Lärarförbundet

Att vara lärare är att vara ledare

Ett ledarskap för skolan måste bygga på långsiktiga beslut och spelregler som håller över tid, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Ett ledarskap för skolan måste bygga på långsiktiga beslut och spelregler som håller över tid, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärare tar ansvar varje dag. Nu är det även dags för politikerna att visa ledartakter och skapa hållbara överenskommelser om skolan.

I förra veckan kom förslag från stats­ministern och utbildningsministern om ett ”ordningslyft” i skolan. Enligt förslaget ska mer fokus på ledarskap hos lärarna skapa studiero i klassrummen.

Jag säger att problemet är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har.

Att vara lärare är att vara ledare. Varje dag. Vi lär ut, bygger relationer, motiverar och gläds tillsammans över framstegen hos eleverna. Vi stöttar den elev som har det tuffare, och vi utmanar den elev som redan i första klass behärskar multiplikation och division att förflytta sina egna gränser. Vi undervisar, lyssnar och inspirerar.

Att ta ledaransvar

Som alla framgångsrika ledare arbetar vi hela tiden utifrån en tydlig värdegrund. Vi arbetar med professionell förändringsledning när vi implementerar nya läroplaner och betygssystem.

En sann ledare duckar inte för att leda även i svåra stunder. Vi kliver in för att stoppa mobbning och vi avgör när det behövs utökad föräldrasamverkan eller när gränser för osund föräldrapåverkan måste sättas.

Att vara lärare är att ta ledaransvar. Och vi gör det med stolthet och glädje. Men förutsättningarna att leda i klassrummet, på förskolan eller som rektor är inte alltid de bästa. Vi har en akut lärarbrist i Sverige där hälften av lärarna i slutet av förra terminen vittnade om att det inte gick att tillsätta vakanta tjänster. Skolan har under de senaste tio åren varit ett politiskt slagfält med många tvära kast och stora förändringar som ska genomföras under kort tid. Det har slitit hårt. Vi är stolta över våra jobb. Men många är också trötta efter åratal av orimligt hård arbetsbelastning, för få kollegor och arbetsuppgifter som inte stödjer elevernas lärande.

Att vara tydlig

Att ta ett ledaransvar är att vara tydlig med vad som krävs för att varje elev ska få det stöd eller utmaning som hen behöver och att identifiera vad vi själva behöver för att få vara de bra lärare och ledare vi vill vara. Men att ta ansvar handlar också om att visa på när förutsättningarna inte stämmer överens med de resultat vi ska leverera. Det kan handla om särskilt stöd, organisation, kompetensutveckling, kollegialt samarbete, avlastning eller behov av resursförstärkning.

Att ta ett ledaransvar innebär självklart även att vara tydlig med när vi inte har svaren, när vi behöver annan kunskap, erfarenhetsutbyte eller forskning. Vi har ett ansvar som lärare, ledare och fackförbund att se till att förutsättningarna i skolan blir bättre och att bidra till att politiska beslut grundar sig i vetenskap och vad vi inom professionen efterfrågar.

Nu är det dags att Sveriges politiker

Jag har under hela hösten varit tydlig med min önskan om att skolan ska sluta vara en arena för snabba politiska förslag, mest avsedda att vinna val. Ett ledarskap för skolan måste bygga på långsiktiga beslut och spelregler som håller över tid. Vi som lärare och rektorer är ledare.

Nu är det dags att Sveriges politiker visar att de är sin ledaruppgift mogen genom att skapa blocköverskridande överenskommelser för skolan. Det enda ordningslyft vi efterfrågar är det inom politiken

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 1/17

​Du är en del av vändningen för skolan

I Johanna Jaara Åstrands krönika, som publicerades i första numret av Lärarfackligt 2017 skriver hon om Timms, PISA och lärarnas roll i vändningen av skolresultaten. En vändning som sker trots att förutsättningarna för kåren är långt ifrån de bästa.

Det ljusnar ute, och det ljusnar för skolan. Strax före jul vände trenden i både Pisa och Timss, två uppmärksammade internationella kunskapsmätningar. För första gången på länge ökade kunskapsresultaten.

Bakom det här lyftet ligger Sveriges samlade lärarkår. Allt som händer i förskolan, fritidshemmet och under alla grundskole-åren har betydelse för elevens resultat i nionde klass. Vi är alla en del av vändningen för skolan!

Mätningar som Pisa och Timss visar inte allt. Men det är en bekräftelse att det som många av oss haft på känn också har visat sig stämma i det som mäts i de internationella kunskapsmätningarna. Det sker massor av fantastiskt lärararbete runt om i landet varje dag. Svensk skola är under ständig utveckling.

Allt detta händer trots att förutsättningarna är långt ifrån de bästa. Vissa kurvor borde inte peka uppåt, men tyvärr gör de det: lärarbristen och sjuktalen. Kollegor saknas, tid och resurser likaså. De politiska åtgärderna är ofta andra än de som lärarna efterlyser.

Vad skulle vi inte kunna åstadkomma med bättre förutsättningar? Om politiker fokuserade på åtgärder som ger fler kollegor och arbetsro, samt inte nöjer sig med annat än att lärare och skolledare har de allra bästa förutsättningarna?

Jag hoppas att det här blir startskottet för en annan skoldebatt. En debatt som hämtar kraft i det som fungerar, med politiker som vill vara en del av vändningen för skolan och kommer överens. Som lyssnar in och levererar de förutsättningar som lärarna efterfrågar: Garanterar stöd till de elever som behöver det, höjer löner och förbättrar arbetsvillkoren så att vi kan få fler kollegor och friska lärare.

Då kan det här bli en början på en fortsatt kunskapsresa för Sverige.

​”Problemet är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har”

Nu presenterar regeringen ännu ett åtgärdspaket och ordet "superlärare" nämns i en intervju med Löfven och Fridolin där man vill sprida superkunskaper mellan lärare. Det problem svensk skola har är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har. Vi har en akut lärarbrist i Sverige.

Under gårdagens partiledardebatt presenterade regeringen ett åtgärdspaket för de svenska klassrummen. Ett så kallat ”ordningslyft”.

Ja, vi behöver komma till rätta med den ökande ojämlikheten i den svenska skolan. Nej, det är inte fler dokumentationskrav för ordningsregler som är lösningen.

Vad vi lärare och rektorer behöver är rätt förutsättningar och mandat att skapa en bra studiemiljö utifrån den egna skolans förutsättningar och efter våra professionella bedömningar. Om rektorer och lärare fråntas mandat att själva bedöma och åtgärda både problem och möjligheter i klassrummen, öppnar det upp för ifrågasättanden och misstro mot professionen. Varje ”lyft” riskerar att bli ett sänke för tilliten till professionen.

I en intervju med Stefan Löfven och Gustaf Fridolin nämns titeln ”superlärare” som ska sättas in för att sprida sina superkunskaper till andra lärare. Jag hoppas att detta är en tidningsanka. Vi behöver mer tid för kollegialt lärande, men det handlar mer om tid och förutsättningar än några särskilt utsedda lärare som anses ha superkrafter. Vi behöver kontinuerlig professionsutveckling. Den måste matcha både individernas – lärarnas och skolledarnas – behov av utveckling och skolornas och fritidshemmen verksamhetsbehov.

Det problem svensk skola har är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har. Vi har en akut lärarbrist i Sverige. I en opinionsundersökning med lärare i november svarar fler än nio av tio lärare att de anser att det är lärarbrist idag och av dem upplever sju av tio att de påverkas av lärarbristen i hög grad. Tre av fyra säger att de inte får tag på vikarier när de behöver. Närmare hälften berättar att de hade vakanta tjänster i slutet av terminen. Lärarbristen är det viktigaste att åtgärda om vi vill ha ökad studiero i svenska klassrum. Brist på lärare i skolan ökar arbetsbelastningen för de befintliga. Vi behöver utbildade och behöriga lärare i alla klassrum. Vi behöver också fler speciallärare och specialpedagoger och en utökad elevhälsa som ger stöd åt de elever som behöver det mest.

Satsa på mer resurser till extra stöd och ge stöd tidigt. Alltför många lärare har elever som nekas stöd trots att lärarna påpekat behovet, och när stöd väl sätts in görs det försent. Ju fler elever som får den hjälp de behöver – desto lugnare i klassrummet

Regeringen: Lyssna och lita på professionen, det är det enda lyft i skolpolitiken vi väntar på.

​Nyårskrönikan

Johanna Jaara Åstrand önskar Gott nytt år med en tillbakablick och en hög förväntan på 2017.

Johanna Jaara Åstrand önskar Gott nytt år med en tillbakablick och en hög förväntan på 2017.

Johanna Jaara Åstrand blickar tillbaka på året som gått i Nyårskrönikan och konstaterar att vi har nått flera framgångar, men att Lärarförbundet ändå vill se ett trendbrott i politiken inför 2017.

Snart lämnar vi 2016 bakom oss och jag vill passa på att blicka i backspegeln på året som gått. Här har jag samlat några av alla viktiga händelser och mina förväntningar på 2017.

Gemensamt i årets nyårskrönikor är att vår omvärld varit - och är - osäker, med terrordåd, Brexit, utgången i USA-valet och att många människor är på flykt. Det påverkar oss alla och påminner om att läraryrket därför är viktigare än någonsin. Det är vi som utbildar framtiden! Eller: ”Lärare förändrar liv”, som Petra Elio Serti, lärare på Angeredsgymnasiet, talade om på vårt seminarium om Bästa skolkommun i höstas.

Trendbrotten i de internationella kunskapsmätningarna Pisa och Timss före jul hade inte varit möjliga utan hårt och skickligt arbete av Sveriges lärare. Nu måste ytterligare steg tas för att förbättra lärarnas förutsättningar och öka likvärdigheten i skolan.

Utbildningsdepartementet kom i början på året med nya uppgifter om att det kan saknas 60 000 lärare redan 2019. Både föräldrar och lärare upplever en allt större lärarbrist och det var ett av många ämnen när jag nyligen var med i Ekots lördagsintervju.

Att vi blir fler lärare är det absolut viktigaste som måste hända! Det finns tecken på att det håller på att vända. I den senaste intagningen till lärarutbildningen var antalet studenter fler än tidigare år, och på årets bokmässa träffade jag en av flera ingenjörer som sadlar om till lärare på högstadiet. TV4-journalisten Tilde de Paula är ytterligare en av dem som gärna skulle vilja bli lärare och de lärare som förut tvingades lämna läraryrket för att få upp sin lön och få en bättre arbetssituation väljer nu en vakant lärartjänst någon annanstans och blir därmed kvar i yrket.

Tilde De Paula

Men det är fortfarande långt ifrån tillräckligt för att täcka behovet, läraryrkets konkurrenskraft, jämfört med andra jämförbara yrken, måste öka.

Årets framgångar

I väntan på att lärarna blir fler, och för att minska den administrativa bördan, måste lärare få avlastning. Därför lanserade vi i början på året ett förslag om administrativa lärarassistenter. Något som engagerade många lärare. Vi fick snabbt medhåll från regering och opposition, och vårt förslag blev politik.

Stefan Löfven och Johanna Jaara Åstrand

Men som med alla beslut är vi inte nöjda förrän det märks skillnad i lärares vardag. Det gäller även gruppstorlekarna i landets förskolor. Under året beslutade Skolverket om nya riktmärken som visar att dagens nivåer är oacceptabla. Utan tvekan en framgång, efter att vi har påverkat under många, många år. Nu måste det göra avtryck i praktiken och i nästa steg bli riktmärken för gruppstorlekarna på fritidshemmen.

Årets ”Mer måste hända”

Att politiker på nationell och lokal nivå inser att lärarlönerna måste upp är viktigt. Lärarlönelyftet har än mer tydliggjort vikten av att uppvärderingen av lärarkåren måste fortsätta. Att staten är med och bidrar får inte betyda att kommuner och fristående arbetsgivare står tillbaka. Fler måste göra som Botkyrka , Sorsele och Nybro: Komplettera med lokala lärarlönelyft och hålla i satsningar på uppvärdering av lärarlönerna!

2017 – trendbrott för politiken?

Att titta i backspegeln är viktigt men framrutan är viktigast och jag ser fram emot att , tillsammans med er, arbeta för ett mycket bättre 2017. Mina förväntningar är höga och listan över nyårslöften jag vill se från våra politiker är inte lång men desto mer angelägen.

Mest efterlängtat vore ett trendbrott i politiken – ett brett samtal som resulterar i blocköverskridande överenskommelser om det som vi inom lärarkåren tycker är viktigast: Att varje elev garanteras stöd, högre lärarlöner och tillräcklig tid att planera och genomföra undervisningen. Det kräver politiker som motstår de partitaktiska frestelserna i valrörelsens upptakt, tar ett par steg bort från klassrummet, och intar rollen som experternas; lärarnas och skolledarnas, främsta förutsättningsgivare. För vi vet vad lärare och ledare med rätt förutsättningar på plats tillsammans kan åstadkomma!

En viktig grund för skolans och läraryrkets utveckling hoppas jag att Skolkommissionens förslag kommer att lägga under våren 2017. Men oavsett vad vi i kommissionen lyckas komma överens om så förutsätter det breda politiska beslut för att förslagen ska bli verklighet.

Nu måste vi framåt, tillsammans! Jag ser fram emot många heta debatter och intressanta samtal 2017. Men först vill jag önska dig Gott nytt år!

Johanna Jaara Åstrand, Läraförbundets ordförande


Gräv ner stridsyxan, tack

Jag vill se regeringens och alliansens företrädare i samförstånd ta ansvar för skolan. Det är min önskan för 2017, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning

Jag vill se regeringens och alliansens företrädare i samförstånd ta ansvar för skolan. Det är min önskan för 2017, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning

Det breda och långsiktiga samtalet om skolan har vi tyvärr inte sett skymten av. Låt det bli ändring på det under 2017.

Det finns en sak jag önskar mig: Vit flagg och politisk fred i skolfrågan. Trendbrottet i Pisa innebär en chans till en nystart för det politiska samtalet. Den efterföljande diskussionen kommer att bli avgörande för skoldebatten det kommande året.

För tre år sedan slog Pisaundersökningen ner som en bomb, med ett fullskaligt skyttegravskrig som konsekvens. Mitt i skottlinjen stod vi lärare och skolledare. Vi pepprades med en lång rad reformförslag och vallöften för skolan. Särskilt viktigt var det att fördela skulden: på de politiska motståndarna, kommunerna, de fristående skolorna eller varför inte oss lärare? Skolan blev den viktigaste frågan i valrörelsen 2014.

Sedan dess har vi fått flera viktiga och välkomna satsningar på skolan. Men det breda, långsiktiga samtalet om ett gemensamt ansvar för skolan över partigränserna — det har vi inte sett skymten av. I stället har partierna fortsatt att bråka om frågor som timplanen, betygen, nationella proven, 10-årig grundskola och så vidare.

Risken är uppenbar att detta fortsätter. Att omgörningar av skolan även framöver tar kraft från skolledarnas och lärarnas viktiga grunduppdrag.

Men min förhoppning är ändå att skol­debatten kan gå vidare till nästa kapitel. Nya Pisarapporten måste bli starten på ett fruktbart och intelligent samtal tillsammans med oss professionella i skolan. Det är inte duttande här och bråkande där som kommer att ge oss den skola Sveriges barn och elever behöver. Det är en medveten gemensam strävan och hårt arbete, med följande inriktning:

  1. Stärk läraryrkets attraktivitet och status.
    För att rekrytera och behålla landets största begåvningar måste läraryrkets status och attraktivitet höjas. Lång utbildning och stort ansvar måste visa sig i lönekuvertet och i arbetets innehåll.

  2. Ge oss lärare autonomi och låt oss vara proffs.
    I skolsystem där eleverna presterar bra tycks lärarna ha ett större inflytande över hur de lägger upp undervisningen och bedömningen. Lärarna får bättre förutsättningar när politikerna tar några steg bort från klass­rummen.

  3. Ge skolan lugn, arbetsro och långsiktiga förutsättningar.
    Låt Sveriges lärare, skolledare och elever få ägna sig åt undervisning, utveckling och lärande. Låt oss få lugn och ro och slippa snabba och inte alltid helt genomtänkta ­reformer.

  4. Stärk likvärdigheten.
    Ge alla skolor rimliga förutsättningar att möta sina elevers behov genom en ny finansiering och en förändrad skolpeng som matchar de faktiska kostnaderna i skol­systemet. Minska skolsegregationen genom ett förändrat skolval som ger alla elever samma chans att göra medvetna och behovsanpassade val.

Vi lärare har visat att vi kan höja resultaten i såväl matematik som naturkunskap och läsförståelse när vi får samarbeta, stärka varandra och tillsammans utveckla kvaliteten i undervisningen. Tänk vad vi kan åstadkomma med fler behöriga kolleger och tid till rätt saker. Bespara oss därför ännu en val­debatt där skolan görs till ett slagfält.

Jag vill se vit flagg. Jag vill se regeringens och alliansens företrädare i samförstånd ta ansvar för skolan. Det är min önskan för 2017.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 18/16


Grymt jobbat alla kollegor!

​Vi har lång väg kvar till riktigt vassa skolresultat. Men i dag tänker jag vara stolt, glad och ödmjuk inför den stora insats som Sveriges lärare har gjort. Grymt jobbat alla fantastiska kollegor!

Sverige har äntligen brutit trenden i Pisa och kunskapsresultaten vänder uppåt i alla tre ämnen. När Svenska Dagbladet i dag delar ut sin bragdguldmedalj borde alla Sveriges lärare ligga bra till. Undervisning är givetvis ingen tävling, men det Sveriges lärarkår åstadkommit kan inte kallas för något annat än en stor prestation.

Det finns inga mirakelkurer

När det första jublet har avtagit lär en stor fråga bli: Vems är äran och vilka fantastiska mirakelkurer ska ordineras skolan härnäst? För mig är det superenkelt. Det här hade aldrig vara möjligt om inte alla skickliga och engagerade lärare hade gjort jobbet – trots tuffa förutsättningar. Och några mirakelkurer finns inte. Det är bara hårt jobb som gäller.

Reformkaos fram till 2012

När Timss presenterades såg vi prov på det stora intresset att förklara vilka och vems reformer som ligger bakom utvecklingen. Jag vill dock peka på ett väldigt intressant samband i Pisa. Åren 2006 till 2012 präglades svensk skola av totalt reformkaos – nya betygssystem, nationella prov och läroplaner som spottades fram i extremt hög fart. Då gick det också tvärt nedåt i Pisa.

Fortfarande rörigt

Det läggs fortfarande en stor politisk kraft på omgörningar av skolan och tjafsande och bråkande, men om åren före 2012 i stort sett innebar total nedmontering och nybyggnation har de senaste åren mer handlat om ommöblering. Det är fortfarande rörigt, men det är i alla fall inte längre kaos. Och nu ser vi trendbrottet i Pisa.

Självklart har det betydelse att vi lärare kan lägga fokus på vårt kärnuppdrag och inte tvingas ägna en massa kraft åt att implementera en massa reformer.

Låt professionens bedömningar vara i fokus

Jag hoppas att dagens Pisa-glädje kan lägga grunden för ett nytt politiskt samtal där professionens bedömningar blir utgångspunkten för skolans fortsatta utveckling.

Jag passade också på att livesända på Facebook under dagen, det kan du se här nedan.

Trendbrott och bekräftelse på vårt dedikerade arbete

Det viktiga nu är att ha fortsatt fokus på det som bygger kvalitet.

Det viktiga nu är att ha fortsatt fokus på det som bygger kvalitet.

Trendbrottet som vi har längtat efter är äntligen här! Timss visar uppåtgående elevresultat – en bekräftelse på lärares och elevers dedikerade arbete.

Många med mig har nog känt ett sting av oro för vad Timss och Pisa kommer att visa. Ska vi lärare hamna mitt i ännu en shame- and blamediskussion? Utsättas för ytterligare skottsalvor från höften av politiker som vill plocka poäng på varandras bekostnad. Det är verkligen inte vad skolan och lärarkåren behöver.

Än är det för tidigt att pusta ut, vi vet inte vad Pisa visar. Men givetvis ska vi glädjas åt resultatet i Timss. Både för att det är väldigt positivt att resultaten förbättras, men också för att detta sannolikt innebär att förutsättningarna för ett vettigt samtal om skolans utveckling blir betydligt bättre, än om utvecklingen hade fortsatt nedåt.

Inga fler reformer, tack!

Det finns givetvis en risk att politiker använder det här resultatet för att legitimera sin egen politik. ”Det är tack vare de nationella proven!” Jag hoppas verkligen att vi slipper se den typen av äregirighet. Och allra mest hoppas jag att politiker är hederliga nog att inte använda detta som ett argument för ytterligare reformer som inte har stöd i forskning och beprövad erfarenhet.

Det är en lång väg tillbaka till skolresultat i världsklass. Det kommer krävas fortsatt hårt och beslutsamt arbete av alla Sveriges lärare och skolledare. Och för politikernas del är det för tidigt att koncentrera sig på glöggen och julmyset. De har ett stort jobb med de utmaningar som måste lösas för att lärare och elever ska få bästa möjliga förutsättningar att fortsätta lyfta resultaten. Lärarbristen och lärarlönerna. Behovet av kompetensutveckling och utveckling i yrket. Den höga arbetsbelastningen. Och likvärdigheten – en utmaning som Timss bekräftar.

Fokus på kvalitet

Det viktiga nu är att ha fortsatt fokus på det som bygger kvalitet. Det handlar om att fokusera på undervisningen – på det som gör oss lärare ännu bättre och ger oss bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

Vi behöver fler kollegor. Mer tid att samarbeta med varandra. Möjligheter att utvecklas och specialisera oss – till exempel genom att forska eller delta i forskningsprojekt. Det politikerna måste koncentrera sig på är att säkerställa att infrastrukturen finns så att vi får utrymme att röra oss på kartan. Sedan kan de lämna resten upp till oss.

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande

Påfrestande klåfingrighet

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning

Är det för att få braskande rubriker som våra folkvalda lockas att detaljstyra skolan? Politikerna måste kunna disciplinera sig.

Det är alldeles för lätt att hitta på nya lättkommunicerade skolpolitiska förslag och sälja in dem till medierna. Betydligt svårare är det att långsiktigt ta ansvar för en skolpolitik som låter professionen göra sitt jobb. Det blir helt enkelt inte lika många rubriker på det.

Det kan vara väldigt frestande att pilla på en sårskorpa trots att man vet att det bara förstör. Och det kan vara lockande att lägga i mer kryddor i någon annans gryta, även om man inte riktigt vet hur den är tänkt att smaka. Det kan också vara en stark instinkt att coacha sitt fotbollsspelande barn från läktaren, även om det finns en lagledare på planen. Man vill ju bara hjälpa till.

En fråga för professionen

Det talas ofta om disciplin i skolsammanhang. Jag skulle vilja peka en smula på behovet av disciplin hos politikerna. Finns man på så hög nivå som i riksdag och regering bör man ha förståndet att veta när man inte ska lägga sig i, och disciplinen att faktiskt låta bli.

Vad tänker jag på? Jo, politikers till synes tvångsmässiga försök att styra hur lärare ska utföra sin undervisning. Nu senast har vi förslaget om mer rörelse i skolan. Det är naturligtvis positivt med mer rörelse — men är det verkligen regeringen som ska säga åt lärarna om de ska ha lektioner inom- eller utomhus? Självklart inte. Var och hur lektionerna ska hållas är en fråga för professionen och ingen annan. Det måste vara helt och hållet upp till oss att göra de professionella bedömningarna om vad som gynnar lärandet mest.

Lärare måste själva få avgöra

Ett annat exempel på regeringens klåfingrighet är obligatoriska bedömningsstöd, som har införts i läs- och skrivutveckling i årskurs 1 och som nationella provutredningen ­föreslår i årskurs 3. Det finns inget ont i det för­slaget heller — förutom att vi lärare själva måste få avgöra när vi behöver använda bedömningsstöd. Även läsa-skriva-räkna-­garantin har goda avsikter, men resultatet leder till mer kontroll och byråkrati i stället för mer fokus på undervisningen.

Inte heller alliansen kan hålla sig från att lägga geléhallon på tårtan. Den starka kär­leken till nationella prov och betyg är exempel på det. Och det räcker inte att politikerna sätter upp mål — de vill också bestämma ­exakt hur många timmar det ska ta att nå ­målet genom timplanen.

Ständigt nya utspel

Ett annat exempel är viljan att öka lärares undervisningstid. Som om det vore en fråga för riksdagen. Politiken ska säkra förutsättningarna — så att professionen kan säkra kvaliteten.

»Låt lärare vara lärare« var en slogan som alla partier var eniga om i förra valet. Ändå är det så svårt att låta lärare vara just det. Kanske är det medielogiken som ställer till det. Partierna förväntas ständigt komma med nya utspel och det låter bättre att säga »mer rörelse i skolan« än att säga »vårt jobb är att låta lärare och skolledare göra sitt jobb«. Framför allt är det svårt att få journalisterna intresserade av det senare.

Underminerar lärarnas möjligheter

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen.

Politiker, om ni nu så gärna vill ha makten över vad som sker i skolan, lärarrummen och klassrummen — bli lärare i stället.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 17/16


Inget är sig likt, men allt är som vanligt

Den 9 november går till historien som dagen då det amerikanska folket valde en narcissist, fascist, rasist, sexist och mobbare till sin ledare. Det är ett datum som också sammanfaller med årsdagen för Kristallnatten 1938. En obehaglig parallell.

Jag och många med mig frågar sig nu: Hur är det möjligt att demokratin kunde ge oss detta? Det är sorgligt och fullständigt overkligt.

”Tack och lov för den amerikanska konstitutionen”, hör jag en del säga. Den menar att Donald Trump inte lär kunna ställa till så mycket skada. Men allt handlar inte om formell makt. Att vara ledare är så mycket mer än att vara den som sitter på kärnvapenkoderna. Det är att beskriva verkligheten, ingjuta hopp och framtidstro, signalera ansvarstagande och vara en förebild för andra.

Och även om världen driver med Donald Trump växer ett koppel med mini-Trumps fram i hans fotspår. När jag pratar med mina kollegor i det amerikanska lärarfacket NEA får jag höra att den nye presidenten har blivit upphov till ett nytt verb: Att ”trumpa”. Det vill säga att pojkar tar flickor i skrevet. Nu är det helt plötsligt okej att utsätta flickor för sexuella övergrepp, mobbas och sprida hat och rasism. Barn och unga gör som bekant som vi vuxna gör.

Det är otäckt och dystert. Men samtidigt. Det finns så mycket mer än Trump. Så många människor – som är demokrater, antirasister, feminister. Så många vackra verb – som älska, kämpa, tro, hoppas, lära. Och tänk vad många verb som ännu inte är uppfunna.

Donald Trump har inte blivit president av en slump. Han är sprungen ur en mylla, ett samhällsklimat.

Det är lätt att tänka att allt har en början, ett mitt och ett slut, och då ligger det nära till hands att fundera över om det är början, mitten, eller slutet vi är vid nu. Men tiden är ju inte linjär. Den är cyklisk. Från sådd till skörd. Det vi är med om nu är skörd. Donald Trump har inte blivit president av en slump. Han är sprungen ur en mylla, ett samhällsklimat.

Det gör det inte mindre allvarligt. Men det ger perspektiv. Det går att förändra. Förbättra myllan och så på nytt.

Det jobbar vi lärare med. Vi går till jobbet och lär våra barn och elever om hur man är en bra kompis. Om att flickor och pojkar är lika mycket värda. Om religionsfrihet. Om respekt för varandra och solidaritet mellan människor. Om att alla människor ska kunna känna sig trygga och behandlas rättvist – oavsett kön, etnicitet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning. Vi lär dem om mänskliga rättigheter. Om baltutlämningen för 60 år sedan. Om Kristallnatten den 9 november och Berlinmurens fall – som också det var den 9 november. Vi lär dem om demokrati.

Outtröttligt gör vi allt detta – och det ska vi givetvis fortsätta med. Ännu mer övertygade om hur viktigt det är.

Inget är sig likt. Men ändå är allt som vanligt.

Kommentarer:

Tomas
Tomas Goldbach

Jag är stolt över att ha en Förbundsordförande i vår medlemsorganisation och med din kaliber samt med din människosyn Johanna.

  • Skapad 2016-12-06 16:29
Tomas

Om Tomas Goldbach

Min fackliga grundideologi handlar i mångt och mycket om att finnas här för alla medlemmar i deras vardag. Ev. avsteg från detta och eller indikationer på att jag börjat "flyga ovanför den fackliga grundtanken" hoppas jag får mig själv, eller någon, att se till så att mina roller tas över av någon annan. Att ålder skulle sätta hinder för att vara aktiv och engagerad stämmer dåligt in på mig som person. Privat är jag mycket intresserad av möten med andra människor och kulturer. Detta gör att jag ständigt försöker utveckla mitt resande och mitt fotointresse "runt knuten eller långt borta".

Marianne
Marianne Andreasson

En tänkvärd och bra skriven krönika.

  • Skapad 2016-11-17 13:53
Pepe
Pepe Idril

Johanna for president!

  • Skapad 2016-11-11 19:09
Pepe

Om Pepe Idril

43 årig fritidspedagog som jobbar i Lindesbergs kommun. Studieorganisatör i lokalavdelningen, sitter med i länsopinionsgrupp och verksamhetsråd. Invald i förbundsrådet. Brinner för de grundläggande fackliga frågorna och individens möjlighet till utveckling. För mig sammanfattar Lärarförbundets portalparagraf vad det är att vara lärare.

Viktigt att larma om ohållbar situation

Vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

​Det är rätt och viktigt att lärare agerar när elever ska skickas till ­Afghanistan. Parallellen till Baltutlämningen är obehagligt relevant.

Som lärare befinner vi oss ständigt vid frontlinjen. Vi finns hela tiden i den verklighet som politiker och allmänhet läser om i media, följer i statistiken och ibland besöker. Det är vi som möter alla barnen och ungdomarna, även de som far illa av olika skäl — missförhållanden i hemmet, missbruk, sjukdom och tragedier av vitt skilda slag. Det är vi som finns där och därför är det vi som slår larm när samhället måste gripa in för att skydda barns och ungas rättigheter.

De senaste veckorna har utvisningsbeslut av barn och unga till Afghanistan fått hundra­tals lärare att höja rösterna. Jag blir givetvis bestört över den situation som lärare vittnar om. Men jag känner också en oändlig stolthet över min yrkeskår. Det betyder så mycket att ni har modet att träda fram och berätta.

NI har berättat att ni har elever som får besked om att de ska skickas till Afghanistan, ett land som Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till på grund av det farliga säkerhetsläget. Ett land där de unga har en högst osäker framtid, där en del riskerar att hamna i slaveri eller bli soldater. Vissa av de unga som ska utvisas har inte ens varit i Afghanistan, eftersom de har varit flyktingar hela livet. Om allt detta vittnar ni, och ni vittnar om stor desperation och förlorade hopp.

En del av dem som har fått ett utvisnings­beslut är under 18 år. Deras utvisning kommer att verkställas när de blir myndiga. Fram till dess är de vårt ansvar. Lärarna ska alltså under ibland flera år förbereda 15—16—17-åringar för ett liv i Afghanistan. De förväntas ge dem de kunskaper de behöver och har rätt till, samtidigt som det av förklarliga skäl råder fullständig förtvivlan i elevgruppen.

Det är givetvis inte lärarna det är synd om. Men lärarna tar konsekvenserna av en politik som ingen tycks vilja stå för. Migrationsverket har ändrat praxis med hänvisning till att lagen tillåter det. Regeringen hänvisar till Migrationsverket. Oppositionen blundar.

Lärarna undervisar sina elever om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen. Eleverna undrar om det inte gäller dem. En del klasser jobbar med Baltutlämningen som ägde rum för 60 år sedan. Parallellen är obehagligt relevant.

Lärarförbundet har ingen asylpolitik. Vårt uppdrag är inte att ha en åsikt om vilka länder som är rimliga att utvisa asylsökande till. Men vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier.

När lärare larmar om elever som far illa och om ett omöjligt läraruppdrag är det för oss i Lärarförbundet självklart att lyssna och reagera.

I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det ­demokratiska samhället vi lärare nu står upp för.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 16/16