Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Ändra skolans stora systemfel: skolpengen

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Lärarförbundet anser att modellen med skolpeng för att finansiera skolan bör avskaffas och att något annat bör införas istället. För mig är det en fråga om skillnaden mellan genomsnittskostnad och marginalkostnad. Det är just i den skillnaden som problemen med skolpengen uppstår.

Att vi anser att det är hög tid för en reform av skolans finansieringssystem är något som vi har skrivit vid flera tillfällen, till exempel i Dagens Nyheter 2016, som ledare i Lärarnas tidning och häromveckan i Aftonbladet. Men varför anser vi egentligen att den frågan är så viktig?

I normalfallet så bedrivs undervisning i en klass. Den kan vara olika stor, men den kräver ungefär samma resurser oavsett storlek: lokal, lika mycket lärare, lika många lektioner i idrott- och hälsa och så vidare.

Vissa saker varierar lite mer: skolmat och läromedel för att ta de tydligaste exemplen, men även kanske lite mer lärarresurs och lite större insatser från elevhälsan krävs när klassen växer. Detta är dock på marginalen – en klass kostar nästan lika mycket oavsett om det är tjugo elever i den eller om det är trettio.

Sambandet åskådliggörs i den här grafen:

Sambandet mellan total kostnad, snittkostnad, marginalkostnad och skolpeng för en klass.

Den grå linjen är klassens totalkostnad, den går i exemplet från 2,3 miljoner vid 20 elever och till drygt 2,5 vid 32. Den lila linjen visar genomsnittskostnaden för klassen; den börjar på 115 000 kronor vid 20 elever och för att landa på 80 000 vid 32. För varje elev du stoppar in i klassen sjunker genomsnittskostnaden, vilket inte är något att förvånas över då de stora kostnaderna inte påverkas av om det är 24 eller 26 – eller till och med 30 – elever i klassen.

Kostnader ligger fast när elevtalet förändras

Kostnadsökningen för en tillkommande (eller kostnadsminskningen för en bortfallande elev) ligger istället på den nivå som den gula linjen indikerar. Det är detta som är marginalkostnaden för en elev (här räknad till 20 000 kronor) och det är bara den som förändras när elevtalet förändras – övriga kostnader ligger fast.

På sikt finns det så klart alltid möjligheter att slå samman klasser eller skapa nya. Det är dock alltid förenat med organisatoriska svårigheter, det finns lagrum som stipulerar att kommunen ska erbjuda skola på ett sätt som ”är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna”, man kan stå inför osäkerhet inför vad som händer kommande år, vilket gör att man inte vill rusta ned skolorganisationen, och så vidare.

Effekten av skolpengssystemet

Nu ska vi notera den blå streckade linjen. Det är skolpengen i denna kommun, den är satt till att vara 95 000 kronor per elev (och ja, av pedagogiska skäl gör jag det lite enkelt för mig och blandar inte in eventuell ersättning av skäl som socioekonomi eller annat som kan variera per elev). När klassen har färre än 25 elever så ligger skolpengen under genomsnittskostnaden per elev och när den har fler än 25 elever så ligger den över.

Den totala skillnaden vid ett visst elevtal fås genom att multiplicera antalet elever med skillnaden mellan de två strecken för genomsnittskostnad och för skolpeng – ligger genomsnittskostnaden över blir det underskott och ligger den under överskott.

Vid 20 elever är skillnaden 20 000 kronor, vilket innebär att klassen går med 400 000 kronor i underskott. Vid 23 elever är skillnaden 7 600 kronor eller minus 175 000 kronor för hela klassen. Om vi istället har 27 elever i klassen är skolpengen 4 600 kronor högre än genomsnittskostnaden och överskottet för klassen drygt 100 000 kronor. Och om det är 32 elever i klassen så är skolpengen drygt 15 000 kronor över genomsnittskostnaden, vilket summerar till 500 000 kronor i överskott.

Små klasser går back, stora med överskott

Med andra ord: små klasser går back och stora klasser går med överskott (eller på det skolstatistiska sättet: skolor med hög lärartäthet går back och skolor med låg går med överskott).

Effekten är också väldigt stor, eftersom marginalöverskottet per elev i exemplet, när alla fasta kostnader är täckta, är 75 000 kronor. Det blir, som kan konstateras ovan, snabbt väldigt stora belopp – vilket också förklarar storleken på överskott hos en del fristående huvudmän.

Finns en förklaring

Anledningen till att det har blivit så här tror jag mycket hänger ihop med nedanstående sätt att resonera. I detta fall är det taget från den senaste utredningen om skolpengen Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), men det återfinns även på andra ställen:

”Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns. Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.” (sid 158)

Det kan vara rätt att det inte går att göra något schablonmässigt avdrag för det, men att påstå att det är en marginell kostnad är däremot fel. Det noteras ganska snabbt i bilden ovan att så inte är fallet, skillnaden mellan en klass med 23 elever istället för 27 är att gå back med 175 000 mot att gå med ett överskott om 125 000, sammanlagt alltså 300 000 kronor. Argumentationen är svag och bygger på en dålig analys av skolans kostnader.

Det är också det här som ligger bakom att skolor som börjar tappa elever riskerar att hamna i en negativ spiral; tappade elever ger mindre resurser, vilket leder till besparingar, vilket ger fler tappade elever och mer besparingar – kvar står ett antal elever som får en sämre utbildning.

Dags göra om skolfinansieringen

Hela det här tycker jag pekar på att det är hög tid att göra om skolfinansieringen och gå mot en marginalkostnadsmodell istället. En sådan skulle se ut ungefär så här: Varje klass får en fast summa för att den existerar och sedan ges en mindre marginalkostnadsskolpeng per elev. Om vi tänker oss den fasta kostnaden som 1,9 miljoner kronor och den rörliga som 20 000 kronor per elev skulle olika klasser generera följande belopp i det raka skolpengsystemet (95 000 kr per elev) och i marginalkostnadssystemet:


20

24

28

32

Summa

Skolpeng

1 900 000

2 280 000

2 660 000

3 040 000

9 880 000

Marginalkostnad

2 100 000

2 380 000

2 460 000

2 540 000

9 480 000

Intäkt per klass vid olika klasstorlekar i skolpengs- resp marginalkostnadssystem.

Det intressanta med det här är det först och främst passar skolan mycket bättre, för så här skulle intäkter och kostnader för en klass hänga ihop på ett rimligt sätt. Det andra är att den skulle komma bort från en del absurda konsekvenser som dagens system har vad gäller fasta kostnader kontra rörliga intäkter. Det tredje är att det (vid den här fördelningen av klasser) blir en lägre samlad kostnad. Dagens skolpeng kostar helt enkelt mer än den smakar.

Dags att ge sig på systemfelen

För ett tag seden frågade Lärarnas tidning partierna om det vore bra att göra om skolpengen åt det hållet. Bara Moderaterna var helt avvisande och ansåg att dagens system skulle vara kvar.

För min del är Moderaternas avoghet förvånande. Partiet brukar vilja hålla hårt i den offentliga plånboken. Dagens system gör att vissa skolor helt i onödan får mer än de behöver och andra mindre – det sistnämnda gör att man måste betala mer till alla eftersom skolpengens nivå måste vara så stor att även skolor med små klasser överlever. Och de som gynnas av det är de skolor som har välfyllda klasser, vilket leder till att de helt i onödan går med överskott – ett skatteläckage som kostar det offentliga alltför mycket. Vill man hålla i den offentliga plånboken vore en marginalkostnadsmodell att föredra jämfört med dagens per capita-modell.

Det är hög tid att vi börjar ge oss på systemfelen i skolan, istället för att dutta med små frågor. Ett av de allra största är skolpengens per capita-princip. Där vore det välkommet om nästa mandatperiods skolpolitik skulle börja.


Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här