även ger argument utanför det.

Varför måste då inte likvärdighet ”innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng”? För att förstå det måste vi se till den andra delen av ekvationen, den del som Ulla Hamilton helt nonchalerar: var och hur kostnaderna uppstår i skolan.

Rimlig tolkning av likvärdighet är lika resurssättning av grupp

Undervisning bedrivs i normalfallet i gruppform och inte individuellt. Det innebär att ett antal elever samlas för att få gemensam undervisning. Det kan vara 20, 25 eller 30. För att dessa elever ska få en likvärdig undervisning krävs det ungefär lika många lärare oavsett om de är 20, 25 eller 30 elever som lyssnar. Det krävs garanterat inte 50 procent mer lärarresurser för att undervisa 30 än 20 elever, vilket är vad som implicit ligger i Ulla Hamiltons påstående att likvärdighet innebär lika skolpeng.

Så en rimlig tolkning av likvärdighet i det här fallet är inte ”lika skolpeng per elev” utan snarare lika resurssättning av undervisningsgrupp oavsett dess storlek. Då kan nämligen eleverna erbjudas en likvärdig undervisningssituation.

Det enklaste sättet att lösa det problemet vore att resurssätta per klass/undervisningsgrupp istället. Nu valde Björn Åstrand i sin utredning En mer likvärdig skola att inte föreslå det utan istället föreslå att ett avdrag ska ske på skolpengen. Hans argument mot en klasspeng är att de stora marginaleffekter som skapas när ytterligare en elev tas emot så det faller ut en ny klass riskerar bli rejält kostnadsdrivande i ett system där finansiären inte har koll på hur klasstrukturen ser ut och det finns vinstsökande företag.

Varför motsvarar då ett avdrag på skolpengen den lösningen till en del? Som lagstiftningen ser ut är det de kommunala skolorna som har att hanterat utbudsansvaret och se till att det finns skolor överallt i kommunen. Faktum är att om alla elever vill gå i en kommunal skola ska kommunen kunna erbjuda dem det. Eller som det står i Skollagen 10 kap 24 §:

”Hemkommunen ansvarar för att utbildning i grundskolan kommer till stånd för alla som enligt denna lag har rätt att gå i grundskolan och som inte fullgör sin skolgång på annat sätt.

Skyldigheten enligt första stycket ska fullgöras genom att hemkommunen anordnar grundskola i den omfattning som krävs för att bereda utbildning för alla i kommunen som är berörda.”

Det betyder i praktiken att sannolikheten för att det ska uppstå tomma platser i ett klassrum är mycket högre för kommunala skolor än för fristående skolor. Att så är fallet visas väl i Björn Åstrands utredning.

Tomma platser gör skolpengen högre

Men de tomma plasterna har också en annan konsekvens: de bidrar till att göra skolpengen högre än vad den skulle vara om kommunen alltid hade alla klassrum helt fyllda. Skälet är att de fasta kostnaderna (lokaler) och semi-fasta (personal) delas på de antal elever som undervisas – är det bara 25 i snitt blir skolpengen mycket högre än om det är 30 i snitt.

Att det är precis så här systemet fungerar är också friskolornas företrädare väl medvetna om. Till exempel skriver Friskolornas riksförbund i sitt yttrande över Åstrands utredning: ”Eftersom /grund/beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Precis: tomma platser ger upphov till en högre skolpeng än vad den skulle varit om kommunen alltid hade fulla klassrum.

Även den till Internationella engelska skolan knutne Hans Bergström konstaterar detta när han i en replik på Johanna Jaara Åstrands debattartikel, i vilken hon utvecklar hur man skulle kunna förfina Björn Åstrands förslag, skriver: ”Under de år vi nu genomgår ökar antalet elever kraftigt i grundskolan. Det gör att kommuner kan fylla upp sina existerande skolor, vilket har sänkt den relativa skolpengen för friskolor de senaste åren.” Återigen, tomma platser gör att skolpengen blir högre än vad den skulle vara om kommunens skolor alltid vara fulla. (Ni kan också läsa Johanna Jaara Åstrands slutreplik.)

Välmotiverat avdrag

Det är det här som motiverar att det ska ske ett avdrag på skolpengen. Det är också att skälet till avdraget ligger i hur många tomma platser som finns i de kommunala skolorna som gör att Björn Åstrand väljer att inte föreslå ett fast avdrag utan att det istället bör variera mellan åren. Resonemanget är helt rimligt, avdraget bör vara större när elevkullarna är små och det är många tomma platser i klassrummen och mindre när elevkullarna är stora och det är få tomma platser.

Emellertid hade det varit en mycket enklare lösning om det varit ett fast procentavdrag än den föreslagna, vilket gör att Lärarförbundet ändå helst skulle vilja se ett sådant i vårt yttrande. Inte minst är ett skäl att den föreslagna regeln riskerar att leda till en mängd domstolsprövningar.

Men det viktiga här är att även företrädare för friskolorna medger att de tomma platserna i kommunala klassrum bidrar till att göra skolpengen onödigt hög. I praktiken vidgår de alltså att de fakta som ligger bakom Björn Åstrands förslag om ett avdrag på skolpengen. Så bra, då saknas bara det logiska slutledet: när man är för det bakomliggande resonemanget är det enda rimliga att även vara för förslaget.

Frågor & Svar