Lärarförbundet
Bli medlem

Mindre klasstorlek gynnar elever – det är vetenskapligt belagt tack vare årets nobelpristagare i ekonomi

​Årets ekonomipristagare (egentligen Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) – David Card, Joshua Angrist och Guido Imbens – har fått priset för att de kommit med nya insikter om arbetsmarknaden med stor nytta även för utbildningsområdet.

Framför allt har pristagarna löst en del metodproblem om kausalitet (orsak och verkan) genom att använda sig av så kallade naturliga experiment. Nyckeln är att använda situationer där slumpen eller policyförändringar gjort att grupper av människor behandlats olika, på ett sätt som faktiskt liknar randomiserade kliniska studier inom till exempel medicin.

Deras metoder har också spridits till andra områden och revolutionerat empirisk forskning, bland annat frågor om effekter av utbildning. Nyckeln är att använda situationer där slumpen eller policyförändringar gjort att grupper av människor behandlats olika, på ett sätt som faktiskt liknar randomiserade kliniska studier inom till exempel medicin.

Med hjälp av naturliga experiment har pristagarna analyserat arbetsmarknadseffekterna av minimilöner, invandring och utbildning. Studierna från början av 1990-talet utmanade tidigare etablerade sanningar, vilket ledde till nya analyser, och ytterligare fördjupad kunskap. Dessa studier har bland annat visat att resurser i skolan är långt viktigare för hur väl elever senare lyckas på arbetsmarknaden än man tidigare trott.

Innan denna metodutveckling visade studier att resurser i skolan spelade rätt liten roll. Men dessa studier led av ett metodproblem när det gäller att utröna effekten av förändringar i klasstorlek, nämligen att det är vanligt att studiesvaga elever placeras i mindre klasser än bättre presterande elever. Detta gör att rena observationsstudier inte ger en rättvisande bild av orsakssambandet från klasstolek till elevresultat. Dessa studier kan t.o.m. ge intrycket av att ökade resurser minskar elevernas prestationer.

Tidig forskning på området baserades i hög utsträckning på sådana observationsstudier. Det medförde att Eric A Hanushek (1986) i en litteraturgenomgång drog slutsatsen att det inte finns någon stark evidens för att lärartäthet har någon positiv effekt på elevresultat. Denna studie fick stort inflytande, inte bara i den akademiska världen utan även för den förda politiken i USA. Även i den stora sammanställning av forskning som John Hattie publicerade 2008 framstod det att lärartäthet spelade liten roll. Hatties rapport fick stort genomslag i Sverige och ett av de resultat som lyftes fram var den lilla effekten av klasstorlek.

Invändningen mot både Hanushek och Hattie är användningen av studier som inte tar hänsyn till orsak och verkan i översikten. Eftersom det är helt centralt för att få ett korrekt resultat så spelar det inte någon roll hur stora mängder studier som görs eller om resultaten går att replikera, eftersom alla studier är behäftade med samma slags fel.

Årets pristagare har alltså visat på hur man kan använda sig av metoder med naturliga experiment som då kan hantera frågan om kausalitet i den här typen av frågeställningar. Ett exempel är den undersökning om klasstorlekens betydelse som Joshua Angrist och Viktor Lavy gjorde på slutet av 90-talet. De utnyttjade delningstal för klasstorlekar som innebar ett tak för klasstorleken om 40 elever. En skola med 40 elever kunde inrätta en klass, men om skolan hade 41 elever skulle två klasser inrättas, en med 20 elever och en med 21 elever. Om skoldistriktet strikt utgår från principer om delningstal så innebär det att man det blir jämförbarhet mellan klasser med ca 40 elever och klasser med ca 20 elever. Joshua Angrist och Viktor Lavy resultat visade att det fanns en klar fördel med mindre klasstorlek.

Det finns en svensk undersökning av klasstorlekens betydelse som vidareutvecklar Angrist och Lavy’s studie, av nationalekonomerna Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek. Den använde sig av tidigare svenska regler om delningstal för klasstorlekar och deras resultat var samstämmiga med de som Angrist och Lavy funnit, dvs att det är gynsamt för elever med mindre klasstorlek.

Det är givetvis av stor vikt att kvalificerad forskning visar på det lärare har egen erfarenhet av, att mindre klasser gynnar elevers lärande. Men årets nobelpristagares forskning öppnar också upp för forskning på många andra områden inom utbildning som annars är svåra att beforska. Svenska politiker är inte särskilt förtjusta i utvärderingsbara reformer genom randomiserade experiment. Dels för att det är dyrt och dels för att det ibland är etiskt utmanande. Om vi tror att en reform är gynnsam så vill vi att alla elever ska få del av den. Men då är den här metoden med naturliga experiment ett tänkbart alternativ, som är billigt och etiskt.

Referenser

Hattie, John. 2008. Visible Learning. London, England: Routledge.

Hanushek, Eric A 1986. “The Economics of Schooling: Production and Efficiency in Public Schools.” J Economic Literature 24: 1141-117

Peter Fredriksson, Björn Öckert and Hessel Oosterbeek Long-Term Effects of Class Size The Quarterly Journal of Economics, 2013, vol. 128, issue 1, 249-285

Måste man kalla all ordinarie undervisning sommarskola, för att få bättre förutsättningar?

Foto:Unsplash

Foto:Unsplash

Skolinspektionen gav nyligen ut en rapport om sin granskning av sommarlovsskolor under 2021. Det är tragisk läsning. Inte tragiskt i det att många av sommarskolans elever enligt dem själva, lärarna och rektorerna lärt sig mycket, utan just i det att de genom förutsättningarna i sommarskolan, lärt sig mycket mer än under ordinarie undervisningstid under läsåret.

-Men vad menar du nu? Är det inte bra att de kunnat gå i sommarskola?

Det vore betydligt bättre om det som gjort att det gått bra under sommarskolan, skulle vara självklart alla dagar på läsåret istället!

Vad är det då som gjort att det funkat så bra på sommarskolan? Är det digitala superappar, likriktade lektionsstrukturer, matriser, digital ögonavläsning, daglig fysisk aktivitet eller stressbollar?

Nej, det är inget av detta. Det handlar om att lärare har mindre undervisningsgrupper och koncentrerad ämnesundervisning. Läraren har tid med varje elev, det är därmed lugn och ro. Läraren kan sitta ner med eleven och ha tid att lyssna, bekräfta, hjälpa att strukturera upplägg och studier, bekräfta och finnas bredvid. Läraren har tid och möjlighet att se eleven i ögonen, uppmuntra, undervisa, vara där fokuserat och inte behöva hålla på med mängder med andra saker.

På en del sommarskolor finns även elevhälsan på plats. Elever kan prata med kuratorer t ex, som har tid och lugn för just dem.

Det är så att säga, ingen rocket science överhuvudtaget, utan vanlig hederlig undervisning utifrån goda förutsättningar för både lärare och elever.

Och det är det här som är sorgligt att ta del av. Att dessa förutsättningar och kontext inte finns i elevernas och lärarnas ordinarie arbetsmiljö. Där är det alltmer tvärtom. Allt större undervisningsgrupper, klasser med 34 elever på mellanstadiet, allt färre stödfunktioner, trånga lokaler, otillräcklig elevhälsa osv. Allt sammantaget som gjort för att inte alla lärare och elever ska få de förutsättningar som behövs. Det är skamligt!

Istället kommer ”lösningar” som krav på extra anpassningar i ordinarie klassrumsundervisning, dvs 27 av 30 elever har sidor med individuella anpassningar som givetvis är helt befängt utifrån faktumet 1 lärare som ska undervisa 30 elever i samma rum samtidigt. Det är en lögn och ett hån mot samtliga att framställa detta som en ”lösning” ! Det går inte att ge ett sken av att det ska vara möjligt att individanpassa en kollektiv undervisning.

Och vad kommer beslutsfattarna med för mer förslag på lösningar? Socialdemokraterna lade fram förslag på att korta sommarlovet för alla elever. Alltså några veckor till med icke fungerande jättegrupper och överbelastade lärare. Helt meningslöst och totalt verklighetsfrånvänt sett till lärares redan brutala arbetsbelastning och arbetstid.

Moderaterna i Stockholm vill däremot öka på timmarna i matte och svenska, (pssst, det har man gjort nationellt redan, det verkar inte hjälpt nämnvärt). Det skulle därför ge samma konsekvenser som kortat sommarlov.

Melodin för kommunala politiker är att skära ner miljoners miljoner på skolan med konsekvenser som ännu större grupper, färre lärare osv, men de ackompanjerar detta med de käcka kravställande slagorden till rektorer och lärare: Effektivisera och jobba smartare!

Då kan jag hälsa å alla lärares vägnar - men jobba smartare själva! Och smart vore nämligen att göra det som bevisligen fungerar! Det kostar pengar- och ? Vad kostar det att göra det som inte fungerar?

Gör som för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen!

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

För 150 år sedan avskaffade riksdagen ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän. Riksdagen borde hämta inspiration från sin reform för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen nu!

Som flitiga läsare av bloggen har kunnat notera är jag av den åsikten att finansiera kollektivt utövade aktiviteter – som att undervisa en klass – med individuell finansiering – som skolpeng – är helt feltänkt från första början. Det kan bara leda till överfinansiering av vissa verksamheter (i det här fallet skolor) och underfinansiering av andra. Därför är det hög tid att avskaffa skolpengen som system.

Att använda elevtal som fördelningsnyckel är som idé helt feltänkt, så det är inte bara för att dagens system leder till att friskolorna är överfinansierade som systemet behöver ändras, även om det är ett bidragande skäl.

Allra mest absurt är så klart att ju fler tomma platser som finns i kommunala klassrum, desto högre blir skolpengen som betalas ut till fristående huvudmän oavsett om dessa har tomma platser eller inte. Att det är så här är för övrigt Friskolornas riksförbund helt medvetet om. I sitt yttrande över Åstrands utredning skriver organisationen:

”Eftersom /grund/beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Så friskolorna bekräftar i praktiken beräkningarna i Björn Åstrands utredning om att det är de kommunala skolorna som får hantera svängningarna i elevtalen – om så inte var fallet skulle inte genomsnittskostnaden variera på det sättet.

Kan man ändra systemet?

Men frågan är: Kan man ändra på systemet till något som är mer avpassat för hur skolans verksamhet bedrivs?

Till min glädje insåg jag att riksdagen faktiskt redan har övergett idéen om elevpeng till förmån för en klassbaserad finansiering. Tråkig nog var det för 150 år sedan och inte i år. Men chansen finns ju fortfarande att vi kan fira 150-årsjubileet med att riksdagen återigen röstar igenom ett stopp för skolpengen. Något Johanna Jaara Åstrand också skriver om i sin senaste ledare i Läraren.

Före år 1871 hade statsbidraget till socknarna för att bedriva folkskola och småskola varit baserat på invånarantal. Därför fick socknar med stora befolkningar fick mycket pengar för att bedriva skola, medan socknar med mindre befolkningar fick klart mindre.

Det innebar att socknarna som höll sig med lägre lärartäthet (framför allt större) fick en mycket större andel av sina utgifter för skolan täckta, än de där skolorganisationen hade en lägre lärartäthet (framför allt mindre). Någon som känner igen vad det är som skapar överskott i fristående verksamheter?

Kungens förslag

I Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 21. från år 1871 uttrycks det på följande sätt:

”det ändamål, man velat befrämja genom folkskoleafgiftens öfverlåtande åt församlingarne, mångenstädes blifvit på ett högst ofullständigt sätt uppnådt, och att i synnerhet församlingar med större folkmängd kunnat till minskning i sina direkta utgifter för skolväsendet, draga fördel af det sålunda lemnade understödet, i samma mån som skolväsendet lemnats i otillfredsställande skick.”

Det föranleder regeringen (alltså kungen) att föreslå följande:

”Ofvanberörda förhållanden synas alltså gifva fullgiltig anledning dertill, att äfven för åtnjutande af folkskoleafgiften en bestämdare fordran ställes på skoldistrikten att sjelfva bidraga till skolväsendet, och att storleken af den andel i folkskoleafgiften, som bör hvarje distrikt tillkomma, göres beroende icke af dess folkmängd, utan af den omtanka för skolväsendets ändamålsenliga anordning, som distriktet ådagalagt i antalet af skolor, som inom detsamma hålles i verksamhet.”

Riksdagen hade en smärre ändring

I riksdagen gick förslaget igenom med en smärre justering: att bidraget till småskolornas lärartjänster höjdes. På så blev rättvisan mellan socknar som valt att satsa på endast folkskolor respektive både folkskolor och småskolor större. För att gå till källan, Riksdagens underdåniga skrivelse nr 49 av år 1871:

”Visserligen är i den nådiga Propositionen erinradt, att den tillökning, åtskilliga skoldistrikt skulle åtnjuta, vore att anse såsom en billig ersättning för deras uppoffringar, samt att de öfriga egde att genom förbättring af sitt skolväsende förvärfva sig enahanda förmåner; men den delvis uppkommande minskningen i statsbidrag skulle dock inom vissa orter finnas ganska kännbar. Då emellertid detta företrädesvis komme att ega rum i de distrikt, der ett öfvervägande antal småskolor äro inrättade, skulle, enligt Riksdagens tanke, ojemnheterna i ej ringa mån förebyggas derigenom, att bidraget till småskolelärarnes aflönande blefve förhöjdt; hvarförutom Eders Kongl. Maj:t vid dispositionen af det utaf Riksdagen beviljade extra anslag af 20,000 R:dr till understöd åt sådana församlingar, som icke förmå till erforderligt belopp bekosta aflöning åt sina folkskolelärare, icke lärer underlåta att taga i betraktande de missförhållanden mellan förut åtnjutna statsanslag och de nya bidragen, som möjligen ändock skulle qvarstå. Under förutsättning af de båda skolarternas, folkskolans och småskolans lika befogenhet, synes dessutom något giltigt skäl icke förefinnas, hvarför statens bidrag i det ena fallet skulle bestämmas till hälften och i det andra till en tredjedel af lärarens minimilön. Riksdagen har derföre trott sig böra bifalla ett af enskild motionär väckt förslag, att 75 R:dr om året måtte anslås till lönebidrag åt hvarje lärare vid småskola.”

I och med denna proposition och det efterföljande riksdagsbeslutet sker det alltså ett skifte från att finansiera skolan baserat på folkmängd (i praktiken elevtal) till att istället finansiera den efter hur många skolor och klassrum som socknen tillhandahåller (i praktiken vilken lärarresurs som finns).

Genom riksdagens förändring av reformen blev den också mer neutral mellan vilken verksamhetsform som socknarna valt. Med kungens ursprungliga förslag var det vissa verksamhetsformer som gynnades på andra bekostnad.

150 år gamma reform

Kontentan är oavsett denna: För 150 år sedan avskaffade vi ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän.

Det är ändå rätt fascinerade att kung Karl XV och hans regering under ledning av den konservative justitiestatsministern Axel Adlercreutz med Gunnar Wennerberg som ecklesiastikminister (kan sägas vara kombinerad kyrko- och utbildningsminister) hade bättre förståelse för vad som är rimliga principer för skolans finansiering än de flesta svenska politiker tillhörande de forna allianspartierna har idag.

Det bästa vore att riksdagen gjorde som den gjorde 1871 och införde klasspeng och därmed lät skolpengen i sin nuvarande skepnad få ungefär 30 års levnadstid, lika lång tid som den fick för 150 år sedan (från 1842 till 1871). Om inte så är förslagen som återfinns i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola i varje fall ett rejält kliv på vägen mot en rättvisare finansiering. Det är det minsta staget som riksdagen bör ta.


Lärare behövs inte, vi anställer bilmekaniker istället.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

En lärare skriver:

”Nu måste vi alla följa samma lektionsmall, start, mål och stopp. Rektorn är tillsagd att kontrollera att vi följer det. Hör att många kommuner verkar ha gått den här kursen- Hur man dödar lusten att vara lärare.Det jag kan som erfaren lärare verkar inte ha något värde längre.”

I min förra Utredarblogg skrev jag om detta med att lärare åläggs krav på att ha en gemensam lektionsstruktur. Detta verkar nu tyvärr sprida sig som en farsot i landets skolor. Man måste därför fråga sig var detta med likriktning och avbockning kommer ifrån. En bakomliggande orsak är definitivt Skolinspektionens granskningar. Skolinspektionens syn på vad som kännetecknar studiero ligger till grund för vad de granskar, i hur en lektion är upplagd. I rapporten Skolans arbete för att säkerställa studiero återkommer just lektionsstruktur som någon slags trollformel. Detta finns även med i inspektioner av skolor, där man just slår ner på brist på lektionsstruktur. Detta formuleras sedan i beslut som något som lärarna måste utveckla.

Att nu lärare med många, många år i yrket, med tiotusentals lektioner av erfarenhet ska tvingas följa en utifrån uppsatt mall- det är verkligen ett omyndigförklarande av rang! Men som jag sagt tidigare-nyexaminerade lärare SKA ges möjlighet att stöta och blöta upplägg med erfarna kollegor under sin introduktionsperiod, det är en helt annan sak!

Denna behandling av läraryrket som en ”löpande band- verksamhet” kan också ses som ett led i betraktandet av skola och undervisning som något som måste effektiviseras som en produkthantering. Lärare ska vara utbytbara, eller billiga outbildade och alla ska kunna ha massor med lektioner på rad. Alla likadana, bara att beta av, ingen himla planering som tar tid. En del jämför lärare med bilmekaniker och tycker man så, är det klart att en mekanisk hållning till yrket framhålls. Men är det så läraryrket ska uppfattas och utformas? Är det en bilmekaniker som ska ”laga” svensk skola? Eller är det en robot som ska ta emot eleverna i klassrumsdörren och agera på kommando, timme ut och timme in, år ut och år in? Snark säger jag bara.

Vem vill vara lärare om man inte får vara just den lärare man som person blir? Det här är jag säker på är den absolut sämsta utvecklingen för att både få tillbaka de 38 000 lärare som lämnat yrket och för att få en mängd fantastiska personer att vilja bli lärare.

Men detta med lektionsstruktur går det givetvis att göra pengar på. Företag säljer modeller och koncept och skolhuvudmän och skolor hänger på. Läraren och grundare av Tankesmedjan Balans, Marcus Larsson, har tittat närmare på ett par kommuner som köpt ett sånt här koncept. I Skolinspektionens återkommande elevenkät anger dessa kommuners elever att de, efter ett par år med gemensam lektionsstruktur, i en betydande lägre grad upplever att deras lärare förklarar så de förstår vad de ska göra. Det är även en stor dipp i andelen elever som upplever att skolarbetet stimulerar dem att lära sig mer. Det är såklart inte bara lektionsstrukturen som ligger bakom denna negativa utveckling, men sambandet går inte att bortse ifrån.

Kommuner som svänger sig med uttrycket ”det är viktigt att visa på goda exempel”, borde i det här fallet se det precis motsatta, ett avskräckande exempel på vad man därför inte ska tvinga sina lärare att göra.

Och nej tack! Det här är inte vad läraryrket ska innebära! Därför kräver Lärarförbundet i samband med sin nya gymnasiepolitik att lärares självständighet i yrkesutövningen istället måste stärkas. Obligatoriska undervisningsmoment och toppstyrda projekt ska väck! Och dessutom måste undervisningstiden, planeringstiden och undervisningsgruppernas storlek regleras. Då fredas och värnas läraryrket som den fria, starka yrkeskår den måste få vara, utan mallar och bilmekaniska liknelser.

Regeringens omställningssystem solkas av en feltänkt finansiering

Regeringen förslag om ett nytt omställningssystem i privat sektor är efterlängtat eftersom det kan avhjälpa lärarbristen. Men förslaget solkas ner av att finansieringen sker genom en försämring av studielånen, vilket kan få en särskilt negativ effekt för lärarutbildningens söktryck.

Lärarförbundet har länge uppmärksammat lärarbristen och visat på att en viktig dellösning på denna är yrkesväxling in i läraryrket liksom möjligheten till kompetensbreddning och fördjupning inom yrket. En väsentlig anledning till att det är svårt att få upp volymerna på en sådan är att det svårt med studiefinansiering för redan högutbildade individer mitt i livet. Studiemedel är sällan en tillräckligt attraktiv form, även om rätten till dessa förlängs upp i åldrarna. Det är därför utmärkt att regeringen nu föreslår satsningar på ett nytt omställnings- och kompetensstöd och ett nytt omställningsstudiestöd. Detta som del av genomförandet av partsöverenskommelsen om trygghet, omställning och anställningsskydd som slutits mellan Förhandlings- och samverkansrådet PTK, där Lärarförbundet ingår, men också med Kommunalarbetareförbundet, Industrifacket Metall och Svenskt Näringsliv. Parterna inom privat sektor kompletterar de statliga studiemedlen med ytterligare studiefinansiering. Det är både lovvärt och angeläget som också andra sektorer på arbetsmarknaden behöver, med tanke på att det är där de riktigt stora behoven finns.

För att fler vuxna som är mitt i arbetslivet ska kunna utbilda sig planerar regeringen för ett nytt offentligt omställningsstudiestöd som ska införas 2023. I budgetpropositionen beräknas 1,36 miljarder kronor för stödet 2023. Fullt utbyggt beräknas stödet kosta 6–9 miljarder kronor per år.

Finansieringen av denna utmärkta satsning är dock inte genomtänkt, den föreslås nämligen finansieras genom en ny räntemodell på studielån. Förändringen kommer omfatta alla låntagare med studielån genom ett påslag på räntan på cirka 0,5–0,6 procentenheter.

Det finns två självklara invändningar mot detta. Den ena handlar om principen att studielånssystemet är tänkt att vara självfinansierande. Räntan motsvarar statens upplånekostnader, medan avgifterna bekostar CSNs administration. Det är ett snyggt och genomskinligt system som underlättar för nuvarande och framtida debatt om studiefinansiering.

Den andra invändningen handlar om den konkreta effekten av en försämring av lånevillkoren. Det svenska studiemedelssystemet är inte längre så generöst som det en gång i tiden var. Framför allt minskade bidragsdelen och ökade lånedelen sen 2006. Det innebar att examinerade svenska studenter har högst studieskulder i världen. För de allra flesta studenter är det här inget avgörande problem eftersom deras yrken har en bra utbildningspremie. Men för många lärare motsvarar inte löneutvecklingen i yrket det lönetapp som sker under utbildningsåren. Det här förslaget innebär alltså att en lärarutbildning kommer att löna sig ännu mindre, raka motsatsen till regeringens intentioner med förslaget, att motverka bristen i framförallt många välfärdsyrken.

Från forskning vet vi också att studenter med arbetarbakgrund i större utsträckning undviker att skuldsätta sig. Lärarutbildningarna rekryterar i större utsträckning än andra högskoleutbildningar studenter från sådan icke-traditionell bakgrund så risken är uppenbar att effekten av ett försämrat studielånssystem får ännu större effekt för just lärarutbildningen.

Det är väldigt synd att en så bra reform solkas ner av en så problematisk finansiering, som motverkar just det som den är tänkt att lösa - bristen på utbildad arbetskraft i inte minst välfärdsyrkena genom att ge människor chans att ombilda sig mitt i livet.


Generalisering och avprofessionalisering av lärarna- men individualisering av eleverna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Man hör ibland att lärares mandat måste stärkas. Då handlar det dock oftast om mandat i konfliktsituationer, regler i klassrummet mm. Jag menar att lärares mandat måste stärkas i samtliga delar av yrkesutövningen. Allt oftare tas det nu beslut att lärare ska lägga upp lektionerna på samma sätt på en skola. Lektionsstruktur/design/modul/format, det har lite olika namn, men syftet att formalisera och likrikta varje lektion är detsamma.

Lärare har kunskaperna om vad de ska undervisa - moment, ämne och innehåll skiljer sig totalt och även mellan elevgrupper, årskurser och situation. Att ha intuitionen, fingertoppskänslan, blicken, ämneskunskapen, relationerna med eleverna och därför hela tiden anpassa utifrån det, det är professionellt! Och individuellt! För samtidigt som lärarna ska tvingas att generalisera ska eleverna ha en individanpassad undervisning. Eleven som individ bland 32 andra, men den ensamme läraren som generell robot? Jättelyckad tanke, verkligen….

Att nyutexaminerade lärare behöver stöd och bollplank hur man kan lägga upp undervisningen, det ska vara självklart! Det är en helt annan sak. Det här utgår ifrån att det råder kaos och katastrof generellt i klassrummen, att lärare som utgångspunkt är lealösa korkskallar som måste bli tillsagda att de ska öppna dörren innan de går in genom den. Att de ska säga hej till eleverna o s v, det är förnedrande! Lärare är inte robotar på löpande band!

Och tänk att vara elev i 12 år i skolan och alla tusentals lektioner skulle vara likadana. Vem skulle inte krokna totalt av leda?! Jag är helt och fullt övertygad om att alla elever oavsett behov, behöver möta och mötas av olika lärare som gör och är på olika sätt, med det gemensamt att de är där för de vill undervisa eleverna, att de tycker om dem och vill vara där med dem.

Och alltså, den unika upplevelsen att få gå in till en klass och med ämnesdjup och integritet ha friheten att just undervisa där och då, utan att veta vad som väntar sekunden efter och se fram emot att allt kan hända. Den där friheten är ett mandat som gör att läraryrket lockar och är fantastiskt stimulerande.

En ljuspunkt i detta är den nyligen presenterade läromedelsutredningen som har med just uttrycket lärares mandat. Detta föreslås gälla i valet av läromedel. En självklarhet kan tyckas, men det är ett tecken på hur litet lärares mandat är nu, när detta föreslås skrivas in i läroplanen. Den utredningen föreslår för övrigt en mängd bra saker, vilka förhoppningsvis bereds väg.

En redan beslutad tung käpphäst att använda när man som lärare behöver en laglig tyngd i sin yrkesutövning, är de Allmänna råden om betyg och betygsättning. De slår fast lärares mandat att bl.a. råda över vad som är ändamålsenlig dokumentation av elevernas kunskapsutveckling. Uppifrån beslutade lärplattformar med matriser som lärare inte tycker är ändamålsenliga, är det inte!

Och tänk på, inte är det en lektionsstruktur som upprepas 10 000 gånger under en skoltid som våra blivande Nobelpristagare kommer tacka i sina tal- utan de individuella lärarna!

PS För styrka och yrkesstolthet – lyssna på läraren Sara Bruuns Sommarprat. Det enda? Sommar av, med och om lärare. Fantastiskt bra! DS

Selektiva fakta ger inte en sann bild

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

När man läser debattartiklar från Almega och Friskolornas riksförbund blir man klart fundersam på vad de egentligen vill säga. Först och främst leker de med statistik lite hej vilt och därtill går deras budskap inte ihop.

Nu senast är det i Aftonbladet som de skriver en artikel. Tidigt i artikeln slår de fast att: ”Under hösten räknar vi med att flera av de politiska förslag som lagts om skolan kommer att diskuteras. Flera av förslagen har som syfte att begränsa familjers och ungdomars valmöjligheter.”

Eftersom jag (tillsammans med bland andra Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton) var expert i den utredning som lagt förslagen har jag rätt bra koll på dem. Den enda som kan hävda de förslag som ligger skulle begränsa någons valmöjligheter är den som tror att det bästa skolvalssystemet som finns i världen är det svenska. Det finns det nog ingen som seriöst anser och den kritik som OECD riktat mot det svenska skolvalsystemet tyder snarare på att det är ett av de sämre.

Valfrihetssystem går att utforma på många sätt och utformningen spelar roll för utfallet. Vill man uppnå social segregering är ett system som det svenska antagligen ett av de bättre, kombination av att man måste ansöka till själv till samtliga grundskolor, samt där dag för anmälan avgör vem som blir antagen är som gjort för just den saken. Så tycker man att de förslag som är lämnade begränsar valfriheten är det kanske något annat man försvarar.

Mer som gymnasievalet

Men det intressantaste av allt är att man förespråkar att skolvalet ska bli mer som gymnasievalet och då blir argumentationen kring att begränsa valfriheten ännu konstigare. Det förslag som ligger med Åstrands utredning är avsevärt närmare hur gymnasievalet sker än dagens skolval till grundskolan:

Gymnasievalet sker med en gemensam skolvalsperiod i januari-februari varje år, hanterad av en myndighet – ungefär det som föreslås. Metoden att fördela platser är så kallad uppskjuten antagning, vilket är den metod som föreslås i Åstrands utredning.

Till gymnasiet är det betygen som styr hur en elev prioriteras av en skola, om det inte är så att alla sökanden får plats. Motsvarande finns ju inte för grundskolan så då får man hitta andra system. I det triviala fallet att det inte finns fler sökanden än platser ska så klart alla som vill få gå på en skola. Men det triviala fallet är ju inte särdeles intressant, det är ju när ett urval behöver göras som det blir en fråga.

För kommunala skolor är det rimligt att det i botten finns en närhetsprincip – ska vi tvinga elever att gå i en skola bör det rimligen vara i en skola som ligger på rimligt avstånd hemifrån. Den behöver dock inte vara vare sig absolut (det kanske räcker att man är garanterad plats på en skola inom fem kilometer om det finns flera) eller den enda principen som ska gå att använda – precis det som Åstrand föreslår.

För friskolor får man ju fundera på vad man vill uppnå. Ett rätt givet perspektiv bör ändå vara att platserna inte ska vara fördelade på förhand – vilket omöjliggör anmälningstid. Därutöver kan man tänka sig ett antal olika varianter, som redogörs för noggrannare i utredningen.

Att kalla det för att begränsa valfriheten är däremot helt fel, det är helt enkelt bevarad och till och med utökad och rättvisare valfrihet.

Siffror tagna från höften

Men som vanligt när Almega är inblandat i en artikel så dyker det upp en del siffror, så där lite löst tagna från höften.

Först skriver de att schablonen för administration som utgår till friskolor är tre procent, sedan använder de en gammal rapport där kommunernas kostnader för tio år sedan för fyra olika gymnasieprogram används som jämförelse för att visa att det är för lågt.

Denna avrundas dock rejält uppåt och ges sken av gälla för all kommunal skolverksamhet. För gymnasieskolan bör administrationskostnaden vara högre än för grundskolan eftersom den bland annat omfattar kostnaden för att driva skolvalet. Så för den som förstår frågan framstår det som ett väl valt halmstrå för att den oinformerade ska luras – lite som när man glömmer bort att räkna med statsbidragen och sedan försöker blanda bort korten.

Utländsk bakgrund i sig förklarar inga skolresultat

Som vanligt lyfts också fram att friskolor har en högre andel med utländsk bakgrund än kommunala skolor (ungefär en procentenhet). Som alla som vet något är det inte utländsk bakgrund i sig som förklarar något av resultatet, utan det är andra faktorer. För dem med utländsk bakgrund är en sådan till exempel vilket land man har sin bakgrund i – och granskar man det blir bilden en helt annan:

Skolvärlden tog fram data hos SCB om elever med utländsk bakgrunds bakgrund och kunde snabbt konstatera att elever på friskolor i hög grad kom från hög HDI-länder och i låg grad från låg HDI-länder. Så det må vara elever med utländsk bakgrund, men det är ändå elever med goda förutsättningar. Samma bild ges för övrigt i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola.

Utöver det så är det så klart elevernas utbildningsbakgrund som är det som är viktigast och där vet vi ju att friskolor vid en given andel elever med utländsk bakgrund har en högre andel med eftergymnasialt utbildade föräldrar än kommunala skolor.

Lågutbildade föräldrar

Ett annat intressant påstående i artikeln är att ”många huvudmän har fler elever med lågutbildade föräldrar än snittet i Sverige”. Om man med många bara avser antalet så är det rätt givet. Det finns 575 fristående huvudmän och då blir det ganska raskt många (till exempel över hundra) även om andelen är låg.

Det exakta antalet är 213, vilket är ganska många men bara om man bortser från att det är 238 kommunala huvudmän som också ligger under snittet för lågutbildade föräldrar. Och de kommunala är 290 sammantaget så andelsmässigt blir det en helt annan bild: Det är bara 37 procent av de fristående huvudmännen som ligger under snittet, mot 82 procent av de kommunala.

Här gör de helt enkelt ett vanligt trick, som Hans Rosling kallar för att bryta mot Storleksinstinkten: presenterar en siffra som framstår som liten eller stor (i detta fall genom att bara skriva många) utan att sätta den i relevant kontext. När man gör det så blir det lätt missvisande mått som leder fel.

I denna fråga är så klart andelarna avsevärt mer relevanta än antalet. Andra sätt att beskriva samma statistik är till exempel att 71 procent av eleverna i fristående skolor har föräldrar med eftergymnasial bakgrund mot 59 procent i kommunala. Eller att 19 procent av eleverna med föräldrar med eftergymnasial bakgrund går i friskola men bara 12 procent av dem utan.

Med lite lagom körsbärsplockande i statistiken går det att visa allt möjligt. Dock ger inte selektiva urval av fakta utan någon rimlig referensram en sann bild.

Utan bakgrundsfaktorer blir allt irrelevant

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

En sak som alla som kan något om skolors resultat vet är att den viktigaste förklaringsfaktorn är vilka elever som sitter i klassrummet. Har en skola elever med högskoleutbildade föräldrar lär den prestera klart bättre än om den hade haft elever med föräldrar med bara grundskoleutbildning.

Det här är så självklart att man egentligen inte borde behöva skriva om det, men då och då dyker det upp debattörer som uppenbart inte ens har koll på dessa enkla fakta.

Senast var det Gunnar Hökmark som på DN-debatt framhöll friskolornas bra resultat vad gäller betyg och andel behöriga utan att överhuvudtaget nämna vikten av elevernas bakgrund för resultaten. Gunnar Hökmark tycks alltså tro att det är tack vare att friskolor gör ett bättre jobb som de presterar bättre.

Innan han över huvud taget skrev artikeln borde han till exempel ha skummat bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen, Skolverkets rapporter Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, Likvärdig utbildning i svensk grundskola?, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor eller något liknande. Men då hade han väl helt enkelt fått skriva en annan artikel eftersom de alla visar att föräldrarnas bakgrund spelar en mycket stor roll för resultaten i skolan.

Sakfel i massor

Men låt oss granska artikeln lite närmare, så noterar vi snart ett antal fundamentala sakfel:

I första meningen står det att Sverige har närmare 1 700 grundskolor, i verkligheten är det närmare 5 000. Uppgiften om 1 700 är korrekt om vi bara tar skolor med högstadium, vilket är en helt annan sak. Så redan här inser den som kan något om skolan att skribenten har rätt dålig koll.

Men när Hökmark skriver om andelen elever i friskolor använder han sig av genomsnittssiffran för alla skolor ­– han anger dock 15 procent och inte det korrekta 16 – istället för att fokusera på de 1 700 skolor med högstadieelever han i övrigt refererar till. Om man bara ser till skolor med högstadieelever är andelen 21 procent och inte 16. Och den systempåverkande effekten är större ju större andel av eleverna som går i friskolor, varför det är viktigt för friskolelobbyisterna att hålla nere siffran så mycket som möjligt.

Sedan skriver Gunnar Hökmark att det före pandemin fanns nästan 200 skolor där andelen elever som nått gymnasiebehörighet är högst 70 procent. I verkligheten var det 165 år 2019 och 148 år 2018, vilket knappast är vad som vanligen beskrivs som "nästan 200" (sedan tillkommer ett antal som är prickade i statistiken pga för få elever). 2019 var 87,3 procent av dessa skolor kommunala och 2018 88,5, vilket Gunnar Hökmark avrundar till 90 procent.

2020 var det istället 134 skolor där högst 70 procent nådde gymnasiebehörighet, så det tycks gå åt rätt håll, även om man kan misstänka att både upp-och nedgångar delvis förklaras av sammansättningsförändringar. Av dessa var det 86,6 procent som var kommunala.

I runda tal är det alltså bland de skolor där många elever inte når gymnasiebehörighet knappt nio av tio som är kommunala och drygt en av tio som är friskola.

Inget att förvånas över

Att de flesta av dessa skolor är kommunala är inget att förvånas över, eftersom eleverna i kommunala skolor har klart kortare utbildade föräldrar än eleverna i friskolor. När jag för några år sedan granskade det närmare konstaterade jag att i den halva av högstadieskolor som har lägst utbildningsnivå hos föräldrarna är bara drygt var tionde skola friskola. I princip är det bara bland dessa skolor som behörigheten inte uppgår till 70 procent, så att knappt 90 procent är kommunala och drygt tio procent friskolor visar bara att resultatet är det förväntade, inget annat.

Varför är jag så säker på det? Låt oss först se på nedanstående graf. Den är baserad på skolor med minst 15 elever i årskurs 9 och visar på förhållandet mellan andelen som klarar kunskapskraven i alla ämnen och föräldrarnas utbildningsnivå, mätt på en tregradig skala (1=grundskola; 2=gymnasieutbildad; 3=högskoleutbildad). Den streckade linjen är det genomsnittliga förhållandet, som förklarar lite drygt hälften av de skillnader som finns.


Som tydligt syns är det framför allt bland skolor där föräldrarnas utbildningsnivå inte är så hög som andelen som inte klarar kunskapskraven är låg. Det finns några få skolor som bryter mönstret nere till höger, pikant nog är dessa alla friskolor. Samtliga är dock resursskolor för elever med särskilda behov så det är inget att förvånas över. Uppenbart är – som jag skrev ovan – föräldrars utbildningsnivå en bra förklaring för skolresultat.

Nu är det inte bara föräldrars utbildningsnivå som påverkar resultaten. I parametrarna som styr Likvärdighetsbidraget finns till exempel sådant som utländsk bakgrund, antal syskon, om föräldrarna är sammanlevande eller inte och familjens inkomst med. I registerna över resultaten i årkurs 9 finns dock bara andel nyinvandrade och pojkar med.

Analysen på föräldrars utbildningsnivå förklarar drygt 50 procent av andelen som klarar kunskapskraven. Lägger vi till andelarna nyinvandrade och pojkar i beräkningen så förklaras nästan 60 procent (59,4 procent för att vara exakt och när jag roade mig med att plocka ut de resursskolor som jag känner till i materialet så ökade förklaringsgraden till 63 procent). Bakgrundsfaktorerna spelar alltså stor roll för skolresultat och om de inte beaktas i analysen döljer de alla andra skillnader – då är det enda som granskas de faktorerna, inte någon som helst prestation av skolan, vilket Gunnar Hökmark tycks tro.

Vi kan också se till hur det ser ut bland de skolor som där resultaten är så låga. I nedanstående tabell finns en beskrivning över hur det ser ut.

<50 % klararkunskapskrav<2/3 klarar kunskapskrav
Antal skolorantal %-andelantal%-andel
Alla1476
77533423
Ej gy-utbildning12742339776
<1,7 Salsaskalan2011551680
<2,1 Salsaskalan265602317365

Av alla skolor är det 77 stycken eller fem procent där högst hälften av eleverna klarar kunskapskraven i alla ämnen och 23 procent där högst två tredjedelar av eleverna gör det. Om vi bara tittar på de 127 skolor där föräldrarna i genomsnitt inte har gymnasieutbildning är det 42 stycken eller 33 procent där inte hälften gör det och 76 procent som inte klarar två tredjedelar. Så mer än hälften av de skolor där inte hälften av eleverna klarar alla kunskapskrav är alltså skolor där föräldrarna i snitt saknar gymnasieutbildning.

Tittar vi på de 20 skolor där föräldrarna har allra kortast utbildning är det på mer än hälften som hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven och på hela fyra av fem där färre än två av tre elever gör det. Ser vi till de 265 eller 18 procent skolor som har högst lite mer än gymnasieutbildade föräldrar återfinns 60 av de 77 skolor där hälften inte klarar kunskapskraven bland dessa.

Och om vi å andra sidan ser till hur många av dessa skolor som är fristående så är det 18 av de 127 där föräldrarna i snitt inte är gymnasieutbildade. Och bland de 265 med högst lite mer än gymnasieutbildning är det 31 skolor. Det motsvarar 14 respektive 12 procent av skolorna med så låg utbildningsnivå eller ungefär precis den andel av skolor som var fristående i Gunnar Hökmarks sammanställning över skolor som inte når målen i tillräckligt hög grad.

Friskolor gör inte ett bättre jobb

Det statistiken visar är alltså att det är helt rimligt att det är kommunala skolor som har en stor andel av de elever som inte når målen och att fristående skolor inte har det. Och det beror helt enkelt inte på att friskolor gör ett bättre jobb, som Gunnar Hökmark tror, utan på att vilka elever de har.

Då har jag ändå inte tagit upp sådant som generöst satta betyg och liknande. Något vi vet är vanligare på friskolor än på kommunala skolor, inte minst i praktiskt-estetiska ämnen. Dock hade skillnaden minskat något 2019, men ökat lite igen 2020. Det bidrar så klart också till att friskolor framstår som bättre än kommunala för den som inte förmår tolka statistiken.

Den enda slutsats som kan dras av den här genomgången är att Gunnar Hökmarks artikel och de förslag som förespråkas i den är helt ointressanta eftersom han endast uppvisar en fundamental okunskap i vad som påverkar skolans resultat.

Svårförklarade skillnader i betygssättningen

I olika klassrum och på olika skolor sätts olika generösa betyg. Återigen är det några av koncernerna som utmärker sig.

I olika klassrum och på olika skolor sätts olika generösa betyg. Återigen är det några av koncernerna som utmärker sig.

Betygen fortsätter gå uppåt, vilket inte är något att förvånas över då många av de återhållande faktorerna som nationella proven ställdes in förra året. Men frågan är om det finns några skolor som i högre grad drar nytta av läget och är generösare än andra?

I och med att den tillfälliga lagen om sekretess för skolstatistiken började gälla 1 juli har bland annat betygsstatistiken för läsåret 2019/20 släppts.

Nu när det inte finns något nationellt prov i matematik som utgångspunkt för analyser i stil med de som jag gjorde på 2019 och 2017 års betygsresultat får vi ta något annat värde som mått på skolans kvalitet. Ett sätt att se om vissa skolor verkar dra stor eller mindre stor nytta av läget är att jämföra med betygsresultatet året före (alltså läsåret 2018/19). Genom det får man med till exempel kvalitetsskillnader mellan skolorna men också sådant som bakgrundsfaktorer som föräldrars utbildningsnivå och om skolan normalt är betygsgenerös eller inte.

Jämförelsen här blir alltså över hur betygen ser ut i genomsnitt för två år. Om vi bara ser till skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor får vi följande graf, där de blå cirklarna är kommunala skolor och de gröna cirklarna friskolor:


Det första man ser är hur tydligt betygssnittet ligger på ungefär samma nivå år från år på många skolor (inom spannet +-25 meritpoäng), men också att det finns ett mindre antal skolor där det fluktuerar desto mer (till exempel kan det på mindre skolor vara rätt stor skillnad mellan två årgångar, så det är helt rimligt att det finns skolor med stora skillnader mellan åren i meritvärde).

Den andra saken vi kan notera är att den gröna linjen ligger något över den blå, vilket betyder att jämfört med meritvärdet läsåret 2018/19 ligger friskolors betygsnitt i genomsnitt lite högre än de kommunala skolorna snitt.

Förändrat elevunderlag kan påverka

En sak som kan förändras mellan åren på skolor är också vilket elevunderlag de har. Så för att det inte ska störa stoppar jag in förändringen i föräldrars utbildningsnivå och förändringen i andelen pojkar respektive nyanlända.

Det ger denna tabell, som visar hur mycket högre betyg friskolor i allmänhet och de tre stora koncernerna i synnerhet satte 2020 jämfört med kommunala skolor beaktat det betyg samma skolor satte 2019 och eventuell förändring i elevunderlaget vad gäller föräldrars utbildningsnivå samt andelen pojkar respektive andelen nyinvandrade på skolan.

Först kommer hur mycket de olika bakgrundsfaktorerna förklarar, bland annat ser man att varje poäng på meritvärdet 2019 i genomsnitt förklarar 0,81 meritpoäng 2020 och att en procentenhets förändring i andel nyinvandrade respektive andel pojkar förklarar 0,72 respektive 0,20 meritpoängs förändring.

Förklarande faktorEffekt på m.p.Std.felSigniifikans
Konstant41,6643,5190,0
Meritvärde 2019
0,8130,0160,0
%-enhet nyinv. förändring-0,7170,0870,0
%-enhet pojkar förändring-0,2040,0360,0
Utb.nivå.-förändring34,4273,4210,0
IES7,2772,7310,008
Kunskapsskolan3,6932,7310,176
Academedia6,3422,3360,007
Övriga friskolor4,9451,0310,0

I snittet ligger friskolor alltså ungefär fem meritpoäng högre 2020 jämfört med meritpoängen 2019 (om man gör samma regression fast bara kontrollerar för friskolor i stort ger det 5,15 i värde). Det är detsamma som att varje friskola satt ett betygssteg högre i två ämnen per elev, jämfört med kommunala skolor beaktat de betyg som skolan satte förra året och de förändringar som skett i elevunderlaget – det år när pandemin slog till; frågan är så klart hur det slår på betygen som sattes nu i sommar.

För IES elever är det nästan högre betyg i tre ämnen. Kunskapsskolan ligger lite lägre än både de andra koncernerna och övriga friskolor, medan Academedia placerar sig mellan övriga friskolor och IES.

Betygen ökar alltså något mer i år på friskolor jämfört med på kommunala skolor, när man jämför skolor som hade årskurs 9 både 2019 och 2020. Vad som förklarar det är svårt att veta, men som jag konstaterade redan 2017: det är systematiken i betygsättningen och inte minst de höga betygen i praktiskt-estetiska ämnen på vissa friskolor som väcker frågor.

Därtill kan man rätt lugnt konstatera att det är svårt att använda betygsresultateten som en indikator på om det gått bra eller dåligt i skolan under pandemin med undervisning som delvis skett på distans. Ska man tro betygen, som stiger, eller verkar den forskning som visar på klara kunskapsförluster mer vederhäftig? Jag lutar nog mer åt det sistnämnda.

Ur menyn: Skolan måste bli bättre på att...

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Tänk dig själv, du har jobbat hårt under lång tid, suttit kvar på jobbet till sent flera kvällar i rad, knappt haft tid att äta lunch, än mindre att ta raster. Du har gjort ditt yttersta, många jobbiga situationer, du är helt slut både kroppsligt och själsligt. Du kommer hem, kollar nyheterna;

Skolan måste bli bättre på trafikkunskap så att man lär sig köra elsparkcykel på ett säkert sätt.

- Eh....Hur kan man ens dra till med det!

-Skolan måste bli bättre på att undervisa om mäns våld mot kvinnor

- Sluta! Jag orkar inte en grej till. Sluta!

För du är lärare. Hur känns detta tror du som inte är lärare? Att dag efter dag, år ut och år in få höra att trots att du vrider ut och in på dig själv, så räcker det inte, inte på långa vägar. Listan på saker som ”skolan måste bli bättre på” fylls på konstant. Men! Inget, absolut inget, tas bort från skolans uppdrag.

Jag bloggade om detta för tre år sedan och pläderade då för ”något måste bort, innan något nytt läggs på”. Men glöm det, förstås, aldrig i livet att någon skulle komma och säga att det där med X ska ju inte skolan behöva ta hand om, det måste ju andra institutioner, organisationer, eller kors i taket- föräldrarna ansvara för.

”Allt” som är viktigt ska ju in tidigt i livet och alla går i skolan, så där ska det in förstås. Det här är en omöjlig ekvation. ”Allt” kan inte tryckas in i en nioårig grundskola (gymnasiet avser man mer sällan när alla måsten kommer upp). Grundskolan skulle behöva vara 82 år lång och skoldagarna ungefär 22 h/dygn om allt som finns i läroplan och kursplan, samt alla ”jorden går under om inte eleverna får lära sig mer om totalförsvaret när de är 12”.

För det här tycker jag är så viktigt! För det är just det, jobbar du inte i skolan utan med något annat, ETT specialområde, ETT politiskt utspel, en hjärtefråga som du kan massor om och tycker är sååååå viktigt, så är det en helt annan sak än att ha sjuttielva områden och krav att på väldigt begränsad tid, utifrån vitt skilda förutsättningar lära en hel drös med barn detta samtidigt. Klart mångas hjärtefrågor är viktiga, men att basunera ut att skolan måste och måste och måste bli bättre på just dessa, bidrar till att skolan svämmar över av måsten utan tillstymmelse till bättre förutsättningar för en enda av dem. Det gör också att uppfattningen om och synen på lärares expertområde nedvärderas och körs över. Utomstående besserwissrar måste bli bättre på att respektera läraryrket! (Och läsa läroplanen först, så man inte slår på trumman för något som redan står i läroplanen och som skolan redan gör)

Privatekonomi är ett område som det återkommande kommer utspel om att skolan måste bli bättre på. Jag tar mig dock friheten att påminna om att bara för det står i läroplan och kursplan, behöver det inte innebära att man minns det ens....

- Nej, jag fick inte lära mig ett dugg om privatekonomi i skolan, så nu har jag tagit åtta SMS-lån och hamnat hos kronofogden. Det är faktiskt skandal att inte skolan lär ut sånt här.

-Vi kollar igenom läroplaner och kursplaner och dina arbeten du gjort i skolan. Här har du ju faktiskt läromedel, skrivna prov och arbeten i både samhällskunskap och hem- och konsumentkunskap som handlar om just detta.

-Hoppsan, det där har jag glömt. Det var så trist tyckte jag, helt onödigt att hålla på med sånt då tyckte jag.

Men! Det var ju förbättring på gång! En yttepytte lättnad åtminstone i stroffträngsel och floskler genom de reviderade kursplanerna som skulle börjat gälla i höst. Men, det av allt tyckte regeringen att de skulle ta bort under pandemin. Det som skulle gjort kommande läsårs arbete lite bättre för lärare, det drog man tillbaka istället för att ta bort krav på t ex utvecklingssamtal, IUP:er, bedömningsstöd, kartläggningar, iklickande av tusentals matriser. Nej, det gick då INTE att ta bort, men det som lärarna ville som skulle underlätta, näpp, det sköts fram.

Men för att ta några ytterligare punkter från listan på grejer som det trumpetats ut på senare tid,. Skolan måste bli bättre på att utbilda om mens, undervisa om totalförsvaret, upptäcka OCD (tvångsyndrom), försörja industrin med arbetskraft, m m, m m.

För att få ett hum om hur dessa måsten landar i verkligheten kan man sticka in huvudet på en lektion i t ex samhällskunskap i åk 7, 32 elever. Läs samtidigt igenom hela läroplanen och kursplanen i samhällskunskap. Gå in på lektionen i hem- och konsumentkunskap med 25 elever i åk 8 och gör samma, men läs det ämnets kursplan. Tänk 14 ämnen till med minst lika mycket innehåll.

Tänker du att ”skolan måste bli bättre på”. Hör med dina lokala och nationella politiker. Vilka förutsättningar ges skolorna utifrån sitt nuvarande uppdrag? Vilka resurser ska de tillföra så att lärare har en sportslig chans att fixa uppdraget? Vad är rimligt att skolan ansvarar för och vad kan andra göra?

Och sluta slå på domedagstrumman som att man inte kan lära sig ett endaste dugg efter skolavslutningen i åk 9. Hjärnan lägger inte av bara för man säger tack och hej till svensk grundskola i 15-års åldern.


Frågor & Svar