Lärarförbundet

Skyddsombud med fackligt stöd ger bäst arbetsmiljö!

Svenskt Näringsliv har fel om regionala skyddsombud.

Svenskt Näringsliv har fel om regionala skyddsombud.

Svenskt Näringsliv kräver modernare regler kring skyddsombuden. En modernisering vore dock inte att kapa banden mellan fack och skyddsombud. Tvärtom är det när skyddsombudet har fackligt stöd som arbetsmiljön blir bäst, skriver våra gästbloggare Cyrene Martinsson Waern och Hans Flygare.

Med anledning av Svenskt Näringslivs rapport ”Dags att tänka nytt – ett modernt arbetsmiljöarbete”, där organisationen kräver vad den menar är moderna regler och roller vill Lärarförbundet förtydliga vår inställning.

Förslaget är inget annat än ett tydligt angrepp på den svenska partsmodellen. Svenskt Näringsliv gör här ett tydligt försök att försvaga fackets ställning genom att försöka särskilja skyddsombuden från sin fackliga organisation.

Vad som är det regionala skyddsombudets roll råder det ingen tvekan om. Det regionala skyddsombudet ska ha möjlighet att stärka arbetsmiljöarbetet på de arbetsplatser där det inte finns ett lokalt skyddsombud.

Svenskt Näringsliv borde se möjligheten till ett stärkt arbetsmiljöarbete

Svenskt Näringsliv borde, istället för att klaga över utredningens slutsatser (SOU 2017:24) om utökat tillträde för regionala skyddsombud, se möjligheten till ett stärkt arbetsmiljöarbete med de resurser som ett fackförbund faktiskt bidrar med (se vårt remissvar). Både i fråga om kunskaper inom arbetsmiljö men även de pengar som facken lägger ner på denna verksamhet utöver de bidrag som kommer från stat, i form av bl.a. utbildning till regionala skyddsombud.

Svenskt Näringsliv vill att arbetstagarna ska utse skyddsombud. Det görs i praktiken redan idag genom att kollegorna väljer en person som skyddsombud bland de fackligt anslutna som de har förtroende för och sedan utser fackförbundet denna person.

En friska arbetsplats är lönsam

Förslaget som Svenskt Näringsliv ger strider mot det som arbetsvetenskaplig forskning entydigt kommit fram till, vilket bekräftas av Kaj Frick, nämligen att ”skyddsombud med fackligt stöd ger den överlägset bästa arbetsmiljön”.

Att urvattna partsmodellen skulle urholka möjligheten att se arbetsmiljön från både arbetstagares och arbetsgivares sida och gemensamt hitta framkomliga vägar till friska arbetsplatser. En frisk arbetsplats är en lönsam arbetsplats!

Skulle ett skyddsombud utses utan koppling till ett fackförbund faller styrkan i att se arbetsmiljöarbetet ur ett partsförhållande och risken är att om arbetsgivaren inte ser positivt på ex en riskbedömning så blir det svårt för ett skyddsombud att faktiskt axla rollen som företrädare för arbetsmiljön. Dessutom kan även ett skyddsombud behöva stöd. Ett fackligt sådant.

För små företag - i vår värld oftast små personalkooperativ - ger tillgången till ett regionalt skyddsombud en unik möjlighet att få stöd i arbetsmiljöarbetet och dra nytta av de fackliga resurserna.

Ingen motsättning

I det finns det ingen motsättning till Svenskt Näringslivs vision om att arbetsmiljö kräver ett systematiskt arbete som bör ske mellan chef och anställda. Det vill vi också, men när det skaver så behövs starka parter som kan tillgodose bägge parters behov och förutsättningar.

Det som är den stora frågan är att vi behöver stärka kunskapen om arbetsmiljö, se till att förutsättningarna för en bra samverkan finns, att skyddsombuden involveras tidigt i processen innan beslut fattas för att förebygga eventuella problem som kan uppstå samt att inte bara lösa akuta problem utan att arbeta förebyggande och främjande med arbetsmiljöfrågorna.

Frågan är om inte Svenskt Näringslivs inspel mer ska ses som ett anti-fackligt uttalande med avsikt att komma åt partsmodellen, än som ett seriöst förslag.

Även TCO har reagerat på Svenskt Näringslivs tankar. Här i Arbetsvärlden och här i ett blogginlägg av TCO:s utredare Ulrika Hagström.

Detta inlägg är ett gästinlägg av Lärarförbundets arbetsmiljöexpert Cyrene Martinsson Waern och arbetsskade- och socialförsäkringsexpert Hans Flygare.

Resultaten är sämre, men ändå inte

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

När statistiken över behörigheten till gymnasieskolan kom för att tag sedan började jag fundera kring vad som är en riktigt förändring i resultat och vad som är en skenbar. Otvetydigt är att andelen behöriga till gymnasiet sjunkit det senaste året, från 83,1 procent till 82,5. Men betyder det att eleverna i svensk skola blivit sämre på att klara kunskapskraven?

Faktum är att jämfört med hur det såg 2013 och 2014 så är det en väldigt mycket lägre andel elever som blir behöriga till gymnasiets yrkesprogram, då det var omkring 87 procent som blev behöriga. Jan Björklund var snabb och konstaterade i en tweet att försämringen var kraftig och att det behövdes en ny skolpolitik (trots att det är den skola som han skapade som eleverna går i). Problemet är bara att det försämrade resultatet i mångt och mycket är en skenförändring som beror på förändringar i sammansättningen av elever och inte på att skolan presterar sämre. Det syns tydligt om vi delar upp resultaten - andelen behöriga till yrkesprogrammen - efter elevernas bakgrund.


Andel
behöriga

Alla elever

Svensk bakgr

Utländsk bakgrund
Alla


Född i Sve


Invandrat före skolstart


Invandrat efter skolstart


varav
nyin-
vandrade


Okänd bakgr

2013

87,6

91,1

74,1

85,8

86,6

52,1

27,9


2014

86,9

90,7

73,1

84,7

86,1

51,9

27,1


2015

85,6

90,9

70,9

84,4

86

49,5

26

13,2

2016

83,1

91,8

72,7

86,8

88,8

50,8

30

3,6

2017

82,5

90,8

68,2

84,4

85

46,5

28,4

10,9


Resultaten för svenska elever de senaste fem åren pendlar kring 91 procent behöriga, utan någon tydlig trend. Resultaten för elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige pendlar runt 85,5 procent behöriga, för dem som invandrat före skolstart ligger de på 86,5, dock med lite större skillnader mellan åren, samtidigt som ingen tydlig trend går att urskilja. För dem som invandrat efter skolstart är resultaten 2017 lägst med 46,5 procent behöriga, medan behörigheten övriga år i genomsnitt är något över 51 procent. Om vi i utbyte ser på de nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) så har, om något, resultaten blivit lite bättre 2016 och 2017 jämfört med de tre åren dessförinnan.

Allra mest rör sig resultaten för gruppen med okänd bakgrund där 2015 13 procent blev behöriga, 2016 3,6 procent och 2017 10,9 procent. Okänd bakgrund är dock väldigt speciell och består i huvudsak av två grupper, ett fåtal elever med skyddad identitet och elever som har varit väldigt kort tid i Sverige och därför ännu inte har något personnummer.

Trenden är inte lika oroväckande för delgrupperna

När vi ser till de ingående delgrupperna ser vi alltså inte alls samma oroväckande trend som vi ser när vi tittar på behörigheten för alla elever. Tydligt är att någonting är skumt.

Det är helt enkelt så att gruppernas inbördes storlek varierar, vilket gör att totalresultatet förändras trots att resultaten för varje enskild grupp inte gör det.

Ur Skolverkets PM om betygsresultaten har jag grävt fram de uppgifter som går att finna om de olika gruppernas andelar olika år. Tyvärr är PM:en väldigt inexakta och många uppgifter saknas för olika år, men så här ser den bild som framträder ut:

Andel av
alla elever

Född utomlands

Invandrad
efter skolstart

Nyinvandrade

Okänd bakgr

2013

11


3

0,5

2014

12

5

3,25

0,5

2015


9

4,3

1

2016



4,7

5,1

2017

18

13,7

5,6

3,6


Som synes varierar andelarna stort mellan åren, till exempel var andelen med okänd bakgrund 3,6 procent av alla elever 2017, mot 0,5 2014. Andelen invandrade efter skolstart för samma år var 5,0 procent mot 13,7, varav 3,25 respektive 5,6 procent räknades som nyinvandrade.

I det närmaste samma resultat 2017 som 2014

Om vi räknar om totalresultat 2017 under antagandet att de olika gruppernas andelar vore desamma som 2014 så når vi ett snitt på ungefär 87,0 (eftersom beräkningarna görs på de inexakta andelarna här ovan så är det en viss osäkerhet i siffran). Med andra ord ganska precis samma resultat som 2013 och 2014.

Det här visar att tar man inte hänsyn till sammansättningsförändringarna är det lätt att tro att det hänt något med hur skolan presterar, när det egentligen bara handlar om att elevgruppernas andelar har förändrats.

Eller för att citera Skolverket från deras PM:

”Det är viktigt att komma ihåg att elevgrupperna … är mycket heterogena över tid. De invandrade eleverna har, även inom respektive grupp, gått i svensk skola olika lång tid och har dessutom olika förkunskaper med sig från tidigare skolgång, vilket kan variera från år till år. Även föräldrarnas utbildningsnivå varierar, såväl mellan elevgrupperna som mellan åren inom respektive elevgrupp. Detta bör beaktas vid jämförelser av resultaten mellan olika år.”

Glöm inte hur verkligheten förändras

För debatten vore det mycket bättre om vi klarade av att hålla diskussionen till det som är intressant och som spelar roll. Inte bara skjuter iväg kommentarer utan att fundera på hur verkligheten förändras.

Det här ska dock inte tolkas som att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en förbättrad skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Men detta måste vi klara av samtidigt som vi mäter det på ett relevant sätt - och att jämföra totalsiffror utan att beakta sammansättningsförändringar riskerar bara leda fel (t ex är jag övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren eftersom andelen med okänd bakgrund, andelen nyinvandrade och på sikt även andelen som invandrat efter skolstart kommer minska).

Det är också skälet till att Lärarförbundet i vårt remissvar över Skolkommissionens förslag pläderar för att när man följer kunskapsutveckling över tid bör nyanlända elever räknas bort. Annars kan vi inte veta om det är en riktig förändring som sker eller om det bara är en förändring i basernas relativa storlek.

Inte läge att slå sig för bröstet i lärarbristens Sverige

Foto: M. Mehdizadeh (Unsplash)

Foto: M. Mehdizadeh (Unsplash)

Förra året återvände glädjande nog 3100 lärare till yrket. Men vad hjälper det när arbetsbelastningen gör att allt fler lärare sjukskrivs p g a stress. Lisa Heino bloggar om vad som får lärare att lämna respektive komma tillbaka till yrket.

I lärarbristens Sverige kom i veckan upplyftande siffror. Utbildningsdepartementet publicerade i veckan statistik som visar att 3100 lärare som varit utanför yrket i mer än 3 år valde att återvända under 2016. 2015 var motsvarande siffra 2600 stycken. En stor del av de återvändande lärarna började att jobba i grundskolan. Toppen säger jag, jättebra att det är fler än tidigare som återvänder till läraryrket, men dessa lärare är tyvärr bara en droppe i ett stort hav av lärarbrist.

SCB kom i februari i år ut med rapporten Lärare utanför yrket. I den konstaterades att 6 av 10 lärare skulle kunna tänka sig att återvända till yrket under vissa förutsättningar. Både Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning och utbildningsminister Gustav Fridolin, använde sig av denna statistik i SVT:s Aktuellt den 27/9, respektive på regeringskansliets skolpolitiska seminarium den 28/9 . I ministrarnas värld verkar dock denna statistik innebära att dessa f d lärare funderar på, eller är på väg tillbaka till yrket. Nja säger jag, det är att dra förhastade slutsatser av både siffror och den krassa verkligheten.

I SCB:s rapport pekar nämligen de tillfrågade f d lärarna på vissa omständigheter som både gjorde att de valde att lämna yrket och som är avgörande för att de ska kunna tänka sig att komma tillbaka. Och jag upprepar ”skulle kunna tänka sig att komma tillbaka”. De är alltså inte per automatik på väg tillbaka.

Arbetsmiljön med stress och hög arbetsbelastning var det som 7 av 10 lärare angav som anledning till att de lämnat yrket. De viktigaste faktorerna för de 6 av 10 f d lärare som kunde tänka sig att återvända till yrket var rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid, större möjlighet att styra över arbetssituationen och högre lön. Men har arbetsmiljön och arbetsbelastningen blivit så bra nu så 6 av 10 f d lärare ropar hurra, jag kommer tillbaka? Nej, knappast! Våra ministrar och övriga beslutsfattare behöver lägga denna rapport som ett raster på t ex de senaste årens sjukskrivningar bland lärare. Lärare var nämligen ännu en gång kraftigt överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar, enligt Försäkringskassans statistik från juni i år. Statistiken visar också att psykiska diagnoser är den främsta anledningen till sjukskrivning inom skolan. Lärares arbetsbelastning är även mycket hög jämfört med de flesta andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden och den främsta orsaken är obalans mellan krav och resurser.

Lärare blir även sjukskrivna av stress efter semestern oftare än andra yrkesgrupper. De nya sjukfallen bland lärare och skolledare efter semestern i augusti står för 16 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 7 procent. Och den vanligaste diagnosen är alltså reaktion på svår stress. Efter semestern, när man ska vara utvilad, det är fruktansvärt och helt oacceptabelt att så många lärare har det så här.

En av de andra viktigaste faktorerna för att 6 av 10 f d lärare skulle kunna komma tillbaka var att de ville ha större möjligheter att styra över sin arbetssituation. Det här är också ett oerhört viktigt budskap till beslutsfattare att ta på stort allvar. Frihet i yrket och möjlighet att påverka sitt arbete. Det är något att tänka på i tider av ökad statlig detaljstyrning genom t ex obligatorisk kartläggning i förskoleklass, bedömningsstöd i åk 1, nationella prov in absurdum i omfattning och nu även förslaget att de nationella proven särskilt ska beaktas vid betygsättning. Tror ni det lockar?

För att f d lärare ska kunna tänka sig att komma tillbaka till yrket krävs det att beslutsfattarna gör insatser för de lärare som nu är i yrket. En arbetsmiljö med orimlig arbetsbelastning och minskade möjligheter att styra över sin egen arbetssituation gör ju att fler lärare lämnar yrket´. De där 3100 som kom tillbaka förra året, har kanske några tusen färre kollegor nästa år istället.

Det går inte att fortsätta i den här riktningen. Har mer kontroll och ökad arbetsbelastning minskat lärarbristen? Dum fråga. Byt taktik och bryt utvecklingen nu. Sveriges beslutsfattare verkar dock ännu inte på riktigt ha greppat det här med lärarbristen. Det saknas ca 65 000 lärare om några år. En skola märker av en brist på EN lärare, tänk dig då konsekvenserna av 65 000 tomma klassrum. Det är dags att greppa den verkligheten nu.

Alla nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod

Det är nu klarlagt att nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod av högkvalitet. En introduktionsperiod är en central fas i en lärarkarriär, både för att den fungerar som en övergång mellan utbildning och yrke, men också för att den kan adressera frågeställningar som inte kommer upp

Internationellt beskrivs lärarutbildning ofta som ”initial teacher education”, vilket tydliggör behovet av det som kommer efter – en introduktion och sen även en kontinuerlig kompetensutveckling. Lärarutbildningen är det som sätter grunden för yrkeslivet, men forskning och beprövad erfarenhet visar att introduktionen har en avgörande roll för huruvida en ny lärare stannar i yrket eller inte.

Ur ett lärarutbildningsperspektiv är introduktionsperioden också viktig. Det finns väsentliga delar av läraryrket som att svåra att tillgodogöra sig under utbildningen men som går att adressera under en introduktion. En lärarutbildning, även de verksamhetsförlagda delarna (VFU), måste alltid relateras till de examensmål som är fastställda i högskolelagen. En introduktion blir en möjlighet att ta till sig de kollegiala koderna och de andra delar som är svåra att leva sig in i innan det blir skarpt läge, ett typexempel brukar vara föräldrakontakter.

Sedan införandet av lärarlegitimation har introduktionen av nya lärare reglerats i lagstiftning. Kravet på genomförd introduktionsperiod för att erhålla lärarlegitimation togs bort 2014. Den förändringen bidrog till en osäkerhet om vad som gäller, både hos huvudmän och hos nyexaminerade lärare. Som lagen är skriven är det nämligen inte självklart att nyexaminerade lärare är garanterade en introduktionsperiod på sin första anställning. Det har inneburit att för få har fått en introduktionsperiod.

Lärarförbundet har tillsammans med LR och SKL partsgemensamt belyst introduktionsperioden. Den allra viktigaste slutsatsen är att vi är överens om att nyexaminerade lärarstudenter ska få en vettig introduktionsperiod. Arbetsgivaren ska se till att den tillhandahålls. Det innebär också att arbetsgivaren måste ge förutsättningar för mentorerna (de erfarna lärare som ska handleda den nyexaminerade läraren) att få en mentorsutbildning och också kunna genomföra sitt uppdrag inom ramen för sin vanliga arbetstid.

Lärarstudenter – kräv er rätt till introduktionsperiod! Uppmärksamma gärna skolorna på detta redan under VFU.

Lärare – anmäl er som mentorer, och se till att få gå ett mentorsprogram! Handledande av nyexaminerad lärare är nödvändigt för professionen, men ger också tillbaka mycket. Den nybakade läraren saknar erfarenhet men har nyligen fyllts av den färskaste forskningen.

Lärosäten – återstarta eller bygg upp nya mentorsprogram! Behovet kommer att bli stort.

Märkligt att ta ställning mot legitimation för fritidspedagoger

​Centerstämman röstade i helgen nej till en motion om legitimation för fritidspedagoger. Jag var inte på plats och lyssnade men när jag så här i efterhand tar del av partistyrelsens motionsyttrande misstänker jag att det gick fort och fel.

Partistyrelsen skriver bland annat så här i sitt märkliga motionsyttrande:

”Legitimationskravet inom förskola och skola är kopplat till undervisning i olika ämnen och kurser. Till legitimationen finns också ett myndighetsansvar i form av bedömning och betygsättning. Fritidspedagoger kan också ansöka om legitimation för förskolelärare [sic] eller lärare i sådana ämnen som ingått i fritidspedagogexamen och där man har tillräcklig erfarenhet.”

Förskollärarlegitimationen är för det första inte alls kopplad till undervisning ”i ämnen och kurser”. Den är däremot, liksom andra legitimationsyrken, kopplad till ett yrkesansvar – endast legitimerade får bedriva, och ansvara för, undervisning i förskolan. Det handlar om precis samma definition på undervisning som för resten av skolväsendet – inklusive fritidshemmen.

I en lärarlegitimation framgår, i förekommande fall, mycket riktigt vilka ämnen och årskurser läraren är behörig för. Men behörighet kan också utfärdas för förskoleklass (inga ämnesbehörigheter) och för fritidshem.

Vet Centerpartiets partistyrelse om att det redan har utfärdats massor av behörigheter för fritidshem? Ungefär 30 000 hittills. Vet de om att nästan alla fritidspedagoger som har utbildats sedan 1977 redan idag kan ansöka om, och få, lärarlegitimation – med behörighet i fritidshem?

Just nu ligger ett SOU-betänkande på remiss som presenterar en fullständigt logisk lösning på över sex års kaotisk hantering av behörighetsfrågan när det gäller fritidshemmen. Jag bloggade om det här redan i våras. Det handlar inte om att införa en separat fritidspedagoglegitimation som särlösning för gamla examina som inte längre finns. Utredningens förslag handlar i stället om att även det fåtal examinerade fritidspedagoger som inte har läst skolämnen ska kunna få en lärarlegitimation med behörighet för enbart fritidshem.

Detta är den enda lilla detalj som kvarstår för att undantaget i 17 § skollagen (som ger högskoleutbildade fritidspedagoger rätt att bedriva undervisning trots att de saknar legitimation) ska kunna strykas. Det är i sin tur det enda som kvarstår för att de behörighetsregler som egentligen redan finns för fritidshemmet ska kunna bli behörighetskrav. Jag har svårt att tro att Centerpartiet på fullaste allvar vill ta ställning emot det förslaget.

Förbjud håltimmar- nej men förbjud ogenomtänkt signalpolitik

Att förbjuda håltimmar är ett ogenomtänkt förslag som kommer ge motsatt effekt. Fler lärare kommer bli sjuka av en ännu högre arbetsbelastning. Förbjud ogenomtänkta risker för lärares överlevnad istället, skriver Lisa Heino.

”Håltimmar är ett otyg”, säger utbildningsminister Gustav Fridolin i Expressen. Han vill därför ändra i regelverket och förbjuda håltimmar fr o m nästa läsår. Fridolin hänvisar till en Sifo-undersökning från 2016 som visar att tusentals elever hade osammanhängande frånvaro. Frånvaro utan giltig anledning är skolk och Fridolin menar att det finns ett samband mellan skolk och håltimmar.

Så till själva förslaget om förbud. Förbud mot håltimmar kan låta konstruktivt. Håltimmar är fel, lektioner är rätt. Men har Fridolin & Co förankrat förslagets innebörd i verklighetens komplexa kontext? Svar nej.

Om vi t ex ser till skolans fysiska förutsättningar. En skola har oftast en matsal, en idrottssal, eventuellt två slöjdsalar, bildsalar, hemkunskapssalar och NO-salar. Det innebär att det inte går att laborera med lektioners placering på dagen, med utgångspunkt att det finns ett oändligt antal lektionssalar.

På en skola ska ett antal lektioner schemaläggas, antingen inom grundskolans ämnen eller gymnasieskolans kurser. Dessa lektioner ska genomföras av ett antal lärare i olika ämnen, som varken kan rå på lärarbristen eller klona sig själva för att varje dag se till att elevernas schema blir sammanhållet. Och tro mig, de som lägger scheman försöker få till det så sammanhållet och bra det bara går. Men trolla fram fler NO-salar eller lärare, det kan inte ens den mest snillrike schemaläggare, eller avancerade dataprogram göra.

Vilka ska då se till att lektioner inte ställs in? Är en lärare sjuk sätter vissa skolor in vikarier, andra inte. Vissa skolor och/eller huvudmän anser sig inte ha råd att sätta in vikarier. Andra får inte tag på några. Det finns helt enkelt inte vikarier att ringa in i vissa lägen. För att inte lektioner ska bli inställda får därför i många fall befintliga lärare hoppa in och ta lektionen, även om dessa lärare inte alls har tid för detta. Lärare kan även få undervisa dubbla klasser samtidigt, ibland i samma klassrum, ibland i olika och springa mellan rummen.

I denna kontext där arbetsbelastningen för lärare är extrem, upplevs därför ett förbud av håltimmar som ännu en uppgift för lärarna att fixa. Lärarna kommer behöva jobba ännu mer, ansvara för ännu fler lektioner och ha ännu mindre tid att ens tänka på vad och hur som ska undervisas. Förbudet mot håltimmar kan därför få helt motsatt effekt- ännu fler lärare kommer bli sjuka av arbetsbelastningen, vilket kommer att leda till fler lektioner utan ordinarie lärare. Smart lösning? Knappast! Hur vore det istället med ett förbud mot ogenomtänkta förslag som riskerar läraryrkets överlevnad?

Sämre antagning till gymnasiet och högre utbildning ifall nationella prov får styra betyg

​I debatten om hur styrande nationella prov ska vara för betyg finns det felaktiga föreställningar om att nationella prov garanterar likvärdigheten i betygssättningen. Konsekvensen blir istället att betygssättningen får sämre träffsäkerhet när det gäller antagning.

Regeringen kom i våras med ett förslag att det ska finnas en tydligare koppling mellan provresultat och betyg. Regeringens synsätt, som delas av debattörer som menar att det är nödvändigt att knyta betyg till nationella prov för att ”möjliggöra likvärdighet och motverka betygsinflation" samt "Med otydliga bedömningsfokus blir elevens sociala kapital viktigare än ämneskunskaper vilket kan öka klassbakgrundens betydelse för betygen." (länk)

Flera forskare gjorde gemensam sak med bla Lärarförbundet och kritiserade förslaget för att det späder på elevernas stress och urholkar förtroendet för lärares kompetens. Men kan det ändå vara så att en starkare bindning till nationella prov ger en större likvärdighet i betygssättningen? Min uppfattning är det endast gäller ifall man har en avsmalnad definition av likvärdighet, dvs att dessa ger alla samma formella förutsättningar. Men att man har samma förutsättningar betyder inte att det man mäter är relevant. För att ta ett trivialt exempel – lottning ger verkligen alla samma förutsättning att nå ett betyg, men det är uppenbart att lottning som grund för betyg inte mäter relevant kunskap.

Enstaka prov har tekniska brister som underlag för betygssättning. De mäter inte elevens hela kunskapsbas (med finare ord - proven brister i validitet) och slumpen får ett stort genomslag vid ett enskilt provtillfälle (proven brister i reliabilitet) Att fel sak mäts och att slumpen får en stor inverkan är det som gör enstaka prov till betydligt sämre urvalsinstrument till högre utbildning än vad betyg är är, oavsett om det handlar om våra nationella prov, högskoleprovet, eller prov i andra länder såsom amerikanska SAT (se Tillträdesutredningen, SOU 2017:20). Tanken med urvalssystemet till högre utbildning är att dessa ska utgå från studentens möjlighet att tillgodogöra sig utbildningen, och där är alltså betyg ett bättre mått än prov. Risken med en starkare koppling till nationella prov är alltså att studenter med svagare förutsättningar antas till högre utbildning.

Lärare bör alltså ha rätt att i sin betygssättning avvika från resultat på nationella prov, därför att det breda underlaget från lektioner, andra prov och inlämningsuppgifter m.m. ger en annan bild. Med breda bedömningsgrunder så finns förvisso en risk att betyg inte enbart sätts utifrån hur väl eleven när kunskapskraven. Det finns saker som pekar på att lärare ibland mer gör en helhetsbedömning än prickar av kunskapskraven. Just för betygens syfte att vara underlag för antagningen till högre utbildning spelar dock detta antagligen en mindre roll. Betyg mäter i stor utsträckning hur bra eleven är på att gå i skolan, vilket har ett starkt samband med hur bra eleven sen kommer att vara på att tillgodogöra sig en högskoleutbildning.

Det kan förvisso finnas en risk att lärare grundar betygen på ovidkommande aspekter, som att man hellre ger högre betyg till elever med en liknande bakgrund som sin egen. För att undvika sådant är det viktigt att lärare har en bra utbildning i betygssättning och att kriterier diskuteras kollegialt och återkopplas tydligt till eleverna. Man ska också vara medveten om att det finns risk för social orättvisa även när det gäller prov. Elever med studievana bakgrund kan ha lättare att förbereda sig inför den speciella situation som ett nationellt prov är. Ju bredare underlag desto enklare även för elever från annan bakgrund att visa vad de kan.

Empirin ger också ett svagt stöd för att betygen idag skulle diskriminera socialt utsatta grupper. Det finns i alla fall inget som tyder på att elever i utsatta områden i högre grad missgynnas av dagens betygsättning, om något så är snarare avvikelsen mellan nationella prov och betyg högre i skolor i så kallade utsatta områden.

Ett annat vanligt argument för en starkare koppling till nationella prov är att det skulle minska betygsinflationen. Problemet är bara att ett annat snarlikt problem uppkommer. Nationella prov, till skillnad från exempelvis högskoleprovet, är inte standardiserade mellan olika år. Det gör att svårighetsgraden för betygssteg varierar från år till år, beroende på hur svårt provet blir det aktuella året. Konsekvensen blir att studenter skulle konkurrera på ojämlika villkor mellan olika årgångar. Det gäller förvisso även med den betygsinflation som nu råder, då yngre studenter får en fördel gentemot äldre. Men den effekten är ganska liten från år till år och den är förutsägbar.

Ha råg i ryggen istället för ha ryggen fri

Uttrycket "ryggen fri" hörs med jämna mellanrum i skolvärlden. Lisa Heino bloggar om varför det inte får vara utgångspunkten för läraryrket.


Ett uttryck som genom åren fått fäste i skolvärlden är ”att hålla ryggen fri”. Det kan handla om att som skola ha korrekta dokument som t ex likabehandlingsplaner, incidentrapporter och dokumenterade processer kring anmälningar om mobbning och särskilt stöd. Skolinspektionen lurar i bakgrunden för att när som helst kontrollera att alla papper är i ordning.

Som lärare gäller det även att ur detta perspektiv ha ordentligt på fötterna vad gäller dokumentation kring betygsättning, kunskapskrav och incidenter. Föräldrar kan när som helst anmäla misstänkta felaktigheter till Skolinspektionen.

Hur ska verksamma lärare vilja stanna kvar i yrket och hur ska framtidens lärare lockas dit? Ska man tänka att läraryrkets utgångspunkt ska vara att gardera sig mot inspektion av allehanda slag och hålla ”ryggen fri”? Svar nej och åter nej!

De där tonåringarna som sätter sig längst ner med armarna i kors och med tydliga blickar visar sin misstro mot att jag som svensklärare kan glömma att de kommer lära sig något av min undervisning om svensk lyrik. Den misstron är mitt jobb att omvandla till ett konstaterande: ”den där Tranströmmer sätter ord på sånt jag tänkt på”. Men en omgivning av skolpolitiker och myndigheter med armarna i kors och misstro och kontroll som verktyg, det ska jag som lärare inte behöva stångas mot.

Misstro, kontroll och ifrågasättande som måste bemötas med dokument är kontraproduktivt. Lärande och förståelse äger inte rum bara för att ett kunskapskrav bockas av i en matris. Läroplaner ska lärare använda, inte bevisa utåt att man genomfört varje ord i den i en checklista.

Lärare ska kunna stå rakryggade på läsårets första lektion och säga.

  • Jag är din lärare. Min uppgift är att se till att du lär dig det du ska. Det kan du lita på.

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

I rapporten visar vi också att det finns ett klart samband mellan indraget studiebidrag och att färre elever tar gymnasieexamen. En kort presentation av resultaten finns i Svenska Dagbladet, i Lärarnas tidning och själva rapporten kan nås här.

Frågan är om det är lärarnas sjukskrivningar i sig som leder till de sämre resultaten. Sannolikt är inte svaret ja på den frågan, utan det finns istället en gemensam bov bakom både sjuktal och resultat – arbetsmiljön i skolan.

I de två tidigare rapporter som Lärarförbundet och Sveriges Elevkårer har gjort tillsammans har fokus i högre grad varit just vad det finns för skillnader i arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet mellan kommuner med höga och låga sjuktal och hur dessa skillnader kan påverka resultaten.

Kommuner med låga sjuktal gör mer rätt

I den första, Bra arbetsmiljö höjer elevernas resultat från 2013, konstaterade vi att i kommuner med låga sjuktal för lärare gjorde man mer rätt ur arbetsmiljösynvinkel; förhållningssättet gentemot elever och lärare var bättre. När det framfördes synpunkter på arbetsmiljön tog man i högre grad tag i dem och försökte lösa dem – ledningen lyssnade i högre utsträckning på lärarna och eleverna. Inte minst vägdes ”frågor som stress och förutsättningar att organisera arbetet för jämn arbetsbelastning i större utsträckning in i beslutsfattandet” samtidigt som skolor i större utsträckning får ”de resurser som behövs för att både förebygga arbetsmiljön och åtgärda brister i den".

Vår slutsats då var att hur huvudmannen agerar vad gäller arbetsmiljön i förlängningen påverkar resultaten i skolan. För den som vill ha bra resultat i skolan så gäller det helt enkelt att se till att arbetsmiljön är bra. Även den rapporten blev för övrigt presenterad i Svenska Dagbladet.

I kommuner med låga sjuktal är lärare och elever mindre stressade

2016 gjorde vi en första uppföljning, Bra arbetsmiljö i skolan ger bättre resultat. I den undersökningen lät vi ”respondenterna beskriva olika saker, härefter kallade aktiviteter, som de gör och som påverkar deras känsla för skolan. Dessa har de sedan fått ge olika omdömen.” Det är dessa omdömen och skillnaden mellan kommuner med höga respektive låga sjuktal som står i fokus för analysen.

I kommunerna med låga sjuktal fokuserar man i högre grad på aktiviteter som stödjer lärandet, samtidigt som både elever och lärare är mindre stressade i de kommunerna. Vidare anser lärare och elever i kommunerna med låga sjuktal att de har större möjligheter att påverka både den enskilda och den gemensamma situationen. Samtidigt tycks de stödfunktioner som finns, när något går snett, fungera bättre.

Skillnad i hur man organiserar arbetet

Även i den undersökningen kunde vi alltså se att det finns en skillnad i hur man organiserar verksamheten i kommuner med höga respektive låga sjuktal. I de sistnämnda är det arbetet oftare organiserat på ett sådant sätt att elever och lärare stressar mindre, samtidigt som det finns klart bättre påverkansmöjligheter, bäggedera resultat som går i linje med 2013 års undersökning. Och de funktioner som ska träda in om något går fel tycks också fungera bättre, vilket också är i linje med den tidigare undersökningens resultat att det finns mer resurser att ta till om något behöver åtgärdas vad gäller arbetsmiljön.

Mycket talar därför att det finns en förklaring till varför lärares sjuktal och elevernas resultat samvarierar: lärares och elevers arbetsmiljö – är den bra blir både färre sjuka och resultaten bättre; är den dålig så blir fler sjuka och resultaten sämre. Så ett sätt att förbättra resultaten i skolan är att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbelastning för elever och lärare.

Om seminariet i Almedalen

För den som vill se hela seminariet där den nya rapporten presenterades finns det här. På seminariet medverkade Lina Hultqvist, ordförande, Sveriges Elevkårer; Robert Fahlgren, 2:e vice ordförande, Lärarförbundet; Helene Odenjung, kommunalråd Göteborgs stad, Liberalerna; Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert, OFR; Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande, Lärarförbundet Skolledare; Christine Kastner Johnson, utvecklingschef för gymnasieskolor, Academedia; förutom jag själv och min kollega Ida Strutt, som var moderator.

Lärarförbundets presentation av rapporten i Almedalen

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

I förra veckan presenterade Dagens Nyheter en granskning av ett antal populära fristående skolor vars elevurval var skevt till förmån för barn födda det första kvartalet. Vilka konsekvenser detta får och på vilket sätt det visar varför anmälningstid är ett olämpligt sätt att fördela platser på skrev jag om i bloggen förra veckan.

Skolvalsperioder i praktiken

I en av de diskussioner som följde fick jag lära mig att det finns en populär fristående skola, som tillämpar en form av skolvalsperioder. (Att den gör det och att antagningen ser ut som nedan har jag fått bekräftat i diskussioner med skolan, i dessa kom jag också överens med dem om att inte ange vilken det är.) Skolvalsperioder är det som Moderaterna och Liberalerna föreslår borde ersätta dagens modell. Tyvärr säger de bägge partierna samtidigt inget om vilken urvalsmetod som ska användas, vilket innebär att man får förmoda att de anser att anmälningstid är bra.

Det finns alltså en populär skola som använder skolvalsperioder helt enligt det regelverk som finns. Varje år i oktober en given tid, en given dag släpps platserna till nästa läsår. Alla har chans att samtidigt registrera sig.

Genom att släppa platserna varje år får alla chansen

Detta är bra. Skolan ger alla, även den elev som är nyinflyttad eller adopterad eller den familj som börjat fundera på vilken skola man ska välja lite senare än på BB en chans, genom att släppa platserna varje år.

Samtidigt säger regelverket att det är anmälningstid som gäller, något skolan tagit fasta på. Platserna släpps alltså given tid och given dag – och inom några minuter så har de gått åt; de elever som antas ställs i kö genast efter att platserna har släppts.

Visar på problemet

Det visar varför anmälningstid är omöjlig som fördelningsmekanism om man har skolvalsperioder: Om platserna släpps till exempel klockan nio på morgonen så krävs ett antal saker för att man en ska ha rimlig möjlighet att ställa sig i kö: först och främst krävs tillgång till dator lätt den tidpunkten (endera på arbetet (finns massor med arbeten där du inte kan komma ifrån till en dator en bestämd tidpunkt) eller någon annanstans), att uppkopplingen är bra (att vara på tjänsteresa kan ställa till det), att man inte ligger hemma och är rejält sjuk eller att någon kommer och stör när ansökan ska skickas. Om något av detta händer är man i praktiken chanslös.

Det här visar att det inte, som M och L tycks föreslå, räcker med att införa en skolvalsperiod utan att samtidigt avskaffa anmälningstid som urvalskriterium för den som söker inom skolvalsperioden – anmälningstid innebär i praktiken sekundanmälan.

Skolkommissionen föreslog istället att lottning skulle användas. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.