Lärarförbundet
Bli medlem

Ordning och reda?

Från olika håll får vi höra om vikten av ordning och reda i skolan. Som om det är just det som är skolans största problem; det är för stökigt i klassrummet och läraren klarar inte av att freda vare sig själv eller eleverna.

Det är oerhört problematiskt att reducera skolans problem till att gälla ordningsfrågan. Det är inte heller så att jag delar synen på det kaos som många ger bilden av. I november har jag jobbat som gymnasielärare i yrkesämnen i trettio år. En eon av tid. Det som gör att jag stannar i skolan är inte trygghetsnarkomani. Det är för att det är otroligt spännande och lärorikt att arbeta med halvvuxna elever, att leda dem i lärande. Om det hade varit sant att det var ett sådant kaos, som många beskriver, kan jag garantera att jag inte hade varit kvar. Jag ser att det har betydelse vem det är som är lärare, snarare än vem det är som är elev. Det handlar absolut inte om att den auktoritäre läraren gör ett bättre jobb. Snarare tvärtom. Det är respekten för varandra som ger trygghet och en bro att faktiskt kunna fokusera på varför vi tillsammans är i skolan. Visst har jag haft problem med stökiga elever. Men inte på det viset att det omöjliggör ett lärande i klassrummet/verkstaden.

Oftast är det rent organisatoriska orsaker som ligger bakom ordningsproblem: För många elever i för liten sal, otillräckligt stöd från elevhälsa/rektor, för lite resurser etc.

Jag menar att det rent utav är skadligt för lärarkåren och samhället att påstå att läraren inte spelar någon roll, att det skulle vara gener och hemmiljö som är avgörande. (http://www.gp.se/nyheter/debatt/läraren-ingen...) Artikelförfattaren ändrade sedan till intelligens istället för gener. Är inte säker på att det blir så mycket bättre.

Skolans kompensatoriska uppdrag då? Läraren som skicklig handledare, vägvisare och dörröppnare för dem som inte kommer från studievana miljöer? Vad blir uppdraget då? Om skolan och lärarkåren abdikerar från det uppdraget så kommer jag att avsluta min anställning omedelbart! Det är ju därför jag valde yrket och har valt att stanna kvar under alla dessa år.

Vi som arbetar som lärare vet att lärare kan göra skillnad. Det krävs också bra förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Man kan inte bli bättre än de resurser man har till förfogande. Vi vet också att alla elever kan lära sig mer än vad de själva och deras omedelbara omgivning ibland kan tro. Om det skulle vara så att allt redan var förutbestämt blir jag väldigt osäker på vad vårt uppdrag skulle vara. Ge tips på bra och fördjupande länkar? Om läraren inte spelar någon större roll – varför då kräva legitimation? Varför kräva högre lön för ett yrke som tydligen inte är det viktigaste?

Lång yrkeserfarenhet ger också perspektiv. När några ropar på att kraven på eleverna måste bli större undrar jag om de vet någonting om dagens gymnasieskola. Kunskapskraven i de olika kurserna har väl aldrig varit tydligare än nu?

Lärare är professionella! Med tillräckliga resurser gör vi skillnad. Eleverna har rätt till skickliga legitimerade lärare som förstår sitt uppdrag - både i skolan och för samhället i övrigt. Lärare ska ha bra betalt för det viktiga arbete de utför för morgondagens samhällsbärare. Lärare gör skillnad!

Hög arbetsbelastning – bristen på överensstämmelse mellan resurser och uppdrag

Peter Olsson, yrkeslärare, ordförande Lärarförbundets referensorgan Gymnasieskola

Peter Olsson, yrkeslärare, ordförande Lärarförbundets referensorgan Gymnasieskola

Lärares arbetsbelastning är en mycket mer komplex fråga än att andelen undervisning ökat. Uteblivet administrativt och specialpedagogiskt stöd ger en ohållbar arbetssituation för många lärare.

Jag får ofta höra att lärarnas arbetsbelastning ökar. Men är det bara så att andelen undervisning ökar? Min erfarenhet är att det för de flesta gymnasielärare verkligen är så att undervisningstiden har ökat. Men sällan diskuteras vad det för med sig. Med fler elever och kursgrupper att undervisa ger det också en ökad administrativ börda, dessutom fler formativa bedömningar, fler utvecklingssamtal, mm. Med fler elever så följer också större behov av variation av undervisningen, vilket i sin tur ställer högre krav på ökad kollegial samverkan, som man inte har någon tid till.

Som sagt – det handlar inte bara om undervisningstid. När dessutom det administrativa stödet inte fungerar, skolan saknar oftast tillräckligt med administratörer, innebär det att lärarnas arbetsbelastning ökar kraftigt. När inte specialpedagoger och speciallärare finns att tillgå, ibland men inte i tillräcklig omfattning, innebär det att lärare får en undervisningssituation som blir närmast ohållbar. Med lärarens önskan om att kunna ge varje elev just det den behöver går man nästan sönder av otillräcklighet. För allt ska lösas i klassrummet, i kursgruppen, med befintlig lärarresurs. Det vill säga att jag måste lösa det själv.

Att tvingas ge en elev F därför att de åtgärder som skulle krävas inte satts in, för kostsamt eller specialistkunskaper saknas på skolan, gör något med mig som lärare. Det är jag som möter eleven och skall försöka förklara att den får F, men vet att hen antagligen hade kunnat klara E eller D om stödet hade varit tydligt och närvarande. I samtal med rektor får jag veta att det är jag som lärare som har ansvaret för att individualisera undervisningen så att alla ska kunna klara målen. Skuld och skam läggs på mig. Detta kan få till konsekvens att jag lägger 90 % av min tid och kraft för att klara de elever som behöver stöd för att om möjligt få dem från F till E. Att man i det läget tvingas överge de elever som kunnat få ett högre betyg än vad som nu blir möjligt är inget som vare sig rektor eller politiker är intresserade av. Trots att man därmed bryter mot Skollagen (3 kap 3§). Detta vägval är förödande för mig som lärare att tvingas ta. Valet ökar på känslan av otillräcklighet för läraren och ger på det viset en mycket stor belastning. Här har de lokala politikerna ett oerhört stort ansvar med hur de formulerar effektmålen för skolan. Oftast handlar det om att öka andelen från F till E. Därför blir den naturliga konsekvensen av sådana mål, för skolans ledning, att man överger Skollagen till förmån för effektmålen.

Arbetsbelastningen handlar därför lika mycket om möjligheterna, resurserna, för att kunna utföra uppdraget. Jag är ensam med kursgruppen, ensam med varje individs olika förutsättningar. Vi ska arbeta med elever som har speciella behov inom den ordinarie kurstiden i den ordinarie kursgruppen och där ska vi klara att, enligt Skollagen: För elever med olika funktionsnedsättningar gäller det att undervisningen motverkar funktionsnedsättningens konsekvenser. Detta är vi ålagda att klara av. Därför är det inte konstigt att lärare blir sjuka av sin arbetsbelastning eftersom krav och resurser är så långt ifrån varandra.

Om lärarens tid för undervisning harmonierade med Skollagens krav och Skolverkets föreskrifter, samt att tillräckligt stöd i form av specialistkompetens och administratörer fanns att tillgå, så skulle skolan bli mer effektiv och lärare mindre sjuka av överbelastning samt att elever skulle få större möjligheter till bättre resultat. Alltså är det en resursfråga. Öka inte bara kraven, öka pengainsatsen. Satsa på skolan!