Lärarförbundet
Bli medlem

Dags att dela på jobbet

I dagarna är det bråda tider för rektorer att få till tjänsteunderlag för sina anställda som inte bara passar lärarnas önskemål utan också rektorernas behov samtidigt som det inte skapar en ökad arbetsbelastning redan på papperet.

Att jobba och vilja bli lärare är något som allt färre vill göra och bli. Några läsår framöver kommer kanske gymnasieskolan att klara sig med mindre elevunderlag, men vad händer när elevantalet ökar igen? Lärarförbundet välkomnar andra yrkesgrupper in i skolan, dels för att minimera riskerna med lärarbristen och dels för att minska arbetsbelastningen för lärarna. (https://www.lararforbundet.se/taggar/lararassisten...) Jag tror att den svenska skolan måste låta lärarna vara lärare och inte överösas med massa administrativt arbete. Nyligen gjorde jag ett arbete där jag undersökte intresset och vinsterna med att några lärare skulle vara så kallade ”undervisande lärare” och några lärare eller möjligtvis andra yrkesgrupper vara mentorer. I den litteratur som jag läste till denna undersökning visade det sig att Frankrike var ett land som hade organiserat det så att det fanns ett team runt eleverna som hade hand om frånvaro, utvecklingssamtal och annat som var kopplat till elevens studiesituation. Lärarna fick vara lärare. Det visade sig också att Frankrike ligger över Sverige i PISA-undersökningen. (För vidare läsning se http://www.dn.se/debatt/lar-av-den-franska-skolans...)

Kan det vara ett bra drag för den svenska skolan att införa tjänster som bemannas av andra yrkesgrupper än lärare? Ja, det tror jag. Låt lärare vara lärare och inte administrativ personal. Jag tror att alla vinner på ett sådant upplägg både lärare, elever och den svenska skolan. Jag tror vinsterna blir fler än att den svenska skolan klättrar på PISA-rankningen. Jag tror att fler (förhoppningsvis) stannar kvar i yrket. Det kanske till och med skulle finnas fler som skulle vilja bli lärare. Jag tror arbetsbelastningen skulle bli mindre för både lärarna och för de andra yrkesgrupperna i skolan.

Vad tror du?

Ämnesbetyg eller ej - det är frågan

I fredags träffade utsända från Gymnasieutredningen fokusgruppen lärare för diskussion om ett eventuellt införande av ämnesbetyg.

Vi var ett mindre antal lärare som hörsammade kallelsen och kunde komma utan förhinder. Väl på plats representerade vi olika delar av landet och olika ämneskompetenser. Vissa kom med budskap från högpresterande elever om stress och önskningar om ämnesbetyg. Andra med funderingar kring hur de mer lågpresterande eleverna med uppskjutarbeteende skulle påverkas av ett införande. Diskussionen låg ibland på det övergripande perspektivet, ibland på detaljnivå, och ibland blev den rent visionär.

Klart var att samtliga i gruppen kunde se både fördelar och nackdelar med ämnesbetyg i en kursorienterad skola, och att man lutade åt att en totalförändring av skolan där kurssystemet helt tas bort vore en alltför omvälvande förändring i en skola som redan präglas av de relativt nyliga ändringar som Gy11 förde med sig. En blandning framstod som det enda alternativet, men många risker lyftes också.

Jag vet inte om någon av lärarna på plats blev klokare eller mer renodlad i sin hållning till ämnesbetygen av mötet. Själv gick jag nog därifrån mer fundersam än innan, med fler punkter på "pluslistan" än innan. Men i den lilla slutplädering vi tilläts valde jag att lyfta fram oron för lärarnas arbetsbelastning. Förändringar i sig är en konstaterad orsak till stress. Vill man då genomföra en förändring av skolan som blandar ämnesbetyg med kursbetyg lär man göra det med övertygelsen att det faktiskt har en god chans att minska elevers - och lärares- stress. Speciellt när vi pratar om en svensk skola som 4000 lärare om året redan lämnar.



Kommentarer:

Anonym
Anonym

Viktig aspekt med den stressrelaterade oron. Bra att diskussioner har börjat föras kring detta. Bra jobb verkar de göra i fokusgruppen. Fortsätt med det.

  • Skapad 2016-04-27 19:14

Hur viktigt är APL-arbetet?

Att eleverna går på praktik betyder inte färre arbetsuppgifter för yrkesläraren.

När jag som yrkeslärare träffar andra yrkeslärare i olika sammanhang för att diskutera elevernas APL kommer ofta frågan upp hur mycket tid man som lärare får för att utföra de arbetsuppgifter som hör till APL-arbete. Jag får då ofta höra om bristen på tid för APL-arbete. Jag hör också om stora skillnader mellan olika program och naturligtvis mellan olika skolor.

På alla yrkesprogram ingår det minst 15 veckors praktik i elevens utbildning. Praktiktiden är en viktig del i elevens utbildning. Elever på praktik lär sig mer än olika moment i ett yrkesämne, de lär sig också hur arbetslivet fungerar. Undersökningar från Skolinspektion har visat att kvalitéen på APL behöver förbättras.

I Skolinspektionens rapport Fördjupad tillsyn på yrkesprogram framgår bland annat att lärare ibland är schemalagda med annan undervisning när eleverna är på APL. Rapporten visar också att APL ofta saknas i skolornas systematiska kvalitetsarbete.

I Skolverkets skrift Lathund arbetsplatsförlagt lärande finns riktlinjer för APL-arbetet och de arbetsuppgifter som bör utföras

I skolverkets lathund står ”Huvudmannen för utbildningen ansvarar för att skaffa apl-plats och att de krav som finns på utbildningen uppfylls

Ofta faller arbetet med anskaffning av APL-plats på yrkesläraren. Förutom anskaffning ingår i lärarens arbetsuppgifter, att förbereda elev och handledaren, följa upp varje elev genom samtal, mail, och besök (lång restid i vissa fall), utforma olika dokument till arbetsplatsen med mål för varje elev, dokumentera varje elevs utveckling under praktiken, i samråd med handledaren bedöma elevens kunskaper, utbilda handledare etc. För att kunna utföra dessa arbetsuppgifter behöver läraren naturligtvis tid. Många är de arbetsuppgifter som är kopplade till APL, och dessa arbetsuppgifter behöver synliggöras mer och tjänstefördelas precis som andra arbetsuppgifter.

Många gånger anses läraren bli undervisningsfri när eleverna är på praktik och anses då kunna ta en annan kurs. Alternativt får läraren begränsat med tid för varje elev, så att tiden knappt räcker till att besöka eleven.

Med tanke på att det ofta råder tidsbrist och att arbetsuppgifter som hör till APL alltför sällan synliggörs så är det inte konstigt att undersökningar visar brister i kvalitén på det arbetsplatsförlagda lärandet på många skolor.

Ge lärarna de förutsättningar som krävs för att ge varje elev en APL-tid med god kvalité!

Eva Jansson Yrkeslärare Uddevalla gymnasieskola

Digitalisering i skolan – en fråga för 2016?

Jenny Edvardsson

Jenny Edvardsson

Man kan tycka att ett av världens mest digitaliserade länder också skulle vara digitaliserad inom skolväsendet. Riktigt så är det inte. Nu är dock något på gång och du kan få möjlighet att lämna dina synpunkter.

I Sverige har vi många datorer, surfplattor och chromebook på våra skolor men vi och då menar jag vi lärare har inte lärt oss att använda dem på ett sätt som kan utveckla, motivera och engagera eleverna i deras lärande. Vi har inte sett till att 21 Century Skills är integrerade i vår undervisning.

Stefan Pålsson som driver Omvärldsbloggen skriver att vissa saker krävs för att vi ska komma dit.

Detta förutsätter att 21st Century Skills integreras i undervisningen och att det tas fram nationella och lokala strategier för hur detta ska genomföras i praktiken. Det krävs även att huvudmännen satsar på att kompetensutveckla pedagogerna, så att de kan hantera de utmaningar som allt detta innebär. Sist men inte minst är det nödvändigt att skolan har konkreta kriterier för vad eleverna behöver kunna och att man kan bedöma dessa kunskaper och förmågor på ett rättvisande sätt.

(inlägg från den 22 januari 2016)

Jag kan inte mer än hålla med Pålsson. Det behöver styras upp och det behöver styras upp från centralt håll. Därför blev jag så glad när jag i januari månad fick frågan om jag ville sitta med i Skolverkets ämnesreferensgrupp för svenska och svenska som andraspråk i uppdrag att i gällande styrdokument förstärka och tydliggöra elevers digitala kompetens. Varför det, kan man kanske undra? Jo, för att nu var något på gång. Skolverket har fått i uppdrag att föreslå nationella IT-strategier för skolväsendet och i detta arbete ligger också att se över gällande styrdokument så de rimmar väl med strategierna. Ett spännande och viktigt arbete med andra ord och det vill jag gärna vara en del av.

I ämnesreferensgruppen bollade jag tillsammans med några andra begrepp som digital kompetens, digitalisering, multtimodala texter och digitala texter under en dag i februari. Vi läste läroplanens inledande kapitel, examensmål och ämnesplanerna för svenska och svenska som andraspråk. Vi lämnade synpunkter, tankar och idéer. Våra idéer sammanställdes och är nu ute i gruppen för genomläsning. Den 21 mars kommer du att få tillgång till vårt arbete via Skolverkets hemsida och din uppgift blir att Lämna synpunkter.

Tanken är alltså att du ska få tycka till. Vad tänker du om digital kompetens? Kanske har vi missat något i våra förslag? Kanske har vi varit för detaljerade? Kanske ska någon skrivning kompletteras? Dina åsikter är guld värda. Hjälp oss göra skrivningarna ännu bättre. Tillsammans skapar vi framtidens skola!

* * *

Jag, som skrivit detta inlägg, är gymnasielärare i svenska och historia på Wendesgymnasiet i Kristianstad. Mitt arbete, som lärare, kan ni följa via bloggen Jenny på Wendes. Sedan en tid tillbaka finns jag också på twitter @jennypawendes.

Kommentarer:

Jan-Ivar
Jan-Ivar Johansson

Multimodal finns ej i SAOL. Är det samma sak som ett utvidgat textbegrepp inklusive hypertext?

  • Skapad 2016-03-23 07:27

Ämnesbetyg är ingen quick fix

Är ämnesbetygen på väg tillbaka till gymnasieskolan? Och vill vi det? Om det bloggar Sara Fröbohm, gymnasielärare, arbetsplatsombud och ledamot i Lärarförbundets referensorgan för gymnasieskolan.

I slutet av förra året publicerades en debattartikel av vår gymnasieminister Aida Hadzialic i DN (”Jag är öppen för att byta kursbetyg mot ämnesbetyg” 2015-12-19). Ministerns budskap var att hon efter besök i skolverksamheterna runtom i landet nu intresserar sig för en övergång från kursbetyg till ämnesbetyg i gymnasieskolan. ”I det fortsatta reformarbetet i skolan är det viktigt att förslagen såväl utreds ordentligt som har en bred förankring”, säger Hadzialic och berättar att regeringen gett gymnasieutredningen i uppdrag att se över fördelar och nackdelar med ett eventuellt återinförande av ämnesbetygen. Jag läste artikeln bara veckor efter att jag själv deltagit som rådgivande lärare i ett möte med representanter från gymnasieutredningen, och mycket riktigt diskuterades denna fråga där.

Givetvis är det helt nödvändigt att förslaget utreds noggrant innan några beslut tas. Det sista skolan behöver är fler omgripande förändringar så snart efter lanseringen av Gy11 med sina nya kursplaner, kunskapskrav och betygssystem. I tider av kris – kunskapskris och lärarkris – är det lätt att längta tillbaka till gamla tider och lyssna till vad som framstår som enkla lösningar. Men ett återinförande av ämnesbetygen skulle inte fungera som en quick fix för gymnasieskolans problem. Faktum är att det skulle vara en så genomgripande förändring att den inte kan genomföras speciellt snabbt alls, och det går också att problematisera huruvida en sådan förändring skulle fixa något över huvud taget.

I Hadzialics artikel får vi veta att de elev- och lärarröster hon hört ute i verksamheterna berättar om en stressfylld vardag som illa förstärks av det nuvarande betygsystemet; ja, faktiskt av själva bedömningen och betygsättningen i sig. Vilken lärare känner inte igen sig i det? Slutet på kurser och läsår präglas onekligen av oönskade arbetstoppar och visst är det så att betygsättningen i allra högsta grad påverkar vår arbetsbelastning.

När nu ämnesbetygen debatteras är så argumentet att de skulle minska både vår och elevernas stress det kanske oftast förekommande, men vid närmare eftertanke, skulle vår stress verkligen minska så kännbart? Bedömer vi inte kontinuerligt under skolåret så att själva betygsättningen inte innebär merarbete utan egentligen bara består i att se över vår dokumentation och sätta betyget? Vad är det egentligen som orsakar vår stress? Jag ska återkomma till den frågan efter att ha belyst några möjliga för- och nackdelar med ämnesbetygen.

Dessa betyg, som då skulle delas ut först i slutet av den sista terminen eleven läser i ett progressivt ämne, skulle förvisso kunna motverka förväntningen många elever har på att allt de gör ska betygsättas, eftersom de annars inte upplever arbetet värt mödan. ”Får vi betyg på det här?” är en fråga som gissningsvis fler lärare än jag har hört. Ämnesbetyg ger oss ett längre perspektiv, ett större lugn, och ett fokus på progression och utveckling. I en sådan miljö skulle kanske eleverna lättare acceptera att återkoppling kan ske på andra sätt än med betyg, och finna motivation i att öva och utveckla färdigheter istället för i den omedelbara summativa feedbacken. Hela grejen med förmågor är ju onekligen att de ska tränas och förbättras över tid.

För elever som av någon anledning hamnat efter i sina studier skulle ämnesbetygen också kunna ge dem chansen att komma ikapp utan att behöva tentera av kurser, som Daniel Sandin skriver i Göteborgsposten (”Byta till ämnesbetyg är ingen självklar frälsning” 2016-01-09). Från ett elevhälsoperspektiv är det en självklar fördel.

Men ämnesbetygen kan inte införas utan att lyssna till fler röster från lärarvärlden. Vi förstår att något sådant innebär oundvikliga förändringar i kursplanerna. Ta ämnet svenska som exempel. Visst återkommer de flesta delarna av det centrala innehållet och kunskapskraven i Svenska 1 i de påföljande kurserna. Men i Svenska 1 ska det utöver de olika förmågorna undervisas i språksociologi, i Svenska 2 i grammatik och språklagstiftning och i Svenska 3 i språkhistoria. Kunskapskraven för dessa moment ser olika ut i de olika kurserna. Hur hanterar man detta med ett ämnesbetygsystem? Ska man fortsätta läsa om språksociologi i år 1 och låta betyget på det momentet stå fast tills det är dags för student och slutbetyg? Är tanken att man ska läsa alla dessa specifika områden under det tredje året, eller, i progressionens namn, att de återkommer varje år? Blir det tillåtet för eleven att komplettera ett moment som den läste i år ett strax innan studenten, eftersom det motsvarande kunskapskravet visar sig sänka betyget (i enlighet med hur nuvarande betygsystem fungerar)? Eller avser man att omforma betygsystemet?

Och här får jag be att återkomma till lärarnas stress och arbetsbelastning. Det som framför allt ökar arbetsbelastningen i slutet på läsåret för alla gymnasielärare jag är bekant med är inte själva betygsättningen, utan det att vissa elever utvecklat ett uppskjutarbeteende. Mot slutet av kursen, när betyget närmar sig, brukar dessa elever bestämma sig för att vilja slutföra de uppgifter eller göra de omprov som de avvaktat med under året, vilket ökar både deras stress och definitivt lärarens, vars rättningsbörda kan öka flera gånger om. De arbetstoppar som arbetsgivaren ska sträva efter att undvika drabbar mig utan pardon varje majslut eftersom skolan ska ge eleven alla chanser att nå målen. Om vi då inför ämnesbetyg – kommer detta att drabba läraren i slutet av maj, innan studenten? Med möjliga rester och kompletteringar från tre års gymnasiestudier att bedöma och betygsätta för x antal elever? Hur skulle det påverka vår, och elevernas, arbetsbörda och stress? Var ska gränsen dras - både gränsen för hur länge elever kan förvänta sig att kunna påverka sina betyg, och gränsen för lärare som redan drunknar i arbetsuppgifter?

Från elevernas synpunkt är det också relevant att fråga sig om alla elever tjänar på ämnesbetyg. De som lyckas med att möta kravnivån för Engelska 5, men får kämpa en del för att klara Engelska 6, får det bra mycket tuffare att nå kraven för Engelska 7. Engelska 7 har en hög kravnivå. Jämför du kurserna ser du, att när det gäller flera kunskapskrav motsvarar ett A i Engelska 5 ett E i Engelska 7. Alla elever klarar inte att möta den nivån; att utvecklas så långt. Är det då på den högsta nivån deras hela betyg i engelska ska avgöras? Det torde sannerligen påverka deras snittbetyg negativt.

Det finns mycket att ta hänsyn till, och det är lätt att snegla bakåt när trådarna blir många att reda ut. Innan 1994 var ju ämnesbetyg en naturlig del av gymnasieskolan och de lärare som var med på den tiden säger att det fungerade fint, så varför skulle det inte fungera nu? Ja, kanske skulle en övergång till ämnesbetyg fungera igen, efter att noggrann hänsyn tagits till olika konsekvenser. Men tanken slår mig ändå, att inte bara skolan har förändrats sedan 1994, utan också våra arbetsuppgifter, vår auktoritet, det omgivande samhällets förväntningar på oss, och inte minst våra elever.

Kommentarer:

Anonym
Anonym

Mycket intressant inlägg. Bra jobbat!

  • Skapad 2016-01-30 14:04

Vem vill bli lärare?

Jenny Edvardsson, gymnasielärare i svenska och historia på Wendesgymnasiet i Kristianstad.

Jenny Edvardsson, gymnasielärare i svenska och historia på Wendesgymnasiet i Kristianstad.

Om lärarbristen i svensk skola.

Under de senaste dagarna har lärarbristen diskuterats i olika medier. Siffran 65000 har synts. Så många lärare kommer det att saknas om 10 år enligt rapport från Skolverket. 65000 det är många lärare det.

Hur ska man då göra för att möta bristen? Hur får man flera att blir lärare och söka till lärarutbildningarna? Förslag finns att öppna upp fler utbildningar, ställa ökade krav på de som ansvarar för lärarutbildningarna men också öka antalet vägar till att bli lärare. Röster höjs också för att öka lärares löner och redan nu har vi sett en viss satsning på lärarlöner i form av riktade medel.

Alla de här sakerna är bra och kan säkert hjälpa till för att öka antalet lärare men jag tror att något mer måste till. Jag tror att man måste höja lärarnas status men också ge lärarna tid till det pedagogiska arbetet. Hur gör man det då? Ska man anställa administrativt lärarstöd, lärarassistenter och lärartekniker? Jag sitter inte på några direkta lösningar men jag tänker att lärarna måste känna förtroende både från föräldrar och politiker att de har mandat att sköta barnens/elevernas utbildning. Jag tänker också att lärardebatten måste breddas och då framför allt att alla de lärare som trivs med sitt yrke blir synliga. Vem vill söka till lärarutbildningen om man bara hör hur jobbigt det är? Jag tror också att lärarna måste få känna att de kan påverka sitt arbete och att deras röst är viktig.

Hur tänker du? Vad krävs för att fler ska söka sig till läraryrket? Och hur gör din huvudman för att få lärare att söka de utannonserade tjänsterna? Lämna gärna din synpunkt som en kommentar. Tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa ett attraktivt yrke, som fler vill söka sig till!

Kommentarer:

Elisabeth
Elisabeth Carlbo

Hej! Just nu kan jag tänka att vi lärare sätter spår. I det dagliga arbetet. Vårt förhållningssätt är viktigt för att få barn-ungdomar att se läraren som förebild. Vi ska sprida budskapet att vilja bli lärare. Jag jobbar på Barn-och fritidsprogrammet och där är många av våra elever som går vidare till högre studier.

  • Skapad 2015-12-11 08:27

Gymnasieutredning på gång!

Just nu pågår en gymnasieutredning där man utifrån olika perspektiv undersöker varför inte alla ungdomar genomför en fullständig gymnasieutbildning på 3 år.

Just nu pågår en gymnasieutredning där man utifrån olika perspektiv undersöker varför inte alla ungdomar genomför en fullständig gymnasieutbildning på 3 år.

Eva Jansson bloggar om den pågående gymnasieutredningen. Hon tycker att man ska behålla lärlingsformen som alternativ till den skolförlagda utbildningen på gymnasiet och ge eleven möjlighet att välja det spår som passar dem bäst.

Sedan Gy11 infördes har elevantalet sjunkit på yrkesprogrammen i Sverige. Istället har elevantalet ökat på de högskoleförberedande programmen. Det har inte enbart varit sjunkande elevkullar som bidragit till att antalet elever på yrkesprogrammen minskat. Vid införandet av Gy11 genomfördes flera förändringar som kan ha påverkat elevernas programval till gymnasiet.

Just nu pågår en gymnasieutredning där man utifrån olika perspektiv undersöker varför inte alla ungdomar genomför en fullständig gymnasieutbildning på 3 år. Det man undersöker är olika förslag på åtgärder för att stärka gymnasieutbildningen och få alla ungdomar att klara av den.

Åtgärder som diskuteras är frågan om gymnasiet bör vara obligatorisk, idag är den i princip det. Men att enbart göra gymnasieutbildningen obligatoriskt leder troligtvis inte till att fler elever klarar utbildningen, utan andra åtgärder behövs.

En annan åtgärd som diskuteras i utredningen är frågan om att återinföra högskolebehörigheten på samtliga program.

På alla gymnasieprogram idag har eleven möjlighet att få högskolebehörighet genom att välja till dessa kurser. Det har dock inte framgått tillräckligt tydligt vid införandet av Gy11 att även yrkesprogrammen kan ge högskolebehörighet. Detta och att yrkesprogrammen inte har samma behörighetskrav som de studieförberedande programmen ger fel signaler och kan ha bidragit till minskningen av elever på yrkesprogram.

En del lärare på de högskoleförberedande programmen säger att de fått sänka kunskapskraven då många elever inte klarar kurserna annars. Dessa elever kan vara de som tidigare valde ett yrkesprogram.

Det arbetsliv ungdomar i Sverige idag kommer ut till efter studenten, ställer krav på mer än goda yrkeskunskaper. Många ungdomar skulle vara betjänta av att få högskolebehörighet. Deras kommande yrkesliv kommer vara föränderligt och många kommer byta yrke kanske både en och flera gånger under sitt kommande arbetsliv.

Idag finns även möjlighet för eleven att genomföra sin gymnasieutbildning på ett yrkesprogram i lärlingsform. Lärlingsformen passar en del elever medan den skolförlagda utbildningen passar andra elever.

För att få en lärlingsutbildning med god kvalité är det viktigt att fler handledare på arbetsplatser genomgår en handledarutbildning och att yrkeslärare får den arbetstid och de resurser som krävs för besök, uppföljning, dokumentation etc.

Behåll lärlingsformen som alternativ till den skolförlagda, och ge elever som väljer ett yrkesprogram möjlighet att välja det spår som passar dem bäst.

Låt alla program på gymnasiet vara likvärdiga och högskoleförberedande och ge istället eleven möjligheten att välja bort kurser utifrån elevens individuella behov.

Eva Jansson, arbetar som Yrkeslärare på Uddevalla gymnasieskola.

Kommentarer:

Johan
Johan Wikström

Testar kommentarsfunktionen.

  • Skapad 2016-01-29 11:37
Johan

Om Johan Wikström

Webbredaktör på Lärarförbundet

Hög arbetsbelastning – bristen på överensstämmelse mellan resurser och uppdrag

Peter Olsson, yrkeslärare, ordförande Lärarförbundets referensorgan Gymnasieskola

Peter Olsson, yrkeslärare, ordförande Lärarförbundets referensorgan Gymnasieskola

Lärares arbetsbelastning är en mycket mer komplex fråga än att andelen undervisning ökat. Uteblivet administrativt och specialpedagogiskt stöd ger en ohållbar arbetssituation för många lärare.

Jag får ofta höra att lärarnas arbetsbelastning ökar. Men är det bara så att andelen undervisning ökar? Min erfarenhet är att det för de flesta gymnasielärare verkligen är så att undervisningstiden har ökat. Men sällan diskuteras vad det för med sig. Med fler elever och kursgrupper att undervisa ger det också en ökad administrativ börda, dessutom fler formativa bedömningar, fler utvecklingssamtal, mm. Med fler elever så följer också större behov av variation av undervisningen, vilket i sin tur ställer högre krav på ökad kollegial samverkan, som man inte har någon tid till.

Som sagt – det handlar inte bara om undervisningstid. När dessutom det administrativa stödet inte fungerar, skolan saknar oftast tillräckligt med administratörer, innebär det att lärarnas arbetsbelastning ökar kraftigt. När inte specialpedagoger och speciallärare finns att tillgå, ibland men inte i tillräcklig omfattning, innebär det att lärare får en undervisningssituation som blir närmast ohållbar. Med lärarens önskan om att kunna ge varje elev just det den behöver går man nästan sönder av otillräcklighet. För allt ska lösas i klassrummet, i kursgruppen, med befintlig lärarresurs. Det vill säga att jag måste lösa det själv.

Att tvingas ge en elev F därför att de åtgärder som skulle krävas inte satts in, för kostsamt eller specialistkunskaper saknas på skolan, gör något med mig som lärare. Det är jag som möter eleven och skall försöka förklara att den får F, men vet att hen antagligen hade kunnat klara E eller D om stödet hade varit tydligt och närvarande. I samtal med rektor får jag veta att det är jag som lärare som har ansvaret för att individualisera undervisningen så att alla ska kunna klara målen. Skuld och skam läggs på mig. Detta kan få till konsekvens att jag lägger 90 % av min tid och kraft för att klara de elever som behöver stöd för att om möjligt få dem från F till E. Att man i det läget tvingas överge de elever som kunnat få ett högre betyg än vad som nu blir möjligt är inget som vare sig rektor eller politiker är intresserade av. Trots att man därmed bryter mot Skollagen (3 kap 3§). Detta vägval är förödande för mig som lärare att tvingas ta. Valet ökar på känslan av otillräcklighet för läraren och ger på det viset en mycket stor belastning. Här har de lokala politikerna ett oerhört stort ansvar med hur de formulerar effektmålen för skolan. Oftast handlar det om att öka andelen från F till E. Därför blir den naturliga konsekvensen av sådana mål, för skolans ledning, att man överger Skollagen till förmån för effektmålen.

Arbetsbelastningen handlar därför lika mycket om möjligheterna, resurserna, för att kunna utföra uppdraget. Jag är ensam med kursgruppen, ensam med varje individs olika förutsättningar. Vi ska arbeta med elever som har speciella behov inom den ordinarie kurstiden i den ordinarie kursgruppen och där ska vi klara att, enligt Skollagen: För elever med olika funktionsnedsättningar gäller det att undervisningen motverkar funktionsnedsättningens konsekvenser. Detta är vi ålagda att klara av. Därför är det inte konstigt att lärare blir sjuka av sin arbetsbelastning eftersom krav och resurser är så långt ifrån varandra.

Om lärarens tid för undervisning harmonierade med Skollagens krav och Skolverkets föreskrifter, samt att tillräckligt stöd i form av specialistkompetens och administratörer fanns att tillgå, så skulle skolan bli mer effektiv och lärare mindre sjuka av överbelastning samt att elever skulle få större möjligheter till bättre resultat. Alltså är det en resursfråga. Öka inte bara kraven, öka pengainsatsen. Satsa på skolan!