Lärarförbundet

Kan datortestande förklara förbättrade resultat?

Är det någon skillnad mellan att lösa PISA-testet med dator respektive penna och papper?

Är det någon skillnad mellan att lösa PISA-testet med dator respektive penna och papper?

2015 gjordes PISA testet helt och hållet med datorer istället för med papper och penna. Frågan är om det hade någon effekt på resultatet eller inte? Ett par forskare, Maria Rasmusson och Ulf Fredriksson, har grävt lite mer i de nordiska resultaten för att se eventuella effekter.

Deras studie presenterades på en konferens, som arrangerades av Nordiska ministerrådet, i Helsingfors för ett par veckor sedan och finns också publicerat i rapporten Northern Lights on TIMSS and PISA 2018.

Konferensen hade en del väldigt intressanta inlägg. Bland annat konstaterade Dirk Hastedt från IEA (The International Association for the Evaluation of Educational Achievement) att Sverige har en mycket större utbildningsutmaning än Norge och Finland på grund av att våra elevkullar varierar mycket mer i storlek. Det är en aspekt som man bör komma ihåg när man jämför resultat. (Se bilden nedan.)


Elevkullsutvecklingen i skolår 8 i Sverige, Norge och Finland 1996-2015.

För att återgå till Fredrikssons och Rasmussons bidrag så visade de att framför allt elever i Sverige som tillbringar mycket tid framför datorer utanför skolan, var de som förbättrade sina resultat på läsdelen av Pisa mest 2015 jämfört med 2012. I de andra nordiska länderna är det inte alls lika tydligt vilka som presterade bättre.


Resultatskillnad i PISAs läsförståelsedel relaterat till daglig tid på internet. (Hämtad från Northern Lights on TIMSS and PISA.)

En del av studien som väcker många frågor är den där de tittar på hur många uppgifter eleverna löste av de uppgifter som var identiska 2012 och 2015. Tydligt är att eleverna i de nordiska länderna löste fler uppgifter, men långtifrån alltid korrekt. Det var klart färre frågor som inte blev besvarade eller som eleverna aldrig nådde till år 2015 jämfört med år 2012.

Detta väcker ju åter den fråga som diskuterades i samband med att PISA-resultatet för 2012 presenterades – spelar motivationen någon roll (ett par av uppsatserna i antologin behandlar just motivation). Då gjorde Skolverket en granskning av just hur mycket motivationen skulle kunna förklara av tappet, och kom fram till att minskning av motivationen endast kunde förklara en liten del. Men även om så är fallet kan ju den faktiska motivationen bli högre när datorn allt eftersom man svarar presenterar nya uppgifter, istället för att man själv ska bläddra i provhäftet.

Skillnad mellan olika slags uppgifter

Det allra intressantaste är dock skillnaden elevernas resultat mellan 2012 och 2015 på olika slags uppgifter. PISA-uppgifterna kan delas in tre olika slags uppgifter: reflektera och utvärdera, leta upp och använd samt integrera och tolka. Det är, i alla de nordiska länderna, uppgifterna där det gäller att reflektera och utvärdera som eleverna presterar bättre på 2015 än 2012 (se bilden nedan).


Förändring i PISA-svar mellan 2012 och 2015 relativt olika uppgiftstyper. (Hämtad från Northern Lights on TIMSS and PISA.)

Reflektera och utvärdera kräver i högre grad ett längre textsvar än de andra uppgifterna. En möjlig förklaring är att elever med en hög datorvana (dessa klarade sig som sagt generellt, men framför allt i Sverige, bättre) helt enkelt har lättare att skriva långa texter på dator än med papper och penna.

Och är det förklaringen kanske det vare sig är dålig läsförmåga eller oförmåga att dra slutsatser som förklarar dippen 2012 för Sveriges del – utan att elever med stor datorvana både har läsförmåga och förmåga att dra slutsatser, de är bara ovana att skriva med papper och penna.

Så den riktiga slutsatsen är kanske att man ska behandla resultaten från alla undersökningar med viss skepticism. Det kan finnas helt andra förklaringar till resultatförändringar än de man tror.



Skapa rättvisa mellan kommunerna

Olika kommuner har, bland annat på grund av socioekonomi, olika förutsättningar att bedriva skolverksamhet. Detta måste det kommunala utjämningssystemet beakta.

Olika kommuner har, bland annat på grund av socioekonomi, olika förutsättningar att bedriva skolverksamhet. Detta måste det kommunala utjämningssystemet beakta.

Det kommunala utjämningsystemet är ofta debatterat, inte minst eftersom det uppdateras med viss regelbundenhet. Vissa anser att det är helt fel att ha någon kommunal utjämning, medan andra anser att systemet omfördelar för lite eller efter fel kriterier. Lärarförbundet är mer på den senare linjen.

Vi anser att det behövs en kommunal utjämning för att möjliggöra för alla kommuner att driva verksamhet och att kostnadsutjämningen har varit felkonstruerad, så tillvida att den inte har beaktat socioekonomiska förutsättningar utan, när det gäller skola och förskola, haft fokus på antalet barn. Till vår glädje föreslår nu utredaren Håkan Sörman i Kostnadsutjämningsutredningen att socioekonomi ska beaktas när det gäller förskola och vuxenutbildning. När det gäller grundskolan avstår han från att lägga ett sådant förslag eftersom statens likvärdighetsbidrag fyller samma funktion.

Frågan är dock vad detta betyder för skolan i praktiken? Ett sätt är att se till hur kommuns kostnader för en viss verksamhet förhåller sig till referenskostnaden (ett sätt att göra kommunala kostnader jämförbara med varandra, se nedan) för samma verksamhet (motsvarande uträkning för totalkostnaden för utbildning per kommun gjorde vi här) och hur denna kvot är relaterad till något värde som mäter skolutmaningen för en kommun.

Numera tas det fram ett index över hur stor utbildningsutmaning varje huvudman har (finns hos Skolverket under rubriken Stöd för att ta fram en plan), som går att använda till det. Indexets genomsnitt är satt till 100 och en kommun som har lägre värde än 100 har en mindre utbildningsutmaning än genomsnittet och ju lägre tal desto mindre utmaning; för kommuner över 100 är det det omvända som gäller.

Här nedan kommer jag av två skäl använda det preliminära indexet som togs fram av Skolkommissionen för år 2016; det ena är att jag tittar på kostnaderna för åren 2016 och 2017 och det andra att detta är ett värde för alla elever som bor i kommunen, inte bara för dem som går hos den kommunala huvudmannen.

Om vi börjar med grundskolans kostnader delat med grundskolans referenskostnad relativt likvärdighetsindexet så får vi fram denna graf för de två åren:


Varje prick är en kommun där de blå prickarna är 2016 års värden och de orange 2017 års. För båda åren gäller att det finns ett samband mellan likvärdighetsindexet och hur mycket en kommun lägger på skolan, ett samband som är klart starkare år 2017 än 2016. De statliga likvärdighetspengarna började komma höstterminen 2017 och tydligt är att det fick effekt genast – resurserna till grundskolan i socioekonomiskt svaga kommuner växer mer mellan de två åren än vad de gör i socioekonomiskt starkare kommuner.

Likvärdighetsbidraget fungerar

Vi kan alltså konstatera att kommuner med större socioekonomisk utmaning lägger mer pengar relativt sin referenskostnad än andra kommuner och att detta har förstärkts mellan åren 2016 och 2017 – avsikten med det statliga likvärdighetsbidraget har alltså uppfyllts.

Det bör därför finnas kvar, i en eller annan form: Endera i sin nuvarande som ett riktat statsbidrag eller om man vill avskaffa det (som delar av oppositionen vill) genom att det förs in kostnadsutjämningen istället.

Om vi istället riktar blicken mot förskola, fritidshem och gymnasieskola blir bilden en helt annan. Först och främst sker det ingen förändring mellan åren, utan bilden för de tre verksamheterna är densamma för bägge åren. Därför har jag valt att visa allra tre verksamheternas bild bara för året 2016.


För alla tre områdena är det väldigt lite som händer när likvärdighetsindexet ökar, samtidigt som spridningen mellan punkterna är väldigt stor.

Om det är något område där det kan finnas en större satsning i kommuner med större skolutmaning så är det för gymnasieskolan. Men det är både en modest ökning och genomsnittslinjen förklarar väldigt lite av skillnaden mellan kommunerna. För både fritidshem och förskola kan man konstatera att det inte föreligger någon som helst större satsning i kommuner med större socioekonomisk utmaning än i kommuner med mindre socioekonomisk utmaning.

Ju tidigare resurser sätts in desto bättre

När man ser detta – och samtidigt vet att resurser är extra viktiga för barn med större socioekonomisk utmaning än andra barn och att, enligt nobelpristagaren James J. Heckman, ju tidigare resurserna sätts in desto bättre är det – är det svårt att inte förvånas över att politiker inte har tagit tag i denna fråga ännu.

Med en smart omfördelning genom kostnadsutjämningen skulle resurserna till de barn som går i fritidshem och förskola i socioekonomiskt utsatta kommuner kunna öka och dessa barn få en klart bättre start på sin skolgång. Därför är Håkan Sörmans förslag om att socioekonomiska komponenter bör in i kostnadsutjämningen för dessa verksamheter ett förslag i rätt riktning, som skapar större rättvisa mellan kommunerna.

Detta är också något som Lärarförbundet har drivit en längre period, till exempel i samband med att kravet på att kommuner ska fördela resurserna socioekonomiskt fördes in skollagen och i det arbete som Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand gjorde i Skolkommissionen. Ett arbete som ledde fram till det likvärdighetsbidrag som idag finns i för grundskolan och som vi kan se har haft effekt genast.

Not referenskostnad

För grundskolan beaktas när referenskostnaden tas fram andel 7–15-åringar i kommunen, andel barn med utländska bakgrund samt beräknade merkostnader för skolskjuts och små skolor. Dessutom beaktas löner, bebyggelsestruktur och befolkningsutveckling. För de andra tre områdena ser det ut på motsvarande sätt.

Fejkade grupper i förskolan?

Statistiken tyder på att förskoleavdelningar beräknas på olika sätt i olika kommuner.

Statistiken tyder på att förskoleavdelningar beräknas på olika sätt i olika kommuner.

I början av oktober fram till 1 november ska huvudmännen rapportera hur många inskrivna barn det finns per avdelning i förskolan. Men hur definierar huvudmännen en avdelning? På den frågan finns det många olika svar i olika kommuner.

När huvudmännen, kommunala som fristående, ska rapportera in hur stora barngrupperna är så är Skolverkets definition inskrivna barn per avdelning. I början av oktober skickar SCB ut inloggningsuppgifter för inrapportering av hur många inskrivna barn det finns per avdelning. Huvudmännen ska svara innan 1 november.

Inskrivna barn per avdelning låter ju som en enkel definition, eller? Visst slipper vi diskussionen om hur många barn som vistas där samtidigt, eller att föräldraledigas och arbetssökandes barn går på förskolan 15 timmar och räknas som ”halva” barn osv. Men hur definierar huvudmännen en avdelning? På den frågan finns det många olika svar i olika kommuner.

Det har dessutom funnits ett riktat statsbidrag för att minska storleken på barngrupperna. Bra och nödvändigt för att göra något åt ett av de största arbetsmiljöproblemen i förskolan har Lärarförbundet hävdat men uppfinningsrikedomen har på sina håll varit alltför stor.

En förtroendevald i Lärarförbundet Kungsbacka berättade om att Kungsbacka kommun gör 3 avdelningar av 2 utan att göra några anpassningar av lokalerna. Den personalförstärkning som görs är endast avlösare som avlöser på flera ställen när planering ska genomföras. Ingen ökning av förskollärartätheten eller antalet barn per personal är oförändrat. Kontentan är att arbetsbelastningen är oförändrat hög men antalet barn har i statistiken sjunkit från 18,6 2015 till 11,6 2016. Det ser snyggt ut på pappret men medlemmar känner inte igen sig.

Att tänja på begreppet avdelning har tagit en helt annan vändning i Linköping. Där har en personal med en trygghetsgrupp med ca 6 barn blivit en avdelning som rapporterats in till Skolverket. Det ser också snyggt ut på pappret, lite för snyggt?

2015 hade Linköping 18,2 barn/avdelning enligt Skolverkets statistik. 2016 hade siffran ändrats till 9,3 barn/avdelning. Samtidigt hade antalet barn/årsarbetare sjunkit från 5,3 till 5,0. Mer siffror från Linköping som retar nyfikenheten är antalet avdelningar i Linköpings förskolor. 2015 fanns 428 avdelningar, 2016 fanns 839 avdelningar och 2017 steg antalet till 1033! Babyboom? Enorm inflyttning? Nej, den lilla trygghetsgruppen som en personal ansvarar för blev i statistiken en avdelning. Det här är statistik som politiker studerar innan beslut fattas och i Linköping visade den missvisande statistiken att det fanns utrymme för att utöka vistelsetiden för föräldraledigas och arbetssökandes barn. Det politiker såg var att barngrupperna var så små!

Denna godtycklighet skapar inte en rättvisande bild som medlemmar känner igen sig i. Beräkning av statsbidrag och politiska beslut måste kunna luta sig mot tillförlitliga, rättvisande och jämförbara siffror. Därför måste Skolverket tydligare definiera vad en avdelning är.

En uppmaning till avdelningarna att föra upp frågan om inrapportering i samverkan eller MBL och att Lärarförbundet är delaktiga i hur det rapporteras. Lärarförbundets förtroendevalda kan verkligheten och har daglig kontakt med medlemmar därför är det så viktigt att inrapporteringen granskas ytterligare en gång, genom Lärarförbundets ögon.

Vad förklarar den ökade behörigheten?

När man jämför resultat mellan åren måste man beakta sammansättningsförändringarna, annars kan man dra fel slutsatser.

När man jämför resultat mellan åren måste man beakta sammansättningsförändringarna, annars kan man dra fel slutsatser.

Härom veckan presenterades grundskolans betygsresultat från i somras. Allt större andel blir behöriga till gymnasieskolan. Det är glädjande, men frågan är hur mycket resultatförändringen säger.

Förra året skrev jag ett inlägg om att det mest var sammansättningsförändringarna som förklarade de sjunkande resultaten, där jag i slutet konstaterade att jag var ”övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren” på grund av att sammansättningsförändringarna skulle gå åt andra hållet. Och så är det så klart.

Nu ska man inte tolka det här som att det inte spelar roll vad som görs i klassrummen varje dag eller att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en bra skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Lärarnas jobb är fortfarande det viktigaste för vad som händer i skolan.

Låt oss glädjas

Så låt oss glädjas att det går åt rätt håll med resultaten, men inte glömma de strukturella förklaringar som förklarar en hel del. Nu tänker jag visa varför:

I förra årets inlägg grävde jag fram uppgifter om resultat för olika delgrupper under de senaste åren och satte resultaten i relation till andel av eleverna i de olika delgrupperna. Slutsatsen var att väldigt mycket av de sjunkande resultaten förklaras av att andelen nyanlända och andelen med okänd bakgrund vuxit kraftigt, snarare än att någon grupp i sig fått kraftigt försämrade resultat.

I årets PM har Skolverket detta diagram, som visar hur olika grupper klarat sig olika år:



För de som är födda i Sverige och de som invandrat före skolstart är behörigheten relativt konstant över åren, och eftersom dessa normalt är omkring 90 procent av eleverna står det rätt klart att så stora förändringar som vi sett över tid inte kan förklaras av enbart resultatförändringarna (2013 och 2014 låg behörigheten till gymnasieskolans yrkesprogram på cirka 87 procent, vilket sjönk till drygt 82 procent år 2017).

Anledningen är i stället det som brukar kallas för sammansättningsförändringen, alltså hur stora de ingående grupperna är i förhållande till varandra. Det blir tydligt när vi ser till andelen som var född utomlands (inklusive okänd bakgrund) de olika åren: 2013 och 2014 var den strax över tio procent, men 2017 hade andelen stigit till 18 procent. När jag uppskattar andelarna i Skolverkets PM i år (se bilden nedan) så har andelen född utomlands sjunkit till 15,6 procent.



Det är, enligt Skolverkets PM, 5,8 procent som är nyinvandrade och 1,6 procent som har okänd bakgrund som slutade i år 9 i år. Förra året var samma siffror 5,7 procent respektive 3,6 procent. Bara den förändringen lär påverka resultaten kraftigt.

I år var det 84,4 procent som blev behöriga till ett nationellt program, förra året var det 82,5 procent. Det är en ökning med 1,9 procentenheter, vilket är mycket. Men om vi räknar om förra årets resultat per varje delgrupp med årets storlekar på delgrupperna så skulle det årets snitt varit 83,9 procentenheter (finns viss osäkerhet i siffrorna, eftersom jag uppskattat vissa gruppers storlek). En stor del av förbättringen kan alltså förklaras av sammansättningsförändringen.

Sammansättningsförändringar spelar roll

En slutsats är i varje fall klar: Sammansättningsförändringarna spelar roll för resultaten, inte minst år när olika delgruppers andelar förändras så kraftigt som de senaste åren. Det måste man komma ihåg när man granskar resultatutvecklingen mellan åren.


Arbetet i skolan pågår oavsett vem som tar vem i riksdagen

Foto: Melker Dahlstrand

Foto: Melker Dahlstrand

​Valet är över men vem som kommer ta vem i riksdagen är fortfarande skrivit i stjärnorna. Men oavsett hur det blir så pågår flera skolpolitiska utredningar som kan spela stor roll framöver. Lärarförbundets samhällspolitiska chef Malin Tufvesson belyser här de viktigaste.

I riksdagen och i många kommuner är det parlamentariska läget oklart. Var det slutar får framtiden utvisa men oavsett så måste de politiska partierna samarbeta i skolfrågorna. Skolan är i stort behov av att det skapas en stabil skolpolitik – enbart då kan skolan styras långsiktigt och med stabilitet.

Inom skolans område pågår ett antal statliga utredningar och det finns några frågor som ligger och väntar på att bli omhändertagna av en utbildningsminister. Jag tänkte lyfta några av de viktigaste.


Kursplaner och betyg

Skolverket arbetar med en kursplanerevidering för grundskolan och kommer att titta på kunskapskrav, uttrycken för kunskaperna och det centrala innehållet. Det är en revidering som är viktig för att lärares uppdrag ska kunna begränsas. Arbetet ska ske i samverkan med forskare och professionen och i oktober ska en enkät som ger möjlighet till att ge input lanseras. Ta chansen och kom med åsikter! Mer information finns hos Skolverket.

Det pågår också en betygsutredning som ska titta på hur ämnesbetyg ska kunna införas i gymnasieskolan samt om och hur kompensatoriska inslag kan införas i betygssystemet. Det här är en utredning som kommer kunna föreslå en hel del förändringar som kommer påverka alla betygssättande lärare. Utredningen arbetar aktivt med att hämta in lärarsynpunkter och gör det via en facebooksida. Du hittar den här: https://www.facebook.com/betygsutredningen2018/ Utredningen pågår till november 2019.


Skolval, styrning och finansiering

I somras tillsattes en utredning som kan få stor påverkan på skolsystemet. Utredningen ska föreslå åtgärder som kan minska skolsegregationen och utreda frågan om hur elevers önskemål om skolplacering ska fungera framöver. Utredningen ska också föreslå åtgärder som kan förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola. Det här är en viktig utredning som kan leda till åtgärder som gör att likvärdighet i skolan ökar. Men det kommer också kräva att politiker från alla politiska partier vågar ta hand om utredningens förslag och göra förändringar som kanske inte är de enkla lösningarna.

Gymnasieskolans styrning ska se över. Utredaren ska föreslå en modell för hur gymnasieskolan kan planeras och dimensioneras regionalt och hur finansieringen ska utvecklas. Utredningen ska pågå fram till februari 2020. Det här är en utredning som kan komma med förslag som kräver en del förändringar och som förhoppningsvis gör att resursfördelningen förändras. Skolpengen behöver viktas inte bara efter program utan även efter elevernas förkunskaper. Samma program på olika skolor kan behöva olika resurser beroende på vilka förkunskaper eleverna har med sig.


Fritidshem och modersmål

Precis före valet tillsattes en utredning om fritidshem. Utredningen ska titta på likvärdighet och fritidshemmets kompensatoriska uppdrag. Det här en viktig utredning då det verkligen krävs åtgärder för att komma tillrätta med de växande elevgrupperna och den sjunkande lärartätheten på fritidshemmen.

Det pågår även en utredning om modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål. Utredningen ska kartlägga tillgången till och deltagandet i modersmålsundervisning och studiehandledning i modersmål i grundskolan, vilket är viktigt för att alla elever ska få det stöd som de behöver. Utredningen ska också analysera hur modersmålsstudier och studiehandledning på modersmål förbättrar elevens resultat i skolan. Det här en utredning som pågår året ut och som är en viktig pusselbit för den framtida utvecklingen av modersmål i skolan. Parallellt med denna utredning måste det börjas dra i en mängd olika frågor kopplat till modersmålslärarna som nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige. Lisa Heino bloggade om det på utredarbloggen för ett tag sedan.


Professionsprogram

På utbildningsdepartementet ligger förslag från Nationella samlingsutredningen och väntar. I den utredningen finns förslag om hur ett professionsprogram för lärare och skolledare skulle kunna införas. De förslagen är viktiga för att säkerställa att lärare få möjlighet till kompetensutveckling och utveckling under hela yrkeslivet. I utredningens förslag finns också förslag om att skollagen ska förtydligas gällande att huvudmannen ska se till att skolledare har goda förutsättningar för sitt pedagogiska ledarskap. Det är ett förtydligande av lagen som är viktigt att få på plats.


Men vem tar vem?

Det är tydligt att oavsett vem som kommer ta vem i riksdagen så pågår ett aktivt arbete i utredningar som kan leda till förändringar som kan öka likvärdigheten, resurserna och läraruppdragets innehåll på olika sätt. Och den kloka politikern ser till att dessa utredningar verkligen får arbeta igenom sina frågor. För förhoppningsvis kan de leda till att den svenska skolan får bättre förutsättningar. Men oavsett vem som tar vem så pågår det ett makalöst arbete i landets skolor varje dag, varje timme och varje minut. Och det arbetet får det inte på något sätt ruckas på oavsett vem som tar vem. För det är där samhällets framtid byggs på riktigt.


PS. Vill du fördjupa dig mer i valresultatet så har 80 forskare analyserat valet ur flera olika aspekter och samlat det under paraplyet Snabbtänkt. Du hittar deras arbete här.

Det går att bygga ut lärarutbildningen med bibehållet söktryck

Trots att antalet unga vuxna sjunkit de senaste åren har söktrycket till lärarutbildningarna fortsatt att gå upp nästan varje år sedan starten för den nya lärarutbildningen 2011. Snart vänder demografin och det kommer att bli fler som kan söka sig till högre utbildning och lärarutbildning.

SCB:s senaste prognos om lärarbristen i Sverige visar att det kommer råda brist på 79 000 lärare år 2035. Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) behövs det därför 8 000 fler nyexaminerade lärare varje år för att täcka behovet. Det är dock lättare sagt än gjort, för det måste också finnas de som söker till lärarutbildningarna. Dessutom finns det i debatten om att stärka läraryrkets attraktivitet även en önskan att öka söktrycket till utbildningen (definierat som antalet behöriga förstahandssökande per antagen). Det finns dock en inneboende motsättning i att sträva efter allt fler lärarstudenter, ökat söktryck och högre antagningskrav samtidigt. Risken är att en utbyggnad leder till att fler tas in som saknar möjlighet att ta sig igenom lärarutbildningen.

Mediabilden av söktrycket till lärarutbildningen är dock onödigt mörk. Det är endast ett fåtal lärosäten som har program som inte går att fylla. Såväl dimensionering som söktryck varierar mellan olika lärarutbildningar, mellan 1,2 och 1,9 förstahandssökande per plats. Så för vissa program är det möjligt att bygga ut antal platser, de har helt enkelt tillräckligt med kvalificerade reserver redan idag.

Söktrycket till lärarutbildningen är inte heller givet, det går att påverka. Dels påverkas söktrycket av lärarutbildningens egen attraktivitet, men det kan även handla om nya modeller för studiemedel (exempelvis det högre studiebidraget för KPU) eller bilden av kvalitet på utbildningen. Men framför allt påverkas söktrycket av läraryrkets attraktivitet, det är därför en god löneutveckling och goda arbetsvillkor är centrala för att mildra lärarbristen.

Men möjligheterna att bygga ut lärarutbildningen behöver också ta hänsyn till underliggande demografiska och ekonomiska trender. Därför behöver vi följa hur söktrycket utvecklats över tid. I diagrammet nedan från BP 2018 redovisas utvecklingen av antalet behöriga förstahandssökande, antalet antagna och söktrycket till lärarutbildningarna för perioden 2011–2016, dvs sen den nya lärarutbildningen introducerades. Antalet behöriga förstahandssökande till lärarutbildningarna ökade kraftigt efter att de nya lärar- och förskollärarexamina infördes 2011, vilket möjliggjort en utbyggnad. Trots utbyggnaden har söktrycket till utbildningarna ökat något sedan 2011. Höstterminen 2016 var söktrycket 1,5 behörig förstahandssökande per antagen. Motsvarande siffra höstterminen 2011 var 1,2. De två senaste åren har programmen byggts ut något samtidigt som vi kan se en mindre minskning av antalet sökande (särskilt till förskollärarprogrammet), vilket inneburit ett något lägre söktryck.

Diagram 1. Antal behöriga förstahandssökande, antagna och söktryck till yrkesexamensprogrammen inom pedagogik och lärarutbildning, hösttermin. Källa BP2018 [1]

Det finns dock ytterligare en komponent att ta hänsyn till när det gäller möjligheten att bygga ut lärarutbildningarna, och det är den demografiska utvecklingen. Ju större åldersgruppen unga vuxna är, desto fler finns det att rekrytera till lärarutbildningen. I diagrammet nedan så kan vi se att åldersgruppen 19-24 har minskat stadigt sen 2012. Det är därför positivt och hoppingivande att söktrycket till lärarutbildningen trots det har gått upp under nästan hela denna period. Lärarutbildningen har alltså blivit betydligt attraktivare under denna tid, även jämfört med övriga utbildningar och karriärval för denna åldersgrupp.

Om antalet unga vuxna skulle minska de närmaste åren skulle det på sikt vara svårt att upprätthålla söktrycket. Lyckligtvis har vi i stort sett nått botten, nu vänder det. I SCBs prognos av befolkningsutvecklingen kan vi se att antalet unga vuxna (i det här fallet åldern 19-24) ökar många år fram i tiden. Statistiken visar att botten nås år 2020 och att det sedan blir en ihållande ökning, i varje fall fram till år 2030. Som lägst kommer det att vara 693 000 individer i åldern 19-24. Det kommer sen att stiga med mer än 100 000 individer fram till år 2030, alltså en ökning med mer än tio procent. Allt annat lika betyder det att 1500 fler studenter än idag kan antas till lärarutbildningar.

Diagram 2. Antalet individer i åldern 19-24 åren 2011-2030. Källa SCB (egna beräkningar)


Ytterligare en faktor som tillkommer och som kan vara en delförklaring till att antalet sökande till lärarutbildningen minskat de senaste åren är konjunkturläget. Enligt Konjunkturinstitutetkulminerar den rådande högkonjunkturen i Sverige i år. Det spelar roll för utvecklingen av söktrycket eftersom forskning visar på att det finns ett tydligt samband mellan efterfrågan på högre utbildning och konjunktur i Sverige, ju bättre konjunkturen är desto färre söker sig till högre utbildning. Den kommande lågkonjunkturen som förutspås av KI kommer alltså att addera på effekten av att kullarna unga vuxna växer.

Det finns alltså goda möjligheter att bygga ut lärarutbildningen från 2020 utan att behöva riskera att söktrycket sjunker. Det är svårt att bedöma hur många platser det kan handla om men enbart den demografiska utvecklingen bör innebära att det går att bygga ut lärarutbildningen med samma proportion vilket skulle innebära ca 1500 platser. Det är på intet sätt tillräckligt med tanke på den stora och ökande lärarbristen, utan det krävs fler reformer för att öka lärarutbildningens och läraryrkets attraktivitet. Men det visar att vi redan nu kan börja planera för en väldigt välbehövlig utbyggnad.



1. Anm.: Avser totalt antal sökande och antagna till yrkesexamensprogram inom pedagogik och lärarutbildning (folkhögskollärarexamen, förskollärarexamen, grundlärarexamen, speciallärarexamen, specialpedagogexamen, yrkeslärarexamen, ämneslärarexamen och lärarexamen). Söktryck definieras som antal behöriga förstahandssökande per antagen och visas på sekundäraxeln. Antagen motsvarar inte faktiska nybörjare utan de som erbjudits en utbildningsplats.


Siffrorna visar sjunkande sjuktal, men blir vi friskare?

Försäkringskassan har publicerat nya siffror på hur sjukskrivningarna har utvecklats sista året. Glädjande nog visas en fortsatt nedåtgående trend från förra året. Det gäller arbetsmarknaden som helhet men också för de som arbetar inom skola och förskola.

naste åren har sjukdomarna inom psykisk ohälsa och de diagnoser som ingår varit i fokus, då vi ser att det är där lärare och skolledare är mest drabbade. I diagnosgruppen ”Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar” ingår ex posttraumatiskt stressyndrom, anpassningsstörning, reaktion på svår stress, utmattningssyndrom, förstämningssyndrom, m fl.

Antal sjukskrivna har fluktuerat över tid, ofta följs lågkonjunktur och sjuktal åt.

Sjuktal bild 1 utredarbloggen

I diagrammet ovan där vi ser pågående sjukfall inom psykiska sjukdomar, för samtliga på arbetsmarknaden, så syns det tydligt att nivån på antal pågående sjukfall var låga 2010 medan det 2016 låg på en rekordhög nivå (alla siffror är tagna från kvartal 2 varje år).

Tittar vi på hela arbetsmarknaden så följer även den en nedåtgående trend när det gäller antal startade sjukfall per 1000 anställda:

Sjuktal bild 2 utredarbloggen


Tittar vi specifikt på gruppen inom bransch utbildning* så ser vi att det följer samma mönster. Tyvärr har vi ännu inte tillgång till de sammanställda siffrorna för 2018 utan de sträcker sig fram till 2017, eftersom man här tittar på helår.

Sjuktal bild 3 utredarbloggen


Men har vi då blivit friskare inom skolans värld?

En relevant fråga att ställa sig blir då: blir vi friskare? Statistiken visar ju tydligt på att sjuktalen inom förskola och skola fortsatt är höga även om de har börjat att sjunka något.

Försäkringskassan beskriver i sin rapport ”Sjukfrånvaron på svensk arbetsmarknad” (maj 2018) den ökade risken för sjukskrivning för bland annat verksamma inom förskolan. I rapporten påpekas det också: ”De stora yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg bidrar genom sin storlek betydligt mer till utgifterna inom sjukförsäkringen”. Är det en uppmaning till arbetsgivarna att ta sitt ansvar när det gäller kostnaderna för sjukförsäkringen? Borde inte myndigheter kunna göra gemensam sak i en sådan viktig fråga som individers hälsa, istället för att påpeka att kostnaderna för sjukförsäkringen är för höga? För vem finns våra myndigheter? De är ju satta att tillvarata medborgares rättigheter utifrån socialförsäkringsbalkens lagparagrafer!

Borde det inte istället vara så att vi gemensamt uppmanar huvudmän att följa arbetsmiljölagen och se till att ingen blir sjuk av arbetet? Att myndigheter i den här frågan gör gemensam sak? Att uppmana huvudmän att se till att rektorer får förutsättningar för sin verksamhet, både för att bedriva en verksamhet med kvalitét och en frisk arbetsplats?

Många frågor blir det och under tiden så fortsätter lärare och skolledare att ha hög arbetsbelastning och därmed riskerar sjukskrivning. Aldrig har det varit så viktigt som nu att se över sitt schema och vara noga med att paus och rast ryms inom arbetstiden.

Vad säger forskningen?

Forskning visar tydligt på hur viktigt det är med återhämtning, även under arbetsdagen. Vi blir mindre effektiva om vi inte respekterar kroppens behov av återhämtning. Mats Hagberg, professor i arbetsmedicin, har tillsammans med kollegor från Göteborgs universitet genomfört en studie som omfattar 3534 män och 4115 kvinnor, som två år efter sjukfrånvaron fick besvara ett antal frågor kring möjlighet att ta paus och rast och därmed få den återhämtning som behövs under arbetsdagen men även hur man sov och om vilan mellan arbetsdagarna var tillräcklig. I studien förklarar han att skillnaden i män och kvinnors sjukfrånvaro till 60 % består av brist på återhämtning i arbetet. Studien publicerades i den engelskspråkiga vetenskapliga tidskriften Plos One i juli 2017.

Så se över ditt schema! Finns det utrymme för rast och paus? Om inte, prata med din chef! Att godta svar som ”rast och paus kan du ta om verksamheten tillåter” är inte ett alternativ! Sådana svar kan endast ges i särskilda fall, vid plötslig sjukdom eller annan plötslig händelse som inte har kunnat planeras i förväg. Inte användas som en möjlighet att i smyg skära ned på personal! För om organisationen är så tajt att du inte hinner ta ut rast och paus, då har verksamheten inte organiserats utifrån de lagkrav som finns, både i Arbetsmiljölagen, i föreskrifterna Organisatorisk och social arbetsmiljö och sist men inte minst; Arbetstidslagen.

Vem ska jobba i Sveriges förskolor och skolor?

Om arbetsmiljön på våra arbetsplatser riskerar att göra oss sjuka, vem ska då ta hand om Sveriges framtid? För det är ju just det som våra barn och elever är: Sveriges framtid! De förtjänar en förskola och en skola av bästa kvalitét! För att kunna ge det behöver vi förutsättningar och en av dessa förutsättningar är just en arbetsmiljö som inte gör oss sjuka!

Om jag är nöjd med en nedåtgående trend i sjuktalen? Det blir jag först när det är bevisat att det beror på att vi är friskare (inte på ökade andel avslag på sjukpenning) och när rektorer har fått förutsättningar för en verksamhet där ingen riskerar att bli sjuk p g a för hög arbetsbelastning!

*Sedan 2014 har Försäkringskassan övergått till att sammanställa sjuktal utifrån bransch istället för yrkeskategori som tidigare.


-Idag 7C, ska vi prata om vad skolplikt innebär. - Men säg vad jag ska göra, för jag ska vara ledig nästa vecka

Det har knappt gått en månad sedan sommarlovet och redan vittnar väldigt många lärare och rektorer om travar av ledighetsansökningar från elever. Hur är det där med ledighet i ett land med skolplikt egentligen?

I Sverige råder skolplikt i de obligatoriska skolformerna, d v s i förskoleklass och grundskola. Enligt Skolförordningen har en elev i grundskolan 178 dagars skolplikt per år. Det är enligt Skollagen kapitel 7, vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan.Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”.

Så 178 dagars skolplikt och ingen automatisk rätt till ledighet utöver loven. Men enligt skollagen får en elev ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” Är en resa till Spanien veckan efter Höstlovet, eller en skidvecka strax före Påsklovet enskilda angelägenheter? Diskutera gärna i bikupor hemma vid köksbordet.

Rektor ska enligt skollagen besluta över all ledighet. Och skollagen förtydligar även till rektor att hen inte får uppdra åt någon annan att fatta beslut om ledighet som är mer än tio dagar.

Här vill jag poängtera, den här paragrafen i Skollagen är ett förtydligande för rektors mandat, den är inte skriven till vårdnadshavare som att det är fritt fram för barnet att vara ledig i tio dagar per läsår, oavsett skolplikten.

Detta är dock en uppfattning som florerar i en hel del skolors föräldragrupper.

- Men jag har fem dagar kvar att ta ut i ledighet för X.

- Vi planerar för en vecka ledigt på höstterminen och en på vårterminen. Det får man ju.

Så till denna myt och felaktiga uppfattning säger skollagen nej och åter nej! Det står inte att eleverna har skolplikt 178 dagar, men 168 om vårdnadshavarna tycker det. Det här kan inte nog poängteras och upprepas!

Rektor beviljar alltså ledighet eller avslår den. Det är upp till varje enskild rektor att besluta om detta. Men ett avslag respekteras tyvärr inte alltid. Vårdnadshavare överträder rektors beslut och bryter därmed mot skolplikten. Vad sänder det för signaler?

Så till ett annat argument som också kan komma upp i diskussioner om ledighet:

- Det är väl inte så farligt om eleverna är lediga några dagar? De kan ju lära sig massor när de t ex är bortresta, eller deltar i turneringar, eller varför inte hos frisören? Alla olika upplevelser ger ju påfyllning till kunskaperna på något sätt.

Ja, så kan man tänka och det är inget som varken skollagen eller andra förordningar säger något om, för dessa aktiviteter utanför skolan kan upplevas under loven. De är loven liksom tänkta att vara förutsättningen för, ledig tid för eleven att kunna göra andra saker än att vara i skolan.

Men om några elever är lediga lite då och då, det gör väl inte lärarna så mycket?

Lärare planerar sin undervisning utifrån den undervisningstid som ska genomföras. Utgångspunkten för en lektion, för genomgångar, för uppgifter på lektionstid, för ett arbetsområde, för en redovisning, för ett prov, för allt, utgår från den undervisningstid som alla elever ska vara på. Eleven ingår i ett undervisningssammanhang, i en klass eller grupp. Om en lärare har fem undervisningsgrupper i t ex SO och återkommande har ett antal elever som kommer fram efter lektionen och säger.

- Jag är ledig nästa vecka, vad ska jag göra då? Och jag missar provet, när kan jag göra det istället?

Detta tar tid för lärare, det kan förhindra flödet i undervisningen och det ökar administrationen där högar av ledighetsansökningar innebär en mängd individuella genomgångar med respektive elev. Dels ska eleven få veta i förväg vad som krävs för att inte komma efter och efter ledigheten, behöver läraren se till att eleven hänger med igen. Är detta rimligt att förvänta sig, då ansvaret för skolplikten inte ligger på läraren?

Till detta behöver även konsekvensen för många elever belysas. Många blir väldigt stressade av att vara borta från skolan och missa lektioner och sedan ha saker att ta igen när de kommer tillbaka. En konsekvens vårdnadshavare beaktar?

Det här borde egentligen inte behöva diskuteras och påpekas. Skolplikten är en grundläggande förutsättning för hela skolans funktion. Att skolan är viktig befästs genom skolplikten. Om man inte ser skolplikten som förpliktigande, vad signalerar man då är viktigt i ett samhälle?

Resurser på OECD-snittet räcker inte

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

I diskussionen brukar det då och då påstås att Sverige lägger väldigt mycket resurser på utbildning jämfört med andra länder. Frågan är dock om det stämmer? Man kan på goda grunder misstänka att vi av demografiska skäl borde lägga mer än många andra länder.

Idag presenterades OECDs rapport Education at a Glance (EAG). Det är den stora statistikbibeln för den som vill fördjupa sig i skillnaderna mellan olika länders utbildningssystem. Där finns jämförande uppgifter om hur många som tar en högskoleexamen, hur mycket lärare tjänar, om utbildning lönar sig i olika länder, men även om hur mycket olika länder spenderar på sitt utbildningssystem.

Att jämföra olika länder är svårt, till exempel löneuppgifter blir helt olika beroende på om det förekommer arbetsgivaravgifter eller inte, men just kostnaderna för utbildningsväsendet är ganska jämförbara då de jämförs genom att man se till hur stor andel av BNP som läggs på sektorn.

Sverige satsar inte mycket över snittet

För Sveriges del lägger vi 1,8 procent av BNP på skolåren 1–6, 0,8 på 7–9 och 1,0 på gymnasieskolan. Det är lite mer än OECD-snittet, som ligger på 1,5 procent, 0,9 respektive 1,1. Sammanlagt för grundskolan ligger vi alltså lite över snittet (plus 0,2) och 0,1 under snittet för gymnasieskolan. Det är ingen stor satsning utöver snittet.

I nedanstående tabell så jämförs hur stor andel av BNP som läggs på utbildning i Sverige och några länder i vårt närområde:

Tidigare åren i grundskolanSenare åren i grundskolan
GymnasieskolanSumma
Finland1,4
1,11,4
4,0
Norge2,11,01,54,6
Nederländerna1,21,21,23,6
Sverige1,80,81,03,6
OECD1,50,91,13,5

Tabell: Andel av BNP som läggs på utbildning

Som synes satsar Norge och Finland klart mer än Sverige på utbildning, 4,6 respektive 4,0 procent av BNP. Men även Nederländerna ligger i samma nivå som Sverige.

Det sistnämnda är förvånansvärt. Nederländernas högre befolkningstäthet gör att de i genomsnitt kan ha klart större klasser, och därigenom lägre lärartäthet än Sverige. Det ser vi också när vi tittar på lärartätheten: i Sverige är den 13 elever per lärare i snitt, medan den i Nederländerna är 17 elever per lärare.

När man betänker att både våra två grannländer, med en geografi och befolkningsstruktur som påminner om oss själva, satsar klart mer än vi och att ett land som Nederländerna satsar lika mycket som vi är det mycket som talar för att Sverige inte borde ligga på OECD-snittet, utan istället en bit över.

Utvecklingen går åt fel håll

Tyvärr tycks också utvecklingen gå åt fel håll. 2005 gick, enligt EAG, 8,1 procent av de samlade offentliga utgifterna till utbildning i grundskola, gymnasieskola och eftergymnasial utbildning som inte ligger på högskolenivå. 2015 var motsvarande andel 7,8 procent. Och då har också den offentliga sektorns andel av ekonomin minskat under samma period, så minskningen är i praktiken större än vad den verkar (enligt Ekonomifakta från 52,4 procent år 2005 till 49,6 procent 2015).

Med hänsyn till vårt lands geografi och befolkningstäthet talar mycket för att Sverige borde ta sig upp till åtminstone den finländska nivån på satsning på utbildning, så att 4 procent av BNP skulle gå dit. Att bara ligga på eller strax över OECD-snittet räcker inte.

Skolan är en friskfaktor för barn och unga

Idag är det dagen för uppmärksammande av ungas psykisk hälsa. Flera rapporter på senare tid har visat att psykisk ohälsa ökar bland unga. Samtidigt mår barn i skolåldern bättre än unga vuxna, skolan kan alltså vara en friskfaktor.

Idag är det dagen för uppmärksammande av ungas psykiska hälsa. Flera rapporter på senare tid har visat att psykisk ohälsa ökar bland unga, men samtidigt kan vi se att det inte gäller de yngre barnen och i mycket högre utsträckning gäller unga vuxna än barn. Det finns många studier so visar att svenska elever trivs bra i skolan och har en bra relation till sina lärare. Skolan kan alltså vara en friskfaktor för psykisk hälsa.

Den psykiska ohälsan verkar öka bland tonåringar men inte bland övriga barn, enligt en rad studier som kommit de senaste åren. Det kan finnas skäl att inte vara överdrivet alarmistisk eftersom det finns forskning som visar att ökningen av rapportering och vård av psykisk ohälsa möjligen inte betyder att prevalensen för den har ökat, det som ökat är då i stället rapportering och behandlingsinsatser. Därmed inte sagt att det inte finns mycket allvarliga och brådskande problem förknippade med ungas psykiska ohälsa som måste lösas.

I Sverige har andelen unga, 16 – 24 år, som uppger att de besväras av ängslan, oro eller ångest ökat sedan 1980-talets början enligt SCBs undersökning av befolkningens levnadsförhållanden (ULF).Enligt en annan studie som SCB ansvarar för, Barn-ULF, som endast gäller åldersgruppen 13 – 18 år syns dock en minskning.

Enligt socialstyrelsen ökar den psykiska ohälsan för båda män och kvinnor bland både yngre och äldre unga . Men den mest i ögoninfallande skillnaden finns mellan flickor i skolåldern 10-17 år och unga vuxna kvinnor 18-24 år. Det tyder på att svensk skola fungerar som en friskfaktor för eleverna, i alla fall för flickorna.

socialstyrelsen

De tydliga försämringarna i psykisk ohälsa verkar snarast gälla efter skolåren, för unga vuxna. Detta kan ha att göra med den ökade osäkerheten när det gäller att etablera sig. Det blir allt svårare att få en egen bostad i stora delar av Sverige (även om åldern när unga ”flyttar hemifrån” i Sverige faktiskt fortsätter att sjunka, trots redan väldigt låg ålder internationellt sett). Åldern för första fasta jobbet har också ökat de senaste åren och en osäker ställning på arbetsmarknaden är givetvis stressande.

En framgångsrik undervisning präglas av goda relationer mellan elev och lärare och en tillitsfull och trygg verksamhet. PISAs 15-åringar har fått ange hur de upplever sig bli bemötta och behandlade av sina lärare. Flertalet elever i såväl Sverige som OECD svarar att lärarna behandlar och bemöter dem på ett rättvist och respektfullt sätt, men det är färre elever i Sverige som svarar att lärarna behandlat dem orättvist minst några gånger i månaden under det senaste året. Enligt PISA utsätts ungefär var sjätte svensk 15-åring för någon form av mobbning minst några gånger i månaden. Sverige ligger på en genomsnittlig OECD-nivå. Tidigare studier har visat att mobbning är mindre omfattande i Sverige än i många andra länder.

Man bör skilja mellan faktorer där skolan bidrar till psykisk ohälsa och när samhällsutvecklingen utanför skolan gör det. I det förra fallet är det möjligt för skolans aktörer att gå till botten med problemen och åtgärda orsakerna, men i det senare fallet handlar det om att hantera effekterna eller mildra symtomen. Många samhällsförändringar påverkar unga särskilt, och det gäller inte minst utvecklingen inom IKT. Här är skolan en av många aktörer som har som sin roll att utbilda eleverna både i dagens teknik men också för det som ska komma. Men samtidigt kan skolan inte ha hela ansvaret för att lösa de nya konflikter och problem som uppstår genom samhällsförändringar.

Skolans uppdrag är det pedagogiska men skolan är också elevernas arbetsmiljö, med det ansvar som där tillkommer för skolans ledning. I övrigt är skolan endast en av många aktörer i barnens liv och det är viktigt att komma ihåg det när det gäller elevers psykiska ohälsa. Orsakas psykisk ohälsa av en ökad barnfattigdom så kan inte skolan åtgärda detta på egen hand, det är därför det är så centralt med samverkan.

De reformer i skolan som troligtvis kan ha påverkat den psykiska ohälsan negativt finns framför allt i betygssystemet. Den ökade kravbilden i skolan har lett till ökad psykisk ohälsa hos eleverna, enligt forskaren Viveca Östberg. Det finns tecken på att det skapat en större stress i skiktet med höga betyg, eftersom betyg ges tidigare, anses viktigare och också har fått en högre praktisk betydelse, tex till gymnasieantagningen. Men ännu viktigare är antagligen elever med låga betyg löper större risk för skolmisslyckanden p.g.a. att man infört betyget icke godkänt. Det här är effekter som behöver ses över av en framtida betygsutredning.

Men överlag mår alltså elever generellt bättre i skolan än efter skolåren. Att skolan i dag är en friskfaktor för elever i Sverige beror på att vi har kompetenta lärare som kombinerar undervisningsskicklighet med goda relationer till eleverna, dessa går hand i hand. Det finns dock en del mörka mål på himlen. Ett större juridiskt fokus motverkar tilliten. Men ett troligen ännu större problem är att kombinationen av stoffträngsel och lärarbrist gör att det relationsskapande sätts på undantag.

I klassrummet är det centralt att lärare får möjlighet att se till varje elevs behov, där har elevhälsan en viktig funktion i samspel med läraren. Det är en viktig uppgift för elevhälsoutredningen att komma med förslag så att eleverna garanteras det stöd de behöver.

Slutsatsen är att det är när skolans skyddsnät försvinner som de stora problemen uppkommer, särskilt för de unga kvinnorna. Därför ska vi värna och utveckla svensk skolas styrka i att främja psykisk hälsa bland eleverna. Det handlar inte minst om att minska skolmisslyckanden men även att lärare ges möjlighet att ha en bra relation till eleverna.