Lärarförbundet
Bli medlem

Föräldrar vill förbjuda vinster i skolan

En stor majoritet av föräldrarna anser att man inte ska kunan göra vinst på skolverksamhet. Det gäller även de föräldrar som har barn i en fristående skola.

En stor majoritet av föräldrarna anser att man inte ska kunan göra vinst på skolverksamhet. Det gäller även de föräldrar som har barn i en fristående skola.

En stor majoritet av föräldrarna anser att förslaget "Vinstutdelning ska inte tillåtas i offentlig finansierad skola." är ett bra eller mycket bra förslag. Det gäller oberoende av partipreferens och om man har barn i friskola eller inte.

Lärarförbundet har med hjälp av Kantar Sifo frågat föräldrar vad de anser om påståendet "Vinstutdelning ska inte tillåtas i offentlig finansierad skola." En stor majoritet anser att det är ett bra eller mycket bra förslag. Föräldrarna vill alltså fasa ut vinsterna från skolan.

Även mer hälften av föräldrarna som har barn i fristående skola tycker det är ett mycket bra eller bra förslag. I den gruppen är dock både de som anser det är ett dåligt förslag eller svarar vet ej något större än bland de föräldrar som inte har barn i fristående skola.

För samtliga politiska partier gäller att de som anser det är ett bra eller mycket bra förslag att förbjuda vinstutdelning är fler än de som anser det är ett dåligt. Som väntat är det övervikten mot vinster starkare hos partierna längre till vänster på skalan. Men även hos sympatisörer till Centerpartiet och Sverigedemokraterna är det mer än varannan föräldrar som vill förbjuda vinstutdelning.

Du kan läsa mer om undersökningen i bilagan till höger.

Varför försöker Friskolornas Riksförbunds VD offentligt trycka till lärare som gör sitt yttersta för Sveriges alla elever?

”Skolan är till för eleven och det är ett perspektiv som debattörerna saknar”, skriver Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton i sin replik på de 285 lärarnas debattartikell i Expressen.

Hur kan man ha mage att uttrycka sig så mot 285 lärare som gett och ger sitt liv åt just eleverna. 285 lärare, hur många elever har de hittills i sitt yrkesliv gjort sitt yttersta för att de ska ha en så bra skolgång som möjligt? Hur kan man ifrågasätta lärarnas starka engagemang i just kritiken mot rådande skolsystem och förd politik, som just pekar på de negativa konsekvenser detta medför för eleverna? Å alla lärares vägnar och som f d lärare i både kommunala och fristående skolor, tog jag oerhört illa vid mig av Ulla Hamiltons nedvärderande och respektlösa försök till uppläxning.

Tror Ulla Hamilton att man väljer att bli lärare för att verka i en skola utan elever? Att problemen med svenska skola, som de här 285 lärarna påvisar, skulle vara på grund av att de vill att allt ska bli sämre för eleverna. Jag kan verkligen undra vilken syn på lärare och elever och skola Ulla Hamilton egentligen har. Ska lärare kanske hålla tyst och inte stå upp för sina elever, vilket är precis det som de här lärarna gör!

Och vad vill man uppnå när man offentligt försöker läxa upp flera hundra lärare, med tillsammans tusentals års gemensam erfarenhet av skola? Vill man visa på att man ska trycka till kritiska lärare om de uttalar sig kritiskt mot rådande skolsystem? Tror man att man får beröm och medhåll när man trycker till dem? Stalltipset här till Ulla Hamilton, är att fundera över om man representerar en stort antal fristående skolhuvudmän, vad vinner man på att vända en stor del av svensk lärarkår emot sig?

En friskola påtvingas nämligen inte kommunen, föräldrarna eller eleverna – det är ett fritt val. Precis som det är för lärarna att arbeta i den.”, skriver Ulla Hamilton.

Hur är det då med de kommuner som säger nej till friskolor att etablera sig, men som Skolinspektionen ger tillstånd, så de gör det ändå? Är inte det att påtvinga kommuner?

Och fritt val för lärarna att arbeta i den? Den spelade? okunskap om hur dagens skolsystem fungerar visar Ulla Hamilton tydligt här. Och är det något att visa när friskolor har betydligt lägre andel behöriga lärare som jobbar i den?

Jag är övertygad om att rektorer med skolor som är anslutna till friskolornas Riksförbund inte alls håller med Ulla Hamilton i hennes tilltryckande av lärare. Det borde påtalas offentligt!

Och samtliga makthavare och skolhuvudmän, inklusive Ulla Hamilton borde ta till sig vad Prins Daniel sa på en kongress hos Lärarnas Riksförbund:

-Det land som inte är vän med sina lärare kommer aldrig att lyckas.

Dags att överge ovillighetsprincipen, Moderaterna

De förändringar som föreslås vad gäller skolvalet innebär varken "döden för valfriheten" eller ett massivt experiment med kvotering och bussning.

De förändringar som föreslås vad gäller skolvalet innebär varken "döden för valfriheten" eller ett massivt experiment med kvotering och bussning.

Att debattörer inte tar motståndarens argument på allvar och beskriver dem på ett korrekt sätt är något av det som stör mig allra mest inom politiken. Under de senaste åren har Moderaternas beskrivning av de reformer som föreslås av skolvalet stört mig otroligt mycket av just det skälet.

Redan när Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola presenterades satte dåvarande utbildningspolitiska talespersonen Kristina Axén Olin nivån genom att säga: ”Det här är döden för valfriheten i den svenska skolan.

Det har nu fortsatt med en kampanj ledd från högsta positionen (partiledaren Ulf Kristersson och den nuvarande utbildningspolitiska talespersonen Lars Hjälmered) där det skrivs att partiet säger ”nej till storskaliga experiment med kvotering, lottning eller bussning av skolplatser och elever”, trots att ingen har föreslagit något sådant.

Moderaternas beskrivning av förslaget är faktiskt ganska absurd och förutsätter att ingen orkar läsa propositionen. Men först en liten utvikning utifrån min första mening.

Välvillighetsprincipen

Att man ska behandla motståndarens argument väl och beskriva dem på ett något så när korrekt sätt brukar kallas för välvillighetsprincipen. Ett sätt att beskriva den är det här (publicerat i Hallandsposten) av den före detta moderata talskrivaren Moa Berglöf:

”Känner du till välvillighetsprincipen? Så som den beskrivs i filosofin, innebär välvillighetsprincipen att du i möjligaste mån ska försöka undvika onödiga missuppfattningar i en diskussion. Du ska lyssna till din motståndares argument. Du ska utgå ifrån att hen är rationell och påläst. Om ni sedan inte håller med varandra, ja då ska du åtminstone försöka tolka motståndarens argument så gott och så välvilligt du kan och försöka formulera dina egna argument utifrån denna tolkning.”

Följer man den så får man fram de verkliga skiljelinjerna i politiken, som handlar om sådant som människosyn och samhällssyn. Följer man den inte blir det bara pajkastning av sämsta sort.

Allsidig social sammansättning

Men nu till det förslag som lockar fram ord som ”döden för valfriheten” och ”storskaliga experiment”. I propositionen föreslås att Skollagens 2 kap ska få en ny paragraf 8c där första meningen ska lyda ”En huvudman för förskoleklass eller grundskola ska så långt det är möjligt aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter.”

Om man läser den här meningen för sig själv kan den så klart ge både en avskaffad valfrihet och bussning, utan tvekan. Men att läsa så är att tillämpa välvillighetprincipens motsats – ovillighetsprincipen.

Problemet är att så kan man vare sig läsa lagar eller propositioner – det går inte att rycka ut en del till beskådan utan att ta hänsyn till resten och driva politik på bara den.

Hur skolplatser fördelas

Här måste man istället läsa även fortsättningen, de förslag som handlar om hur skolplatser ska fördelas. Först och främst ska fördelningen baseras på föräldrarnas önskemål. Eller för att citera propositionen: ”En elev ska enligt skollagen som huvudregel placeras vid den av kommunens skolenheter där elevens vårdnadshavare önskar att eleven ska gå.”

Motsvarande sak gäller så klart även för friskolor eftersom det då krävs ett aktivt sökande från elevens och dess föräldrars sida. Det innebär att i de fall ingen skola är översökt kommer alla elever att hamna på respektive önskad skola – väldigt långt från både ”döden för valfriheten” och ett ”experiment med kvotering, lottning eller bussning”.

I ljuset av den skrivningen blir det också mer eller mindre absurt när Mats Gerdau, M-kommunalråd i Nacka och ordförande för SKR:s utbildningsberedning, på Moderaternas Sverigemöte säger att partiet alltid står upp för föräldrar och elevers valfrihet och måste ta strid mot propositionen. Du behöver inte kämpa Mats, eftersom det du vill ha är just det som står i den.

Urval om översökt skola

Om en skola är översökt måste de ske ett urval, så görs idag och så måste göras i framtiden. För kommunala skolor kommer alltid närhetsprincipen finnas i botten, alltså kan ingen elev hamna hur långt bort som helst, om hen inte frivilligt sökt till en skola långt bort.

Eller för att citera propositionen: ”För placering vid kommunala skolenheter med förskoleklass, grundskola och grundsärskola ska närhetsgarantin, liksom hittills, vara överordnad bestämmelserna om urval.” Men när närhetsgarantin kan upprätthållas (och det kan ju ibland inte bara ske genom placering på den närmaste skolan utan även på en skola lite längre bort), då kan övriga urvalsgrunder träda i kraft.

Urvalsgrunderna är till stor del desamma för både kommunala och fristående skolor: syskonförtur, geografiskt baserat urval, skolspår/verksamhetsmässigt samband, förtur för elever som är i behov av särskilt stöd eller annars har särskilda skäl, lika möjligheter samt tester och prov om det är tillåtet enligt annan reglering.

För fristående skolor föreslås därutöver ”urval enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av skollagen och som avser fristående skolor med särskild pedagogisk inriktning eller särskilda utbildningar” och att begränsning ska göras vad gäller andelen (högst 50 procent) som antas med geografiskt urval. För både kommunala och fristående skolor gäller att lika möjligheter inte ska få användas som enda urvalsgrund.

Långt från både död och experiment

Den enda av dessa som kan ha någon slags praktisk effekt på skolsegregationen är att det tillåts att skapa geografiska upptagningsområden. Så den praktiska effekten av regeln om allsidig social sammansättning är att en huvudman inte kan skapa geografiska upptagningsområden som bidrar till en större skolsegregation än vad som skapas av närhetsprincip och de önskemål som görs, utan istället minskar densamma genom att elever från vissa områden ges prioritet när närhetsprincipen redan har skapat en grundfördelning. Det går så klart att tycka att förslaget är fel, men det är fortfarande långt från både "döden för valfriheten" eller något ”experiment med kvotering, lottning eller bussning”.

Här finns också två viktiga saker att framhålla. Om ett geografiskt område skapas så att många elever har närmare till skolan än de som bor inom det geografiska området kommer de första ändå gå före på grund av närhetsprincipen. Och för att över huvud taget komma ifråga för att antas via geografiskt område ska det krävas ett aktiv önskande av skolan ifråga. Så det som kan ske är bara på marginalen och baserat på elevernas egen önskan att gå på skolan.

Viss effekt vid nystart

Därutöver kan principen om allsidig social sammansättning så klart ha viss effekt när det gäller hur en huvudman ska tänka när den vill starta en ny skola. Utifrån den kanske det är rimligt att lägga skolan mellan två bostadsområden, med lite olika social sammansättning, istället för där den bara kan nås från ett av dem. Det kan man så klart också tycka är fel, men även det är långt från både "döden för valfriheten" eller något ”experiment med kvotering, lottning eller bussning”.

Så tyvärr Moderaterna. Ni klarar verkligen inte av att tillämpa välvillighetsprincipen här, utan snarare ovillighetsprincipen. Det länder er inte till heder.

-Det är viktigt med tidiga insatser, sa regeringen och införde mer lovskola i årskurs 9.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Lovskola framstår alltmer som rikspolitikernas universallösning på alla möjliga problem i svensk skola. Utifrån förslag i utredningen Kampen om tiden-mer tid till lärande, ska nu ytterligare 25 timmar lovskola läggas till i årskurs 9, utöver de 50 som huvudmännen redan är ålagda att erbjuda elever i årskurs 8 och 9 som riskerar inte bli behöriga till gymnasiet.

Staten har därmed infört mer lovskola utan att veta om det är en åtgärd som gör att eleverna får de kunskaper som behövs för att klara vidare studier. Lovskolan har nämligen inte utvärderats innan besluten tagits. Detta är också något som ovan nämnda utredning försynt påpekar.

Men nu har två olika rapporter som behandlar lovskola publicerats. Skolinspektionen har följt upp lovskolan utifrån hur elever och lärare upplevt den. Och ja, de har uppskattat den och lärt sig, framför allt eftersom förutsättningarna med mindre grupper gör att varje elev får mer stöd, men mindre grupper ger också mer lugn och ro samt mer tid för lärare. Därtill är det som getts koncentrerad, fokuserad ämnesundervisning. Ingen rocket science alltså, utan hederlig lärarledd undervisning med förutsättningar som BORDE vara en självklarhet för alla elever och lärare, i alla årskurser, alla dagar – amen!

För att tycka att lovskolan är bra, är en sak, om eleverna lärt sig det de behöver där, något annat. Skolverket har nu (äntligen) följt upp hur elever som gått lovskola klarar sig på gymnasiet. Det visar sig att de som har gått ut grundskolan med betyget F i svenska, engelska eller matematik och sedan fått godkänt – betyget E efter lovskola, har en sämre examensfrekvens på gymnasiet, jämfört med elever som har betyget E från grundskolan.

Att några veckors lovskola i nian inte är frälsningen för den behövliga kunskapsnivån har varenda lärare vetat sedan jämt. Alla lärare, forskning, många statliga utredningar och allmän slutledningsförmåga visar på att det som behövs och fungerar är insatser under elevernas tidiga skolår, men förutsättningarna för detta saknas.

Det är bara att fråga de lärare och förskollärare som haft de eleverna som får F i svenska och matematik i årskurs 9 i lågstadiet och förskoleklass, om de är överraskade över de underkända betygen. Jag kan garantera att dessa lärare svarar att de flaggade för att dessa elever behövde insatser redan då, men att resurser saknats enligt arbetsgivarna.

Men istället för att lita på lärares yrkeskunnande och sätta in stöd när de säger att det behövs, skulle ju en obligatorisk kartläggning av alla elever i förskoleklass se till att alla som behövde stöd skulle få det. Den så kallade Läsa-Skriva-Räkna-garantin för tidiga insatser innehåller till och med en särskild lagparagraf (Skollagen kap 3, 4§) om att insatser ska ges, trots att skollagen redan innehåller krav på att alla elever ska få det stöd de behöver.

Men då jädrar ska det väl bli insatser så det räcker - dubbel lagstiftning – massa tester och ifyllda matriser som bevisföring (på vad lärarna redan vetat utan testerna). Men icke! I Lärarförbundets undersökning svarar hela tre av fyra lärare och förskollärare i förskoleklass att eleverna inte alls fått det stöd de har rätt till. 3 av 4!

Märk väl att i årskurs 1 ska alla elever testas igen genom det så kallade bedömningsstödet, i både läsning, skrivning och matematik. Alla elever – även de som läser Harry Potter, de som redan räknar treornas matte och de som lärarna redan vet inte kommer klara det. Lika lyckat som i förskoleklass igen alltså… Det är som beslutsfattarna låtsas som att testen i sig är insatsen som behövs. Billigt också.

Men istället för att göra något åt detta som är det som felar, ropar man på mer lovskola i nian. Det är att underkänna sitt eget ansvar för den grundskola man är ansvarig för.

Så lagstiftning i den här formen fungerar bevisligen inte alls. Finns inte tillgång till insatser spelar det ingen roll hur många tester i veckan man gör. Man måste istället lagstifta om att förutsättningarna ska finnas på plats. Lärarförbundet driver till exempel att antalet elever i undervisningsgrupperna och lärarnas undervisningstid och planeringstid ska regleras. Det skulle ge en grund att bygga förutsättningarna för stöd utifrån.

Och en sista sak om lovskola. Mycket bättre vore det dessutom om staten istället säkerställer att varje dyrbar undervisningsminut används fram till läsårets slut. Som jag skrivit om tidigare kräver skolhuvudmännen in betygen veckor i förväg och tar därmed bort en massa lektionstid för eleverna att lära sig det de behöver för att få betyg under ordinarie skoltid. Helt befängt verkligen. Men detta har utredningen Kampen om tiden tagit upp och har förslag kring bl a förtydligande/skärpning av lagtext och ett nationellt inrapporteringssystem. Och det vågar jag påstå, hade inte hänt om inte Lärarförbundet envetet drivit på. Så inför de förslagen istället!



Framtidens lärande - ett inferno av oändliga musklick?

Framtidens lärande är fullständig gallimatias. Det är hög tid att bilden av skolans digitalisering uppdateras och att ansvaret läggs där det hör hemma.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag hört begreppet ”framtidens lärande” i skolsammanhang de senaste åren. Det är en floskel som slängs upp på bordet i varje kontext där företrädare för utbildningsteknologin, huvudmän eller staten ska prata utbildning.

Med framtidens lärande menas sällan en skola där lärarnas förmågor står i centrum. Det menas sällan en skola där klasserna är mindre, där det är mer fokus på undervisning eller där likvärdigheten ökar. Nej, det som nästan alltid avses, det är ökad användning av digitala verktyg i skolan. Och istället för att läraren placeras i centrum av detta ”framtidens lärande”, utmålas den digitalt inkompetenta läraren som antagonisten i eposet om skolan i den digitala utopin.

I dagarna har Skolverket redovisat en uppföljning av den nationella digitaliseringsstrategin (Skolverket 2022). I uppföljningen konstaterar Skolverket bland annat att de allra flesta lärarna bedömer att de har tillräckliga grundläggande datakunskaper. Samtidigt är det många lärare som upplever att de inte har tillräckliga kunskaper om programmering samt om hur de ska välja och värdera digitala verktyg till barn i behov av särskilt stöd. Undersökningen visar därutöver att flera arbetsgivare inte i tillräcklig grad undersöker behov och användning i verksamheterna. Skolverket konstaterar alltså att lärare saknar tillräcklig digital kompetens inom flera områden kopplat till skolans digitalisering.

Skolverket är inte ensamma om att måla upp lärarnas bristande digitala kompetens som ett problem. Tongångarna hörs från huvudmän, från utbildningsteknologin och från regeringshåll. I de flesta sammanhang nämns att lärarnas digitala kompetens är en av bromsklossarna för fortsatt digitalisering i skolan. Och i sak är det väl inget problem att prata om att lärare måste ha högre digital kompetens? Nej, digital kompetens är självfallet en förutsättning för att leva och verka i dagens samhälle. Och jo, visst är det så att utbildning som inte går i takt med den tekniska utvecklingen i samhället antagligen inte har någon framtid. Men det blir problematiskt när lärarna utmålas som bovarna i sammanhanget.

I boken Omstart för skolans digitalisering (Blikstad-Balas, Kornhall & Nilsson, 2022) skriver Jenny Maria Nilsson att det är enklast att skylla elevers misslyckande och skolans långsamma digitalisering på digitalt inkompetenta lärare. Men det bygger på att digitaliseringen alltid är bra och är ett självändamål i sig. Att traditionell undervisning värderas som sämre, och att all typ av undervisning som bygger på användningen av digitala verktyg är bättre. I samma bok konstaterar dock Per Kornhall att det finns flera forskningsstudier som visar på digitaliseringens negativa effekter på lärande. OECD skrev till exempel en rapport 2015 om PISA-resultaten som visade på att de elever som använder datorer mycket i sin undervisning presterar sämre i PISA-undersökningarna. Detta även efter att man kompenserat för elevernas bakgrund och demografi. Det finns dessutom flertalet studier på spelifierat lärande påverkar inlärning, och även här ser man negativa effekter på elevernas prestationer (se t.ex. Koivisto & Hamari, 2014, Attali & Arieli-Attali, 2014).

Då kan man fråga sig varför det kan vara så att digitalisering i sig försämrar elevernas prestationer. Jo, forskarna är relativt eniga om att den absolut viktigaste förutsättningen för att eleverna ska presentera bra i skolan är närvarande kompetenta lärare som har möjlighet att anpassa undervisningen efter elevernas behov. Kornhall konstaterar att ”Den enda anledningen till att vi ska digitalisera något i skolan är om det finns en pedagogisk poäng med att göra det” (Blikstad-Balas, Kornhall & Nilsson, 2022:114). Men det stora problemet i skolan är att det inte är lärarna som har fått påverka när, om och vilka digitala verktyg som införs. Det verkliga problemet är att skolan digitaliseras utifrån inköp av utbildningsteknologi som inte efterfrågas av dem som faktiskt ska använda den. Ansvarsutkrävandet bör därför läggas där det faktiskt hör hemma - hos oreflekterat teknikoptimistiska huvudmän.

Eftersom bolag inom utbildningsteknologin är som Hefaistos-karaktärer - kreativa, kunniga och kan bygga det mesta i sina smedjor – lämnas fältet fritt för dem av aningslösa huvudmän. Men när de digitala verktygen som levereras fjättrar lärarna i ett inferno av oändliga musklick, precis som Hefaistos fjättrar Hera i tronen, står det klart att vi blivit sålda ett framtidens lärande som klassrumsundervisningen gör bättre.

Det handlar om teknikoptimism i det lilla. Men också mer än så. För bilden av framtidens lärande får konsekvenser långt utanför klassrummet. Den nyliberala styrningsmentaliteten som hägrat i Sverige de senaste 40 åren har inneburit en strävan mot att effektivisera och kvantifiera det offentliga i oändlighet. Införandet av digitala verktyg i skolan har ofta varit sprunget ur en övertro på att den digitala tekniken kan hjälpa till att hålla nere kostnader och mäta effektivitet i verksamheten (Om detta har jag och min utredarkollega Lisa Heino pratat om tidigare i den här filmen: Distans till verkligheten? Så påverkar Coronapandemin läraryrket).

I Omstart för skolans digitalisering är Nilsson inne på att många utrycker en oro över klyftan mellan de som har och de som inte har tillgång till digital teknik i skolan. Många har också talat i positiva ordalag om de stora digitala språng som gjorts i skolan under pandemin. Men det som avses är att användningen av digitala verktyg ökat, inte att kvaliteten i verksamheten har ökat. En klyfta vi därför bör prata mer om, är den mellan skolor som har tillgång till klassrumsundervisning av behöriga lärare med rätt resurser, och skolor som allt mer förlitar sig på spelifierat lärande och en potentiellt otrygg skolmiljö med färre behöriga lärare (Blikstad-Balas, Kornhall & Nilsson, 2022).

Nu gäller det att fokusera på rätt saker. Vägen till framgång är att försäkra sig om att lärarna har bra förutsättningar att göra sitt jobb, inte att digitala verktyg används överallt och av alla hela tiden. Vägen till framgång är att skolan utvecklas efter största möjliga samhällsnytta, inte efter största möjliga tekniknytta. Det är framtidens lärande.


Här kan ni se samtalet mellan mig och Lisa om läraryrket efter pandemin


Förvånande motstånd mot skolpliktsavdrag

Det kommunala utbudsansvaret kostar pengar. Det bekräftade Ulla Hamilton i Ekots lördagsintervju den gångna helgen.

Det kommunala utbudsansvaret kostar pengar. Det bekräftade Ulla Hamilton i Ekots lördagsintervju den gångna helgen.

Friskolornas Ulla Hamilton inser mycket väl att det kommunala utbudsansvaret ger en merkostnad för kommunala skolor. Det visade hon i Ekots lördagsintervju den gångna helgen. Hennes motstånd mot det föreslagna avdraget blir därför förvånande.

I helgen intervjuades Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton i Ekots lördagsintervju. Det var en klart intressant intervju, under ledning av Mikael Kulle, där flera saker kom fram. Bland annat hade Ulla Hamilton lite svårt att förklara hur vinst gick ihop med skollagens krav på att alla elever ska utvecklas så långt som möjligt.

En del av det som sägs under intervjun som vill jag dock kommentera lite mer ingående.

Apropå frågan om skillnaden vad gäller elevers socioekonomiska bakgrund sa Ulla Hamilton att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor minskat över tid. Det är helt korrekt, men förklaringen är inte den som hon implicerar, att friskolor och kommunala skolor får mer lika elevunderlag, utan att bakgrunden blir mer lika eftersom utbildningsnivån i samhället stiger. Ser man till fördelningen ser den likadan ut som tidigare: det är bland de skolor som har föräldrar med längst utbildning som friskolor finns i mängder, medan de knappast finns alls bland de med kortast utbildade föräldrar.

I sammanhanget är det också värt att notera att friskolorna ofta lyfter fram att de har en lite större andel elever med utländska bakgrund (i intervjun säger Ulla Hamilton något i stil med att det är ovanligt många elever från utanförskapsområden som går i friskolor). Granskar man de siffrorna närmare ser man dock att överrepresentationen framför allt handlar om elever som är födda i Sverige med föräldrar födda utomlands och som har eftergymnasial utbildning. Bland elever som själva har migrerat, framför allt de vars föräldrar saknar eftergymnasial utbildning, är det tvärtom en underrepresentation, inte minst om de kommer från riktigt lågt utvecklade länder.

När Mikael Kulle frågade om ett förändrat elevurval skulle påverka resultaten i friskolorna sa Ulla Hamilton att det trodde hon inte. Dock är det garanterat är en felaktig tro, skolans påverkan på resultaten är liten (enligt Långtidsutredningen och Skolverket mellan två och fem procent) jämfört med elevernas bakgrund (över 50 procent).

Det kommunala utbudsansvaret

Mikael Kulle frågor också ingående om kommunernas utbudsansvar och om det inte kostar pengar. Först försöker Ulla Hamilton runda frågan genom att tala om myndighetsansvaret, men Mikael Kulle håller kvar frågan kring om det inte kan uppstå verksamhetskostnader. Här vill jag nu återge hur samtalet föregår i dess helhet:

MK: Menar du att de kommunala skolorna inte kan bli dyrare av det här extra ansvaret som kommunerna har?

UH: Det beror väl på hur man hanterar kostnaderna, så att säga. De beräkningarna som man gör när det gäller skolpengen är ju väldigt tydliga. Och det är klart att om du får så att säga färre elever till den kommunala verksamheten och du inte anpassar till exempel lokalerna utifrån att du har förlorat elever så blir det ju en högre kostnad. Det är korrekt.

MK: Slutsatsen är helt enkelt: Att ja, kommunen kan få högre kostnader om man har det här ansvaret och måste anpassa sig.

UH: Det har inte med ansvaret att göra.

MK: Kommunerna måste ju ha de här skolorna, de måste ju driva de här skolorna

UH: Ja, men om du har flera skolor och sedan så visar det sig att du har väldigt få elever i flera utav de här skolorna så kan man ju faktiskt bestämma sig för att man lägger ned en av de där skolorna och sedan ser till att eleverna går i den andra skolan och därmed så minskar du kostnaderna.

MK: I ert eget remissvar skrev ni: ”Eftersom beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Det säger ni själva i det här remissvaret.

UH: Ja, om man inte anpassar kostnaderna utifrån förutsättningarna så riskerar det ju bli så.

MK: Lite tekniskt är det här. Men någonstans tolkar jag det ändå som: ”Ja det går att säga att kommunen kan få högre kostnader, sedan får den anpassa i möjligaste mån för att minska de kostnaderna. ”

UH: Ja, det är klart att om man sitter kvar med massa tomma lokaler så blir det ju högre kostnader, men samtidigt finns det då möjlighet för kommunerna att plocka bort den kostnaden och inte räkna med som underlag i skolpengen.

MK: I bästa fall kan den göra det då. Men du, om grundprincipen i det här lagförslaget den säger att kommunen skulle kunna göra ett avdrag på skolpengen till friskolan om den faktiskt kan visa att den har haft större kostnader, det finns ett om där. Det är inte att kommunen ska göra det med en viss summa, utan man säger att om kommunen kan visa att vår kommunala skoldrift är dyrare, våra skolor kostar mer än vad friskolan gör. Varför ska friskolan då få lika mycket pengar?

UH: För det första så, det här riskerar verkligen bli väldigt tekniskt, för det första så har ju kommunerna möjlighet att lyfta bort en hel del av administrationskostnaderna från skolpengsdelen, vilket gör att du också kan balansera kostnader. Men framför allt så handlar det om att man har faktiskt inte tydligt visat i den här utredningen att det är extra kostnader. Den beräkningen är ifrågasatt.

MK: Om en kommun kan säga: Titta vi har bevisligen högre kostnader för att driva våra skolor. Skulle det då vara okej att minska ersättningen till friskolor för att kommunen faktiskt har en högre kostnad.

UH: I så fall, om man absolut kan visa på att det är en orimlig eller en högre kostnad i den kommunal verksamheten än i den fristående, det är det ingen som har bevisat med all tydlighet, skulle jag vilja säga. Det är ju därför som vi också kritiserar det här lagförslaget, för vi tycker ju att man ska göra ordentliga beräkningar. Att bara höfta så här som man har gjort, att bara höfta så här riskerar ju alla friskolors ekonomi.

Ulla Hamilton är medveten om kostnaden

Hela resonemanget här visar att Ulla Hamilton är fullt medveten om att det kommunala utbudsansvaret medför kostnader både på myndighets- och verksamhetsnivå. Hon vill bara inte medge att det också träffar verksamhetsnivån utan försöker ge sken av att det bara är myndighetsnivån. Mikael Kulle håller henne dock skickligt kvar på frågan om verksamhetsnivån, även om hon försöker rymma från den frågan flera gånger. Hon påpekar också att det finns en viss osäkerhet i beräkningarna.

Hon försöker vidare påskina att de bortfallna eleverna skulle medföra tomma lokaler och friställda lärare, vilket går att plocka bort från skolpengsberäkningen, när det i praktiken nästan alltid innebär något färre elever i varje klassrum. Och det medför i sin tur en högre skolpeng än nödvändigt eftersom kostnaden per elev blir mycket högre om den samlade kostnaden för en klass delas med 25 istället för 30 elever.

En sak som hon är väldigt tydlig med är att kommunala skolor bör läggas ned, vilket visar att det inte är valfriheten i sig hon försvarar utan rätten att tjäna pengar på en misslyckad skolfinansiering.

I ljuset av vad hon verkligen säger blir hennes motstånd mot lagförslaget om ett avdrag förvånande, eftersom förslaget innebär att det endast är om en kommun kan visa att den får extra kostnader jämfört med fristående skolor som den ska få göra avdrag. Det betyder också att osäkerheten i beräkningarna inte påverkar storleken på det avdrag som kommunen eventuellt kan göra.

Avdrag bara om kommunen kan visa en extra kostnad

Det här blir tydligt när man läser vad som står i propositionen: ”Regeringens anser att alla kommuner som beräknar bidrag till enskilda huvudmän även bör beräkna merkostnaderna för kommunens skolplaceringsansvar. Avdraget syftar till att öka likvärdigheten mellan kommunala och enskilda huvudmän och ska motsvara de faktiska merkostnader som ansvaret beräknas uppgå till. Om hemkommunen efter beräkning konstaterar att de inte har några merkostnader ska avdraget bli noll kronor.”

Här kan vi alltså konstatera att förslaget bara innebär att om hemkommunen kan visa de extra kostnaderna så får den göra avdrag – inte annars. Så Ulla Hamiltons sägning: ”om man absolut kan visa på att det är en orimlig eller en högre kostnad i den kommunal verksamheten än i den fristående” visar på att det enda rimliga är att hon faktiskt ställer sig bakom lagförslaget.

Förslaget innebär ju just det: Att om en kommun kan visa att den har merkostnader – men bara då – ska ett avdrag göras.

Central rättning låter slagkraftigt, men löser absolut ingenting

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Central rättning har kommit att framstå som universalmedlet som ska rädda drömmen om en likvärdig bedömning, strama till betygssystemet och avlasta lärarna. Inget av detta är i närheten av att vara sant. Men politiker ropar efter central rättning som en livboj, för att slippa ta tag i de systemproblem som istället på riktigt skulle kunna förändra de rådande problem som rör betygen.

Uppsatser borde inte vara en del av ett nationellt prov

Det förslag på central rättning som nu har presenterats, innefattar nationella provens uppsatsdelar i svenska/svenska som andraspråk och engelska i åk 9 och i svenska/svenska som andraspråk 3 och engelska 6 i gymnasiet.

Uppsatser i sig är den sorts uppgift som egentligen inte går att nå någon som helst slags likvärdig bedömning av. Skolinspektionen rättar om en del prov i sitt uppdrag och har slagit fast att ju längre frisvar en uppgift har, desto större diskrepans mellan den ursprungsrättande lärares bedömning och den omrättande lärarens. Mindre diskrepans blir det dock om provet från början har rättats av någon annan en den undervisande läraren (extern rättning), om provet är avidentifierat eller om provet sambedömts av flera lärare. Skolinspektionens omrättning har också visat att det är vanligast att det skiljer ett betygssteg mellan ursprungsbedömningen och ombedömningen, där ursprungsbedömningen då varit mer generös.

Att avidentifiera, sambedöma eller externt bedöma nationella prov, ger generellt alltså lägre betyg på delprov som innehåller längre frisvar, men det visar inte alls om det är ursprungsbedömaren eller ombedömaren av uppsatserna som har satt rätt betyg på provet. För att sätta rätt betyg på en uppsats, det är något helt annat än att rätta mattetal eller flervalsfrågor där det finns ett rätt och fel. Det här är en grundläggande skillnad som aldrig kommer upp i diskussionen kring de nationella proven. Att ha med uppsatser som delprov och därmed ge sken av en slags nationell likvärdig bedömning, är inte lämpligt, p g a denna svårighet genom uppsatsens form.

Noterbart är också att av den dryga hälft som får ett annat betyg av omrättaren än den egna skolan, är det var tredje som fick ett högre betyg än det skolan gav, bara två av tre fick ett lägre.

Resultat på ett delprov spelar ingen roll för elevens betyg

Så utifrån den bakgrunden, att ta de delproven och göra en jätteapparat med central rättning är anmärkningsvärt i sig. Att säga att det kommer åt bristande likvärdighet i bedömning är patetiskt, eftersom resultatet på ett delprov inte har någon som helst betydelse för vad sedan eleven får för betyg i ämnena. De nationella provens syfte är att de ska vara stödjande vid betygsättning och resultatet på proven ska särskilt beaktas vid betygssättningen. Men det finns inga ramar, ingen definition vad detta innebär. Inga hinder eller påföljder om ämnesbetyget ändå blir betydlig högre än provbetyget. Och det är ämnesbetygen som har betydelse i Sverige, ämnesbetygen i åk 9 blir slutbetygen som du söker vidare till gymnasiet med. Vad eleven har för provbetyg på de nationella proven har ingen som helst betydelse formellt för något som rör elevens fortsatta studier.

I diskussionen kring de nationella proven låter det ändå ibland som de är det mest betydelsefulla som finns. Här är det viktigt att poängtera att en elev i årskurs 9 gör nationella prov i 5 ämnen, men får betyg i 17 ämnen. Och statistiken visar att s k glädjebetyg hålls igen en del i de ämnena som har nationella prov, men i ämnen utan nationella är det ingen hejd på dem.

Så alla dessa prov, den arbetsbelastning de innebär för både lärare och elever, de stora summor det kostar att göra och genomföra, den enorma tid, logistik och avkall på annan undervisning när proven ska genomföras, allt detta är strunt samma när ändå betygen kan sättas hur som helst oavsett. Det är det som är helt befängt i det hela. En gigantisk apparat som inte ger någon egentlig effekt.

Hela betygssystemet måste ses över

Det är därför man måste se över hela betygssystemets funktion, F-gränsen, de nationella provens utformning och funktion och konsekvenser av alltihop. Skolverket har på eget initiativ tagit fram en rapport med olika förslag på modeller som visar på hur detta skulle kunna göras, den är en utmärkt utgångspunkt att börja jobba utifrån. Det här måste beslutsfattarna ta tag i istället för att göra plakatpolitik av central rättning som lösning på systemproblemen.

Och så detta med vilka som ska genomföra denna centrala rättning. Här sätter Skolverket sitt hopp till tusentals pensionerade lärare och verksamma lärare som skulle ska ha det som bisyssla. Hur många timmar på ett dygn har en verksam lärare?

Och att sätta sitt hopp till pensionerade lärare, desperat kan man tycka och ett tydligt tecken på ett erkännande ändå att verksamma lärare har alldeles för mycket instoppat i sin reglerade arbetstid. För här vill jag påminna om att tiden för arbetet med de nationella proven ska finnas med i lärarens reglerade arbetstid, inte i förtroendetiden. Eftersom det är lagstiftat och obligatoriskt att genomföras under viss tid, kan inte lärarna bestämma över när/hur/om de ska göras och bedömas.

Så central rättning i förslagets utformning är inte en lösning på något egentligen, lösningen är att gå på systemfrågorna. Det finns inga livbojar stora nog att bära upp det här systemet, det måste göras om.

Fisksätradebaclet visar utbudsansvarets kostnad

Kommuner har på grund av sin skyldighet att alltid kunna erbjuda elever en plats i ens skola nära hemmet högre kostnader än fristående skolor.

Kommuner har på grund av sin skyldighet att alltid kunna erbjuda elever en plats i ens skola nära hemmet högre kostnader än fristående skolor.

Det Fisksätrahistorien visar är att det, trots ihärdig förnekelse från friskolorna, finns uppenbara kostnader med att stå med utbudsansvaret. Det är hög tid att rätta till denna orättvisa i systemet, därför är det hög tid att genomföra Åstrands förslag om ett avdrag på skolpengen.

Stiftelsen Viktor Rydberg signalerar till Nacka kommun att de inte kan driva skolan i Fisksätra och funderar på att överge den, och därmed lämna eleverna och problemet i kommunens händer, om de inte får utökade resurser. Jag har full förståelse för att det inte går driva en skola som inte bär sina egna kostnader, men det är inte det som är det huvudsakliga problemet här.

Kommunen har tidigare drivit skolan, som inte heller då överlevde ekonomiskt eftersom de ekonomiska villkor som politikerna i Nacka ger inte möjliggör att driva en skola där. Samtidigt har kommunen ett ansvar för att bereda alla elever en skolplats nära hemmet, det som brukar kallas för skolplikts- eller utbudsansvar. När kommunen övergav detta ansvar, överlät den det i praktiken på en välrenommerad friskoleaktör, i hopp om att den sistnämnda skulle locka andra elever än bara de närmast boende.

Svårt attrahera elever

Strategin visade sig dock slå helt fel. Det är inte så förvånande för den som känner till skolvalets praktik. Elever och föräldrar väljer i huvudsak inte skola efter vem som driver skolan, utan efter vilka som blir ens klasskamrater. Att tro att en välrenommerad friskoleaktör ska lyckas få till en skola som attraherar starka elever till en skola i ett frånvalsområde är naivt.

Resultatet visar i mångt och mycket att tjatet om att ”bra” skolor (rättare en huvudman med ”bra” skolor) ska växa är ganska omöjlig strategi eftersom det som definieras som bra skolor är beroende av att det tillräckligt med socioekonomiskt starka elever – en skolas uppfattade kvalitet är nästan alltid liktydigt med vilka elever som går där.

Men det hela frågan kokar ned till är frågan om det kommunala utbudsansvaret – att det ska finna skolor överallt i en kommun. Över tid kommer det innebära att de kommunala skolorna, som bär utbudsansvaret, kommer ha svårare att fylla sina klassrum än fristående skolor; därtill sitter de kommunala skolorna inte i sitsen att kunna säga: ”får vi inte mer pengar så drar vi”, som Viktor Rydberg gör nu. Att ha utbudsansvaret gör skolverksamheten per elev dyrare eftersom det i princip går åt lika mycket resurser om det sitter 25 eller 30 elever i samma klassrum, men kostnaden delas på färre.

Utbudsansvaret kostar

För att komma till rätta med detta problem förslår Björn Åstrand i sin utredning En mer likvärdig skola att kommunerna ska få göra ett avdrag när skolpengen till de fristående skolorna beräknas. Hade det varit möjligt hade det inte funnits någon anledning för Nacka kommun att smita ifrån sitt utbudsansvar genom att lägga ned den kommunala skolan i Fisksätra, får då hade man kunnat ge den extra resurser utan att det gett ett överspill till övriga skolor – med dagens regler är det omöjligt.

Därtill kan det mycket väl – som företrädarna för Viktor Rydberg säger – vara så att Nacka kommuns socioekonomiska omfördelning är allt för liten för att klara uppdraget.

Det Fisksätrahistorien visar är att det, trots ihärdig förnekelse från friskolorna, finns uppenbara kostnader med att stå med utbudsansvaret. Det är kommunerna och dess skolor som har det, även om Nacka försökte smita ifrån det här, så det är kommunerna som drabbas av denna kostnad. Det är hög tid att rätta till denna orättvisa i systemet, därför är det hög tid att genomföra Åstrands förslag om ett avdrag på skolpengen.

Friskolornas elever med utländsk bakgrund är födda i Sverige

Friskolors elever med utländsk bakgrund är ofta födda i Sverige och inte utomlands.

Friskolors elever med utländsk bakgrund är ofta födda i Sverige och inte utomlands.

Att ha många elever med utländsk bakgrund behöver inte betyda att elevgruppen är mer svårundervisad. När man går bakom siffrorna ser man att friskolors överrepresentation återfinns i gruppen med utländsk bakgrund födda i Sverige, en grupp med en mindre utmaning än om den vore född utomlands.

Friskolorna brukar framhålla att de har en högre andel av elever med utländsk bakgrund än kommunala skolor, för att visa att de minsann har ett utmanande elevunderlag. Vilka dessa elever egentligen är går de dock aldrig in på. Vi vet dock att de har mer välutbildade föräldrar, men det finns även annat som skiljer.

Uppdelning av elever med svensk respektive utländsk bakgrund faller tillbaka på en mer finfördelad uppdelning som SCB använder:

  • född i Sverige av föräldrar födda i Sverige
  • född i Sverige av en förälder född i Sverige
  • född utomlands av minst en förälder född i Sverige
  • född i Sverige av två föräldrar födda utomlands
  • född utomlands av föräldrar födda utomlands

Elever med utländsk bakgrund beskrivs av Skolverket på följande sätt: ”Elever födda utomlands samt elever födda i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands.” Det är alltså de tre sista grupperna som är eleverna med utländsk bakgrund. (Att elever födda utomlands med minst en förälder född i Sverige räknas dit har jag också fått bekräftat per mejl av Skolverket.)

Det går alltså att dela upp gruppen med utländsk bakgrund mer än den första uppdelningen. Det är vad som är gjort i detta diagram, som visar andelen av elever med olika bakgrund i kommunala respektive fristående grundskolor (procentsatsen är andelen i fristående skolor).

Andel elever med utländsk bakgrund i grundskolan

Längst till höger är den samlade genomsnittssiffran, 16,1 procent. Längst till vänster ser vi att bland dem med svensk bakgrund är andelen lite lägre och bland dem med utländsk lite högre, precis det som friskolorna brukar framhålla. Men de två staplarna i mitten visar något ytterligare, att det är elever med utländsk bakgrund födda i Sverige som är överrepresenterade, med nästan 21 procent i fristående skola, medan elever födda utomlands är underrepresenterade med drygt 14 procent. Än mer underrepresenterade är elever med okänd bakgrund, där bara elva procent går i fristående skola. Den gruppen är till en stor del nyanlända eleverna, som ännu inte är folkbokförda.

Uttryckt som oddskvoter relativt alla är den för svensk bakgrund 97 procent, för utländsk född i Sverige 130 procent och för utländsk född utomlands 88 procent.

Än större överrepresentation

Ovanstående bild är för hela grundskolan, men fristående skolor är mer förekommande i högstadiet än övriga skolsystemet. Därför är det intressant att bara se till hur det ser ut på högstadiet.

Andel elever med utländsk bakgrund i högstadiet

Även för högstadiet är det lite större andel elever med utländsk bakgrund som går i fristående skola än med elever med svensk bakgrund, vilket återigen syns längst till vänster. För elever med utländsk bakgrund född i Sverige är andelen dock mycket högre, drygt 27 procent, jämfört med knappt 21 för alla. För elever födda utomlands är den å andra sidan bara knappt 17 procent och för elever med okänd bakgrund knappt elva procent.

Överrepresentationen av elever med utländska bakgrund födda i Sverige i fristående skolors högstadium är alltså större än för hela grundskolan, något som blir tydligt när man ser på oddskvoterna. Relativt alla är den för svensk bakgrund 100 procent, för utländsk född i Sverige 132 procent och för utländsk född utomlands 81 procent.

Friskolorna glömmer det viktiga

Vad detta visar är att friskolorna har rätt i sitt påstående att de har en större andel med elever med utländsk bakgrund. Vad de däremot glömmer bort att tala om är att överrepresentationen bara gäller elever födda i Sverige med föräldrar födda utomlands. De elever som själva har invandrat – de elever som kan förväntas prestera sämre på grund av kort tid i Sverige – de är däremot underrepresenterade.

Så när friskolorna lyfter fram andelen med utländsk bakgrund är det inte ett tecken på att de har en mer svårundervisad elevgrupp – vilket de försöker ge sken av – utan bara ett tecken på att de har väldigt många elever som är födda i Sverige med föräldrar födda utomlands.

-------------

Den här bloggen bygger på data som Lärarförbundet har köpt från SCB.

Till försvar för fribeloppet

​Det finns skäl att se över studiemedelssystemet, men det ska i så fall innebära att man gör det mer generöst för ungdomsstudenter och att man riktar särskilda omställningsinsatser för yrkesväxlare. Inte att man tar bort inkomstprövningen.

Den tredje januari publicerade DN en ledare som ville se en reformering av inkomstprövningen för studiemedel, det så kallade ”fribeloppet”. Vid första anblicken kan konstruktionen med fribelopp verka ogin och kontraproduktiv, så nu när är det valår det kan det vara bra att rekapitulera argumenten till varför fribeloppet behöver finnas.

För det första kan man argumentera för en inkomstprövning av rent principiella skäl, studiemedel ska möjliggöra studier och inte vara lön för studier. Det är två helt olika synsätt. I Sverige är den offentliga undervisningen avgiftsfri och det verkar väl generöst att studierna dessutom ska likställas med lönearbete. Det är betydligt rimligare att systemet möjliggör för alla, oavsett bakgrund, att kunna genomföra studier – utgångspunkten för den gamla valaffischen ”begåvad men fattig”.

Vid sidan av det principiella synsättet kan man också titta på fribeloppets praktiska konsekvenser. Är det så, som DN menar, att många studenter minskar sitt förvärvsarbete för att komma under fribeloppet? Det skulle i så fall innebära en betydande samhällsekonomisk kostnad. I praktiken visar sig det dock inte vara fallet.

Ungefär hälften av studiemedelstagarna arbetar vid sidan av sina studier, men tidigare undersökningar visar att endast cirka sju procent av studiemedelstagarna får reducerade studiemedelsbelopp med anledning av sina inkomster. Det är inte heller en oproportionerligt stor andel studenter samlade i inkomstskiktet runt fribeloppsgränsen, vilket skulle varit fallet om det varit vanligt att justera inkomsten efter fribeloppsgränsen. Det finns alltså ingen samhällsekonomisk kostnad för fribeloppet.

Ett annat argument som framförs av DN är att ett avskaffande av fribeloppet skulle möjliggöra för yrkesväxlare som är etablerade på arbetsmarknaden att skola om sig. Det argumentet har viss bäring och studiemedelsutredningen 2018 föreslog därför ett fribelopp som justeras upp med åldern. Regeringen har dock inte valt att gå vidare med det förslaget, antagligen för att det blir tekniskt komplicerat. I stället har man valt att satsa på omställningsstudiestöd för yrkesväxlare.

Det här pekar också på en annan viktig princip och det är att studiemedlen ska vara så generösa att det inte ska vara nödvändigt att arbeta vid sidan av. Och det gäller både för ungdomsstudenter och för yrkesväxlare. Risken finns annars att förvärvsarbetet går ut över studierna. Det här är något vi kan se gäller för lärarstudenter, som ofta är något äldre och förvärvsarbetar mer än övriga studentgrupper, och har sämre genomströmning. Om man tar bort fribeloppet finns risken att fler väljer att öka sitt förvärvsarbete, till förfång för studierna. Det finns också en risk på längre sikt att politikerna väljer att sänka ersättningen i studiemedlen med argumentet att det går att fylla ut dessa med lön.

Återkommande är också att förorda att lånedelen kan få slippa fribelopp utifrån argumentet att lånet är självfinansierat och inte innebär en kostnad för staten. Samma argumentation som när det gäller bidraget gäller dock också lånedelen, man frångår principen att studiemedel ska möjliggöra studier, och man kan få negativa effekter på genomströmningen. Man ska inte heller räkna med att det är oproblematiskt att studier finansieras med lån. Forskning visar att studenter från studieovana miljöer drar sig från att skuldsätta sig, så en ökad lånefinansiering kan leda till ännu mer social snedrekrytering till högre utbildning. Det här är ett särskilt stort hot mot lärarutbildningens tillströmning eftersom det är den utbildning som har bredast rekrytering.

Till detta ska läggas att svenska studenter redan idag är högst skuldsatta i världen. Om något kan det finnas skäl att lägga om systemet så att skuldsättningen minskar. Och om vi ändå är inne på länderjämförelse så är inte Sverige alls unikt, alla EU-länder förutom Malta har en inkomstprövning.

Så i stället för att lägga resurser på att betala ut mer studiemedel till de studenter som, ibland, klarar av att kombinera studier och förvärvsarbete så förordar jag i stället:

  • En återgång till studiemedel med en fast andel lån och bidrag, såsom andelarna 1/3 bidrag och 2/3 lån som gällde i början av millenniet.
  • Generösa nivåer på studiemedel som går att leva på för ungdomsstudenterna.
  • Riktade omställningsinsatser för yrkesväxlare, till exempel av den typen som regeringen och partnerna nu skissar på (givet att dessa inte bekostas med högre studieskuldsränta).
Frågor & Svar