Lärarförbundet

Utredarbloggen tar ny form

Det är dags att förändra lite i utredarbloggen genom att välkomna nya skribenter till bloggen.

Lisa Heino, Per Båvner, Johan Ernestam och Malin Tufvesson kommer fortsätta att skriva i utredarbloggen men vi presenterar nu tre nya kollegor som kommer blogga tillsammans med oss. Bloggen utökas med Hans Flygare, Cyrene Martinsson Wearn och Jens Ranta som är experter inom arbetsmiljöfrågor, socialförsäkringar och avtalsfrågor. Tillsammans kommer vi att fortsätta berätta som saker som händer, påverkansarbete och fördjupa diskussioner i olika aktuella skol- och lärarfrågor.

2018 tror vi kommer bli ett mycket intressant år då vi bland annat står inför riksdagsval och nytt avtal för landets lärare i kommunal sektor. Vi hoppas du vill hänga med oss!

Floskelbingo eller förutsättningar – dags att få ned personalomsättning och sjuktal

”Chefen måste ta sitt ansvar…”; ”Det är viktigt att våra chefer har ett tydligt mandat…”;”Stödet till chefer är högprioriterat…”; ”Skolledare är de viktigaste cheferna som finns!” Jens Ranta påtalar vikten av att prata om chefers förutsättningar istället för att ägna sig åt floskelbingo.

Om vi ger oss i kast med att spela lite floskelbingo med denna typ av fraser är risken överhängande att vi snabbt kommer att ha brickan full – fluffet tycks oändligt när det handlar om vad chefer ska göra och inte göra och hur viktiga chefer är i organisationen. Men verkligheten bakom orden är ofta en annan och det saknas tillräckliga förutsättningar för förskolechefer och rektorer. När cheferna saknar förutsättningar eller inte mår bra på jobbet, då drabbas också medarbetarna.

Vilka förutsättningar saknas?

Det är ingen lätt uppgift att ringa in problemen i ett så komplext yrke som skolledarens. Jag tycker dock att forskarna Linda Corin och Lisa Björk träffar ganska rätt när de i en ny rapport pekar ut några problemområden för kommunala chefer i välfärden.

  • För många medarbetare per chef.
  • Det saknas arenor för att förhandla om mål och medel. Chefer inom andra sektorer kan diskutera vilka mål som är realistiska utifrån de medel de fått. Rektorer och förskolechefer får oftast en påse pengar som är hårt ihopknuten. Sedan finns inget utrymme för dem att prata med sin chef om vad den påsen ska räcka till eller om påsen måste öppnas upp och fyllas på.
  • Stödfunktioner som erbjuder allt mindre stöd. Skolledare behöver stöd exempelvis i områden som rekrytering, teknisk support och lokalfrågor. Dock tycks det ofta som om stödet minskar ju längre bort från huvudmannens kontor verksamheten ligger.
  • För mycket administration och andra uppgifter som känns onödiga för en skolledare

I grunden handlar allt detta om att kraven i yrket är större än resurserna och då är det inte så konstigt att omsättningen på skolledare är hög.

Hot och våld är ett växande bekymmer

Utifrån att jag jobbar som ombudsman och tidigare har arbetat med stressforskning bekymrar det mig särskilt att problemen med hot och våld tycks breda ut sig i skolan och nu även drabbar skolledarna personligen. En artikel i tidningen Chef och Ledarskap visar att drygt en av tre rektorer har utsatts för hot. Och en av tjugo har utsatts för våld.

Att vara chef är ett ensamt arbete och det gör läget extra bekymmersamt. Hot och våld orsakar stark stress. Stressen ökar för den som står själv i denna typ av situationer och omvänt gäller att socialt stöd, och särskilt stöd från chefen, men också från kollegor, har en positiv effekt. Jag hoppas verkligen att huvudmännen reagerar på detta och tar hand om sina skolledare. Jag hoppas också att skolledarna själva vänder sig till sin ledning när något inträffar. När det gäller hot och våld, oavsett vilken medarbetare det riktas mot, måste hela organisationen sluta upp bakom sina anställda. Här behöver det finnas planer och rutiner och det behöver finnas chefers chefer som snabbt ställer upp och kollegor som tar hand om varandra.

Även chefen är anställd

Som ombudsman upplever jag ibland att organisationen tycks ta slut strax ovanför huvudet på rektorn eller förskolechefen. Trots att det oftast finns en förvaltning och en nämnd som ytterst är ansvariga för arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljön känns det inte alltid som om den centrala ledningen har förstått sitt ansvar i denna fråga. Det brister när det gäller att följa upp skolledarnas arbetstid och arbetsmiljö. Det brister när det gäller systematiskt arbetsmiljöarbete som rör skolledare och som ska genomföras av skolledarnas chefer. Det ställs arbetsmiljökrav på skolledare i förhållande till lärare, men det uppmärksammas sällan att författningarna ställer samma krav på rektorers och förskolechefers ledning. Här behövs förändring. Bland annat behöver det skapas tydliga och väl kända rutiner för hur skolledare ska rapportera tillbud och arbetssjukdom för sin egen del och inte enbart för sina medarbetare.

Ta hand om din kollega – det gäller också bland skolledare

Stressen skördar alltfler offer i arbetslivet, men det går många gånger att uppfatta när någon kollega är i riskzonen. Ett tips är att titta efter beteendeförändringar. Börjar personen isolera sig och hoppa över pauser, kaffe, möten, skippar luncher, etc? Humörförändringar är inte heller ovanliga. Det innebär inte alltid att personer blir snarstuckna, ibland kan de istället uppvisa känslor av eufori. Titta även efter funktionsförändringar, som exempelvis att vederbörande börjar glömma bort saker, har svårt att koncentrera sig, eller blir mer ljus- och ljudkänslig. Den kanske viktigaste signalen av alla är att någon har svårt att varva ned, har haft svårt att somna, vaknar på tok för tidigt och/eller inte känner sig utsövd heller efter att ha sovit som vanligt. Prata om sådana här saker. Prata om hur ni kan hjälpa varandra. Prata om prioriteringar och bortprioriteringar. Det är något som jag alltid skulle försöka fånga upp om jag var arbetsgivare eller skyddsombud. Och detta gäller givetvis även om jag var arbetsgivare eller skyddsombud för skolledare.

Rätt förutsättningar ger balans mellan krav och resurser

Skolledare behöver alltså fler stödfunktioner, en dialog kring mål och medel och ett uppdrag som inte innehåller för många ovidkommande uppgifter. Huvudmännen måste ta sitt ansvar för ett fullödigt systematiskt arbetsmiljöarbete kring sina skolledare. Därutöver behöver skolans chefer alltid ta hand om varandra.

Lärarförbundet Skolledare kräver ett rikssnitt på 20 medarbetare per chef. Det krävs många nya skolledare för att komma ned i ett snitt på 20, men när det väl är uppnått tycker jag att skolledarna ska gå ännu längre i sina krav. Detta är viktigt även för lärarna. När det blir fler medarbetare per chef ökar sjuktalen bland medarbetarna och det är kostnader vi inte har råd med idag.

20 medarbetare per chef innebär att det kommer att behövas fler skolledare, men betänk också vad det kostar att skolledare och lärare inte orkar utföra sina jobb. Att personalomsättningen blir alldeles för hög på sina håll. Att folk blir sjuka helt i onödan. Nej, det är dags att skippa dumsnålheten och skapa rimliga förutsättningar för våra skolledare och förskolechefer. Nu, inte 2525.

Statliga beslutsfattare och huvudmän måste börja bry sig om förskolechefers och rektorers förutsättningar på allvar. Annars är risken stor att vi fastnar i en evig floskelbingo samtidigt som sjuktalen och personalomsättningen fortsätter att öka.

Se nyanlända som individer – inte som grupp

Anna Kya, lärare, Gustav Fridolin, utbildningsminister, Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, Angela Fasth (M) Partille, Nihad Bunar, professor Stockholms universitet

Anna Kya, lärare, Gustav Fridolin, utbildningsminister, Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, Angela Fasth (M) Partille, Nihad Bunar, professor Stockholms universitet

Education International har släppt en rapport om Sveriges mottagande av nyanlända elever och lärare. Lisa Heino bloggar om det seminarium som anordnades i samband med rapportsläppet.

Lärarförbundet är en av 398 medlemsorganisationer i Education International (EI), som bedriver en global verksamhet med mänskliga och fackliga rättigheter i fokus. Den 1 februari släppte EI en ny rapport om mottagandet av nyanlända elever och lärare och där är Sverige ett av fem länder som valts ut att medverka. Professor Nihad Bunar vid Stockholms Universitet står bakom Sveriges bidrag ” Newcomers – Hope in a cold climate”. Med anledning av rapportsläppet anordnade EI och Lärarförbundet ett seminarium, där förutom Nihad Bunar, Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, utbildningsminister Gustav Fridolin, läraren Anna Kaya och Partilles moderata ordförande i Barn- och utbildningsnämnden Angela Fasth deltog.

Professor Nihad Bunar berättade att Sverige i ett flertal andra länder, framstår som ett föregångsland i mottagandet av nyanlända elever. Här i Sverige vet vi dock att det ser oerhört olika ut, både mellan både kommuner och skolor. Den generella bilden av framgång behöver därför nyanseras för att fler nyanlända elever ska få en mer likvärdig utbildning. Professor Bunar framhöll att på alltför många håll betraktas och behandlas nyanlända som en homogen grupp, De flesta får därför samma insatser i utbildningssystemet, oavsett individens unika förkunskaper, erfarenheter och behov. Alla nyanlända kan t ex i en kommun få två timmar studiehandledning i veckan i två månader och sedan inte mer, medan i en annan kommun få två timmar i veckan i två år.

En nyanländ elev är en elev, en individ som måste ses som just en individ. Alla människor har kunskaper och erfarenheter att ta tillvara på, att utgå från i kunskapsutvecklingen och som måste visas vara värt något. Det här är något som varje huvudman har ansvar att möjliggöra.

På varje skola måste förutsättningar ges till ämneslärare, modersmålslärare och studiehandledare på modersmål att samarbeta. Läraren Anna Kaya kunde inte nog betona vikten av att det finns det för detta samarbete. Det är förutsättningarna på den enskilda skolan som är helt avgörande, för att eleven både ska ha möjligheter att utvecklas framgångsrikt och för lärarna att genom samarbete kunna ge eleven dessa möjligheter.

För att varje enskild skola ska kunna ge detta behöver huvudmannen agera kraftigt och samlat. Angela Fasth från Partilles Barn- och utbildningsnämnd poängterade även att bland de viktigaste framgångsfaktorerna i deras kommun var att kommunen just samlat över förvaltnings- och nämndgränser beslutat om insatser och stöd tillsammans. Det var en gemensam syn, ett gemensamt arbete som behövdes för att få mottagandet att fungera.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand uppmärksammade särskilt utbildningsminister Gustav Fridolin att det varit ganska tyst ett tag i arbetet och besluten som rör nyanlända elevers skolgång. Det behövs mer av det mesta! Det gäller t ex tillgången på och förutsättningarna för studiehandledning på modersmål. Det behövs krafttag för att säkerställa förutsättningar för modersmålslärare och för att få fler lärare i svenska som andraspråk. Det här var något som läraren Anna Kaya kraftfullt poängterade och Fridolin påpekade att förslag håller på att utarbetas på departementet. Skynda på och hugg i säger jag!

Nihad Bunar framhåll också det akuta läget i gymnasieskolans språkintroduktionsprogram. Det är inte utformat och organiserat som programmets elever skulle behöva. Vägar både stängs och leder fel för alltför många elever där i nuläget.

Mycket sades på seminariet och det går att titta på det på Lärarkanalen framöver. Mycket både klokt och frustrerande ska tilläggas. Sverige behöver överlag steppa upp sitt arbete med att ta vara på och förvalta det faktum att vi nu har en flerspråkig befolkning. I svensk skola ska du kunna både visa och utveckla dina kunskaper på andra språk än svenska. Du är inte ”dum” bara för att du inte kan diskutera orsakerna till historiska händelser, när du kan hur mycket som helst om ämnet i sig, men inte kan säga allt på svenska.

Vi har både en skatt i alla flerspråkiga elever och i alla flerspråkiga lärare. De måste kunna komma in i utbildning för att kunna bli legitimerade flerspråkiga ämneslärare. Tänk vilken framtid Sverige kan få, om alla fantastiska människor med olika språk, kulturer och erfarenheter ges möjlighet att utveckla kunskaper och idéer tillsammans! Då bildas något nytt, något starkare och Sverige kommer visa världen att olikheter verkligen berikar och är den enda vägen framåt! Så kom igen – vad väntar vi på?

Förskolans utemiljö – 10 kvadratmeter per barn räcker inte!

Arbetsmiljöexpert Hans Flygare bloggar om bristen på förskolegårdar på många av landets förskolor.

Sveriges folkmängd växer och urbaniseringen bara fortsätter. Stadens attraktivitet med allt utbud och möjligheter till arbete lockar – många vill bo på samma ställen. Behov av bostäder och förskoleplatser ökar samtidigt som mark och bostadspriser rusat i höjden. I detta läge är det lockande för kommunala planerare och bostadsbolag att snåla in på utemiljön när nya förskolor planeras och byggs. Ytan blir mindre och miljön alltmer konstgjord och tillrättalagd. Det planeras in förskolor där barnen hänvisas till trånga innergårdar och ibland till och med uppe på tak. Boverket har icke bindande riktlinjer på 40 kvadratmeter per barn. I Stockholm ligger ytan per barn på under 10 kvadratmeter i nybyggda områden.

Barn behöver luft, ljus och skuggande träd. Barn behöver kunna springa klättra och krypa för att utveckla sin motorik. Barn som har möjlighet till fri lek ute i en kreativ spännande miljö visar också på en bättre hälsa och minskade koncentrationsproblem. Det visar inte minst forskningsresultat från bland annat Karolinska institutet.

Boverkets riktlinjer finns men följs inte. Det är inte rimligt. Det skapar en ohållbar situation för både barn och lärare i förskolan. Även andra aktörer såsom Gruppen för barns utemiljöer i Stockholm, BUMS, ser denna orimliga situation.

Barn måste få kosta och i det här fallet är det väl investerade kostnader för en bättre framtid.

Medias val av ”experter” bidrar till misstro mot lärare

Foto Unsplash

Foto Unsplash

Hur påverkas synen på lärare när lärare själva inte ses som experter på sitt eget yrkesområde? Lisa Heino bloggar om medias bidrag till lärarbristen.

Möte på valfri redaktion:
- Nämen om vi skulle ta och göra ett inslag om mobilförbud i skolan, eller om nationella prov eller betygsättning
- Bra förslag, vilka ska vi ha med?
- Jamen några experter, typ ledarskribenter, någon forskare i något ämne, några personer på stan och så måste vi ha en politisk debatt i studion. Ta in Björklund förstås. Och Fridolin.

Tyvärr är det så här det måste ha låtit många gånger. Vi är så vana att den mediala diskussionen om det som händer i skolan, förs av människor som ofta inte har mer erfarenhet av den, än att de själva varit elever en gång i tiden. Bland det värsta med detta är att vi inte ens tycker att det är något konstigt. Sveriges offentliga debatt om skolan har gått så långt att många istället skulle uppfatta det som konstigt om det var de riktiga experterna på klassrumssituationer, d vs lärarna som var med i Agenda och P1 Morgon. Men hur är det egentligen ens möjligt att det är ledarskribenter som hörs i frågor om betygsättning och studiero i klassrummen, istället för lärare med 15 års yrkeserfarenhet? Varför är det inte de som får klargöra, diskutera och värdera den verklighet de vet mest av alla om?

Vad bidrar den här kommunicerade bilden av vem som uttalar sig om skolan till? Det har redan bidragit till en förminskning av lärares yrkeskunnande, ett vedertaget ifrågasättande av mandat och kunskaper och ett "fritt fram" att misstänkliggöra lärares yrkesutövning.

Om alla andra utom lärare själva ges mandat att diskutera och värdera vad som händer i klassrummen, kan makthavare också visa på handlingskraft genom att besluta om ytterligare kontroll av olika inslag i lärares yrkesutövning.

Så länge inte lärarna hörs och syns i de offentliga diskussionerna går det att visa vilka som ”tycker” att de vet bäst, behålla styrningen av diskussionen och därför behålla styrningen av innehållet över vad det som ska vara viktigt i skolan.

Och vad gör det här med läraryrket? Att inte vara den självklara talespersonen för sitt yrke, för sin arbetssituation och för sitt värde är inte eftersträvansvärt.

Vem vill få sin verklighet beskriven, rannsakad och dömd av någon som inte jobbat fem minuter i skolan?

Vem vill se sin erfarenhet av 25 år i klassrummet med tusentals elever, ”ordningsproblem” och kunskaper om undervisning, dissikeras av någon som ”tycker” att mobiler är alltings frälsning/straff? Vilka är viktigast för beslutsfattare att ha på sin sida, vilka är viktigast att bekräfta? Lärare som man kallt räknar med ändå gör sitt yttersta för sina elever, eller allmänhet som man vill ska applådera och rösta på ”vi som ska styra upp skolans förfall”?

Hörs man inte, behöver man inte lyssnas på och syns man inte, finns man inte. Det sistnämnda är en verklighet i lärarbristens Sverige. Det här är en bidragande orsak till lärarbristen, så en av lösningarna är att erkänna lärare som de experter de är. De är och ska vara de en av de tongivande huvudaktörerna för landets utveckling.

Så media, makthavare och medborgare- vilka ska leda skolan framåt? De påstådda eller de riktiga experterna?

När lärarna är de självklara debattörerna i Aktuellt och Rapport- då är lärarbristen på bättringsvägen och skolan som den borde, en skola som vilar på både vetenskaplig grund och riktig beprövad erfarenhet.

Förändra antagningen till vuxenutbildningen

Lärarförbundets expert inom vuxenutbildning, Anne-Charlotte Ramsthaler, gästbloggar på utredarbloggen om antagningen till vuxenutbildningen och beskriver hur den kontinuerliga antagningen till vuxenutbildningen skapar en rörig och ohållbar situation för både elever och lärare.

Häromdagen blev jag uppringd av en lärare inom SFI (kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare).

- Nu måste vi måste vi prata om det här med kontinuerlig antagning, sa han. Och det måste vi verkligen. Den kontinuerlig antagning är ett evigt gissel för hela den kommunala vuxenutbildningen. Allra mest för lärarna inom SFI. Nästan 3 av 4 SFI-lärare anser att den kontinuerliga antagningen är den absolut största utmaningen för att kunna bedriva kvalitativ undervisning.

Att man som lärare ser den kontinuerliga antagningen som en stor utmaning är verkligen inte konstigt; 85 procent av SFI-lärarna arbetar i en verksamhet som tar emot nya elever en gång i månaden eller oftare och hela 4 av 10 lärare arbetar i en verksamhet som tar emot nya elever varje vecka. Som SFI-lärare behöver jag alltså ständigt vara beredd på att ta emot nyinskrivna elever. Det spelar ingen roll hur min planering inför dagen eller veckan ser ut, jag får tänka om och se till att min nya elev kan hänga med.

För en stund leker jag med tanken. Jag tänker på en väninna som sökt läkarlinjen inför i höst. På vilket ramaskri det skulle bli om hon och andra nybörjarstudenter kunde bli antagna och påbörja sin läkarutbildning varje vecka, året om. Att det bland studenter som läst länge plötsligt skulle sitta studenter som precis börjat. Hur lärare och föreläsare varje vecka skulle få starta om introduktionskursen och dela ut nya lösenord till Universitetets lärportal, samtidigt som de i samma sal, hade studenter som redan kommit långt i sin utbildning. En ohållbar och rörig situation både för studenter och lärare. Eller hur? Inom kommunal vuxenutbildning förväntas dock lärare och elever klara av det där, hela tiden, året om.

Ja, utbildningen inom komvux ska vara flexibel, anpassas utifrån individens behov och förutsättningar. Varje elev ska också snabbt erbjudas möjlighet att påbörja sina studier. Det är bra. Där är vi överens. Men det är en fin balansgång. Möjligheten att snabbt påbörja sin utbildning får inte ske på bekostnad av att utbildningens kvalitet riskerar att urholkas eller att lärarna får en ohållbar arbetssituation. Så hur löser vi situationen?

Det finns goda exempel. Det finns skolor där antagning sker mer sällan och vid fasta datum. Skolor där eleverna i grupperna hinner lära känna varandra, där de hinner bli en grupp som kan stötta och peppa varandra. Skolor där lärarna kan lägga upp långsiktiga planeringar och där de har bättre förutsättningar att variera undervisningen. Skolor där administrativ personal, och inte lärare, sköter den administration och de praktikaliteter som hör till varje ny elevs kursstart.

Lärarförbundet förespråkar att antagning till den kommunala vuxenutbildningen, precis som skolorna i de goda exemplen, ska ske vid fast tidpunkter och absolut inte oftare än en gång månaden. På så sätt får lärare och elever åtminstone en månad på sig att bedriva undervisning utan nytillkomna elever. Detta samtidigt som förutsättningar ges för elever att inte ska behöva vänta längre än en månad på att starta upp sin utbildning.

Sjukförsäkringen skapar ett stort resursslöseri

Bättre lärare arbetar deltid som lärare, med sjukpennign på deltid, än tvingas till heltid som något annat.

Bättre lärare arbetar deltid som lärare, med sjukpennign på deltid, än tvingas till heltid som något annat.

Trycket på regeringen från fackförbund, läkare, professorer och inte minst anhöriga och de som själva har drabbats av sjukförsäkringens destruktiva konstruktion har den senaste tiden varit massivt.

Fall efter fall radas upp där den enskilda människan har kommit i kläm i ett system som uppfattas som både obegripligt och inhumant. Det har lett till mänskligt lidande och personliga tragedier men också till ett gigantiskt slöseri av kompetens och resurser där tex lärare som ännu inte uppnått full arbetsförmåga efter dag 180 tvingas söka andra enklare yrken med mindre stress så kallat ”normalt förekommande yrken”.

Ingen kan i nuläget beskriva vilka dessa normalt förekommande yrken är. Cecilia Udin, försäkringssamordnare på Försäkringskassan, säger i en radiointervju att det inte är Försäkringskassans uppgift att beskriva vilka dessa arbeten är. Detta är en mycket märklig hållning. Det som nu används som måttstock för normalt förekommande är i själva verket anpassade yrken – där åtgärder vidtagits för att minska fysisk och psykisk belastning.

LO-TCO Rättsskydd har nyligen fått prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen för två fall av indragen sjukpenning på grund av prövning mot hela arbetsmarknaden mot normalt förekommande arbeten. Hur regeln ska tillämpas ska nu upp i rätten. Detta är mycket välkommet och viktigt.

Regelförändringar på gång

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll aviserar ett paket med regelförändringar efter årsskiftet. Det är bra att det kommer åtgärder, men det har tagit alldeles för lång tid och under tiden har människor drabbats hårt.

De aviserade åtgärderna innehåller ex ett förtydligande av vikten av samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kring individer i behov av rehabilitering för återgång i arbete. Dessvärre finns det fortfarande risk för att samma problem som Lärarförbundet tidigare vittnat om i ex Karlstadsfallen uppstår, då "myndigheterna i samarbete ska utreda behovet av och genomföra rehabiliteringsinsatser som förkortar tiden i sjukförsäkringen. De ska också skapa goda förutsättningar för övergången till Arbetsförmedlingen för de personer som inte längre har ersättning från sjukförsäkringen men som har nedsatt hälsa".

Kommer detta att medföra att lärare som är i rehabilitering och på väg tillbaka i arbete inom sitt yrke inte uppmanas att säga upp sig och anmäla sig till Arbetsförmedlingen vid 180 dagar? Trots att de arbetar 75 % och trots en prognos på återgång i arbete från läkare inom en snar framtid? Eller kommer problemet att kvarstå även med det nya regleringsbrevet?

Dessutom signalerar oppositionen en skärpning av reglerna genom att de vill återinföra den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Detta gör att det finns risk för att Strandhälls åtgärdspaket fastnar i en oenig riksdag.

Under tiden riskerar vi att tappa kvalificerade människor som i sitt yrke blivit sjuka, ofta i stressrelaterade sjukdomar – det handlar om lärare, läkare, socialsekreterare, sjuksköterskor med flera som tvingas bort ifrån yrket. Vi måste ha en sjukförsäkring som främjar återgången i det yrke den sjuke har kompetens och utbildning för – allt annat är ett gigantiskt samhällsslöseri.

Regeringens krav ökar lärarbristen

I tider av lärarbrist har vi inte råd med detta! Det finns en överhängande risk för att kvalitén av det svenska utbildningssystemet försämras ytterligare (vi har under en lång period sett konsekvenser av för hastigt införda reformer såsom ny skollag, legitimationsförordningen, för dåligt underbyggd satsning på karriärreformer mm) och Lärarförbundet ser att regeringens krav på Försäkringskassan, att minska sjuktalen, ökar lärarbristen ytterligare.

Lärarförbundets inflöde av medlemsärenden kopplat till indragen eller nekad sjukpenning har ökat kraftigt.

Ett exempel är en regionombudsman som har åtta ärenden där lärare är uppe i 75 procents arbete med en god prognos att inom snar framtid kunna återvända till 100 procent. Arbetsgivarna i dessa ärenden har dessutom gjort anpassningar och har en fungerande rehabiliteringsplan.

Försäkringskassan hävdar dock att det är bättre att dessa lärare avslutar sina tjänster och ställer sig till arbetsmarknadens förfogande där de ska söka ett enkelt, på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Ett arbete där de inte behöver stressa och kan ha möjlighet till återhämtning när så krävs för att hålla sig friska.

Alla myndigheter borde ha i uppdrag att minska lärarbristen

Det kan ju tänkas låta mycket omtänksamt och logiskt av Försäkringskassan – om det inte vore för att dessa lärare vill återgå i tjänst inom det yrke de har utbildats sig! Om det inte vore så att arbetsgivaren i dessa fall faktiskt skött sig ypperligt! Och om det inte vore för att vi har en stor lärarbrist i landet!

Eftersom Sverige befinner sig mitt i en lärarbrist borde det vara varje myndighets uppdrag att se till att de befintliga lärarna orkar stanna i yrket. Varje lärare som lämnar yrket, oavsett hur många procent de arbetar, måste ses som ett nederlag. Låter uttrycket ”bättre en fågel i handen än 10 i skogen” bekant? I exemplet ovan stämmer det verkligen. Bättre åtta lärare som arbetar 75 procent än åtta som tvingas lämna yrket på grund av regeringens hårdare tillämpning av sjukförsäkringen.

Att regeringen först slopar den s.k. ”stupstocken” samtidigt som den stramar åt reglerna om vem som kan få sjukpenning går på ett ut. Sedan nya sjuktalsmålet infördes 2015 har andelen avslag ökat på de nya sjukskrivningarna från 1 procent till 2,5. Detta samtidigt som avslagen på gamla sjukskrivningar tredubblats. (Försäkringskassans egna siffror). Nu riskerar dessutom denna "stupstock" att återuppstå.

Utbildningssektorns överrepresentation utifrån startade sjuktal mellan 2010-2016

Att i tider då de psykiska diagnoserna (där akut stressymptom relaterade till arbete sticker ut) ökar strama åt försörjningsmöjlighet för den sjukskrivne är inte värdigt svensk socialförsäkringspolitik! Detta görs samtidigt som regeringen tillsätter till exempel Tillitsdelegationen och en utredning om jämlik folkhälsa, där det tydligt uttrycks att alla ska ha möjlighet att arbeta och ha en god hälsa. I den ekvationen kan även höjd pensionsålder ingå, utan att det finns förebyggande och främjande åtgärder för ett hållbart yrkesliv! När man drabbas ska socialförsäkringen fungera som det skyddsnät det är tänkt. Bättre samordning och tidiga insatser i rehabiliteringsfasen mellan sjukskrivande läkare, försäkringskassa, arbetsgivare och den sjukskrivne är det som behövs, inte att man vid 180:e dagen riskerar att bli utan både sjukpenningsgrundande inkomst och det arbete man utbildat sig till!!

Det är ett stort resursslöseri både på individ- och samhällsnivå att inte tillvarata kompetensen och erfarenheten hos de lärare som med tillämpningen av dagens sjukförsäkringsregler tvingas lämna yrket. Så länge grundproblemet kvarstår i organiseringen av arbetet, med många gånger en obalans mellan krav och resurser, kommer vi att se höga sjuktal inom utbildningssektorn. Därför är det bättre att lägga energin på att förbättra arbetsmiljön genom att verka för friska arbetsplatser och ett hållbart yrkesliv genom hela livet, istället för att jaga de sjukskrivna!


Hans Flygare och Cyrene Martinsson Waern

Detta inlägg är ett gästinlägg av Lärarförbundets arbetsmiljöexpert Cyrene Martinsson Waern och arbetsskade- och socialförsäkringsexpert Hans Flygare.

Sluta straffa de sjuka!​

Jens Ranta, arbetsmiljöexpert på Lärarförbundet

Jens Ranta, arbetsmiljöexpert på Lärarförbundet

Blir 2018 det år då regeringen ser till att Försäkringskassan upphör med sina rättsosäkra bedömningar av sjuka människors arbetsförmåga? Jens Ranta, arbetsmiljöexpert på Lärarförbundet, gästbloggar på utredarbloggen.

Det skulle välkomnas, rent av vara fantastiskt för alla de som hamnar mellan stolarna efter att de fått avslag på sjukpenning av Försäkringskassan. Sjuka människor behöver nämligen ekonomisk trygghet, inte en ekonomisk giljotin. Den stress många sjuka upplever på grund av ekonomisk otrygghet leder troligen till att många förblir sjuka än längre.

Naturligtvis bär Försäkringskassan även ett eget ansvar, men riktlinjerna kom från regeringen. Målsättningen som sattes kring sänkta sjuktal kan vara ett av de sämsta politiska beslut som någonsin har fattats. Att dessutom ge Försäkringskassan i uppdrag att bidra var än värre. Att avslagsfrekvensen beträffande sjukpenning ökade i samband med beslutet om det satta målet är näppeligen ett slumpartat samband.

Och än en gång: alla politiska partier har i någon mån bidragit till att sjuka riskerar att trasas sönder i en best till system. Inget parti kan slå sig för bröstet i den här frågan.

Riksdagspolitiker och regeringen måste se till att:

  1. Sjuka inte längre ska straffas.
  2. Försäkringskassan upphör med att överpröva läkares bedömning av arbetsförmågan annat än i rena undantagsfall.
  3. Prövningen av arbetsförmåga ska ske mot riktiga arbeten, inte mot fiktiva sådana. Den ska ske mot ordinarie arbete så långt det bara är möjligt och så länge som möjligt hos arbetsgivaren.
  4. Alla sjuka erhåller relevant rehabilitering och arbetsanpassning - tidiga insatser ger oftast bäst resultat.
  5. Försäkringskassan arbetar mer med att ge stöd till samtliga aktörer i samband med sjukskrivning och rehabilitering i en förstärkt koordinerande roll.
  6. Arbetsmiljöverket ges möjlighet att inspektera även vid situationer som berör enskild arbetstagare, exempelvis vid obefintlig arbetsanpassning och rehabilitering.
  7. Företagshälsovården bör ses över i ett brett perspektiv. Mindre resurser läggs per anställd och år och allt mindre på stöd i samband med förebyggande arbetsmiljöarbete. Varför? Det vore troligen klokt att ge enskilda möjlighet att besöka exempelvis läkare/psykolog utan att arbetsgivaren initialt måste veta det.
  8. Chefer måste ges förutsättningar för att utöva ett gott ledarskap, med goda kunskaper, gott stöd, resurser och mandat.
  9. Mer och bättre insatser måste riktas mot att åtgärda/förebygga dålig arbetsmiljö, med tidig arbetsanpassning för att undvika att folk blir sjuka helt i onödan. Vi vet så oerhört mycket - varför använder vi inte all kunskap?

Att investera i en god arbetsmiljö är bland det klokaste en arbetsgivare kan göra. Mycket pang för pengarna, helt sonika.

Den som blir sjuk är inte den som ska straffas. Den som blir sjuk ska känna sig trygg, veta vad som gäller och få en rättssäkert administrerad sjukpenning. Det är en grundbult i ett välfärdsland som Sverige. Det krävs en långsiktigt hållbar lösning- inte någon politisk ping-pong match där reglerna ändras utifrån rådande politisk majoritet.

Ska folk arbeta längre i ett pensionshänseende måste vi se till att folk både vill och orkar arbeta längre. Att vi gör allt som går för att förebygga sjukdom och främja hälsa. Att folk får arbeta med det de är utbildade för. Annars kommer ett Sverige som ropar "KOMPETENSBRIST" att få skrika sig hes.

PS. Det vore mycket välkommet om beslutsfattare kunde upphöra med att lägga på ytterligare krav utan att se till att resurser tillförs. Det räcker nu. DS.


God Jul och Gott Nytt År från Lärarförbundets utredarblogg

God Jul önskar vi er alla!

God Jul önskar vi er alla!

Lärarförbundets utredarblogg vill med detta inlägg önska God Jul och Gott Nytt år och tacka alla läsare för att ni läser och sprider våra inlägg. Under 2018 kommer vi utveckla bloggen till nästa nivå men den julklappen öppnar vi först i januari. Hoppas du vill hänga med oss då!

2017 har varit ett spännande utbildningspolitiskt år. Skolan har under året varit på högkant i många politiska diskussioner och Lärarförbundet har oförtrutet arbetat på för att lärares förutsättningar ska förbättras. En viktig händelse i den nationella skolpolitiken är det betänkande som Skolkommissionen har presenterat med många skolpolitiska förslag som kan komma att göra stor skillnad i den svenska skolan. Regeringen har i höst lovat satsa 6 välbehövliga miljarder på skolan de kommande åren och nationella samlingsutredningen har föreslagit många bra förändringar av lärarlegitimationen. Men de stora frågorna om lärares arbetsbelastning och lärarbristen är fortfarande frågor där det behövs många och nya lösningar.

Om detta och mycket annat har vi skrivit bloggar om under året. Och för att underlätta för dig har vi sammanställt de inlägg som har publicerats i Lärarförbundets utredarblogg under de ett och ett halvt år som den har funnits. Vi önskar dig trevlig läsning!

Arbetsmiljö

Hög tid att bocka av lärares önskelista

December innebär inte adventssmys för lärare, istället peakar arbetsbelastningen. Det är helt ohållbart, skriver Lisa Heino i utredarbloggen.

Bättre arbetsmiljö i skolan och ett jämställt arbetsliv minskar deltidsarbetet.

Med tanke på den stora lärarbristen behöver vi ändra villkoren så att fler kan jobba heltid. Den totala tjänstgöringsgraden för lärare i grundskolan är 87 procent, vilket innebär att motsvarande 10 000 lärare skulle kunna tillkomma om förutsättningar för heltid var de rätta.

Kalla inte effektivisering för skolutveckling

Att kalla effektivisering av administration för skolutveckling, skriver Lisa Heino, utredare på Lärarförbundet, är att undergräva en ohållbar arbetsbelastning. För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver arbetsuppgifter tas bort!

Stress – måste vi leva med den?

Psykisk ohälsa ökar. Stress ökar. Försäkringskassan har börjat neka fler personer rätten till sjukpenning, märkligt nog utifrån att regeringen gett dem i uppdrag att sänka sjuktalen… Jens Ranta ombudsman gästbloggar om vad man kan göra för att få ett hållbart lärarliv.

Det är inte lärarna som ska få dåligt samvete av krav på lyft

Lisa Heino bloggar om varför kraven på "lyft" inte är lyftet för svensk skola.

Skyddsombud med fackligt stöd ger bäst arbetsmiljö

Svenskt Näringsliv kräver modernare regler kring skyddsombuden. En modernisering vore dock inte att kapa banden mellan fack och skyddsombud. Tvärtom är det när skyddsombudet har fackligt stöd som arbetsmiljön blir bäst, skriver våra gästbloggare Cyrene Martinsson Waern och Hans Flygare.

Inte läge slå sig för bröstet i lärarbristens Sverige

Förra året återvände glädjande nog 3100 lärare till yrket. Men vad hjälper det när arbetsbelastningen gör att allt fler lärare sjukskrivs p g a stress. Lisa Heino bloggar om vad som får lärare att lämna respektive komma tillbaka till yrket.

Förbjud håltimmar – nej men förbjud ogenomtänkt signalpolitik

Att förbjuda håltimmar är ett ogenomtänkt förslag som kommer ge motsatt effekt. Fler lärare kommer bli sjuka av en ännu högre arbetsbelastning. Förbjud ogenomtänkta risker för lärares överlevnad istället, skriver Lisa Heino.

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

När kommer ”Samling för lärares välmående”?

Fler idrottstimmar och ökade krav på daglig rörelse för eleverna. Ett helhetsgrepp på elevernas fysiska och psykiska hälsa ska nu tas av flera departement. Lisa Heino bloggar om vikten av att förebygga oönskade konsekvenser av satsningarna.

Skolutveckling- när allas perspektiv tas på lika stort allvar

Diskussionen om hur skolan ska utvecklas sker ofta i frånvaron av de som nu verkar i skolan. Lisa Heino bloggar om vikten av motsatsen.

Hur ska elever vilja bli lärare när arbetsmiljön avskräcker?

Lisa Heino bloggar om ordet "slarv" i Arbetsmiljöverkets rapport och vikten av en god arbetsmiljö i skolan för att eleverna själva ska vilja bli lärare.

Lärares förutsättningar för arbetsro utgör elevers förutsättningar för studiero

Skolinspektionens skolenkät bland elever i årskurs 9 visar bl a på hur eleverna upplever trygghet och studiero i skolan. Utredare Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att se till förutsättningarna på varje skola, innan man drar förenklade och skuldbeläggande slutsatser.

Daglig rörelse för eleverna kräver ökat tempo i lärarnas ekorrhjul

Att införa krav på daglig rörelse för alla elever ger konsekvenser på varje skola, varje dag. Var finns förståelsen för helheten, undrar Lisa Heino som bloggar om regeringens förslag om daglig rörelse istället för fler idrottstimmar.

Arbetsbelastningen för lärare och förskollärare måste komma i första rummet

Arbetsbelastningen för lärare orsakar allt högre sjuktal, inte minst för förskollärare. Därför måste både stat och huvudmän göra konsekvensanalyser av vad reformer innebär för arbetsbelastningen. Ett exempel på bristande analys är Stockholms stads utökade vistelsetider på förskolan.

Förskola och förskoleklass

Förskollärare – det största bristyrket

Arbetsförmedlingens rapport ”Var finns jobben: Bedömning för 2017”. Visar svart på vitt – förskollärarbristen är inget annat än alarmerande. Men att förskollärarbristen är extremt allvarlig borde inte slå ned som någon bomb.

Om förskollärarbristen, gruppstorlekarna och vikten av att lyssna på professionen

I det här blogginlägget står förskolan och dess lärare i fokus. Förskollärare vill massor, kan massor och uträttar massor varje dag. Men de behöver en hållbar organisation där de kan ta sitt yrkesansvar – utan att det sker på bekostnad av deras egen hälsa.

Satsa på förskoleklasslärarna – experter på övergångar och ovärderliga för elevers lärande

Det surras om förskoleklassen! Nytt läroplansavsnitt ska implementeras och det pågår diskussioner om åtgärdsgaranti och obligatorium. Samtidigt är bristen på pedagogisk utvecklingstid ständigt aktuell. För att ta tempen på förskoleklassen och få input i arbetet bjöd vi in till rundabordssamtal.

Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

Likvärdighet

Finns det ett skatteläckage i skolan?

Finns det ett skatteläckage i skolan – att skattepengar försvinner ut utan att de kommer till användning? Vissa debattörer anser detta. Till en del kan man nog ge dem rätt, men det skatteläckage som finns, finns inte riktigt där de tror.

Att blunda med ett öga och kisa med det andra

När man diskuterar skolan och dess kvalitet måste man klara av att ta in flera perspektiv. Den som bara ser ett perspektiv blundar med ett öga, samtidigt som den kisar med det andra och säger att det den ser är den sanna verkligheten.

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

Hög tid avskaffa köer

Att kötider till skolor bidrar till skolsegregationen är känt sedan tidigare. Idag lyfter dock DN en ytterligare effekt av kösystemet – vissa populära skolor får en koncentration av elever födda det första kvartalet. De enda elever som inte är födda då är de som har tagits in via syskonförtur.

Skillnaden mellan elever i en skola bör vara större än skillnaden mellan skolor

Då och då lyfts i den skolpolitiska diskussionen frågan om skillnader inom respektive mellan skolor när det gäller resultat. Ett förekommande, men irrelevant, påstående är att eftersom mellanskolskillnaden i resultat är mindre än inomskolskillnaden så bör vi koncentrera oss på den sistnämnda.

Oroväckande att skillnaden mellan skolor ökar

Härom veckan släppte OECD en Pisa In Focus "Where did equity in education improve over the past decade?". Den handlar om hur likvärdigheten i skolan har utvecklats i olika länder mellan åren 2006 och 2015, de år som naturvetenskap har varit huvudämnet i Pisaundersökningen.

Förordning för fler förstelärare i utanförskapsområden ger motsatt effekt

För att få fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, kan vissa skolor söka statsbidrag för detta. Men kraven i förordningen stjälper istället för hjälper, skriver Lärarförbundets utredare Lisa Heino.

Friskolor med kö kan nu ta emot nyanlända elever- men bara Kunskapsskolan har visat intresse

En lagändring har gjort det möjligt även för friskolor med kö att ta emot nyanlända elever. Lisa Heino bloggar om att det tyvärr inte är alla friskolor som utnyttjat den möjligheten.

Fördela resurserna till gymnasiet kompensatoriskt

Även resurserna till gymnasieskolan bör fördelas kompensatoriskt. I denna fråga går Malmö och Helsingborg före. Detta borde fler kommuner följa.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Skolor med stora utmaningar är inte detsamma som en dålig skola

Sverige ska ha nolltolerans mot dåliga skolor, är moderaternas nya skolpolitiska giv. Frågan är dock vad som är en dålig skola. Är det verkligen vad moderaterna och partiledaren Anna Kinberg Batra säger? Eller är det föräldrars utbildningsnivå som är förklaringen?

Högskola, lärarutbildning och legitimationsfrågor

Alla nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod

Det är nu klarlagt att nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod av högkvalitet. En introduktionsperiod är en central fas i en lärarkarriär, både för att den fungerar som en övergång mellan utbildning och yrke, men också för att den kan adressera frågeställningar som inte kommer upp.

Myten om pressen på högskolelärare att godkänna studenter

Den spridda bilden att finansieringssystemet pressar lärare på högskolan att godkänna studenter stämmer illa överens med hur det i praktiken fungerar. Diskussionen har en olycklig underton av att genomströmning inte är viktig, när den borde handla om att skapa bättre förutsättning för genomströmning.

Äntligen förlängning av VAL - men lärarbristen kräver fler steg

Nyligen kom regeringen med det välkomna beskedet att det så kallade VAL-projektet ska förlängas. Lärarförbundet har i olika sammanhang tryckt på för en förlängning och det är en lättnad att regeringen nu har lyssnat. Vi ser fram emot att fler steg tas.

Lärarutbildningen i allianspartiernas budgetmotioner för 2017.

Allianspartiernas olika förslag om lärarutbildning i årets budgetmotioner beskrivs och kommenteras i detta inlägg.

Märkligt ta ställning mot legitimation för fritidspedagoger

Centerstämman röstade i helgen nej till en motion om legitimation för fritidspedagoger. Jag var inte på plats och lyssnade men när jag så här i efterhand tar del av partistyrelsens motionsyttrande misstänker jag att det gick fort och fel.

Lärarleg och behörighet i fritidshem – gör om gör rätt

Mycket kan man säga om legitimationsreformen – på det stora hela en mycket viktig reform – men en sak är säker. Flera fallgropar hade kunnat undvikas om den hade varit ordentligt utredd. Konstigast av allt är hanteringen av frågan om behörighet i fritidshem.

Moment 22 för lärare som undervisar yngre elever i SvA

En tidigare brist i behörighetsreglerna gjorde att grundlärare som läst svenska automatiskt blev behöriga att undervisa i SvA. Trots ändrat regelverk får de inte läsa in kompetensen inom Lärarlyftet - eftersom de redan är behöriga.

Den högre utbildningens roll för en hållbar utveckling – arbetet med Agenda 2030

I Agenda 2030 har högre utbildningen har en viktig roll. Problembilden är likartad globalt - fler måste få tillgång till högre utbildning, lärosätena måste ge utbildningsuppdraget högre status och arbetsvillkoren för icke fast anställda måste förbättras.

Nationella prov och resultat

Svårt skapa goda progressionsmått

En fråga som alltid skapar diskussion är hur man ska mäta skolans resultat. Är det rimligt att bara se till en skolas faktiska betygsresultat eller behövs det något annat – ett progressionsmått – för att kunna uttala sig om en skola presterar väl eller inte?

Det blir inga lektioner i engelska i november, för det är nationella prov då

Nu har de nationella proven dragit igång i landet grundskolor. Lisa Heino bloggar om hur proven påverkar elevernas undervisningstid och skolornas hela organisation.

Sämre antagning till gymnasiet och högre utbildning ifall nationella prov får styra betyg

I debatten om hur styrande nationella prov ska vara för betyg finns det felaktiga föreställningar om att nationella prov garanterar likvärdigheten i betygssättningen. Konsekvensen blir istället att betygssättningen får sämre träffsäkerhet när det gäller antagning.

Resultaten är sämre, men ändå inte

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

Betyg i årskurs 6, en trollformel för mer arbetstid?

Allt mer tid av lärares fritid går till dokumentation och samtal med elever och föräldrar. Betygen i årskurs 6 är en förklaring. Lisa Heino bloggar om relevanta konsekvenser som Skolverkets utvärdering av betygen i årskurs 6 pekar på.

OECD vill inte bara mäta ämneskunskaper i PISA

Under TUACs oktobermöte stod bland annat OECD:s flaggskepp på skolområdet, PISA, på agendan. Det föranleder mig, så här i upptakten inför släppet av de senaste PISA-resultaten, att skriva lite om PISA:s nutida och framtida utveckling.

Nationella prov – till vilken nytta?

Lärare och elever lägger ner extremt mycket tid och kraft på nationella prov. Är det värt det? Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet ifrågasätter den statliga utredningens slutsatser om proven.

Skolinspektion

Ha råg i ryggen istället för ha ryggen fri

Uttrycket "ryggen fri" hörs med jämna mellanrum i skolvärlden. Lisa Heino bloggar om varför det inte får vara utgångspunkten för läraryrket.

Vad har Skolinspektionen inneburit för läraryrket som profession?

Att Skolinspektionen, trots ett vällovligt syfte, har fått oönskade effekter för skolledares arbetsbelastning och för läraryrket som profession visar forskaren Anders Ivarsson Westerberg i en ny rapport från Södertörns högskola.

Övrigt

Hem- och konsumentkunskap – ämnet som är mindre än minst

Grundskolans minsta ämne sett till antal timmar är hem- och konsumentkunskap. Lisa Heino bloggar om att inte ens dessa timmar planeras in i elevernas schema. Förutsättningarna för detta framtidsbyggande ämne är inte på något sätt optimala.

En orimlig fluktuation av andel barn i särskolan de senaste 25 åren

Hur riktlinjerna för placering i särskola fungerar spelar stor roll både för det enskilda barnet och verksamheterna i särskolan och grundskolan. Under det senaste kvartsseklet har det varit en variation på mer än 50 procent, vilket försvårat för verksamheten.

Modersmålslärare- nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige

Under en hel dags rundabordsamtal diskuterade en grupp modersmålslärare frågor som rör specifikt deras yrkesgrupps arbete. Utredaren Lisa Heino deltog och bloggar om samtalet och de frågor som Lärarförbundet driver för just modersmålsundervisningen.

Ökar antalet lärare utanför skolan?

Hur många lärare befinner sig egentligen utanför skolan och blir de fler eller inte? Den frågan väcks efter den publicering som DN gör idag om att det är färre examinerade som lämnar läraryrket efter få år idag jämfört med för tio år sedan.

Nationell samling – en viktig dialog för att nå resultat

Under flera år har Lärarförbundet deltagit i Nationell samling för läraryrket som är regeringens forum för dialog med skolans olika intressenter.

Lärare – syns de inte, finns de inte?

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare, bloggar om betydelsen av hur lärare framställs och om och hur de får komma till tals.

Låt proffsens toppa laget – annars blir det inga mål

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare bloggar vidare om den symbolladdade avsaknaden av lärare i satsningar som rör skolan, i det här fallet Läsdelegationen.

Klåfingrighet ökar inte resultaten

Politiker vill lämna avtryck genom att lansera reformer eller andra former av politiska åtgärder som visar på handlingskraft. Det är förståeligt men också problematiskt.

Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Regeringen vilseleder med statistik

Regeringen säger i årets budgetdebatt att det under alliansregeringens tid försvann en massa personer från grundskolan, samtidigt som det tillkommit en mängd de senaste åren. Att påstå det är bara att försöka vilseleda med statistik.

Svårt skapa goda progressionsmått

Hur ska skolans resultat mätas? Progressionsmått kräver mer än många tror.

Hur ska skolans resultat mätas? Progressionsmått kräver mer än många tror.

En fråga som alltid skapar diskussion är hur man ska mäta skolans resultat. Är det rimligt att bara se till en skolas faktiska betygsresultat eller behövs det något annat – ett progressionsmått – för att kunna uttala sig om en skola presterar väl eller inte?

För ett tag sedan höll Centerpartiet och Friskolornas riksförbund ett gemensamt seminarium om progressionsmått eller så kallade value added-mått. (För den som är nyfiken hade Friskolornas riksförbund ett liknande seminarium i Almedalen i somras.) Några olika saker slog mig under det seminariet:

Först och främst är det rätt klart att faktiska betygsresultat säger rätt lite om en skola presterar väl eller inte. En väldigt stor del av resultaten beror på utomstående faktorer, framför allt föräldrarnas utbildningsnivå. Därför är det bra med andra sätt att mäta hur väl skolor presterar, inte minst hur de förbättrar elevernas kunskaper. Frågan är bara hur sådana mått ser ut och hur de ska genomföras.

Den andra saken är politikernas önskan om att få till ett sådant här system, som står i bjärt kontrast till den skepsis som Skolverket tycks ha. Politikerna i den debatt som avslutade seminariet var rätt ense om att de ville se någon slags progressionsmått (något som bland annat Moderaternas Maria Stockhaus bloggade om).

I den presentation som Marie-Hélène Ahnborg från Ifous drog var hon rätt tydlig med att Skolverket ser en del problem, bland annat att det skulle krävas fler provtillfällen (något som redan stjäl en massa tid) och att det skulle kunna stimulera betygsinflation. Detta har gjort att det försök som Skolverket gjort för att få fram progressionsmått inte verkar lett någonstans.

Skolverkets Salsa fungerar delvis som progressionsmått

Idag har vi ett instrument som till en del fungerar som progressionsmått, Skolverkets Salsa-databas, där resultaten relateras till elevernas bakgrund och där skillnaden mellan en skolas förväntade värde och dess faktiska i någon mening kan tolkas som skolans insats. Salsa tyckte dock Liberalernas Christer Nylander var problematisk eftersom den riskerar att sänka förväntningarna på vissa elever.

Istället presenterades två stycken av fristående skolor egenframställda progressionsmått, ett för gymnasieskolan, som Academedia tagit fram, och ett för grundskolan som Internationella Engelska skolan (IES) tagit fram.

Academedias mått för gymnasieskolan innebär att man jämför elevernas snittbetyg när de börjar respektive slutar gymnasieskolan och ser om det har höjts eller sänkts – har skolan tillfört något.

I praktiken är det ett Salsainstrument för gymnasieskolan. Det skulle kunna förfinas genom att förklaringsvariabler som finns i Salsa läggs till (det används till exempel av Uppsala i deras gymnasiefinansieringsmodell för att träffsäkerheten blir högre om man kombinerar socioekonomiska variabler med betygsresultaten från grundskolan). Inget riktigt progressionsmått, men ändå ett funktionellt sätt att till en del fånga vad skolan gör.

Hur en progressionsmodell inte kan se ut

IES modell i sin tur bygger på jämförelser mellan nationella proven i år 6 och 9 och är ett lysande exempel på hur en progressionsmodell inte kan se ut. Den kort och gott mäter inte det den säger sig mäta. Vill ni ha något progressionsmått så använd i stället Salsa (där IES skolor oftast prestera bättre än förväntat).

Vad gör då IES? Jo, de studerar hur stora andel av deras elever som har minst C på de nationella proven i år 6 och i år 9, sedan jämför det de med hur det ser ut på kommunala skolor. Har det skett en förändring i hur stor andel av deras elever kontra andelen i de kommunala skolorna som uppnår C så ser det den förändringen som en skoleffekt. Tyvärr inget annat än rent bondfångeri.

I år 6 jämför IES äpplen med päron, och i år 9 en större äppelsort med plommon

En liknelse är att de i år 6 jämför äpplen med päron, för att i år 9 jämföra en större äppelsort med plommon och säga att förändringen däremellan går att tillskriva skolan.

Det första, men klart minsta, problemet är att de nationella proven inte är avsedda för den här sortens analyser. Det spelar sannolikt inte jättestor roll om inte många skolor har behövt använda reservproven, som inte säkert mäter samma saker som de ordinarie proven. Ett andra problem, dock fortfarande av det mindre slaget, är att rättningen varierar – av något skäl kanske man är snällare i 6:an än i 9:an, eller tvärtom (att använda nationella proven på det här sättet kanske leder till att man är lite strängare i 6:an och lite snällare i 9:an, till exempel).

Ett tredje problem är att det sker stora förändringar mellan åren vilka elever som går i de olika skolorna. IES mäter dock, enligt uppgift, endast hur det går för dem som gick i kommunala respektive deras egna skolor i både år 6 och år 9 (något som enligt Skolverket är möjligt). Oavsett kan elevförändringarna spela roll för resultaten – nya elever kan endera stimulera till bättre resultat eller försvåra undervisningsläget på skolan.

Till exempel hade IES 2 316 elever i sexan läsåret 2102/13 och 2 701 elever i nian 2015/2016 (de år som jämförelsen görs mellan). Det hade alltså tillkommit knappt 400 elever, vilket är en 17-procentig ökning av elevtalet; hur de eleverna presterar har vi ingen aning om, men de förändrar så klart resultatet för skolan – och om de sätts i klasser där de gamla eleverna går, kanske även hur de gamla eleverna presterar.

För kommunala skolor är motsvarande siffror 81 124 respektive 84 677. Det har alltså tillkommit några tusen elever. Dessa är i princip uteslutande nyanlända (sannolikt till och med fler eftersom de fristående skolorna vuxit med tretusen elever), vilka vi vet i sig har svårare att klara kraven och dessutom oftast har föräldrar med svag utbildningsbakgrund. Och även dessa elever kan ha en överspillseffekt på sina klasskamrater.

Slutsatsen är alltså att det uppenbart är olika elevgrupper de olika åren och även om vi rensar bort de elever som inte gjort bägge proven kan de förändrade elevgrupperna göra att resultaten förändras på ett annat sätt än de skulle göra utan att elevgrupperna förändrats.

Isolerar inte skolprestation från annat

Det fjärde och riktigt stora problemet med IES mått är dock att det inte isolerar skolprestation från andra saker. Det kanske inte alls är IES som presterar väl; det kanske är föräldrarna till dess elever som hjälper till mer med skolarbetet, låter barnen göra eftermiddagsaktiviteter som har positiv effekt på skolarbetet, ser till att läxorna blir gjorda i högre grad, skickar barnen på språkresor utomlands och så vidare. Jämförelsen med kommunala skolor tar naturligtvis inte in de aspekterna över huvud taget.

Och eftersom vi vet att just sådana saker brukar samvariera rejält med föräldrarnas utbildningsnivå är det intressant att konstatera att i Salsas tregradiga skala (där 1 är grundskole-, 2 gymnasie- och 3 högskoleutbildning) är genomsnittet för IES skolor i år 9 2,46, mot 2,21 för kommunala skolor. IES elevers föräldrar är alltså välutbildade i jämförelse med kommunala skolor och kan därmed misstänkas i högre grad göra saker som underlättar för sina barns skolgång.

Justerar inte för faktorer utanför skolmiljön

Detta visar att det klart inte är ett progressionsmått för skolan som IES tagit fram, eftersom det inte justerar för faktorer utanför skolmiljön. Just det som är det allra viktigaste i ett progressionsmått.

Reklamprodukt, inte progressionsmodell

IES modell är en reklamprodukt, inte ett progressionsmått! Och säger därmed lite om hur både IES skolor och någon annan skola i Sverige påverkar sina elever.

Modellen skulle kunna vara tillföra något av värde, men bara om den gjordes på följande sätt:

  1. du måste hitta syskonskolor som är helt jämförbara, de ska ligga i ungefär samma slags områden, ha ungefär lika välutbildade föräldrar och dessa ska ungefär samma ekonomi och liknande preferens för vikten av skolan
  2. du kan endast jämföra mellan elever som går på skolan både i år 6 och i år 9
  3. i ditt urval får du endast ha med skolor vars elevgrupper är ganska konstanta över åren
Progressionsmått måste isolera effekten av skolan

Ett riktigt progressionsmått måste isolera effekten av skolan från övriga effekter. I Sverige har det genomförts en studie, av forskarna Alan B. Krueger och Mikael Lindahl, som försöker komma runt problemet med att isolera skolans bidrag till kunskapsutvecklingen från övriga bidrag. Den handlar om effekten av minskade klasstorlekar (som för övrigt var positiv).

I den undersökningen gav de ett test i slutet på årskurs 5, ett i början på årskurs 6 och ett i slutet på årskurs 6, där den klasseffekt som de fann var skapad genom skillnaden mellan kunskaper i slutet år 5 och 6, med kontroll för förändringen av kunskaper mellan slutet på år 5 och början på år 6 för att på så vis justera för föräldraeffekt med mera. Att de behövde göra så visar på att ett bra value added-system skulle behöva innebära en än större provapparat (och trots det är det långtifrån säkert att de lyckades fånga alla utomskolseffekter).

Bygg vidare på Salsa

Det vore bra om skolsystemet kan få ett rimligt fungerande progressionsmått, utan att vi samtidigt behöver bygga ut provsystemet än mer. Själv tycker jag att det bästa vi skulle kunna göra för att få ett progressionsmått för grundskolan är att bygga vidare på Salsamodellen, genom att använda hela det likvärdighetsindex som Skolkommissionen har låtit ta fram. Då kommer precision att bli mycket högre, upp mot 75 procent av resultaten i en skola förklaras med hjälp av det. Den skillnad vi får fram då mellan förväntat och faktiskt värde kommer antagligen ganska väl fånga skolors insats.

För den som vill veta mer om den internationella diskussionen om value added-mått har Education International tagit fram en rapport som är klart läsvärd.