Lärarförbundet
Bli medlem

Lärare i Kanada - ungefär som hemma

Visst vill du veta hur lärarna i Kanada har det? Sam Hammond från EFTO i Ontario berättar att det kan handla om för mycket pappersarbete och för lite planeringstid - men att vi kan inspireras av varandra att komma till rätta med lärarnas utmaningar.

God kväll i Sverige! Medan ni varvar ner därhemma är arbetet på den internationella lärarkongressen i full gång. Kongressen hålls vart fjärde år och alltid i en ny världsdel. Förra gången var den i Kapstaden och den här veckan i Ottawa i Kanada.

Självklart vill vi prata med en kanadensisk lärare om vilka utmaningar lärarna har här. Vi brukar själva säga att lärarnas frågor, på gott och ont, är gemensamma över hela världen. Den bilden bekräftar Sam Hammond från Elementary Teachers´Union of Ontario (CTF/FCE). De kämpar mot för mycket pappersarbete och för mer planeringstid, precis som vi.

Sam Hammond berättar också om vad det betyder att vara på internationell lärarkongress och hur vi kan inspireras av varandra och varför han tycker att det är en "wonderful World Congress".

Se intervjun med San Hammond på Lärarkanalen!

Skolorna i Nigeria står tomma på grund av Boko Harams terror

Många skolor i nordöstra Nigeria står tomma. Boko Harams attacker gör att ingen vågar gå dit. Mitt i eländet arbetar det nigerianska lärarfacket för att undervisningen ska kunna fortsätta.

För någon vecka sedan satt jag i sommarstugan i regnet och läste en artikel i Svenska dagbladet om den nigerianska terrorgruppen Boko Harams nya strategi: att använda unga kvinnor och flickor, vissa så unga som sju år, för att utföra självmordsbombningar. Kontrasten mellan svensk sommar och verkligenheten i Nigeria kändes enorm och situationen där lämnar ingen oberörd. Nu, på Ei-kongressen, pratar jag med Michael Alogba Olukoya, ordförande i det nigerianska lärarfacket Nigeria Union of Teachers (NUT), och han berättar samma fruktansvärda historia om hur barn blir mördare och mördade.

Boku Harams härjningar i nordöstra Nigeria har förstås också stor påverkan på lärarnas arbete och elevernas möjlighet att gå till skolan. Michael Alogba Olukoya berättar att Boko Harams attacker mot skolor, kyrkor, marknader och andra platser där människor samlas gör att man helt enkelt inte vågar skicka sina barn till skolan. ”Man vet ju inte om de kommer tillbaka”, säger han.

Varenda människa på den här kongressen är engagerad i hur vi tillsammans ska se till att barn i världen ska få tillgång till utbildning, och NUT är inget undantag. De jobbar tillsammans med regeringen för att skapa någon slags trygghet i kaoset och trots terrorn undervisa sina elever. Michael Alogba Olukoya beskriver skolor omgivna av höga stängsel och lärare som reser till flyktinglägren för att undervisa. Lärarfacket stöttar också drabbade familjer ekonomiskt.

Jag vet att det är fredag kväll i Sverige och du kanske laddar för ännu en repris av Morden i Midsomer. Men ta en stund och lyssna på Michael Alogba Olyokas historia. Den ger perspektiv, men också hopp.

Pernilla Frantzich

Fakta: Lärarförbundet och NUT

Lärarförbundet har gett stöd till NUT mellan 1985-2013, främst genom studiecirklar och ledarskapsutbildning. En särskild satsning har gjorts för kvinnors medlemsutbildning i norra Nigeria. En fortsatt nära kontakt finns mellan våra organisationer. Sedan Boko Harams attacker startade 2009 har 274 av NUT:s medlemmar mördats.

Michael Alogba Olukoya valdes under torsdagen till EI:s styrelse för region Afrika.

Läs gärna mer om Lärarförbundets utvecklingssamarbete.


Dagens hjärtefråga: stoppa kommersialiseringen av skolan

- Vår regering har tydligt uttryckt sin vilja att flytta skolorna från lokal demokratisk styrning och låta företagen driva dem istället, säger Christine Blower, generalsekreterare i NUT, National Union of Teachers, i England.

- Vår regering har tydligt uttryckt sin vilja att flytta skolorna från lokal demokratisk styrning och låta företagen driva dem istället, säger Christine Blower, generalsekreterare i NUT, National Union of Teachers, i England.

Den mest diskuterade frågan hittills här på lärarnas internationella kongress är den om skolans kommersialisering. I många länder har de globala storföretag tagit sig in i klassrummen på allvar.

Vi i Sverige är vana vid att diskussionen om friskolor handlar om ja eller nej till vinstuttag. På Lärarförbundets kongress senast landade vi i att möjligheterna till vinst aldrig får gå före elevernas möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Den svenska regeringen ska utreda frågan om begränsning av vinstuttag i friskolorna. En annan fråga som utreds i Sverige är vilka krav som ska ställas på den som vill starta skola. Vad vi inte diskuterar så mycket är frågan om huvudmannen påverkar själva undervisningen. För oss är det också självklart att facket finns på friskolorna och att lärarna där har kollektivavtal.

Här på EI-kongressen pratar alla om skolans privatisering och kommersialisering med bekymrade miner och stort allvar.

Vi svenskar får många frågor om vårt skolsystem som är ett av världens mest decentraliserade och där det är ovanligt lätt att som privat aktör starta en skola. Men så är också situationen i till exempel England, USA och i många utvecklingsländer en helt annan än den vi Svenssons upplever. Där har de kommersiella krafterna, globala storföretag, tagit sig in i klassrummen på allvar. Stora utbildningsföretag lobbar för skolreformer som ger dem möjligheter att sälja utbildning som en vara. De erbjuder politikerna lösningar på skolans problem och får mandat att styra lärare och elever med sina tester, läromedel och utvärderingsinstrument. Den senaste tiden har de också blivit inblandade i att genomföra själva PISA studien, så ni förstår säkert hur omfattande de här företagens påverkan på lärarnas dagliga arbete är.

I vissa länder har företagen tagit över stora delar av utbildningssektorn och tar ut avgifter från fattiga medborgare för barnens skolgång. En skolgång som föräldrarna redan har betalat skatt för. De betalar alltså för samma sak två gånger.

Detta är en fråga som väcker starka känslor på kongressen, både oro och kampvilja. Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att inte styra över sin egen undervisning. Frågan om skolans kommersialisering präglar hela kongressen och kommer också att vara i fokus den kommande fyraårsperioden. En kongressledamot från England satte ord på mångas farhågor: ”Congress, I predict that there will be trouble ahead”!

Ina Eriksson

Internationell sekreterare på Lärarförbundet

Fler män i skolan måste delta i jämställdhetsarbetet

Faith Refilwe Malemane från Botswanas lärarfack Boetsu, arbetar med ökad jämställdhet i skolorna i sitt hemland.

Faith Refilwe Malemane från Botswanas lärarfack Boetsu, arbetar med ökad jämställdhet i skolorna i sitt hemland.

Det botswanska lärarfacket Boetsu är en av många en av många internationella lärarorganisationer vi möter här på Education internationals världskongress i Ottawa. Därifrån tar Faith Refilwe Malemane med sig en strategi för att få in fler män i skolorna i Botswana.

I ett jätterum fullt av runda bord och svarta stolar samlas Ei-kongressens delegater för att prata jämställdhet. Hörlurarna åker på och av beroende på om du pratar och förstår spanska, franska eller engelska - eller inte och behöver en tolk. Det kan verka krångligt, men det flyter på som om det var en vanlig debatt i svensk tv, fast med mycket mer glöd.

Engagemanget för jämställdhetsfrågor är lika stort som rummet vi befinner oss i och de gemensamma utmaningarna ringas in av delegater från alla världens hörn.

Vid ett av borden längst bak sitter Faith Refilwe Malemane, högstadielärare i Botswanas huvudstad Gaborone och halvtidsanställd på lärarfacket Boetsu. Hon har inspirerats av dagens diskussioner och vill se fler kvinnor på höga poster och fler män i jämställdhetsarbetet i Botswana.

TV: "Fler manliga lärare i Botswana en utmaning"

Glöm inte framstegen vi gör i hbtq-frågorna

"Även om det ser mörkt ut på många håll har denna konferens givit mig hopp", skriver Maria Rönn..

"Även om det ser mörkt ut på många håll har denna konferens givit mig hopp", skriver Maria Rönn..

Hbtq-personer diskrimineras i många länder världen över och lever i fara för sina liv. Men för att hitta styrkan att arbeta vidare för allas rätt att vara den de är är det viktigt att inte glömma framstegen, skriver Maria Rönn från lärarnas världskongress i Ottawa.

Jag är en av hundratals lärarfackliga som just nu samlats i Ottawa för att delta i Education Internationals världskongress. Själva kongressen börjar imorgon, men under flera dagar har vi haft olika seminarier och förmöten med fokus på frågor som är centrala i arbetet för likvärdig utbildning av god kvalitet i hela världen. Ett sådant tema är hbtq-frågorna. Det ger hopp när lärare från hela världen fokuserar på hur vi ska göra för att garantera att alla barn, elever och lärare, oavsett sexuell identitet, ska få vara precis som de är i en trygg och respektfull miljö. Samtidigt är det skrämmande att veta att en del av delegaterna kommer från samhällen där bara det faktum att de deltar i en konferens av detta slag utsätter dem för fara.

Det är tydligt i samtalen här att det är omöjligt att titta på hbtq-frågorna enskilt, utan att samtidigt titta på alla de grupper som marginaliseras i samhället. Det intersektionella perspektivet är nödvändigt för att kunna se de strukturer som diskrimerar.

Hbtq-personer diskrimineras i många, många länder världen över och många lever i fara för sina liv. Många saknar helt möjlighet att vara öppna med vilka de är eller vem de älskar. Men för att hitta styrkan att arbeta vidare för allas rätt att vara den de är är det viktigt att inte glömma framstegen. Här har jag inspirerats av kollegor från Uruguay som berättat om hur långt de kommit i sitt arbete med hbtq-frågor, glatt mig åt den nya lagen i USA som ger personer av samma kön rätt att gifta sig och lärt mig av transpersoner som berättat om sin situation. Jag har lyssnat till poeten Kai Cheng Thom som läste sin vackra barnsaga om det magiska barnet som föddes när både månen och solen stod på himlen och jag har beundrat modet hos kollegor i ett land där man inte har något aktivt hbtq-arbete som bett om hjälp från oss andra att komma igång. För det är det som är styrkan med lärarfacken och Education International. Tillsammans kan vi stötta, stärka och lära av varandra i kampen för mänskliga rättigheter.

I kristider, när mänskliga rättigheter ibland kommer i andra hand, är det ännu viktigare att vi som fackliga organisationer fortsätter arbetet för respekt för varje människa oavsett identitet. Tillsammans kan vi göra stor skillnad. Och som lärare har vi en särskilt viktig roll för att se till att skolmiljön är säker och trygg. Genom utbildning kan vi öppna elevernas ögon för mänskliga rättigheter, hjälpa dem ifrågasätta homofobisk och främlingsfientlig propaganda och förmå dem att ta ställning för ett respektfullt samhälle och mot alla typer av diskriminering.

Och även om det ser mörkt ut på många håll har denna konferens givit mig hopp. Det finns kraft i den fackliga gemenskapen! Jag tror och hoppas att när Education Internationals åttonde kongress äger rum om fyra år, så kan vi fira ännu fler framgångar rörande mänskliga rättigheter och hbtq-rättigheter. Nästa vecka går jag i Pride-paraden i Stockholm med hopp om en ljus framtid!

Maria Rönn, förste vice ordförande i Lärarförbundet.



Lärare från hela världen träffas för att sätta skolan i centrum

I slutet av juli när du ligger i hängmattan eller kanske jobbar på fritids eller i förskolan åker jag till den internationella lärarorganisationen EI, Education Internationals, kongress i Ottawa. Kongressen pågår 19-26 juli.

Där samlas 1 800 delegater från 172 länder för att diskutera våra gemensamma frågor och sätta gemensamt tryck på världens makthavare. För det är det som är så speciellt. Att vi svenska lärare har så mycket gemensamt med lärarna i Nigeria, Colombia, mellanöstern eller USA.

Vi pratar om hur vi kan skapa utbildning av den bästa kvaliteten, hur eleverna ska få tillgång till de allra bästa lärarna och vilka förutsättningar vi behöver. Samtidigt är det förstås mycket som skiljer oss åt. Jag tänker speciellt på de lärare som verkar i länder där demokrati och öppenhet inte präglar människors vardag. Där blir lärarna, som står mitt i samhället, måltavlor för våld och orättvisor. Och ändå fortsätter de, de fortsätter både lära ut och organisera sig fackligt. Och jag känner mig extra stolt över att Lärarförbundet har kämpat tillsammans med dem. Vi är faktiskt världskändisar i EI! Och vi har påverkat många av de förslag som kongressen kommer att ta ställning till i juli.

Jag hör av mig i sommar och berättar mer när jag är på plats. Ha det bra tills dess!

Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet

Skolan är viktig och den ger en framtid!

Från vänster: Dede, Täla, Manne, Jonathan och Fatou

Från vänster: Dede, Täla, Manne, Jonathan och Fatou

Inför Global action week har jag (Mia Möller) intervjuat sex elever, en från varje årskurs (4-9) på Skarpatorpsskolan som ligger i Skarpnäck, en förort till Stockholm. Skolan har ca 220 elever och ca 70 % har invandrarbakgrund (antingen själva födda utomlands eller deras föräldrar).

Intervjuer med elever på Skarpatorpsskolan inför Global action week

Eleverna är:

Manne Fällman, 4A, Täla Pippas, 5A, Jonathan Nilsson Cullgert, 6D, Dede Delaurence, 7A, Fatou Njie, 8A och Sima Anteneh, 9A.

Samtliga elever tycker att det är bra och viktigt att gå i skolan. Det är viktigt för att kunna få en bra framtid, för att få kunskaper och kunna skaffa jobb. Jonathan tycker att det också ger en allmänbildning. Sima tänker att utbildningen gör att man kan förstå hur världen fungerar. För Fatou är kunskaper viktiga för att inte bli lurad, t.ex. i affärer.

På frågan vad som skulle hända om de inte fick gå i skolan tänker Fatou att en konsekvens skulle vara att man inte skulle leva bra, att man som tjej skulle vara beroende av en man. Flera tänker att de inte skulle kunna läsa och skriva eller få bra jobb. Sima skulle börja med musik men tänker också att det ger negativa konsekvenser som t.ex. bidragsberoende.

Alla elever är överens om att de skulle gå i skolan även om den inte var obligatorisk.

En av frågorna jag ställde var: Hur lär du dig saker? Dede tycker att det är när någon berättar och visar och ger instruktioner i tydliga steg. För Täla och Manne är det viktigt att träna och repetera. När Fatou flyttade till Sverige gick hon först i förberedelseklass och lärde sig svenska. Hon läste mycket och var intresserad av att lära sig språket. Nu gör hon sina läxor, men även extra uppgifter för att hinna ikapp sina klasskamrater.

När det gäller frågan om man lär sig mer om man har prov går meningarna isär. Några elever tycker att kunskaperna kommer i fokus vid provtillfället och att man pluggar extra, vilket gör att kunskaperna befästs. Det är också positivt eftersom man får chans att berätta vad man lärt sig. Men de flesta eleverna tycker att prov är stressande, att de bara är till för lärarnas bedömning. Det blir mer som en genomgång av vad man lärt sig.

Vad kommer du ihåg från undervisningen? Några svarade att de minns det som är intressant och viktigt, det som man kan ha nytta av i livet.

Eleverna tycker att lärarna är olika, men alla är bra enligt Fatou. Några är strängare än andra, en del pratar mycket, några har prov till skillnad från andra. En bra lärare ska vara lagom sträng, men snäll. De ska vara tydliga i undervisningen, berätta mycket och vilja undervisa och vilja att eleverna ska lära sig. Dede tycker att det ska vara roligt men seriöst.

Intressant undervisning är det när eleverna får se på film, göra studiebesök, när det är högläsning och man får jobba ihop med en kamrat. Det blir också intressant när det handlar om något man gillar och när det är grupparbete.

Betygens roll kan vara stressande och inte så viktiga eller fungera som sporre. De visar också vilket gymnasium man kan välja eller komma in på. Dede tycker att betygen är som ett kvitto för det man kämpat för eller gjort.

Fördelarna med just skolkunskaper, till skillnad från andra kunskaper, är att man lär sig samarbeta och att ta ansvar. Manne tänker att de gör att man får chans att fördjupa sig i ett ämne. Täla tycker att matematikkunskaper lär en att hantera pengar. Sima tycker att de kan ge kunskaper för vardagslivet som man annars inte skulle veta, men även kunskaper om t.ex. Andra världskriget.

Samtliga föräldrar till de intervjuade eleverna, oavsett egen utbildningsnivå, tycker att skolan är viktig och att den ger en framtid.

På min fråga om det är det en mänsklig rättighet att få gå i skolan, svarade alla ja, då de tycker det är viktigt och att det ger en framtid. Jonathan tycker att alla har rätt till allmänbildning.

Den näst sista frågan handlade om elevernas egna erfarenheter från skola i andra länder, alternativt deras kunskap om det eller föräldrarnas erfarenheter. Fatou som gått i skolan i Gambia berättade att det var mycket dåligt, det kostade pengar att köpa uniform, böcker och mat och att betala för transporter. Många elever slutar innan de gått ut skolan och lärarna är inte bra. Sima berättade att det är väldigt strängt i Etiopien, att grindarna vid skolan stängs. Man får inte lämna in läxor för sent och har man E i betyg får man gå om. Endast betyg A eller B duger för att kunna gå vidare. Även Dede vet att det är längre skoldagar i Kongo, att vissa inte har tillgång till skolgång och att risken är att bli bortrövad längs den många kilometer långa skolvägen.

Till sist ville jag höra elevernas tankar om eventuella skillnader mellan olika skolor i Sverige. Några elever tänker att det kan skilja mellan antalet läxor, i vilken grad elever kan påverka schemat, om de har sovmorgon och liknande. Dedes tanke om skillnader får avsluta: ”Det är skillnad på grund av levnadsstandard t.ex. mellan Lidingö och Skarpnäck. I förorterna, som i Skarpnäck, vill man visa att man kan lyckas.” "Man ska vara nöjd med skolan, allt är gratis och man får vara sig själv och visa vad man tycker om".

Vill du veta mera om Global Action Week? Global Action Week 2015

​Brist på utbildade lärare – en stor orsak till att FN:s mål för utbildning inte nås

GMR 2015

GMR 2015

I dag den 9 april släpps 2015 års upplaga av Global Monitoring Report som bedömer hur de sex EFA målen om utbildning för alla har uppnåtts. Dessa mål sattes upp år 2000 av världens regeringar i Dakar.

Resultaten pekar på ett betydande framsteg: antalet barn inskrivna i förskoleundervisning har ökat med två tredjedelar sedan 1999, i grundskolan ökade inskrivna från 88% 1999 till 93% år 2015. Klyftan mellan flickor och pojkars tillgång till utbildning har minskat betydligt.

I rapporten framgår att den akuta bristen på kvalificerade lärare, är en viktig orsak till att målen inte uppnås, mer än 25% av alla lärare saknar fullvärdig lärarutbildning.

Trots en del positiva resultat går utvecklingen för långsamt. Som Lärarförbundet och vår globala paraplyorganisation Education International (EI) har varnat för genom åren, kommer inget av målen att uppnås: 68 miljoner barn är fortfarande utan tillgång till grundskoleutbildning. Även ojämlikhet mellan könen är fortfarande ett allvarligt problem, och barn i länder som är eller har varit krigshärjade utesluts ofta från utbildningssystemet.

I EI:s analys av rapporten betonas regeringarnas misslyckande att investera tillräckliga resurser i utbildning. Därför är resultaten ännu en tydlig signal till regeringar som inte har gjort prioriteringar för att infria sina löften. Det är också en påminnelse till världens ledare att stödja en tydlig dagordning där utbildning prioriteras efter 2015 i de nya hållbara utvecklingsmålen.

Lärarförbundet har en bra dialog med den svenska regeringen om vikten av att målet för utbildning blir tydligt i de pågående FN-förhandlingarna om framtida hållbara utvecklingsmålen.

Årets GMR rapport kommer i Sverige att presenteras av UNESCO den 23 april i Stockholm.

Du kan vara med och påverka beslutsfattare att prioritera målet för utbildning under 
Lärarförbundets kampanj under Global Action Week 27 april - 3 maj.

Vill du veta mera om den fortsatta processen kring FN:s hållbara utvecklingsmål:Education Post 2015

"De tillhör nu los desaparecidos - de försvunna"

Bilden visar upp de 43 lärarstudenter som fortfarande saknas i Mexico.

Bilden visar upp de 43 lärarstudenter som fortfarande saknas i Mexico.

Så, här sitter vi i Bryssel, redo att diskutera hur vi som fackliga lärarorganisationer bäst ska kunna stödja varandra i världen. Namnskyltarna placeras på bordet, vatten hälls upp i glasen, tolkarna harklar sig och ordföranden för mötet här på Education Internationals (EI) kontor hälsar välkommen. Han börjar med att ge ordet till Fátima da Silva som sitter i EIs regionstyrelse i Latinamerika. Hon berättar historien en gång till, historien om de 43 försvunna lärarstudenterna i Mexico, alla pojkar i 20 årsåldern.

Vi har läst om dem i svenska media, hur de var på väg i buss från sitt lärarseminarium i Ayotzinapa till den närbelägna staden Iguala för att protestera mot bristande finansiering av den lärarutbildning de genomgick.

Borgmästaren i Iguala José Luis Abaraca anses ligga bakom försvinnandet. Han ville stoppa protestmötet och enligt vad som berättas bad borgmästaren den knarkkartell som opererar i området om hjälp att hindra studenterna från att nå fram till Iguala.

Bussen med de 43 lärarstudenterna kommer aldrig fram till demonstrationen. Studenterna som alla var unga män i 20 årsåldern försvinner spårlöst. De tillhör nu ”los desaparecidos”, de försvunna. Rykten sprids om att de dödats, och sedan begravts i en massgrav. Massgraven hittas, och så en till och så en till…men i dessa finns gamla ben från andra försvunna, som också har anhöriga som väntar, letar och drömmer om att återse sina nära och kära.

De här pojkarnas föräldrar kräver svar, och vägrar godta att de ben som presenteras för dem tillhör deras barn tills detta bevisats genom DNA-tester. Straffriheten som råder i Mexiko och rädslan kan skrämma vem som helst till tystnad, men föräldrar, medstudenter, vänner, lärarorganisationer och 100 000-tals mexikaner i hela landet demonstrerar och fortsätter fråga.

Nu sitter borgmästaren i Iguala och hans fru häktade liksom de som anklagas för att ha utfört själva försvinnandet och sedan dödat studenterna. De säger att de bränt kropparna i två dygn för att utplåna varje spår. Små brända benflisor analyseras i Europa i hopp om att via DNA kunna identifiera vem de tillhör. Att tala om hopp i sammanhanget är förstås närmast cyniskt. Vad pojkarnas familjer hoppas på är naturligtvis att de ska återfinnas levande.

Jag skulle vilja be er om hjälp, säger Fatima, hjälp att ställa krav på Mexicos regering. Vi kräver att rättsväsendet går till botten med detta brott och att rättvisa skipas”. Hon prasslar samtidigt med en plastpåse och sakta skickas små svarta sidenband med en säkerhetsnål i varje runt i mötesrummet. Alla tar på sig ett sorgeband.

Sista dagen på mötet får vi var sitt porträtt att hålla, varsin bild av en försvunnen lärarstudent. Vi fotograferas och bilderna har nu satts samman till en plansch med alla foton och texten ”Education International är solidariskt med det mexikanska folket och de 43 försvunna studenternas familjer.” På bilden finns också länken till twitter #NosFaltan43 (vi saknar 43). Det finns en lista med alla studenternas namn och skolkamraternas korta beskrivningar om vem de var, vad de gillade eller hur de hade det.

Pojken på bilden jag får hålla heter José Ángel Navarrete Gonzalez. Han delade rum med två unga killar till på lärarseminariet. Inga möbler finns i rummet, inte ens sängar bara madrasserna de sover på.

Förutom bilderna som cirkulerar på nätet har Education International gjort sig till tolk för oss medlemsorganisationer och skrivit ett protestbrev till Mexikos regering. I brevet kräver man en oberoende och fullständig utredning av vad som hänt lärarstudenterna. Att de skyldiga ska straffas, att de drabbade familjerna ska få stöd och att Mexiko lever upp till kraven på en rättsstat där mänskliga rättigheter respekteras. ”Lärarstudenter är viktiga personer, de representerar drömmen om en hållbar framtid i fred, de är värda skydd mot kriminalitet och våld. Skolor, universitet och lärarhögskolor som utbildar framtidens lärare skall vara säkra frizoner och inte utsättas för någon form av attacker”, skriver EI i brevet.

Vi delar kraven på att fallet med de försvunna studenterna klaras upp och synen på mänskliga rättigheter liksom betydelsen av att lärarstudenter och andra elever i Mexiko och världen ska kunna gå till sina skolor och universitet utan rädsla. Vi följer med hjälp av EI vad som händer i utredningen av fallet med de 43 försvunna lärarstudenterna.

Kan det fackliga arbetet fortsätta mitt i Ebola-epidemin?

Vi möts dagligen av bilder och berättelser om hur Ebola-epidemin påverkar delar av Västafrika. Människor som lider av sjukdomen och anhöriga som lämnas med sorgen efter älskade familjemedlemmar och vänner. Det är en tragedi och ett samhällshot svårt att greppa. Men mitt i detta fortsätter vardagen för människorna i Liberia, Sierra Leone och Guinea. Nog ser vardagen annorlunda ut – i vissa delar radikalt annorlunda. Men det är vardag likväl.

Lärarförbundet stödjer sedan flera år återuppbyggnaden lärarorganisationen NTAL i Liberia med syfte att stärka och vitalisera organisationen efter det svåra inbördeskrig som pågick i landet fram till 2003 och som bröt sönder även utbildningsväsendet och NTAL som organisation.

Det fackliga arbetet för NTAL möter sedan några månader helt andra förutsättningar än tidigare med stängda skolor och ett förändrat folkliv. Men ändå vill man fortsätta med det fackliga arbetet, så gott det går. Ingen vet ju när vi får epidemin att ebba ut.

Därför har Lärarförbundet tillsammans med norska Utdanningsforbundet lämnat ett bidrag till NTAL för att sprida information om Ebola och för att möjliggöra för det fackliga arbetet att fortsätta. Stödet syftar till att NTAL ska kunna hålla sina kontor öppna så att åtminstone en del av det fackliga arbetet kan fortsätta trots Ebola-epidemin i landet. I den svåra situation som nu råder krävs särskild hygienutrustning för att möjliggöra detta.

Ebola-epidemin hotar hela det liberiska samhället och det krävs insatser från många aktörer med olika specialistkompetens. Vårt bidrag är mycket begränsat och utgår från vad som är vår roll som lärarorganisation.

Men stödet handlar inte bara om de reda pengarna. Det handlar kanske allra främst om att sända ett budskap till våra kamrater i Liberia. Ni står inte ensamma. Den fackliga solidariteten känner inga nationsgränser och som fackliga syskon viker vi inte undan när läget är svårt.