Lärarförbundet

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

I rapporten visar vi också att det finns ett klart samband mellan indraget studiebidrag och att färre elever tar gymnasieexamen. En kort presentation av resultaten finns i Svenska Dagbladet, i Lärarnas tidning och själva rapporten kan nås här.

Frågan är om det är lärarnas sjukskrivningar i sig som leder till de sämre resultaten. Sannolikt är inte svaret ja på den frågan, utan det finns istället en gemensam bov bakom både sjuktal och resultat – arbetsmiljön i skolan.

I de två tidigare rapporter som Lärarförbundet och Sveriges Elevkårer har gjort tillsammans har fokus i högre grad varit just vad det finns för skillnader i arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet mellan kommuner med höga och låga sjuktal och hur dessa skillnader kan påverka resultaten.

Kommuner med låga sjuktal gör mer rätt

I den första, Bra arbetsmiljö höjer elevernas resultat från 2013, konstaterade vi att i kommuner med låga sjuktal för lärare gjorde man mer rätt ur arbetsmiljösynvinkel; förhållningssättet gentemot elever och lärare var bättre. När det framfördes synpunkter på arbetsmiljön tog man i högre grad tag i dem och försökte lösa dem – ledningen lyssnade i högre utsträckning på lärarna och eleverna. Inte minst vägdes ”frågor som stress och förutsättningar att organisera arbetet för jämn arbetsbelastning i större utsträckning in i beslutsfattandet” samtidigt som skolor i större utsträckning får ”de resurser som behövs för att både förebygga arbetsmiljön och åtgärda brister i den".

Vår slutsats då var att hur huvudmannen agerar vad gäller arbetsmiljön i förlängningen påverkar resultaten i skolan. För den som vill ha bra resultat i skolan så gäller det helt enkelt att se till att arbetsmiljön är bra. Även den rapporten blev för övrigt presenterad i Svenska Dagbladet.

I kommuner med låga sjuktal är lärare och elever mindre stressade

2016 gjorde vi en första uppföljning, Bra arbetsmiljö i skolan ger bättre resultat. I den undersökningen lät vi ”respondenterna beskriva olika saker, härefter kallade aktiviteter, som de gör och som påverkar deras känsla för skolan. Dessa har de sedan fått ge olika omdömen.” Det är dessa omdömen och skillnaden mellan kommuner med höga respektive låga sjuktal som står i fokus för analysen.

I kommunerna med låga sjuktal fokuserar man i högre grad på aktiviteter som stödjer lärandet, samtidigt som både elever och lärare är mindre stressade i de kommunerna. Vidare anser lärare och elever i kommunerna med låga sjuktal att de har större möjligheter att påverka både den enskilda och den gemensamma situationen. Samtidigt tycks de stödfunktioner som finns, när något går snett, fungera bättre.

Skillnad i hur man organiserar arbetet

Även i den undersökningen kunde vi alltså se att det finns en skillnad i hur man organiserar verksamheten i kommuner med höga respektive låga sjuktal. I de sistnämnda är det arbetet oftare organiserat på ett sådant sätt att elever och lärare stressar mindre, samtidigt som det finns klart bättre påverkansmöjligheter, bäggedera resultat som går i linje med 2013 års undersökning. Och de funktioner som ska träda in om något går fel tycks också fungera bättre, vilket också är i linje med den tidigare undersökningens resultat att det finns mer resurser att ta till om något behöver åtgärdas vad gäller arbetsmiljön.

Mycket talar därför att det finns en förklaring till varför lärares sjuktal och elevernas resultat samvarierar: lärares och elevers arbetsmiljö – är den bra blir både färre sjuka och resultaten bättre; är den dålig så blir fler sjuka och resultaten sämre. Så ett sätt att förbättra resultaten i skolan är att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbelastning för elever och lärare.

Om seminariet i Almedalen

För den som vill se hela seminariet där den nya rapporten presenterades finns det här. På seminariet medverkade Lina Hultqvist, ordförande, Sveriges Elevkårer; Robert Fahlgren, 2:e vice ordförande, Lärarförbundet; Helene Odenjung, kommunalråd Göteborgs stad, Liberalerna; Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert, OFR; Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande, Lärarförbundet Skolledare; Christine Kastner Johnson, utvecklingschef för gymnasieskolor, Academedia; förutom jag själv och min kollega Ida Strutt, som var moderator.

Lärarförbundets presentation av rapporten i Almedalen

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

I förra veckan presenterade Dagens Nyheter en granskning av ett antal populära fristående skolor vars elevurval var skevt till förmån för barn födda det första kvartalet. Vilka konsekvenser detta får och på vilket sätt det visar varför anmälningstid är ett olämpligt sätt att fördela platser på skrev jag om i bloggen förra veckan.

Skolvalsperioder i praktiken

I en av de diskussioner som följde fick jag lära mig att det finns en populär fristående skola, som tillämpar en form av skolvalsperioder. (Att den gör det och att antagningen ser ut som nedan har jag fått bekräftat i diskussioner med skolan, i dessa kom jag också överens med dem om att inte ange vilken det är.) Skolvalsperioder är det som Moderaterna och Liberalerna föreslår borde ersätta dagens modell. Tyvärr säger de bägge partierna samtidigt inget om vilken urvalsmetod som ska användas, vilket innebär att man får förmoda att de anser att anmälningstid är bra.

Det finns alltså en populär skola som använder skolvalsperioder helt enligt det regelverk som finns. Varje år i oktober en given tid, en given dag släpps platserna till nästa läsår. Alla har chans att samtidigt registrera sig.

Genom att släppa platserna varje år får alla chansen

Detta är bra. Skolan ger alla, även den elev som är nyinflyttad eller adopterad eller den familj som börjat fundera på vilken skola man ska välja lite senare än på BB en chans, genom att släppa platserna varje år.

Samtidigt säger regelverket att det är anmälningstid som gäller, något skolan tagit fasta på. Platserna släpps alltså given tid och given dag – och inom några minuter så har de gått åt; de elever som antas ställs i kö genast efter att platserna har släppts.

Visar på problemet

Det visar varför anmälningstid är omöjlig som fördelningsmekanism om man har skolvalsperioder: Om platserna släpps till exempel klockan nio på morgonen så krävs ett antal saker för att man en ska ha rimlig möjlighet att ställa sig i kö: först och främst krävs tillgång till dator lätt den tidpunkten (endera på arbetet (finns massor med arbeten där du inte kan komma ifrån till en dator en bestämd tidpunkt) eller någon annanstans), att uppkopplingen är bra (att vara på tjänsteresa kan ställa till det), att man inte ligger hemma och är rejält sjuk eller att någon kommer och stör när ansökan ska skickas. Om något av detta händer är man i praktiken chanslös.

Det här visar att det inte, som M och L tycks föreslå, räcker med att införa en skolvalsperiod utan att samtidigt avskaffa anmälningstid som urvalskriterium för den som söker inom skolvalsperioden – anmälningstid innebär i praktiken sekundanmälan.

Skolkommissionen föreslog istället att lottning skulle användas. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.

Hög tid avskaffa kötider

Att urvalsystemet gör att populära fristående skolor bara får elever födda tidigt på året visar på att det är dags att avskaffa kötiden som urvalsgrund.

Att urvalsystemet gör att populära fristående skolor bara får elever födda tidigt på året visar på att det är dags att avskaffa kötiden som urvalsgrund.

Att kötider till skolor bidrar till skolsegregationen är känt sedan tidigare. Idag lyfter dock DN en ytterligare effekt av kösystemet – vissa populära skolor får en koncentration av elever födda det första kvartalet. De enda elever som inte är födda då är de som har tagits in via syskonförtur.

I artikeln i Dagens Nyheter skrivs att sjutton fristående skolor har en fördelning där minst 45 procent av eleverna i förskoleklassen är födda de fyra första månaderna på året. Slumpmässigt borde det istället vara en på tre. Det mest extrema exemplet är Fredrikshovs slotts skola i Stockholm där sju barn av tio är födda de fyra första månaderna, övriga är antagna på syskonförtur.

En annan av de Stockholms skolor, Carlssons, som har lång kötid har tagit konsekvensen av att så många barn anmäls de första levnadsdagarna att de räknar anmälningstid från hur snart efter födelsen ett barn anmäls. Inför höstens skolstart är det 168 barn som är anmälda på sin första dag i livet, samtidigt som skolan har ungefär 60 platser. Av dessa platser lär ett antal gå till syskonförturer, medan det återstående (kanske 40 stycken) lottas mellan de 168 som ställdes i kö den första dagen. Carlssons skola har alltså i praktiken infört Moderaternas förslag om skolvalsperiod, men förlagt den till barnets första levnadsdag istället för till ett halvår innan skolstart, och lottar mellan de elever som sökt denna dag.

Enligt en kompletterande artikel i DN har Fredrikshovs slotts skola nu bytt system till ett som liknar det som Carlssons skola har infört, men istället för att behöva ringa från BB så är det anmälan på fyraårsdagen som är grunden, och anmälningstiden räknas på hur långt från denna som anmälan har skett. Om det blir för många barn som har samma anmälningstid (vilket det lär bli) så kommer skolan tillämpa lottning. Så även denna skola har infört skolvalsperioder, som var och en i praktiken är att beskriva som dag efter fyraårsdagen med lottning inom.

En intressant aspekt på detta med att skolor har en överrepresentation av elever från en viss del av året är att det påverkar resultaten. De flesta känner till att det föreligger en skillnad i resultat mellan flickor och pojkar, där flickor generellt klarar sig bättre. Vad få vet är att samma skillnad finns mellan dem som är födda tidigt på året och dem som är födda sent är nästan lika stora. Om vissa skolor då har barn enbart från den första halvan av året kommer dessa skolor att verka överprestera, när det egentligen bara är en effekt av att de har barn som är födda tidigt på året.

Eftersom vi nu har ett urvalssystem som leder fram till dessa skillnader så kanske vi – om vi inte vill ändra på urvalet – istället borde ändra i finansieringssystemet så att den aspekten beaktas.

Sedan gammalt vet vi att det finns ett klart samband mellan att en fristående skola har lång kö och att den har föräldrar med lång utbildning. Det är tydligt att dagens urvalssystem både är orättvist och spär på skolsegregationen, något som också OECD har riktat kritik mot.

Det bästa vore naturligtvis att ändra på urvalsreglerna. Skolkommissionen föreslog att lottning skulle användas, något som vållade stor uppståndelse och kritik innan förslaget ens var presenterat. De högljudaste kritikerna kom från Moderaterna, som själva har ett förslag om skolvalsperioder ett halvår innan skolstart, och Liberalerna, som till sitt landsmöte föreslår att till ”de fristående skolor som väljer kötid som urvalskriterium ska man kunna ställa barn i kö tidigast ett år före förväntad skolstart”. Inget av förslagen löser dock urvalsfrågan:

Ska en skolvalsperiod (vilket båda dessa förslag innebär) fungera måste det finnas urvalssystem som väljer mellan dem som har ställt sig i kö under perioden – platserna kan ju inte vara slut innan perioden startar. Den som anmäler efter perioden hamnar naturligtvis sist i kön, men bland de som anmäler sig under skolvalsperioden (första dagen eller första veckan eller någon annan längd som perioden ska ha) måste det kunna göras ett urval. Det är lätt att säga nej till lottning, men den som gör det måste också kunna erbjuda ett fungerande alternativ.

Och just nu tycks alternativen vara skolvalsperioder med antingen sekundanmälan (vilket är vad kötid innebär i praktiken) eller lottning. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.


Lärarleg och behörighet i fritidshem - gör om, gör rätt!

Mycket kan man säga om legitimationsreformen – på det stora hela en mycket viktig reform – men en sak är säker. Flera fallgropar hade kunnat undvikas om den hade varit ordentligt utredd. Konstigast av allt är hanteringen av frågan om behörighet i fritidshem.

Om en dryg vecka kommer utredaren Björn Åstrand att lägga fram förslag om hur kvarvarande brister i legitimations- och behörighetsreglerna kan rättas till. Då hoppas vi att Lärarförbundets långa och snåriga påverkansarbete i frågan om fritidshemmen och lärarlegitimationen kan närma sig mål. I väntan på det kommer här ett inlägg om den långa resan hit, och vad som fortfarande kvarstår för att kravet på legitimation fullt ut ska kunna omfatta fritidshemmet och den viktiga fritidspedagogiska kompetensen – något som givetvis borde ha varit självklart redan från början.

Från fritidspedagog till lärare – till fritidspedagog (och lärare)

För nästan sex år sen, den 1 juli 2011, kom den nya skollagen och reglerna om legitimation och behörighet inom skolväsendet. Samma datum sjösattes en ny lärarutbildning. Alla delar omfattade fritidshemmet.

Arbetet med en ny skollag pågick under många år. I Skollagskommitténs betänkande som kom redan 2002 föreslogs att begreppet lärare skulle inkludera fritidspedagoger och förskollärare. Men skollagsarbetet drog ut på tiden i och med regeringsskiftet 2006. Lärarbegreppet delades så småningom upp i ”lärare och förskollärare”, som till sist blev ”legitimerade lärare och förskollärare”. Begreppet fritidspedagog fanns inte kvar någonstans i den nya skollagen.

Mot bakgrund av detta hade det varit logiskt att anta att fritidspedagoger omfattades av lärarbegreppet, men kontentan blev att fritidspedagogerna och de äldre fritidspedagogiska examina definierades bort ur skollagen och lärarlegitimationen. Ingenstans i förarbetena beskrivs varför fritidspedagoger helt sonika ströks ur skollagen, så det är inte lätt att utröna om det var en lapsus eller en medveten manöver -båda varianterna verkar lika osannolika.

En delförklaring (eller kanske en konsekvens) finns i behörighetsförordningen, som reglerar vilken utbildning som ger behörighet för vad.

Utgångspunkten för behörighetsreglerna var de nya lärarexamina som infördes samtidigt; när det gäller fritidshem en grundlärarexamen med inriktning mot fritidshem. De nya lärarutbildningsprogrammen hade inte ens startat – de skulle sätta igång först till hösten samma år, 2011. För de som redan var yrkesverksamma handlade det därför om hur äldre utbildningar skulle bedömas. Och när det gäller fritidshemmen hamnade regeringen helt galet.

En grundprincip i behörighetsreglerna är att en ”äldre motsvarighet” till 2011 års examina ska ge behörighet.

Det var självklart för Lärarförbundet, och borde ha varit självklart för alla, att de ”äldre motsvarigheter” som skulle ge behörighet för fritidshem måste vara en fritidspedagogexamen, eller en barn- och ungdomspedagogisk examen med inriktning mot fritidshem, eller för den delen en äldre (2001) lärarexamen med inriktning mot fritidshem. Men icke, enligt förordningen.

Till saken hör att det i 2011 års grundlärarexamen mot fritidshem ingår en termins studier inom ett praktiskt/estetiskt ämne i grundskolan. Regeringen valde att använda den konstruktionen retroaktivt, även för äldre utbildningar. De specificerade i behörighetsförordningen att läraren skulle ha en lärar- eller förskollärarexamen (läs: ej fritidspedagogexamen) med en inriktning mot fritidshem. Läraren skulle dessutom utöver fritidspedagogiken även ha utbildning för minst en skolform till. Skolverket skulle förvisso utfärda behörigheter för fritidshem, men inte till fritidspedagoger.

Fritidspedagogerna blev retroaktivt fråntagna sitt yrkesansvar

Konsekvenserna blev absurda. Eftersom 2011 års utbildning precis hade sjösatts fanns det inte så många lärare som levde upp till de nya kraven. 2001 års lärarutbildning var underdimensionerad när det gäller fritidspedagogik och de som valt att en lärarexamen enbart mot fritidshem – för att de själva ville eller för att lärosätet organiserat det så – kunde inte legitimeras alls. Det skrevs visserligen in i behörighetsförordningen att det ”för undervisningen i fritidshemmet [även kunde] finnas fritidspedagoger eller motsvarande”. Men den formuleringen reducerade i princip fritidspedagogerna till assistenter. Ansvara och bedriva undervisning i den verksamhet de var utbildade för – det fick de inte.

2013: Upprättelse för fritidspedagoger, men inte på lika villkor

Det blev upprörda känslor i de fritidspedagogiska leden. Fattas bara annat. Lärarförbundet fortsatte, med en fritidspedagogisk mobilisering som hävstång, att arbeta hårt gentemot beslutsfattarna för att alla fritidspedagoger/lärare i fritidshem skulle omfattas fullt ut av legitimationen. 1 december 2013 togs två rejäla kliv på vägen.

1. Ett undantag fördes in i skollagen som innebar att även den som har ” högskoleutbildning som är avsedd för arbete som fritidspedagog eller motsvarande” fick bedriva undervisning som lärare, även utan legitimation.

2. Den som har examen som fritidspedagog eller lärare med inriktning enbart mot fritidshem kan söka leg i skolämnen som de läst, inom eller utöver sin grundutbildning. Ämnesstudierna ska jämföras med det som krävdes för motsvarande utbildning mot grundskolans årskurser 1-3 resp 4-6 under samma tid.

Resultatet, som finns utströsslat i olika paragrafer i behörighetsförordningen, medförde att Skolverket efter efterforskningar kom fram till att fritidspedagogutbildningarna mellan 1977 och 2001 innehöll tillräckligt många poäng i en rad ämnen för att anses motsvara grundskollärarutbildningar vid samma tid. Således kunde fritidspedagoger som var utbildade under dessa år enkelt söka lärarleg och få behörighet i grundskolan. På köpet fick de behörighet för fritidshem.

Fortsatt påverkansarbete från Lärarförbundet

Trots dessa förbättringar är frågan långt ifrån löst i dagens regelverk. Lärarförbundets påtryckningar har därför fortsatt på olika sätt och på olika nivåer. Bland annat sammanfattas problematiken i en skrivelse om brister i legitimationsreformen till utbildningsministern.

Lärarförbundets påverkansarbete bidrog bland annat till ett riksdagsbeslut om att fler lärargrupper, inkl fritidspedagoger, ska kunna omfattas av legitimationen. Det har gått frustrerande långsamt, men upprepade löften har kommit från bland annat utbildningsministern.

Problem som kvarstår

Det krävs ett smärre utredningsarbete för att fullt ut förstå alla regler och undantag som gäller för fritidshemmet idag, men för att bespara er detta så ska jag beskriva några av de problem som kvarstår, och vad som behövs för att alla fritidspedagoger/lärare i fritidshem ska omfattas av legitimationen på samma villkor som andra.

Eftersom skollagen skiljer på lärare och fritidspedagoger och befattningen fritidspedagog inte är skyddad i skollagen är det alltför lätt att kringgå skollagen och anställa personer utan fritidspedagog-/lärarutbildning som fritidspedagoger – trots att endast högskoleutbildade fritidspedagoger och leg lärare får bedriva undervisning.

Det finns också grupper som tydligt kommer i kläm. När det gäller lärare som har en lärarexamen med inriktning enbart mot fritidshem enligt 2001 års utbildning omfattas de förvisso av undantaget – de får ansvara och bedriva undervisning – men de kan inte få lärarlegitimation utan att komplettera sin utbildning mot en annan skolform. En grupp som varken omfattas av undantaget i skollagen eller av ämnesbehörigheterna i grundskolan är de som har en fritidspedagogexamen från seminarietiden innan 1977. Detta beror på att undantaget i skollagen enbart avser högskoleutbildade. I behörighetsförordningen görs inga sådana begränsningar – en förskollärarexamen från samma tid ger t ex legitimation. Men eftersom de seminarieutbildade fritidspedagogerna saknar skolämnen kan de inte heller legitimeras.

Lösningen är inom räckhåll – Gör om, gör rätt!

Redan idag har Skolverket utfärdat uppemot 30 000 lärarlegitimationer med behörighet i fritidshem. En separat fritidspedagoglegitimation är inte aktuell - fritidspedagoger har inte utbildats sedan den gamla barn- och ungdomspedagogiska utbildningen ersattes av 2001 års lärarexamen Det enda rimliga är att rätta till behörighetsförordningens stora brist och jämställa en äldre fritidspedagogexamen med den nya utbildningen. Att ge fritidspedagoger behörighet för fritidshem utifrån sin fritidspedagogiska kompetens – inte på grund av att de läst grundskoleämnen.

När de äldre utbildningarna jämställs med den nuvarande kan legitimationskravet omfatta fritidshemmen fullt ut, undantaget i skollagen blir obsolet och kan strykas, och legitimationen kan omfatta alla som utbildat sig till fritidspedagog eller lärare i fritidshem – oavsett när. Med den enorma brist vi har på behöriga i fritidshem borde det vara självklart. Vi hoppas att vi får se ett sådant förslag den 1 juni.


170531: Observera att delbetänkandet har senarelagts en vecka. 8 juni räknar vi med att få veta vilka förslag utredningen har valt att lägga fram.

När kommer "Samling för lärares välmående"?

Fler idrottstimmar och ökade krav på daglig rörelse för eleverna. Ett helhetsgrepp på elevernas fysiska och psykiska hälsa ska nu tas av flera departement. Lisa Heino bloggar om vikten av att förebygga oönskade konsekvenser av satsningarna.

Igår presenterade delar av regeringen ett antal satsningar för att på olika sätt få Sveriges barn och unga att röra på sig mer. ”Samling för daglig rörelse”, kallades en del av det hela. (Länk) Det är ett samlat initiativ där bl a Riksidrottsförbundet, Gymnastik- och Idrottshögskolan, Svenskt Friluftsliv samt Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund/Svenska Idrottslärarföreningen ingår. Man vill ta ett samlat helhetsgrepp om elevernas fysiska och psykiska hälsa och både Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet kommer på olika sätt samarbeta kring dessa frågor. Det låter bra och utbildningsministern poängterade att detta ska underlätta lärares arbete i skolan. Goda intentioner i sak, men vi vet att allt som berör eleverna kommer på ett eller annat sätt vara beroende av att det finns några i skolan som hanterar även externa insatser.

På presskonferensen presenterade man även en ökning av antalet timmar i ämnet idrott och hälsa i grundskolan. Från 500 h till 600 h. Det är också jättebra i sig. Många ämnen skulle behöva fler timmar för att hinna med det centrala innehållet och allt kunskapskraven kräver. Men varje timme i varje ämne behöver en behörig lärare. Idrottslärare undervisar ofta även i andra ämnen och nu när de behöver ha en större andel idrott i sina tjänster, kommer därför lärarbristen i övriga ämnen öka. Man kan även tänka att vissa undervisningsgrupper kommer att bli större, precis som man på vissa håll har löst ökningen av antalet matematiktimmar i rådande brist på matematiklärare. Krafttag mot lärarbristen måste alltid föregå en utökning av undervisningstimmar, men det verkar vara svårt att få vissa att förstå det sambandet. Här är det ord och beslut som föregår konsekvensanalys.

Så gäller även den skärpning av läroplanen som utbildningsministern framhåller som lösningen till ökad daglig rörelse på skoltid för Sveriges elever. Ska det vara krav på fysisk aktivitet för eleverna, ska det vara krav på förutsättningar för lärare att kunna genomföra dem. De skolor som redan har daglig rörelse har planerat, samarbetat, diskuterat och förberett detta. Det är inget som görs av sig själv.

De här förutsättningarna jag ofta återkommer till, kan också uttryckas i borttagna krav. Tänk om det fanns krav i skollagen som fastslog att varje ny sak som skolan skulle hantera, ska föregås av en borttagen arbetsuppgift för lärare och skolledare. Ett realistiskt krav kan tyckas, men ställt i en drömvärld…

Ministrarna talade alltså om ett helhetsgrepp på psykiskt och fysisk välmående för eleverna. Vad gäller för lärarna kan man fråga sig? När kommer ”Samling för lärares välmående”? Lärares psykiska ohälsa och extrema arbetsbelastning är något vi vet är akut att ta tag i. Elevers välmående är beroende av att de har lärare som mår bra i sitt yrke. Där har vi den viktigaste förutsättningen för att allt i skolan ska fungera överhuvudtaget.

Skolutveckling- när allas perspektiv tas på lika stort allvar

Felicia intervjuas om sina erfarenheter av skolan.

Felicia intervjuas om sina erfarenheter av skolan.

Diskussionen om hur skolan ska utvecklas sker ofta i frånvaron av de som nu verkar i skolan. Lisa Heino bloggar om vikten av motsatsen.


Förra veckan deltog jag i heldagseventet "Från skoltradition till skoltransformation", arrangerat av bl a den ideella föreningen School Boost Network och olika elevorganisationer. Jag har under årens lopp deltagit i många seminarier och konferenser på temat skolutveckling, men ärligt talat sällan gått därifrån tankar som varit svåra att släppa . Den här gången var det annorlunda.

Man kan då fråga sig varför det var sådan skillnad den här gången. Det enkla svaret är att elevperspektivet togs på lika stort allvar som forskarperspektivet. Dagen innehöll en rad inspel från olika elever, studenter, unga yrkesverksamma, lärare, forskare, rektorer och samhällsentreprenörer. Alla lyssnade på alla med lika stort allvar och respekt för varandras kunskaper och erfarenheter. Att detta grepp känns ovanligt är ett underbetyg till hur vi på nationell och lokal nivå oftast diskuterar och bedriver sk skolutveckling.

Elevdelaktighet ska t ex inte finnas med bara för att man måste följa något styrdokument. Elevdelaktighet för att skolan ska utvecklas nationellt och lokalt ska inte ens behöva finnas som begrepp, det ska vara en självklar del för det är eleverna det handlar om.

Ingemar i 7F på Östra Grundskolan, sa i sitt framförande att han var trött på att höra att han är framtiden, han är samtiden! Eleverna är här och nu, det är deras pågående skolgång vi måste tala om och med dem om.

Jan Blomgren, fil. dr i pedagogik vid Göteborgs universitet, hade fått frågan inför arbetet med sin avhandling om elevers motivation, om man verkligen kunde lita på elevernas svar om deras syn på undervisning. Jan Blomgren kontrade:

- Vilka kan man lita mer än 186 elever i årskurs 9 som tillsammans haft 1.3 miljoner timmar undervisning i grundskolan. Vilka andra kan uttala sig om det?!

Samma fråga kan man ställa om lärare. Vilka kan man lita på mer än tiotusentals lärare som haft miljoner timmar undervisning? Det är ofattbart att lärare inte i högre utsträckning blir tillfrågade om hur skolan ska utvecklas. Den beprövade erfarenheten som allt ”ska vila på”, känns tyvärr inte som den avser lärares erfarenhet. Undra då vilkas beprövade erfarenhet man menar? Knappast skolpolitikernas.

Solklart är att det här är formen som bär nuet och framtiden. Skola, utbildning och samhällsutveckling sker genom de som genomgår den. Ömsesidig respekt är framgångsreceptet. Intresse av vad andra har att bidra med är utgångspunkten. Vill Sverige på riktigt ha en bra skola och en ljusnande framtid, är det dags att respektfullt lyssna på de som finns i skolans värld nu.

Och respekt och tillit till andra kan uttryckas så här som Ingemar i 7F sa:

"-Om du som lärare kan visa oss (elever) att vi kan så lovar jag dig att vi kommer visa vad vi kan och allt vi kan."

Ingemar får även avsluta det här blogginlägget:

"-En astronaut kan komma till rymden själv men man måste jobba tillsammans för att komma till högre höjder och när man jobbar tillsammans kan man komma till månen."




Hur ska elever vilja bli lärare när arbetsmiljön avskräcker?

Lisa Heino bloggar om ordet "slarv" i Arbetsmiljöverkets rapport och vikten av en god arbetsmiljö i skolan för att eleverna själva ska vilja bli lärare.

Arbetsmiljöverket har släppt en rapport om arbetsmiljön i landets grund- och gymnasieskolor. Rubriken på Arbetsmiljöverkets hemsida lyder "Nio av tio skolor slarvar med arbetsmiljön". Samma ordval användes sedan flitigt i olika medier.Tycker man att detta är slarv, ska man sätta sig in i hur lagar och kommunförvaltningar fungerar!

Rapporten tar även upp lärares "ohälsosamma arbetsbelastning". Att då ha ordet "slarv" i rubriken är minst sagt respektlöst. När, jag upprepar som i många andra sammanhang, när får lärare och skolledare frågor om de har förutsättningar att genomföra det de åläggs att göra? När ges förutsättningarna innan kraven ställs?

Nu till en annan aspekt av skolans arbetsmiljö. Elevernas syn på läraryrket. Att se lärare i en arbetsmiljö som du själv som elev upplever dålig, leder förstås till inte till att läraryrket känns extra attraktivt. Varför är lärares, skolledares och elevers arbetsplats inte lika påkostad och anpassad som andras?

Om samhällets uppfattning om läraryrket och skolan var annorlunda, skulle arbetsmiljön se annorlunda ut då? Ja, svarar jag på den frågan. Följdfrågan är varför uppfattningen inte istället är att det är världens viktigaste arbetsplats?

Helt klart är att upplevelsen av skolans arbetsmiljö är otroligt viktig för elevernas kommande yrkesval. Elever vill inte bli lärare om arbetsmiljön är så dålig som den beskrivs på många håll i rapporten. Elever väljer yrken som upplevs positiva i flera avseenden.

Ska det bli någon skola för kommande generationer behöver nuvarande generation gemensamt göra varje skola till den mest positiva arbetsmiljö man kan hitta. Elever behöver uppleva att deras framtida arbetsmiljö finns i skolan. Allt börjar med en bra lärare och lärare behöver en bra arbetsmiljö.

Hem- och konsumentkunskap - ämnet som är mindre än minst

Grundskolans minsta ämne sett till antal timmar är hem- och konsumentkunskap. Lisa Heino bloggar om att inte ens dessa timmar planeras in i elevernas schema. Förutsättningarna för detta framtidsbyggande ämne är inte på något sätt optimala.

- Hur ska man hinna med allt det där?

Ja, det kan man verkligen fråga sig när man går igenom grundskolans kursplan för ämnet hem- och konsumentkunskap. Syftet med ämnet är att "eleverna utvecklar kunskaper om och intresse för arbete, ekonomi och konsumtion i hemmet. I en process där tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar ska eleverna ges möjlighet att utveckla ett kunnande som rör mat och måltider." Och "Genom undervisningen ska eleverna få möjlighet att utveckla medvetenhet om vilka konsekvenser valen i hushållet får för hälsa, välbefinnande och gemensamma resurser. Undervisningen ska också bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om konsumtionens villkor, om sparande, krediter och lån."

Läroplanens alla ämnen har vida syften och omfattande innehåll. Skillnaden är tiden. Hem- och konsumentkunskap är det ämne i grundskolan som har minst garanterad undervisningstid, 118 h totalt. Detta timantal kan jämföras med slöjd som har 330, elevens val 382 och matematik som har 1125 h.

Tyvärr är det sällan som en elev ens får de där 118 timmarna. Hem- och konsumentkunskap är nämligen även det ämne som enligt Skolverket läsåret 2015/16, i verkligheten hade minst inplanerad undervisningstid. Den planerade undervisningstiden var istället 95 h i medianvärde, en reell minskning med ca 20%. Garanterad undervisningstid på 118h? Den finns inte ens i elevernas scheman. Detta kan t ex jämföras med ämnet bild där den planerade tiden är ca 7% mer än den garanterade och i idrott ca 4% mer. Läroplanens minsta ämne som reduceras med 20% i verkligheten är inte på något sätt ok! Garanterad undervisningstid ska betyda att eleverna just garanteras den undervisningstiden.

Lärare måste också ha rimliga förutsättningar att genomföra det de åläggs i styrdokumenten. Många lärare i hem- och konsumentkunskap har inte ens en spis att tillgå i undervisningen. Ändamålsenliga lokaler enligt skollagen? Knappast i dessa fall.

Om man ser till ämnets syften jag nämnde ovan, kan man även konstatera att det är precis sådant som efterfrågas idag. Hälsoaspekten, privatekonomin, en hållbar utveckling för både sig själv och omvärlden. Få verkar dock förstå att det i ämnet hem- och konsumentkunskap finns möjligheter för dessa kunskaper att utvecklas. Det minsta man kan begära är därför att ALL undervisningstid används utifrån bästa möjliga förutsättningar för alla elever. Då kan man både slippa uppfostrings-TV à la "Lyxfällen" och kändiskockar med dyra skärbrädor som enda förebilder. Nej, fram med alla fantastiskt kunniga lärare som kan skapa förutsättningar för en hållbar och i det här fallet, även en god framtid.

Kommentarer:

Karin
Karin Hjälmeskog

Tack för inlägget. Jag håller med. En undran är om rektorer och andra som bestämmer är medvetna om att det är så här - jag menar att HK inte ens får de 118 timmarna garanterad undervisningstid. Det är bra att det synliggörs här och jag hoppas att alla HK-lärare ber rektorerna på sina skolor redovisa garanterad undervisningstid i ämnet.
Stefan Edman skrev i sin rapport Bilen, biffen, bostaden om hållbar konsumtion att HK borde vara navet i utbildnings för hållbar konsumtion. Det är svårt att förstå hur skolvärlden missar den potential som finns i ämnet.
Vi i SKHV försöker på olika sätt få kontakt med makthavare på olika nivåer i samhället för att på så sätt göra dem medvetna om att HK kan, om det ges möjligheter, har mycket att tillföra i skolan, för unga och deras liv nu och i framtiden, inte minst när det gäller hållbarhet.

  • Skapad 2017-03-16 11:20

Lärares förutsättningar för arbetsro utgör elevers förutsättningar för studiero

Skolinspektionens skolenkät bland elever i årskurs 9 visar bl a på hur eleverna upplever trygghet och studiero i skolan. Utredare Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att se till förutsättningarna på varje skola, innan man drar förenklade och skuldbeläggande slutsatser.

Idag publicerades Skolinspektionens skolenkät där ca 80 000 elever i årskurs 9 besvarar frågor om hur de upplever bl a trygghet, studiero och inflytande i skolan. Några av resultaten som presenteras är t ex att 85 % av eleverna uppger att de är trygga i skolan och 67% att de har studiero. Skolenkäten tar upp många områden som eleverna fått tycka till om, men det är trygghet och studiero som varit i medias fokus.

Varje elev som känner sig otrygg är självklart en för mycket, men det är viktigt att inte glömma bort att de flesta elever känner sig trygga.

Varför har då denna situation uppstått? Min absoluta slutsats i frågan är att de behov som elever och lärare har inte har tillgodosetts. Och det är tyvärr väldigt sällan som Skolinspektionen tar med följande aspekter i sin granskning:

- Hur ser lärarnas möjligheter till flexibla arbetsgrupper med eleverna ut? Finns möjlighet för undervisning i mindre grupper?

-Har lärarna stöd i undervisningen av specialpedagog/speciallärare som har koll på att de elever som behöver extra anpassning får det på rätt sätt?

- Finns det tid för samtal mellan lärare och elev? Att ha möjlighet att prata med den enskilde eleven är en förutsättning för att kunna skapa den helt nödvändiga relationen mellan lärare och elev.

- Finns det stöd för lärare och elever utanför klassrumsdörren i form av socialpedagoger, rastvärdar, fritidspedagoger?

- Finns det möjlighet att ha mindre grupper på fritidshemmen med många lärare som är utbildade för att arbeta på fritidshemmen. Ju bättre verksamhet innan, mellan och efter lektionerna, desto bättre blir det i klassrummet.

- Finns det en tillräckligt anpassad elevhälsa på skolan?

- Finns det avsatt tid för lärare att samarbeta kring rutiner, förhållningssätt, diskussioner kring yrkesetik och kollegialt lärande kring hur man utvecklar undervisningen och arbetsmiljön i klassrummet?

- Finns det avsatt tid för elever och lärare att tillsammans diskutera ordningsregler, förhållningssätt till varandra och den gemensamma arbetsmiljön?

Är svaret på någon av dessa frågor nej, klargörs det var problemet sitter. Det måste finnas en diskussion mellan elever, lärare, rektor och huvudman för att förståelse ska uppstå och åtgärder ska kunna vidtas. Möjlighet för dessa samtal är vad som först måste komma på plats, annars kommer vi aldrig komma fram till vad varje skola behöver för att 100% av skolans lärare och elever har både arbetsro och studiero.



En orimlig fluktuation av andel barn i särskolan de senaste 25 åren

Hur riktlinjerna för placering i särskola fungerar spelar stor roll både för det enskilda barnet och verksamheterna i särskolan och grundskolan. Under det senaste kvartsseklet har det varit en variation på mer än 50 procent, vilket försvårat för verksamheten.

Det senaste kvartsseklet har andelen barn i särskolan varierat väldigt. Först en stor uppgång som når sin kulmen 06/07, en ökning med 60 procent sedan 92/93, och sedan en snabb nedgång nästan tillbaka till den andel som var 92/93. Den här tidsserien är inte okänd – nedgången från 207/08 presenteras i Budgetpropositionen för 2017, men den är väldigt lite uppmärksammad. De förändringar som troligen ligger bakom minskningen är att gruppen elever med autism eller autismliknande tillstånd fr.o.m. läsåret 2011/12 hör till grundskolans målgrupp samt att grundsärskolan 2011 blev nioårig efter att tidigare ha varit tioårig (med den sista årskursen frivillig). Givet nedgången så låter det som rimliga förklaringar. Men då blir den stadiga uppgången 92/93 – 06/07 svårförklarlig. Var det en ändring i klassificeringen borde väl ökningen varit betydligt mer sammanpressad? Här skulle man behöva veta mycket mer.

Källa: Skolverket och Budgetpropositionen för 2017 (s.102).

Varför spelar det här roll? Jo, för att inskrivning påverkar ett barns förutsättningar för hela livet. Regelverket är formellt sett väldigt enkelt. Ett barn har rätt till särskola om det har en utvecklingsstörning och om det saknar förutsättningar att kunna nå grundskolans kunskapskrav. Underförstått gäller givetvis att man anser att dessa barn får bättre livschanser tack vare placering i särskolan medan motsatsen gäller för övriga barn. Det kan alltså bli problematiskt åt båda hållen, borde du ha fått en placering i särskolan så kommer du att möta oöverstigliga krav i den reguljära skolan. Och borde fått en placering i den reguljära skolan trots att du borde vara i särskolan så kommer du inte alls utmanas att nå din potential och du kommer också hamna i rent formella återvändsgränder eftersom du inte kommer få behörighet till gymnasieskolan. Det är alltså svårt att överdriva betydelsen av att placeringen blir rätt. Och då framstår variationerna som ytterst märkliga, någon gång måste det ha blivit fel och för väldigt många elever. Givet att inte variationerna i behov har förändrats men det kan man nästan avfärda som helt osannolikt. Att många fler barn får diagnoser idag kan knappast bero på att barnen förändrats, det beror i sin helhet på hur man använder sig av diagnostisering.

Den här variationen av andelen barn i särskolan har också betydelse för såväl verksamheten på grundsärskolan som på grundskolan. Om andelen ökar med 60 procent innebär det också att de som kommer in har helt andra behov än de som fanns i särskolan tidigare, eftersom ökningen rimligen handlar om barnen som är i gränslandet mellan att placeras i särskola eller i reguljär skola. För sådana barn är det bättre att skolans innehåll till stor del liknar det som finns i grundskolan, men med särskild anpassning. När andelen barn minskar från 06/07 så ökar de kvarvarande barnens behov av mer stöd och anpassning (men ur ett lärarförsörjningsperspektiv så blir bristen på behöriga lärare i särskolan mindre tack vare att antalet barn minskat).

Direkt omvänd utveckling har då ägt rum i grundskolan. Först har en stor del av elever som behövt mer stöd och anpassning försvunnit till särskolan. Men det senaste decenniet har utvecklingen gått åt andra hållet och ett rätt stort antal barn som annars skulle varit i särskolan återfinns nu i grundskolan. För grundskolans del innebär det ett tillskott på ca femtusen barn med rätt stora behov. Frågan är om grundskolan under den här tiden har getts förutsättningar för att klara denna utmaning. De brister som finns när det gäller bemanning av elevhälsan, och även i svårigheten att få till ett bra system för extra anpassningar och särskilt stöd, talar emot detta.