Lärarförbundet
Bli medlem

Till försvar för fribeloppet

​Det finns skäl att se över studiemedelssystemet, men det ska i så fall innebära att man gör det mer generöst för ungdomsstudenter och att man riktar särskilda omställningsinsatser för yrkesväxlare. Inte att man tar bort inkomstprövningen.

Den tredje januari publicerade DN en ledare som ville se en reformering av inkomstprövningen för studiemedel, det så kallade ”fribeloppet”. Vid första anblicken kan konstruktionen med fribelopp verka ogin och kontraproduktiv, så nu när är det valår det kan det vara bra att rekapitulera argumenten till varför fribeloppet behöver finnas.

För det första kan man argumentera för en inkomstprövning av rent principiella skäl, studiemedel ska möjliggöra studier och inte vara lön för studier. Det är två helt olika synsätt. I Sverige är den offentliga undervisningen avgiftsfri och det verkar väl generöst att studierna dessutom ska likställas med lönearbete. Det är betydligt rimligare att systemet möjliggör för alla, oavsett bakgrund, att kunna genomföra studier – utgångspunkten för den gamla valaffischen ”begåvad men fattig”.

Vid sidan av det principiella synsättet kan man också titta på fribeloppets praktiska konsekvenser. Är det så, som DN menar, att många studenter minskar sitt förvärvsarbete för att komma under fribeloppet? Det skulle i så fall innebära en betydande samhällsekonomisk kostnad. I praktiken visar sig det dock inte vara fallet.

Ungefär hälften av studiemedelstagarna arbetar vid sidan av sina studier, men tidigare undersökningar visar att endast cirka sju procent av studiemedelstagarna får reducerade studiemedelsbelopp med anledning av sina inkomster. Det är inte heller en oproportionerligt stor andel studenter samlade i inkomstskiktet runt fribeloppsgränsen, vilket skulle varit fallet om det varit vanligt att justera inkomsten efter fribeloppsgränsen. Det finns alltså ingen samhällsekonomisk kostnad för fribeloppet.

Ett annat argument som framförs av DN är att ett avskaffande av fribeloppet skulle möjliggöra för yrkesväxlare som är etablerade på arbetsmarknaden att skola om sig. Det argumentet har viss bäring och studiemedelsutredningen 2018 föreslog därför ett fribelopp som justeras upp med åldern. Regeringen har dock inte valt att gå vidare med det förslaget, antagligen för att det blir tekniskt komplicerat. I stället har man valt att satsa på omställningsstudiestöd för yrkesväxlare.

Det här pekar också på en annan viktig princip och det är att studiemedlen ska vara så generösa att det inte ska vara nödvändigt att arbeta vid sidan av. Och det gäller både för ungdomsstudenter och för yrkesväxlare. Risken finns annars att förvärvsarbetet går ut över studierna. Det här är något vi kan se gäller för lärarstudenter, som ofta är något äldre och förvärvsarbetar mer än övriga studentgrupper, och har sämre genomströmning. Om man tar bort fribeloppet finns risken att fler väljer att öka sitt förvärvsarbete, till förfång för studierna. Det finns också en risk på längre sikt att politikerna väljer att sänka ersättningen i studiemedlen med argumentet att det går att fylla ut dessa med lön.

Återkommande är också att förorda att lånedelen kan få slippa fribelopp utifrån argumentet att lånet är självfinansierat och inte innebär en kostnad för staten. Samma argumentation som när det gäller bidraget gäller dock också lånedelen, man frångår principen att studiemedel ska möjliggöra studier, och man kan få negativa effekter på genomströmningen. Man ska inte heller räkna med att det är oproblematiskt att studier finansieras med lån. Forskning visar att studenter från studieovana miljöer drar sig från att skuldsätta sig, så en ökad lånefinansiering kan leda till ännu mer social snedrekrytering till högre utbildning. Det här är ett särskilt stort hot mot lärarutbildningens tillströmning eftersom det är den utbildning som har bredast rekrytering.

Till detta ska läggas att svenska studenter redan idag är högst skuldsatta i världen. Om något kan det finnas skäl att lägga om systemet så att skuldsättningen minskar. Och om vi ändå är inne på länderjämförelse så är inte Sverige alls unikt, alla EU-länder förutom Malta har en inkomstprövning.

Så i stället för att lägga resurser på att betala ut mer studiemedel till de studenter som, ibland, klarar av att kombinera studier och förvärvsarbete så förordar jag i stället:

  • En återgång till studiemedel med en fast andel lån och bidrag, såsom andelarna 1/3 bidrag och 2/3 lån som gällde i början av millenniet.
  • Generösa nivåer på studiemedel som går att leva på för ungdomsstudenterna.
  • Riktade omställningsinsatser för yrkesväxlare, till exempel av den typen som regeringen och partnerna nu skissar på (givet att dessa inte bekostas med högre studieskuldsränta).

Stoppa politikernas klåfingrighet över lärarutbildningen

Regeringen väljer att gå vidare med förslaget om att lärarutbildningen ska läggas in i en egen förordning. Detta utan att det finns någon utredning som ligger till grund för förslaget och trots ett massivt motstånd från lärarutbildning och profession i remissvaren på förslaget.

Lärarutbildningen är Sveriges största yrkesutbildning med drygt 20 000 sökande per år och nästan 9000 examina. Det innebär att den inte enbart skapar förutsättning för en skola av hög kvalitet utan också är väldigt central för Sveriges högskolor. Eftersom reformer av lärarutbildningen påverkar så många bör de vara väl förankrade och ha ett tydligt syfte att förstärka kvaliteten eller öka utbudet. De förslag som regeringen nu lägger fram inte endera, tvärtom riskerar de att förvärra lärarutbildningarnas ställning på lärosätena och försvåra i arbetet att avhjälpa lärarbristen.

Regeringen föreslår att lärarutbildningen ska regleras i en egen förordning i stället för att regleras i högskoleförordningen, som alla övriga högskoleutbildningar. Enligt regeringen är skälet att man vill ha en ännu mer detaljerad styrningen av lärarutbildningen att ”säkerställa den nationella likvärdigheten i det svenska skolsystemet”. Man kan ifrågasätta ifall en ännu mer detaljreglerad lärarutbildning verkligen säkerställer likvärdighet i praktiken.

Redan idag är lärarutbildningen den överlägset mest detaljreglerade högskoleutbildningen, vilket påpekats som problematiskt av lärarutbildningarna själva i sina remissvar till regeringens förslag, en ståndpunkt som delas av Lärarförbundet och Lärarförbundet student. Trots detta ihärdar regeringen med att gå motsatt väg. Det visar att regeringen inte alls förstår vad en modern lärarutbildning behöver.

• Lärarutbildningen ska vara en introduktion till yrket och skapa förutsättning för en karriärlång kompetensutveckling.

• Lärarutbildningen ska vara yrkesanpassad och utvecklas i löpande dialog med profession och avnämare utifrån hur skolans behov förändras.

• Lärarutbildningen ska också vara forskningsbaserad och utvecklas utifrån vad forskning och beprövad erfarenhet visar.

Dessa centrala förutsättningar för en yrkesutbildning på akademisk grund försvåras av en politisk detaljreglering. Risken med en starkare politisk styrning är att den leder till ryckighet och stoffträngsel. Ett snarast övertydligt exempel är att regeringen nu föreslår att kognitionsvetenskap ska bli obligatoriskt på landets alla lärarutbildningar. Detta samtidigt som forskningspropositionen föreslår att den akademiska friheten ska gälla hela högskolans verksamhet dvs. även utbildning. Det här är lika illa som att regeringen skulle styra över vilka operationsmetoder som är bäst lärs ut på läkarprogrammet.

För att få till en lärarutbildning i internationell toppklass krävs tvärtom en avreglering och en långsiktighet, som motverkar politisk klåfingrighet. De ledande lärarutbildningarna i världen arbetar intensivt med forskningsförankrad och professionsbaserad lärarutbildning sedan länge. De lärarutbildningarna har stärkt kopplingen mellan teori och praktik och ger studenterna den ämnesdidaktiska grund de efterfrågar, men samtidigt i en utvecklad forskningsbaserad form som ger en förutsättning för kompetensutveckling inom ämnesdidaktik under hela yrkeslivet. De bästa lärarutbildningarna har tydligare arbetat med problematiken att få lärarutbildningens olika delar – ämnesstudier, utbildningsvetenskapliga studier och VFU – att bilda en helhet.

Men för att få till en sådan lärarutbildning på bred front krävs att lärosätena får lugn och ro så att de kan utveckla kvaliteten på lärarutbildningen. Det krävs också en bättre finansiering, att omsätta teori till praktik kräver mer resurser. Studenterna måste få öva det som idag bara sägs, och studenterna måste få möjlighet att i seminarieform reflektera över de praktiska momenten utifrån en teoretisk ram.


Politiska överreaktioner på 6:ans betyg

Att andelen som klarar kunskapskraven i sexan sjunker är förvånansvärt, tills man inser att betyg numera ges även i moderna språk.

Att andelen som klarar kunskapskraven i sexan sjunker är förvånansvärt, tills man inser att betyg numera ges även i moderna språk.

Andelen som inte klarar målen i ett ämne i årkurs sex är drygt var fjärde elev. Det är naturligtvis för många, men det intressanta är att det skedde en kraftig ökning mellan 2018 och 2019. En ökning som vissa försöker göra politisk poäng på, men som så ofta är detta en förändring i sammansättningen.

Minskningen i andelen som uppnår kunskapskraven i alla ämnen är ganska kraftig, jämfört med 2018 ungefär tre procentenheter lägre, och jämfört med åren dessförinnan lite mer. Det syns klart i diagrammet här nedan. Minskningen från 2016 till 2018 förklaras sannolikt av sammansättningsförändringen på grund av flyktingkrisen 2015.

KK 6an

Minskningen har bland annat Liberalerna och Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Olin gjort en poäng av. Frågan är dock vilken poäng de gör.

Skillnaden mellan 2018 och 2019 är verkligen drastisk – den är så drastisk att den nog inte har en naturlig förklaring; det måste hänt något som förändrat spelplanen.

Förändrad elevsammansättning

Min första misstanke var att det var sammansättningsförändring av vilka elever som går i sexan som förklarar det hela. Men den förändringen ligger ju redan i skillnaden mellan 2016 och 2018 och – om något – borde den istället påverka resultaten i positiv riktning, eftersom andelen nyanlända snarast minskar och de har varit här längre tid. Det är alltså inte den första misstänkta kandidaten.

Det måste vara något annat som skett. Så jag gick till Skolverkets databas och jämförde statistikfilerna för de olika åren. Och då ser man något väldigt intressant: Det finns åtta nya ämnen i sexan som det sätts betyg i: fyra i moderna språk och fyra som moderna språk i elevens val. Det är helt enkelt fler ämnen och därmed fler möjligheter att inte nå kunskapskraven.

Här nedan är en tabell över andelen som klarar kunskapskraven i alla ämnen som det sattes betyg i sexan 2018 för åren 2018, 2019 och 2021, med skillnaden mellan åren för uträknad längst till höger. Som synes är det inga skillnader som skulle kunna förklara en minskning med tre procentenheter.

% som klarar kunskapskraven

Skillnad mot 2018

2018

2019

2021

2019

2021

Bild

97,4

97,4

97,4

0,0

0,0

Engelska

90,3

90,3

90,7

0,0

0,4

Hem- och konsumentkunskap

97,2

97,0

97,0

-0,2

-0,2

Idrott och hälsa

92,8

92,3

91,9

-0,5

-0,9

Matematik

89,5

88,0

89,1

-1,5

-0,4

Modersmål

91,4

91,7

90,8

0,3

-0,6

Musik

96,9

96,5

96,5

-0,4

-0,4

Naturorienterande ämnen (block)

93,6

93,9

94,0

0,3

0,4

Biologi

93,7

93,4

93,6

-0,3

-0,1

Fysik

93,4

92,9

93,2

-0,5

-0,2

Kemi

93,0

92,7

92,7

-0,3

-0,3

Samhällsorienterande ämnen (block)

93,9

93,6

93,4

-0,3

-0,5

Geografi

93,2

92,8

93,0

-0,4

-0,2

Historia

93,1

92,7

92,9

-0,4

-0,2

Religionskunskap

93,9

93,4

93,7

-0,5

-0,2

Samhällskunskap

93,8

93,6

93,7

-0,2

-0,1

Slöjd

97,6

97,3

97,2

-0,3

-0,4

Svenska

94,4

93,7

93,2

-0,7

-1,2

Svenska som andraspråk

62,4

62,5

67,0

0,1

4,6

Teknik

95,5

95,1

95,3

-0,4

-0,2

På tre ställen överstiger förändringen en procentenhet. Det är i matematik 2019 och i svenska och svenska som andra språk 2021 (den sistnämnda är dock kraftigt positiv). Övriga förändringar handlar om några tiondelar hit eller dit, inget som skulle kunna förklara det stora tappet.

Att vi ser en lite större effekt i just svenska och matematik kan bero på att samtidigt så knöts betygen lite tydligare till de nationella proven som, från och med hösten 2018, särskilt ska beaktas i betygsättningen.

Det är tydligen en sammansättningsförändring som förklarar även denna stora förändring. Dock inte den vanliga med förändrat elevunderlag, utan förändrad sammansättning av betygsunderlaget. De politiska reaktionerna är därför inget annat överreaktioner. Även om det är ett problem att så många inte klarar kunskapskraven så förändras inte nivån egentligen.

Tyvärr är det alltför ofta som politiker som här kommenterar skolutvecklingen utan sätta sig in de bakomliggande faktorerna. Då blir det bara fel.

Mindre klasstorlek gynnar elever – det är vetenskapligt belagt tack vare årets nobelpristagare i ekonomi

​Årets ekonomipristagare (egentligen Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) – David Card, Joshua Angrist och Guido Imbens – har fått priset för att de kommit med nya insikter om arbetsmarknaden med stor nytta även för utbildningsområdet.

Framför allt har pristagarna löst en del metodproblem om kausalitet (orsak och verkan) genom att använda sig av så kallade naturliga experiment. Nyckeln är att använda situationer där slumpen eller policyförändringar gjort att grupper av människor behandlats olika, på ett sätt som faktiskt liknar randomiserade kliniska studier inom till exempel medicin.

Deras metoder har också spridits till andra områden och revolutionerat empirisk forskning, bland annat frågor om effekter av utbildning. Nyckeln är att använda situationer där slumpen eller policyförändringar gjort att grupper av människor behandlats olika, på ett sätt som faktiskt liknar randomiserade kliniska studier inom till exempel medicin.

Med hjälp av naturliga experiment har pristagarna analyserat arbetsmarknadseffekterna av minimilöner, invandring och utbildning. Studierna från början av 1990-talet utmanade tidigare etablerade sanningar, vilket ledde till nya analyser, och ytterligare fördjupad kunskap. Dessa studier har bland annat visat att resurser i skolan är långt viktigare för hur väl elever senare lyckas på arbetsmarknaden än man tidigare trott.

Innan denna metodutveckling visade studier att resurser i skolan spelade rätt liten roll. Men dessa studier led av ett metodproblem när det gäller att utröna effekten av förändringar i klasstorlek, nämligen att det är vanligt att studiesvaga elever placeras i mindre klasser än bättre presterande elever. Detta gör att rena observationsstudier inte ger en rättvisande bild av orsakssambandet från klasstolek till elevresultat. Dessa studier kan t.o.m. ge intrycket av att ökade resurser minskar elevernas prestationer.

Tidig forskning på området baserades i hög utsträckning på sådana observationsstudier. Det medförde att Eric A Hanushek (1986) i en litteraturgenomgång drog slutsatsen att det inte finns någon stark evidens för att lärartäthet har någon positiv effekt på elevresultat. Denna studie fick stort inflytande, inte bara i den akademiska världen utan även för den förda politiken i USA. Även i den stora sammanställning av forskning som John Hattie publicerade 2008 framstod det att lärartäthet spelade liten roll. Hatties rapport fick stort genomslag i Sverige och ett av de resultat som lyftes fram var den lilla effekten av klasstorlek.

Invändningen mot både Hanushek och Hattie är användningen av studier som inte tar hänsyn till orsak och verkan i översikten. Eftersom det är helt centralt för att få ett korrekt resultat så spelar det inte någon roll hur stora mängder studier som görs eller om resultaten går att replikera, eftersom alla studier är behäftade med samma slags fel.

Årets pristagare har alltså visat på hur man kan använda sig av metoder med naturliga experiment som då kan hantera frågan om kausalitet i den här typen av frågeställningar. Ett exempel är den undersökning om klasstorlekens betydelse som Joshua Angrist och Viktor Lavy gjorde på slutet av 90-talet. De utnyttjade delningstal för klasstorlekar som innebar ett tak för klasstorleken om 40 elever. En skola med 40 elever kunde inrätta en klass, men om skolan hade 41 elever skulle två klasser inrättas, en med 20 elever och en med 21 elever. Om skoldistriktet strikt utgår från principer om delningstal så innebär det att man det blir jämförbarhet mellan klasser med ca 40 elever och klasser med ca 20 elever. Joshua Angrist och Viktor Lavy resultat visade att det fanns en klar fördel med mindre klasstorlek.

Det finns en svensk undersökning av klasstorlekens betydelse som vidareutvecklar Angrist och Lavy’s studie, av nationalekonomerna Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek. Den använde sig av tidigare svenska regler om delningstal för klasstorlekar och deras resultat var samstämmiga med de som Angrist och Lavy funnit, dvs att det är gynsamt för elever med mindre klasstorlek.

Det är givetvis av stor vikt att kvalificerad forskning visar på det lärare har egen erfarenhet av, att mindre klasser gynnar elevers lärande. Men årets nobelpristagares forskning öppnar också upp för forskning på många andra områden inom utbildning som annars är svåra att beforska. Svenska politiker är inte särskilt förtjusta i utvärderingsbara reformer genom randomiserade experiment. Dels för att det är dyrt och dels för att det ibland är etiskt utmanande. Om vi tror att en reform är gynnsam så vill vi att alla elever ska få del av den. Men då är den här metoden med naturliga experiment ett tänkbart alternativ, som är billigt och etiskt.

Referenser

Hattie, John. 2008. Visible Learning. London, England: Routledge.

Hanushek, Eric A 1986. “The Economics of Schooling: Production and Efficiency in Public Schools.” J Economic Literature 24: 1141-117

Peter Fredriksson, Björn Öckert and Hessel Oosterbeek Long-Term Effects of Class Size The Quarterly Journal of Economics, 2013, vol. 128, issue 1, 249-285

Måste man kalla all ordinarie undervisning sommarskola, för att få bättre förutsättningar?

Foto:Unsplash

Foto:Unsplash

Skolinspektionen gav nyligen ut en rapport om sin granskning av sommarlovsskolor under 2021. Det är tragisk läsning. Inte tragiskt i det att många av sommarskolans elever enligt dem själva, lärarna och rektorerna lärt sig mycket, utan just i det att de genom förutsättningarna i sommarskolan, lärt sig mycket mer än under ordinarie undervisningstid under läsåret.

-Men vad menar du nu? Är det inte bra att de kunnat gå i sommarskola?

Det vore betydligt bättre om det som gjort att det gått bra under sommarskolan, skulle vara självklart alla dagar på läsåret istället!

Vad är det då som gjort att det funkat så bra på sommarskolan? Är det digitala superappar, likriktade lektionsstrukturer, matriser, digital ögonavläsning, daglig fysisk aktivitet eller stressbollar?

Nej, det är inget av detta. Det handlar om att lärare har mindre undervisningsgrupper och koncentrerad ämnesundervisning. Läraren har tid med varje elev, det är därmed lugn och ro. Läraren kan sitta ner med eleven och ha tid att lyssna, bekräfta, hjälpa att strukturera upplägg och studier, bekräfta och finnas bredvid. Läraren har tid och möjlighet att se eleven i ögonen, uppmuntra, undervisa, vara där fokuserat och inte behöva hålla på med mängder med andra saker.

På en del sommarskolor finns även elevhälsan på plats. Elever kan prata med kuratorer t ex, som har tid och lugn för just dem.

Det är så att säga, ingen rocket science överhuvudtaget, utan vanlig hederlig undervisning utifrån goda förutsättningar för både lärare och elever.

Och det är det här som är sorgligt att ta del av. Att dessa förutsättningar och kontext inte finns i elevernas och lärarnas ordinarie arbetsmiljö. Där är det alltmer tvärtom. Allt större undervisningsgrupper, klasser med 34 elever på mellanstadiet, allt färre stödfunktioner, trånga lokaler, otillräcklig elevhälsa osv. Allt sammantaget som gjort för att inte alla lärare och elever ska få de förutsättningar som behövs. Det är skamligt!

Istället kommer ”lösningar” som krav på extra anpassningar i ordinarie klassrumsundervisning, dvs 27 av 30 elever har sidor med individuella anpassningar som givetvis är helt befängt utifrån faktumet 1 lärare som ska undervisa 30 elever i samma rum samtidigt. Det är en lögn och ett hån mot samtliga att framställa detta som en ”lösning” ! Det går inte att ge ett sken av att det ska vara möjligt att individanpassa en kollektiv undervisning.

Och vad kommer beslutsfattarna med för mer förslag på lösningar? Socialdemokraterna lade fram förslag på att korta sommarlovet för alla elever. Alltså några veckor till med icke fungerande jättegrupper och överbelastade lärare. Helt meningslöst och totalt verklighetsfrånvänt sett till lärares redan brutala arbetsbelastning och arbetstid.

Moderaterna i Stockholm vill däremot öka på timmarna i matte och svenska, (pssst, det har man gjort nationellt redan, det verkar inte hjälpt nämnvärt). Det skulle därför ge samma konsekvenser som kortat sommarlov.

Melodin för kommunala politiker är att skära ner miljoners miljoner på skolan med konsekvenser som ännu större grupper, färre lärare osv, men de ackompanjerar detta med de käcka kravställande slagorden till rektorer och lärare: Effektivisera och jobba smartare!

Då kan jag hälsa å alla lärares vägnar - men jobba smartare själva! Och smart vore nämligen att göra det som bevisligen fungerar! Det kostar pengar- och ? Vad kostar det att göra det som inte fungerar?

Gör som för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen!

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

För 150 år sedan avskaffade riksdagen ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän. Riksdagen borde hämta inspiration från sin reform för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen nu!

Som flitiga läsare av bloggen har kunnat notera är jag av den åsikten att finansiera kollektivt utövade aktiviteter – som att undervisa en klass – med individuell finansiering – som skolpeng – är helt feltänkt från första början. Det kan bara leda till överfinansiering av vissa verksamheter (i det här fallet skolor) och underfinansiering av andra. Därför är det hög tid att avskaffa skolpengen som system.

Att använda elevtal som fördelningsnyckel är som idé helt feltänkt, så det är inte bara för att dagens system leder till att friskolorna är överfinansierade som systemet behöver ändras, även om det är ett bidragande skäl.

Allra mest absurt är så klart att ju fler tomma platser som finns i kommunala klassrum, desto högre blir skolpengen som betalas ut till fristående huvudmän oavsett om dessa har tomma platser eller inte. Att det är så här är för övrigt Friskolornas riksförbund helt medvetet om. I sitt yttrande över Åstrands utredning skriver organisationen:

”Eftersom /grund/beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Så friskolorna bekräftar i praktiken beräkningarna i Björn Åstrands utredning om att det är de kommunala skolorna som får hantera svängningarna i elevtalen – om så inte var fallet skulle inte genomsnittskostnaden variera på det sättet.

Kan man ändra systemet?

Men frågan är: Kan man ändra på systemet till något som är mer avpassat för hur skolans verksamhet bedrivs?

Till min glädje insåg jag att riksdagen faktiskt redan har övergett idéen om elevpeng till förmån för en klassbaserad finansiering. Tråkig nog var det för 150 år sedan och inte i år. Men chansen finns ju fortfarande att vi kan fira 150-årsjubileet med att riksdagen återigen röstar igenom ett stopp för skolpengen. Något Johanna Jaara Åstrand också skriver om i sin senaste ledare i Läraren.

Före år 1871 hade statsbidraget till socknarna för att bedriva folkskola och småskola varit baserat på invånarantal. Därför fick socknar med stora befolkningar fick mycket pengar för att bedriva skola, medan socknar med mindre befolkningar fick klart mindre.

Det innebar att socknarna som höll sig med lägre lärartäthet (framför allt större) fick en mycket större andel av sina utgifter för skolan täckta, än de där skolorganisationen hade en lägre lärartäthet (framför allt mindre). Någon som känner igen vad det är som skapar överskott i fristående verksamheter?

Kungens förslag

I Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 21. från år 1871 uttrycks det på följande sätt:

”det ändamål, man velat befrämja genom folkskoleafgiftens öfverlåtande åt församlingarne, mångenstädes blifvit på ett högst ofullständigt sätt uppnådt, och att i synnerhet församlingar med större folkmängd kunnat till minskning i sina direkta utgifter för skolväsendet, draga fördel af det sålunda lemnade understödet, i samma mån som skolväsendet lemnats i otillfredsställande skick.”

Det föranleder regeringen (alltså kungen) att föreslå följande:

”Ofvanberörda förhållanden synas alltså gifva fullgiltig anledning dertill, att äfven för åtnjutande af folkskoleafgiften en bestämdare fordran ställes på skoldistrikten att sjelfva bidraga till skolväsendet, och att storleken af den andel i folkskoleafgiften, som bör hvarje distrikt tillkomma, göres beroende icke af dess folkmängd, utan af den omtanka för skolväsendets ändamålsenliga anordning, som distriktet ådagalagt i antalet af skolor, som inom detsamma hålles i verksamhet.”

Riksdagen hade en smärre ändring

I riksdagen gick förslaget igenom med en smärre justering: att bidraget till småskolornas lärartjänster höjdes. På så blev rättvisan mellan socknar som valt att satsa på endast folkskolor respektive både folkskolor och småskolor större. För att gå till källan, Riksdagens underdåniga skrivelse nr 49 av år 1871:

”Visserligen är i den nådiga Propositionen erinradt, att den tillökning, åtskilliga skoldistrikt skulle åtnjuta, vore att anse såsom en billig ersättning för deras uppoffringar, samt att de öfriga egde att genom förbättring af sitt skolväsende förvärfva sig enahanda förmåner; men den delvis uppkommande minskningen i statsbidrag skulle dock inom vissa orter finnas ganska kännbar. Då emellertid detta företrädesvis komme att ega rum i de distrikt, der ett öfvervägande antal småskolor äro inrättade, skulle, enligt Riksdagens tanke, ojemnheterna i ej ringa mån förebyggas derigenom, att bidraget till småskolelärarnes aflönande blefve förhöjdt; hvarförutom Eders Kongl. Maj:t vid dispositionen af det utaf Riksdagen beviljade extra anslag af 20,000 R:dr till understöd åt sådana församlingar, som icke förmå till erforderligt belopp bekosta aflöning åt sina folkskolelärare, icke lärer underlåta att taga i betraktande de missförhållanden mellan förut åtnjutna statsanslag och de nya bidragen, som möjligen ändock skulle qvarstå. Under förutsättning af de båda skolarternas, folkskolans och småskolans lika befogenhet, synes dessutom något giltigt skäl icke förefinnas, hvarför statens bidrag i det ena fallet skulle bestämmas till hälften och i det andra till en tredjedel af lärarens minimilön. Riksdagen har derföre trott sig böra bifalla ett af enskild motionär väckt förslag, att 75 R:dr om året måtte anslås till lönebidrag åt hvarje lärare vid småskola.”

I och med denna proposition och det efterföljande riksdagsbeslutet sker det alltså ett skifte från att finansiera skolan baserat på folkmängd (i praktiken elevtal) till att istället finansiera den efter hur många skolor och klassrum som socknen tillhandahåller (i praktiken vilken lärarresurs som finns).

Genom riksdagens förändring av reformen blev den också mer neutral mellan vilken verksamhetsform som socknarna valt. Med kungens ursprungliga förslag var det vissa verksamhetsformer som gynnades på andra bekostnad.

150 år gamma reform

Kontentan är oavsett denna: För 150 år sedan avskaffade vi ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän.

Det är ändå rätt fascinerade att kung Karl XV och hans regering under ledning av den konservative justitiestatsministern Axel Adlercreutz med Gunnar Wennerberg som ecklesiastikminister (kan sägas vara kombinerad kyrko- och utbildningsminister) hade bättre förståelse för vad som är rimliga principer för skolans finansiering än de flesta svenska politiker tillhörande de forna allianspartierna har idag.

Det bästa vore att riksdagen gjorde som den gjorde 1871 och införde klasspeng och därmed lät skolpengen i sin nuvarande skepnad få ungefär 30 års levnadstid, lika lång tid som den fick för 150 år sedan (från 1842 till 1871). Om inte så är förslagen som återfinns i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola i varje fall ett rejält kliv på vägen mot en rättvisare finansiering. Det är det minsta staget som riksdagen bör ta.


Lärare behövs inte, vi anställer bilmekaniker istället.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

En lärare skriver:

”Nu måste vi alla följa samma lektionsmall, start, mål och stopp. Rektorn är tillsagd att kontrollera att vi följer det. Hör att många kommuner verkar ha gått den här kursen- Hur man dödar lusten att vara lärare.Det jag kan som erfaren lärare verkar inte ha något värde längre.”

I min förra Utredarblogg skrev jag om detta med att lärare åläggs krav på att ha en gemensam lektionsstruktur. Detta verkar nu tyvärr sprida sig som en farsot i landets skolor. Man måste därför fråga sig var detta med likriktning och avbockning kommer ifrån. En bakomliggande orsak är definitivt Skolinspektionens granskningar. Skolinspektionens syn på vad som kännetecknar studiero ligger till grund för vad de granskar, i hur en lektion är upplagd. I rapporten Skolans arbete för att säkerställa studiero återkommer just lektionsstruktur som någon slags trollformel. Detta finns även med i inspektioner av skolor, där man just slår ner på brist på lektionsstruktur. Detta formuleras sedan i beslut som något som lärarna måste utveckla.

Att nu lärare med många, många år i yrket, med tiotusentals lektioner av erfarenhet ska tvingas följa en utifrån uppsatt mall- det är verkligen ett omyndigförklarande av rang! Men som jag sagt tidigare-nyexaminerade lärare SKA ges möjlighet att stöta och blöta upplägg med erfarna kollegor under sin introduktionsperiod, det är en helt annan sak!

Denna behandling av läraryrket som en ”löpande band- verksamhet” kan också ses som ett led i betraktandet av skola och undervisning som något som måste effektiviseras som en produkthantering. Lärare ska vara utbytbara, eller billiga outbildade och alla ska kunna ha massor med lektioner på rad. Alla likadana, bara att beta av, ingen himla planering som tar tid. En del jämför lärare med bilmekaniker och tycker man så, är det klart att en mekanisk hållning till yrket framhålls. Men är det så läraryrket ska uppfattas och utformas? Är det en bilmekaniker som ska ”laga” svensk skola? Eller är det en robot som ska ta emot eleverna i klassrumsdörren och agera på kommando, timme ut och timme in, år ut och år in? Snark säger jag bara.

Vem vill vara lärare om man inte får vara just den lärare man som person blir? Det här är jag säker på är den absolut sämsta utvecklingen för att både få tillbaka de 38 000 lärare som lämnat yrket och för att få en mängd fantastiska personer att vilja bli lärare.

Men detta med lektionsstruktur går det givetvis att göra pengar på. Företag säljer modeller och koncept och skolhuvudmän och skolor hänger på. Läraren och grundare av Tankesmedjan Balans, Marcus Larsson, har tittat närmare på ett par kommuner som köpt ett sånt här koncept. I Skolinspektionens återkommande elevenkät anger dessa kommuners elever att de, efter ett par år med gemensam lektionsstruktur, i en betydande lägre grad upplever att deras lärare förklarar så de förstår vad de ska göra. Det är även en stor dipp i andelen elever som upplever att skolarbetet stimulerar dem att lära sig mer. Det är såklart inte bara lektionsstrukturen som ligger bakom denna negativa utveckling, men sambandet går inte att bortse ifrån.

Kommuner som svänger sig med uttrycket ”det är viktigt att visa på goda exempel”, borde i det här fallet se det precis motsatta, ett avskräckande exempel på vad man därför inte ska tvinga sina lärare att göra.

Och nej tack! Det här är inte vad läraryrket ska innebära! Därför kräver Lärarförbundet i samband med sin nya gymnasiepolitik att lärares självständighet i yrkesutövningen istället måste stärkas. Obligatoriska undervisningsmoment och toppstyrda projekt ska väck! Och dessutom måste undervisningstiden, planeringstiden och undervisningsgruppernas storlek regleras. Då fredas och värnas läraryrket som den fria, starka yrkeskår den måste få vara, utan mallar och bilmekaniska liknelser.

Regeringens omställningssystem solkas av en feltänkt finansiering

Regeringen förslag om ett nytt omställningssystem i privat sektor är efterlängtat eftersom det kan avhjälpa lärarbristen. Men förslaget solkas ner av att finansieringen sker genom en försämring av studielånen, vilket kan få en särskilt negativ effekt för lärarutbildningens söktryck.

Lärarförbundet har länge uppmärksammat lärarbristen och visat på att en viktig dellösning på denna är yrkesväxling in i läraryrket liksom möjligheten till kompetensbreddning och fördjupning inom yrket. En väsentlig anledning till att det är svårt att få upp volymerna på en sådan är att det svårt med studiefinansiering för redan högutbildade individer mitt i livet. Studiemedel är sällan en tillräckligt attraktiv form, även om rätten till dessa förlängs upp i åldrarna. Det är därför utmärkt att regeringen nu föreslår satsningar på ett nytt omställnings- och kompetensstöd och ett nytt omställningsstudiestöd. Detta som del av genomförandet av partsöverenskommelsen om trygghet, omställning och anställningsskydd som slutits mellan Förhandlings- och samverkansrådet PTK, där Lärarförbundet ingår, men också med Kommunalarbetareförbundet, Industrifacket Metall och Svenskt Näringsliv. Parterna inom privat sektor kompletterar de statliga studiemedlen med ytterligare studiefinansiering. Det är både lovvärt och angeläget som också andra sektorer på arbetsmarknaden behöver, med tanke på att det är där de riktigt stora behoven finns.

För att fler vuxna som är mitt i arbetslivet ska kunna utbilda sig planerar regeringen för ett nytt offentligt omställningsstudiestöd som ska införas 2023. I budgetpropositionen beräknas 1,36 miljarder kronor för stödet 2023. Fullt utbyggt beräknas stödet kosta 6–9 miljarder kronor per år.

Finansieringen av denna utmärkta satsning är dock inte genomtänkt, den föreslås nämligen finansieras genom en ny räntemodell på studielån. Förändringen kommer omfatta alla låntagare med studielån genom ett påslag på räntan på cirka 0,5–0,6 procentenheter.

Det finns två självklara invändningar mot detta. Den ena handlar om principen att studielånssystemet är tänkt att vara självfinansierande. Räntan motsvarar statens upplånekostnader, medan avgifterna bekostar CSNs administration. Det är ett snyggt och genomskinligt system som underlättar för nuvarande och framtida debatt om studiefinansiering.

Den andra invändningen handlar om den konkreta effekten av en försämring av lånevillkoren. Det svenska studiemedelssystemet är inte längre så generöst som det en gång i tiden var. Framför allt minskade bidragsdelen och ökade lånedelen sen 2006. Det innebar att examinerade svenska studenter har högst studieskulder i världen. För de allra flesta studenter är det här inget avgörande problem eftersom deras yrken har en bra utbildningspremie. Men för många lärare motsvarar inte löneutvecklingen i yrket det lönetapp som sker under utbildningsåren. Det här förslaget innebär alltså att en lärarutbildning kommer att löna sig ännu mindre, raka motsatsen till regeringens intentioner med förslaget, att motverka bristen i framförallt många välfärdsyrken.

Från forskning vet vi också att studenter med arbetarbakgrund i större utsträckning undviker att skuldsätta sig. Lärarutbildningarna rekryterar i större utsträckning än andra högskoleutbildningar studenter från sådan icke-traditionell bakgrund så risken är uppenbar att effekten av ett försämrat studielånssystem får ännu större effekt för just lärarutbildningen.

Det är väldigt synd att en så bra reform solkas ner av en så problematisk finansiering, som motverkar just det som den är tänkt att lösa - bristen på utbildad arbetskraft i inte minst välfärdsyrkena genom att ge människor chans att ombilda sig mitt i livet.


Generalisering och avprofessionalisering av lärarna- men individualisering av eleverna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Man hör ibland att lärares mandat måste stärkas. Då handlar det dock oftast om mandat i konfliktsituationer, regler i klassrummet mm. Jag menar att lärares mandat måste stärkas i samtliga delar av yrkesutövningen. Allt oftare tas det nu beslut att lärare ska lägga upp lektionerna på samma sätt på en skola. Lektionsstruktur/design/modul/format, det har lite olika namn, men syftet att formalisera och likrikta varje lektion är detsamma.

Lärare har kunskaperna om vad de ska undervisa - moment, ämne och innehåll skiljer sig totalt och även mellan elevgrupper, årskurser och situation. Att ha intuitionen, fingertoppskänslan, blicken, ämneskunskapen, relationerna med eleverna och därför hela tiden anpassa utifrån det, det är professionellt! Och individuellt! För samtidigt som lärarna ska tvingas att generalisera ska eleverna ha en individanpassad undervisning. Eleven som individ bland 32 andra, men den ensamme läraren som generell robot? Jättelyckad tanke, verkligen….

Att nyutexaminerade lärare behöver stöd och bollplank hur man kan lägga upp undervisningen, det ska vara självklart! Det är en helt annan sak. Det här utgår ifrån att det råder kaos och katastrof generellt i klassrummen, att lärare som utgångspunkt är lealösa korkskallar som måste bli tillsagda att de ska öppna dörren innan de går in genom den. Att de ska säga hej till eleverna o s v, det är förnedrande! Lärare är inte robotar på löpande band!

Och tänk att vara elev i 12 år i skolan och alla tusentals lektioner skulle vara likadana. Vem skulle inte krokna totalt av leda?! Jag är helt och fullt övertygad om att alla elever oavsett behov, behöver möta och mötas av olika lärare som gör och är på olika sätt, med det gemensamt att de är där för de vill undervisa eleverna, att de tycker om dem och vill vara där med dem.

Och alltså, den unika upplevelsen att få gå in till en klass och med ämnesdjup och integritet ha friheten att just undervisa där och då, utan att veta vad som väntar sekunden efter och se fram emot att allt kan hända. Den där friheten är ett mandat som gör att läraryrket lockar och är fantastiskt stimulerande.

En ljuspunkt i detta är den nyligen presenterade läromedelsutredningen som har med just uttrycket lärares mandat. Detta föreslås gälla i valet av läromedel. En självklarhet kan tyckas, men det är ett tecken på hur litet lärares mandat är nu, när detta föreslås skrivas in i läroplanen. Den utredningen föreslår för övrigt en mängd bra saker, vilka förhoppningsvis bereds väg.

En redan beslutad tung käpphäst att använda när man som lärare behöver en laglig tyngd i sin yrkesutövning, är de Allmänna råden om betyg och betygsättning. De slår fast lärares mandat att bl.a. råda över vad som är ändamålsenlig dokumentation av elevernas kunskapsutveckling. Uppifrån beslutade lärplattformar med matriser som lärare inte tycker är ändamålsenliga, är det inte!

Och tänk på, inte är det en lektionsstruktur som upprepas 10 000 gånger under en skoltid som våra blivande Nobelpristagare kommer tacka i sina tal- utan de individuella lärarna!

PS För styrka och yrkesstolthet – lyssna på läraren Sara Bruuns Sommarprat. Det enda? Sommar av, med och om lärare. Fantastiskt bra! DS

Selektiva fakta ger inte en sann bild

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

När man läser debattartiklar från Almega och Friskolornas riksförbund blir man klart fundersam på vad de egentligen vill säga. Först och främst leker de med statistik lite hej vilt och därtill går deras budskap inte ihop.

Nu senast är det i Aftonbladet som de skriver en artikel. Tidigt i artikeln slår de fast att: ”Under hösten räknar vi med att flera av de politiska förslag som lagts om skolan kommer att diskuteras. Flera av förslagen har som syfte att begränsa familjers och ungdomars valmöjligheter.”

Eftersom jag (tillsammans med bland andra Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton) var expert i den utredning som lagt förslagen har jag rätt bra koll på dem. Den enda som kan hävda de förslag som ligger skulle begränsa någons valmöjligheter är den som tror att det bästa skolvalssystemet som finns i världen är det svenska. Det finns det nog ingen som seriöst anser och den kritik som OECD riktat mot det svenska skolvalsystemet tyder snarare på att det är ett av de sämre.

Valfrihetssystem går att utforma på många sätt och utformningen spelar roll för utfallet. Vill man uppnå social segregering är ett system som det svenska antagligen ett av de bättre, kombination av att man måste ansöka till själv till samtliga grundskolor, samt där dag för anmälan avgör vem som blir antagen är som gjort för just den saken. Så tycker man att de förslag som är lämnade begränsar valfriheten är det kanske något annat man försvarar.

Mer som gymnasievalet

Men det intressantaste av allt är att man förespråkar att skolvalet ska bli mer som gymnasievalet och då blir argumentationen kring att begränsa valfriheten ännu konstigare. Det förslag som ligger med Åstrands utredning är avsevärt närmare hur gymnasievalet sker än dagens skolval till grundskolan:

Gymnasievalet sker med en gemensam skolvalsperiod i januari-februari varje år, hanterad av en myndighet – ungefär det som föreslås. Metoden att fördela platser är så kallad uppskjuten antagning, vilket är den metod som föreslås i Åstrands utredning.

Till gymnasiet är det betygen som styr hur en elev prioriteras av en skola, om det inte är så att alla sökanden får plats. Motsvarande finns ju inte för grundskolan så då får man hitta andra system. I det triviala fallet att det inte finns fler sökanden än platser ska så klart alla som vill få gå på en skola. Men det triviala fallet är ju inte särdeles intressant, det är ju när ett urval behöver göras som det blir en fråga.

För kommunala skolor är det rimligt att det i botten finns en närhetsprincip – ska vi tvinga elever att gå i en skola bör det rimligen vara i en skola som ligger på rimligt avstånd hemifrån. Den behöver dock inte vara vare sig absolut (det kanske räcker att man är garanterad plats på en skola inom fem kilometer om det finns flera) eller den enda principen som ska gå att använda – precis det som Åstrand föreslår.

För friskolor får man ju fundera på vad man vill uppnå. Ett rätt givet perspektiv bör ändå vara att platserna inte ska vara fördelade på förhand – vilket omöjliggör anmälningstid. Därutöver kan man tänka sig ett antal olika varianter, som redogörs för noggrannare i utredningen.

Att kalla det för att begränsa valfriheten är däremot helt fel, det är helt enkelt bevarad och till och med utökad och rättvisare valfrihet.

Siffror tagna från höften

Men som vanligt när Almega är inblandat i en artikel så dyker det upp en del siffror, så där lite löst tagna från höften.

Först skriver de att schablonen för administration som utgår till friskolor är tre procent, sedan använder de en gammal rapport där kommunernas kostnader för tio år sedan för fyra olika gymnasieprogram används som jämförelse för att visa att det är för lågt.

Denna avrundas dock rejält uppåt och ges sken av gälla för all kommunal skolverksamhet. För gymnasieskolan bör administrationskostnaden vara högre än för grundskolan eftersom den bland annat omfattar kostnaden för att driva skolvalet. Så för den som förstår frågan framstår det som ett väl valt halmstrå för att den oinformerade ska luras – lite som när man glömmer bort att räkna med statsbidragen och sedan försöker blanda bort korten.

Utländsk bakgrund i sig förklarar inga skolresultat

Som vanligt lyfts också fram att friskolor har en högre andel med utländsk bakgrund än kommunala skolor (ungefär en procentenhet). Som alla som vet något är det inte utländsk bakgrund i sig som förklarar något av resultatet, utan det är andra faktorer. För dem med utländsk bakgrund är en sådan till exempel vilket land man har sin bakgrund i – och granskar man det blir bilden en helt annan:

Skolvärlden tog fram data hos SCB om elever med utländsk bakgrunds bakgrund och kunde snabbt konstatera att elever på friskolor i hög grad kom från hög HDI-länder och i låg grad från låg HDI-länder. Så det må vara elever med utländsk bakgrund, men det är ändå elever med goda förutsättningar. Samma bild ges för övrigt i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola.

Utöver det så är det så klart elevernas utbildningsbakgrund som är det som är viktigast och där vet vi ju att friskolor vid en given andel elever med utländsk bakgrund har en högre andel med eftergymnasialt utbildade föräldrar än kommunala skolor.

Lågutbildade föräldrar

Ett annat intressant påstående i artikeln är att ”många huvudmän har fler elever med lågutbildade föräldrar än snittet i Sverige”. Om man med många bara avser antalet så är det rätt givet. Det finns 575 fristående huvudmän och då blir det ganska raskt många (till exempel över hundra) även om andelen är låg.

Det exakta antalet är 213, vilket är ganska många men bara om man bortser från att det är 238 kommunala huvudmän som också ligger under snittet för lågutbildade föräldrar. Och de kommunala är 290 sammantaget så andelsmässigt blir det en helt annan bild: Det är bara 37 procent av de fristående huvudmännen som ligger under snittet, mot 82 procent av de kommunala.

Här gör de helt enkelt ett vanligt trick, som Hans Rosling kallar för att bryta mot Storleksinstinkten: presenterar en siffra som framstår som liten eller stor (i detta fall genom att bara skriva många) utan att sätta den i relevant kontext. När man gör det så blir det lätt missvisande mått som leder fel.

I denna fråga är så klart andelarna avsevärt mer relevanta än antalet. Andra sätt att beskriva samma statistik är till exempel att 71 procent av eleverna i fristående skolor har föräldrar med eftergymnasial bakgrund mot 59 procent i kommunala. Eller att 19 procent av eleverna med föräldrar med eftergymnasial bakgrund går i friskola men bara 12 procent av dem utan.

Med lite lagom körsbärsplockande i statistiken går det att visa allt möjligt. Dock ger inte selektiva urval av fakta utan någon rimlig referensram en sann bild.

Frågor & Svar