Lärarförbundet

Ändra skolans stora systemfel: skolpengen

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Lärarförbundet anser att modellen med skolpeng för att finansiera skolan bör avskaffas och att något annat bör införas istället. För mig är det en fråga om skillnaden mellan genomsnittskostnad och marginalkostnad. Det är just i den skillnaden som problemen med skolpengen uppstår.

Att vi anser att det är hög tid för en reform av skolans finansieringssystem är något som vi har skrivit vid flera tillfällen, till exempel i Dagens Nyheter 2016, som ledare i Lärarnas tidning och häromveckan i Aftonbladet. Men varför anser vi egentligen att den frågan är så viktig?

I normalfallet så bedrivs undervisning i en klass. Den kan vara olika stor, men den kräver ungefär samma resurser oavsett storlek: lokal, lika mycket lärare, lika många lektioner i idrott- och hälsa och så vidare.

Vissa saker varierar lite mer: skolmat och läromedel för att ta de tydligaste exemplen, men även kanske lite mer lärarresurs och lite större insatser från elevhälsan krävs när klassen växer. Detta är dock på marginalen – en klass kostar nästan lika mycket oavsett om det är tjugo elever i den eller om det är trettio.

Sambandet åskådliggörs i den här grafen:

Sambandet mellan total kostnad, snittkostnad, marginalkostnad och skolpeng för en klass.

Den grå linjen är klassens totalkostnad, den går i exemplet från 2,3 miljoner vid 20 elever och till drygt 2,5 vid 32. Den lila linjen visar genomsnittskostnaden för klassen; den börjar på 115 000 kronor vid 20 elever och för att landa på 80 000 vid 32. För varje elev du stoppar in i klassen sjunker genomsnittskostnaden, vilket inte är något att förvånas över då de stora kostnaderna inte påverkas av om det är 24 eller 26 – eller till och med 30 – elever i klassen.

Kostnader ligger fast när elevtalet förändras

Kostnadsökningen för en tillkommande (eller kostnadsminskningen för en bortfallande elev) ligger istället på den nivå som den gula linjen indikerar. Det är detta som är marginalkostnaden för en elev (här räknad till 20 000 kronor) och det är bara den som förändras när elevtalet förändras – övriga kostnader ligger fast.

På sikt finns det så klart alltid möjligheter att slå samman klasser eller skapa nya. Det är dock alltid förenat med organisatoriska svårigheter, det finns lagrum som stipulerar att kommunen ska erbjuda skola på ett sätt som ”är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna”, man kan stå inför osäkerhet inför vad som händer kommande år, vilket gör att man inte vill rusta ned skolorganisationen, och så vidare.

Effekten av skolpengssystemet

Nu ska vi notera den blå streckade linjen. Det är skolpengen i denna kommun, den är satt till att vara 95 000 kronor per elev (och ja, av pedagogiska skäl gör jag det lite enkelt för mig och blandar inte in eventuell ersättning av skäl som socioekonomi eller annat som kan variera per elev). När klassen har färre än 25 elever så ligger skolpengen under genomsnittskostnaden per elev och när den har fler än 25 elever så ligger den över.

Den totala skillnaden vid ett visst elevtal fås genom att multiplicera antalet elever med skillnaden mellan de två strecken för genomsnittskostnad och för skolpeng – ligger genomsnittskostnaden över blir det underskott och ligger den under överskott.

Vid 20 elever är skillnaden 20 000 kronor, vilket innebär att klassen går med 400 000 kronor i underskott. Vid 23 elever är skillnaden 7 600 kronor eller minus 175 000 kronor för hela klassen. Om vi istället har 27 elever i klassen är skolpengen 4 600 kronor högre än genomsnittskostnaden och överskottet för klassen drygt 100 000 kronor. Och om det är 32 elever i klassen så är skolpengen drygt 15 000 kronor över genomsnittskostnaden, vilket summerar till 500 000 kronor i överskott.

Små klasser går back, stora med överskott

Med andra ord: små klasser går back och stora klasser går med överskott (eller på det skolstatistiska sättet: skolor med hög lärartäthet går back och skolor med låg går med överskott).

Effekten är också väldigt stor, eftersom marginalöverskottet per elev i exemplet, när alla fasta kostnader är täckta, är 75 000 kronor. Det blir, som kan konstateras ovan, snabbt väldigt stora belopp – vilket också förklarar storleken på överskott hos en del fristående huvudmän.

Finns en förklaring

Anledningen till att det har blivit så här tror jag mycket hänger ihop med nedanstående sätt att resonera. I detta fall är det taget från den senaste utredningen om skolpengen Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), men det återfinns även på andra ställen:

”Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns. Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.” (sid 158)

Det kan vara rätt att det inte går att göra något schablonmässigt avdrag för det, men att påstå att det är en marginell kostnad är däremot fel. Det noteras ganska snabbt i bilden ovan att så inte är fallet, skillnaden mellan en klass med 23 elever istället för 27 är att gå back med 175 000 mot att gå med ett överskott om 125 000, sammanlagt alltså 300 000 kronor. Argumentationen är svag och bygger på en dålig analys av skolans kostnader.

Det är också det här som ligger bakom att skolor som börjar tappa elever riskerar att hamna i en negativ spiral; tappade elever ger mindre resurser, vilket leder till besparingar, vilket ger fler tappade elever och mer besparingar – kvar står ett antal elever som får en sämre utbildning.

Dags göra om skolfinansieringen

Hela det här tycker jag pekar på att det är hög tid att göra om skolfinansieringen och gå mot en marginalkostnadsmodell istället. En sådan skulle se ut ungefär så här: Varje klass får en fast summa för att den existerar och sedan ges en mindre marginalkostnadsskolpeng per elev. Om vi tänker oss den fasta kostnaden som 1,9 miljoner kronor och den rörliga som 20 000 kronor per elev skulle olika klasser generera följande belopp i det raka skolpengsystemet (95 000 kr per elev) och i marginalkostnadssystemet:


20

24

28

32

Summa

Skolpeng

1 900 000

2 280 000

2 660 000

3 040 000

9 880 000

Marginalkostnad

2 100 000

2 380 000

2 460 000

2 540 000

9 480 000

Intäkt per klass vid olika klasstorlekar i skolpengs- resp marginalkostnadssystem.

Det intressanta med det här är det först och främst passar skolan mycket bättre, för så här skulle intäkter och kostnader för en klass hänga ihop på ett rimligt sätt. Det andra är att den skulle komma bort från en del absurda konsekvenser som dagens system har vad gäller fasta kostnader kontra rörliga intäkter. Det tredje är att det (vid den här fördelningen av klasser) blir en lägre samlad kostnad. Dagens skolpeng kostar helt enkelt mer än den smakar.

Dags att ge sig på systemfelen

För ett tag seden frågade Lärarnas tidning partierna om det vore bra att göra om skolpengen åt det hållet. Bara Moderaterna var helt avvisande och ansåg att dagens system skulle vara kvar.

För min del är Moderaternas avoghet förvånande. Partiet brukar vilja hålla hårt i den offentliga plånboken. Dagens system gör att vissa skolor helt i onödan får mer än de behöver och andra mindre – det sistnämnda gör att man måste betala mer till alla eftersom skolpengens nivå måste vara så stor att även skolor med små klasser överlever. Och de som gynnas av det är de skolor som har välfyllda klasser, vilket leder till att de helt i onödan går med överskott – ett skatteläckage som kostar det offentliga alltför mycket. Vill man hålla i den offentliga plånboken vore en marginalkostnadsmodell att föredra jämfört med dagens per capita-modell.

Det är hög tid att vi börjar ge oss på systemfelen i skolan, istället för att dutta med små frågor. Ett av de allra största är skolpengens per capita-princip. Där vore det välkommet om nästa mandatperiods skolpolitik skulle börja.


Förbättra arbetsmiljön för lärare i fritidshem och förskollärare

Att arbetsmiljön inte är tillfredsställande för många lärare är känner många till. Värst situation har lärare i fritidshem och förskola. I synnerhet när det gäller kvinnor.

Bakgrund

Lärarförbundet har vid upprepade tillfällen påtalat att lärares arbetsmiljö måste förbättras. Utbildningsväsendet är den bransch med högst andel personer som rapporterar arbetsorsakade besvär beroende på främst stress och psykisk påfrestning (Arbetsmiljöverket, 2016). Sömnbesvär (1), Icke lokaliserade psykiska besvär (2) och oro+ångest (3) är de tre (rangordnat) vanligaste besvären. Inte alla besvär leder till sjukfrånvaro, men påverkar ändå funktionsförmågan, ökar risken för ohälsa/sjukdom och leder även till minskat välbefinnande.

Det är emellertid viktigt att titta lite närmare på konsekvenserna i termer av exempelvis sjukskrivning för lärare i fritidshem samt förskollärare. Statistiken medger för övrigt inte uppdelning av de två subgrupperna. I diagram 1 ser vi den relativa risken för kvinnliga lärare i fritidshem samt förskollärare att drabbas av långa sjukfall (längre än 90 dagar). I diagram 2 ser vi motsvarande risk för män. Notera särskilt hur mycket högre och hur mycket mer oberoende av ålder risken är för kvinnor i jämförelse med männen. För männen är det en avsevärt högre risk för den äldsta kategorin, män mellan 56-64 år, jämfört med de yngre ålderskategorierna. Dessutom är det en fortsatt ökning, om än en liten sådan, för den yngsta kategorin bland kvinnor. Det är väldigt allvarligt i tider med lärarbrist och då det mer än någonsin är angeläget att statusen höjs. En god arbetsmiljö och goda anställningsvillkor i övrigt vore minst sagt på sin plats.

I diagram 3 kan vi se hur andelen psykiska sjukdomar i förhållande till sjukdomar associerade till det muskuloskeletala systemet ser ut för kvinnor respektive män. Det finns en intressant trend där med att andelen som relateras till psykisk sjukdom tycks sjunka för männen med den fortsatt ökar för kvinnorna. För lärare i grund- och gymnasieskolan [MT1]och skolledare kan en sådan trend inte skönjas.

Varför ser det ut så här och vad gör vi åt det?

Varför ser det ut så här? För lärare i fritidshem handlar det ofta om att det saknas planeringstid. För många lärare i fritidshem är uppdraget delat mellan att undervisa i fritidshemmet och att tjänstgöra i grundskolan. Det är oerhört angeläget att det finns tid avsatt för planering, uppföljning, reflektion och kompetensutveckling inom bägge delarna. Även för förskollärarna behövs det naturligtvis sådan tid. Därutöver saknas det riktlinjer för elevgruppernas storlek i fritidshemmen. Det har inneburit att elevgrupperna i fritidshemmet är uppe på orimliga nivåer – en genomsnittlig grupp är 40 barn. I vissa kommuner ligger den siffran på uppåt 80 elever. De riktlinjer som finns om storleken på barngrupperna i förskolan måste dessutom betyda något på riktigt och inte bara finnas som något man kan förhålla sig till som om det är något från Brasses lattjo-lajban-låda. Att huvudmännen tar sitt ansvar även vad gäller att rekrytera legitimerade förskollärare och lärare i fritidshem så att andelen av personalen med högskoleutbildning ökar vore också på sin plats. Med en låg behörighet måste de lärare som finns inte bara ansvara för undervisningen, utan också arbetsleda de outbildade kollegorna. I stora barn- och elevgrupper blir det en stor press på lärarna som påverkar deras mående.

Det förekommer också att huvudmän, såsom exempelvis i Stockholms stad, infört ökad tillgång till plats på förskolan för föräldralediga. Något som låter jättefint och politiskt korrekt, men som i praktiken är ett besked till personalen att de ska få arbeta ännu hårdare utan att motsvarande resurser skjutits till.

En uppriktig fråga till beslutsfattarna: bryr ni er om det här? Om ni gör det är det på tiden att det också syns i den politik som förs. Det är på tiden att lärarna i fritidshemmen och förskollärarna synliggörs!

En fråga till oss alla: varför är det så mycket värre för kvinnorna?

Diagram 1: Långa sjukfall, risk per 1000 sysselsatta Förskollärare och fritidspedagoger, kvinnor, uppdelat på åldersgrupper (AFA, enligt beställning)

Diagram 2: Långa sjukfall, risk per 1000 sysselsatta Förskollärare och fritidspedagoger, män, uppdelat på åldersgrupper (AFA, enligt beställning)

Diagram 3: Andel psykiska sjukdomar respektive sjukdomar associerade till det muskuloskeletala systemet för män respektive kvinnor som är lärare i fritidshem/förskollärare (AFA, enligt beställning)



Obligatorisk förskoleklass- en unik språngbräda mot framtiden

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Från och med i höst är förskoleklassen obligatorisk och ett hurra och ett äntligen är verkligen på sin plats. Men det kan verkligen inte ropas hurra för de förutsättningar som en del förskoleklasslärare har.

Under året har en rad avdelningar i Lärarförbundet anordnat träffar för sina förskoleklasslärare. Hundratals fantastiskt starka och engagerade förskollärare och lärare har diskuterat sina uppdrag, arbetsförhållanden och vad obligatoriet kan komma att innebära för både förskoleklassen generellt och för dem själva. Det obligatoriet innebär rent formellt är en förändring som innebär att skolplikt råder även för eleverna från sex års ålder. Förskoleklassens uppdrag och behörighetsregler kvarstår oförändrade.

Men hur ser den konkreta verkligheten ut i förskoleklass? Svaret är hur olika som helst!

På en skola kan eleverna vara 3 h i förskoleklass, medan eleverna på skolan bredvid är där 6 h. Förskollärare och lärare i förskoleklass kan på en skola ha 1 h planeringstid i veckan, medan skolan bredvid har 10 h för planering. På en del skolor deltar alla som jobbar i förskoleklass i skolans studiedagar och gemensamma kompetensutveckling som t ex Läs- och Mattelyftet, medan på andra är de aldrig med på något alls som rör resten av skolan.

Anställningsformerna är också olika. Många förskollärare i förskoleklass efterfrågar ferietjänst, medan andra med just den anställningsformen tycker att det inte alls fungerar optimalt. Oavsett vilken anställningsform som lärarna har så är den stora frågan hur arbetstidens innehåll ska se ut i förhållande till uppdraget. Lärarförbundet menar att oavsett anställningsform, ska alla i förskoleklass ha säkerställd, tillräcklig tid för planering, reflektion och utveckling. Alla lärare i förskoleklass måste ha möjlighet att delta i all gemensam planering med grundskolans lärare, delta i kollegialt lärande, samverkan med elevhälsa o.s.v., utan schemakrockar eller fokuskonflikter.

I och med obligatoriet finns nu ett gyllene läge för att på varje skola konkretisera förskoleklassens uppdrag, hur det bör utformas och utföras för att uppfyllas. Till detta kan man ta te x ta hjälp av Lärarförbundets upplägg. Obligatoriet ger ett efterfrågat mandat för att visa på vikten av betydelsen av ett genomtänkt användande av arbetstiden i förskoleklass, så ta hjälp av ombudet på skolan och/eller avdelningen.

Från hösten 2019 kommer även förskoleklassen beröras av ett nytt obligatoriskt inslag i svensk skola – Åtgärdsgarantin. Alla elever i förskoleklass ska kartläggas i språklig medvetenhet och matematiskt tänkande. Det är ständigt och jämt prat om tidiga insatser. Ja, det är avgörande att insatser sätts in så tidigt som möjligt för en elev, men finns där inga insatser att tillgå, kvarstår det bara prat. 80% av eleverna i förskoleklass kartläggs redan nu, lärare VET vilka elever som behöver stöd, problemet är att det inte finns stöd att få.

Så det är istället tillgång till tidiga insatser som diskussionen måste handla om.

Åtgärdsgarantin innebär ingen garanterad tillgång på stöd, utan på de allra flesta håll riskerar den att bli en garanterad brist på åtgärder.

Finns det inte tillräckligt många speciallärare och specialpedagoger i nuläget, kommer inte en obligatorisk kartläggning av elever att trolla fram fler.

Det måste någon gång i beslutens världshistoria börja med att se till att det finns förutsättningar på plats, innan själva genomförandet av ett beslut kan påbörjas.

Och det här med att det är obligatoriskt, varför måste man göra samma kartläggningar på alla, även om ett antal elever redan läser Lasse Majas Detektivbyrå i förskoleklass? Nej, låt lärare avgöra vilka elever som behöver kartläggas, så inte tid och kraft läggs på saker som inte behövs.

Det finns mycket att säga om både förskoleklassen och åtgärdsgarantin. Under hösten 2018 kommer Lärarförbundet fortsätta lyfta obligatoriet genom bl a fler möten i avdelningar landet runt med fokus på förskoleklassens uppdrag och anställningsformer. Förskoleklassen kommer även bli ämne för ett s k Lärarmöte, som kan bli formen för att ta samtalet på respektive skola vidare till konkret handling.

För förskoleklassen är unik i utbildningssystemet. En skolform där den utvecklande förskolepedagogiken förenas med grundskolans till en magisk trollformel för eleverna. Där förskollärare och lärare tillsammans både kan lägga grunden och leda framåt, det är på tiden att detta verkligen tas tillvara och stärks. Det är dags att alla förskoleklasser får bli den stadiga brygga den kan vara och en obligatorisk språngbräda mot framtiden.

Arbetsmiljön för lärare i de nordiska länderna – skiljer den sig åt?

I de nordiska länderna har vi flera gemensamma arbetsmiljöutmaningar: arbetsbelastningen och sjuktalen p g a stressrelaterade sjukdomar är höga och det förebyggande arbetsmiljöarbetet går alldeles för långsamt.

I de nordiska länderna har vi flera gemensamma arbetsmiljöutmaningar: arbetsbelastningen och sjuktalen p g a stressrelaterade sjukdomar är höga och det förebyggande arbetsmiljöarbetet går alldeles för långsamt. Ett annat gemensamt problem är inomhusluften och på flera ställen finns det fuktskador som ställer till det. I Finland uppger så många som 40 % att de har hälsoproblem p g a inomhusluften.

Isländska Lärarförbundet (KI) vittnar om samma saker: hög arbetsbelastning, svårt att få arbetsgivare att se problematiken med att inte arbeta preventivt med arbetsmiljöfrågorna, lärare som slutar p g a arbetsbelastningen på de kommunala skolorna, att sjuktalen p g a stressrelaterad sjukdom har stigit med 37 %. Ett hållbart arbetsliv är deras största utmaning.

I Grönland är det de nyutexaminerade och de äldre som drabbas av stressrelaterade sjukdomar. De nyutexaminerade som helt plötsligt befinner sig i ett klassrum med 28 elever utan handledning av en äldre kollega och ska lösa alla problem på egen hand.

Frågan om introduktion i yrket har varit på högkant även hos oss i Sverige då vi alltför ofta ser brister i förutsättningarna för den nyutexaminerade under introduktionsperioden. Det saknas ofta tid för mentorssamtal – man förväntas kunna allt på egen hand direkt. För den som har turen att få en mentor så är inte alltid förutsättningarna på plats, dvs tid för uppdraget saknas.

Både Norge, Danmark och Grönland vittnar om att hot och våld ökar och förvånande nog främst bland de yngre barnen. Länderna vittnar också om låg lön och hög arbetsbelastning för förskollärarna och att många lärare slutar p g a den dåliga arbetsmiljön.

I Danmark diskuteras det mycket om den höga arbetsbelastningen som lärare har. Både i avtalsrörelsen och i ett gemensamt projekt med arbetsgivarna inom kommunal sektor, kallat SPARK (Samarbete om Psykisk Arbetsmiljö i Kommunerna), fokuseras det på friskfaktorer som ska förbättra lärares arbetsmiljö. De har team som åker runt i de kommuner som vill ha hjälp med att få till en friskare arbetsplats. Deras lösning påminner om den avsiktsförklaring som finns i Sverige inom kommun- och landstingssektorn där ett team ska kunna rycka ut och utbilda för friskare arbetsplatser i de kommuner som så begär.

Danmarks Lärarförening (DLF) bedriver ett mycket intressant projekt om lärares arbetsliv där de visar på vad lärare anser vara friskfaktorer. De pratar om samma saker som vi gör här i Sverige: vikten av gott ledarskap, tillit till professionen, arbetsro, kollegialt samarbete, tid för planering, undervisning och kompetensutveckling.


Finska OAJ (Undervisningssektorns Fackorganisation) med 120 000 medlemmar beskriver en arbetsmiljö som föga stämmer överens med våra beundrande blickar som så ofta vänder sig till Finland i PISA-sammanhang. Deras tredje arbetslivsbarometer, en enkät som skickas ut i november varje år, vittnar om att den reformtakt som nu börjar ta fart i Finland lyser igenom i lärares arbetsmiljö. Av 5000 svaranden så vittnar 43 % av de tillfrågade att de upplever ofta eller väldigt ofta stress, varannan hade upplevt sig mobbade (22 % vid upprepade tillfällen) och då oftast av föräldrar, chefer och kollegor.

Det som är väldigt intressant är också att man har uppmärksammat en minskad framgång för finska elever när det gäller PISA-resultaten och därmed förstärks sambanden mellan lärares arbetsmiljö och elevers resultat, något som Sveriges Elevkårer och Lärarförbundet har uppmärksammat i tidigare rapporter.

Finland har också problem med förskollärares låga löner och höga arbetsbelastning, jämställdhetsarbete som tar för lång tid (även om #metoorörelsen har gett arbetet en behövlig skjuts), samt att svenska arbetsgivare åker till Finland för att rekrytera lärare!

Norge vittnar, även de, om ökad arbetsbelastning, många förskollärare som slutar p g a låga löner och den dåliga arbetsmiljön.

Norge har dessutom ändrat sitt pensionssystem så att arbetslivet ska vara längre. Därför arbetar Utdanningsförbundet (Lärarförbundets motsvarighet i Norge) hårt för att arbetsmiljöstrategin ska följa den utvecklingen.

Några av de åtgärder som vidtas för ett längre arbetsliv finns i det norska kommunala avtalet: reducerad undervisningstid första yrkesåret med 6 %, sedan full undervisningstid (det innebär inte reducerad arbetstid), från 57 år med 6 % och från 60 år med 12,5 %.

I Norge, liksom i Sverige (Avsiktsförklaringen) och Danmark har parterna inom kommunal sektor ett samarbete. I Norge kallas det för ”Best sammen för flere yrkesaktiva år” där man har ett team med representanter från både fackförbund och arbetsgivare som kan åka ut och utbilda för att få ett friskare arbetsliv.

De rapporter som vi tar del av från våra nordiska grannar bekräftar, i mångt och mycket, den bild som de senaste åren har växt fram inom skolvärlden i Sverige. Slutsatsen blir att genom att dra lärdom av varandra kan vi undvika fallgropar och istället finna nya vägar mot en bättre arbetsmiljö och möjliggöra ett hållbart arbetsliv. För målet, och inte enbart en vision, måste ju vara att ingen ska behöva drabbas av psykisk ohälsa p g a sitt arbete!

Cyrene Waern, arbetsmiljöexpert.

Ska vi vara glada och nöjda nu?

Både Arbetsmiljöverket och AFA-försäkring har i dagarna släppt arbetsskadestatistik samt i AFA:s fall även statistik över långvarig sjukfrånvaro.



Anmälda arbetssjukdomar och lång sjukfrånvaro minskar i offentlig sektor

Något som sticker ut i statistiken från Arbetsmiljöverket, som en positiv nyhet, är att de anmälda arbetssjukdomarna minskar. Till arbetssjukdomar hör till exempel fysiska skador som ryggproblem, astma, hörselnedsättningar men även psykiska som ofta har sitt ursprung i stress och av att ha haft en ohälsosam arbetsbelastning med obalans mellan krav och resurser.

Störst är minskningen hos kvinnor i kvinnodominerande yrken i offentlig sektor.

Även i AFA:s statistik över långvarig sjukfrånvaro finns det positiva nyheter. För kvinnor inom kommuner och landsting minskade till exempel risken för långvarig sjukfrånvaro från 36,3 till 34,5 per 1 000 sysselsatta och för män från 16,4 till 14,6.

Ett trendbrott?

Detta är till synes mycket glädjande. Är det ett trendbrott vi ser? Har införandet av arbetsmiljöföreskrifterna om organisatorisk- och social arbetsmiljö redan börjat påverka arbetsmiljön och har de insatser som parterna tog fram i avsiktsförklaringen för friskare arbetsplatser, redan börjat ge resultat?

Nja…tillåt mig tvivla och här är det lätt att känna sig som en dysterkvist. Vi behöver veta mer! Andra undersökningar och Lärarförbundets egna medlemmar och skyddsombud vittnar tvärtom på en ökad arbetsbelastning och stress i dessa yrken. Lärarförbundets stressrapport som släpps idag den 5 juni bekräftar också med all tydlighet att alltför många lärare har en ohälsosam arbetsbelastning. Kraven på lärare och skolledare har ökat samtidigt som tillgången till behöriga och legitimerade kollegor minskar.

Minskad kunskap om och tilltro till försäkringen

En förklaring till minskningen av de anmälda arbetssjukdomarna kan tyvärr vara en minskad tilltro och även kunskap om arbetsskadeförsäkringen.

Alla vet inte att till exempel en diagnos av utmattningssyndrom går att anmäla som arbetsskada. Här behövs det insatser både från arbetsgivare och fack för att öka kunskapen om arbetsskadeförsäkringen. Till detta kommer uppfattningar som:

-Det är inte lönt att anmäla, det kommer ändå inte bli godkänt!

Att tröskeln till arbetsskadeförsäkringen är hög är ett faktum. Det ställs stora krav på bevisning. Det är dessutom ett problem att Försäkringskassans prövning av de psykiska arbetssjukdomarna först görs när det finns en framåtsyftande varaktighet på minst ett år. Ofta får de drabbade sjukintyg för några månader i taget. Här skulle införandet av en fast prövningstidpunkt till exempel vid 180 dagar hjälpa. Trots höga trösklar betyder inte att det inte går. Det är viktigt att anmäla skadan!

Försäkringskassan och förtroendet

Bilden av Försäkringskassan som en rättsosäker myndighet är allmänt spridd och förstärks av otaliga historier och människoöden som vittnar om en kall och rigid behandling med fokus på att få ner utbetalda ersättningar. Detta sänker tilltron till försäkringen, att den ska finnas där som ett skydd om du skadas i arbetet.

Inspektionen för socialförsäkringar har i en rapport, ISF 2018:12, granskat hur frekvensen på avslag på sjukpenning och funnit hur det skett en anmärkningsvärd ökning över tid och att det dessutom finns stora regionala skillnader. En mycket berättigad fråga som kan ställas är kring den enskildes rättssäkerhet. Särskilt anmärkningsvärt är att indragningarna av sjukpenning för personer med psykiatriska diagnoser ökat från 0,3 procent år 2014 till 5,6 procent 2017. Problemet med Försäkringskassans bedömning av psykiatriska diagnoser är att de kräver så kallade objektiva fynd – något som sällan finns vid dessa sjukdomstillstånd. Det är inte alla patienter som gråter, skakar eller beter sig märkbart annorlunda utan det är utifrån patientens egen berättelse och upplevelse som läkaren kan sätta sin diagnos.

Även Riksrevisionen genomför just nu en granskning av sjukskrivning vid psykiatriska diagnoser. En del av granskningen omfattar hur Försäkringskassan och sjukskrivande läkare använder Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd, som innehåller rekommendationer för sjukskrivningslängder vid olika diagnoser. Det finns indikationer att beslutsstödet blivit så styrande att patienten ibland sjukskrivs med fel diagnos eftersom den sjukskrivande läkaren ser att patienten behöver en längre sjukskrivning.

Detta är ännu ett exempel på att Försäkringskassan tar för lite hänsyn till individens unika situation. Försäkringskassan har här ett stort jobb att göra för att återupprätta tilltron till myndigheten.

Försäkringskassan – AFA…ett kommunicerande kärl

I AFA:s statistik minskar de långa sjukfallen. Det handlar om sjukfrånvaro längre än 90 dagar. Då träder avtalsgruppsjukförsäkringen, AGS in och det är den som AFA:s statistik bygger på. AGS-försäkringen är kopplad till godkänd sjukpenning – om färre personer uppbär sjukpenning mer än 90-dagar minskar även utbetalningarna från AGS-försäkringen. Det går att likna vid ett kommunicerande kärl. Antalet långtidssjukskrivningar går följaktligen ner när avslagen på sjukpenning ökar.

Fortsatt arbete för ökad hälsa

Det är ingen ”quick fix” att få ner den ohälsosamma arbetsbelastningen. Det krävs ett uthålligt systematiskt arbetsmiljöarbete på varje arbetsplats. Vi måste prata om och åtgärda stress och arbetsbelastning som upphov till den stressrelaterade ohälsan. Förebyggande arbete och arbetsanpassning för de som under rehabilitering kämpar för att komma tillbaka är viktiga komponenter i detta arbete.

AFA:s rapport om arbetsskador och sjukdomar 2017 visar att de vanligaste diagnoserna bland de som arbetar i kommun- och landstingssektorn är psykiska diagnoser, och det gäller både kvinnor och män inom detta avtalsområde. Just där finns en stor del av Lärarförbundets medlemmar.

Arbetsgivare och fack behöver fortsätta arbetet med friskare arbetsplatser och samhället måste se till att det finns tillräckliga resurser och bemanning. Även själva styrningen av verksamheterna behöver ses över.

Något som måste bort är den rättsosäkerhetsskapande och förtroendesänkande målstyrning i Regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan, som fått myndigheten att fokusera på siffror istället för att se varje individuell människa bakom siffrorna. Försäkringarna ska fungera som en standardtrygghet den gången du behöver det och ge stöd till en återgång i arbete och hälsa.

Försäkringskassan har fått en ny generaldirektör och nya direktiv. Utredningar har tillsatts från regeringen och det återstår att hur allt detta kommer att påverka. Lärarförbundet har sett konsekvenserna både för enskilda medlemmar och på samhällsnivå. Det är ett faktum att vi har en skriande lärarbrist, alla lärare är viktiga och behövs, även de som under en period varit sjukskrivna. Läraryrket måste få en arbetsmiljö värd namnet.

Systematiken i betygssättningen är det som väcker frågor

Det finns systematiska avvikelser i hur olika skolor sätter betyg relativt nationella proven.

Det finns systematiska avvikelser i hur olika skolor sätter betyg relativt nationella proven.

Finns det skolor som ger generösa betyg och vilka är det i så fall? Den senaste veckan har det pågått en debatt om den frågan, efter att professorn Jonas Vlachos presenterat en rapport som visar att fristående skolor sätter betyg som i jämförelse med andra skolor ter sig generösa.

Det är fristående skolor, men framför allt koncernernas skolor, som sätter betyg som i jämförelse med andra skolor ter sig generösa jämfört med resultaten på nationella proven i matematik.

Rapporten har vållat ett flertal utspel från de berörda, till exempel skriver Engelska skolan att ”IES has less grade inflation than municipalities, free schools and the national average”, några av samma koncerns skolor skickar ut en enkät till föräldrarna med frågor (på bästa svenglska) om de sätter glädjebetyg, en annan skickar ut mejl om att deras betyg i ämnena som det finns nationella prov i stämmer bättre än för andra skolor i kommunen, koncernens grundare med make skriver på DI-debatt med ungefär samma budskap.

Academedias kvalitetschef bloggar om att det finns problem och att man tänker försöka lösa dem, Kunskapsskolan slår, enligt tidningen Entreprenör, ifrån sig kritiken om glädjebetyg. Friskolornas riksförbunds vd bloggar om frågan på ett intressant sätt, om hennes tes vore sann (det är den nu inte) skulle den nämligen innebära att friskolor är än generösare än vad de verkar i rapporten.

Kritikerna förstår inte vad rapporten undersöker

Det finns säkert fler exempel, men det som är så slående är att kritiken mest visar på att kritikerna inte förstår vad Jonas Vlachos har gjort i sin rapport. De tar ofta sin utgångspunkt i den officiella statistiken som visar på att friskolor och framför allt koncernerna minsann höjer en mindre andel av eleverna än andra skolor, vilket är helt korrekt.

Anledningen är helt enkelt att skolor, som har många elever med F, kommer att höja klart fler än skolor med många A, där det inte går att höja alls. Och eftersom friskolor generellt, och koncernskolorna i synnerhet, har bättre resultat på NP (eftersom föräldrarna har högre utbildningsnivå) så är det så klart kommunala som höjer en större andel.

Lärares helhetsbedömning gäller

Nu är det inte så att betygen direkt måste korrelera med nationella proven. Tvärtom, lärarna ska göra en helhetsbedömning av elevernas kunskaper – en sådan kan naturligtvis landa både över och under resultatet på nationella provet. Det frågan handlar om här är när betygssättningen uppenbart systematiskt hamnar över i alla ämnen; något som kan ha naturliga förklaringar, men som också kan vara ett tecken på viss generositet i betygssättningen på skolan.

I nedanstående graf har jag tagit skolornas genomsnittsbetyg för 2017, delat det med poängen på nationella proven i matematik samma år och sedan relaterat den till poängen på dessa. Vi ser tydligt att ju lägre poäng på NP, desto större är kvoten; skolor som presterar runt 5 på NP har betyg som är i storleken 1,5 till 2,5 gånger så höga, skolor som presterar kring 10 har betyg som är i storleken 1 till 1,5 gånger, skolor som ligger kring 15 på NP har betyg som är i storleken 0,9 till 1,25. Som systemet är uppbyggt är det inget att förvånas över.


Relationen mellan kvoten av samlat betygsvärde och poäng på NP-matematik med poäng på NP-matematik

Vi ser också en blå och en röd linje i diagrammet, där den blå ligger lite över. Vad de linjerna visar är hur mycket högre betyg än NP-resultat kommunala respektive fristående skolor sätter i genomsnitt. Och att den blå ligger över innebär att fristående skolor generellt är generösare relativt resultatet på NP i matematik än kommunala.

Vi ser även att det är en stor spridning i betyg relativt resultat på nationella provet både på kommunala och fristående skolor. Ingen ska därför tro att det inte finns kommunala skolor som är systematiskt generösa i sin betygssättning respektive fristående skolor som inte är det.

Bilden visar att det tveklöst är så att ju lägre poäng på NP i matematik desto högre genomsnittsbetyg relativt resultatet på provet sätts, precis det som friskolorna säger. Men det är inte den frågan som Jonas Vlachos tittar på i sin rapport. Det han i stället tittar på är skillnaden mellan den röda och blå linjen (dessutom har han delat upp den blå i fyra grupper: de tre koncernerna och övriga).

En minst lika intressant fråga

Det är naturligtvis en helt annan fråga än vem som höjer flest elever, men den är minst lika intressant: Finns det systematiska skillnader mellan olika skolor hur generösa betyg de ger vid samma resultat på nationella proven?

För att kunna förklara lite enklare har jag gjort en regression på med det genomsnittliga meritvärdet på skolorna för bara år 2017 (Jonas Vlachos har med samma beräkning över fler år, eftersom jag bara använder ett år blir mina siffror andra, men i övrigt är det samma metodik).

För att göra det extra tydligt har jag även med de koefficienter som ges av skärningen med y-axeln och poäng på NP.

KoefficientStandardfelSignifikans
Skärning y-axeln7,744,134,000
högreper poäng på NP,489,012,000
betygpå IES
1,683,205,000
på Kunskapsskolan
1,485,195,000
på Academedia1,353,168,000
på övriga friskolor
,911,073,000

Det vi kan läsa ut ur tabellen är att när resultatet på NP är 0 blir skolans betygsmedel 7,74 (skärningen med y-axeln) och att en poäng på NP ger en höjning i betygsmedel med 0,49. Därutöver ser vi att IES ger 1,68 meritvärde ytterligare, Kunskapsskolan 1,49, Academedia 1,35 och övriga friskolor 0,91. En kommunal skola med 0 på NP bör alltså i genomsnitt ha 7,74 i betyg, är NP-resultatet 10 bör betygsgenomsnittet var 12,63. En friskola med samma NP-resultat bör därutöver även ha sina extra betygsvärden.

Om vi väljer att räkna om detta till olika meritvärden vid olika betygspoäng på nationella provet får vi nedanstående graf över hur de olika gruppernas meritvärden skulle falla ut om de hade skolor över hela spannet och dessa la sig perfekt i förhållande till beräkningen över genomsnittsvärde (i verkligheten är det en spridning av skolor både uppåt och nedåt från linjerna, men detta är genomsnittet för vardera gruppen):


Graf över genomsnittsvärden betyg relativt poäng på NP-matematik

Koncernerna har få skolor där resultaten på nationella proven är så lågt som 10 eller lägre – och som därför höjer många från F till E. Men bara för att de inte har det betyder det ju inte att de inte kan ge sina elever systematiskt generösa betyg.

Att göra analyser av det slag som Jonas Vlachos gjort visar att det kan förekomma generösa betyg även på andra ställen i systemet än längst ned i resultatfördelningen, vilket det vanliga sättet att redovisa framför allt fokuserar på. Och det är just det som skillnaden i linjen mellan de kommunala och de övriga skolorna visar, att den finns gör att det rimligen går att misstänka viss systematisk generositet i betygsättningen.

Systematiken väcker frågor

Så istället kan man ställa frågor som:

  • Varför lyckas skolor som IES i Bromma, Fredrikshovs slotts skola och Europaskolan i Vasastan slå sig in på tio i topplistan på skolor med betyg i musik, tillsammans med enbart renodlade musikklasser, med bortåt 80 procent av eleverna på A? (I praktiken innebär A att man är både bra på att sjunga i kör, spela instrument och har god koll på musikhistorien, dessutom kan man arrangera musik lite lätt. )
  • Varför tillhör fyra av IES-skolor (däribland samma i Bromma), två Vittraskolor och en Kunskapsskola de 30 skolor i landet som ger högst betyg i bild (de tre koncernerna har därmed med lika många på den listan som alla kommuner)? (Här innebär ett A att man behärskar olika tekniker väl och att man kan kombinera ”former, färger och bildkompositioner på ett välfungerande sätt")
  • Hur kommer det sig att IES har tre och Kunskapsskolan en skola med på listan över de 30 skolor som ger högst betyg i Hem- och konsumentkunskap?

Det är naturligtvis inte omöjligt att det är helt rimliga betyg (tex kraven i musik bör de flesta elever som spelar ett instrument i musikskolan och därtill kan sjunga klara), men resultaten väcker dessa och många fler frågor.

Saker som skulle kunna bidra till en förbättring vore gemensamma riktlinjer för tid, utveckling och systematisering av betygssättning vilket skulle öka lärarnas bedömarkompetens och samtidigt som sambedömning mellan skolor skulle ge en harmonisering av betygsnivåerna. Ett stort problem är, även om sambedömning sker, konkurrensen om eleverna och deras skolpeng, ett reformerat finansieringssystem skulle minska incitamenten för att systematiskt sätta generösa betyg.

Jag kan hjälpa er tolka statistiken

De frågor som jag skriver ovan vore klart intressantare att se friskolorna skriva om, än att se dem förklara att de inte förstår multipel regressionsanalys och ekonometri, vilket är vad de gör idag. Om ni hör av er så lovar jag att hjälpa er att förstå statistiken lite bättre så kan ni använda er tid till att svara på de intressanta frågorna. Det vore bättre för er egen trovärdighet och för allas vår förståelse av skolsystemet, istället för att ni försöker slå dimridåer om statistik ni tydligt inte förstår er på.

Men orkar verkligen inget arbetslag ordna sommarfesten för personalen i år?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Lärares arbetsbelastning är alldeles för hög! Lisa Heino efterfrågar politikernas vallöften om vad de ska ta bort från lärarnas och skolans uppdrag.

Maj är enligt många lärare den mest arbetsintensiva månaden på läsåret. Det är rättning, uppföljningar, överlämningar, bedömningar och betygssättning och förstås, allt som alltid ingår i skolformernas olika verksamheter. Dessutom förväntas det fixas allehanda aktiviteter, som lärare inte alltid varken önskar eller egentligen mäktar med att arrangera.

Men i år verkar maj mer vara upploppet på ett oerhört uttröttande 400-meterslopp, där mjölksyran i benen kom redan i september.

Men vad är det som framkallar mjölksyran? Svaret är allt, helheten, den sammanlagda arbetsbelastningen för varje lärare i varje skolform. En sak som lärare oftast nämner både ökat arbetsbelastningen och tar för mycket tid är administration. I det begreppet ligger en uppsjö av allehanda arbetsuppgifter och krav som ser väldigt olika beroende på skolform. Men att begreppet är det man anger som alltför omfattande i ens arbete, visar hur fel det har blivit. Det finns ingen som kan tro att barn och elever lär sig mer, eller att lärare kan ägna sig åt det viktiga att planera och följa upp sin undervisning, om man upplever att administration tar en allt större del av arbetstiden.

Sveriges olika skolformers uppdrag är i mångt och mycket oändliga i sin utformning. Målen och uppdragen har inget reellt stopp. I ett sådant uppdrag kan man som beslutsfattare putta in lite mer grejer, för allt ryms ju i oändligheten.

Men, lärare är inte en oändlig resurs. Det verkar vara en av de faktakunskaper som makthavare på olika nivåer bara inte kan förstå.

Om de förstod det, skulle t ex inte de olika partierna tycka att de viktigaste frågorna inom utbildningsområdet var att mata på mer på skolan. Visst, det betonas att ”lärare ska vara lärare”, men då ska andra yrkeskategorier ta hand om vissa arbetsuppgifter. Det räcker inte! Lärares arbetsbelastning är för hög – skolan har för många arbetsuppgifter! Det måste tas bort något från skolan överhuvudtaget. Skolan som världsräddande och lärande uppfostringsanstalt måste avlastas av övriga samhället. Kunskapsuppdraget räcker mer än väl.

Lärare som har en för hög arbetsbelastning kan också ibland få höra att de ska sänka ambitionsnivån. Det är rent ut sagt respektlöst att säga så. För vad betyder det? Ska lärare inte ge eleverna arbetsuppgifter där de ska skriva, för läraren har inte en chans att hinna läsa igenom dem? Ambition har inget med det här att göra! Det handlar om för mycket att göra överhuvudtaget!

Så partipolitiker - vilka av er använder först ”ta bort” i era vallöften om skolan? Det är ert ansvar att se till att lärarna inte springer in i väggen på upploppet, utan att kommande läsår blir en promenadseger.

Vilka elever går i friskolor?

Skiljer sig eleverna på fristående och kommunala skolor från varandra? Det är en fråga som ofta är i fokus i debatten och var och en försöker göra bilden så positiv som möjligt för den linjen man själv vill driva.

Till exempel brukar Friskolornas riksförbund gärna framhålla att andelen elever med utländsk bakgrund är en procentenhet högre i fristående skolor än på kommunala och att skillnaden i föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå har minskat. Båda sakerna är helt korrekta.

Men samtidigt måste man fundera på vad de bägge påståendena egentligen betyder. Att skillnaden i föräldrars genomsnittliga utbildningsnivå minskar är inget att förvånas över, eftersom det finns ett tak i statistiken (om samtliga föräldrar på en skola har eftergymnasial utbildning blir värdet 3,0) innebär den höjda utbildningsnivån i hela samhället att så klart att den som ligger lågt (kommunala skolor) närmare sig den som ligger högre (fristående skolor). Det är bara att se till den historiska utvecklingen över ovägda Salsavärden för föräldrars genomsnittliga utbildningsnivå för elever i år 9 (ges i en tregradig-skala, där 1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):


Alla skolor

Kom. skolor

Fri. skolor

Kvot kom./alla

Kvot fri./alla

Kvot fri./kom.

Antal fristående

2007

2,17

2,14

2,35

98,6%

108,3%

109,8%

199

2012

2,23

2,19

2,38

98,2%

106,7%

108,7%

286

2017

2,28

2,23

2,42

97,8%

106,1%

108,5%

353

Föräldrars utbildningsnivå i år 9 enligt Salsa för åren 2007, 2012 och 2017

Tydligt är ett par saker: andelen föräldrar som har längre utbildningar har ökat och den har ökat både bland kommunala och fristående skolor. Kommunala skolor ligger dock längre från medel idag än för 10 år sedan, samtidigt som fristående skolor ligger lite närmare. Kvoten mellan fristående och kommunala har också minskat lite grann (det relevanta sättet att mäta förändring på).

Det fascinerande är att fristående skolor, trots takeffekten och att de har blivit 75 procent fler, fortfarande ligger så mycket över snittet. Att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor har krympt från 0,21 till 0,19 – som Friskolornas riksförbund brukar framhålla ­– är inte alls lika anmärkningsvärt.

Bättre se till hur fördelningen har förändrats i olika grupper

Ett bättre sätt att få fram vad som egentligen har hänt är att göra en jämförelse mellan decilgrupperna av skolor per föräldrarnas utbildningsnivå (dela in skolorna i tio lika stora delar och se på fördelningen inom varje). Professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos gjorde det på Salsadata för 2012 på Ekonomistas, och jag har nu uppdaterat hans siffror med samma data från 2017.

Andel fristående skolor år 9

Andel fristående skolor med år 9 per decil för föräldrars utbildningsnivå enligt Salsa

Tydligt är att det fortfarande är framför allt barn till föräldrar med längre utbildning som oftast går på fristående skolor. Ungefär hälften av alla skolor med de 20 procent längst utbildade föräldrarna (decil 9 och 10) är fristående, knappt fyra av tio bland den halva skolor med längst utbildade föräldrar (decil 6-10), medan bara drygt var tionde skola med föräldrar som har kortast utbildning är fristående. Den procentuella ökningen (dock från väldigt låga nivåer) är samtidigt störst i de lägre decilerna.

Utländsk bakgrund inte avgörande för resultaten

Det finns dock andra sätt att se på vilka som går på olika skolor. En sak som Friskolornas riksförbund brukar framhålla är att andelen med utländsk bakgrund är högre på friskolorna. Det stämmer, men utländsk bakgrund i sig brukar inte, om man tar hänsyn till utbildningsnivå och sådant som migrationsstatus, ha någon större effekt på resultaten.

Bilden som skapas om vi ser till hur stor andel som har utländsk bakgrund relaterat till andelen som har föräldrar med utländsk bakgrund är nedanstående. De röda prickarna är kommunala skolor och de gröna är fristående som inte är koncerndrivna, medan de tre övriga färgerna är koncernskolor. Linjerna visar det genomsnittliga förhållandet mellan andelen elever med eftergymnasial utbildning och andelen med utländska bakgrund.


utländsk bakgr & eftergy koncern bättre

Andel elever med utländska bakgrund respektive en förälder med eftergymnasial bakgrund, för alla grundskolor

Bilden visar först och främst att genomsnittlig fristående skola vid en given andel med elever med utländsk bakgrund har en högre andel föräldrar med eftergymnasial bakgrund, än en kommunal skola (syns både genom den gröna linjen och genom prickarnas fördelning).

För det andra syns det tydligt att det bland fristående skolor finns ett antal skolor som för en given nivå av elever med utländsk bakgrund har en ovanligt hög andel med föräldrar med eftergymnasial utbildning (skolor som ligger vid eller till höger om den gula linjen).

Den tredje saken att notera är hur få fristående skolor som överhuvudtaget finns bland skolor med högst 40 procent föräldrar med eftergymnasial utbildning, förutom att det finns ett litet antal som tydligt vänder sig till elever med utländsk bakgrund och föräldrar med kortare utbildning högst upp i diagrammet.

Engelska skolan är extrem

Engelska skolan brukar ofta lyfta fram att de har en stor andel elever med utländsk bakgrund och att de har flera av sina skolor i utanförskapsområden. Det som är tydligt är att IES utmärker sig extremt på just det sätt som gäller generellt för fristående skolor – det finns skolor med elever med utländsk bakgrund i ganska hög utsträckning, samtidigt som de har en väldigt hög utbildningsnivå jämfört med andra skolor med motsvarande andel elever med utländsk bakgrund. Det genomsnittliga förhållandet mellan utbildningsnivå och utländsk bakgrund på IES skolor är just den gula linje som visar på skolor där andelen med utländska bakgrund är riktigt hög i förhållande till föräldrarnas utbildningsnivå.

Bland de skolor som tillhör Academedia och Kunskapsskolan är den bilden inte lika tydlig, utan de har en del skolor där utbildningsnivån är som i andra fristående skolor i förhållande till andelen elever med utländsk bakgrund.

När IES pratar om sin höga andel elever med utländska bakgrund bör man alltså komma ihåg att det, i jämförelse med andra skolor – till och med i jämförelse med andra fristående skolor – med lika stor andel elever med utländsk bakgrund, är välutbildade föräldrar dessa barn har. Och det är det, inte utländsk bakgrund, som spelar roll för resultaten.

Nyinvandrad eller inte?

En sak som verkligen spelar roll för resultaten är hur länge man har gått i svensk skola ­– har du gått hela din skolgång här så klarar du dig ungefär lika väl som den som är född här. Har du däremot kommit till Sverige efter 7 års ålder, när grundskolan startar, så märks det på sämre resultat – och ju senare man kommer desto större roll.

Att därför se till hur stor andel elever en skola har som är nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) är klart intressant, något som i nedanstående bild relateras till skolans andel elever med utländsk bakgrund.


nyinvand elev rel utl bakgr

Andel nyinvandrade i år 9 relativt andel med utländsk bakgrund för hela skolan (endast skolor med år 9)

På bilden syns klart att de skolor som framför allt tagit emot nyanlända elever är kommunala skolor (de röda är fristående), många kommunala skolor har tagit emot så att skolans andel med nyanlända ligger på någonstans mellan fem och femton procent.

Samtidigt finns det några stycken skolor där andelen nyanlända är över 20 procent, bland dem finns det fyra fristående skolor och ett klart större antal kommunala. Vi kan också notera att det finns ett antal skolor där 40 procent av eleverna i år 9 är nyanlända (att procentandelen nyanlända överskrider procentandelen med utländsk bakgrund på några få skolor beror på att den sistnämnda räknas på alla årskurser och den förstnämnda bara på andelen i år 9).

Tydligt är nyanlända elever framför allt går på kommunala skolor.

Vi kan också se vilka skolor nyanlända elever går på relativt föräldrarnas utbildningsnivå. Det ser ut enligt nedan.

nyinv elev rel för utb

Andel nyanlända i år 9 relativt föräldrarnas utbildningsnivå enligt Salsa

Klart är att generellt gäller att ju lägre utbildningsnivå föräldrarna har desto högre är andelen nyanlända. Det är bara ett extremt fåtal skolor där föräldrar har en utbildningsnivå under gymnasienivå som inte har tagit emot några nyanlända.

Samtidigt är det väldigt tydligt att nyanlända elever inte finns på särdeles många fristående skolor (röda ringar), utan de går i mycket högre utsträckning på kommunala skolor. För alla utbildningsnivåer gäller att det är vanligare att nyanlända går på kommunala skolor än på fristående.

Friskolor har mer lättutbildade elever

Av den här genomgången framstår det rätt klart att vad än fristående skolor säger, så har de en mer lättutbildad elevgrupp än kommunala skolor. Framför allt gäller det om man ställer det i relation till andelen med utländsk bakgrund; för skolor med lika hög andel utländsk bakgrund är det tydligt att friskolor har en högre andel elever med föräldrar som har en eftergymnasial utbildning.


Hommage till alla förskollärare

Lärarförbundets utredare Elisabet Mossberg gästbloggar på utredarbloggen om förskolan och den nya läroplan som är under framtagande.

På 1800-talet startade barnkrubbor i Sverige. Syftet var barnpassning och att skydda barnen från att utnyttjas som arbetskraft. Det var också arbetarklassens kvinnor, ofta ensamstående, som var tvungna att lämna barnen i barnkrubba för att kunna arbeta och försörja sig. Något senare dök barnträdgårdar upp och 1918 startade systrarna Ellen och Maria Moberg Fröbelförbundet i syfte att främja barnträdgårdarnas framväxt i Sverige. De var inte avsedda för barnpassning utan att ha ett pedagogiskt innehåll. Först var det ett kall, helt oavlönat och barnens bästa fanns alltid i huvudet på dedikerade barnträdgårdsledsagarinnor. Krubban blev till daghem och trädgården till lekskola men alltid har förskollärarna brunnit för att utveckla verksamheten.

Med tiden blev även daghem och lekskola ett, nämligen förskola. Verkligen en gräsrotsrörelse för barnens bästa. Vid den tiden hade även de fackliga rättigheterna kommit på plats i rörelsen. Egentligen har förskollärare fått kämpa för sin existens och för sin professionalism.

Det verkar vara ett framgångsrecept. För mycket har hänt sedan barnkrubborna startade. Som så många gånger förr slås jag av kraften och drivet som förskollärare har!

Skolverket fick hösten 2017 i uppdrag av regeringen att revidera läroplanen för förskolan. Den första läroplanen såg ljuset för 20 år sen, 1998. Allt ansvar lades då på arbetslaget. Eftersom det funnits en tradition att alla gör samma sak i förskolan blev det många och långa diskussioner om yrkesroller.

Sen har läroplanen reviderats 2011 och 2016. Nu är det alltså dags igen. Denna gång ska yrkesrollerna och undervisningsbegreppet förtydligas, enligt regeringens direktiv till Skolverket.

Nu kommer det fantastiska. Att undervisningen och rollerna i förskolan ska förtydligas kan tyckas torrt och tråkigt men det angår verkligen förskollärarna! Engagemanget flödar kring undervisning i förskolan.

Jag tillbringade en heldag med Lärarförbundets nätverk Lärorik förskola om just revideringen av läroplanen. Tankar, frågor och åsikter flödade i ett sånt kreativt surr. Argumentationen om undervisningsbegreppet var på en hög nivå.

Skolverket har också bjudit in till engagemang kring revideringen av läroplanen i förskolan. Två utkast har varit möjliga att ge input på för enskilda förskollärare. Lärarförbundet har självklart svarat på remissen från Skolverket. Vi har också skrivit till regeringen med krav på att det måste förtydligas att förskolläraren bedriver undervisning och att rollerna behöver bli ännu mer tydliga.

Förskollärarna har så mycket inneboende kraft och måste behandlas väl av makthavare. Tyvärr visar verkligheten en helt annan bild. Förskollärare är ett bristyrke och kåren har pratat länge om att planerings- och reflektionstid inte räcker till. Barngrupperna är stora (trots en marginell minskning) och sjuktalen mycket höga. Läget har pressat fram protester bland förskollärare och andra inom förskolan. Det är dags att saker faller på plats som gör skillnad och att förskollärare kan ägna all sin energi till det de är så bra på; utveckling!

Så jag vill ge en hommage till alla förskollärare för drivet, engagemanget, professionalismen och utvecklingskraften!

Elisabet Mossberg

Utredare på Lärarförbundet med ansvar för bland annat förskolan

Fusket med nationella prov – skolvärldens Gävlebock?

Källa: Unsplash.

Källa: Unsplash.

Några av årets nationella prov har läckt och återigen ställs allt på ända. Det här är helt ohållbart för alla berörda, bloggar utredare Lisa Heino.

Jaha, då var vi här igen. Precis som tidigare år har några prov och bedömningsanvisningar spridits mellan elever på sociala medier. Det här är helt förkastligt och ohållbart. Och det drabbar alla berörda negativt.

Många lärare har visa av erfarenhet, haft känselspröten ute i god tid och själva kunnat förbereda både sig och sina rektorer på att agera. Skolverkets känselspröt har dock inte varit påkopplade och när oroliga och stressade lärare och rektorer försökt få tag på myndigheten för vägledning dagen innan provet, har de inte funnits tillgängliga förutom på ordinarie tider.

Skolverket behöver också ha jourberedskap inför varje prov!

Resultatet blev med t ex engelskan i årskurs 9, att vissa skolor gjorde det ordinarie provet medan andra skolors rektorer beslutade att använda ersättningsprovet. Endast rektor har i nuläget mandatet att besluta vilket prov som ska användas. Men hur ska en enskild rektor kunna avgöra i vilken grad ett läckt prov har nått ut till just hens elever? Det här sätter rektorer i en mycket svår sits. Hur ska man veta att man gör rätt? Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi anser att

Skolverket behöver kunna ta ett nationellt beslut om att alla skolor ska använda ersättningsprovet om man vet att det riktiga har läckt.

Om inte alla gör samma prov blir det en orättvis grund som utgångspunkt för både elever och lärare. Har några elever fuskat sig till fördelar eller inte?

Misstänker man i efterhand att fusk har förekommit, ska enligt Skolverket den enskilde läraren vara mycket uppmärksam på elevernas individuella prestationer. Sticker någons resultat ut i förhållande till hur hen brukar prestera? Det måste alltså vara den undervisande lärare som gör en individuell bedömning. Där rök avidentifierade provsvar som fr o m nästa läsår är lagstadgat. Hur ska detta gå ihop?

Dessutom kan man undra hur den enorma arbetsinsats som krävs för att rätta proven är motiverad att kräva av lärarna, när man vet att det kan ha förekommit fusk och en del av eleverna kan ha fått fördelar. Är proven i det läget verkligen att räkna som ett användbart trovärdigt bedömningsunderlag överhuvudtaget?

Nästa läsår ska även de nationella proven ”särskilt beaktas” vid betygsättning. Känns ju sådär, sett till det rättsosäkra läge vi befinner oss i just nu. Att ge ett prov så stor betydelse i ett läge då dess trovärdighet är delvis satt ur spel, är inte önskvärt alls.

Nu behöver Skolverket se över allt om nästa års prov ska fungera bättre och då måste de lyssna på alla kloka och erfarna lärare och skolledare som vet vad de behöver för att det ska funka. Det måste vara utgångspunkten. Många lärare och skolledare påpekar möjligheten att använda den redan upparbetade digitala Bedömningsportalen (med specifik inloggning), som ett steg på vägen i säkerhetstänkandet inför nästa läsår i alla fall. Där kan rektorer få tillgång till prov och bedömningsanvisningar vid särskilda tidpunkter istället för att vänta på paket på posten.

Och Skolverket måste ges mandat att besluta om ordinarie eller ersättningsprov ska användas, den gemensamma utgångspunkten för bedömningen måste vara nationell.

Så hatten av för alla lärare som trots alla stormar, läckor, trasiga kopiatorer och stressen pysande ur öronen, fixar detta. Ni är ovärderliga.


PS. Och lärare, rättningen av nationella prov ska ingå i er reglerade arbetstid. Ingen fritid i pappershögarna. Kommunerna får bidrag för arbetet med nationella prov, det ska finnas pengar till vikarier om det behövs. Läs mer här.. DS.