Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Gymnasieskolan i fokus

Ämnesbetyg är ingen quick fix

Är ämnesbetygen på väg tillbaka till gymnasieskolan? Och vill vi det? Om det bloggar Sara Fröbohm, gymnasielärare, arbetsplatsombud och ledamot i Lärarförbundets referensorgan för gymnasieskolan.

I slutet av förra året publicerades en debattartikel av vår gymnasieminister Aida Hadzialic i DN (”Jag är öppen för att byta kursbetyg mot ämnesbetyg” 2015-12-19). Ministerns budskap var att hon efter besök i skolverksamheterna runtom i landet nu intresserar sig för en övergång från kursbetyg till ämnesbetyg i gymnasieskolan. ”I det fortsatta reformarbetet i skolan är det viktigt att förslagen såväl utreds ordentligt som har en bred förankring”, säger Hadzialic och berättar att regeringen gett gymnasieutredningen i uppdrag att se över fördelar och nackdelar med ett eventuellt återinförande av ämnesbetygen. Jag läste artikeln bara veckor efter att jag själv deltagit som rådgivande lärare i ett möte med representanter från gymnasieutredningen, och mycket riktigt diskuterades denna fråga där.

Givetvis är det helt nödvändigt att förslaget utreds noggrant innan några beslut tas. Det sista skolan behöver är fler omgripande förändringar så snart efter lanseringen av Gy11 med sina nya kursplaner, kunskapskrav och betygssystem. I tider av kris – kunskapskris och lärarkris – är det lätt att längta tillbaka till gamla tider och lyssna till vad som framstår som enkla lösningar. Men ett återinförande av ämnesbetygen skulle inte fungera som en quick fix för gymnasieskolans problem. Faktum är att det skulle vara en så genomgripande förändring att den inte kan genomföras speciellt snabbt alls, och det går också att problematisera huruvida en sådan förändring skulle fixa något över huvud taget.

I Hadzialics artikel får vi veta att de elev- och lärarröster hon hört ute i verksamheterna berättar om en stressfylld vardag som illa förstärks av det nuvarande betygsystemet; ja, faktiskt av själva bedömningen och betygsättningen i sig. Vilken lärare känner inte igen sig i det? Slutet på kurser och läsår präglas onekligen av oönskade arbetstoppar och visst är det så att betygsättningen i allra högsta grad påverkar vår arbetsbelastning.

När nu ämnesbetygen debatteras är så argumentet att de skulle minska både vår och elevernas stress det kanske oftast förekommande, men vid närmare eftertanke, skulle vår stress verkligen minska så kännbart? Bedömer vi inte kontinuerligt under skolåret så att själva betygsättningen inte innebär merarbete utan egentligen bara består i att se över vår dokumentation och sätta betyget? Vad är det egentligen som orsakar vår stress? Jag ska återkomma till den frågan efter att ha belyst några möjliga för- och nackdelar med ämnesbetygen.

Dessa betyg, som då skulle delas ut först i slutet av den sista terminen eleven läser i ett progressivt ämne, skulle förvisso kunna motverka förväntningen många elever har på att allt de gör ska betygsättas, eftersom de annars inte upplever arbetet värt mödan. ”Får vi betyg på det här?” är en fråga som gissningsvis fler lärare än jag har hört. Ämnesbetyg ger oss ett längre perspektiv, ett större lugn, och ett fokus på progression och utveckling. I en sådan miljö skulle kanske eleverna lättare acceptera att återkoppling kan ske på andra sätt än med betyg, och finna motivation i att öva och utveckla färdigheter istället för i den omedelbara summativa feedbacken. Hela grejen med förmågor är ju onekligen att de ska tränas och förbättras över tid.

För elever som av någon anledning hamnat efter i sina studier skulle ämnesbetygen också kunna ge dem chansen att komma ikapp utan att behöva tentera av kurser, som Daniel Sandin skriver i Göteborgsposten (”Byta till ämnesbetyg är ingen självklar frälsning” 2016-01-09). Från ett elevhälsoperspektiv är det en självklar fördel.

Men ämnesbetygen kan inte införas utan att lyssna till fler röster från lärarvärlden. Vi förstår att något sådant innebär oundvikliga förändringar i kursplanerna. Ta ämnet svenska som exempel. Visst återkommer de flesta delarna av det centrala innehållet och kunskapskraven i Svenska 1 i de påföljande kurserna. Men i Svenska 1 ska det utöver de olika förmågorna undervisas i språksociologi, i Svenska 2 i grammatik och språklagstiftning och i Svenska 3 i språkhistoria. Kunskapskraven för dessa moment ser olika ut i de olika kurserna. Hur hanterar man detta med ett ämnesbetygsystem? Ska man fortsätta läsa om språksociologi i år 1 och låta betyget på det momentet stå fast tills det är dags för student och slutbetyg? Är tanken att man ska läsa alla dessa specifika områden under det tredje året, eller, i progressionens namn, att de återkommer varje år? Blir det tillåtet för eleven att komplettera ett moment som den läste i år ett strax innan studenten, eftersom det motsvarande kunskapskravet visar sig sänka betyget (i enlighet med hur nuvarande betygsystem fungerar)? Eller avser man att omforma betygsystemet?

Och här får jag be att återkomma till lärarnas stress och arbetsbelastning. Det som framför allt ökar arbetsbelastningen i slutet på läsåret för alla gymnasielärare jag är bekant med är inte själva betygsättningen, utan det att vissa elever utvecklat ett uppskjutarbeteende. Mot slutet av kursen, när betyget närmar sig, brukar dessa elever bestämma sig för att vilja slutföra de uppgifter eller göra de omprov som de avvaktat med under året, vilket ökar både deras stress och definitivt lärarens, vars rättningsbörda kan öka flera gånger om. De arbetstoppar som arbetsgivaren ska sträva efter att undvika drabbar mig utan pardon varje majslut eftersom skolan ska ge eleven alla chanser att nå målen. Om vi då inför ämnesbetyg – kommer detta att drabba läraren i slutet av maj, innan studenten? Med möjliga rester och kompletteringar från tre års gymnasiestudier att bedöma och betygsätta för x antal elever? Hur skulle det påverka vår, och elevernas, arbetsbörda och stress? Var ska gränsen dras - både gränsen för hur länge elever kan förvänta sig att kunna påverka sina betyg, och gränsen för lärare som redan drunknar i arbetsuppgifter?

Från elevernas synpunkt är det också relevant att fråga sig om alla elever tjänar på ämnesbetyg. De som lyckas med att möta kravnivån för Engelska 5, men får kämpa en del för att klara Engelska 6, får det bra mycket tuffare att nå kraven för Engelska 7. Engelska 7 har en hög kravnivå. Jämför du kurserna ser du, att när det gäller flera kunskapskrav motsvarar ett A i Engelska 5 ett E i Engelska 7. Alla elever klarar inte att möta den nivån; att utvecklas så långt. Är det då på den högsta nivån deras hela betyg i engelska ska avgöras? Det torde sannerligen påverka deras snittbetyg negativt.

Det finns mycket att ta hänsyn till, och det är lätt att snegla bakåt när trådarna blir många att reda ut. Innan 1994 var ju ämnesbetyg en naturlig del av gymnasieskolan och de lärare som var med på den tiden säger att det fungerade fint, så varför skulle det inte fungera nu? Ja, kanske skulle en övergång till ämnesbetyg fungera igen, efter att noggrann hänsyn tagits till olika konsekvenser. Men tanken slår mig ändå, att inte bara skolan har förändrats sedan 1994, utan också våra arbetsuppgifter, vår auktoritet, det omgivande samhällets förväntningar på oss, och inte minst våra elever.

Kommentarer:

Anonym
Anonym

Mycket intressant inlägg. Bra jobbat!

  • Skapad 2016-01-30 14:04

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här