Lärarförbundet
Bli medlem

Svårförklarade skillnader i betygssättningen

I olika klassrum och på olika skolor sätts olika generösa betyg. Återigen är det några av koncernerna som utmärker sig.

I olika klassrum och på olika skolor sätts olika generösa betyg. Återigen är det några av koncernerna som utmärker sig.

Betygen fortsätter gå uppåt, vilket inte är något att förvånas över då många av de återhållande faktorerna som nationella proven ställdes in förra året. Men frågan är om det finns några skolor som i högre grad drar nytta av läget och är generösare än andra?

I och med att den tillfälliga lagen om sekretess för skolstatistiken började gälla 1 juli har bland annat betygsstatistiken för läsåret 2019/20 släppts.

Nu när det inte finns något nationellt prov i matematik som utgångspunkt för analyser i stil med de som jag gjorde på 2019 och 2017 års betygsresultat får vi ta något annat värde som mått på skolans kvalitet. Ett sätt att se om vissa skolor verkar dra stor eller mindre stor nytta av läget är att jämföra med betygsresultatet året före (alltså läsåret 2018/19). Genom det får man med till exempel kvalitetsskillnader mellan skolorna men också sådant som bakgrundsfaktorer som föräldrars utbildningsnivå och om skolan normalt är betygsgenerös eller inte.

Jämförelsen här blir alltså över hur betygen ser ut i genomsnitt för två år. Om vi bara ser till skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor får vi följande graf, där de blå cirklarna är kommunala skolor och de gröna cirklarna friskolor:


Det första man ser är hur tydligt betygssnittet ligger på ungefär samma nivå år från år på många skolor (inom spannet +-25 meritpoäng), men också att det finns ett mindre antal skolor där det fluktuerar desto mer (till exempel kan det på mindre skolor vara rätt stor skillnad mellan två årgångar, så det är helt rimligt att det finns skolor med stora skillnader mellan åren i meritvärde).

Den andra saken vi kan notera är att den gröna linjen ligger något över den blå, vilket betyder att jämfört med meritvärdet läsåret 2018/19 ligger friskolors betygsnitt i genomsnitt lite högre än de kommunala skolorna snitt.

Förändrat elevunderlag kan påverka

En sak som kan förändras mellan åren på skolor är också vilket elevunderlag de har. Så för att det inte ska störa stoppar jag in förändringen i föräldrars utbildningsnivå och förändringen i andelen pojkar respektive nyanlända.

Det ger denna tabell, som visar hur mycket högre betyg friskolor i allmänhet och de tre stora koncernerna i synnerhet satte 2020 jämfört med kommunala skolor beaktat det betyg samma skolor satte 2019 och eventuell förändring i elevunderlaget vad gäller föräldrars utbildningsnivå samt andelen pojkar respektive andelen nyinvandrade på skolan.

Först kommer hur mycket de olika bakgrundsfaktorerna förklarar, bland annat ser man att varje poäng på meritvärdet 2019 i genomsnitt förklarar 0,81 meritpoäng 2020 och att en procentenhets förändring i andel nyinvandrade respektive andel pojkar förklarar 0,72 respektive 0,20 meritpoängs förändring.

Förklarande faktorEffekt på m.p.Std.felSigniifikans
Konstant41,6643,5190,0
Meritvärde 2019
0,8130,0160,0
%-enhet nyinv. förändring-0,7170,0870,0
%-enhet pojkar förändring-0,2040,0360,0
Utb.nivå.-förändring34,4273,4210,0
IES7,2772,7310,008
Kunskapsskolan3,6932,7310,176
Academedia6,3422,3360,007
Övriga friskolor4,9451,0310,0

I snittet ligger friskolor alltså ungefär fem meritpoäng högre 2020 jämfört med meritpoängen 2019 (om man gör samma regression fast bara kontrollerar för friskolor i stort ger det 5,15 i värde). Det är detsamma som att varje friskola satt ett betygssteg högre i två ämnen per elev, jämfört med kommunala skolor beaktat de betyg som skolan satte förra året och de förändringar som skett i elevunderlaget – det år när pandemin slog till; frågan är så klart hur det slår på betygen som sattes nu i sommar.

För IES elever är det nästan högre betyg i tre ämnen. Kunskapsskolan ligger lite lägre än både de andra koncernerna och övriga friskolor, medan Academedia placerar sig mellan övriga friskolor och IES.

Betygen ökar alltså något mer i år på friskolor jämfört med på kommunala skolor, när man jämför skolor som hade årskurs 9 både 2019 och 2020. Vad som förklarar det är svårt att veta, men som jag konstaterade redan 2017: det är systematiken i betygsättningen och inte minst de höga betygen i praktiskt-estetiska ämnen på vissa friskolor som väcker frågor.

Därtill kan man rätt lugnt konstatera att det är svårt att använda betygsresultateten som en indikator på om det gått bra eller dåligt i skolan under pandemin med undervisning som delvis skett på distans. Ska man tro betygen, som stiger, eller verkar den forskning som visar på klara kunskapsförluster mer vederhäftig? Jag lutar nog mer åt det sistnämnda.

Ur menyn: Skolan måste bli bättre på att...

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Tänk dig själv, du har jobbat hårt under lång tid, suttit kvar på jobbet till sent flera kvällar i rad, knappt haft tid att äta lunch, än mindre att ta raster. Du har gjort ditt yttersta, många jobbiga situationer, du är helt slut både kroppsligt och själsligt. Du kommer hem, kollar nyheterna;

Skolan måste bli bättre på trafikkunskap så att man lär sig köra elsparkcykel på ett säkert sätt.

- Eh....Hur kan man ens dra till med det!

-Skolan måste bli bättre på att undervisa om mäns våld mot kvinnor

- Sluta! Jag orkar inte en grej till. Sluta!

För du är lärare. Hur känns detta tror du som inte är lärare? Att dag efter dag, år ut och år in få höra att trots att du vrider ut och in på dig själv, så räcker det inte, inte på långa vägar. Listan på saker som ”skolan måste bli bättre på” fylls på konstant. Men! Inget, absolut inget, tas bort från skolans uppdrag.

Jag bloggade om detta för tre år sedan och pläderade då för ”något måste bort, innan något nytt läggs på”. Men glöm det, förstås, aldrig i livet att någon skulle komma och säga att det där med X ska ju inte skolan behöva ta hand om, det måste ju andra institutioner, organisationer, eller kors i taket- föräldrarna ansvara för.

”Allt” som är viktigt ska ju in tidigt i livet och alla går i skolan, så där ska det in förstås. Det här är en omöjlig ekvation. ”Allt” kan inte tryckas in i en nioårig grundskola (gymnasiet avser man mer sällan när alla måsten kommer upp). Grundskolan skulle behöva vara 82 år lång och skoldagarna ungefär 22 h/dygn om allt som finns i läroplan och kursplan, samt alla ”jorden går under om inte eleverna får lära sig mer om totalförsvaret när de är 12”.

För det här tycker jag är så viktigt! För det är just det, jobbar du inte i skolan utan med något annat, ETT specialområde, ETT politiskt utspel, en hjärtefråga som du kan massor om och tycker är sååååå viktigt, så är det en helt annan sak än att ha sjuttielva områden och krav att på väldigt begränsad tid, utifrån vitt skilda förutsättningar lära en hel drös med barn detta samtidigt. Klart mångas hjärtefrågor är viktiga, men att basunera ut att skolan måste och måste och måste bli bättre på just dessa, bidrar till att skolan svämmar över av måsten utan tillstymmelse till bättre förutsättningar för en enda av dem. Det gör också att uppfattningen om och synen på lärares expertområde nedvärderas och körs över. Utomstående besserwissrar måste bli bättre på att respektera läraryrket! (Och läsa läroplanen först, så man inte slår på trumman för något som redan står i läroplanen och som skolan redan gör)

Privatekonomi är ett område som det återkommande kommer utspel om att skolan måste bli bättre på. Jag tar mig dock friheten att påminna om att bara för det står i läroplan och kursplan, behöver det inte innebära att man minns det ens....

- Nej, jag fick inte lära mig ett dugg om privatekonomi i skolan, så nu har jag tagit åtta SMS-lån och hamnat hos kronofogden. Det är faktiskt skandal att inte skolan lär ut sånt här.

-Vi kollar igenom läroplaner och kursplaner och dina arbeten du gjort i skolan. Här har du ju faktiskt läromedel, skrivna prov och arbeten i både samhällskunskap och hem- och konsumentkunskap som handlar om just detta.

-Hoppsan, det där har jag glömt. Det var så trist tyckte jag, helt onödigt att hålla på med sånt då tyckte jag.

Men! Det var ju förbättring på gång! En yttepytte lättnad åtminstone i stroffträngsel och floskler genom de reviderade kursplanerna som skulle börjat gälla i höst. Men, det av allt tyckte regeringen att de skulle ta bort under pandemin. Det som skulle gjort kommande läsårs arbete lite bättre för lärare, det drog man tillbaka istället för att ta bort krav på t ex utvecklingssamtal, IUP:er, bedömningsstöd, kartläggningar, iklickande av tusentals matriser. Nej, det gick då INTE att ta bort, men det som lärarna ville som skulle underlätta, näpp, det sköts fram.

Men för att ta några ytterligare punkter från listan på grejer som det trumpetats ut på senare tid,. Skolan måste bli bättre på att utbilda om mens, undervisa om totalförsvaret, upptäcka OCD (tvångsyndrom), försörja industrin med arbetskraft, m m, m m.

För att få ett hum om hur dessa måsten landar i verkligheten kan man sticka in huvudet på en lektion i t ex samhällskunskap i åk 7, 32 elever. Läs samtidigt igenom hela läroplanen och kursplanen i samhällskunskap. Gå in på lektionen i hem- och konsumentkunskap med 25 elever i åk 8 och gör samma, men läs det ämnets kursplan. Tänk 14 ämnen till med minst lika mycket innehåll.

Tänker du att ”skolan måste bli bättre på”. Hör med dina lokala och nationella politiker. Vilka förutsättningar ges skolorna utifrån sitt nuvarande uppdrag? Vilka resurser ska de tillföra så att lärare har en sportslig chans att fixa uppdraget? Vad är rimligt att skolan ansvarar för och vad kan andra göra?

Och sluta slå på domedagstrumman som att man inte kan lära sig ett endaste dugg efter skolavslutningen i åk 9. Hjärnan lägger inte av bara för man säger tack och hej till svensk grundskola i 15-års åldern.


Systemproblemet med betygsättningen behöver åtgärdas

Vissa skolor är generösa i betygsättningen, andra mindre generösa. Det är ett likvärdighetsproblem som behöver göras något åt.

Vissa skolor är generösa i betygsättningen, andra mindre generösa. Det är ett likvärdighetsproblem som behöver göras något åt.

Så här när sommaren står inför dörren och det är betygstider kan det vara på sin plats att fundera lite på betygen och deras likvärdighet. Tyvärr finns det en del uppenbara problem med systemet idag, som uutnyttjas av vissa aktörer.

Att det finns ett generellt problem med betygsättningens likvärdighet och att vissa skolor är extremt generösa i sin betygssättning har jag avhandlat förut, här baserat på 2017 års betyg och här på 2019 års. Det finns dock frågor kvar att fundera kring.

Till exempel på vad som gör att de två skolorna närmast från mig rankningsmässigt placerar sig på medianen respektive bland de 20 procenten i topp på nationella proven i matematik, samtidigt som de placerar sig bland de 10 respektive 20 procenten i topp betygsmässigt – men det är den skola som ligger på medianen på NP som ger högst matematikbetyg. Den skolan tillhör också en av de mer betygsgenerösa koncernerna.

Men det jag egentligen tänkte på är den nedanstående bilden. Den visar hur snittbetygen i teoretiska ämnen respektive praktiskt-estetiska ämnen (bild, hem- och konsumentkunskap, idrott och hälsa, musik, slöjd samt teknik) har utvecklats sedan tidigt 1990-tal. (Den är hämtad från bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen.)


I de teoretiska ämnena hade betygen ökat med 0,3 standardavvikelse år 2016, betygen i de praktiskt-estetiska ämnena hade i sin tur ökat med 0,7 standardavvikelse. Ska man översätta det till meritpoäng i teoretiska ämnen är det ungefär 1,2 meritpoäng högre och i de praktiskt-estetiska ämnena ungefär 2,9 högre (se nederst). Det är en betydande ökning.

Det vore emellertid inget större problem om alla skolor var lika generösa (bortsett från om man tror att betygen i sig säger något om kunskapsnivån, vilket möjligen finns med i tanken bakom betygssystemet, men inte riktigt svarar upp mot verkligheten (se till exempel här och här)). Nu är dock vissa skolor klart generösare än andra.

Saknas fasta mätpunkter

Ett problem i svensk skola är att vi inte har några fasta mätpunkter att relatera betygen till. Den bästa är resultatet på nationella proven i matematik, eftersom det är ett prov som alla elever skriver, som – nästan – saknar skönsmässiga delar och som samvarierar med övrigt som ger studieframgång i stort.

I grafen nedan visas hur betygen i praktiskt-estetiska ämnen respektive teoretiska ämnen förhåller sig till skolornas resultat på NP i matematik för år 2019. Ett problem för beräkningarna är skalan i betygssystemet, där F=0 och nästa betyg E=10 och de därefter kommande betygsstegen är värda +2,5 meritpoäng. För att hantera det problemet har jag valt att istället för meritvärdet använda kvoten av meritvärdet delat med 17 och resultatet på nationella provet.

I diagrammet finns det några saker som är värda att notera:

Först och främst ser man att alla kurvor är mycket högre vid låga NP-resultat än vid höga. Det är en konsekvens av betygssystemets ojämnhet, som diskuteras ovan, och att det finns en takeffekt, eftersom högsta betyget A ger 20 poäng.

För det andra ser man att båda kurvorna med praktiskt-estetiska ämnen (prickade) ligger över kurvorna för de teoretiska ämnena (heldragna); skolor sätter alltså – i linje med bilden ovan från Långtidsutredningen – högre betyg i praktiskt-estetiska ämnen än andra ämnen.

För det tredje ser man att både för praktiskt-estetiska ämnen och för teoretiska ämnen så ligger friskolorna (lila) över de kommunala skolorna (svarta). I genomsnitt är friskolorna alltså både generösare i de teoretiska ämnena och i de praktiskt-estetiska.

Generösa koncernskolor

Och när man ser närmare på siffrorna är det framför allt koncernskolorna som är extra generösa i de praktiskt-estetiska ämnena. I tabellen här nedan återfinns samma sak som visas i ovanstående kurvor gjorda som räta linjer istället, med koncernskolorna separat redovisade.

Meritvärde

Estetiskt-praktiska ämnen

Ej estetiskt-praktiska ämnen

Konstant

9,916

7,582

NP-matematik

0,422

0,546

Friskola övriga

0,625

0,626

IES

0,999

0,814

Kunskapsskolan

0,898

0,776

Academedia

0,805

0,671

Värdet i tabellen för de olika friskolegrupperna är hur mycket högre betyg de sätter i genomsnitt än kommunala skolor i de olika ämnesgrupperna. De friskolor som inte tillhör de tre stora koncernerna sätter alltså, vid samma resultat på NP i matematik, i genomsnitt 0,625 mer i praktiskt-estetiska ämnen och 0,626 mer i icke-praktiskt-estetiska ämnen. De sätter alltså inte extra höga betyg i praktiskt-estetiska ämnen relativt de kommunala skolorna.

De tre stora koncernerna sätter för sin del inte bara högre betyg i teoretiska ämnen än kommunala och övriga fristående. De är därtill extra generösa i de praktiskt-estetiska ämnena jämfört med övriga.

Fungerar systemet som det är tänkt?

När man ser detta måste man rimligen fråga sig om det svenska betygsystemet fungerar som det är tänkt. Väldigt lite talar för att friskolor generellt – och koncernskolorna i synnerhet då de inte har till exempel estetiska profiler – skulle vara bättre på att utbilda i praktiskt-estetiska ämnen än kommunala skolor med ungefär samma resultat i övrigt.

Det här är ett systemproblem som på något sätt måste åtgärdas, för som det är just nu fungerar det inte. Ett extra problem är så klart att det är koncernskolorna som tycks använda det som ett systematiskt sätt att ge högre betyg. (När frågan var upp till diskussion för ett par år sedan medgav till och med herr och fru Bergström att det nog fanns ett problem med betygsättningen i EP-ämnen på IES.)

Det här ett politiskt skapat problem, som politikerna måste våga ta tag i och hantera. Förslag på hur det kan låta sig göras var jag med och diskuterade på det här seminariet som Skolverket anordnade för ett tag sedan.

_______________________

FOTNOT: Jonas Vlachos anger i en tweet att 0,1 SD motsvarar 6-7 meritpoäng mer över 17 ämnen, vilket omräknat per ämne (dividerat med 17 alltså) ger 0,38 meritpoäng. Multipliceras detta sedan med 0,3 respektive 0,75 ges värdena ovan.

Hur kommer skolplikten stå sig mot vårdnadshavares postpandemiska resbehov?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Kalla mig cyniker, men utifrån de högar med ledighetsansökningar som lärare och rektorer fick hantera före pandemin, kommer en postpandemisk reslust utmana den lagstiftade skolplikten än mer. Skolans pandemilag har ju medfört att lärare både undervisat elever på plats och hemma och jag kan mycket väl höra föräldrar som därmed ser en möjlighet till resor, utan att deras barn behöver ta ledigt.

- Vi bara måste iväg och få ett miljöombyte. Våra barn har ju datorn med sig, det är ju bara att följa undervisningen på Teams som de gjort när de haft lite ont i halsen här hemma. Det blir ju perfekt. Vi längtar så efter att kunna resa allihop.

Här vill jag snabbt bryta synen av hav och palmer med distansundervisning på skärm. Nej, varken den tillfälliga förordningen under pandemin, eller kommande lagstiftning om distans- och fjärrundervisning ger grönt ljus för detta.

Så om vi återgår till detta med skolplikt. Jag har skrivit om denna lag återkommande genom åren på Lärarförbundet, men jag måste ändå upprepa vissa fakta och utgångspunkter genom att bemöta de vanligaste argument som brukar framhållas.

- Men man har ju rätt att ta ledigt 10 dagar per läsår. Vi brukar ta en vecka per termin, en före jullovet och sedan en efter Sportlovet.

Nej, nej och åter nej. De där 10 dagarna som nämns i skollagen riktar sig till rektor. Hen får i och med denna skrivning uppdra till någon annan, t ex elevens mentor, att bevilja ledigt upp till 10 dagar. Lagen är inte skriven till föräldrar att skolplikten vid önskemål minskas till 168 dagar istället för 178. (Ibland kan det ju även klagas vilket låååångt sommarlov eleverna har, 187 dagar per år är eleverna lediga. Det är mer än i en rad andra länder.)

Vad är skolplikt?

Det är enligt Skollagen vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, 178 skoldagar. Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”

Men enligt lag kan eleven ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” ”Enskilda angelägenheter” brukar exemplifieras med begravningar och ”synnerliga skäl” bedömer skoljurister, ska tillämpas även på begärda ledigheter på 10 dagar. Synnerliga skäl är en skarp skrivning och semester- eller shoppingresor och idrottsturneringar menar juristerna, faller inte under den benämningen.

Rektors beslut gäller vid ansökan om ledighet

Det är rektors beslut som gäller om ledighet beviljas eller ej och det ska tas utifrån den enskilde elevens belägenhet. Vissa rektorer ger aldrig ledigt, andra upp till flera veckor. Samtliga beslut är korrekta utifrån lagstiftningen. Denna skillnad i hantering av ledighetsansökningar behöver styras upp enligt Riksrevisionen, som också konstaterar i en rapport att rektorer utsätts för press från vårdnadshavare som vill ha ledigt och att många åker även vid avslag. Kommunerna har då inget att sätta emot. Riksrevisionen pekar också på att det finns ett incitament för skolor att bevilja längre ledigheter, istället för att eleverna ska fullgöra skolplikten på annat sätt vid "varaktig vistelse utomlands", eftersom en hel del kommuner då inte betalar skolan ersättning.

- Men man lär sig ju jättemycket när man reser och upplever saker som inte finns i skolan. Vi vill att våra barn ska få se andra länder. Man kan ju träna andra språk på riktigt då också.

Visst, det är fantastiskt att uppleva andra länder, kulturer, språk m m. Det är just detta alla lov under läsåret gör det möjligt. Man kan lära sig lika mycket i Thailand på jullovet, som veckan före jullovet.

Och tänk på detta. Är en elev borta 2 veckor per läsår varje år från förskoleklass till årskurs 9, missar eleven mer än en termins undervisningstid sammanlagt. Många är borta betydligt mer och kan då räkna bort något läsår från sin grundskoletid i ledighet....

- Mitt barn är så långt fram i ämnena ändå. Det gör ingenting om hen missar ett par veckor.

Det här har absolut ingenting med skolplikten att göra. Eleverna ska vara i skolan under skoltid. Undervisningen sker i ett kollektiv där eleven ingår och är en oersättlig del av. Eleven kan missa många händelser, moment och situationer, en förälder inte har en aning om och minst av allt, kan förutse.

- Jag tycker att det vore mycket bättre om det var läroplikt istället för skolplikt i Sverige.

Det kan gemene man absolut tycka. Men är det något man vill ändra på ska man uppvakta sina politiker eller engagera sig själv politiskt och driva detta. Att framhålla det som ett argument till lärare och rektorer när man ansöker om ledigt för en skidresa är faktiskt bara fånigt.

När man struntar i att ledighet inte beviljats

Men sedan har vi de vårdnadshavare som trots att de fått avslag på sina ledighetsansökningar för sina barn, struntar i detta och reser ändå/är olovligt frånvarande. Eller som i en hel del fall, sjukanmäler barnen trots noll sjukdom. Detta är helt oacceptabelt, moraliskt förkastligt och respektlöst. Och olagligt. Men som Riksrevisionen konstaterat här ovanför, finns det inga verktyg att ta till. Brott mot skolplikten är det och vid sjukanmälan, någon form av falskt intygande skulle man kunna säga. Det ska dock tilläggas att det kan bli vitesföreläggande och orosanmälan om skolplikten inte uppfylls under längre tid i enskilda, särskilda ärenden, men det har inte gällt alla dessa som bara struntar i att ledighetsansökningar inte beviljas.

Och det ska inte behöva bli hot om viten. Eller orosanmälningar. Det är ju inte alls det som det handlar om i detta. Skolplikten ska respekteras av alla! Men att styra upp vad som gäller för ledighet, uppfyllande av skolplikt, ansvar för att göra detta o s v, behöver definitivt klargöras. Och att rektorer pressas av föräldrar att godkänna ledigt, och att besluten kan påverka skolans ekonomi o s v. Så får det bara inte vara!

Vem är ansvarig för att eleven ska komma ikapp?

Men vad händer med elevernas möjligheter att klara kunskapskrav o s v, när de är lediga/ogiltigt frånvarande? Då är svensk skolas lagstiftning så att oavsett vad som föranlett frånvaron, giltig/ogiltig och den icke uppfyllda skolplikten, så ska skolan d v s lärarna, se till att eleven lär sig det den ska. Provocerande tycker jag. Det är ju vårdnadshavarna som inte respekterar skolplikten. Det här gör ju att uppfattningen blir att det spelar ingen roll hur mycket mitt barn är borta, lärarna måste ändå fixa så att mitt barn klarar kunskapskraven.

Och detta med frånvarande elever på löpande band medför en betydande ökad arbetsbelastning för lärarna, att fixa vad de ska göra före och efter de är borta. Förbereda individuella lösningar som inte egentligen alls skulle behöva göras. Det tar tid från lärares icke befintliga tid!

Skolan är inte en serviceinrättning som ska anpassas utifrån när butiker i London har rea. Nej- skolplikten framför allt!

PS I föräldrakretsar finns även ryktet "lätt att få ledigt" med som parameter när man ska välja skola. Som något positivt. :( DS

Almega försöker blanda bort korten

Pengar till skolan kan komma från både stat och kommun. Förstår man inte det är det lätt att det blir fel när man tolkar statistiken.

Pengar till skolan kan komma från både stat och kommun. Förstår man inte det är det lätt att det blir fel när man tolkar statistiken.

När koncernskolorna får nästan 5 000 kronor per elev i riktade statsbidrag är det givet att statistikposten huvudmannens kostnader ger en mer rättvisande jämförelse av skolpengen än posten hemkommunens kostnader, oavsett vad Almega försöker förespegla när de försöker blanda bort korten.

I mitt förra inlägg konstaterade jag att Almega var ute och cyklade när de hävdade att ”grundskoleelever i friskolor /får/ 20 000 kronor mindre i skolpeng än de i kommunala skolor”. Skälet till att den helt felaktiga siffran är att Almega gick på hemkommunens kostnader och inte huvudmannens.

Problemet med Almegas siffra är att eftersom den förstnämnda innefattar statsbidrag till de egna skolorna och inte till elever till fristående skolor så saknas rätt många tusentals kronor i statsbidrag.

Nu skriver Almega ett svar (oartigt nog utan att länka dock) där de lyfter fram att huvudmannens kostnader även innehåller mindre sidointäkter som ”hyresintäkter och sidoverksamheter som kafeterior och kiosker”. Det kan inte beskrivas annat än som ett försök att blanda bort korten.

Ökade statsbidrag förklaring

Självfallet finns det sådana mindre intäkter, men de bör samtidigt ha varit i ungefär samma storleksordning 2014 som 2019, så de kan knappast förklara den ökning av skillnaden mellan hemkommunens kostnader för elever hos andra huvudmän och de senares ökade kostnader för den egna verksamheten med cirka 7 000 kronor. Det kan bara förklaras av ökade statsbidrag, varför det är ohederligt att:

  1. kalla hemkommunens kostnader för skolpeng, som Almega gör
  2. använda skillnaden i hemkommunens kostnader för att hävda att förslagen i Likvärdighetsutredningen inte är rimliga , vilket Almega också gör

Den som orkar gå till statsbudgetarna kan notera att från budgeten för 2014 till budgeten för 2019 har de riktade statsbidragen till skolsektorn stigit från 2,7 miljarder till 14 miljarder. Det handlar om införandet av förstelärartjänster, lärarlönelyftet, lågstadielyftet och likvärdighetsbidraget plus några mindre satsningar. Allt detta går inte till grundskolan, men det mesta gör det. Skulle hela resursen gå dit skulle det per grundskoleelev handla om i runda tal 13 000 kronor per elev. Det är alltså mycket pengar.

Almega avslutar sitt inlägg med att skriva: ”Almega kommer därför inleda ytterligare utredning av hur man mest rättvisande bör räkna på skillnaderna i skolpeng.” Gott så, men jag hjälper er gärna på traven.

Den första hjälpen är att jag frågade Skolverket hur statsbidragen redovisas och det är på posten övrigt, som för fristående huvudmän uppgår till 11 300 kronor, övriga delar summerar till 95 800, vilket matchar kommunernas kostnader för elever hos fristående huvudmän (97 000 kronor per elev) förutom lite mer än 1 000 kronor. Så statsbidragen ligger vid sidan om.

Statsbidragens storlek

Här nedan följer två tabeller som visar utfallet av de största införda statsbidragen för några av de enskilda huvudmän som har störst respektive minst skolutmaning, samt för några av de större koncernerna. Den första tabellen visar hur mycket varje huvudman får från de tre olika statsbidragen och den andra summan samt hur mycket det är per elev.

För de huvudmän som har gymnasieskolor (Campus Manilla, IES, Kunskapsskolan & Viktor Rydberg) har jag när det gäller förstelärar- och lärarlönelyftspengarna försökt justera storleken för detta, men det kan blivit lite fel (plus/minus en tjänst kanske), men för nivån spelar det ingen roll. Elevtalet är hämtat från 2018, eftersom det är det som ligger till grund för storleken på bidragen.

Huvudman

Likvärdighetspeng

Lärarlönelyft

Förstelärare

INTEGRATIONSFÖRENING F INVANDRARE OCH FLYKTINGAR

713 871

150 000

170 000

AL-NOOR AL-ISLAMIA

1 476 351

200 000

340 000

IQRA Utbildning AB

1 155 700

250 000

340 000

ALLA NATIONERS FRIA SKOLA

1 909 656

300 000

510 000

MIBA Skolor

271 631

50 000

85 000

Båktorp

53 445

50 000

85 000

UNGART

123 514

50 000

85 000

Utbildningsservice i Västerås

309 255

50 000

85 000

Vittra

17 821 545

13 100 000

7 225 000

IES

42 534 352

47 450 000

24 650 000

Pysslingen

20 810 383

23 550 000

12 580 000

Kunskapsskolan

18 929 612

22 050 000

11 560 000

Campus Manilla Utbildning

433 556

1 010 000

510 000

VIKTOR RYDBERGS SKOLA

804 230

2 500 000

1 275 000

FÖRENINGEN FÖR CARLSSONS

493 377

1 300 000

680 000

Ösbyskolan AB

69 046

200 000

85 000

KULLAVIKS MONTESORISKOLA

153 672

500 000

255 000

Huvudman

Likv.index

Summa

Elevantal

Kr per elev

INTEGRATIONSFÖRENING

379

1 033 871

77

13 427

AL-NOOR AL-ISLAMIA

349

2 016 351

112

18 003

IQRA Utbildning AB

336

1 745 700

121

14 427

ALLA NATIONERS FRIA SKOLA

327

2 719 656

142

19 153

MIBA Skolor

326

406 631

28

14 523

Båktorp

324

188 445

7

26 921

UNGART

324

258 514

12

21 543

Utbildningsservice i Västerås

307

444 255

47

9 452

Vittra

88

38 146 545

6 740

5 660

IES

66

114 634 352

24 773

4 627

Pysslingen

58

56 940 383

12 241

4 652

Kunskapsskolan

58

52 539 612

11 311

4 645

Campus Manilla Utbildning

29

1 953 556

524

3 728

VIKTOR RYDBERGS SKOLA

28

4 579 230

1 260

3 634

FÖRENINGEN FÖR CARLSSONS

24

2 473 377

670

3 692

Ösbyskolan AB

23

354 046

97

3 650

KULLAVIKS MONTESORISKOLA

20

908 672

254

3 577

Om vi ser till den andra tabellens nedre del kan vi notera att de huvudmän som har det verkligen bäst förspänt vad gäller elevernas förutsättningar, med ett likvärdighetsindex under 30, får lite drygt 3 500 kronor per elev i dessa tre statsbidrag. Går vi till nästa grupp med koncernskolorna, är förutsättningarna fortfarande goda med likvärdighetsindex mellan 58 och 88, så får de någonstans mellan drygt 4 500 och drygt 5 500 kronor per elev.

Om vi slutligen tittar på de huvudmän som har allra störst utmaning (likvärdighetsindex över 300, vilket är mer än de 274 som Ljusnarsbergs kommun som ligger högst av kommunerna har) får de från 9 500 kronor per elev och uppåt. (Att det varierar så mycket per elev här beror på två saker: några små huvudmän har haft tur vid fördelning av förstelärarpengar och ett par av huvudmännen har skolor i områden som får dubbel förstelärarpeng (men det är glädjande att bidraget numera fungerar som det var tänkt, i början var det lite si och så med det).)

Skillnaden beror på statsbidragen

Genom storleken på bidragen för de enskilda huvudmännen blir det tydligt att diskrepansen mellan hemkommunens och huvudmannens kostnader för elever i fristående skolor i huvudsak beror på statsbidragen och inget annat (för övrigt kan ju även kommunala skolor ha intäkter från hyror och kafeterior), framför allt bör ökningen av de riktade statsbidragen kunna förklara hela ökningen de senaste åren.

Så Almega, nu har ni till och med siffror på hur mycket några huvudmän har fått i statsbidrag i de största bidragen. Är det inte bättre att ni medger att det hade varit mer korrekt av er att använda uppgiften om huvudmannens kostnader istället för hemkommunens eller vilja granska mera?

Almega utelämnar en tiondel av resursen

När man jämför resurser i skolan måste man räkna med samma intäkter överallt i sina jämförelser. Annars kan det bli väldigt fel.

När man jämför resurser i skolan måste man räkna med samma intäkter överallt i sina jämförelser. Annars kan det bli väldigt fel.

Det finns många sätt att presentera hur kostnaderna i skolan ser ut, inte minst när man ska göra jämförelser mellan olika saker. En av de sämre står Almega för i en debattartikel publicerad för ett par dagar sedan.

I artikeln skriver Andreas Åström, näringspolitisk chef på Almega: ”Redan i dag får grundskoleelever i friskolor 20 000 kronor mindre i skolpeng än de i kommunala skolor.”

Det här fel på två sätt: Det som är 20 000 kronor mindre är hur mycket som hemkommunen lägger på en elev i en friskola. Och det är inte skolpengen, för i den ingår nämligen också pengar som kommer direkt från statskassan – i runda slängar 10 000 kronor per elev i friskolor.

Men ser man till hemkommunens kostnader för elever i de egna skolorna finns dessa statsbidrag med, vilket de inte gör hemkommunens kostnader för elever som går i andra kommunala och fristående huvudmäns skolor. Därför är skillnaden i skolpeng 10 000 kronor och inte 20 000 kronor. Mer om vad som förklarar det längre ned i inlägget.

Nu ska ingen tro att det bara är Almega som mer eller mindre medvetet missförstår skolstatistiken. De är i gott sällskap med till exempel Svenskt Näringsliv, Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton och Timbros Benjamin Dousa.

Glömda statsbidrag

Den här skillnaden mellan hur mycket som går till de egna eleverna från hemkommunen jämfört med hur mycket som går till elever i fristående skolor (och till elever i andra kommuner) är till en stor del en effekt av de utbyggda statsbidragen de senaste åren. Nedanstående graf visar hur expansionen av statsbidrag slår:


Skillnaden mellan hemkommunens kostnader för elever i friskolor (grön linje) och de kostnader som de fristående huvudmännen har för sina elever (gul linje) har vuxit från 3 000 kronor år 2013 till knappt 10 000 (om man beaktar elevavgifterna som internationella skolor tar ut) år 2019. Den skillnaden är statsbidragen och då skolpengen är både bidraget från hemkommunen och de statsbidrag som fristående huvudmän får, så är – med Andreas Åströms ord – skolpengen ungefär 10 000 kronor lägre.

Är det rimligt då? Ja, tveklöst – det är till och med för lite.

De 10 000 kronorna förklaras i huvudsak av tre faktorer: gemensamma kostnader för alla huvudmän, glesbygd och elevers socioekonomi.

Gemensamma kostnader

I posten ingår en del som görs gemensamt på kommuncentralnivå, som omfattar både kommunala och fristående skolor. Ibland är det ganska begränsat, som lite övergripande administration, men ibland kan det vara desto mer, som till exempel elevhälsotjänster eller prenumerationer som tillhandahålls fritt för friskolorna istället för att vara en del av skolpengen.

Det intressanta med den här posten är att den, trots att den är gemensam, endast belastar de kommunala eleverna. I praktiken betyder det att ju större andel av eleverna som går i fristående skolor, desto större kommer kostnadsskillnaden framstå som, vilket bara beror på att den belastar en allt mindre andel av eleverna.

Vad gäller glesbygd är skolor dyrare där, samtidigt som fristående skolor är mycket mer ovanliga. Det gör att glesbygdsskolor drar upp skillnaden på rikssnittet utan att det är någon skillnad för elever som kommer från samma kommun.

Kompensatorisk fördelning

Resurserna till skolan ska fördelas kompensatoriskt, det innebär att skolor där det går många elever som har svårare att nå målen bör få mer pengar. Generellt har kommunala skolor ett mer utmanande elevunderlag än fristående skolor, vilket gör att allt annat lika i övrigt bör kommunala få mer resurser.

Sammantaget betyder det att när man tittar på hur mycket huvudmannen lägger på skolan så ska kommunala skolor få mer per elev. Skillnaden mellan hur mycket som utgår per elev till kommunala skolor och fristående skolor är däremot alldeles för liten. Skälet är att det kommunala utbudsansvaret inte beaktas i finansieringssystemet.

Oavsett måste man när man jämför skolors ekonomi hålla sig till den relevanta jämförelsen som visar hur mycket pengar skolor verkligen har, inte – som Almega – hänvisa till siffror som för en delmängd av skolorna negligerar en tiondel av resursen.

Det finns egentligen bara två förklaringar, och ingendera är särdeles smickrande för Almega: endera försökte de dra en rövare eller så kan de inget om skolfinansiering.

Vi kan lita på PISA

Trots debaclet med exkluderingar kan man i stort lita på resultatet i PISA.

Trots debaclet med exkluderingar kan man i stort lita på resultatet i PISA.

Det är bra att de internationella studierna granskas, men det behöver göras utifrån en rimligt angreppsätt. Den senaste analysen av PISA sprider tyvärr mer dimridåer än den klargör. Det vore ändå bra om regelboken följs nästa gång.

Efter Riksrevisionens analys i slutet på förra veckan väcks så klart frågan om man kan lita på PISA? Det där handlar så klart om vad man avser med orden lita på och vad man vill veta. Mitt svar är att på det stora hela utifrån det som PISA försöker mäta kan man lita på de svenska Pisa-resultaten.

Riksrevisionen beskriver det hela på detta sätt i sin rapport (hämtat från Skolverkets rapport om PISA 2018):

”Syftet med undersökningen är att återkommande undersöka i vilken grad länders utbildningssystem bidrar till att 15-åriga elever är rustade att möta framtiden utifrån de tre ämnesområdena läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Till skillnad från de nationella proven är de internationella studierna konstruerade för att möjliggöra jämförelser över tid och mellan länder och på så vis ge värdefull information om det svenska skolsystemet.”

Här finns några saker att ta fasta på:

  1. det är utbildningssystemet som ska undersökas
  2. den ska möjliggöra jämförelser över tid och mellan länder

Om det är utbildningsystemet som ska jämföras och de ska vara meningsfulla över tid och mellan länder, blir sådant som resultaten för elever som är invandrade relativt ointressanta. De har nämligen inte genomgått ett lands hela utbildningsystem och därtill varierar gruppen i storlek, varifrån den kommer, vilken utbildningsbakgrund den har och eventuell språklig gemenskap med testspråket (t ex kan en skola med undervisning på engelska välja att genomföra provet på engelska och om de eleverna då är mycket starkare på engelska än på svenska lär de prestera bättre).

Se till gruppen med svensk bakgrund

Alla de här faktorerna gör att för att utröna det som PISA vill mäta måste man titta på gruppen med svensk bakgrund, till exempel de som har en svensk förälder oavsett födelseland, som Gabriel Heller Sahlgren gör här eller som Skolverket gör i sin PISA rapport (figur 17b), ett annat alternativ är att inskränka bara till de som är födda i landet. Egentligen borde också de internationella jämförelserna inskränkas till att bara handla om elever med bakgrund från det egna landet, då migrationen ser så olika ut mellan olika länder. Eller inskränkas till elever födda i ett land.

Håller vi oss till den gruppen med svensk bakgrund har medelvärdet i läsning gått från 2012 års 496 poäng, över 2015 års 514 till 2018 års 525. En klar och statistiskt signifikant uppgång. (För alla i Sverige är motsvarande serie 483, 500 & 506, där ökningen från 2012 till 2015 är statistiskt säkerställd, men inte den från 2015 till 2018.)

Men kan vi då lita på den uppgången? Riksrevisionen slår fast att ”Ett ökat antal nyanlända är inte en giltig förklaring till den höga andelen exkluderade elever i Pisa-undersökningen 2018”. Här bör man ta fasta på ordet giltig och inte på orden ökat antal nyanlända, som många debattörer har gjort.

För många exkluderades

Jag är helt övertygad om några saker: för många exkluderades jämfört med reglerna (det var därmed inte en giltig förklaring till att de uteslöts), men de flesta av de felaktigt exkluderade är nyanlända som har varit i Sverige en kortare period och de kan därmed inte ha påverkat utvecklingen för elever med svensk bakgrund som redovisas ovan.

Om vi går till Riksrevisionens rapport så noterar de, i linje med vad min uppfattning, att ökningen av antalet elever i Sverige som kommit hit som tolv- och trettonåringar är mycket mindre än den är i Danmark och Tyskland, när det utifrån migrationens storlek borde vara tvärtom.

Vi kan också notera att antalet elever i den årskurs som huvudsakligen skrev PISA 2018 ökade med strax över 9000 elever från år 2014, eller 8,2 procent. Årgången (2002) i sin tur ökade med 6760 personer, men bruttoinflyttningen i densamma var enligt SCB under samma tidsperiod 9583, eller cirka åtta procent. Allt talar därför att den stora delen av exkluderingar och ökningen av densamma beror på elever som är nyanlända till Sverige.

Men det står också klart att en del av dessa skulle inte ha exkluderats om reglerna hade följts till punkt och pricka. Det hade gett en viss effekt på det övergripande svenska resultatet om de varit med, men hade inte påverkat resultatet för elever med svensk bakgrund alls.

Årskurserna ökade kraftigt i storlek

Bilden här nedan visar på hur mycket årskurserna har ökat i storlek de fyra åren före de senaste årens internationella prov och hur stor andel som har exkluderats (notera dock att exkluderingarna i Pisa 2018 är överskattade med ungefär 0,5 procent pga dubbelräkning).


Kan det inte förekommit andra exkluderingar som varit fel? Mycket sannolikt, men frågan är om det varit i en särdeles mycket högre grad än tidigare. Lite talar för det, den stora ökningen av exkluderingar finns hos mer eller mindre nyanlända elever.

När Skolverket gör omräkning av Riksrevisionens uppgifter landar verket i att en exkluderingsgrad om 9,75–10,25 procent är korrekt (återfinns i det länkade dokumentet), inklusive en övertäckning om tre procentenheter; med andra ord kanske det är fyra procent som är felaktigt exkluderade, vilket till stor del kan förklaras av nyinvandrade elever som har exkluderats för generöst (det motsvarar ju ungefär halva den immigration som skedde från 2014).

Bortfallet kan vara ett problem

Den andra frågan är bortfallet. Den kan för resultat för elever med svensk bakgrund vara ett större problem. Några saker att komma ihåg är dock att bortfall finns i varje undersökning, elever som är sjuka, skolkar, inte slutför provet i tillräckligt hög utsträckning, vars föräldrar inte ger tillåtelse osv.

På rimliga grunder kan man anta att de bortfallande i genomsnitt antagligen presterar något sämre än snittet, men det gäller ju då för alla årgångar och alla länder. Ska hänsyn tas till det borde hela skalan göras om.

Istället får vi nog utgå från att bortfallet, så länge det är konstant, har ungefär samma effekt. Är fem procent borta år 2015, borde effekten av deras frånvaro vara densamma som att fem procent är borta 2018 (minus de statistiska osäkerheter som alltid finns i en urvalsundersökning).

Vad vi då har kvar att beakta är förändringen av bortfallet. Jämfört med 2015 så ökade det 2018, från nio procent till fjorton. Just det är en sak som talar för att exkluderingar framför allt har skett bland nyanlända, hade det varit stora exkluderingar i andra grupper borde bortfallet rimligen ha minskat, utifrån teorin att det framför allt är svagare elever som exkluderats och som på olika sätt tillhör bortfallet.

Föräldravägran har ökat kraftigt

Men vad förklarar då det ökade bortfallet? En stor del beror på att fler föräldrar har vägrat ge sina barn tillstånd till att skriva, år 2018 var det 161 som inte fick skriva av det skälet, mot 29 år 2015, vägran förklarar därmed 42 procent av ökningen eller två procentenheter av densamma.

Ett sannolikt skäl till att andelen vägrare ökar 2018 är att Skolverket, förutom själva provgenomförandet, också ville ha tillstånd till att använda registerdata, vilket bör ha fått ett antal att vägra av integritetsskäl. Det är lite som talar för att en sådan vägran inte skulle vara relativt jämnt spridd över elevernas förmåga (man kan t o m misstänka att det kan vara tvärtom).

Då har vi kvar tre procentenheters ökning av bortfallet att fundera kring. Av dem har ett antal inte svensk bakgrund, så de får vi räkna bort. Då blir det drygt två procentenheter kvar. I den gruppen finns sannolikt lågpresterande, men också en del högpresterande som valt att frånvara för att istället satsa på de nationella prov, som äger rum mer eller mindre samma vecka.

Och till och med om vi gör – utifrån ovanstående helt osannolika – antagandet att de i snitt skulle prestera som den tiondel som presterade sämst av eleverna med svenska bakgrund, skulle ändå inte snittet för de med svensk bakgrund hamna under 520 i PISA 2018, vilket alltså är över 2015 års resultat (om inte statistiskt signifikant). Även om vi antar att en procentenhet av exkluderingarna (vilket som visades ovan är rätt osannolikt) skulle ha svensk bakgrund är ändå resultatet på samma nivå.

För att därtill kunna göra en rimlig jämförelse med andra länder måste man fullt ut göra samma beräkningar för dem. Det är mycket svårare än Riksrevisionen gör det till. Men man kan ganska lätt konstatera att Danmark, utan adderade bortfall, presterar 509 poäng hos eleverna med dansk bakgrund.

Slutsatsen är rätt klar. När man beaktar vad som förklarar exkluderingar och bortfall, samt ser till vad PISA egentligen är bra på – att mäta förändringar över tid – finns det lite som säger att de påverkat resultatet för eleverna med svensk bakgrund i någon större utsträckning. Vi kan fortfarande lita på PISA.

Sen vore det så klart bra om allt nästa gång, nästa vår, görs helt enligt regelboken.


Låt inte friskoleföreträdarna få föra fram felaktigheter

När man ska skriva om skolan är det en fördel om man själv kan gå bakom vad som påstås och granska källmaterialet. Annars är det lätt att misstolka.

När man ska skriva om skolan är det en fördel om man själv kan gå bakom vad som påstås och granska källmaterialet. Annars är det lätt att misstolka.

För ett tag sedan sedan publicerade Timbros VD Benjamin Dousa en artikel med rubriken "Låt inte friskolemotståndarna få rätt"t. Nu är jag ingen friskolemotståndare, så egentligen borde jag inte ta åt mig, men artikeln skaver ändå. Det finns nämligen en del i den som bygger på feltolkningar.

Dousa skriver: ”Att de kommunala skolorna redan får mer pengar som kompensation för att ibland behöva ta emot elever med kort varsel är det dock ingen som bemödar sig att kolla upp.” och hänvisar till en rapport publicerad av Svenskt Näringsliv. Frågan är dock om den egentligen visar det eller om den visar något helt annat?

Låt oss ta en titt på nedanstående diagram.


Diagrammet visar elevtalsutvecklingen från 1992 till 2020, med fyra trendlinjer utritade. Trenden från 1992 till 2002, den från 2002 till 2010, den från 2010 till 2020 och slutligen den från 1992 till 2020. Det intressanta här är att de tre första trendlinjerna samtliga sammanfaller med tidsperioder där det faktiska utfallet och trenden är mer eller mindre identiska. Den fjärde, som över hela tidsperioden, ligger däremot både högt över och långt under det faktiska utfallet. Som mest är skillnaden mellan trend och utfall ungefär 100 000 elever.

Det viktiga här är att under de valda delperioderna finns det i princip ingen variation över trenden alls, utan trend och utfall sammanfaller. Det är bara när man tittar på hela perioden som det finns en variation över trenden.

Låt oss då gå till den rapport som Dousa hänvisar till. Därifrån kommer den här tabellen.


Metoden här är att man ser hur mycket kommunala huvudmän påverkas av förändringar bortom trend, med andra ord om kommunerna under en viss trend (som hela tidsperioden visar på) har fått ta större ansvar än de fristående huvudmännen. Om så är fallet ska log (Antal barn 7–15 år) vara signifikant negativ.

För hela tidsspannet 1997–2018 är det klart att kommunala skolor påverkas mer av förändringarna i elevtal (de gulmarkerade). Och så sker oavsett om man tittar på hemkommun eller lägeskommun eller om man tillför, ganska ovidkommande, kontrollvariabler.

Vad tabellen också visar är att det inte finns någon sådan effekt om man tittar på tidsperioderna 1997–2008 eller 2009–2018. Tittar vi tillbaka på grafen ovan inser vi att det är helt i linje med hur det borde vara. Under de tidsperioderna sammanfaller den faktiska förändringen elevtal i stort med trenden, alltså finns det ingen variation som kan fångas av mätinstrumentet. Att det inte är någon variation de åren visar alltså snarast att mätinstrumentet mäter det det ska – eventuell variation över trend – inte att kommunala skolor inte anpassar sig mer än friskolor till elevtalsutvecklingen.

Så slutsatsen är att Svenskt Näringslivs rapport stöder analysen i Likvärdighetsutredningen att kommunerna är det som behöver hantera svängningar i elevtal, medan fristående skolor inte behöver det. Och som lagen är skriven – att kommunen ansvarar för att alla har plats – vore det extremt förvånande om så inte var fallet.

Svårt mäta förädlingsvärde

En annan intressant sak med Dousas artikel är att han förespråkar att man ska mäta förädlingsvärden och liknande. Men läser man ett stycke till visar sig att det är mycket svårare än vad det verkar. Förtjust konstaterar Dousa att:

”Som Ludde Hellbergs läsvärda reportageserie i Kvartal belyste är kopplingen mellan resurser och resultat svag. Hässelbygårdsskolan i Stockholm får nästan dubbelt så mycket pengar per elev som Seminarieskolan i Landskrona, en skola med liknande socioekonomiska förutsättningar – ändå har Seminarieskolan bättre resultat.” (Del 1, 2, 3, 4, 5)

Är det jämförbara skolor?

Problemet är bara att det visar mest att Ludde Hellberg och övriga på Kvartal (och i förlängningen då Dousa) inte klarar av att tolka skolstatistiken. Först kan man fråga sig om det är jämförbara skolor?

Ska man gå på deras Likvärdighetsindex är skolutmaningen något större på Hässelbygårdsskolan (219,9) jämfört med Seminarieskolan (186,5), dock har Hässelbygårdsskolan något högre andel elever som har minst en förälder med eftergymnasialutbildning (34 mot 30 procent) och lite längre utbildning i snitt hos föräldrarna bland dem som slutade år 9 2019 (1,9 mot 1,69). Eftersom det är de sistnämnda som går ut borde kanske Hässelbygårdsskolan ha ett något bättre resultat än Seminarieskolan.

I tabellform ser de olika resultaten ut på detta sätt:

Hässelbygårdsskolan

Seminarieskolan

Kvot

Betyg

13,26

13,15

1,008

Kvot betyg/resultat NP MA

1,22

1,55

0,787

NP matematik

10,9

8,5

1,282

Betyg i matematik

10,1

11,8

0,856

Andel höjda i MA jmfr med NP

8,5 % (netto 5,1 %)

66,7 % (netto 66,7 %)

Kvot betyg MA/resultat NP MA

0,93

1,39

0,669

NP Svenska

12,8

12,5

1,024

Betyg Svenska

11,5

14,3

0,804

Andel höjda i Sv jmfr med NP

12,5 % (netto 0 %)

56,7 % (netto 56,7 %)

Kvot betyg Sve/NP Sve

0,90

1,14

0,789

NP SVA

8,6

8,8

0,977

Betyg SVA

8,3

11,1

0,747

Andel höjda i SVA jmfr med NP

16,7 % (netto -5,5 %)

54,4 % (netto 52,6 %)

Kvot betyg SVA/NP SVA

0,97

1,26

0,770

NP Eng

14,1

11,6

1,216

NP Eng delprov B

12,3

10,8

1,139

Betyg Eng

14,1

12,9

1,093

Andel höjda i Eng jmfr med NP

21,3 % (netto 21,3 %)

37,3 % (netto 33,3 %)

Kvot betyg Eng/NP Eng

1,00

1,11

0,901

Kvot betyg Eng/NP Eng (delp. B)

1,15

1,19

0,966

Vad tabellen visar är två saker: Först och främst att eleverna på Hässelbygårdsskolan presterar bättre än Seminarieskolan på de nationella proven, förutom i SVA. I matematik och engelska mycket bättre. Det andra är att Seminarieskolan sätter mycket högre betyg relativt nationella provresultatet än Hässelbygårdsskolan. Både i de ämnen där det finns nationella prov (kvoterna vid varje NP och andelarna med höjt betyg jämfört med NP visar det) och i övriga ämnen (kvoten överst visar det).

Nationella proven visar det omvända

Så att dra slutsatsen att resurser inte spelar någon större roll utifrån den presenterade betygsdatan, som visar på goda betyg på Seminarieskolan, verkar vara att dra alldeles för stora växlar. Ska man tro de nationella proven borde man nog lika gärna hävda motsatsen – det är Hässelbygårdsskolan som presterar väl och sätter rimliga betyg.

Fast att över huvud taget påstå något om skolekonomi baserat på en jämförelse av två skolor är nog rätt missvisande. Det finns alldeles för många störande faktorer. Därför bör man hålla sig till vad forskningen konstaterat: resurser spelar roll i skolan, det är bara dåliga mätmetoder som gjort att man kommit fram till annat.

I varje fall två av Dousas påstående visar sig vara svagt förankrade i det han hänvisar till. Så det är nog säkrast att vi fortsätter att granska så inte friskoleföreträdarna får föra fram felaktigheter.

​Släpp ingen djävul över bron

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash


Den uppmaningen får Sven Duva i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Lärarna skulle behöva en Sven Duva, någon som står stadigt och motar bort alla klåfingriga makthavare och tyckmyckare som tror sig veta bäst, innan de klampar över skolans bro och tar sig fram till lärarnas yrkesutövning.

Det här att samtala om lärare och inte med lärare, signalerar att man utgår från att lärare är okunniga och måste instrueras. Den återfinns hos alltifrån beslutsfattare, skolmyndigheter, media och föräldrar. Det är inte bara respektlöst så det förslår, det är även förödande för läraryrket och därmed för framtiden för skolan som sådan. Vem vill utbilda sig till ett yrke med bristande autonomi och professionell frihet? Kul jobb verkligen.

Ett exempel på detta är arbetsgivare som skickar ut manualer om standardiserade lektioner som styr lärare till samma upplägg av undervisningen. Klasser och undervisningsgrupper är olika varandra, varenda en! Lärare är olika varandra, varenda en! Ämnen, moment, aktuella händelser, situationer, allt är olika och kräver att bli behandlade så. Det finns ingen motsättning mellan olikhet i allt detta och en tydlig, säker lärare som med intuition och stadig blick leder eleverna fram genom lektionerna. För om jag som lärare inleder en lektion på ett sätt med 8A finns det ingen som helst garanti att samma sak funkar bra med 8B lektionen efter. Och som läraren Björn Dahlman uttrycker det på Twitter:

”Min planering gör jag för min egen skull, men när lektionen börjar frångår jag den i princip alltid. Inte för att jag vill, utan för att jag måste p g a en lektion är något som lever. Det är inte bilbesiktning.”

Sedan finns elevgrupper som behöver mycket stöd av flera lärare samtidigt på lektionen, nyexade lärare som behöver vägledning och stöttning av erfarna kollegor (det har man t o m rätt till enligt lag). Det är något helt annat än ”på den här skolan ska alla lärare genomföra alla lektioner på samma sätt”. Men sen, det där att lektioner går åt skogen och man som lärare sliter sitt hår och undrar varför gjorde jag på det där sättet med den klassen, det blev helt misslyckat- att man då kan braka in i sitt arbetsrum och personalrum och häva ur sig sin känsla av misslyckande och få stöd, bekräftelse och förståelse. Den prestigelösheten och ärligheten gynnar en skolas hela lärarkår. Utifrån det provar man något annat nästa gång med den gruppen och momentet i undervisning. Det är läraryrket, det är professionell yrkesutövning och kollegialt lärande. Respektera det.

En annan aspekt av detta uppifrån-beslutande är diskussionen som förs kring fortsättningen av distans och fjärrundervisning efter pandemin. Ed tech bolag, kommuner och fristående huvudmän lyfter fram dessa undervisningsformers förträfflighet. Få av dem som faller in i hyllningskören är själva nu aktiva lärare. Uppifrån och utifrån kan detta ses som god undervisning, men inte inifrån. De undervisande lärarna vet vad som krävs för att lära eleverna det de behöver. Då är inte distans och fjärr det man önskar sig som lärare. Detta visar med all tydlighet Lärarförbundets undersökning där 76% av lärarna anger att de tycker att läraryrket skulle bli mindre givande om det blir mer fjärr- och distansundervisning. Inte givande- varför ska man syssla med det då?

Och nästan hälften anger att de skulle överväga att sluta om detta med fjärr och distansundervisning fortsätter. Det är många lärare det!

Så vad som bestäms uppifrån om hur lärare ska utöva sitt yrke, det är en ödesfråga. Så arbetsgivare, byt taktik och agera istället som era lärares Sven Duva, ni kommer gå segrande in i framtiden.

”Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

.

Vissa beslut passar det minsann att putta neråt och hänvisa till olika förutsättningar på skolorna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Distans eller inte? Smittspridningen är stor i både gymnasieskola och grundskola, men nu tas det nationella beslutet om distansundervisning på gymnasiet bort, utan regeringen hänvisar till de regionala smittskydden för beslut. Både gymnasieskola och grundskola kan ha både när- och distansundervisning samtidigt.

- Nämen skolornas förutsättningar ser så olika ut, det går inte att ta beslut om alla.

Jaså minsann! Så brukar det inte låta vad gäller allt annat som skolan ska ta ansvar för. Då nämns aldrig olikheter i förutsättningar i skolorna, utan ALLA ska oavsett, verkställa det riksdag och regering beslutar. In med det i läroplaner och kursplaner bara, utan hänsyn till tidsbrist, lärarbrist, fullbokade idrottssalar och en redan överfull läroplan. Det brukar aldrig spela någon roll.

Men just i fråga om förutsättningarna att kunna minska smittspridningen, hur olika är det egentligen? Det är i stort sett, i samtliga verksamheter, en massa ungar och vuxna i för trånga utrymmen, där det är i många fall omöjligt att följa ens de allmänna rekommendationerna. (ventilationen ska vi inte tala om)

- Huvudmannen överlåter till rektor att besluta om hur man kan tänka kring insatser för att minska smittspridningen, säger man i vissa kommuner.

-Tack för den, säger rektorerna som med detta får ta emot oron, frågorna och kritiken från alla berörda.

-Varför är det som vanligt på den här skolan? På skolan bredvid har de halvklasser och på skolan i kommunen bredvid har de distansundervisning för åk 7 och 8, medan åk 9 får vara i skolan.

Så här olika kan det inte få vara! Det minsta man kan begära är att samma rekommendationer som det regionala smittskyddet går ut med, ska gälla samtliga kommuner och skolor i regionen. I Gävleborg gjorde kommunerna inom regionen helt olika bedömningar och i Stockholm kan två skolor bredvid varandra göra helt olika. Ändring, kräver Lärarförbundet!

Lärarförbundet har också sedan tidigt i pandemin, legat på regering och beslutsfattare att erkänna att skolan påverkas av pandemin och att allt är inte business as usual.

-Men snälla nån, det är väl självklart att de gör.

Men gör de verkligen det? I en pandemi kan inte samma krav och mål uppfyllas som om allt vore som vanligt. För oavsett skolform, ligger alla krav på centralt innehåll, varenda minut av garanterad undervisningstid, kunskapskrav, IUP:er, utvecklingssamtal, betyg i åk 6-8, oavsett förutsättningar att ha något att sätta betyg på, allt ska hinnas med och tas med, dödlig smitta eller inte.

Föräldrar med barn i skolan märker självklart hur allt inte kan genomföras som vanligt, men de vänder sig inte till ansvariga beslutsfattare, utan till lärare och rektorer. De kritiserar hur t ex idrotten och slöjden ska genomföras på distans, hur man ska hinna med allt då lärare och elever är sjuka, hur de ska lösa moment i undervisningen när de digitala kanalerna laggar och inga läroböcker finns tillgängliga. Och det är det här som är så fel! Att lärare och rektorer får ta skiten för att de inte kan tillgodose allt, när det är regering och beslutsfattare som ska kritiseras för att de låter lärare och rektorer kritiseras för något de själva är ansvariga för.

Men här är förutsättningarna strunt samma återigen. Elevens rätt till utbildning är mantrat som övertrumfar allt som heter pandemins effekter på vad som är möjligt att kräva av skolan. Lärarförbundet har skickat in tre skrivelser till regeringen på ämnet, här kan man läsa den senaste.

Så sett till förutsättningar regering och riksdag. Ni är de enda som har förutsättningarna att ta de beslut som krävs- ta dem!

Frågor & Svar