Lärarförbundet

Arbetsmiljön för lärare i de nordiska länderna – skiljer den sig åt?

I de nordiska länderna har vi flera gemensamma arbetsmiljöutmaningar: arbetsbelastningen och sjuktalen p g a stressrelaterade sjukdomar är höga och det förebyggande arbetsmiljöarbetet går alldeles för långsamt.

I de nordiska länderna har vi flera gemensamma arbetsmiljöutmaningar: arbetsbelastningen och sjuktalen p g a stressrelaterade sjukdomar är höga och det förebyggande arbetsmiljöarbetet går alldeles för långsamt. Ett annat gemensamt problem är inomhusluften och på flera ställen finns det fuktskador som ställer till det. I Finland uppger så många som 40 % att de har hälsoproblem p g a inomhusluften.

Isländska Lärarförbundet (KI) vittnar om samma saker: hög arbetsbelastning, svårt att få arbetsgivare att se problematiken med att inte arbeta preventivt med arbetsmiljöfrågorna, lärare som slutar p g a arbetsbelastningen på de kommunala skolorna, att sjuktalen p g a stressrelaterad sjukdom har stigit med 37 %. Ett hållbart arbetsliv är deras största utmaning.

I Grönland är det de nyutexaminerade och de äldre som drabbas av stressrelaterade sjukdomar. De nyutexaminerade som helt plötsligt befinner sig i ett klassrum med 28 elever utan handledning av en äldre kollega och ska lösa alla problem på egen hand.

Frågan om introduktion i yrket har varit på högkant även hos oss i Sverige då vi alltför ofta ser brister i förutsättningarna för den nyutexaminerade under introduktionsperioden. Det saknas ofta tid för mentorssamtal – man förväntas kunna allt på egen hand direkt. För den som har turen att få en mentor så är inte alltid förutsättningarna på plats, dvs tid för uppdraget saknas.

Både Norge, Danmark och Grönland vittnar om att hot och våld ökar och förvånande nog främst bland de yngre barnen. Länderna vittnar också om låg lön och hög arbetsbelastning för förskollärarna och att många lärare slutar p g a den dåliga arbetsmiljön.

I Danmark diskuteras det mycket om den höga arbetsbelastningen som lärare har. Både i avtalsrörelsen och i ett gemensamt projekt med arbetsgivarna inom kommunal sektor, kallat SPARK (Samarbete om Psykisk Arbetsmiljö i Kommunerna), fokuseras det på friskfaktorer som ska förbättra lärares arbetsmiljö. De har team som åker runt i de kommuner som vill ha hjälp med att få till en friskare arbetsplats. Deras lösning påminner om den avsiktsförklaring som finns i Sverige inom kommun- och landstingssektorn där ett team ska kunna rycka ut och utbilda för friskare arbetsplatser i de kommuner som så begär.

Danmarks Lärarförening (DLF) bedriver ett mycket intressant projekt om lärares arbetsliv där de visar på vad lärare anser vara friskfaktorer. De pratar om samma saker som vi gör här i Sverige: vikten av gott ledarskap, tillit till professionen, arbetsro, kollegialt samarbete, tid för planering, undervisning och kompetensutveckling.


Finska OAJ (Undervisningssektorns Fackorganisation) med 120 000 medlemmar beskriver en arbetsmiljö som föga stämmer överens med våra beundrande blickar som så ofta vänder sig till Finland i PISA-sammanhang. Deras tredje arbetslivsbarometer, en enkät som skickas ut i november varje år, vittnar om att den reformtakt som nu börjar ta fart i Finland lyser igenom i lärares arbetsmiljö. Av 5000 svaranden så vittnar 43 % av de tillfrågade att de upplever ofta eller väldigt ofta stress, varannan hade upplevt sig mobbade (22 % vid upprepade tillfällen) och då oftast av föräldrar, chefer och kollegor.

Det som är väldigt intressant är också att man har uppmärksammat en minskad framgång för finska elever när det gäller PISA-resultaten och därmed förstärks sambanden mellan lärares arbetsmiljö och elevers resultat, något som Sveriges Elevkårer och Lärarförbundet har uppmärksammat i tidigare rapporter.

Finland har också problem med förskollärares låga löner och höga arbetsbelastning, jämställdhetsarbete som tar för lång tid (även om #metoorörelsen har gett arbetet en behövlig skjuts), samt att svenska arbetsgivare åker till Finland för att rekrytera lärare!

Norge vittnar, även de, om ökad arbetsbelastning, många förskollärare som slutar p g a låga löner och den dåliga arbetsmiljön.

Norge har dessutom ändrat sitt pensionssystem så att arbetslivet ska vara längre. Därför arbetar Utdanningsförbundet (Lärarförbundets motsvarighet i Norge) hårt för att arbetsmiljöstrategin ska följa den utvecklingen.

Några av de åtgärder som vidtas för ett längre arbetsliv finns i det norska kommunala avtalet: reducerad undervisningstid första yrkesåret med 6 %, sedan full undervisningstid (det innebär inte reducerad arbetstid), från 57 år med 6 % och från 60 år med 12,5 %.

I Norge, liksom i Sverige (Avsiktsförklaringen) och Danmark har parterna inom kommunal sektor ett samarbete. I Norge kallas det för ”Best sammen för flere yrkesaktiva år” där man har ett team med representanter från både fackförbund och arbetsgivare som kan åka ut och utbilda för att få ett friskare arbetsliv.

De rapporter som vi tar del av från våra nordiska grannar bekräftar, i mångt och mycket, den bild som de senaste åren har växt fram inom skolvärlden i Sverige. Slutsatsen blir att genom att dra lärdom av varandra kan vi undvika fallgropar och istället finna nya vägar mot en bättre arbetsmiljö och möjliggöra ett hållbart arbetsliv. För målet, och inte enbart en vision, måste ju vara att ingen ska behöva drabbas av psykisk ohälsa p g a sitt arbete!

Cyrene Waern, arbetsmiljöexpert.

Ska vi vara glada och nöjda nu?

Både Arbetsmiljöverket och AFA-försäkring har i dagarna släppt arbetsskadestatistik samt i AFA:s fall även statistik över långvarig sjukfrånvaro.



Anmälda arbetssjukdomar och lång sjukfrånvaro minskar i offentlig sektor

Något som sticker ut i statistiken från Arbetsmiljöverket, som en positiv nyhet, är att de anmälda arbetssjukdomarna minskar. Till arbetssjukdomar hör till exempel fysiska skador som ryggproblem, astma, hörselnedsättningar men även psykiska som ofta har sitt ursprung i stress och av att ha haft en ohälsosam arbetsbelastning med obalans mellan krav och resurser.

Störst är minskningen hos kvinnor i kvinnodominerande yrken i offentlig sektor.

Även i AFA:s statistik över långvarig sjukfrånvaro finns det positiva nyheter. För kvinnor inom kommuner och landsting minskade till exempel risken för långvarig sjukfrånvaro från 36,3 till 34,5 per 1 000 sysselsatta och för män från 16,4 till 14,6.

Ett trendbrott?

Detta är till synes mycket glädjande. Är det ett trendbrott vi ser? Har införandet av arbetsmiljöföreskrifterna om organisatorisk- och social arbetsmiljö redan börjat påverka arbetsmiljön och har de insatser som parterna tog fram i avsiktsförklaringen för friskare arbetsplatser, redan börjat ge resultat?

Nja…tillåt mig tvivla och här är det lätt att känna sig som en dysterkvist. Vi behöver veta mer! Andra undersökningar och Lärarförbundets egna medlemmar och skyddsombud vittnar tvärtom på en ökad arbetsbelastning och stress i dessa yrken. Lärarförbundets stressrapport som släpps idag den 5 juni bekräftar också med all tydlighet att alltför många lärare har en ohälsosam arbetsbelastning. Kraven på lärare och skolledare har ökat samtidigt som tillgången till behöriga och legitimerade kollegor minskar.

Minskad kunskap om och tilltro till försäkringen

En förklaring till minskningen av de anmälda arbetssjukdomarna kan tyvärr vara en minskad tilltro och även kunskap om arbetsskadeförsäkringen.

Alla vet inte att till exempel en diagnos av utmattningssyndrom går att anmäla som arbetsskada. Här behövs det insatser både från arbetsgivare och fack för att öka kunskapen om arbetsskadeförsäkringen. Till detta kommer uppfattningar som:

-Det är inte lönt att anmäla, det kommer ändå inte bli godkänt!

Att tröskeln till arbetsskadeförsäkringen är hög är ett faktum. Det ställs stora krav på bevisning. Det är dessutom ett problem att Försäkringskassans prövning av de psykiska arbetssjukdomarna först görs när det finns en framåtsyftande varaktighet på minst ett år. Ofta får de drabbade sjukintyg för några månader i taget. Här skulle införandet av en fast prövningstidpunkt till exempel vid 180 dagar hjälpa. Trots höga trösklar betyder inte att det inte går. Det är viktigt att anmäla skadan!

Försäkringskassan och förtroendet

Bilden av Försäkringskassan som en rättsosäker myndighet är allmänt spridd och förstärks av otaliga historier och människoöden som vittnar om en kall och rigid behandling med fokus på att få ner utbetalda ersättningar. Detta sänker tilltron till försäkringen, att den ska finnas där som ett skydd om du skadas i arbetet.

Inspektionen för socialförsäkringar har i en rapport, ISF 2018:12, granskat hur frekvensen på avslag på sjukpenning och funnit hur det skett en anmärkningsvärd ökning över tid och att det dessutom finns stora regionala skillnader. En mycket berättigad fråga som kan ställas är kring den enskildes rättssäkerhet. Särskilt anmärkningsvärt är att indragningarna av sjukpenning för personer med psykiatriska diagnoser ökat från 0,3 procent år 2014 till 5,6 procent 2017. Problemet med Försäkringskassans bedömning av psykiatriska diagnoser är att de kräver så kallade objektiva fynd – något som sällan finns vid dessa sjukdomstillstånd. Det är inte alla patienter som gråter, skakar eller beter sig märkbart annorlunda utan det är utifrån patientens egen berättelse och upplevelse som läkaren kan sätta sin diagnos.

Även Riksrevisionen genomför just nu en granskning av sjukskrivning vid psykiatriska diagnoser. En del av granskningen omfattar hur Försäkringskassan och sjukskrivande läkare använder Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd, som innehåller rekommendationer för sjukskrivningslängder vid olika diagnoser. Det finns indikationer att beslutsstödet blivit så styrande att patienten ibland sjukskrivs med fel diagnos eftersom den sjukskrivande läkaren ser att patienten behöver en längre sjukskrivning.

Detta är ännu ett exempel på att Försäkringskassan tar för lite hänsyn till individens unika situation. Försäkringskassan har här ett stort jobb att göra för att återupprätta tilltron till myndigheten.

Försäkringskassan – AFA…ett kommunicerande kärl

I AFA:s statistik minskar de långa sjukfallen. Det handlar om sjukfrånvaro längre än 90 dagar. Då träder avtalsgruppsjukförsäkringen, AGS in och det är den som AFA:s statistik bygger på. AGS-försäkringen är kopplad till godkänd sjukpenning – om färre personer uppbär sjukpenning mer än 90-dagar minskar även utbetalningarna från AGS-försäkringen. Det går att likna vid ett kommunicerande kärl. Antalet långtidssjukskrivningar går följaktligen ner när avslagen på sjukpenning ökar.

Fortsatt arbete för ökad hälsa

Det är ingen ”quick fix” att få ner den ohälsosamma arbetsbelastningen. Det krävs ett uthålligt systematiskt arbetsmiljöarbete på varje arbetsplats. Vi måste prata om och åtgärda stress och arbetsbelastning som upphov till den stressrelaterade ohälsan. Förebyggande arbete och arbetsanpassning för de som under rehabilitering kämpar för att komma tillbaka är viktiga komponenter i detta arbete.

AFA:s rapport om arbetsskador och sjukdomar 2017 visar att de vanligaste diagnoserna bland de som arbetar i kommun- och landstingssektorn är psykiska diagnoser, och det gäller både kvinnor och män inom detta avtalsområde. Just där finns en stor del av Lärarförbundets medlemmar.

Arbetsgivare och fack behöver fortsätta arbetet med friskare arbetsplatser och samhället måste se till att det finns tillräckliga resurser och bemanning. Även själva styrningen av verksamheterna behöver ses över.

Något som måste bort är den rättsosäkerhetsskapande och förtroendesänkande målstyrning i Regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan, som fått myndigheten att fokusera på siffror istället för att se varje individuell människa bakom siffrorna. Försäkringarna ska fungera som en standardtrygghet den gången du behöver det och ge stöd till en återgång i arbete och hälsa.

Försäkringskassan har fått en ny generaldirektör och nya direktiv. Utredningar har tillsatts från regeringen och det återstår att hur allt detta kommer att påverka. Lärarförbundet har sett konsekvenserna både för enskilda medlemmar och på samhällsnivå. Det är ett faktum att vi har en skriande lärarbrist, alla lärare är viktiga och behövs, även de som under en period varit sjukskrivna. Läraryrket måste få en arbetsmiljö värd namnet.

Systematiken i betygssättningen är det som väcker frågor

Det finns systematiska avvikelser i hur olika skolor sätter betyg relativt nationella proven.

Det finns systematiska avvikelser i hur olika skolor sätter betyg relativt nationella proven.

Finns det skolor som ger generösa betyg och vilka är det i så fall? Den senaste veckan har det pågått en debatt om den frågan, efter att professorn Jonas Vlachos presenterat en rapport som visar att fristående skolor sätter betyg som i jämförelse med andra skolor ter sig generösa.

Det är fristående skolor, men framför allt koncernernas skolor, som sätter betyg som i jämförelse med andra skolor ter sig generösa jämfört med resultaten på nationella proven i matematik.

Rapporten har vållat ett flertal utspel från de berörda, till exempel skriver Engelska skolan att ”IES has less grade inflation than municipalities, free schools and the national average”, några av samma koncerns skolor skickar ut en enkät till föräldrarna med frågor (på bästa svenglska) om de sätter glädjebetyg, en annan skickar ut mejl om att deras betyg i ämnena som det finns nationella prov i stämmer bättre än för andra skolor i kommunen, koncernens grundare med make skriver på DI-debatt med ungefär samma budskap.

Academedias kvalitetschef bloggar om att det finns problem och att man tänker försöka lösa dem, Kunskapsskolan slår, enligt tidningen Entreprenör, ifrån sig kritiken om glädjebetyg. Friskolornas riksförbunds vd bloggar om frågan på ett intressant sätt, om hennes tes vore sann (det är den nu inte) skulle den nämligen innebära att friskolor är än generösare än vad de verkar i rapporten.

Kritikerna förstår inte vad rapporten undersöker

Det finns säkert fler exempel, men det som är så slående är att kritiken mest visar på att kritikerna inte förstår vad Jonas Vlachos har gjort i sin rapport. De tar ofta sin utgångspunkt i den officiella statistiken som visar på att friskolor och framför allt koncernerna minsann höjer en mindre andel av eleverna än andra skolor, vilket är helt korrekt.

Anledningen är helt enkelt att skolor, som har många elever med F, kommer att höja klart fler än skolor med många A, där det inte går att höja alls. Och eftersom friskolor generellt, och koncernskolorna i synnerhet, har bättre resultat på NP (eftersom föräldrarna har högre utbildningsnivå) så är det så klart kommunala som höjer en större andel.

Lärares helhetsbedömning gäller

Nu är det inte så att betygen direkt måste korrelera med nationella proven. Tvärtom, lärarna ska göra en helhetsbedömning av elevernas kunskaper – en sådan kan naturligtvis landa både över och under resultatet på nationella provet. Det frågan handlar om här är när betygssättningen uppenbart systematiskt hamnar över i alla ämnen; något som kan ha naturliga förklaringar, men som också kan vara ett tecken på viss generositet i betygssättningen på skolan.

I nedanstående graf har jag tagit skolornas genomsnittsbetyg för 2017, delat det med poängen på nationella proven i matematik samma år och sedan relaterat den till poängen på dessa. Vi ser tydligt att ju lägre poäng på NP, desto större är kvoten; skolor som presterar runt 5 på NP har betyg som är i storleken 1,5 till 2,5 gånger så höga, skolor som presterar kring 10 har betyg som är i storleken 1 till 1,5 gånger, skolor som ligger kring 15 på NP har betyg som är i storleken 0,9 till 1,25. Som systemet är uppbyggt är det inget att förvånas över.


Relationen mellan kvoten av samlat betygsvärde och poäng på NP-matematik med poäng på NP-matematik

Vi ser också en blå och en röd linje i diagrammet, där den blå ligger lite över. Vad de linjerna visar är hur mycket högre betyg än NP-resultat kommunala respektive fristående skolor sätter i genomsnitt. Och att den blå ligger över innebär att fristående skolor generellt är generösare relativt resultatet på NP i matematik än kommunala.

Vi ser även att det är en stor spridning i betyg relativt resultat på nationella provet både på kommunala och fristående skolor. Ingen ska därför tro att det inte finns kommunala skolor som är systematiskt generösa i sin betygssättning respektive fristående skolor som inte är det.

Bilden visar att det tveklöst är så att ju lägre poäng på NP i matematik desto högre genomsnittsbetyg relativt resultatet på provet sätts, precis det som friskolorna säger. Men det är inte den frågan som Jonas Vlachos tittar på i sin rapport. Det han i stället tittar på är skillnaden mellan den röda och blå linjen (dessutom har han delat upp den blå i fyra grupper: de tre koncernerna och övriga).

En minst lika intressant fråga

Det är naturligtvis en helt annan fråga än vem som höjer flest elever, men den är minst lika intressant: Finns det systematiska skillnader mellan olika skolor hur generösa betyg de ger vid samma resultat på nationella proven?

För att kunna förklara lite enklare har jag gjort en regression på med det genomsnittliga meritvärdet på skolorna för bara år 2017 (Jonas Vlachos har med samma beräkning över fler år, eftersom jag bara använder ett år blir mina siffror andra, men i övrigt är det samma metodik).

För att göra det extra tydligt har jag även med de koefficienter som ges av skärningen med y-axeln och poäng på NP.

KoefficientStandardfelSignifikans
Skärning y-axeln7,744,134,000
högreper poäng på NP,489,012,000
betygpå IES
1,683,205,000
på Kunskapsskolan
1,485,195,000
på Academedia1,353,168,000
på övriga friskolor
,911,073,000

Det vi kan läsa ut ur tabellen är att när resultatet på NP är 0 blir skolans betygsmedel 7,74 (skärningen med y-axeln) och att en poäng på NP ger en höjning i betygsmedel med 0,49. Därutöver ser vi att IES ger 1,68 meritvärde ytterligare, Kunskapsskolan 1,49, Academedia 1,35 och övriga friskolor 0,91. En kommunal skola med 0 på NP bör alltså i genomsnitt ha 7,74 i betyg, är NP-resultatet 10 bör betygsgenomsnittet var 12,63. En friskola med samma NP-resultat bör därutöver även ha sina extra betygsvärden.

Om vi väljer att räkna om detta till olika meritvärden vid olika betygspoäng på nationella provet får vi nedanstående graf över hur de olika gruppernas meritvärden skulle falla ut om de hade skolor över hela spannet och dessa la sig perfekt i förhållande till beräkningen över genomsnittsvärde (i verkligheten är det en spridning av skolor både uppåt och nedåt från linjerna, men detta är genomsnittet för vardera gruppen):


Graf över genomsnittsvärden betyg relativt poäng på NP-matematik

Koncernerna har få skolor där resultaten på nationella proven är så lågt som 10 eller lägre – och som därför höjer många från F till E. Men bara för att de inte har det betyder det ju inte att de inte kan ge sina elever systematiskt generösa betyg.

Att göra analyser av det slag som Jonas Vlachos gjort visar att det kan förekomma generösa betyg även på andra ställen i systemet än längst ned i resultatfördelningen, vilket det vanliga sättet att redovisa framför allt fokuserar på. Och det är just det som skillnaden i linjen mellan de kommunala och de övriga skolorna visar, att den finns gör att det rimligen går att misstänka viss systematisk generositet i betygsättningen.

Systematiken väcker frågor

Så istället kan man ställa frågor som:

  • Varför lyckas skolor som IES i Bromma, Fredrikshovs slotts skola och Europaskolan i Vasastan slå sig in på tio i topplistan på skolor med betyg i musik, tillsammans med enbart renodlade musikklasser, med bortåt 80 procent av eleverna på A? (I praktiken innebär A att man är både bra på att sjunga i kör, spela instrument och har god koll på musikhistorien, dessutom kan man arrangera musik lite lätt. )
  • Varför tillhör fyra av IES-skolor (däribland samma i Bromma), två Vittraskolor och en Kunskapsskola de 30 skolor i landet som ger högst betyg i bild (de tre koncernerna har därmed med lika många på den listan som alla kommuner)? (Här innebär ett A att man behärskar olika tekniker väl och att man kan kombinera ”former, färger och bildkompositioner på ett välfungerande sätt")
  • Hur kommer det sig att IES har tre och Kunskapsskolan en skola med på listan över de 30 skolor som ger högst betyg i Hem- och konsumentkunskap?

Det är naturligtvis inte omöjligt att det är helt rimliga betyg (tex kraven i musik bör de flesta elever som spelar ett instrument i musikskolan och därtill kan sjunga klara), men resultaten väcker dessa och många fler frågor.

Saker som skulle kunna bidra till en förbättring vore gemensamma riktlinjer för tid, utveckling och systematisering av betygssättning vilket skulle öka lärarnas bedömarkompetens och samtidigt som sambedömning mellan skolor skulle ge en harmonisering av betygsnivåerna. Ett stort problem är, även om sambedömning sker, konkurrensen om eleverna och deras skolpeng, ett reformerat finansieringssystem skulle minska incitamenten för att systematiskt sätta generösa betyg.

Jag kan hjälpa er tolka statistiken

De frågor som jag skriver ovan vore klart intressantare att se friskolorna skriva om, än att se dem förklara att de inte förstår multipel regressionsanalys och ekonometri, vilket är vad de gör idag. Om ni hör av er så lovar jag att hjälpa er att förstå statistiken lite bättre så kan ni använda er tid till att svara på de intressanta frågorna. Det vore bättre för er egen trovärdighet och för allas vår förståelse av skolsystemet, istället för att ni försöker slå dimridåer om statistik ni tydligt inte förstår er på.

Men orkar verkligen inget arbetslag ordna sommarfesten för personalen i år?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Lärares arbetsbelastning är alldeles för hög! Lisa Heino efterfrågar politikernas vallöften om vad de ska ta bort från lärarnas och skolans uppdrag.

Maj är enligt många lärare den mest arbetsintensiva månaden på läsåret. Det är rättning, uppföljningar, överlämningar, bedömningar och betygssättning och förstås, allt som alltid ingår i skolformernas olika verksamheter. Dessutom förväntas det fixas allehanda aktiviteter, som lärare inte alltid varken önskar eller egentligen mäktar med att arrangera.

Men i år verkar maj mer vara upploppet på ett oerhört uttröttande 400-meterslopp, där mjölksyran i benen kom redan i september.

Men vad är det som framkallar mjölksyran? Svaret är allt, helheten, den sammanlagda arbetsbelastningen för varje lärare i varje skolform. En sak som lärare oftast nämner både ökat arbetsbelastningen och tar för mycket tid är administration. I det begreppet ligger en uppsjö av allehanda arbetsuppgifter och krav som ser väldigt olika beroende på skolform. Men att begreppet är det man anger som alltför omfattande i ens arbete, visar hur fel det har blivit. Det finns ingen som kan tro att barn och elever lär sig mer, eller att lärare kan ägna sig åt det viktiga att planera och följa upp sin undervisning, om man upplever att administration tar en allt större del av arbetstiden.

Sveriges olika skolformers uppdrag är i mångt och mycket oändliga i sin utformning. Målen och uppdragen har inget reellt stopp. I ett sådant uppdrag kan man som beslutsfattare putta in lite mer grejer, för allt ryms ju i oändligheten.

Men, lärare är inte en oändlig resurs. Det verkar vara en av de faktakunskaper som makthavare på olika nivåer bara inte kan förstå.

Om de förstod det, skulle t ex inte de olika partierna tycka att de viktigaste frågorna inom utbildningsområdet var att mata på mer på skolan. Visst, det betonas att ”lärare ska vara lärare”, men då ska andra yrkeskategorier ta hand om vissa arbetsuppgifter. Det räcker inte! Lärares arbetsbelastning är för hög – skolan har för många arbetsuppgifter! Det måste tas bort något från skolan överhuvudtaget. Skolan som världsräddande och lärande uppfostringsanstalt måste avlastas av övriga samhället. Kunskapsuppdraget räcker mer än väl.

Lärare som har en för hög arbetsbelastning kan också ibland få höra att de ska sänka ambitionsnivån. Det är rent ut sagt respektlöst att säga så. För vad betyder det? Ska lärare inte ge eleverna arbetsuppgifter där de ska skriva, för läraren har inte en chans att hinna läsa igenom dem? Ambition har inget med det här att göra! Det handlar om för mycket att göra överhuvudtaget!

Så partipolitiker - vilka av er använder först ”ta bort” i era vallöften om skolan? Det är ert ansvar att se till att lärarna inte springer in i väggen på upploppet, utan att kommande läsår blir en promenadseger.

Vilka elever går i friskolor?

Skiljer sig eleverna på fristående och kommunala skolor från varandra? Det är en fråga som ofta är i fokus i debatten och var och en försöker göra bilden så positiv som möjligt för den linjen man själv vill driva.

Till exempel brukar Friskolornas riksförbund gärna framhålla att andelen elever med utländsk bakgrund är en procentenhet högre i fristående skolor än på kommunala och att skillnaden i föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå har minskat. Båda sakerna är helt korrekta.

Men samtidigt måste man fundera på vad de bägge påståendena egentligen betyder. Att skillnaden i föräldrars genomsnittliga utbildningsnivå minskar är inget att förvånas över, eftersom det finns ett tak i statistiken (om samtliga föräldrar på en skola har eftergymnasial utbildning blir värdet 3,0) innebär den höjda utbildningsnivån i hela samhället att så klart att den som ligger lågt (kommunala skolor) närmare sig den som ligger högre (fristående skolor). Det är bara att se till den historiska utvecklingen över ovägda Salsavärden för föräldrars genomsnittliga utbildningsnivå för elever i år 9 (ges i en tregradig-skala, där 1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):


Alla skolor

Kom. skolor

Fri. skolor

Kvot kom./alla

Kvot fri./alla

Kvot fri./kom.

Antal fristående

2007

2,17

2,14

2,35

98,6%

108,3%

109,8%

199

2012

2,23

2,19

2,38

98,2%

106,7%

108,7%

286

2017

2,28

2,23

2,42

97,8%

106,1%

108,5%

353

Föräldrars utbildningsnivå i år 9 enligt Salsa för åren 2007, 2012 och 2017

Tydligt är ett par saker: andelen föräldrar som har längre utbildningar har ökat och den har ökat både bland kommunala och fristående skolor. Kommunala skolor ligger dock längre från medel idag än för 10 år sedan, samtidigt som fristående skolor ligger lite närmare. Kvoten mellan fristående och kommunala har också minskat lite grann (det relevanta sättet att mäta förändring på).

Det fascinerande är att fristående skolor, trots takeffekten och att de har blivit 75 procent fler, fortfarande ligger så mycket över snittet. Att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor har krympt från 0,21 till 0,19 – som Friskolornas riksförbund brukar framhålla ­– är inte alls lika anmärkningsvärt.

Bättre se till hur fördelningen har förändrats i olika grupper

Ett bättre sätt att få fram vad som egentligen har hänt är att göra en jämförelse mellan decilgrupperna av skolor per föräldrarnas utbildningsnivå (dela in skolorna i tio lika stora delar och se på fördelningen inom varje). Professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos gjorde det på Salsadata för 2012 på Ekonomistas, och jag har nu uppdaterat hans siffror med samma data från 2017.

Andel fristående skolor år 9

Andel fristående skolor med år 9 per decil för föräldrars utbildningsnivå enligt Salsa

Tydligt är att det fortfarande är framför allt barn till föräldrar med längre utbildning som oftast går på fristående skolor. Ungefär hälften av alla skolor med de 20 procent längst utbildade föräldrarna (decil 9 och 10) är fristående, knappt fyra av tio bland den halva skolor med längst utbildade föräldrar (decil 6-10), medan bara drygt var tionde skola med föräldrar som har kortast utbildning är fristående. Den procentuella ökningen (dock från väldigt låga nivåer) är samtidigt störst i de lägre decilerna.

Utländsk bakgrund inte avgörande för resultaten

Det finns dock andra sätt att se på vilka som går på olika skolor. En sak som Friskolornas riksförbund brukar framhålla är att andelen med utländsk bakgrund är högre på friskolorna. Det stämmer, men utländsk bakgrund i sig brukar inte, om man tar hänsyn till utbildningsnivå och sådant som migrationsstatus, ha någon större effekt på resultaten.

Bilden som skapas om vi ser till hur stor andel som har utländsk bakgrund relaterat till andelen som har föräldrar med utländsk bakgrund är nedanstående. De röda prickarna är kommunala skolor och de gröna är fristående som inte är koncerndrivna, medan de tre övriga färgerna är koncernskolor. Linjerna visar det genomsnittliga förhållandet mellan andelen elever med eftergymnasial utbildning och andelen med utländska bakgrund.


utländsk bakgr & eftergy koncern bättre

Andel elever med utländska bakgrund respektive en förälder med eftergymnasial bakgrund, för alla grundskolor

Bilden visar först och främst att genomsnittlig fristående skola vid en given andel med elever med utländsk bakgrund har en högre andel föräldrar med eftergymnasial bakgrund, än en kommunal skola (syns både genom den gröna linjen och genom prickarnas fördelning).

För det andra syns det tydligt att det bland fristående skolor finns ett antal skolor som för en given nivå av elever med utländsk bakgrund har en ovanligt hög andel med föräldrar med eftergymnasial utbildning (skolor som ligger vid eller till höger om den gula linjen).

Den tredje saken att notera är hur få fristående skolor som överhuvudtaget finns bland skolor med högst 40 procent föräldrar med eftergymnasial utbildning, förutom att det finns ett litet antal som tydligt vänder sig till elever med utländsk bakgrund och föräldrar med kortare utbildning högst upp i diagrammet.

Engelska skolan är extrem

Engelska skolan brukar ofta lyfta fram att de har en stor andel elever med utländsk bakgrund och att de har flera av sina skolor i utanförskapsområden. Det som är tydligt är att IES utmärker sig extremt på just det sätt som gäller generellt för fristående skolor – det finns skolor med elever med utländsk bakgrund i ganska hög utsträckning, samtidigt som de har en väldigt hög utbildningsnivå jämfört med andra skolor med motsvarande andel elever med utländsk bakgrund. Det genomsnittliga förhållandet mellan utbildningsnivå och utländsk bakgrund på IES skolor är just den gula linje som visar på skolor där andelen med utländska bakgrund är riktigt hög i förhållande till föräldrarnas utbildningsnivå.

Bland de skolor som tillhör Academedia och Kunskapsskolan är den bilden inte lika tydlig, utan de har en del skolor där utbildningsnivån är som i andra fristående skolor i förhållande till andelen elever med utländsk bakgrund.

När IES pratar om sin höga andel elever med utländska bakgrund bör man alltså komma ihåg att det, i jämförelse med andra skolor – till och med i jämförelse med andra fristående skolor – med lika stor andel elever med utländsk bakgrund, är välutbildade föräldrar dessa barn har. Och det är det, inte utländsk bakgrund, som spelar roll för resultaten.

Nyinvandrad eller inte?

En sak som verkligen spelar roll för resultaten är hur länge man har gått i svensk skola ­– har du gått hela din skolgång här så klarar du dig ungefär lika väl som den som är född här. Har du däremot kommit till Sverige efter 7 års ålder, när grundskolan startar, så märks det på sämre resultat – och ju senare man kommer desto större roll.

Att därför se till hur stor andel elever en skola har som är nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) är klart intressant, något som i nedanstående bild relateras till skolans andel elever med utländsk bakgrund.


nyinvand elev rel utl bakgr

Andel nyinvandrade i år 9 relativt andel med utländsk bakgrund för hela skolan (endast skolor med år 9)

På bilden syns klart att de skolor som framför allt tagit emot nyanlända elever är kommunala skolor (de röda är fristående), många kommunala skolor har tagit emot så att skolans andel med nyanlända ligger på någonstans mellan fem och femton procent.

Samtidigt finns det några stycken skolor där andelen nyanlända är över 20 procent, bland dem finns det fyra fristående skolor och ett klart större antal kommunala. Vi kan också notera att det finns ett antal skolor där 40 procent av eleverna i år 9 är nyanlända (att procentandelen nyanlända överskrider procentandelen med utländsk bakgrund på några få skolor beror på att den sistnämnda räknas på alla årskurser och den förstnämnda bara på andelen i år 9).

Tydligt är nyanlända elever framför allt går på kommunala skolor.

Vi kan också se vilka skolor nyanlända elever går på relativt föräldrarnas utbildningsnivå. Det ser ut enligt nedan.

nyinv elev rel för utb

Andel nyanlända i år 9 relativt föräldrarnas utbildningsnivå enligt Salsa

Klart är att generellt gäller att ju lägre utbildningsnivå föräldrarna har desto högre är andelen nyanlända. Det är bara ett extremt fåtal skolor där föräldrar har en utbildningsnivå under gymnasienivå som inte har tagit emot några nyanlända.

Samtidigt är det väldigt tydligt att nyanlända elever inte finns på särdeles många fristående skolor (röda ringar), utan de går i mycket högre utsträckning på kommunala skolor. För alla utbildningsnivåer gäller att det är vanligare att nyanlända går på kommunala skolor än på fristående.

Friskolor har mer lättutbildade elever

Av den här genomgången framstår det rätt klart att vad än fristående skolor säger, så har de en mer lättutbildad elevgrupp än kommunala skolor. Framför allt gäller det om man ställer det i relation till andelen med utländsk bakgrund; för skolor med lika hög andel utländsk bakgrund är det tydligt att friskolor har en högre andel elever med föräldrar som har en eftergymnasial utbildning.


Hommage till alla förskollärare

Lärarförbundets utredare Elisabet Mossberg gästbloggar på utredarbloggen om förskolan och den nya läroplan som är under framtagande.

På 1800-talet startade barnkrubbor i Sverige. Syftet var barnpassning och att skydda barnen från att utnyttjas som arbetskraft. Det var också arbetarklassens kvinnor, ofta ensamstående, som var tvungna att lämna barnen i barnkrubba för att kunna arbeta och försörja sig. Något senare dök barnträdgårdar upp och 1918 startade systrarna Ellen och Maria Moberg Fröbelförbundet i syfte att främja barnträdgårdarnas framväxt i Sverige. De var inte avsedda för barnpassning utan att ha ett pedagogiskt innehåll. Först var det ett kall, helt oavlönat och barnens bästa fanns alltid i huvudet på dedikerade barnträdgårdsledsagarinnor. Krubban blev till daghem och trädgården till lekskola men alltid har förskollärarna brunnit för att utveckla verksamheten.

Med tiden blev även daghem och lekskola ett, nämligen förskola. Verkligen en gräsrotsrörelse för barnens bästa. Vid den tiden hade även de fackliga rättigheterna kommit på plats i rörelsen. Egentligen har förskollärare fått kämpa för sin existens och för sin professionalism.

Det verkar vara ett framgångsrecept. För mycket har hänt sedan barnkrubborna startade. Som så många gånger förr slås jag av kraften och drivet som förskollärare har!

Skolverket fick hösten 2017 i uppdrag av regeringen att revidera läroplanen för förskolan. Den första läroplanen såg ljuset för 20 år sen, 1998. Allt ansvar lades då på arbetslaget. Eftersom det funnits en tradition att alla gör samma sak i förskolan blev det många och långa diskussioner om yrkesroller.

Sen har läroplanen reviderats 2011 och 2016. Nu är det alltså dags igen. Denna gång ska yrkesrollerna och undervisningsbegreppet förtydligas, enligt regeringens direktiv till Skolverket.

Nu kommer det fantastiska. Att undervisningen och rollerna i förskolan ska förtydligas kan tyckas torrt och tråkigt men det angår verkligen förskollärarna! Engagemanget flödar kring undervisning i förskolan.

Jag tillbringade en heldag med Lärarförbundets nätverk Lärorik förskola om just revideringen av läroplanen. Tankar, frågor och åsikter flödade i ett sånt kreativt surr. Argumentationen om undervisningsbegreppet var på en hög nivå.

Skolverket har också bjudit in till engagemang kring revideringen av läroplanen i förskolan. Två utkast har varit möjliga att ge input på för enskilda förskollärare. Lärarförbundet har självklart svarat på remissen från Skolverket. Vi har också skrivit till regeringen med krav på att det måste förtydligas att förskolläraren bedriver undervisning och att rollerna behöver bli ännu mer tydliga.

Förskollärarna har så mycket inneboende kraft och måste behandlas väl av makthavare. Tyvärr visar verkligheten en helt annan bild. Förskollärare är ett bristyrke och kåren har pratat länge om att planerings- och reflektionstid inte räcker till. Barngrupperna är stora (trots en marginell minskning) och sjuktalen mycket höga. Läget har pressat fram protester bland förskollärare och andra inom förskolan. Det är dags att saker faller på plats som gör skillnad och att förskollärare kan ägna all sin energi till det de är så bra på; utveckling!

Så jag vill ge en hommage till alla förskollärare för drivet, engagemanget, professionalismen och utvecklingskraften!

Elisabet Mossberg

Utredare på Lärarförbundet med ansvar för bland annat förskolan

Fusket med nationella prov – skolvärldens Gävlebock?

Källa: Unsplash.

Källa: Unsplash.

Några av årets nationella prov har läckt och återigen ställs allt på ända. Det här är helt ohållbart för alla berörda, bloggar utredare Lisa Heino.

Jaha, då var vi här igen. Precis som tidigare år har några prov och bedömningsanvisningar spridits mellan elever på sociala medier. Det här är helt förkastligt och ohållbart. Och det drabbar alla berörda negativt.

Många lärare har visa av erfarenhet, haft känselspröten ute i god tid och själva kunnat förbereda både sig och sina rektorer på att agera. Skolverkets känselspröt har dock inte varit påkopplade och när oroliga och stressade lärare och rektorer försökt få tag på myndigheten för vägledning dagen innan provet, har de inte funnits tillgängliga förutom på ordinarie tider.

Skolverket behöver också ha jourberedskap inför varje prov!

Resultatet blev med t ex engelskan i årskurs 9, att vissa skolor gjorde det ordinarie provet medan andra skolors rektorer beslutade att använda ersättningsprovet. Endast rektor har i nuläget mandatet att besluta vilket prov som ska användas. Men hur ska en enskild rektor kunna avgöra i vilken grad ett läckt prov har nått ut till just hens elever? Det här sätter rektorer i en mycket svår sits. Hur ska man veta att man gör rätt? Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi anser att

Skolverket behöver kunna ta ett nationellt beslut om att alla skolor ska använda ersättningsprovet om man vet att det riktiga har läckt.

Om inte alla gör samma prov blir det en orättvis grund som utgångspunkt för både elever och lärare. Har några elever fuskat sig till fördelar eller inte?

Misstänker man i efterhand att fusk har förekommit, ska enligt Skolverket den enskilde läraren vara mycket uppmärksam på elevernas individuella prestationer. Sticker någons resultat ut i förhållande till hur hen brukar prestera? Det måste alltså vara den undervisande lärare som gör en individuell bedömning. Där rök avidentifierade provsvar som fr o m nästa läsår är lagstadgat. Hur ska detta gå ihop?

Dessutom kan man undra hur den enorma arbetsinsats som krävs för att rätta proven är motiverad att kräva av lärarna, när man vet att det kan ha förekommit fusk och en del av eleverna kan ha fått fördelar. Är proven i det läget verkligen att räkna som ett användbart trovärdigt bedömningsunderlag överhuvudtaget?

Nästa läsår ska även de nationella proven ”särskilt beaktas” vid betygsättning. Känns ju sådär, sett till det rättsosäkra läge vi befinner oss i just nu. Att ge ett prov så stor betydelse i ett läge då dess trovärdighet är delvis satt ur spel, är inte önskvärt alls.

Nu behöver Skolverket se över allt om nästa års prov ska fungera bättre och då måste de lyssna på alla kloka och erfarna lärare och skolledare som vet vad de behöver för att det ska funka. Det måste vara utgångspunkten. Många lärare och skolledare påpekar möjligheten att använda den redan upparbetade digitala Bedömningsportalen (med specifik inloggning), som ett steg på vägen i säkerhetstänkandet inför nästa läsår i alla fall. Där kan rektorer få tillgång till prov och bedömningsanvisningar vid särskilda tidpunkter istället för att vänta på paket på posten.

Och Skolverket måste ges mandat att besluta om ordinarie eller ersättningsprov ska användas, den gemensamma utgångspunkten för bedömningen måste vara nationell.

Så hatten av för alla lärare som trots alla stormar, läckor, trasiga kopiatorer och stressen pysande ur öronen, fixar detta. Ni är ovärderliga.


PS. Och lärare, rättningen av nationella prov ska ingå i er reglerade arbetstid. Ingen fritid i pappershögarna. Kommunerna får bidrag för arbetet med nationella prov, det ska finnas pengar till vikarier om det behövs. Läs mer här.. DS.

Global Action Week och Agenda 2030 måste bli en språngbräda för svenska lärares villkor

Svenska lärare får mindre kompetensutveckling än sina internationella kollegor, trots att svensk arbetsmarknad är världsledande på kompetensutveckling. Detta uppmärksammar vi under Global Action Week eftersom fokus för GAW i år är lärarmålet, 4c, i Agenda 2030.

Denna vecka är det Global Action Week. I år utgår Lärarförbundet från de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 och mål 4 om utbildning. Fokus för GAW i år ligger på genomförandemål 4c om att öka antalet utbildade lärare, samt delmål 4.7 om utbildning för hållbar utveckling, kulturell mångfald och en bättre värld. De 17 målen i Agenda 2030 är alla beroende av lärares arbete – lärareffekten är avgörande för att nå målen kring hälsa, jämställdhet, demokrati och hållbar miljö.

Lärarförbundet vill påminna regeringen om dess åtaganden att genomföra FN:s Agenda 2030 i Sverige och vi påverkar globalt i samarbete med Education International. En särskilt viktig aspekt som har stor betydelse för att vi ska få den lärareffekt som spelar så stor roll för elevers skolgång är lärares kompetensutveckling. Sverige har traditionellt sett satsat mycket på vuxnas lärande, som en del av det livslånga lärandet. Omfattande kommunal vuxenutbildning, och en internationellt unik folkbildning har kanske varit flaggskeppen i detta. Men faktum är att omfattningen av personalutbildning i Sverige sticker ut lika mycket i ett internationellt perspektiv. Sverige är ett av de länder där flest antal anställda personer deltar i personalutbildning. AES (Adult Education Survey) är en EU-undersökning om vuxnas deltagande i utbildning. I AES 2016 ligger Sverige på tredje plats av EU-länderna när det gäller andelen personer som deltagit i personalutbildning. Sveriges höga resultat i mätningar av vuxnas kompetens (IALS och PIAAC) brukar i alla fall delvis förklaras med just detta, att befolkningen i så hög utsträckning får kontinuerlig kompetensutveckling i sitt yrkesliv.

Men om det gäller befolkningen som helhet så borde det ju gälla i minst lika stor utsträckning för det klassiska bildningsyrke som läraryrket är? Men så är det inte alls. I TALIS-undersökningen(The Teaching and Learning International Study) som genomfördes 2013 tillfrågades de deltagande lärarna om sitt deltagande i kompetensutvecklingsaktiviteter. Av Skolverkets rapport framgår att svenska lärare i lägre utsträckning deltar i sådana aktiviteter än lärare i andra länder. I genomsnitt rapporterar 88 procent av lärarna i TALIS-länderna att de har deltagit i någon form av kompetensutvecklingsinsats under de senaste 12 månaderna. Sverige ligger strax under genomsnittet med 83. Dessutom anger de svenska lärarna att de i genomsnitt ägnar färre antal dagar åt dessa aktiviteter. Det internationella genomsnittet bland de lärare som deltar i kompetensutvecklingsaktiviteter är 9,1 dagar per lärare under de senaste tolv månaderna. I Sverige deltar lärare i genomsnitt bara i 3,6 dagar per lärare under samma tidsperiod. Det är alltså en anmärkningsvärd skillnad mellan den mängd kompetensutveckling som svenska lärare får om man jämför med TALIS-kollegorna. I TALIS framkommer det att orsakerna till att svenska lärare inte deltar i kompetensutveckling i den utsträckning de önskar är krock med arbetsschemat samt höga kostnader.

Nyligen presenterades en utredning om professionsprogram. Förslaget om professionsprogram syftar till att ge lärare och skolledare möjligheter till professionell utveckling genom hela yrkeslivet. Kompetensutveckling ska hålla hög kvalitet och erbjudas inom ramen för professionsprogrammet. Det är rätt väg för läraryrkets utveckling och attraktivitet, givet att lärare och skolledare ges rätt tid och villkor för att delta i programmet och ta del av kompetensutvecklingen. Orimligheten att svensk arbetsmarknad är världsledande på kompetensutveckling, förutom för just lärare, måste rättas till. Kompetenta lärare är det som skapar förutsättningar för lärande genom hela skolsystemet och för det livslånga lärandet.

Andrummet för särskolan måste fyllas med vägar ut ur behörighetskrisen

Allt tyder på att övergångsbestämmelser i särskolan kommer att förlängas till 2021 och alltså inte upphör första juli. Det är bra att lärare i särskolan på sikt omfattas av behörighetskraven, men bristläget kräver att fler reformer behöver göras innan dess.

I grundsärskolan och gymnasiesärskolan visar Statens skolverks statistik över läsåret 2016/17 att endast 15,3 procent i grundsärskolan respektive 19,6 procent i gymnasiesärskolan är behöriga att undervisa.

Att det är högt satta krav för behörighet i särskolan bidrar till den låga andelen behöriga. För att vara behörig att bedriva undervisning i grundsärskolan, specialskolan, gymnasiesärskolan och särskild utbildning för vuxna krävs som huvudregel dels en behörighetsgivande lärar- eller förskollärarexamen, dels en speciallärarexamen.

Förra året kom ett delbetänkande från Nationell samling-utredningen och därmed en rad förslag på hur brister i legitimationsreformen kan rättas till, vilka bland annat rör speciallärare och specialpedagoger. Lärarförbundet har under flera år uppmärksammat dessa frågor, bland annat i skrivelser. Lärarförbundet har varit aktivt även gentemot utredningen, både muntligt och skriftligt, och när nu processen är avslutad går det att konstatera att delar Lärarförbundets förslag när det gäller speciallärare och specialpedagoger finns med i propositionen.

I sommar, den 1 juli 2018 skulle särskolans förlängda övergångsperiod ta slut, och kraven på leg och behörighet träda i kraft fullt ut. Det var svårt att se hur det överhuvudtaget skulle kunna fungera. Lärarförbundet har därför drivit på för att få till ett anstånd i behörighetskraven och nu har utredningen och regeringen landat i samma position.

Regeringen har lagt ett förslag som riksdagen ska ta ställning till inom några veckor. Det är dock olyckligt att det blir så kort framförhållning. Många obehöriga lärare i särskolan är oroliga inför vad det hade inneburit om det blivit krav på behörighet för att få bedriva undervisning och besluta om betyg i särskolan redan i sommar.

Lärarförbundet anser att de förlängda övergångsbestämmelserna kan fungera som avsett endast om regeringen fattar beslut om ändringar i förordningen om behörighet och legitimation för lärare och förskollärare samt satsar ytterligare på behörighetsgivande kompetensutveckling under de närmaste åren. I utredningen finns förslag som kan göra skillnad för många lärare inom särskolan (och för de som undervisar inom särskilt stöd i någon annan del av skolväsendet). Många av dem extremt välutbildade och kompetenta, och detta inom ett område där lärarbristen ju är särskilt stor. Ändå har de fallit utanför.




Släpp lärarna loss – det är vår!

Källa: Unsplash

Källa: Unsplash

Lärare har i åratal påtalat svårigheter med kursplanernas utformning, men det är först när föräldrar reagerar i media som Skolverket tar tag i frågan. Ska lärares yrkesutövning ledas av föräldrars och myndigheters misstro? Svar nej!, skriver Lisa Heino.

Det finns en yrkesgrupp i hela världen som arbetar utifrån svensk läroplan. Det är finns en yrkesgrupp i hela världen som sätter betyg efter denna läroplans kunskapskrav. Det finns en yrkesgrupp i hela världen som inte får synas, höras och påverka något som gäller detta- Sveriges lärare.

Uteslutandet av lärares talan nådde ett riktigt lågvattenmärke i den ”plötsliga” diskussion om utformningen av läroplanens kursplaner och kunskapskrav som togs upp i en reportageserie i Sveriges Radio P1:s Studio Ett. Där hade ett antal föräldrar intervjuats, vilka ifrågasatte kursplanernas utformning och kunskapskravens höga abstraktionsnivå. Föräldrar berättade t ex att de själva inte hade fått högsta betyg på uppgifter de gjort i sina barns ställen. Att dessa föräldrar inte fick några följdfrågor om hur de kunde fuska och vilka effekter deras beteende kunde ha på deras barns moraliska uppfattningar, är obegripligt. Men vem är jag som lärare att ha synpunkter på en annans professions yrkesutövande…?

Det var även föräldraperspektivet som ledde till att Skolverkets generaldirektör reagerade på allvar och i Sverige Radio P1 tillkännagav att nu skulle minsann Skolverket ändra kursplanerna.

Vi som jobbar på skolverket har ju själva sett den här problematiken som reportageserien visat upp. Vi är många som kan vittna om hur barnen kommit hem med arbetsuppgifter som är obegripliga.” sa bl a Peter Fredriksson i intervjun.

Så det är när föräldrahjärtat reagerar som det blir verkstad på Skolverket? Att Skolverket har hela Sveriges samlade lärarkår till sitt förfogande, att de under sju år kontinuerligt fått in frågor och synpunkter på kursplanerna från lärare, det har inte gett någon effekt. Skolverket utvärderade trots allt kunskapskravens utformning 2016, men det finns en fråga hängande i luften här, om verkligen alla synpunkter och perspektiv som lärarna delgav verkligen togs med?

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström har efter medias uppmärksamhet kring kursplanerna sagt att det är jätteviktigt att lärarna tas med i arbetet att förändra kursplanerna. Ja, allt annat vore oacceptabelt. För fortsätter detta, att lärare inte lyssnas på eller inte tillåts vara de naturliga experterna i medias diskussioner kring skolan, kommer varken lärarbristen minska eller kunskapsutvecklingen i skolan främjas.

Om det är föräldrarnas misstro och ifrågasättande som beslutsfattare lyssnar på, kommer lärares professionella yrkesutövande att ytterligare förringas och förminskas.

Det öppnar upp för ännu mer kontroll och uppfattningar att lärare inte förstår vad de håller på med. Hörs man inte, lyssnas man inte på och kan då beslutas över.

Och har den metoden funkat hittills sett till hur många som orkar vara lärare och vill bli lärare? Svar – nej! Så nu räcker det, Sverige har en fantastiskt kunnig, erfaren och klok lärarkår som vill ta ledningen i sin yrkesutövning. Det är helknäppt att det ens ska vara en önskan och inte ett faktum.

Så ge oss förutsättningarna att vara de proffs vi är, släpp oss loss nu – det är faktiskt vår!