Lärarförbundet
Bli medlem

Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är grundat i läroplanen

​Ifall en skola inte arbetar förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck samt agerar kraftfullt i konkreta fall så bryter den mot läroplanens skrivningar. Det är glasklart om man läser den reviderade läroplanens kapitel ett ”Skolans värdegrund och uppdrag”.

Lärarförbundet är en stark förkämpe för skolans värdegrundsuppdrag och vill inte prioritera ned detta för ett mer snävt kunskapsuppdrag. Lärarförbundet vill stärka skolans samverkan, vi vill ha en satsning på elevhälsans förebyggande arbete och en bättre kvalitet i sex- och samlevnadsundervisningen ("sexualitet och relationer" enligt nya förslaget).

Lars Åberg har på Svenska dagbladets ledarsida uppmärksammat Lärarförbundets remissvar angående Skolverkets förslag till nya skrivningar i läroplanens avsnitt om sex-och samlevnad. Det gläder oss i Lärarförbundet att fler uppmärksammar skolans värdegrundsarbete, och den viktiga roll detta har när det gäller t.ex. hedersrelaterat våld och förtryck. Anledningen till att Lärarförbundet valde att ställa oss bakom Skolverkets linje att inte explicit nämna hedersrelaterat våld och förtryck är inte att vi förringar problemet, utan att de olika aspekterna av hedersrelaterat våld och förtryck omfattas av skolverkets förslag till förändrad läroplanen. Läroplanen är förvisso allmänt skriven men den är tydlig när det gäller de aktuella aspekterna av värdegrunden.

Hedersrelaterat våld och förtryck går exempelvis emot barnkonventionen och skolan har ett uppdrag att förmedla lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla människor, oberoende av könstillhörighet. Hedersrelaterat våld och förtryck bryter mot respekten för människors olikheter. Det är också ett utslag för sexism, vilket tydligt nämns. Även i det fall att hedersrelaterat förtryck grundas i sexuell läggning så är det adresserat i läroplanen. Formuleringen om att motverka könsmönster och föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt har en tydlig bäring på hedersrelaterat våld och förtryck. Det gäller också angående sexualitet och relationer där ett helt nytt stycke tydliggör skolans ansvar för att främja alla elevers förutsättningar att göra självständiga val: ”Skolan har ett ansvar för att eleverna återkommande under skolgången får möta frågor som rör sexualitet och relationer. Utbildningen ska därigenom främja alla elevers hälsa och stärka deras förutsättningar att göra trygga och självständiga val.”

Slutligen finns det en ny skrivning som är tydlig med att skolan har ett ansvar även utanför skolans väggar i fall elever upplever otrygghet, vilket eleverna givetvis gör om de lever under hedersrelaterat våld eller förtryck. ”Personlig trygghet och självkänsla grundläggs i hemmet, men även skolan har en viktig roll. Eleverna ska få kännedom om hur de kan gå tillväga för att få hjälp om de upplever otrygghet i eller utanför skolan. Omsorg om den enskilda elevens hälsa, välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten.

Lärarförbundet hoppas att det nyvakna intresset för skolans värdegrundsuppdrag ska resultera i att de behövliga satsningarna på området nu görs. Läroplanen är glasklar, nu gäller det att göra verkstad av den.

Kommentarer:

Marlene
Marlene Stenman

Hej Per! Jag håller inte alls med.

https://marlenestenmanblog.wordpress.com/2019/05/16/lararforbundet-jag-ar-djupt-besviken-pa-er/

  • Skapad 2019-05-31 07:32

Rehabilitering som fungerar

För första gången har en vetenskaplig studie av en rehabiliteringsmetod för patienter med diagnosen utmattningssyndrom visat på snabbare återgång i arbete. Det är Lärarförsäkringar som drivit ett forskningsprojekt tillsammans med Folksam och Karolinska institutet.

Utmattningssyndrom är den sjukdom som orsakat flest sjukskrivningsdagar under de senaste 20 åren och lärare är en hårt drabbad grupp.

Rehabilitering vid utmattningssyndrom

Många är de lärare som varit med på olika sorters rehabilitering men ingen rehabiliteringsinsats har ännu visat någon övertygande effekt. Därmed inte sagt att olika rehabiliteringsinsatser inte gett effekt för den enskilde, många har mått bättre. Men det som varit ifrågasatt är om rehabiliteringen verkligen lett till ökad återgång i arbete. Många gånger har fokus varit att lära sig hantera stress genom till exempel KBT och även tid att läka genom att vara borta från arbetet genom långa sjukskrivningar. Det som ofta missats är att ta tag i och åtgärda den arbetssituation som orsakat utmattningen. Detta har gjort att det många gånger inte gått att gå tillbaka till det arbete som en gång gjorde en sjuk.

Svårt att forska på

Det har varit svårt att studera vad som ger effekt på arbetsåtergång. Ett problem med att studera utmattningssyndrom är att få kontakt med de drabbade.

Lärarprojektet

Lärarförsäkringar, som ägs gemensamt av Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund, har via sin sjukförsäkring haft uppgifter kring lärare som använt den. Det är ett unikt material där långtidssjuka med samma yrke kunnat vaskas fram. Givetvis under de stränga sekretessregler som gäller integritetskänsliga uppgifter.

Lärarförsäkringar har utifrån deras unika material drivit ett forskningsprojekt tillsammans med Folksam och Karolinska institutet kring rehabilitering av lärare med utmattningssyndrom

Snabbare återgång i arbete

Nyligen har resultaten av studien publicerats i Läkartidningen. Projektet är den första vetenskapliga studie som statistiskt säkerställt kunnat påvisa en snabbare återgång i arbete. Ett år efter avslutad behandling var deltagarnas genomsnittliga arbetsgrad 74 %, jämfört med 58 % för den kontrollgrupp som inte genomgått den speciella behandlingen.

Framgångsfaktorer

  • Att tillsammans med andra lärare åka iväg tre veckor till ett internat och lämna hem och arbete. På internatet finns tillgång till terapeuter med olika utbildning. Det ges också möjlighet till egen tid och friskvård av olika slag.
  • Tillsammans med andra lärare föra kollegiala samtal om de erfarenheter som deltagarna bär med sig och fokus på lösningar och behov, att prata med de som förstår hur det är att vara lärare
  • En aktiv uppföljning där deltagaren vid behov får stöd i relationen till sin arbetsgivare, chef och arbetskamrater

Hinder

Något som däremot stört rehabiliteringen är krångel med sjukpenningen. Försäkringskassan gör stelbenta bedömningar utifrån rehabiliteringskedjan och detta har för flera deltagare allvarligt stört rehabiliteringen

Bilden känns igen

De lärare som var med i projektet fick svara på en enkät om vad det var i arbetet som orsakat utmattningen. Elever i behov av stöd, mobbing och bråk mellan elever och de omfattande dokumentationskraven är några faktorer som lärarna lyfter fram. Detta känns igen från Lärarförbundets egna arbetsmiljöundersökningar och är centralt att komma till rätta med för alla lärare.

Den kollegiala dialogen

Ett kraftfullt verktyg och en av framgångsfaktorerna var den kollegiala dialogen.

Reflekterande kollegiala samtalsgrupper har, i en studie på Linneuniversitetet, (länk) visat sig ge en lägre grad av utmattning, minskade depressiva symptom och ångest samt mindre krav/stress jämfört med en kontrollgrupp.

I studien på Linneuniversitetet var det medarbetare som var riskzonen för stressrelaterad ohälsa som bildade samtalsgrupper.

Borde bli en fortsättning

Som helhet är Lärarprojektet mycket intressant och jag hoppas det utvecklas och att det kan bli en möjligt att genomföra det i en större omfattning. Vinsterna för individen och ur ett ekonomiskt- och verksamhetsperspektiv för arbetsgivare och samhälle är uppenbara.

Lärarförbundets arbetsplatsdialog

Alla kan ha nytta av kollegiala samtal. Både för att identifiera och hitta lösningar på arbetsmiljöproblem och för att utveckla verksamheten.

Att lärare pratar med varandra om sitt arbete i strukturerade former är grunden i ett systematiskt arbetsmiljöarbete ute på alla våra förskolor och skolor.

Lärarförbundet har därför utvecklat en lättanvänd arbetsdialog som kan vara en start på de kollegiala samtalen på arbetsplatsen. Läs mer här!

Sluta att gömma undan OECDs kritik av skolvalets effekter

OECD har flera gånger publicerat analyser med kritik av det svenska skolvalssystemet. Men denna kritik har alltför ofta förbigåtts med tystnad och inte ens bemötts av skolvalets förespråkare. Nu behöver vi reformer av skolsvalssystemet som är grundade på fakta.

Häromveckan publicerade OECD en rapport där de konstaterade att skolvalet har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet, vilket vi uppmärksammat tidigare på utredarbloggen. I samband med publiceringen grävde LO-utredaren Mattias Samuelsson fram en OECD-rapport från 1992. där OECD varnade för den friskolereform som då just hade klubbats av riksdagen. Inte minst var OECD kritisk till Bildt-regeringens tillvägagångssätt för genomförandet av sina utbildningspolitiska reformer för skolan. Regeringens förslag grundade sig inte på några utredningar, analysen var bristfällig och förslagen var inte förankrade hos lärarna och andra relevanta grupper som berörs av reformerna.

Flera debattörer, bla Per Kornhall och Mats Wingborg, har tagit upp OECD-rapporterna och också uppmärksammat att varken rapporten från 1992 eller rapporten från 2019 fått någon större uppmärksamhet i svensk media och skoldebatt. När det gäller den tidigare så kan en förklaring vara det som Samuelsson redogjort för. Att OECD skickade rapporten till den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt, men att den råkade försvinna och inte ens blev diarieförd.

Att väl underbyggda publikationer från OECD inte får genomslag när de går emot etablissemanget har hänt vid flera tillfällen. Sverige deltog både 2005 och 2011 i OECD-projekt för likvärdighet i utbildningsystemet, kallade Equity in Education. Resultatet från dessa projekt pekar i samma riktning som den nu aktuella OECD-publikationen och även den från 1992. Dessa tar upp den forskning som kommit sen 1992 och som bekräftar de farhågor OECD då hade.

Tvärtemot vad förespråkarna påstår så möjliggör inte skolval en mer jämlik chans för alla att få en högkvalitativ skolgång. Det visar sig i stället att skolval och marknadsmekanismer snarast driver på segregering. Klasstillhörighet avgör ifall vilka föräldrar som använder sig av skolvalet och också tillgång till information inför skolval.

En egenhet med skolmarknaden som OECD tar upp är att det är nästan omöjligt att ha relevant information om kvaliteten på undervisningen. I stället tenderar man att gå på den mest synliga informationen, vilket är elevsammansättningen. Medelklassens föräldrar undviker att sätta sina barn i skolor med många arbetarklassbarn eller, med ännu starkare effekt, barn med utländsk bakgrund. Olika länder har olika system men det är ett vanligt resultat att populära skolor får elever med bättre förutsättningar. I Sverige kan vi se att kösystemet får den effekten men också det som kallas ”off-rolling” i UK, att skolor får resurskrävande elever att söka sig därifrån.

Konsekvensen av det här systemet är alltså att effekten mer blir som om skolorna valde elever än att eleverna valde skolor. Skolvalet genererar inte de positiva effekter som vi ser på andra marknader, att det säkrar kvaliteten och driver på kvalitetsutvecklingen. Det här bekräftas även av svensk forskare, exempelvis Jenny Kallstenius och Anna Ambrose.

OECD hade i sig inga revolutionerande förslag för att lösa skolvalsproblematiken. De förslog ”controlled choice” som en lösning. Med det menas att ha system som aktivt minskar segregationen genom urvalprinciper till översökta skolor. Det kan t.ex. handla om att ha kvotgrupper för elever från arbetarklass eller med utländsk bakgrund. Eller, i sin allra mest simpla form, att ha lottning som urvalsgrund i stället för kötid.

Rapporten från 2006 ”No More Failures, Ten steps to equityin education”, valde den dåvarande socialdemokratiska regeringen att lyfta fram och sprida med bl.a. annat ett seminarium där flera ministrar deltog. Men när Rapporten från 2012, ”Equity and Quality in Education, Supporting disadvantage students andschools” kom valde Björklund att inte alls gå ut med den, trots att han tidigare beslutat om att Sverige skulle delta i projektet. Det var synd för den likvärdighetsrapporten innehöll mycket som varit värt att ta tills sig från svenska sida. Inte bara analyser och förslag om skolval utan också om sådant som är högaktuellt idag – t.ex. finansieringssystem, gymnasieavhopp, studiero och lärarförsörjning.

En förhoppning är att debatten om likvärdighet i skolan i framtiden grundas på fakta och då är de väl underbyggda OECD-rapporterna guld värda. Det ekonomtunga OECD med sin amerikanska bakgrundshistoria kan knappast anklagas för att gå i det ”pedagogiska etablissemangets” ledband. När även de pekar på problem med skolval så går det inte att vifta undan. Deras analyser av skolvalet får inte längre gömmas undan utan behöver vara underlag för de nödvändiga reformer som regeringen, ihop med samarbetspartierna C och L, behöver göra på området under mandatperioden.

Ett icke-segregerande skolsystem gynnar lärandet

Ett skolsystem som inte är segregerat gynnar lärandet i högre grad.

Ett skolsystem som inte är segregerat gynnar lärandet i högre grad.

Då och då så tar debattörer plats och för fram sina vanliga teser – oavsett om dessa har någon relevans eller inte. En som är expert på just det är Hans Bergström, nu senast i Dagens industri härom veckan.

Hans Bergström skriver att ”skolans problem är stöket – inte segregationen” och torgför därmed både sina vanliga teser och sina vanliga misstolkningar av statistik. Den här gången tillkommer också en viss selektivitet när det gäller att läsa OECDs rapport om svensk ekonomi, men selektiv läsning brukar ofta ingå i den Bergströmska repertoaren, så det är i sig inget nytt.

Tvärtemot vad Hans Bergström skriver, finns det inte någon som enbart har fokuserat på yttre faktorer när det gäller att förklara en skolas framgång. Forskning, som John Hatties metastudie, visar till exempel klart att det både är yttre faktorer och inre faktorer som påverkar vad som sker i skolan och dess resultat. Och ingen som kan skolfrågor skulle förneka det.

Bergström gör det enkelt för sig

Om det är några som har enkel position i frågan är det de, som likt Hans Bergström, envist förnekar yttre faktorers påverkan och hävdar att det bara är vad skolan gör som spelar roll.

I debattartikeln generaliserar han till exempel stort från Maria Jarls forskning om ledarskap där ett fåtal skolor med väldigt goda resultat jämförs med ett fåtal med låga. Spännande forskning om hur ledarskapet bidrar till bättre skolor, men inte alls generaliserbart på det sätt som Bergström låtsas.

Om vi istället ser till John Hatties, i och för sig 10 år gamla, metastudie över vad som spelar roll för skolans resultat ges ledarskapet en måttlig effekt. Klart lägre än sådant som hemmiljö, socioekonomisk status och föräldraengagemang – alla kopplade till socioekonomi och där olika skolors förutsättningar, och därmed även resultat, påverkas av skolsegregationen.

Bergströms selektiva plockande

När Bergström selektivt plockar vidare i OECDs rapport väljer han till exempel att skriva: ”Man kritiserar dagens fokus på de låga prestationerna. Man fastslår att lönerna för yngre lärare nu är ’well above the OECD average’.”

Han nämner dock inte att det innebär att OECD rekommenderar att vi bör förändra vårt betygssystem, så att även F ges ett siffervärde, och att betygssystemet bör vara symmetriskt utformat, så varje betygssteg motsvarar samma höjning av betygsvärdet. Inte heller lyfter Bergström fram att OECD anser att vi bör mildra spärrarna mot att börja på gymnasieskolan. Reformer som går emot det Hans Bergström brukar driva, och därmed inget han väljer att lyfta fram.

Att svenska ingångslöner är höga i en internationell kontext är inget som enkom gäller för lärare. Så är det generellt för svensk arbetsmarknad. OECDs statistik visar också att svenska lärares slutlöner är cirka 35 procent högre än ingångslönerna. OECD-snittet för samma relation är cirka 67 procent – det vill säga erfarna svenska lärares löneutveckling ligger långt efter OECD-snittet.

Kritik mot likvärdighetsbidraget

Hans Bergström är också kritisk till att OECD inte kritiserar "det kaos i förhållandet mellan stat och kommun som uppstår i finansieringen av svensk skola" med det statliga likvärdighetsbidraget. Underförstått är att han anser att det aldrig borde införts.

Införandet av likvärdighetsbidraget är en korrigering av att det kommunala utjämningssystemet inte har beaktat skolutmaning, utan framför allt elevtal och glesbygdsstruktur. Om han nu anser att det har skapat kaos borde han i rimlighetens namn driva att likvärdighetsbidraget förs in i kostnadsutjämningen och att den socioekonomiska kompensationen mellan kommunerna sker där istället.

Det var också något som utredaren Håkan Sörman öppnade för i utredningen "Lite mer lika", som för närvarande är på remiss. Det är bara att skriva ett remissvar med den innebörden och skicka in till finansdepartementet.

Delat eller sammanhållet skolsystem

Vad gäller skolsegregation skriver Bergström följande: ”Vad gäller skillnader i elevkårens sammansättning mellan skolor befinner sig Sverige alltjämt i ett nordiskt kluster som har lägst klyftor i världen. Och med denna normaldefinition har segregationen heller inte växt i svensk skola under de senaste tjugo åren.”

Det första är förvisso sant, men knappast relevant. Det andra påståendet är inte ens sant.

OECDs mått på skolsegregation bygger på PISA, en undersökning som görs på 15-åringar. Det spelar därför väldigt stor roll för skolsegregationsmåttet om skolsystemet är delat eller inte (motsvarande val av gymnasieskola) vid 15-årsålder. Så är inte fallet i de nordiska länderna, men inte heller i till exempel Kanada, USA och Nya Zeeland.

Dessa länder har en mycket lägre skolsegregation än resten av OECD-länderna. För dem förklaras 16 procent av den samlade variansen av mellanskolsskillnaden, för länder med delade skolsystem förklarar istället mellanskolsskillnaden 45 procent av den samlade variansen.

Påståendet om de nordiska ländernas förträfflighet beror alltså mer på en jämförelse mellan äpplen och päron eller helt enkelt uttryckt på ett annat sätt: Hans Bergström misstolkar statistiken.

Mellanskolsskillnaden i Sverige växer

Och för Sveriges del har mellanskolsskillnaden förklaringsdel ökat från 11,5 procent 2006 till 17,7 procent 2015. Motsvarande försämring finns inte i något annat land av dem med odelade skolsystem. Det betyder också att Sverige har gått från att ha en mindre mellanskolsskillnad än genomsnittet för de länder som har ett sammanhållet skolsystem vid 15-års ålder till att ha en större. Tydligt är att segregationen har vuxit i den svenska skolan och därmed är Bergströms andra påstående fel.

Att det är ett problem visades också i en annan OECD-rapport som utkom i höstas. I den var det tydligt att för att elever från en socioekonomiskt svag bakgrund skulle klara sig bra i skolan var det bra med blandade skolor och klasser.

För Sverige och flera andra länders del var däremot inte så att fler elever från svag socioekonomisk bakgrund klarade sig extra bra på de skolor där ordningen var extra god.

Lärdomen är nog faktiskt enkel: Det är självfallet bra med ordning och reda i skolan, men det är inte det som är det avgörande för att elever med svag socioekonomisk bakgrund ska klara sig. Det som är det är ett skolsystem som inte är segregerande – precis det som OECDs förslag vill skapa.

OECDs rapport visar vägar framåt

Helen Ängmo, Robert Fahlgren och Jonas Vlachos var delar av den svenska panelen som kommenterade OECDs rapport.

Helen Ängmo, Robert Fahlgren och Jonas Vlachos var delar av den svenska panelen som kommenterade OECDs rapport.

Idag presenterades OECD:s Economic Surveys Sweden, som är en genomlysning av Sveriges ekonomi. I år handlar stora delar av den om det svenska skolsystemet och organisationen har en mängd med relevanta policyförslag. Förslag som vi borde tagit åt oss för länge sedan.

I rapporten har OECD, för skolans del, förslag inom tre områden:

Det första förslaget är att staten bör ta ytterligare kliv framåt, genom till exempel viss reglering av finansieringen och genom att regionalisera skolmyndigheterna, så de bättre kan arbeta direkt med skolorna. Det andra är styra upp skolvalet så att skolsegregationen minskar jämfört med idag. Och det tredje förslaget är att göra läraryrket attraktivare.

Alla tre förslagen ligger i linje med vad Lärarförbundet har drivit i olika sammanhang, även om det går att diskutera enskildheter.

När det gäller finansiering till exempel noterar de att den bör utformas så att den bidrar till likvärdighet, men rapporten ser inte hur skolpengssystemet snarast motverkar detta mål och man därför bör lämna den modellen.

OECD är tydliga om skolvalet

Vad gäller frågan om skolvalet är OECD extremt klara: Först anser de att vi måste göra om närhetsprincipen för kommunala skolor så att den blir mindre segregerande. För det andra skriver de att reglerna för att starta fristående skolor behöver skärpas upp. Och vad gäller urval till fristående skolor skriver de följande:

” Pupils should be assigned to over-subscribed private compulsory schools by lottery, possibly with quotas reserved for pupils with unfavourable socio-economic backgrounds.”

OECD är med andra ord väldigt tydligt med att organisationen tycker att dagens urvalssystem är felkonstruerat och att vi istället bör tillämpa lottning. Här instämmer vi i Lärarförbundet fullt ut.

Rapporten presenterades på ett seminarium under förmiddagen, där bland andra Lärarförbundets andre vice ordförande Robert Fahlgren deltog. Under seminariet framkom flera kloka poänger.

Abolish queuing time

Bland annat inskärpte OECDs generalsekretare Angel Gurria att "The school system should be an equalizing factor.", vilket han ansåg att det inte är i Sverige. Han konstaterade vidare att vi borde "abolish queuing time for private schools".

Även OECDs analytiker Jon Pareliussen kritiserade det svenska systemet. Bland annat sa han att: Skolvalet bidrar till segregationen på grund av det sätt som ni har byggt upp systemet. Vidare ansåg han att med ett förändrat systemet så kan skolvalets effekter bli bättre och därtill göra så att hela skolsystemet presterar bättre. Jon skriver själv här om vad de ser och vad de anser bör göras.

Politikens oförmåga

Robert Fahlgren konstaterade bland annat att det politiska systemet har en ”oförmåga att ta i tu med systemsvagheterna i den svenska skolan. Många av de goda förslag som återfinns i rapporten har redan förekommit i den politiska diskussionen: OECD förde fram dem för fyra år sedan, Skolkommissionen har fört fram dem.”

Han fortsatte med att säga ”att politiska partier har låsningar och sätter annat än det rimliga först. Det tydligaste exemplet är givetvis hur frågan om lottning till översökta skolor hanterades av de politiska partierna när Skolkommissionen lade förslaget.”

Det är bara att hålla med Robert. Agerandet var ett tydligt exempel på ren väljarpopulism. De politiska partierna måste ta sig själva i kragen och våga utmana sina väljare – om de inte gör det är risken stor att frågan fastnar för evigt.

Det finns dock hopp: Både Moderaterna och Liberalerna förespråkar skolvalsperioder. Ska sådana fungera ska det naturligtvis vara omöjligt att ställa sig i kö till en skola dessförinnan. Och då blir valet mellan sekundstrid à la biljettsläpp eller andra urvalsregler, som lottning. Sekundstriden vore faktiskt den allra sämsta metoden.

Från riskyrke till friskyrke - Tillsammans.

Det är en ynnest att se hur lärare i sitt uppdrag som skyddsombud och huvudskyddsombud landet runt arbetar med arbetsmiljöfrågor med en tydlig utgångspunkt i professionen och dess förutsättningar. Häng med på en imponerande arbetsmiljöodyssé!

Framåt

Photo by Miguel Bruna on Unsplash

Fler skolboksexempel!

Vi har skrivit i vintras om ett av de absolut bästa skolboksexemplen jag har sett. Ett annat bländande exempel från Sandviken, om prioritering, finner vi här. Denna gång vill jag lyfta exemplet Kungälv där skyddsombuden/huvudskyddsombuden begärde arbetsmiljöåtgärder inom ett flertal förskolor. Det visade sig nämligen att det extremt sällan fanns förutsättningar för att bedriva verksamheten som den var planerad, närmare bestämt endast 1 av 20 gånger, utifrån den undersökning de gjorde. Att en verksamhet så sällan kan drivas som den är tänkt att drivas ställer än högre krav på att arbetsgivaren vidtar lämpliga åtgärder för att förebygga ohälsa. Kraven som ställdes listas nedan:

  • Att arbetsgivaren säkrar anställdas arbetsmiljö då bemanningen inte är som planerad.
  • Att arbetsgivaren presenterar en handlingsplan som säkrar att arbetsmiljön inte riskerar att leda till ohälsa då bemanningen inte är som planerat.
  • Att befogenheter och resurser för uppgiften att planera, fatta beslut och vidta åtgärder då bemanningen inte är som planerad säkras.

En väldigt positiv sak från upprinnelsen vad gäller Kungälv var att förskolecheferna anmodade anställda att rapportera tillbud när man upplevde brister i arbetsmiljön. Det är emellertid inte tillräckligt. Givetvis måste undersökningsunderlaget riskbedömas och adekvata åtgärder sättas in, i linje med hur det systematiska arbetsmiljöarbetet ska gå till. Arbetsmiljöverket kom efter inspektion med ett föreläggande om att följande minst skulle undersökas när det handlade om att se om de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna vid ett antal förskolor, i synnerhet när bemanningen inte är som den var planerad:

  • Kraven i arbetet då bemanningen inte är som planerad, och om resurserna då är anpassade till kraven,
  • om arbetstagarna känner till vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras när tillgänglig tid inte räcker till för att alla arbetsuppgifter ska utföras, samt
  • om befogenheter och resurser för uppgiften att planera, fatta beslut och vidta åtgärder då bemanningen inte är som planerad är tillräckliga.

Det ska bli intressant att följa det som händer i Kungälv. En sak är säker, skyddsombuden och huvudskyddsombuden har gjort ett enormt imponerande arbete som jag ser som rena rama föredömet för oss alla.

Vad bör vi ta med oss utifrån detta?

Till att börja med börjar engagemanget hos oss som enskilda medarbetare. Vi måste också ”chippa in” för att få det här att fungera. Det är extremt lätt att leta syndabockar på olika håll. Det löser inte ett skvatt. Engagemanget börjar med att vi lyfter risker till vår chef och att vi pratar med våra kolleger om det och vad vi kan göra var och en och vad vi kan göra tillsammans. Engagemanget handlar även om att bidra till att det utses fackliga ombud och skyddsombud. Och att backa upp dem! Ta inte skyddsombud och fackliga ombud för givna!

Som arbetsgivare handlar det egentligen främst om ett par saker: att visa att man verkligen bryr sig om medarbetarna och att arbetsmiljöarbetet görs till en naturlig del av verksamheten och inte förpassas till sista punkten på arbetsplatsträffens dagordning, för att inte tala om hur det ser ut i ledningsgrupper eller dylikt. Att arbeta med arbetsmiljö och arbetsbelastning är att arbeta med motivation, relevanta mål, uppföljning och att genom detta behålla och rekrytera medarbetare. Det bästa av allt? Verksamheten blir bättre och man får råd att lägga resurser på sådant som exempelvis avgiftsfria pedagogiska måltider, arbetskläder inom förskola och fritidshem, löner och ökad lärartäthet, minskade elev- och barngrupper, samt att Sveriges viktigaste chefer - rektorerna - får i snitt maximalt tjugo medarbetare att ansvara för.

Beslutsfattare och huvudmän måste inse, en gång för alla, att det som behövs är följande:

  • Säkra balansen mellan krav och resurser – kraven som ställs är orimligt höga. Detta blir extra angeläget när besparingar görs, eller där ytterligare krav läggs på utan att resurser och inflytande ökar i motsvarande grad.
  • Gör allt ni kan för att öka professionens inflytande.
  • Stärk företagshälsovårdens oberoende.
  • Sluta jaga långtidssjukskrivna, de blir inte friskare för att de drabbas av ekonomisk otrygghet. Tvärtom.
  • Vi måste se till att rehabilitering och arbetsanpassning blir på riktigt och inte som hålla-ryggen-fri-åtgärder inför uppsägning p.g.a. personliga skäl. Utgå från följande: vad kan du göra för att behålla en kompetent medarbetare?
  • Vi måste se till att det förebyggande arbetet ökar i omfattning. Det är tydligt att företagshälsovården har allt sämre kompetens inom de områdena utifrån att den inte efterfrågas. Skärpning!

Sätt arbetsmiljön högt, om inte högst, på agendan. Den är en kärnförutsättning. Använd all kunskap som finns från fackliga parter och skyddsombud. Och lyssna på professionen!

Tack för att ni finns, alla engagerade medlemmar, ombud, skyddsombud och huvudskyddsombud. Utan er har vi ingen ”svensk modell”. Jag bugar mig djupt i vördnad för ert engagerade och kunniga arbete i den här viktiga frågan. Är extremt tacksam över att jag har haft förmånen att själv ha fått vara förtroendevald och skyddsombud. Det har varit makalöst lärorikt, roligt och – viktigast av allt – har lett till effekter på min och mina kollegers arbetsmiljö.

Slutligen: Arbetsmiljöarbete är inte ett krig. Det ska inte behöva vara det. Det borde vara en ren självklarhet för våra fantastiska medlemmar att få arbeta inom friskyrken och inte riskyrken. Ett viktigt delmål med vårt arbetsmiljöarbete är att bidra till en stark och autonom profession. Nu ser vi till att så blir fallet. Tillsammans!

Även lärare ska få vara sjuka

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Vabruari pågår, så både elever och lärare blir sjuka på löpande band. För lärarna finns det dock en sak som klämmer extra mycket: att det alltför ofta inte finns någon som vikarierar.

Fyra av tio lärare i grundskolan och gymnasiet uppger att det sällan eller aldrig tas in en vikarie när de är borta oplanerat 1-2 dagar, alltså när de blir sjuka.

Något som är än mer förvånansvärt är att det även är ovanligt att man får vikarie när man är planerat borta, hela 28 procent av lärarna anger att de får det sällan eller aldrig om de är planerat borta högst två dagar (för gymnasielärare är det hela 65 procent) och 19 procent anger detsamma vid en planerad frånvaro om minst tre dagar (för gymnasielärare är det mer än varannan, eller 53 procent).

Att man inte får vikarie får till konsekvens att många lärare någon gång har jobbat trots att de varit sjuka, men också att man som kollega får rycka in och täcka upp. Eller som min kollega Lisa Heino skrev häromåret: Göm dig på toa annars får du vikariera.

Lärare arbetar trots att de är sjuka

Och det är vanligt att man arbetar trots att man är sjuk. Enligt Arbetsmiljöverkets Arbetsmiljöundersökning från i höstas är det 73 procent av grundskollärarna som under det senaste året har arbetat trots sjukdom.

Vår egen undersökning, gjord av Novus, visar att 41 procent av grundskollärarna arbetat fyra gånger eller fler trots att de har varit sjuka. Tre av fyra grundskollärare anger att de arbetar trots att de är sjuka för att de inte vill belasta sina kollegor, men nästan fyra av tio svarar också att det beror på att ingen annan kan utföra arbetet

Vi vet också att avsaknaden av vikarier skapar stress, något som lärarkåren är drabbad av i högre utsträckning än många andra grupper på arbetsmarknaden, något som gällde både 2017 och 2018. Och vi ser nu lärares arbetslöshet ökar, eftersom lärare väljer att säga upp sig och bli arbetslösa, med lång karenstid som följd, istället för att arbeta sig sjuka.

Stressen försämrar både hälsa och skolresultat

Stressen får också konsekvenser för lärares liv och hälsa och arbetsprestation, vilket min kollega Per Båvner skrev om här, och i förläningen också för skolans resultat, vilket jag skrev om här.

Men det borde gå att göra något åt detta. Ett intressant exempel att följa upp är det psykiatriboende i Karlskrona som har avskaffat sina korttidsvikarier och istället utökat bemanningen med 1,5 heltider. Det kostar lika mycket som tidigare, men stressen har minskat, och arbetsmiljön samt måendet blivit bättre. Både Dagens samhälle (i papperstidningen nummer 5 2019) och Kommunalarbetaren har skrivit om det lyckade exemplet.

Låt oss hoppas det finns fler huvudmän som vill följa efter.

Svenskt Näringsliv går vilse i statistiken

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svenskt Näringsliv har skrivit en rapport om hur nyinvandrade elever klarar sig i skolan och drar snabbt slutsatsen att ”Resurser inte viktigaste för nyanländas resultat”. Problemet är bara att rapportens analys inte håller måttet.

Det stora felet är att rapporten, som även presenterats på SvDs debattsida, mer är en lek med statistik än en riktig analys, eftersom allt för många bakomliggande faktorer inte beaktas. De bristerna gör att man nog bör lägga hela rapporten till hyllan. Dess slutsatser är helt enkelt inte tillräckligt väl underbyggda.

Att rapporten inte håller betyder emellertid inte att man inte kan fundera på de förslag som förs fram i rapporten, men brasklappande slutsatser om att resurser inte är det som behövs utan andra saker, har knappast något stöd. För det hade det krävts avsevärt mer avancerade analyser än de som Svenskt Näringsliv visar upp.

Nu är ju inte heller Svenskt Näringsliv direkt ensamma om att missförstå statistik, utan förenar sig till exempel med profilerade skolpolitiker som Miljöpartiets Gustav Fridolin och Liberalernas Jan Björklund, samt Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton.

Samtidigt har jag full förståelse för att man inte kan komplicera förhållanden hur mycket som helst i en rapport, men beaktas inte basala fakta så framstår det mer som att man dra en förenklad politisk poäng istället för att seriöst försöka angripa problemet. Men låt oss nu granska var Svenskt Näringsliv går vilse:

Nyanlända i Stockholm har bättre förutsättningar

Till exempel lyfter man fram skillnaden mellan behörighet för nyanlända elever i Stockholms län och Blekinge län, som är 22 procentenheter (37 mot 15 procent). Just Stockholms län framhålls som länet där nyanlända elever klarar sig klart bäst.

I en passus skrivs att en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner”, utan att man samtidigt funderar på skillnaden mellan invandring till olika regioner.

En siffra som är tillgänglig på SCBs hemsida är hur stor del av invandringen till olika län som är född i Sverige eller utomlands. För hela landet var det under åren 2015-2017 (de som räknas som nyinvandrade i Skolverkets statistik) i åldersgrupperna 10–14 och 15–19 år 6,6 procent som var födda i Sverige, alltså återvändare i ordets rätta bemärkelse.

För Stockholms läns del var återvändarna i de åldrarna 12,3 procent, eller nästan dubbelt så högt som riksgenomsnittet. Är det någon som då blir förvånad över att fler nyanlända klarar skolan bättre i Stockholm?
(Här gick jag själv vilse i statistiken, till skillnad från i SCBs siffror är återvändare inte med i Skolverkets statistik över nyinvandrade. Resonemanget kring att eleverna skiljer sig åt mellan regionerna gäller dock fortfarande (vad gäller härkomst (se nedan) och därmed även skolgång).)

Manillaskolans nyanlända

Den minnesgode kan ju fundera på hur det kommer sig att Manillaskolan på Djurgården använde regeln om att nyanlända får gå före i kön till populära fristående skolor – en regel som infördes för att flyktingbarn skulle få en chans att komma – så att svenska miljonärsbarn fick gå före i kön och vilka konsekvenser det får för redovisningen av resultaten för nyanlända.

Det går också på SCBs hemsida att hitta statistik över vilket land invandrare som invandrar till olika kommuner är födda i. Denna är inte nedbruten på åldersgrupper, men ger ändå en indikation på vilket nyanlända elevers födelseland kan vara.

Även här står Stockholms län ut. 2017 kom drygt 42 procent av de som invandrade till länet från Europa eller Nordamerika, för hela riket var motsvarande siffror 31,5 procent. I län som Blekinge (17,7 procent), Gävleborg (15,0), Jämtland (17,8) och Norrbotten (16,9) är andelen från dessa länder mycket lägre.

Hälften av Stockholms invandring är från Europa eller Nordamerika

Om vi därtill lägger till de som är födda i Sverige och återvänder når Stockholm över hälften av förra årets invandring, riket i snitt drygt 40 procent. För län som Gävleborg och Norrbotten är det under var fjärde som invandrar som har en sådan bakgrund, för Jämtland, Kalmar och Blekinge strax över var fjärde.

Nu vet vi inte exakt hur det ser ut när det gäller de som är i åldern där grundskolan slutförs, men mycket talar för att andelen som är född i Europa eller Nordamerika i linje med detta är klart högre i Stockholm än i riket i stort. Så allt talar för att Stockholms synbart bra resultat för nyanlända inte beror på att man lyckas extra väl med att utbilda nyanlända där, utan att de nyanlända i Stockholm har osedvanligt goda förutsättningar.

Samma förklaringar gäller även för den jämförelse mellan kommuntyper som görs. Det är så klart så att utöver i Stockholms län så är det i övriga storstäder och förorter till dessa som andelen nyanlända med goda förutsättningar är störst.

Fristående skolor har mer gynnad elevgrupp

Eftersom fristående skolor finns i klart större andel i Stockholms län (ungefär 30 procent av eleverna mot 19 i riket, vilket innebär att drygt en tredjedel av eleverna på fristående skolor går i detta län) än någon annanstans är detta naturligtvis också en förklaring till varför elever i fristående skolor klarar sig bättre än elever i kommunala skolor.

Även att fristående skolor lyckas bättre lyfts fram av Svenskt Näringsliv som en viktig detalj, men den förklaras säkert till största delen av de två ovanstående faktorerna: att de nyinvandrade eleverna i Stockholm – och därmed rimligen också på de fristående skolorna i detta län – i högre grad är återvändande svenskar eller födda i länder i Europa eller Nordamerika.

Vi vet också sedan tidigare att eleverna på fristående skolor har en annan bakgrund än eleverna på kommunala skolor, men för att komplettera den bilden har jag gjort lite nya körningar:

Andelen nyinvandrade relativt föräldrars utbildningsnivå på skolor som tagit emot nyinvandrade

Ovanstående bild visar andelen nyinvandrade på de skolor som hade några nyinvandrade relativt föräldrarnas utbildningsbakgrund. De blå prickarna är kommunala skolor och de röda fristående. Väldigt tydligt syns det att de fristående skolorna både har en lägre andel nyinvandrade och att föräldrarna på de skolorna har längre utbildning, något annat som är tydligt är att de skolor som har en riktigt stor andel med nyinvandrade elever till en stor del har föräldrar med relativt kort utbildning – och de är i det närmaste bara kommunala.

Om vi istället granskar de två olika variablerna lite närmare i tabellform så ser det för andelen nyinvandrade ut på detta sätt:

Enskild
KommunalTotal
Högst 2 % nyinvandrade
34,1 %8,7 %11,8 %
3-5 % nyinvandrade
31,0 %17,5 %19,1 %
6-10 % nyinvandrade19,4 %27,7 %26,7 %
11-15 % nyinvandrade6,2 %20,5 %18,8 %
16-20 % nyinvandrade6,2 %13,0 %12,2 %
21-25 % nyinvandrade0,8 %6,7 %6,0 %
26-30 % nyinvandrade1,6 %3,6 %3,3 %
Minst 31 % nyinvandrade0,8 %2,2 %2,0 %

Andelen skolor med viss andel nyinvandrade av skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Två av tre fristående skolor (som tagit emot) har högst fem procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med var fjärde kommunal. Å andra sidan har var fjärde kommunal mer än femton procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med drygt tre procent för de fristående. Så de kommunala skolor som tar emot nyinvandrade elever har tagit emot en klart större andel.

För utbildningsnivå ser det istället ut på detta sättet (1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):

EnskildKommunalTotal
Högst 2,0 i utbild.nivå
5,4 %13,1 %12,2 %
2-2,2 i utbild.nivå21,7 %38,3 %36,3 %
2,2-2,3 i utbild.nivå14,0 %18,2 %17,7 %
2,3-2,5 i utbild.nivå29,5 %21,1 %22,1 %
Lägst 2,5 i utbild.nivå
29,5 %9,4 %11,8 %

Andelen skolor med viss andel av föräldrars utbildningsnivå för skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Drygt var fjärde av de fristående har högst 2,2 i genomsnittlig utbildning, vilket kan jämföras med drygt varannan av de kommunala. I andra delen av fördelningen har nästan 60 procent av de fristående lägst 2,3 i utbildningsnivå, mot drygt 30 procent av de kommunala. Så tydligt är att eleverna som går på de fristående skolorna har föräldrar med en klart högre utbildningsnivå – sannolikt gäller det även de nyanlända på dessa skolor.

Både dessa saker kan man – förutom de två ovanstående sakerna om vilka länder eleverna har sitt ursprung i – på goda grunder förmoda påverkar resultaten. Så sannolikt är det detta som förklarar Svenskt Näringslivs påstående att fristående skolor lyckas bättre med nyinvandrade elever.

Så slutsatsen måste vara att rapporten, på grund av att den inte beaktar bakgrundsfaktorer, mår bäst av att bli en hyllvärmare.

Alla passar inte in i sjukmallen

Många sjuka passar inte in i mallen.

Många sjuka passar inte in i mallen.

Regeringens särskilde utredare Claes Jansson har i dagarna lämnat sitt delbetänkande till utredningen ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum”. Det är välkommet att utredarens föreslår att de fasta tidsgränserna för prövning av rätt till sjukpenning mjukas upp.

Utredningen har dragit tre slutsatser:

  1. kravet på att den försäkrade efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan ska kunna få sin arbetsförmåga prövad mot arbete hos arbetsgivaren är alltför strängt
  2. begreppet ”oskäligt” kompenserar inte tillräckligt för att de särskilda skälen inte är tillämpliga efter 365 dagar
  3. personer med kort tid kvar av arbetslivet prövas mot ett normalt förekommande arbete. Detta trots att sådan prövning ibland kan vara orimlig då man kan anta att omställningen till annat arbete tar längre tid än vad den försäkrade har kvar av sitt arbetsliv

Snäva och rigida tidsgränser

Utredarens problembild stämmer väl överens av Lärarförbundets bild av dagens sjukförsäkring där allt för snäva och rigida tidsgränser för den prövning som görs, främst vid 180-dagars sjukskrivning, leder till störda rehabiliteringsprocesser och i många fall försämrar möjligheten till återgång i arbetet.

Flera av Lärarförbundets medlemmar har fått sjukpenningen indragen mitt i en rehabilitering där utsikterna för återgång har varit mycket goda. Specialistläkare har med välskrivna intyg intygat detta. Problemet har varit att tidsgränsen att vara tillbaka inom ett års sjukskrivning inte hållits. I ett av fallen har det handlat om två månader.

Slöseri med resurser

Detta är ett slöseri med resurser både på individ och samhällsnivå. Individen har satsat stora resurser på att utbilda sig och i samhället har vi en stor brist på lärare. Lärare som med stor sannolikhet kan komma tillbaka till yrket uppmanas söka andra enklare jobb. Detta är inte rimligt!

Diagnoser passar inte in i mallen

Ett av syftena med tidsgränserna var när de infördes, var att sjukskrivna inte skulle fastna i långa skrivningar. Långa sjukskrivningar gynnar generellt inte återgång i arbete. Men det finns diagnoser som inte passar in i mallen, till exempel utmattningssyndrom, där det enligt Socialstyrelsens rekommendationer för sjukskrivning kan ta mer än ett år. En avvägning behöver därför alltid göras mellan risken att stanna i sjukförsäkringen och möjligheten att återgå i arbete hos arbetsgivaren.

Välkomna slutsatser

Att det finns gränser i sjukförsäkringen är rimligt men de måste vara förutsägbara och ha legitimitet hos allmänheten. Sjukförsäkringen måste kunna ta mer hänsyn till individens förutsättningar.

Utredarens slutsatser i delbetänkandet är därför mycket välkomna.

Naivt tro det går enkelt att effektivisera i skolan

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Arbetskraftsintensiva verksamheter är svårare att effektivisera än teknikintensiva. En bra illustration till det är prisutveckling mellan pizzor tillverkade på industrier, pizzerior eller hemma. Att tro att det är enkelt att effektivisera i inom välfärden, som skolan, är därför naivt och okunnigt.

Statistiska centralbyrån hade ett inlägg strax innan jul som fick mig att börja fundera på frågan om kostnadsutveckling, rationalisering och effektivisering inom tjänstesektorn. Inlägget handlade om pris och prisutveckling på olika sorters pizzor: hembakade, djupfrysta industribakade och pizzeriabakade från 1995.

Prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan pizzor tillverkade på olika sätt.

De pizzeriabakade har ökat kraftigt i prisjämfört med både de hembakade och de industribakade, framför allt efter år 2006 (skälet finns längst ned i en not). De hembakade har ungefär ökat i pris som KPI, medan de industribakade idag är billigare än vad de var 1995 – med hänsyn till inflationen mycket billigare.

Vad detta illustrerar är så klart att möjligheten till att effektivisera är olika stor för den lokala pizzerian och för den centraliserade, mer eller mindre helautomatiserade, industrin där den djupfrysta pizzan görs. En jättebra illustration till Baumoleffekten.

Om vi istället gör jämförelsen mellan kostnadsutvecklingen i grundskolan och för pizzor från 2006 och framåt får vi nedanstående diagram. (Skälet till att jag väljer 2006 som basår framgår av noten längst ned.)

Kostnaden för en elev i grundskolan har haft samma utveckling som kostnaden för en pizzeribakad pizza sedan 2006.

Noterbart är hur väl pizzorna i pizzerian följer kostnadsutvecklingen i skolan, samtidigt som denna är högre än prisutvecklingen på hembakade pizzor, inflationen och – i klart högre grad – industribakade djupfrysta pizzor. Det är både rimligt och i linje med Baumoleffekten: det är mycket svårare att effektivisera i personalintensiv verksamhet än i industrin där personalen har blivit bortrationaliserad till förmån för maskiner.

Men det går också att se på olika delkostnader inom skolan. Det ger nedanstående bild.

Olika delkostnader inom skolan har utvecklats på olika sätt: lokaler har blivit relativt billigare, medan undervisning, läromedel och elevhälsa har blivit relativt dyrare.

Måltider har ungefär samma kostnadsutveckling som hämtpizzan över de 13 åren (även om den ökade snabbare i pris under åren 2008–2010, för att därefter ha en något långsammare) – något som är rimligt, pizzerior och skolmatsalar (bamba på göteborgska) bör ha en likartad kostnadsutveckling.

En klart snabbare utveckling står kostnaden för elevhälsan för, vilket inte är så konstigt då denna har byggts ut under perioden. Även läromedel har haft en kraftig kostnadsutveckling, från år 2012 och framåt.

När det gäller undervisning, vilket i princip kan översättas till lärarlöner, låg utveckling för dess kostnader länge i samma nivå som för hämtpizzor, men de senaste åren – på grund av lärarlönelyft, förstelärarreform och goda lönepåslag – har den kostnaden skjutit fart jämfört med hämtpizzan.

Svårt effektivisera

Vad det här visar är att det är svårt att effektivisera i personalintensiva verksamheter, något som till exempel har visats av tidigare av nationalekonomen Jonas Vlachos och ekonomhistorikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson i kortform på DN-debatt och lite längre i Ekonomisk debatt.

Den som vet detta blir naturligtvis lite konfunderad över politikens eviga rationaliseringskrav på verksamheterna. Har kostnaderna ökat med tre procent så kanske intäkterna bara har ökat med två och en halv.

Det spelar inte så stor roll – för ett år, eller två. Men på tio år blir gapet fem procent, på 15 år sju och på 20 år nio. Då spelar det årliga indragandet av lite resurser desto större roll. Tyvärr tycks politiker alltid resonera som om det är första året en sådan besparing görs – inte tjugonde.

Och de gör det inte ensamma heller utan är flitigt påhejade av till exempel Svenskt näringsliv, som tycks tro att digitalisering och artificiell intelligens ska lösa välfärdens problem. Självfallet kan sådana saker bidra, men att tro att det är lösningen är detsamma som att tro att hämtpizzor kommer ha lika långsam prisutveckling som industribakade – inte särdeles realistiskt med andra ord.

Befriande uttalande

Då var det befriande att istället se vad Storbritanniens utbildningsminister Damian Hinds konstaterade häromdagen:

"Education is one of the few sectors where technology has been associated with an increase in workload rather than the reverse." (TES 23 jan 2019)

Så sluta tro på digitalisering som en säker lösning på effektiviseringsbehov, det stämmer inte i all verksamhet.

Sluta även att tro på generella effektiviseringskrav är en bra idé. Baumoleffekten gör att personalintensiv verksamhet, oavsett driftsform, inte kan effektivisera lika mycket som maskinintensiv – annars skulle hämtpizza haft samma prisutveckling som industribakad fryspizza.

Jag tackar Mikael Nordin på SCB för både inspiration till detta inlägg och behjälplighet med prisstatistiken över pizzor.

Not: Den som tittar lite närmare på SCB:s bild ser att det först är efter år 2005 som skillnaden mellan pizzeriabakade pizzan och inflationen börjar skjuta fart. 1 jan 2007 infördes, för att stävja svartarbete, personalliggare i restaurangbranschen, vilket gör att utvecklingen efter 2006 sannolikt är mer korrekt än före. Samma år började även kostnaden för elevhälsa att särredovisas i skolans kostnadsstatistik. Dessa är mina skäl till att varför jag utgår från år 2006 och inte 1995 i min jämförelse.