Lärarförbundet

Finns det ett skatteläckage i skolan?

Vissa påstår att det sker ett skatteläckage i skolan. Det är möjligt, men det sker i så fall inte där de tror.

Vissa påstår att det sker ett skatteläckage i skolan. Det är möjligt, men det sker i så fall inte där de tror.

Finns det ett skatteläckage i skolan – att skattepengar försvinner ut utan att de kommer till användning? Vissa debattörer anser detta. Till en del kan man nog ge dem rätt, men det skatteläckage som finns, finns inte riktigt där de tror.

En utgångspunkt för diskussionen är Dagens samhälles granskning av vad som skett i storstadskommunerna med de allt mer socioekonomiskt riktade resurserna. Det är inte lätt att se någon resultatförbättring. Att så är fallet är egentligen inget att förvånas över – det är generellt svårt att se resultat av mer resurser till skolan; det var till och med så att fram tills det så kallade STAR-projektet presenterades var det svårt att finna forskning som visar på att klasstorlek spelar roll. Nu för tiden är forskningen rätt enig om att klasstorlek och resurser spelar en viktig roll för resultaten i skolan.

Skälet till att det är svårt att visa på helt resursernas betydelse – och där Dagens samhälle-artikeln går vilse – är att det krävs god forskningsdesign som hanterar de problem som finns i att de skolor som får mest resurser oftast också är de som har störst utmaningar. Om man inte lyckas hantera det problemet i utformandet av forskningen, genom endera experiment eller kvasi-experimentell-ansats (när man i verkligheten kan finna experimentlika situationer), är det svårt att se några resultat.

För den som vill se mer om klasstorlekens effekt kan läsa William J. Mathis minisammanställning här eller om man hellre vill läsa resultat, genom en kvasi-experimentell-ansats, baserade på svenska förhållanden eller amerikanska.

Finns något skatteläckage?

Det var egentligen inte i frågan om resurser och klasstorlek som jag tänkte fördjupa mig, utan i frågan om skolans resurser och om det är så att pengar hamnar fel: helt enkelt om – och i så fall var – det finns något skatteläckage?

Under rubriken Mer pengar löser inte problemen i skolan (fast med den tänkta titeln Var finns skatteläckaget?) skrev Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund, en artikel härförleden.

Ulla Hamiltons tes är att det stora skatteläckaget finns i hur pengarna används och att ”ett väl strukturerat arbete i skolan kan minska skatteläckaget”. Det kan säkert ligga något i det, det finns alltid möjligheter att göra saker och ting bättre. Men i alltför många fall är det ett arbete som går ut över de anställdas arbetsmiljö. Ett exempel finns här hos Tankesmedjan Balans.

Även Erik Bengtzboe, moderaternas nya skolpolitiska talesperson, var till en del inne på att det finns ett skatteläckage när han svarade – ”Om det går att göra stora vinster är det ett tecken på att skolpengen är för hög eller kraven för låga.” – på frågan Är det inte något fel på systemet när pengar som är tänkta att gå till undervisning i svenska skolor går på export? i Lärarnas tidning för en tid sedan.

Erik Bengtzboe anser alltså att ett överskott som kan användas till annat beror på endera för låga krav eller en för hög skolpeng.

Ett tredje exempel på några som gärna talar om skatteläckage i välfärden är Svenskt Näringsliv, här i en artikel av den välfärdsansvarige Anders Morin.

Resursfördelningssystemet kan skapa skatteläckage

Jag skulle säga att det vare sig är det ena eller det andra av de förslag som förs fram här ovan. Jag tror att det stora skatteläckaget i skolan går att finna i en systemfråga: Hur resursfördelningen går till – och då framför allt idén om en finansiering som följer eleven, skolpengsmodellen (en modell som enligt Skolkostnadsutredningen blir allt vanligare). Skälet är helt enkelt att med en per-capita-baserad-ersättning, som skolpengen, betalar kommunen för mycket till skolor som, i strid med ovan redovisad forskning, låter sina klasser vara stora; samtidigt som de riskerar att betala för lite till de skolor där klasserna är små.

Skälet är väldigt enkelt. I ett per-capita-system sätts ersättningen så att intäkterna för en lagom stor klass innebär att skolan får sina kostnader täckta. För en klass med 25 elever innebär det ungefär intäkter på 2,5 miljoner, varav ungefär 1,4 miljoner går till undervisning. Det motsvarar lite drygt två lärare på heltid per klass, vilket motsvarar vad som går åt för undervisningen.

En klass med bara 20 elever får i sin tur svårt att finansiera de lärartjänster som behövs, då den bara har 2 miljoner i intäkter, vilket innebär 1,1 miljoner till undervisning. I en sådan klass får man spara in lite här och där för att den ska gå runt (eller så riskerar det bli underskott med efterföljande höjning av ersättningen till alla skolor).

Stor klass skapar överskott

Har man däremot en klass med 32 elever innebär det en intäkt på 3,2 miljoner, eller ungefär 1,8 miljoner till undervisning. Men i den klassen går det fortfarande bara åt drygt två lärare till en kostnad av 1,4 miljoner. Och simsalabim så har det skapats ett överskott om 0,4 miljoner på den klassen.

Och det är lite drygt 10 procent av den sammanlagda intäkten, eller ganska precis vad de mest lönsamma skolbolagen visar upp i överskott. Så enkel är matematiken.

Konkurrensverket ser samma sak

Och det är inte bara jag som ser det. Konkurrensverket konstaterade i sitt remissvar på Välfärdsutredningen följande:

”Konkurrensverket vill påpeka att flera regelverk inom välfärdsområdena innebär att privata företag ges rätt till offentlig finansiering utan någon konkurrensutsättning, och konstaterar att de problem som utredningen använder som argument för sina förslag nästan uteslutande handlar om sådana områden. Utredningen anger att det inom skolväsendet finns särskilt stora problem eftersom ersättningssystemet ger incitament till segregation och eventuella effektivitetsvinster inte kommer det offentliga tillgodo.--- Konkurrensverket konstaterar att det … handlar om verksamheter där ersättningen är reglerad och där utförarna kan välja att bedriva verksamheter i de delar av marknaden där ersättningen är högre än kostnaderna och avstå från de delar där de bedömer att ersättningen inte är tillräcklig.”

Det finns också en avhandling, skriven av Lunds förre skolchef Sten-Bertil Olsson, om skolpengssystemets konsekvenser på gymnasieområdet, som bekräftar precis den här bilden.

Ändrat finansieringssystem kan få bort skatteläckaget

Så om det är någonstans där man kan fundera på om inte pengarna försvinner i onödan i skolan – att det finns ett skatteläckage – är det här. Så vill man få bort skatteläckage är det finansieringssystemet som behöver reformeras.

Det är också skälet till att Lärarförbundet tycker att det är hög tid att reformera skolpengssystemet. Något som Johanna både har skrivit om själv i DN och Dagens Samhälle samt tillsammans med till exempel Academedia.

Bättre arbetsmiljö i skolan och ett jämställt arbetsliv minskar deltidsarbetet.

Med tanke på den stora lärarbristen behöver vi ändra villkoren så att fler kan jobba heltid. Den totala tjänstgöringsgraden för lärare i grundskolan är 87 procent, vilket innebär att motsvarande 10 000 lärare skulle kunna tillkomma om förutsättningar för heltid var de rätta

En ofta förbisedd effekt av alltför hög arbetsbelastning kan vara att den anställde går ner i (betald) arbetstid för att orka och hinna med. En internationell studie visar att det är färre lärare i Sverige som jobbar heltid jämfört med ett internationellt genomsnitt (78 procent jämfört med 82 procent). Det kan vara ett tecken på att svenska lärare tvingas använda deltid som en utväg för att minska sin arbetsbelastning i större utsträckning än lärare i andra länder. Arbetsbelastningen är den vanligaste orsaken till deltid bland lärarna i i Lärarförbundets undersökning som genomfördes 2016, medan det för arbetsmarknaden totalt är den femte vanligaste anledningen. Hela 31 procent av lärarna svarade att det är på grund av den höga arbetsbelastningen de arbetar deltid. Det är till och med ett vanligare svar än ansvar för barn eller anhöriga. En uppskattning är att omkring 5 000 grundskollärare arbetar deltid på grund av arbetsbelastningen. Genom satsningar på en bättre arbetssituation skulle åtskilliga lärartimmar kunna komma tillbaka till skolan. Det här är givetvis en optimistisk siffra för vi vet att många i välfärdsyrken, och säkert också lärare, har ett så stort pensum att det inte går att klara av under en heltid. Lösningen för en del blir då att gå ner på deltid för att i praktiken kunna jobba heltid men inte mer än så. Det är en orimlig lösning som enbart kan motverkas genom att minska lärares arbetsbelastning.

Många jobbar också deltid under småbarnsåren, särskilt kvinnor. Sex av tio kvinnor som är medlemmar i ett TCO-förbund upplever att det är svårt att jobba heltid och samtidigt få ihop ”livspusslet”. Ett sätt att göra det enklare att få ihop livspusslet under småbarnsåren är att arbetsdelningen i hemmet blir mer jämställd. Idag är det tre gånger vanligare bland tjänstemän att kvinnor jobbar deltid än att män gör det. En aspekt vi vet påverkar deltid under småbarnsåren är hur fördelningen av föräldraledigheten mellan mamman och pappan såg ut. Det är därför Lärarförbundet tillsammans med TCO driver på för en mer jämställd föräldraförsäkring, tex genom fler öronmärkta månader.

Att blunda med ett öga och kisa med det andra

De tre forskarna Jonas Vlachos, Sten Bertil Olsson och Åse Hansson diskuterar likvärdighet tillsammans med konferensens moderator Helena Blomquist.

De tre forskarna Jonas Vlachos, Sten Bertil Olsson och Åse Hansson diskuterar likvärdighet tillsammans med konferensens moderator Helena Blomquist.

När man diskuterar skolan och dess kvalitet måste man klara av att ta in flera perspektiv. Den som bara ser ett perspektiv blundar med ett öga, samtidigt som den kisar med det andra och säger att det den ser är den sanna verkligheten.

Det här gör att den politiska diskussionen om skolan och den forskningsmässiga skiljer sig åt ganska mycket. Det kunde konstateras när Ge alla elever samma chans – det gemensamma projekt Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO har haft under några år – hade en konferens om hur uppnå en likvärdig skola för ett tag sedan.

Just skillnaden mellan diskurserna fångades bäst av Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen (som är den liberala ledarskribent som bäst har skrivit om skolmarknaden och skolvalet). Hon konstaterade att det föreligger en målkonflikt mellan likvärdighet och valfrihet och att politiker, framför allt de som är förespråkare av valfrihet, inte vill se och erkänna konflikten. Och eftersom likvärdigheten har en central roll i Skollagens första kapitel uppstår ett intressant problem här.

Att målkonflikten verkligen finns blev också tydligt i den forskardiskussion som hölls under förmiddagspasset av konferensen (hela konferensen finns att se i efterhand här). De forskare som deltog var professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos, den fd skolchefen och doktorn i företagsekonomi Sten Bertil Olsson samt doktorn i pedagogik Åse Hansson.

Marknadslogiken leder fel

De tre forskarna var till exempel rätt överens om att, för att använda Sten Bertil Olssons ord, marknadslogiken leder fel när man tänker skola. Ett skäl är att när valet till skolor görs så är det inte kvaliteten på skolorna som styr, utan annat, som vilka elever som går där. Därtill gör marknadslogiken, med sitt vinstintresse, att skolorna vill nå de elever som är lättast – och därmed billigast – att undervisa.

Mellan de tre blev det också en diskussion kring vad som hänt med likvärdigheten. Tydligt är ju att skolsegregationen har ökat, både beroende på en ökad boendesegregation, men också på grund av skolvalet. Åse Hansson förde fram att nyare forskning (av Jan-Erik Gustavsson och Kajsa Yang-Hansen i Scandinavian Journal of Educational Research) visar på att de ökande skillnaderna vi ser i skolsystemet inte bara beror på sorteringen utan även på att skillnaderna i skolresultat mellan barn med föräldrar med längre utbildning och kortare har vuxit.

Jonas Vlachos å sin sida ansåg att även om det inte finns några entydiga bevis för (vilket det inte gör enligt tidigare forskning, från till exempel IFAU) för att resultatskillnaderna har ökat baserat på socioekonomi, så är det oavsett värt att minska skolsegregationen då den annars riskerar leda till ökad kriminalitet och fler avhopp från skolan.

Pedagogisk segregation

Åse Hansson förde också fram att det under de senaste decennierna har vuxit fram en pedagogisk segregation, något som skulle kunna förklara trenden till den större skillnaden till resultat beroende på social bakgrund. Den skulle i sin tur bero på skiktning i lärarkompetensen, där de skickligaste lärarna inte finns på de skolor som har störst behov.

De tre var också eniga om att den sociala skiktningen medför att det, som Jonas Vlachos konstaterade, blir ”orimligt dyrt” att nå likvärdighet. Om inget annat skäl finns så är det åtminstone ett gott skäl till att det är bra med en socialt oskiktad skola.

På ett flertal håll, bland annat på Twitter av Moderaternas Victoria Seeman, hos Svenskt Näringsliv av Johan Olsson och av Folkbladets Widar Andersson, framfördes det att ett problem med konferensen var att kvalitetsfrågorna i sig inte behandlades.

Kvaliteten i skolan är beroende av skolans förutsättningar

Men den synpunkten visar faktiskt bara att man inte ha uppfattat vad forskarna sa: kvaliteten i skolan är beroende av skolans förutsättningar. Eller som Jonas Vlachos uttryckte det på Twitter i ett svar till Victoria Seeman: ”Poängen hos flera av oss i panelen var att det är svårt att upprätthålla likvärdig kvalitet i en segregerad skola.

Aktivt skolval har ingen effekt

Frågan är dock om konflikten mellan likvärdighet och valfrihet är absolut eller om det går att modifiera valfriheten så att den är mer förenlig med de likvärdighetsmål som finns. På konferensen presenterade även Dany Kessel, doktorand vid Stockholms universitet, den forskning han bedriver tillsammans med kollegan Elisabet Olme. Tidigare har de visat att obligatoriskt skolval i sig inte har någon större effekt på skolsegregationen.

Vid denna konferens presenterade han även två andra, ännu opublicerade paper, det ena om vad förändringar av urvalsmodeller kan innebära (det presenterade han även lite mer utförligt i början på ett seminarium i Almedalen i somras) och det andra om information kan förändra föräldrars valbeteende.

Går att minska skolsegregationen

Dany och Elisabets forskning visar på att det går att minska skolsegregationen genom att förändra reglerna för hur urval går till och att sökbeteendet hos föräldrars (framför allt med längre utbildning) går att förändra med bättre information. Deras forskning visar alltså att det går att lindra konflikten mellan likvärdighet och valfrihet.

Båda dessa förändringar är sådant som Lärarförbundet gärna vill se. Vi tror att med modifierade urvalsregler så går det att minska skolsegregationen och öka likvärdigheten i systemet. Eller som Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande sa i sitt anförande på konferensen:

"Jag är övertygad om att det går att göra om reglerna för hur urval till de fristående skolorna och placering på de kommunala skolorna görs, utan att för den skull frånta föräldrars möjlighet till önskemål och engagemang i sina barns skolgång. Det handlar inte om att göra skolvalet mer eller mindre fritt – det handlar faktiskt om att omreglera ett redan reglerat skolval.”

Det är viktigt att komma ihåg att vi idag har ett reglerat skolval. Imorgon lär vi också ha ett reglerat skolval, men förhoppningsvis ser reglerna annorlunda ut.

Många blundar med ett öga

Det är viktigt med hög kvalitet i skolan, men det betyder inte att fokus endast kan läggas på skolans inre processer – även om det också är viktigt. Man måste även se till de förutsättningar som ges och hur de påverkar kvaliteten. Att bara välja det ena perspektivet är som att blunda med ett öga och kisa med det andra och säga att det är den sanna verkligheten.

Politiker måste klara av att ta in båda perspektiven, annars kommer skolan aldrig att lyckas med det uppdrag som politikerna har gett skolan i skollagen – att skolan ska vara likvärdig.

Tyvärr var det en del på konferensen som tyder på att just nu är det många politiker som har svårt att få in bägge perspektiven – de har svårt att se konflikten mellan valfrihet och likvärdighet. Och därmed har de även svårt att se hur dagens regler för till exempel skolval och skolfinansiering kan bidra till att stjälpa likvärdigheten – de blundar och kisar och ser bara det perspektiv de själva vill se.

Kalla inte effektivisering för skolutveckling

Foto: E.Eastman (Unsplash)

Foto: E.Eastman (Unsplash)

Att kalla effektivisering av administration för skolutveckling, skriver Lisa Heino, utredare på Lärarförbundet, är att undergräva en ohållbar arbetsbelastning. För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver arbetsuppgifter tas bort!

Skolverket har fått i uppdrag av regeringen att utforma så kallade nationella skolutvecklingsprogram inom en rad olika områden. I förra veckan deltog jag med ett tjugotal andra lärare i ett av Skolverkets samråd som ska bidra till en förstudie om effektivare administration. Detta ska sedan på något sätt, ingå i ett av de nationella skolutvecklingsprogrammen.

Vi pratar inte om en revisionsbyrå, vi pratar om skolan

Effektivisering av administration, hur kan ens de båda begreppen finnas med i det här sammanhanget? Vi pratar inte om en revisionsbyrå, vi pratar om skolan som enligt läroplanen har som uppgift ”att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Och skolans uppdrag ”är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.” Försök klämma in ett antal timmar administration i veckan till de lättfixade uppgifterna.

På samrådet deltog ett antal lärare från olika kommuner, huvudmän och skolformer. Den mängd med administrativa uppgifter, datasystem, handlingsplaner, blanketter och inrapporteringar som radades upp, gjorde att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.

Lärare jobbar och jobbar och jobbar, långt mer än vad arbetstiden räcker till

Det är ett under att någon undervisning överhuvudtaget hinner genomföras i dagens skola. Och frågan är verkligen om det hinns med. Lärare jobbar och jobbar och jobbar, långt mer än vad arbetstiden räcker till och de senaste åren har helt klart även de administrativa arbetsuppgifterna ökat, vilket bland annat en undersökning av Novus visar.

Att då ge Skolverket i uppdrag att ta fram ett skolutvecklingsprogram för en effektivare administration är rent ut sagt märkligt. En klok lärare på samrådet kallade det hela för ”fallskärmar för systemet”. Om Skolverket föreslår att ”det vore ju bra om lärare inte behövde ha så många datasystem att registrera uppgifter i”, är inte det skolutveckling.

För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver saker tas bort överhuvudtaget- inte effektiviseras

För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver saker tas bort överhuvudtaget- inte effektiviseras. Skolverket har inte mandat att ta bort uppgifter från lärare, de kan inte lagstifta om eller förbjuda huvudmän att lägga på lärare arbetsuppgifter. Det är regering, riksdag och huvudmän som ska agera i frågan. De ska ta bort arbetsuppgifter, inte få ryggen fri genom att säga att vi har ju tagit fram ett skolutvecklingsprogram för att effektivisera, nu är det upp till varje skola hur man använder sig av programmet, vi har gjort vårt nu.

Staten har lagt på skolan ett oändligt stort uppdrag och med dagens förutsättningar, ouppnåeliga styrdokument. I dessa finns kontrollfunktioner som systematiskt kvalitetsarbete, som till sin natur också är en oändlig konstruktion. Staten och huvudmän kan med hänvisning till styrdokumenten därför lägga på uppgifter och inrapporteringar på lärarna. De ingår ju på så sätt i lärarens uppdrag och i det systematiska kvalitetsarbetet.

Alla dessa uppgifter behöver inte ingå i lärarens uppdrag och ska inte ingå, om staten vill ha några lärare i framtiden

Men nej, alla dessa uppgifter behöver inte ingå i lärarens uppdrag och ska inte ingå, om staten vill ha några lärare i framtiden. Stat och huvudmän måste respektera, värna och utgå ifrån att det är lärare själva som ska avgöra vad som behövs för att varje elev ska kunna ”ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Jag är helt övertygad om att inte en enda lärare skulle säga att det är administrativa arbetsuppgifter som är det viktigaste i läraryrket för att få varje elev att kunna göra det.

PS. Lärarförbundet har den senaste tiden skickat skrivelser till regeringen och den nationella samlingsutredningen i frågan om administration och arbetsbelastning. Läs gärna vilka förslag vi lagt fram. DS

Om skribenten: Lisa Heino är utredare på Lärarförbundet. Ansvarar särskilt för grundskolan, nyanlända elever, betyg, bedömning och nationella prov. Twitter: @LisaHeino

Det blir inga lektioner i engelska i november, för det är nationella prov då

Nu har de nationella proven dragit igång i landet grundskolor. Lisa Heino bloggar om hur proven påverkar elevernas undervisningstid och skolornas hela organisation.

Den här veckan drar de muntliga nationella proven i svenska, matte och engelska igång för årskurs 6 och 9. De muntliga proven ska eleverna genomföra i par eller i mindre grupper om högst 5 elever. Den informationen är tillräcklig i sig för att förstå att detta kommer att få konsekvenser på ordinarie undervisning för långt fler elever än de som gör proven.

Om vi tar svenskan i årskurs 9 som exempel. De muntliga proven tar minst 110 min per grupp om 3-5 elever att genomföra (inklusive förberedelsetid). Säg att en skola har 5 klasser i årskurs 9 med 30 elever i varje. Det blir som minst 54 grupper. Lägg då till lika många grupper i årskurs 6 i svenska på samma skola och så har vi proven i engelska och matte också. Ja, ni fattar. En logistisk mardröm.

Och vad ska eleverna göra som inte har prov? Ämneslärarna genomför proven med en grupp i taget, de kan inte undervisa de andra eleverna samtidigt. På en del skolor får eleverna inte lektioner i provämnena på flera veckor, utan lektionstiden måste användas till de muntliga proven. På andra skolor måste t ex svensklärare som undervisar i flera årskurser, genomföra proven under vissa bestämda dagar och då måste eleverna i årskurs 8 som skulle ha svenska, göra något annat.

Så har vi tillgången till lokaler. En stor del av lektionssalarna måste användas för proven, så var ska de andra eleverna vara under tiden? På vissa skolor får eleverna ha hemstudier de dagar det är muntliga prov, för det finns varken lärare eller salar att tillgå.

Skolorna lägger upp organisationen kring proven på många olika sätt, lärare sliter sitt hår för att få ihop grupper, tider, salar, planering för de som inte har prov och gör sitt yttersta för att allt ska fungera. Men en sak är säker. Undervisningstiden i en rad ämnen försvinner och varken lärare eller elever ges förutsättningar att ta igen den.

Lärarförbundet genomförde under våren en undersökning där 75% av grundskollärarna uppger att deras undervisningstid har blivit lidande p g a de nationella proven. 85% av lärarna som undervisar i ämnen som inte har nationella prov, uppgav att deras elever inte fick kompensation för den tid proven tog från deras lektioner.

Elever i svensk skola har rätt till en garanterad undervisningstid i samtliga skolämnen. Hur de nationella proven påverkar elevernas garanterade undervisningstid är något som ingen ännu gett sig på att undersöka. En sådan undersökning skulle otvivelaktigt visa på att Sveriges skolor tvingas anpassa sin hela verksamhet utifrån ett antal obligatoriska prov. Är det rimligt? Och med det förslag som nu har lagts fram av regeringen, att de nationella proven ”särskilt ska beaktas” vid betygsättning, hur mycket kommer dessa prov styra undervisningstiden då?

En elev i årskurs 9 lägger ungefär en veckas undervisningstid på nationella prov under sitt sista år i grundskolan. Sverige är också ett av de länder som har flest antal nationella prov i världen. Men vi är även ett av de länder med minst undervisningstid för eleverna. Sverige har flera hundra färre undervisningstimmar än genomsnittet i OECD och av dessa undervisningstimmar går alltså ett avsevärt antal till nationella prov. Finland som ofta ses som förebilden i allehanda skolsammanhang, har inte nationella prov och mindre undervisningstid än Sverige. Varför tittar inte svenska beslutsfattare på Finland i den här frågan? För tro det eller ej, även elever i Sverige lär sig mest och bäst om tiden i skolan ägnas åt undervisning som leds av lärare. Inte genom prov på undervisningstid.

Kommentarer:

Jenny
Jenny Ivarsson

De nationella proven styr skolverksamheten på många olika sätt, som inte alltid är så bra. Ett exempel är att en stor andel av högstadieskolorna lägger elevernas praoveckor komprimerat i tid kring nationella provens rättningar, vilket ökar konkurrensen av utbudet av praktikplatser för eleverna.

  • Skapad 2017-11-17 08:57
Jenny

Om Jenny Ivarsson

Studievägledare vid grundskolan i Kalix Kommun. Fackligt aktiv i Lärarförbundets styrelse i Kalix sedan 2004. Ordförande för Referensorganet för Studie- och yrkesvägledare inom Lärarförbundet.
Har valt att vara aktiv inom Lärarförbundet, bl.a för att vi ser utbildningssytemet som en helhet, där alla olika pedagogiska professioner är viktiga och det inom alla stadier och åldrar. Bloggar på Lärarförbundets syvblogg. Det är viktigt att Lärarförbundets fackliga frågor syns, hörs och debatteras, för de frågor vi driver är viktiga!

Stress - måste vi leva med den?

Jens Ranta, ombudsman på Lärarförbundets kansli.

Jens Ranta, ombudsman på Lärarförbundets kansli.

Psykisk ohälsa ökar. Stress ökar. Försäkringskassan har börjat neka fler personer rätten till sjukpenning, märkligt nog utifrån att regeringen gett dem i uppdrag att sänka sjuktalen… Jens Ranta ombudsman gästbloggar om vad man kan göra för att få ett hållbart lärarliv.

Nej, det här ska inte bli ett gnälligt inlägg, utan tvärtom ett försök till ett konstruktivt sådant. Stress är nämligen inte i grunden något illasinnat monster. Stress är något normalt och som har bidragit till människans överlevnad och utveckling. Det går att göra något åt det om vi bara tar frågan på allvar.

Vad är stress?

Stress uppstår när inre och/eller yttre krav (stressorer) överstiger våra psykiska och fysiska resurser. Vi blir stressade när detta händer och effekterna kan bland annat mätas fysiologiskt, beteendemässigt och funktionellt.

När blir stress farligt?

Oftast i samband med att återhämtningen, främst i form av sömnen, blir allvarligt störd under en längre tid. Sömnproblem är alltså vanliga i dessa sammanhang men alla som drabbas av utmattningssyndrom/utbrändhet har inte haft sömnproblem och det är inte alla som har sömnproblem som blir utbrända.

Idag mot tidigare

Stressens mekanismer handlar, något förenklat, om att förbereda oss för handling. De situationer som historiskt förknippats med stress har oftast varit av kortvarig natur. Vi har kanske behövt springa för våra liv på savannen. Det kan alltså ha varit fråga om livshotande situationer med extremt höga nivåer av stress, men allt som oftast med en möjlighet för ”systemet” att varva ned efteråt. Idag utsätts många för avsevärt längre perioder av stress där återhämtningsmekanismerna ofta störs ut. Vi är inte lika väl rustade för den ”nya” typen av ihållande stress som för kortvarig sådana.

Ta hand om varandra!

Det går många gånger att uppfatta när någon kollega/medarbetare är i riskzonen. Ett tips är att titta efter beteendeförändringar. Börjar personen isolera sig och hoppa över pauser, kaffe, möten, skippar luncher, etc? Humörförändringar är inte heller ovanliga. Det innebär inte alltid att personer blir snarstuckna, ibland kan de istället uppvisa känslor av eufori. Titta även efter funktionsförändringar, som exempelvis att vederbörande börjar glömma bort saker, har svårt att koncentrera sig, eller blir mer ljus- och ljudkänslig. Den kanske viktigaste signalen av alla är att någon har svårt att varva ned, har haft svårt att somna, vaknar på tok för tidigt och/eller inte känner sig utsövd heller efter att ha sovit som vanligt. Det är något som jag alltid skulle försöka fånga upp om jag var arbetsgivare eller skyddsombud.

Det är bara svaga personer som går in i väggen

Nej! Det är en vanligt förekommande myt. Det är ofta tvärtom: de mest lojala, de hårdast arbetande, de mest noggranna, de som alltid levererar, som har svårt att be om hjälp. Dessa lyfter inte alltid sina svårigheter med att hinna med och att prioritera, vilket givetvis utgör en komplicerande faktor då det gäller att upptäcka problemen i tid för att förhindra att personen blir sjuk.

Kan vi göra något åt det?

Ja! Det tarvar dock att frågan görs till en verksamhetsfråga och att den blir belyst i ett organisatoriskt perspektiv och inte enbart i termer av individuella problem. ”Marsch pannkaka till psykologen, lille vän!” måste kompletteras med ”Nu ser vi över organisationen tillsammans!”. Detta innebär dock inte att alla alltid ska behandlas lika. Vi människor reagerar olika och organisationerna måste arbeta med detta faktum för handen.

Vad gör vi?

Använd regelverken – gör arbetsmiljö till en återkommande verksamhetsfråga. Ledarskapets förutsättningar måste ses över. Och kanske viktigast av allt: Högsta ledningen måste bry sig – Politiker måste förstå sitt ansvar och ta frågan på yttersta allvar. Det börjar med kunskap. Vi har inte råd med att lärare från förskola till högskola brakar in i väggen. Det är ett fullkomligt resursslöseri att inte ta tag i den här frågan utifrån konsekvenserna i form av sjukfrånvaro, försämrad funktionsförmåga, ökad risk för konflikter, att medarbetare säger upp sig och i värsta fall t.o.m. lämnar yrket. Mänskligt lidande, helt i onödan. Det sistnämnda dessutom förvärrat utifrån att Försäkringskassan i högre grad börjat neka sjuka rätten till ersättning. Ska läraryrkets status förbättras är det här en kärnfråga.

Vi får heller inte glömma skyddsombuden och deras viktiga roll. Deras förutsättningar måste prioriteras, både från arbetsgivarens perspektiv, såväl som från arbetstagarperspektivet.

Alla tjänar på att vi når framgång i denna fråga. Den enskilde läraren och skolledaren, lika väl som huvudmännen och samhället i stort. Friska lärare ger bästa tänkbara förutsättningar för goda resultat i skolan.

Jens Ranta (f.d. Könberg)

Ombudsman Lärarförbundet


Det är inte lärarna som ska få dåligt samvete av krav på ”lyft”

Foto: H.Gautich (Unsplash)

Foto: H.Gautich (Unsplash)

Lisa Heino bloggar om varför kraven på "lyft" inte är lyftet för svensk skola.

De kommer med jämna mellanrum, förslagen om vilka olika ”lyft” som skulle göra skolan och därmed Sverige bättre. De senaste veckorna har det varit prat om ”jämlikhetslyft”, ”demokratilyft” och ”sex- och samlevnadslyft”. Intentionerna är jag inte kritisk till, jättebra att människor engagerar sig. Men de som kommer med förslag på lyft, motiverar ofta sina förslag med att ”det här innebär inte mer arbete för lärarna, för det står redan i läroplanen att de ska göra det.”

Det var just det, det står ju i läroplanen. När utomstående då kräver olika ”lyft”, kan det tolkas som att lärare och skolledare inte vill jobba med dessa områden, att de är inte vill för de inte bryr sig om det, eller att de struntar i det och inte tar sitt ansvar. Det finns flera kapitel i läroplanen, kapitel 1 och 2 handlar om skolans värdegrund, uppdrag, normer och värden. Kapitel 5 innehåller kursplaner med kunskapskrav och centralt innehåll för varje ämne. Det är det kapitlet som lärare av krav, tid- och resursbrist är tvungna att prioritera.

Lärare vill göra gott, lärare vill arbeta med skolans demokratiska uppdrag, med jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde. Lärare vill bidra till att Sverige och världen blir en bättre plats för alla. Det är för många lärare grunden till att man valde att bli lärare. Det är förutsättningarna som i alltför många fall, inte finns för att kunna omfatta alla delar av läroplanen i den utsträckning som lärare skulle vilja göra.

För lärare vill kunna göra det. De vill kunna göra sitt jobb på bästa sätt alla dagar för alla elever. Nationella beslutsfattare måste ta sig en funderare kring detta. Hur ska läroplanens kapitel 1 och 2 få utrymme i skolan? Är kunskapskraven och det centrala innehållet rimliga i kapitel 5, sett till omfattningen av krav, av avsatt tid och av förutsättningar i verkligheten?

Det är därför inte lärare som ska få dåligt samvete när det ropas på ”lyft” som botemedel för allt som skolan borde göra, det är det andra som borde få.

Kommentarer:

Vesa
Vesa Saranpää

Ett lyft ändrar inget på djupet ej heller blir det beständigt, ta ex en ansiktslyftning

  • Skapad 2017-11-01 12:59
Vesa

Om Vesa Saranpää

Arbetar för närvarande i Norrköpings lokalavdelning som fackligförtroendeman. Brinner för villkorsfrågor, särskilt då gällande den bortglömda skolformen förskoleklass. Sitter med i Lärarförbundets referensorgan för förskoleklass och grundskola. Även en del av verksamhetsåret i Region Linköping. Jag är ombudsutbildare och vice ordförande. Är även huvusskyddsombud och regionalt skyddsombud. Förutom förskoleklass är barn med särskilda behov en fråga som berör mig. "Hur skall vi skapa en inkuderande skola, en skola för alla?"

Skyddsombud med fackligt stöd ger bäst arbetsmiljö

Svenskt Näringsliv har fel om regionala skyddsombud.

Svenskt Näringsliv har fel om regionala skyddsombud.

Svenskt Näringsliv kräver modernare regler kring skyddsombuden. En modernisering vore dock inte att kapa banden mellan fack och skyddsombud. Tvärtom är det när skyddsombudet har fackligt stöd som arbetsmiljön blir bäst, skriver våra gästbloggare Cyrene Martinsson Waern och Hans Flygare.

Med anledning av Svenskt Näringslivs rapport ”Dags att tänka nytt – ett modernt arbetsmiljöarbete”, där organisationen kräver vad den menar är moderna regler och roller vill Lärarförbundet förtydliga vår inställning.

Förslaget är inget annat än ett tydligt angrepp på den svenska partsmodellen. Svenskt Näringsliv gör här ett tydligt försök att försvaga fackets ställning genom att försöka särskilja skyddsombuden från sin fackliga organisation.

Vad som är det regionala skyddsombudets roll råder det ingen tvekan om. Det regionala skyddsombudet ska ha möjlighet att stärka arbetsmiljöarbetet på de arbetsplatser där det inte finns ett lokalt skyddsombud.

Svenskt Näringsliv borde se möjligheten till ett stärkt arbetsmiljöarbete

Svenskt Näringsliv borde, istället för att klaga över utredningens slutsatser (SOU 2017:24) om utökat tillträde för regionala skyddsombud, se möjligheten till ett stärkt arbetsmiljöarbete med de resurser som ett fackförbund faktiskt bidrar med (se vårt remissvar). Både i fråga om kunskaper inom arbetsmiljö men även de pengar som facken lägger ner på denna verksamhet utöver de bidrag som kommer från stat, i form av bl.a. utbildning till regionala skyddsombud.

Svenskt Näringsliv vill att arbetstagarna ska utse skyddsombud. Det görs i praktiken redan idag genom att kollegorna väljer en person som skyddsombud bland de fackligt anslutna som de har förtroende för och sedan utser fackförbundet denna person.

En friska arbetsplats är lönsam

Förslaget som Svenskt Näringsliv ger strider mot det som arbetsvetenskaplig forskning entydigt kommit fram till, vilket bekräftas av Kaj Frick, nämligen att ”skyddsombud med fackligt stöd ger den överlägset bästa arbetsmiljön”.

Att urvattna partsmodellen skulle urholka möjligheten att se arbetsmiljön från både arbetstagares och arbetsgivares sida och gemensamt hitta framkomliga vägar till friska arbetsplatser. En frisk arbetsplats är en lönsam arbetsplats!

Skulle ett skyddsombud utses utan koppling till ett fackförbund faller styrkan i att se arbetsmiljöarbetet ur ett partsförhållande och risken är att om arbetsgivaren inte ser positivt på ex en riskbedömning så blir det svårt för ett skyddsombud att faktiskt axla rollen som företrädare för arbetsmiljön. Dessutom kan även ett skyddsombud behöva stöd. Ett fackligt sådant.

För små företag - i vår värld oftast små personalkooperativ - ger tillgången till ett regionalt skyddsombud en unik möjlighet att få stöd i arbetsmiljöarbetet och dra nytta av de fackliga resurserna.

Ingen motsättning

I det finns det ingen motsättning till Svenskt Näringslivs vision om att arbetsmiljö kräver ett systematiskt arbete som bör ske mellan chef och anställda. Det vill vi också, men när det skaver så behövs starka parter som kan tillgodose bägge parters behov och förutsättningar.

Det som är den stora frågan är att vi behöver stärka kunskapen om arbetsmiljö, se till att förutsättningarna för en bra samverkan finns, att skyddsombuden involveras tidigt i processen innan beslut fattas för att förebygga eventuella problem som kan uppstå samt att inte bara lösa akuta problem utan att arbeta förebyggande och främjande med arbetsmiljöfrågorna.

Frågan är om inte Svenskt Näringslivs inspel mer ska ses som ett anti-fackligt uttalande med avsikt att komma åt partsmodellen, än som ett seriöst förslag.

Även TCO har reagerat på Svenskt Näringslivs tankar. Här i Arbetsvärlden och här i ett blogginlägg av TCO:s utredare Ulrika Hagström.

Detta inlägg är ett gästinlägg av Lärarförbundets arbetsmiljöexpert Cyrene Martinsson Waern och arbetsskade- och socialförsäkringsexpert Hans Flygare.

Resultaten är sämre, men ändå inte

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

När statistiken över behörigheten till gymnasieskolan kom för att tag sedan började jag fundera kring vad som är en riktigt förändring i resultat och vad som är en skenbar. Otvetydigt är att andelen behöriga till gymnasiet sjunkit det senaste året, från 83,1 procent till 82,5. Men betyder det att eleverna i svensk skola blivit sämre på att klara kunskapskraven?

Faktum är att jämfört med hur det såg 2013 och 2014 så är det en väldigt mycket lägre andel elever som blir behöriga till gymnasiets yrkesprogram, då det var omkring 87 procent som blev behöriga. Jan Björklund var snabb och konstaterade i en tweet att försämringen var kraftig och att det behövdes en ny skolpolitik (trots att det är den skola som han skapade som eleverna går i). Problemet är bara att det försämrade resultatet i mångt och mycket är en skenförändring som beror på förändringar i sammansättningen av elever och inte på att skolan presterar sämre. Det syns tydligt om vi delar upp resultaten - andelen behöriga till yrkesprogrammen - efter elevernas bakgrund.


Andel
behöriga

Alla elever

Svensk bakgr

Utländsk bakgrund
Alla


Född i Sve


Invandrat före skolstart


Invandrat efter skolstart


varav
nyin-
vandrade


Okänd bakgr

2013

87,6

91,1

74,1

85,8

86,6

52,1

27,9


2014

86,9

90,7

73,1

84,7

86,1

51,9

27,1


2015

85,6

90,9

70,9

84,4

86

49,5

26

13,2

2016

83,1

91,8

72,7

86,8

88,8

50,8

30

3,6

2017

82,5

90,8

68,2

84,4

85

46,5

28,4

10,9


Resultaten för svenska elever de senaste fem åren pendlar kring 91 procent behöriga, utan någon tydlig trend. Resultaten för elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige pendlar runt 85,5 procent behöriga, för dem som invandrat före skolstart ligger de på 86,5, dock med lite större skillnader mellan åren, samtidigt som ingen tydlig trend går att urskilja. För dem som invandrat efter skolstart är resultaten 2017 lägst med 46,5 procent behöriga, medan behörigheten övriga år i genomsnitt är något över 51 procent. Om vi i utbyte ser på de nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) så har, om något, resultaten blivit lite bättre 2016 och 2017 jämfört med de tre åren dessförinnan.

Allra mest rör sig resultaten för gruppen med okänd bakgrund där 2015 13 procent blev behöriga, 2016 3,6 procent och 2017 10,9 procent. Okänd bakgrund är dock väldigt speciell och består i huvudsak av två grupper, ett fåtal elever med skyddad identitet och elever som har varit väldigt kort tid i Sverige och därför ännu inte har något personnummer.

Trenden är inte lika oroväckande för delgrupperna

När vi ser till de ingående delgrupperna ser vi alltså inte alls samma oroväckande trend som vi ser när vi tittar på behörigheten för alla elever. Tydligt är att någonting är skumt.

Det är helt enkelt så att gruppernas inbördes storlek varierar, vilket gör att totalresultatet förändras trots att resultaten för varje enskild grupp inte gör det.

Ur Skolverkets PM om betygsresultaten har jag grävt fram de uppgifter som går att finna om de olika gruppernas andelar olika år. Tyvärr är PM:en väldigt inexakta och många uppgifter saknas för olika år, men så här ser den bild som framträder ut:

Andel av
alla elever

Född utomlands

Invandrad
efter skolstart

Nyinvandrade

Okänd bakgr

2013

11


3

0,5

2014

12

5

3,25

0,5

2015


9

4,3

1

2016



4,7

5,1

2017

18

13,7

5,6

3,6


Som synes varierar andelarna stort mellan åren, till exempel var andelen med okänd bakgrund 3,6 procent av alla elever 2017, mot 0,5 2014. Andelen invandrade efter skolstart för samma år var 5,0 procent mot 13,7, varav 3,25 respektive 5,6 procent räknades som nyinvandrade.

I det närmaste samma resultat 2017 som 2014

Om vi räknar om totalresultat 2017 under antagandet att de olika gruppernas andelar vore desamma som 2014 så når vi ett snitt på ungefär 87,0 (eftersom beräkningarna görs på de inexakta andelarna här ovan så är det en viss osäkerhet i siffran). Med andra ord ganska precis samma resultat som 2013 och 2014.

Det här visar att tar man inte hänsyn till sammansättningsförändringarna är det lätt att tro att det hänt något med hur skolan presterar, när det egentligen bara handlar om att elevgruppernas andelar har förändrats.

Eller för att citera Skolverket från deras PM:

”Det är viktigt att komma ihåg att elevgrupperna … är mycket heterogena över tid. De invandrade eleverna har, även inom respektive grupp, gått i svensk skola olika lång tid och har dessutom olika förkunskaper med sig från tidigare skolgång, vilket kan variera från år till år. Även föräldrarnas utbildningsnivå varierar, såväl mellan elevgrupperna som mellan åren inom respektive elevgrupp. Detta bör beaktas vid jämförelser av resultaten mellan olika år.”

Glöm inte hur verkligheten förändras

För debatten vore det mycket bättre om vi klarade av att hålla diskussionen till det som är intressant och som spelar roll. Inte bara skjuter iväg kommentarer utan att fundera på hur verkligheten förändras.

Det här ska dock inte tolkas som att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en förbättrad skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Men detta måste vi klara av samtidigt som vi mäter det på ett relevant sätt - och att jämföra totalsiffror utan att beakta sammansättningsförändringar riskerar bara leda fel (t ex är jag övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren eftersom andelen med okänd bakgrund, andelen nyinvandrade och på sikt även andelen som invandrat efter skolstart kommer minska).

Det är också skälet till att Lärarförbundet i vårt remissvar över Skolkommissionens förslag pläderar för att när man följer kunskapsutveckling över tid bör nyanlända elever räknas bort. Annars kan vi inte veta om det är en riktig förändring som sker eller om det bara är en förändring i basernas relativa storlek.

Inte läge att slå sig för bröstet i lärarbristens Sverige

Foto: M. Mehdizadeh (Unsplash)

Foto: M. Mehdizadeh (Unsplash)

Förra året återvände glädjande nog 3100 lärare till yrket. Men vad hjälper det när arbetsbelastningen gör att allt fler lärare sjukskrivs p g a stress. Lisa Heino bloggar om vad som får lärare att lämna respektive komma tillbaka till yrket.

I lärarbristens Sverige kom i veckan upplyftande siffror. Utbildningsdepartementet publicerade i veckan statistik som visar att 3100 lärare som varit utanför yrket i mer än 3 år valde att återvända under 2016. 2015 var motsvarande siffra 2600 stycken. En stor del av de återvändande lärarna började att jobba i grundskolan. Toppen säger jag, jättebra att det är fler än tidigare som återvänder till läraryrket, men dessa lärare är tyvärr bara en droppe i ett stort hav av lärarbrist.

SCB kom i februari i år ut med rapporten Lärare utanför yrket. I den konstaterades att 6 av 10 lärare skulle kunna tänka sig att återvända till yrket under vissa förutsättningar. Både Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning och utbildningsminister Gustav Fridolin, använde sig av denna statistik i SVT:s Aktuellt den 27/9, respektive på regeringskansliets skolpolitiska seminarium den 28/9 . I ministrarnas värld verkar dock denna statistik innebära att dessa f d lärare funderar på, eller är på väg tillbaka till yrket. Nja säger jag, det är att dra förhastade slutsatser av både siffror och den krassa verkligheten.

I SCB:s rapport pekar nämligen de tillfrågade f d lärarna på vissa omständigheter som både gjorde att de valde att lämna yrket och som är avgörande för att de ska kunna tänka sig att komma tillbaka. Och jag upprepar ”skulle kunna tänka sig att komma tillbaka”. De är alltså inte per automatik på väg tillbaka.

Arbetsmiljön med stress och hög arbetsbelastning var det som 7 av 10 lärare angav som anledning till att de lämnat yrket. De viktigaste faktorerna för de 6 av 10 f d lärare som kunde tänka sig att återvända till yrket var rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid, större möjlighet att styra över arbetssituationen och högre lön. Men har arbetsmiljön och arbetsbelastningen blivit så bra nu så 6 av 10 f d lärare ropar hurra, jag kommer tillbaka? Nej, knappast! Våra ministrar och övriga beslutsfattare behöver lägga denna rapport som ett raster på t ex de senaste årens sjukskrivningar bland lärare. Lärare var nämligen ännu en gång kraftigt överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar, enligt Försäkringskassans statistik från juni i år. Statistiken visar också att psykiska diagnoser är den främsta anledningen till sjukskrivning inom skolan. Lärares arbetsbelastning är även mycket hög jämfört med de flesta andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden och den främsta orsaken är obalans mellan krav och resurser.

Lärare blir även sjukskrivna av stress efter semestern oftare än andra yrkesgrupper. De nya sjukfallen bland lärare och skolledare efter semestern i augusti står för 16 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 7 procent. Och den vanligaste diagnosen är alltså reaktion på svår stress. Efter semestern, när man ska vara utvilad, det är fruktansvärt och helt oacceptabelt att så många lärare har det så här.

En av de andra viktigaste faktorerna för att 6 av 10 f d lärare skulle kunna komma tillbaka var att de ville ha större möjligheter att styra över sin arbetssituation. Det här är också ett oerhört viktigt budskap till beslutsfattare att ta på stort allvar. Frihet i yrket och möjlighet att påverka sitt arbete. Det är något att tänka på i tider av ökad statlig detaljstyrning genom t ex obligatorisk kartläggning i förskoleklass, bedömningsstöd i åk 1, nationella prov in absurdum i omfattning och nu även förslaget att de nationella proven särskilt ska beaktas vid betygsättning. Tror ni det lockar?

För att f d lärare ska kunna tänka sig att komma tillbaka till yrket krävs det att beslutsfattarna gör insatser för de lärare som nu är i yrket. En arbetsmiljö med orimlig arbetsbelastning och minskade möjligheter att styra över sin egen arbetssituation gör ju att fler lärare lämnar yrket´. De där 3100 som kom tillbaka förra året, har kanske några tusen färre kollegor nästa år istället.

Det går inte att fortsätta i den här riktningen. Har mer kontroll och ökad arbetsbelastning minskat lärarbristen? Dum fråga. Byt taktik och bryt utvecklingen nu. Sveriges beslutsfattare verkar dock ännu inte på riktigt ha greppat det här med lärarbristen. Det saknas ca 65 000 lärare om några år. En skola märker av en brist på EN lärare, tänk dig då konsekvenserna av 65 000 tomma klassrum. Det är dags att greppa den verkligheten nu.