Lärarförbundet

Friskolor med kö kan nu ta emot nyanlända elever- men bara Kunskapsskolan har visat intresse.

En lagändring har gjort det möjligt även för friskolor med kö att ta emot nyanlända elever. Lisa Heino bloggar om att det tyvärr inte är alla friskolor som utnyttjat den möjligheten.

Gustav Fridolin berättade i SVT i maj 2016 att han i stort sett dagligen blev uppringd av friskolor som ville ta emot nyanlända elever. De ”vill vara med och göra jobbet”, som Fridolin uttryckte det.

Från november förra året är det möjligt även för friskolor med kö att ta in nyanlända elever i en särskild kvot. Detta är inte ett tvång utan varje fristående huvudman måste anmäla sitt intresse för detta till Skolinspektionen.

Alla de där friskolorna som sagts ha kontaktat Fridolin och uttryckt sin vilja att ta emot nyanlända elever, har de nu när det är möjligt sett till att kunna göra det? Svar nej! Skolinspektionen har bara fått in 28 anmälningar, alla dessa 28 skolor har Kunskapsskolan som huvudman. All heder åt Kunskapsskolan och ett mycket besviket -men alla ni andra då?

Friskolornas Riksförbund har drivit på för denna lagändring för sina medlemmar och har föredömligt informerat om den och hur anmälan ska genomföras på sin hemsida. Men detta har tyvärr tydligen inte gett någon effekt.

Lärarförbundet har i många olika sammanhang framhållit vikten av att fler skolor tar emot nyanlända elever. Vi uttryckte bl a detta i vårt remissvar inför lagändringen som nu möjliggjort detta för friskolor med kö. I vårt remissvar uttryckte vi även våra farhågor, att huvudmän inte frivilligt skulle använda lagändringen. Våra farhågor har därför tyvärr besannats och oavsett vilka förklaringar som ligger bakom detta är det riktigt dåligt. Det där med att dela på ansvaret och förmånen att ha dessa elever i sin skola, är helt klart bara tomma ord i nuläget.

Fördela resurserna till gymnasiet kompensatoriskt

Resurserna till gymnasieskolan bör fördelas mer kompensatoriskt

Resurserna till gymnasieskolan bör fördelas mer kompensatoriskt

Även resurserna till gymnasieskolan bör fördelas kompensatoriskt. I denna fråga går Malmö och Helsingborg före. Detta borde fler kommuner följa.

Skollagen är tydlig med att resurserna i skolan ska fördelas kompensatoriskt. När det gäller gymnasieskolan sker detta väldigt sällan. Resurserna är olika stora mellan programmen, men det beror till största delen på kostnader förknippade med programmens inriktning, inte elevernas behov.

Än ovanligare är det att det sker kompensatorisk resursfördelning mellan samma program på olika skolor, trots att det kan skilja stort i förkunskaper mellan olika skolor.

Det är därför glädjande att konstatera att det finns ett par kommuner, Malmö och Helsingborg, som har uppmärksammat problemet och ger extra resurser till elever med låga meritvärden med sig från grundskolan.

Att ge extra resurser till gymnasieelever med låga meritvärden från grundskolan är något som fler kommuner borde ta efter. Då ökar chansen att fler elever får sin gymnasieexamen.

Betyg i årskurs 6, en trollformel för mer arbetstid?

Allt mer tid av lärares fritid går till dokumentation och samtal med elever och föräldrar. Betygen i årskurs 6 är en förklaring. Lisa Heino bloggar om relevanta konsekvenser som Skolverkets utvärdering av betygen i årskurs 6 pekar på.

Media och politik har hittills lyft upp vissa siffror och resultat från Skolverkets utvärdering av betyg i åk 6. Men utvärderingen visar även på en del högst relevanta konsekvenser som betygen medfört för lärares och skolledares yrkesvardag. Något att ha i bakhuvudet är också att ca 75% av rektorerna uppger att pressen från huvudman har ökat på att alla elever ska nå betyget E. Ca 70% av rektorerna uppger att pressen från media också har ökat. Press är inte positiv påverkan.

Betygen i åk 6 har medfört att 84% av lärarna uppger att de lägger mer tid nu på att dokumentera elevernas kunskapsutveckling. De har alltid dokumenterat, men nu ännu mer. Har mer tid trollats fram till detta? Svar nej.

Lärares raster och fritid har även fått stryka på foten. 33% av lärarna uppger att de lägger mer tid på att samtala med eleverna om deras kunskapsutveckling på sina raster och på sin fritid. Mer tid av fritiden alltså, d v s de flesta lärare har gjort detta även innan betygen infördes.

Att på kvällar och helger prata med vårdnadshavare om deras barns kunskapsutveckling är något som nu 20% av lärarna uppger tar mer tid än tidigare. Det är återigen inte något nytt, men nu lägger många lärare ytterligare tid av sitt liv på detta. Kvällar, helger, fritid, raster- ledig, när?

Tidsbrist är även något som rektorer framhåller är en anledning till att varken de eller deras lärare har möjlighet att erbjuda kollegor som inte satt betyg tidigare stöd i bedömningssituationer. Så får det inte vara!

Behövs all denna dokumentation? Jag undrar bara. Tid med eleverna behövs, om det krävs helger och kvällar för samtal, behövs fler lärare att dela på arbetsuppgifterna. Har någon egentligen på riktigt, funderat på vad verkställighet utan förutsättningar ger för konsekvenser för lärare och skolledare? Nu har vi konsekvenserna, de kräver andra förutsättninga.

Utvärderingen av betyg från årskurs 6



Den högre utbildningens roll för en hållbar utveckling - arbetet med Agenda 2030

I Agenda 2030 har högre utbildningen har en viktig roll. Problembilden är likartad globalt - fler måste få tillgång till högre utbildning, lärosätena måste ge utbildningsuppdraget högre status och arbetsvillkoren för icke fast anställda måste förbättras.

I ett rätt svårartat år 2016 där nationalism och isolationism har stora framgångar politiskt i enskilda länder kan det vara en tröst att veta att det samtidigt pågår en positiv utveckling i världen. driven av världssamfundet inom ramen för Agenda 2030.

I höstas deltog jag i en konferens om högre utbildning (länk) i Ghana, arrangerad av Educational International. En av frågorna på konferensen var hur Education International (lärarfackens internationella samarbetsorgan) ska arbeta med Agenda 2030 när det gäller högre utbildning. Agenda 2030 är FNs 17 nya globala utvecklingsmål och ersätter milleniemålen (länk). Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet och målen ska samtidigt integrera de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna av en hållbar utveckling. Agenda 2030 syftar bland annat till att utrota fattigdomen, minska ojämlikheten, skydda vår miljö och skapa jämställdhet. Utbildningsmålet handlar om rätten till utbildning och syftar till att säkerställa en inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet samt främja möjligheter till ett livslångt lärande för alla.

Det är värt att veta att NGOs (non-governmental organizations) som Education International har en stark roll att spela i implementeringen av Agenda 2030 och Education International redan har haft en stark roll i framtagandet av målen för Agenda 2030, vilket bidrog till att utbildning fick en framskjuten position.

Det finns två ingångar på utbildningspolitiken inom ramen för Agenda 2030. Den ena är att länderna ska hitta strategier för att arbete med samtliga hållbarhetsmål och där spelar utbildningssektorn en stor roll. Det tydligaste exemplet för oss är hur undervisning för hållbar utveckling kan utvecklas. Den ingången ska jag återkomma till i ett senare blogginlägg. Den andra ingången för utbildningspolitiken är utbildningsmålet i Agenda 2030 - ”4.3 Senast 2030 säkerställa alla kvinnor och män lika tillgång till yrkesutbildning och eftergymnasial utbildning, inklusive högskoleutbildning, av god kvalitet till en överkomlig kostnad.”

Konferensen i Ghana rörde den högre utbildningen och hur Education International kan bidra till att målet uppfylls. Den tydligaste problematiken i så gott som alla länder, oavsett om det är OECD-länder eller tredje världen, är utbildningens låga status på universitet och högskolor jämfört med forskning; samt arbetsvillkoren för den i de flesta länder växande gruppen av högskoleanställda utan fast anställning. Man kan se det som att det utvecklats ett kontorsproletariat inom akademin, med löner och villkor som inte skulle accepteras inom andra avancerade sektorer. I Sverige kan vi konstatera att vissa problem är under bättre kontroll än i många andra länder. Inte minst har doktorandernas situation förbättras sedan doktorandreformen på 90-talet och den utvecklingen har fortsatt i och med att utbildningsbidragen för doktorander nu i stort sett har fasats ut och ersatts med doktorandtjänster. Nuvarande och föregående regering har också satsat på ”tenure tracks” för akademiker som ska minska utsattheten. Fortfarande är dock löneläget alldeles för lågt för många högskolelärare, vilket gör det svårt att rekrytera. Och om kvaliteten ska upprätthållas inom högre utbildning (särskilt på lärarutbildningen) så behöver många fler högskollärare ges utrymme att forska.

I diskussionerna om indikatorer för utbildningsmålet inom Agenda 2030 är det tydligt att kommer att komma med något slags volymmått på högre utbildning. Det finns många skäl till att se till att en växande andel av befolkningen har högskoleutbildning, exempelvis för att klara kompetensförsörjningen i välfärdsyrkena. Redan idag kan vi se att många av de stora välfärdsyrkena, inte minst läraryrket, har svårt att rekrytera, och det mesta tyder på att behoven snarast kommer att öka inom överskådlig tid. Många av dessa yrken kräver högskoleutbildning.

Ett tänkbart volymmått för högre utbildning är att använda sig av samma definition som EU gjort inom ramen för Europa 2020: andelen 30-34 åringar som gått igenom någon högre utbildning (länk). Fördelen med det måttet är att det tar hänsyn till en bred åldersgrupp och därigenom tar med det livslånga lärandet. Nackdelen är att det måttet har en stor eftersläpning. De flesta påbörjar högre utbildning när de är runt 20 år gamla, men kommer inte komma med i data förrän tio år senare. För Sveriges del kommer denna konstruktion att få en märklig effekt. Utbyggnaden av högre utbildning under början av 2000-talet gör att måttet stigit kraftigt de senaste åren men nu kommer att plana ut. Neddragning av antalet platser under alliansregerings första mandatperiod kommer fram till 2020 resultera i att Sverige kommer att tappa mark i EU 2020-indikatorn för högre utbildning, med kanske så mycket som fem procentenheter. Därför ska vi inte slås till ro i och med att indikatorn för tillfället ser bra ut, tvärtom behöver högre utbildning kontinuerligt byggas ut, i alla fall för välfärdsyrkena.

Agenda 2030 gör det möjligt att för Sverige att delta i en strategisk diskussion om volymer och villkor för högre utbildning på en global arena. Det är tydligt att problemområdena är snarlika i de allra flesta länder, vilket gör att vi har mycket att lära av varandra. En stor del av problematiken är dessutom snarast gemensam, inte minst inom högre utbildning tack vare en stark internationalisering. Därför blir utvecklandet av högskoleindikatorer för Agenda 2030 viktigt. Villkoren inom högre utbildning skapar förutsättningar för samhället i stort, inte minst för de livsviktiga välfärdsområdena.

Satsa på förskoleklasslärarna – experter på övergångar och ovärderliga för elevers lärande

Det surras om förskoleklassen! Nytt läroplansavsnitt ska implementeras och det pågår diskussioner om åtgärdsgaranti och obligatorium. Samtidigt är bristen på pedagogisk utvecklingstid ständigt aktuell. För att ta tempen på förskoleklassen och få input i arbetet bjöd vi in till rundabordssamtal.

Förra veckan hade jag och utredarkollegan Lisa Heino det stora nöjet att tillbringa en heldag tillsammans med en grupp drivna och engagerade lärare i förskoleklass. Det fördes livliga diskussioner kring aktuella frågor som rör sexåringarnas egen skolform. Hur går det med det nya läroplansavsnittet? Vad tycker lärarna om det färska förslaget på åtgärdsgaranti och obligatorisk kartläggning? Vem ska vara behörig i förskoleklass och vad är det för kompetensutveckling som behövs bäst? Hur påverkas lärarna av olika avtal och olika förutsättningar när det gäller pedagogisk utvecklingstid? Hur ser det politiska läget ut när det gäller förslaget om obligatorisk förskoleklass kontra motförslag om tioårig grundskola?

Vi var väldigt nöjda med dagen och kommer att fortsätta använda dessa fantastiska lärare som bollplank och referensgrupp i Lärarförbundets arbete med frågor som rör förskoleklassen. För det händer en hel del både lokalt och nationellt just nu, även om vissa saker går frustrerande långsamt.

För drygt tre år sen, 2013, tog Lärarförbundet fram rapporten Satsa på förskoleklassen, som byggde på två stora webbenkäter för förskollärare i förskoleklass. Vår rapport mynnade ut i tre krav på satsningar:

  • Ge lärarna tid till för- och efterarbete
  • Gör förskoleklassen obligatorisk
  • Tydliggör förskoleklassens roll i läroplanen

Det går trögt med den pedagogiska utvecklingstiden

Vad har då hänt sen 2013 inom dessa tre områden? Mycket är sig likt när det gäller arbetsbelastningen. Bristen på tid till pedagogisk utveckling, den första punkten på listan, är ett fortsatt gigantiskt problem för lärare i förskoleklass runtom i landet. De allra flesta arbetar i fler verksamheter, vanligen även på fritidshemmet, och har ibland nästan ingen tid alls avsatt för att planera och utveckla sin undervisning i förskoleklassen. Här tror jag att den största utmaningen för förskoleklassens utveckling ligger; det handlar inte om att det saknas tydliga kunskapskrav eller obligatoriska kartläggningar av elever, även om ett uppifrånperspektiv gärna resulterar i sådana förslag.

Vi kan se att ferieanställningarna har ökat efter legitimationsreformen, men för förskollärare som arbetar i förskoleklass är det fortfarande mycket vanligare med semesteranställningar. Det här borde egentligen inte vara ett problem. Anställningsformen i sig ska inte avgöra om du har tid till för- och efterarbete. Ändå blir det ett problem. Det finns visserligen några exempel på kommuner där Lärarförbundet har lyckats få till lokala avtal om pedagogisk utvecklingstid och givetvis flera exempel på skolor som har hittat hållbara lösningar för förskoleklassens lärare. Men alltför många utnyttjar lärarnas tid utan att ge de förutsättningar som krävs för att fullgöra uppdraget. Det här är givetvis en arbetsmiljöfråga, men också en kvalitetsfråga. Förskoleklassen ska ju dessutom ska vara en bro och ett nav när det gäller de viktiga övergångarna. Då krävs tid inte bara för för- och efterarbete, utan även för samverkan – med både förskolan och grundskolan.

Obligatorisk förskoleklass är på agendan

När det gäller den andra punkten, obligatorisk förskoleklass, lades redan förra året ett sådant förslag. Det här är också vad merparten av lärarna i förskoleklass vill. Oppositionspartierna vill i stället ta bort förskoleklassen och låta eleverna börja årskurs ett vid sex års ålder. Att vara legitimerad förskollärare, som majoriteten av de som ansvarar för undervisning i förskoleklass är, skulle inte längre räcka till för att bli behörig i förskoleklass. Det här visar på rätt dålig insikt i förskoleklassens roll och betydelse, och för den delen sexåringars utveckling och lärande. Det går dessutom på tvärs med vad internationella jämförelser säger om hur elevernas kunskaper påverkas av ålder för skolstart (ingen, eller marginell, betydelse för skolresultaten) kontra betydelsen av tid i förskolepedagogisk verksamhet, vilket i Sverige motsvarar förskola och förskoleklass (dokumenterad betydelse för resultaten). Här råder alltså politiskt dödläge, men lärarnas egen uppfattning är klar: - Gör förskoleklassen obligatorisk och fortsätt skapa förutsättningar för högre status och bättre likvärdighet, men gör inte om den till årskurs 1. Låt i stället förskollärares och grundskollärares kompetenser fortsätta berika varandra.

Förskoleklassens roll är förtydligad, nu behövs satsningar

I den sista punkten krävde vi att förskoleklassens roll i läroplanen skulle tydliggöras. Den frågan har Lärarförbundet baxat ända in i mål. Tidigare i år kom ett nytt läroplansavsnitt. Vi har också krävt satsningar på implementering och fått svar på våra krav. Nyligen släppte Skolverket ett färskt kommentarmaterial till avsnittet. Under 2017 hoppas vi på ytterligare steg i implementering. En nyckelfråga är givetvis tid för kollegiala samtal.

Till sist passar jag på att önska alla Lärarförbundets medlemmar i landets alla förskoleklasser en härligt avkopplande julledighet. Det har ni verkligen gjort er förtjänta av!

Deltog i rundabordssamtalet gjorde:

Christine Jokijärvi, Umeå, Klara Frohm, Stockholm, Eva Carling, Sundbyberg, Sara Kryh, Göteborg, Vesa Saranpää, Norrköping, och Yvonne Frykberg, Arjeplog

Modersmålslärare- nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige

Under en hel dags rundabordsamtal diskuterade en grupp modersmålslärare frågor som rör specifikt deras yrkesgrupps arbete. Utredaren Lisa Heino deltog och bloggar om samtalet och de frågor som Lärarförbundet driver för just modersmålsundervisningen.

I slutet av november hade jag förmånen att få träffa nio modersmålslärare från olika delar av Sverige i Lärarnas Hus för ett "rundabordssamtal". Under en hel dag diskuterades aktuella frågor och ämnen som rör deras läraruppdrag. Alla deltagare var oerhört engagerade och många frågor avhandlades under dagen. Bl a diskuterades arbetsmiljö, lärarlegitimation, status, fjärrundervisning och modersmålslärarutbildning. Lärarna kommer att fortsätta fungera som bollplank och referensgrupp i Lärarförbundets fortsatta arbete i frågor som rör modersmålsundervisning.

Klart är att många fler modersmålslärare behövs i de olika skolformerna och för att få fler modersmålslärare behövs en fungerande modersmålsundervisning, både för att de som i dag arbetar som modersmålslärare ska få chans att vidareutbilda sig för att bli behöriga, men också för att fler ska kunna utbilda sig till modersmålslärare.

Lärarförbundet driver därför bl a följande frågor:

  • Modersmålsutbildningarna måste bli fler och det måste också bli lättare att komplettera utländska studier.
  • Att det tas fram en plan för hur modersmålslärare på sikt ska omfattas av legitimationskravet.
  • Att modersmål blir ett reglerat ämne i skollagen med garanterad undervisningstid.
  • Att det utformas lärarutbildningar i alla större språk och enkla vägar för att tillgodoräkna sig utländska språkstudier.
  • Att modersmålslärare omfattas av Lärarlyftet.
  • Att en utbildning för studiehandledare på modersmål ska utformas.
  • Att möjligheter ska finnas för modersmålslärare och studiehandledare på modersmål att ingå i skolornas arbetslag och/eller har tid för samarbete kring undervisningen i förskoleklass, grundskola, fritidshem och gymnasieskola.
  • Att skollagen ska stärkas så att alla barn har rätt till modersmålsundervisning i förskolan.

Deltog gjorde: Anna Anu Vik, Gotland, Anna Sebescen, Halmstad, Ahmad Nijem, Stockholm, Atila Soydan, Göteborg, Bussarakham Kanyavongha, Stockholm, Clotilde Ares, Värmdö, Halez Abdulkarim, Uppsala, Micheline Chahoud, Falkenberg, Odet Klaff, Linköping

Ökar antalet lärare utanför skolan?

Det är 1 700 fler lärare som gör annat 2013 jämfört med 2010.

Det är 1 700 fler lärare som gör annat 2013 jämfört med 2010.

Hur många lärare befinner sig egentligen utanför skolan och blir de fler eller inte? Den frågan väcks efter den publicering som DN gör idag om att det är färre examinerade som lämnar läraryrket efter få år idag jämfört med för tio år sedan.

I dagens Dagens Nyheter så granskas hur många som lämnar läraryrket inom fem respektive tio år efter examen. Tidningens journalist Kristoffer Örstadius konstaterar att det är en mindre andel som lämnar idag än som lämnade för tio år sedan inom så kort tid efter examen. Det är riktigt, men det besvarar i utbyte inte uppgiften om det är fler eller färre lärare som har lämnat läraryrket jämfört med tidigare.

I artikeln finns dock en uppgift som kan ge oss en ledtråd. I den hänvisas det till att Statistiska Centralbyrån anger att det 2013 fanns 39 200 lärare som gjorde annat. Uppgiften kommer från ett klargörande inlägg på SCB:s webbsida om hur lärararbetsmarknaden egentligen ser ut. Rubriken är 40 000 lärare arbetar inte med undervisning.

SCB visar verkligheten

I det inlägget kan man lära sig att det 2013 fanns 256 000 personer (25-64 år) som har en lärarutbildning, av dessa var 240 000 sysselsatta. Det var med andra ord 16 000 personer som av olika orsaker, allt för ofta långa sjukskrivningar, inte arbetar.

De 240 000 sysselsatta delar upp sig i fyra kategorier: 174 200 arbetar som till exempel förskollärare, grundskollärare eller gymnasielärare; 13 400 arbetar i skolan, men inte som lärare, utan till exempel som rektorer; 12 600 är lärare utanför skolan till exempel lärare i vuxenutbildning eller på högskolan, men också tjänstemän på skolmyndigheterna; slutligen är det en grupp om 39 200 personer som arbetar i andra yrken utanför skolan.

Samtidigt vet vi att det är en ansenlig mängd lärare som slutar varje år, cirka 4 000 lärare. Men många måste återvända varje år, eftersom antalet utom skolan annars skulle växa fort. Och det är här som frågan om det är fler eller färre som har lämnat skolan blir extra intressant.

2010 var det färre

Svaret på frågan finns i siffror som vi tog fram för år 2010, på samma sätt som SCB räknat, och som har presenterats i Svenska Dagbladet. År 2010 var det 37 500 lärare som inte arbetade med undervisningsrelaterade frågor, så från 2010 till 2013 har det ökat med 1 700, eller cirka 400 om året. Detta på en total arbetskraft om 236 000.

Detta innebär dock att andelen av lärarna som inte inte arbetar med undervisning har minskat lite grann, från 15,9 procent till 15,3 procent.

Trots detta ökar lärarbristen, eftersom antalet elever blir fler. Det vore därför bra om fler lockades tillbaka och färre slutade.

Men för att kunna locka tillbaka några av dem som gör annat, och för att behålla dem som finns i skolan (55 procent av rektorerna funderar på att lämna yrket och sex av tio lärare), krävs det rejäla satsningar på bättre arbetsmiljö och högre lön. Annars kan det snart vara fler lärare som gör annat.

Äntligen förlängning av VAL - men lärarbristen kräver fler steg

Nyligen kom regeringen med det välkomna beskedet att det så kallade VAL-projektet ska förlängas. Lärarförbundet har i olika sammanhang tryckt på för en förlängning och det är en lättnad att regeringen nu har lyssnat. Vi ser fram emot att fler steg tas.

Uppemot 20 procent av de som är anställda som lärare eller förskollärare saknar legitimation. Det här är förstås en stor utmaning för det svenska skolväsendet. Att vidareutbilda de obehöriga lärare som har funnits i systemet under en längre tid är helt nödvändigt för att komma till rätta med lärarbristen. Därför finns det så kallade VAL-projektet. VAL står för vidareutbildning av (obehöriga) lärare. Projektet riktar sig till verksamma med olegitimerade lärare, och som har tillräckligt med utbildning och erfarenhet för att klara examensmålen på högst två år. Den som antas till VAL får studera till en lärarexamen , enligt en individuell studieplan och parallellt med sitt lärarjobb.

Trots den fortsatt alarmerande lärarbristen var planen att VAL skulle avslutas – redan nästa år skulle det ha blivit antagningsstopp. Men påtryckningarna har äntligen gett resultat och det blir en rejäl förlängning. Studenter får nu antas fram till sommaren 2026.

Fler behöver omfattas

Positivt så här långt, och en viktig delseger för Lärarförbundet. Men VAL har utvecklingspotential – det finns kvar en del svårbegripliga flaskhalsar.

Bland de största bristkategorierna i lärarprofessionen är förskollärare och lärare i fritidshem. Obehöriga förskollärare får vara med i VAL på undantag – om de har minst åtta års förskollärarerfarenhet och så mycket utbildning att de kan klara examensmålen på en termin. Det är förstås inte så många som kan. Fritidspedagoger/lärare i fritidshem omfattas inte. Självklart borde dessa lärarkategorier vara med på samma villkor som andra.

De här frågorna och några till – exempelvis danspedagoger och lärare i musik- och kulturskolan - har vi uppmärksammat i skrivelser och kontakter med utbildningsdepartementet. Vi hoppas komma till rätta med en del av dem i den nya utredningen inom Nationell samling för läraryrket.


Bättre villkor för att kombinera studier och arbete - inom både VAL och Lärarlyftet

Sist men inte minst; det behövs bättre villkor för att kombinera arbete och studier. Att jobba heltid och studera samtidigt är ingen lätt uppgift med den stora arbetsbörda lärare har idag. Därför är det många som inte orkar fullfölja sin utbildning. Det är inte bara läraren själv som förlorar på det.

I våra kontakter med medlemmar hör vi alltför ofta hur fyrkantiga regler eller omöjliga villkor sätter stopp för deras möjligheter att legitimeras eller bli behöriga i ämnen. Det här gäller inte bara de som studerar inom VAL. Samma sak gäller t ex Lärarlyftet II, där legitimerade lärare kan läsa in behörighet i ämnen de saknar utbildning för. Varje gång regelverket eller villkoren sätter krokben är det ett missat tillfälle att få en till legitimerad lärare eller förskollärare.

Det är förstås ett jätteproblem att huvudmän har kringgått regler och använt obehöriga lärare år efter år och att många ändå inte ser sin del av ansvaret. Det ligger lika mycket i arbetsgivarnas intresse att få fler legitimerade och behöriga lärare. Därför är det inte rimligt att hela ansvaret och hela den ekonomiska och tidsmässiga bördan läggs i knät på läraren själv - det borde vara ett delat ansvar.

Staten å sin sida har också ett ansvar för att få legitimationsreformen i hamn. De behöver därför skapa de strukturer som krävs, bland annat inom VAL. Förlängning är ett viktigt och välkommet steg. Vi ser fram emot fler.


OECD vill inte bara mäta ämneskunskaper i PISA

Under TUACs oktobermöte stod bland annat OECD:s flaggskepp på skolområdet, PISA, på agendan. Det föranleder mig, så här i upptakten inför släppet av de senaste PISA-resultaten, att skriva lite om PISA:s nutida och framtida utveckling.

Två gånger om året träffar representanter för lärarförbund och fackliga centralorganisationer ansvariga på OECD för att ta del av, och försöka påverka, pågående studier inom skola, utbildning och arbetsmarknad. Det sker inom ramen för TUAC, Trade Union Advisory Committee to the OECD.

Snart dags för PISA-debatt igen

Om en dryg månad, den 6 december, kommer resultaten från 2015 års PISA-undersökning att offentliggöras. Det är naturvetenskap som står i fokus den här gången. Jag tänker inte försöka spekulera i Sveriges resultat. Det enda vi kan vara helt säkra på är att de kommer att användas på olika sätt i skoldebatten här i Sverige. Både regeringsföreträdare och oppositionspolitiker kommer att göra sitt bästa för att samla politiska poänger, vare sig Sverige rör sig lite uppåt (”trendbrott”) eller fortsatt nedåt (”fritt fall”) i rankingen. Det kommer förmodligen att diskuteras vilken regering som bär skulden alternativt ska ta åt sig äran – beroende på hur det går – för de senaste årens resultatutveckling. Det kommer naturligtvis inte finnas några enkla svar på det.

Sanningen är att PISA är både över- och underutnyttjat. Bakom de uppmärksammade rankinglistorna och pajkastningen till höger och vänster går det att finna massor av intressant och viktig information i detta mastodontprojekt, för den som tar sig tid att fördjupa sig. För att på riktigt dra lärdomar av PISA behövs en fördjupad analys, bortom ideologi och politisk polarisering.

Och mer blir det. Även om det är några centrala ämnen - matematik, läsning och naturvetenskap – som även i fortsättningen kommer att stå i centrum, försöker OECD bredda sig och fånga upp fler kompetenser och kringfaktorer som påverkar hur eleverna mår och presterar i skolan och som därmed, lite vanvördigt uttryckt, bedöms som viktiga för deras framtida roll som produktiva medborgare i världsekonomin. Det handlar i allt högre grad även om mjukare frågor.

Välbefinnande på agendan

Redan i 2015 års PISA-studie har det samlats in data, framför allt genom frågor i elevenkäten, om student well-being. Enligt OECD handlar det, trots en initialt relativt blygsam omfattning, om en av de största kartläggningarna som hittills gjorts av tonåringars välbefinnande. Det handlar till exempel om hur nöjda de är med sin livssituation, om sociala relationer, om hälsa, om hur de ser på sina framtidsutsikter och så vidare.

Att sådana aspekter kan påverka elevers prestationer är otvivelaktigt. Lika intressant vore det att fördjupa sig i det omvända - hur den post-traumatiska prestationshetsen, som tycks ha präntats in i Skolsveriges psyke efter PISA-raset, påverkar elevers mående.

Några långtgående slutsatser på välbefinnandetemat kommer vi sannolikt inte kunna dra utifrån PISA 2015. Men samtidigt som årets stora PISA-lansering närmar sig med stormsteg arbetar OECD redan för fullt inför PISA 2018. Där finns väl utvecklade planer på att ge student well-being ett betydligt större utrymme.

Det är annars läsning som är huvudtema 2018. Det var så det började en gång, i den allra första PISA-omgången 2000 och det är naturligtvis mycket som har förändrats på dessa år när det gäller elevers läsvanor, inte minst på grund av den ständiga digitala utvecklingen. Detta kommer OECD att fasta på genom att, jämte det som rör den traditionella texten och läsförmågan, även ta reda på mer om den digitala läsningen och förmågor som har med källkritik, informationssökning och liknande att göra.

Global kompetens undersöks framöver

Men det som i dagens läge känns mest välbehövligt är planerna på att inom ramen för PISA 2018 titta närmare på så kallad global kompetens, det vill säga olika kunskaper, förmågor och värderingar som har relevans i vårt globala samhälle, eller som OECD definierar det:

  • "Global competency is the capacity to analyse global and intercultural issues critically and from multiple perspectives, to understand how differences affect perceptions, judgments, and ideas of self and others, and to engage in open, appropriate and effective interactions with others from different backgrounds on the basis of a shared respect for human dignity” (ur Global Competency for an Inclusive World, OECD 2016).

Här har jag förhoppningar om att frågan, när PISA 2018 presenteras om drygt tre år, inte reduceras till rankinglistor utan kan bidra till en seriös och konstruktiv diskussion om uppdrag, kunskapssyn – och människosyn.

Låt proffsen toppa laget- annars blir det inga mål

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare bloggar vidare om den symbolladdade avsaknaden av lärare i satsningar som rör skolan, i det här fallet Läsdelegationen.

Regeringen beslutade i september i år att tillsätta en Läsdelegation inom ramen för satsningen Hela Sverige läser med barnen. Delegationen har fått i uppdrag att samla aktörer från skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. I direktivet står att syftet är ”att bidra till att ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar för en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser.”

Några axplock ur vad Läsdelegationen ska göra, observera att allt ska utgå från skolans styrdokument.

-skapa mötesplatser för och samordna läsfrämjande insatser i och utanför skolan

-vid behov lämna förslag på hur läsning kan främjas med utgångspunkt i skolans styrdokument

-driva arbetet på ett sådant sätt att genomförda insatser i och utanför skolan har goda förutsättningar att fortgå även efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag

Ok, allt ska utgå från skolans styrdokument och delegationen ska se till att insatserna i skolan kan fortgå efter det att uppdraget är slutfört. För att satsningar som ska genomföras i skolan ska lyckas, krävs att proffsen d v s lärarna, får vara med och planera vilka insatser som kan ge effekt, både kort och långsiktigt. Men nej, antalet lärare i Läsdelegationen är noll. De utsedda är bl a fotbollstränare och författare.. Alla är säkerligen jättebra, men ingen är lärare i skolan. En av ministrarna som står bakom Läsdelegationen är utbildningsminister Gustav Fridolin, men inte ens utbildningsministern i Sverige ser lärare som självklara i det här. Är lärare automatiskt avstängda i matcher som rör skolan, eller får de alltid sitta på avbytarbänken? Kära ministrar, ni måste förstå signalerna ni sänder när ni inte utser en enda lärare till en läsdelegation för elever. Kalla in spelarna från avbytarbänken, annars kommer ni definitivt fortsätt skjuta utanför målet.