Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Central rättning låter slagkraftigt, men löser absolut ingenting

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Central rättning har kommit att framstå som universalmedlet som ska rädda drömmen om en likvärdig bedömning, strama till betygssystemet och avlasta lärarna. Inget av detta är i närheten av att vara sant. Men politiker ropar efter central rättning som en livboj, för att slippa ta tag i de systemproblem som istället på riktigt skulle kunna förändra de rådande problem som rör betygen.

Uppsatser borde inte vara en del av ett nationellt prov

Det förslag på central rättning som nu har presenterats, innefattar nationella provens uppsatsdelar i svenska/svenska som andraspråk och engelska i åk 9 och i svenska/svenska som andraspråk 3 och engelska 6 i gymnasiet.

Uppsatser i sig är den sorts uppgift som egentligen inte går att nå någon som helst slags likvärdig bedömning av. Skolinspektionen rättar om en del prov i sitt uppdrag och har slagit fast att ju längre frisvar en uppgift har, desto större diskrepans mellan den ursprungsrättande lärares bedömning och den omrättande lärarens. Mindre diskrepans blir det dock om provet från början har rättats av någon annan en den undervisande läraren (extern rättning), om provet är avidentifierat eller om provet sambedömts av flera lärare. Skolinspektionens omrättning har också visat att det är vanligast att det skiljer ett betygssteg mellan ursprungsbedömningen och ombedömningen, där ursprungsbedömningen då varit mer generös.

Att avidentifiera, sambedöma eller externt bedöma nationella prov, ger generellt alltså lägre betyg på delprov som innehåller längre frisvar, men det visar inte alls om det är ursprungsbedömaren eller ombedömaren av uppsatserna som har satt rätt betyg på provet. För att sätta rätt betyg på en uppsats, det är något helt annat än att rätta mattetal eller flervalsfrågor där det finns ett rätt och fel. Det här är en grundläggande skillnad som aldrig kommer upp i diskussionen kring de nationella proven. Att ha med uppsatser som delprov och därmed ge sken av en slags nationell likvärdig bedömning, är inte lämpligt, p g a denna svårighet genom uppsatsens form.

Noterbart är också att av den dryga hälft som får ett annat betyg av omrättaren än den egna skolan, är det var tredje som fick ett högre betyg än det skolan gav, bara två av tre fick ett lägre.

Resultat på ett delprov spelar ingen roll för elevens betyg

Så utifrån den bakgrunden, att ta de delproven och göra en jätteapparat med central rättning är anmärkningsvärt i sig. Att säga att det kommer åt bristande likvärdighet i bedömning är patetiskt, eftersom resultatet på ett delprov inte har någon som helst betydelse för vad sedan eleven får för betyg i ämnena. De nationella provens syfte är att de ska vara stödjande vid betygsättning och resultatet på proven ska särskilt beaktas vid betygssättningen. Men det finns inga ramar, ingen definition vad detta innebär. Inga hinder eller påföljder om ämnesbetyget ändå blir betydlig högre än provbetyget. Och det är ämnesbetygen som har betydelse i Sverige, ämnesbetygen i åk 9 blir slutbetygen som du söker vidare till gymnasiet med. Vad eleven har för provbetyg på de nationella proven har ingen som helst betydelse formellt för något som rör elevens fortsatta studier.

I diskussionen kring de nationella proven låter det ändå ibland som de är det mest betydelsefulla som finns. Här är det viktigt att poängtera att en elev i årskurs 9 gör nationella prov i 5 ämnen, men får betyg i 17 ämnen. Och statistiken visar att s k glädjebetyg hålls igen en del i de ämnena som har nationella prov, men i ämnen utan nationella är det ingen hejd på dem.

Så alla dessa prov, den arbetsbelastning de innebär för både lärare och elever, de stora summor det kostar att göra och genomföra, den enorma tid, logistik och avkall på annan undervisning när proven ska genomföras, allt detta är strunt samma när ändå betygen kan sättas hur som helst oavsett. Det är det som är helt befängt i det hela. En gigantisk apparat som inte ger någon egentlig effekt.

Hela betygssystemet måste ses över

Det är därför man måste se över hela betygssystemets funktion, F-gränsen, de nationella provens utformning och funktion och konsekvenser av alltihop. Skolverket har på eget initiativ tagit fram en rapport med olika förslag på modeller som visar på hur detta skulle kunna göras, den är en utmärkt utgångspunkt att börja jobba utifrån. Det här måste beslutsfattarna ta tag i istället för att göra plakatpolitik av central rättning som lösning på systemproblemen.

Och så detta med vilka som ska genomföra denna centrala rättning. Här sätter Skolverket sitt hopp till tusentals pensionerade lärare och verksamma lärare som skulle ska ha det som bisyssla. Hur många timmar på ett dygn har en verksam lärare?

Och att sätta sitt hopp till pensionerade lärare, desperat kan man tycka och ett tydligt tecken på ett erkännande ändå att verksamma lärare har alldeles för mycket instoppat i sin reglerade arbetstid. För här vill jag påminna om att tiden för arbetet med de nationella proven ska finnas med i lärarens reglerade arbetstid, inte i förtroendetiden. Eftersom det är lagstiftat och obligatoriskt att genomföras under viss tid, kan inte lärarna bestämma över när/hur/om de ska göras och bedömas.

Så central rättning i förslagets utformning är inte en lösning på något egentligen, lösningen är att gå på systemfrågorna. Det finns inga livbojar stora nog att bära upp det här systemet, det måste göras om.

Frågor & Svar