Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Internationella lärarbloggen

Homosexuell=kriminiell, nu är även Indien på skamlistan

Indiens Högsta domstol har idag tagit beslut att förbjuda homosexualitet (med omskrivningen att man inte förbjuder människor att ha olika läggning, men att utövandet av homosexualitet är straffbart). 

Antalet länder som lagstiftat mot homosexualitet har därmed ökat från 82 till 83 (varav 22 i Asien – se bl.a. statistik och information på ilga.org). 

I fokus för en högljudd debatt är en 150 år gammal lag (sektion 377) som slår fast att homosexualitet är mot lagen. Dehlis högsta Domstol fastställde i en uppmärksammad dom 2009 att lagen är obsolet och bör ändras, vilket innebar en positiv signal och att många homosexuella vågade komma ut. Lagstiftningen har dock släpat efter, men den här veckan skulle en dom i federala högsta domstolen ge vägledning. 

HBT-aktivister hade förberett för en hyllning till vad man förväntade sig skulle vara ett domstolsbeslut som skulle skynda på förändringar också i den nationella lagstiftningen. I stället har Högsta domstolen gått i motsatt riktning.

Vad händer i Indien? Hur tänker man kring arbetet att motverka diskriminering och trakasserier? I efterspelet till de uppmärksammade gängvåldtäkter bland annat i Delhi, som chockat världen, har regeringen stiftat en ny lag ”Sexual Harassement of Women at Workplace Act” (2013), lagen skyddar alla yrkeskategorier inklusive lärare och även elever i skolan. 

I snabb takt har tillägg gjorts till läro- och kursplaner för att ha mer ”livskunskap” och motverka trakasserier och övergrepp. Men här i Indien handlar det i mindre grad om individuella mänskliga rättigheter, i stället uttrycks frågan i termer av samhällets önskan om värdighet och krav på att vi visar respekt mot varandra (gäller numera inte för homosexuella) vilket förhoppningsvis leder till färre övergrepp. Det finns inte på kartan att man kan prata om sexuella och reproduktiva rättigheter. 

Jag gör inte bara en semantisk markering, utan menar att utan att prata om rättigheter kan man heller inte prata om statens skyldighet att garantera dessa rättigheter, det saknas alltså ett åtagande att det blir konsekvenser av framtida övergrepp.

Våra lärarkollegor i Indien menar att det är så mycket tabun kring frågan om homosexualitet att HBT-frågor inte diskuteras, varken i facket eller i skolan. Det har varit en stor och utmanande process att lyfta frågan om kvinnors rättigheter; ännu har samhället bara tagit myrsteg i arbetet mot sexuella trakasserier. I parlamentsvalet är det här knappast en vinna- eller försvinnafråga för något parti, som en lärarkollega uttryckte saken. Att EI för ett antal år sen alls kunde ta en resolution av HBT-rättigheter var inte lättsmält för många lärarfackliga organisationer i Asienregionen, men det var ett fall framåt. 

Jag kämpar med min förståelse för de tabun samhällen omger sig med, och förstår att det här inte är en lätt kamp att föra, men å andra sidan kan jag inte annat än sucka över vilka svårigheter många människor har att acceptera varandras rätt att få vara sig själv (vilket följdriktigt innebär – surprise, surprise – att människor är olika). På min tid i Röda Korsets ungdomsförbund hade vi som annonskampanj skrivit i versaler: ”Kärlek och respekt – ska det vara så jävla svårt?” Frågan ekar alltjämt i mitt huvud. För lärarna i Indien är det svårt att prata om det, att komma ut är inte att tänka på efter dagens chockerande utlåtande från domstolen. 

 Hur det går för lärarkollegor och elever som riskerar diskriminering, förföljelse och livstids fängelse är svårt att föreställa sig. De som kom ut 2009 kan ju knappast gå in i garderoben igen.

En mörk dag.

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här