Lärarförbundet

En gymnasieutbildning i rätt riktning!

Alla elever har rätt till att utvecklas och få de grundläggande kunskaper de behöver inför sitt framtida arbetsliv. Yrkesläraren Eva Jansson, som även deltar i Lärarförbundets referensorgan för gymnasieskolan, välkomnar att gymnasieutredningen förslår högskolebehörighet på alla program.

Lärarförbundet har i dagarna lämnat in sitt remissvar angående gymnasieutredningen ”En gymnasieskola för alla”.

Som lärare på ett yrkesprogram välkomnar jag många av förslagen. Äntligen ett förslag om att återinföra högskolebehörighet på ALLA program. När den obligatoriska grundläggande högskolebehörigheten på yrkesprogrammen togs bort i samband med GY11 skedde en markant förändring i sökbilden på gymnasiet. Ett stort antal ungdomar väljer idag de högskoleförberedande programmen framför yrkesprogrammen som fått ett alltmer sjunkande elevantal.

Jag tror att ungdomarnas val av gymnasieprogram signalerar att en grundläggande högskolebehörighet är viktigt för många av dem. Deras kommande arbetsliv ställer krav på breda och goda grundkunskaper oavsett val av framtida yrke.

”Det är ett viktigt förslag som i praktiken innebär att skolan är med och öppnar dörrar, istället för att stänga dem.” säger Johanna Jaara Åstrand i sin krönika

En annan orsak till yrkesprogrammens sjunkande elevantal är skillnaden i behörighetskraven till programmen. Idag krävs inte lika många godkända betyg för att komma in på yrkesprogram som på högskoleförberedande program, vilket troligen lett till en lägre status för yrkesprogram. Att studera vid ett yrkesprogram är inte ”enklare” utan det ställer krav på lika goda förkunskaper från grundskolan som för högskoleförberedande program. Så förslaget från gymnasieutredningen att ha samma behörighetskrav på alla gymnasieprogram är också välkommet. Båda dessa förslag kommer skapa en mer likvärdig gymnasieskola.

Ytterligare ett välkommet förslag från utredningen är att man vill återinföra ett estetiskt ämne på alla program. Vid införandet av GY11 togs detta ämne bort, och nu är förslaget att återinföra ämnet. Det estetiska lärandet är viktigt för att eleverna ska få möjlighet att uttrycka sig på olika sätt. Jag tror det är viktigt att det vid ett införande tydligt framgår vilka olika estetiska ämnen eleven kan delta i, så varje elev ges möjlighet att utveckla sin kreativitet och sitt skapande individuellt.

Min förhoppning är att dessa förslag blir verklighet vilket jag tror kommer ge oss en mer likvärdig gymnasieskola för alla elever.

Vem är facket?

Visst är det skönt att någon annan fixar jobbet åt en, men blir det alltid som man vill? Vill man alltid luta sig tillbaka och låta någon annan sköta rodret? Vissa gånger - absolut, andra gånger - verkligen inte.

Innan jag valdes som arbetsplatsombud och senare även invald som ledamot i lokalavdelning så reflekterade jag nog aldrig riktigt över vad facket var. Att man gick med var från första början var nog mest en tillfällighet. De stod på universitetet första skoldagen och bjöd på gratismaterial (jag fick en almanacka i skinn) under förutsättning att man skrev på en medlemsansökan. Så då var jag helt plötsligt medlem i facket.

Det är inte jag utan vi som är facket.

Under studietiden så tänkte jag inte så mycket på att jag var en del av Lärarförbundet. Det var mest något som jag betalade till och fick en tidning tillbaka av. Jag hade aldrig någon tanke på att jag kunde vara med och påverka vad de skulle tycka. Jag tänkte mest att facket det var gubbar i Stockholm som inte kunde något om skolan i Umeå. Men ack så fel det skulle visa sig vara!

Efter ett par år som lärare så blev jag vald som arbetsplatsombud på skolan och jag fick möjligheten att gå grundutbildningen för nya ombud. Oj, vad roligt det var! Då fick jag mer insikt i varför facken finns och vad de kan göra. Som arbetsplatsombud så fick man ofta höra ”du som är facklig, varför gör inte ni i facket något åt…” Hela tiden försökte man förklara att det är inte jag utan vi som är facket.

Påverka genom medlemsdialog

Men nu kan du som medlem vara med och vara facket du med! Nu finns chansen för dig som ”vanlig” (och oerhört viktig!) medlem att kunna vara med att påverka vad Lärarförbundet ska arbeta med kommande verksamhetsinriktning och vilken version Lärarförbundet ska ha. Medlemsdialogen är ett forum där alla medlemmar på tre minuter kan säga sin mening om hur skolan ska vara för att de som yrkesverksamma och för att eleverna ska utvecklas på bästa sätt.

Visst vill du vara med?! Klicka här för att komma till mer information kring medlemsdialogen

Relationen till eleven – hur viktig är den egentligen?

Då och då i de sociala medierna debatteras och diskuteras relationens betydelse för elevernas motivation och lärande. I början av januari var det dags igen. En del menade att relationer var avgörande för elevernas lärande och motivation, andra menade att det där med relationer inte borde spela någon

Kanske hade diskussionerna fått fart efter att Jan Blomgren intervjuats på Skolvärlden den 3 januari 2017 om sin avhandling Den svårfångade motivationen: elever i en digitaliserad lärmiljö, en avhandling som bl a visade att relationen var betydelsefull för elevernas motivation och kunskapsutveckling.

En god kommunikation och bra relationer mellan elever och lärare, och mellan eleverna själva, är faktorer som påverkar det sociala klimatet på skolan och därmed främjas deras motivation vad gäller att lära och prestera. Det omvända gäller när detta inte infrias, då sjunker motivationen. (Blomgren, 2016, s 141)

Blomgrens resultat är intressanta och rimmar väl med mina tankar kring undervisning och lärande. Jag tror att det behöver finnas goda relationer mellan lärare och elever för att eleverna ska prestera. Vad de goda relationerna i sig innebär är däremot för mig svårare att definiera. Kanske har det att göra med att det kan betyda olika saker för olika individer. Det som en elev tycker är viktigt i relationen till en lärare behöver en annan elev inte alls hålla med om. Samtidigt tror jag att det finns en minsta gemensam nämnare. Den består av tre delar:

  • förtroende,
  • respekt och
  • positiv människosyn.

Finns dessa, finns också grunden för en god relation, tänker jag.

Att relationen har betydelse i någon form kan säkerligen de flesta hålla med om och det är kanske inte det intressanta att diskutera. Intressantare är istället frågan HUR man som lärare skapar goda relationer till sina elever. Finns det några enkla knep? Knappast, tänker jag, men har man de tre delarna med sig in i sin undervisning kommer man långt. Till detta kan läggas egna erfarenheter, sådant som man själv gjort och använt sig utav som har visat sig fungera väl för att skapa goda relationer. Jag börjar till exempel alltid mina lektioner med att ta alla elever i hand och hälsa dem välkomna. Jag hinner byta några ord med var och en och kan direkt känna av vilken sinnesstämning en elev är i. Att ta i hand har hjälpt mig att skapa goda relationer med mina elever.

Nu skulle jag gärna vilja veta hur du gör för att skapa goda relationer med dina elever. Dela med dig genom att kommentera här på bloggen eller på Twitter under hashtag #godarelationer och #Lärarförbundet.

Hur och av vem mäts resultaten i skolan?

I veckan presenterades TIMSS som visar att elever i den svenska skolan fortfarande har dåliga resultat i matematik och fysik. Det finns tendenser till trendbrott i grundskolan, men inom gymnasieskolan kan man inte se samma trendbrott.

Vad är det som gör att svenska elever presterar så dåligt i dessa undersökningar? Är eleverna så dåliga som resultaten vill påvisa? Jag tvivlar inte på att de som har gjort undersökningarna har gjort ett dåligt jobb eller har mätt fel saker. Men jag vill inte tro att våra elever inte har kunskaper. I min roll som specialpedagog möter jag många elever som är rädda för själva provsituationen. Hur det påverkar undersökningarna, kan man bara spekulera i.

Jag tror inte att det går att satsa extra på ett ämne för att öka kunskaperna i detta. Då är jag rädd att andra ämnen blir lidande. Ett sätt att öka kunskaperna hos eleverna är att minska lärares arbetsbelastning så att de har tid och möjlighet till att planera och individualisera undervisningen så att alla elever har möjlighet att tillgodogöra sig den. Den undersökning som Lärarförbundet har gjort rörande lärares arbetsbelastning visar att 8 av 10 lärare upplever sig ha för hög arbetsbelastning. Jag tror att individualiseringen av undervisningen är något som tyvärr stryks för att man som lärare ska orka med.

”Och för politikernas del är det för tidigt att koncentrera sig på glöggen och julmyset.” skriver Johanna Jaara Åstrand. Vidare kan man läsa att politikerna måste fortsätta arbeta för att både lärare och elever ska få de bästa förutsättningarna för att lyckas i skolan.

Jag tror det är mycket viktigare än att glädjas eller skrämmas av de resultat alla undersökningar visar!

Våra nya elever

Som lärare stöter du på massa delar i ditt uppdrag som skapar stress, men är det samma faktorer i alla verksamheter? Hur är det att arbeta med de elever som har annat modersmål än svenska?

Flera av mina närmsta vänner finns precis som jag, i skolans verksamhet vilket innebär att många av våra diskussioner naturligt kommer att beröra skolan och världen i och kring den verksamheten. Den senaste diskussionen jag hade med en av mina vänner handlade om det nya elevunderlaget som vi har fått till den svenska skolan, de människor som lämnar sina hemländer och flyr till Sverige. Förutom att det ställs stora krav på kunskaper hos lärarna i svenska som andraspråk, ställs det krav på lärarna att kunna förmedla kunskaper till elever som kan vara på flera olika nivåer i samma klassrum. Vissa elever har gått i skola i flera år medan andra elever aldrig haft möjligheten att sätta sin fot inom skolans väggar.

Som lärare så har man många saker i sitt yrke som skapar stress i vardagen, är lektionen tillräckligt planerad, hinner jag rätta elevernas uppgifter till nästa lektion eller hur ska jag anpassa min undervisning till elever som är i behov av stöd. Men det är inte det jag fastnade för i vår diskussion. Min vän gjorde mig uppmärksam på andra stressmoment en lärare kan bli utsatt för när det kommer till att undervisa elever på språkintroduktion.

Dessa lärare arbetar varje dag med elever som riskerar att bli utvisade när som helst. Hur gör man en lektionsplanering när man inte vet hur många elever som kommer att komma till lektionen? Vissa elever har blivit utvisade och är frånvarande på grund av detta. Andra elever kommer inte till lektionen för att de har gått under jord på grund av att de fått eller riskerar att få ett utvisningsbeslut. Jag känner att jag inte längre ska klaga över att mina elever frånvaroanmäler sig bara för att de inte orkar stiga upp den dagen.

Min kompis berättar om hur det är att undervisa elever som gläds åt att få ett uppehållstillstånd samtidigt som nästa elev kommer in i klassrummet storgråtandes för att utvisningsbeslutet kommit. Och allt detta i samma klassrum, vid samma tillfälle, vid samma tidpunkt. Jag brinner för att hjälpa elever, precis som min kompis, men med vissa saker kan man inte hjälpa. Det enda man kan göra är att stå hjälplös och titta på.

Att dessa elever kommer till skolan och dess verksamhet, det vet vi. Men vad gör vi för att hjälpa lärarna att hantera vardagen med att undervisa eleverna på språkintroduktion? De elever jag lär känna i min vardag som lärare kommer och går lite som de vill, hur dagsformen är och vilka lektioner som står på schemat för dagen. Eleverna på språkintroduktion kommer inte till skolan inte för att de inte vill utan för att någon har bestämt att de inte får vara kvar i Sverige. Finns någon kurs där man som lärare kan lära sig att hantera en vardag där elever riskerar att utvisas och/eller går under jord? Kan man lära sig det?

Förtydliga lärarens arbetsuppgifter!

Ett sätt att förtydliga en lärares olika arbetsuppgifter skulle kunna vara att tydligare beskriva alla arbetsuppgifter i tjänsten.

Arbetssituationen för en gymnasielärare är idag komplex. Arbetsbördan har ökat och då är det framförallt de administrativa arbetsuppgifterna som ökat.

Ett sätt att tydliggöra lärarens arbetsbörda/arbetsuppgifter skulle kunna vara att skriftligt beskriva arbetsuppgifterna och uppskatta hur mycket tid varje uppgift tar.

I den kommun jag arbetar i har vi inom gymnasieskolan en överenskommelse om arbetstid mellan båda lärarfacken och arbetsgivaren. I skrivelsen finns riktlinjer för hur mycket tid varje arbetsuppgift tar. Vi har en räknetabell som anger hur mycket tid läraren får för planering- och efterarbetstid beroende på gruppstorlek. I riktlinjerna finns även rekommenderad tid för kompetensutveckling, mentorskap, programmöten t ex apt, gymnasiearbete, apl-besök, om läraren arbetar med t ex ett internationellt projekt osv.

Inför varje läsår får läraren sin tjänst skriftligt beskriven med alla arbetsuppgifter specificerade inom ramen för 1360 h.

Riktlinjerna uppdateras årligen då det kan tillkomma nya uppgifter, eller att en befintlig uppgift har förändrats.

Det blir tydligt för både rektor och lärare vad som ryms inom den reglerade arbetstiden. Naturligtvis kan det bli korrigeringar under läsåret beroende på t ex förändrat antal elever i någon grupp.

Det som är bra är att det är tydligt angivet vilka arbetsuppgifter som ryms inom ramtiden.

Det skriftliga tjänsteunderlaget ser väldigt olika ut beroende på vilken kommun läraren arbetar i. Vanligt är att det enbart framgår vilka kurser och undervisningsgrupper läraren ska ha. En tydligt och utförligt beskriven tjänst med alla arbetsuppgifter skulle kunna bidra till att synliggöra lärarens arbetsuppgifter.

Det skulle kunna bidra till att rensa bort uppgifter som inte ryms inom ramtiden.

Läs hela överenskommelsen i bilagan här intill.

Eva Jansson Yrkeslärare Uddevalla gymnasieskola

Läslyftet för gymnasiet - en möjlighet till kollegialt lärande!

Jenny Edvardsson är gymnasielärare i svenska och historia på Wendesgymnasiet i Kristianstad.

Jenny Edvardsson är gymnasielärare i svenska och historia på Wendesgymnasiet i Kristianstad.

Augusti 2016 var det dags att starta upp Läslyftet för gymnasieskolan. Tidigare har denna kompetensutvecklingsinsats endast varit öppen för grundskolan. Blogginlägg av gymnasielärare Jenny Edvardsson.

Läslyftet är en treårig kompetensutvecklingsinsats i språk-, läs- och skrivdidaktik för lärare och förskollärare. Syftet med insatsen är att ge lärare metoder och beprövade arbetssätt för att utveckla och förbättra elevernas läs- och skrivförmåga. Modellen som används inom Läslyftet är densamma som inom Matematiklyftet. Först ska var och en läsa in sig på ett givet material (A). Därefter ska materialet diskuteras i handledningsgruppen och en lektionsaktivitet tas fram (B). Lektionsaktiviteten (C) ska genomföras under ordinarie lektionstid och därefter ska gruppen reflektera och diskutera lektionsaktiviteten (D). Sedan börjar det om från A igen.

Kompetensutvecklingen genomförs genom kollegialt lärande och med stöd av lokala handledare och material på Läs- och skrivportalen. Det som gör Läslyftet så intressant är att det finns en direkt förankring i den ordinarie undervisningen. Det man läser om och diskuterar med andra ska genomföras och testas i den egna undervisningen. Men det stannar inte vid genomförandet utan alla aktiviteter ska också utvärderas och dessa utvärderingar delas med kollegorna och tillsammans reflekterar man över de aktiviteter som genomförts. Vad har gått bra? Vad har gått mindre bra? Vad kan utvecklas/förändras?

Efterfrågat av många

Det som också gör Läslyftet intressant är att det är en kompetensutvecklingsform som många gymnasielärare efterfrågar, åtminstone om man ser till den rapport, Gymnasielärarna om sin arbetssituation, som Lärarförbundet släppte den 13 september 2016. I rapporten framgår det att 40% av de tillfrågade gymnasielärarna önskar kollegialt lärande med fokus på ämnesundervisning och 56% av dem önskar ämnesfördjupning och ny forskning. Allt detta kan man få genom just Läslyftet, tänker jag.

För gymnasiet var det alltså start för Läslyftet i samband med skolstart i augusti. På min skola valde vi att låta ett arbetslag delta, arbetslag Fordons- och transportprogrammet men också skolans bibliotekarie. Vi är uppdelade i två grupper varav jag handleder en grupp och en kollega från grannskolan en annan. I grupperna finns både lärare i gymnasiegemensamma ämnen och karaktärsämnen. Att vi valt att arbeta med ett program har flera förklaringar. Vi har de senaste åren fått allt fler elever som inte är fullt behöriga till de nationella programmen men också många elever som behöver stöd i sin läs- och skrivutveckling. Genom att satsa på personalen och få hela kollegiet att fokusera på samma sak finns potential till utveckling och förändring. Tillsammans kan vi hjälpas åt att hitta arbetssätt och former som gör att vi lyckas med de elever som kommer till oss.

Hur går det då? Personal är positiv till denna fortbildning MEN tiden är knapp och tempot högt. Det känner vi alla efter att ha varit igång en månad. Många upplever att de olika aktiviteter vi genomför med eleverna är intressanta och utvecklande men att det gärna skulle funnits tid att genomföra dem flera gånger innan vi går vidare till nästa aktivitet.

En majoritet av lärarna och handledarna sa att Läslyftet hade genomförts i alltför högt tempo, det vill säga att tiden mellan de olika momenten varit alltför knapp och det gäller särskilt tiden för att pröva undervisningsaktiviteter med eleverna (moment C). Detta verkar i hög grad ha drabbat just den tid som lärarna önskat för djupare reflektion och möjligheten att pröva aktiviteter med eleverna, framförallt önskade många få tid till att pröva samma aktivitet mer än en gång.

Just tempot är något som Läslyftet kritiserades för i den utvärdering som gjordes 2015.

Utvärdering av Läslyftets utprövningsgenomgång, 2015, s 7

8 av 10 har för hög arbetsbelastning

Om nu denna kritik funnits redan från utprövningsgenomgången, varför har man inte från Skolverkets sida sett över upplägget? Skulle man inte ha kunnat sänka tempot så att de olika aktiviteterna fått fäste i den ordinarie undervisningen? Risken nu är att alla lärare testar en mängd olika aktiviteter men att de flesta av dem sedan glöms bort. Vi vet ju att lärande är en process och en process tar tid. Vi vet också att många gymnasielärare upplever en hög arbetsbelastning. I rapporten som jag ovan hänvisat till är det 8 av 10 lärare som upplever att arbetsbelastningen är för hög. Om arbetsbelastningen är hög och tiden knapp finns en risk att man till slut inte orkar göra allt det som åligger en. Vissa saker riskeras att bortprioriteras och jag skulle tycka att det vore synd om just Läslyftet blev det som bortprioriterades.

Hur tänker du som undervisar på gymnasiet och är med i Läslyftet? Och hur har ni organiserat Läslyftet på din skola? Vilka lärare är det som deltar? Hur mycket tid avsätts? Det skulle jag vara intresserad av att få reda på. Dela med dig av dina erfarenheter och tankar!

Ordning och reda?

Från olika håll får vi höra om vikten av ordning och reda i skolan. Som om det är just det som är skolans största problem; det är för stökigt i klassrummet och läraren klarar inte av att freda vare sig själv eller eleverna.

Det är oerhört problematiskt att reducera skolans problem till att gälla ordningsfrågan. Det är inte heller så att jag delar synen på det kaos som många ger bilden av. I november har jag jobbat som gymnasielärare i yrkesämnen i trettio år. En eon av tid. Det som gör att jag stannar i skolan är inte trygghetsnarkomani. Det är för att det är otroligt spännande och lärorikt att arbeta med halvvuxna elever, att leda dem i lärande. Om det hade varit sant att det var ett sådant kaos, som många beskriver, kan jag garantera att jag inte hade varit kvar. Jag ser att det har betydelse vem det är som är lärare, snarare än vem det är som är elev. Det handlar absolut inte om att den auktoritäre läraren gör ett bättre jobb. Snarare tvärtom. Det är respekten för varandra som ger trygghet och en bro att faktiskt kunna fokusera på varför vi tillsammans är i skolan. Visst har jag haft problem med stökiga elever. Men inte på det viset att det omöjliggör ett lärande i klassrummet/verkstaden.

Oftast är det rent organisatoriska orsaker som ligger bakom ordningsproblem: För många elever i för liten sal, otillräckligt stöd från elevhälsa/rektor, för lite resurser etc.

Jag menar att det rent utav är skadligt för lärarkåren och samhället att påstå att läraren inte spelar någon roll, att det skulle vara gener och hemmiljö som är avgörande. (http://www.gp.se/nyheter/debatt/läraren-ingen...) Artikelförfattaren ändrade sedan till intelligens istället för gener. Är inte säker på att det blir så mycket bättre.

Skolans kompensatoriska uppdrag då? Läraren som skicklig handledare, vägvisare och dörröppnare för dem som inte kommer från studievana miljöer? Vad blir uppdraget då? Om skolan och lärarkåren abdikerar från det uppdraget så kommer jag att avsluta min anställning omedelbart! Det är ju därför jag valde yrket och har valt att stanna kvar under alla dessa år.

Vi som arbetar som lärare vet att lärare kan göra skillnad. Det krävs också bra förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Man kan inte bli bättre än de resurser man har till förfogande. Vi vet också att alla elever kan lära sig mer än vad de själva och deras omedelbara omgivning ibland kan tro. Om det skulle vara så att allt redan var förutbestämt blir jag väldigt osäker på vad vårt uppdrag skulle vara. Ge tips på bra och fördjupande länkar? Om läraren inte spelar någon större roll – varför då kräva legitimation? Varför kräva högre lön för ett yrke som tydligen inte är det viktigaste?

Lång yrkeserfarenhet ger också perspektiv. När några ropar på att kraven på eleverna måste bli större undrar jag om de vet någonting om dagens gymnasieskola. Kunskapskraven i de olika kurserna har väl aldrig varit tydligare än nu?

Lärare är professionella! Med tillräckliga resurser gör vi skillnad. Eleverna har rätt till skickliga legitimerade lärare som förstår sitt uppdrag - både i skolan och för samhället i övrigt. Lärare ska ha bra betalt för det viktiga arbete de utför för morgondagens samhällsbärare. Lärare gör skillnad!

Jag är lärare!

Jenny Edvardsson, gymnasielärare i svenska och historia

Jenny Edvardsson, gymnasielärare i svenska och historia

Jenny Edvardsson berättar om hur det kommer sig att hon är lärare, var det började och vad som driver henne. Vad är din historia? Dela gärna med dig i sociala medier med hashtag #viärlärare.

Jag är lärare, ja, så är det nog. Jag inte bara arbetar som det utan jag är det. För mig är läraryrket ett kall. Man vill vara med elever, se dem utvecklas och man vill hjälpa dem komma vidare i sitt lärande.

Redan på gymnasiet bestämde jag mig för att det var lärare jag skulle bli. Jag ville arbeta med människor och gärna med att lära ut. Först var jag osäker på åldersgrupp. Jag fick då möjlighet att göra min prao på en förskola och insåg att jag absolut inte ville arbeta med små barn. Ju äldre, desto bättre kändes det som. Jag sökte därför in på gymnasielärarprogrammet och kom in. Fyra och ett halvt år senare var jag gymnasielärare i svenska och historia. Det var i slutet på 90-talet. Jag har sedan dess arbetat i skolans värld men haft olika uppdrag. Jag har varit lärare, skolledare, skolutvecklare och jag har ansvarat för olika projekt. Oavsett uppdrag kommer jag alltid tillbaka till läraryrket och den undervisningsnära praktiken. Det är mötena med eleverna och att se elevernas utveckling som sporrar och inspirerar mig.

Oavsett uppdrag kommer jag alltid tillbaka till läraryrket och den undervisningsnära praktiken. Det är mötena med eleverna och att se elevernas utveckling som sporrar och inspirerar mig.

Just nu är jag på Wendesgymnasiet i Kristianstad. Det är ett yrkesgymnasium med nästan bara pojkar. Jag sökte mig aktivt hit och trivs mycket bra. Jag gillar elevgruppen som finns här. Den ställer höga krav på mig som lärare. Förutom att undervisa i historia och svenska har jag också ett försteläraruppdrag med fokus på svenska, språkutveckling och IKT. Att kunna arbeta både med övergripande frågor och med den direkta undervisningen är en kombination som tilltalar mig.

Under mina år som lärare har jag mer och mer börjat intressera mig för elevernas lärmiljö och för deras möjlighet till stöd. Kanske har det att göra med att jag undervisar många elever som har en rätt svår och jobbig grundskoletid i bagaget. Jag vill att mina elever ska lyckas och har en grundinställning att allt stöd ska finnas från början och för alla. De som inte behöver de olika stödinsatserna kan ta bort dem. Jag försöker också arbeta med en tydlig struktur och med att skapa goda relationer. Detta utan att sänka kraven. Jag ser en stor möjlighet i den digitala tekniken och försöker använda mig utav den i min undervisning.

Min nyfikenhet och min lust att lära nytt gör att jag ger mig in i både det ena och det andra. I år har jag t ex skapat en podcast om läsning, Wendespodden, tillsammans med min kollega och sedan har jag dragit igång digitala boksamtal via Google Hangout on Air. Samtalen styrs från Facebook-gruppen Den digitala bokcirkeln. Jag har också börjat skriva på en bok om läsning med äldre elever. Det om något är lärorikt. Tänk att få sätta ord på sina tankar, tydliggöra vad man menar och använda ett språk som varken är för enkelt eller för svårt. Till hösten kommer jag att vara handledare för mina kollegor på Fordons- och Transportprogrammet när vi ska igång med Läslyftet.

Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag trivs som lärare. Jag får möta elever. Jag får se deras utveckling. Jag får anpassa, utveckla och skapa goda förutsättningar för lärande. För mig är läraryrket ett kall, #viärlärare.



Dags att dela på jobbet

I dagarna är det bråda tider för rektorer att få till tjänsteunderlag för sina anställda som inte bara passar lärarnas önskemål utan också rektorernas behov samtidigt som det inte skapar en ökad arbetsbelastning redan på papperet.

Att jobba och vilja bli lärare är något som allt färre vill göra och bli. Några läsår framöver kommer kanske gymnasieskolan att klara sig med mindre elevunderlag, men vad händer när elevantalet ökar igen? Lärarförbundet välkomnar andra yrkesgrupper in i skolan, dels för att minimera riskerna med lärarbristen och dels för att minska arbetsbelastningen för lärarna. (https://www.lararforbundet.se/taggar/lararassisten...) Jag tror att den svenska skolan måste låta lärarna vara lärare och inte överösas med massa administrativt arbete. Nyligen gjorde jag ett arbete där jag undersökte intresset och vinsterna med att några lärare skulle vara så kallade ”undervisande lärare” och några lärare eller möjligtvis andra yrkesgrupper vara mentorer. I den litteratur som jag läste till denna undersökning visade det sig att Frankrike var ett land som hade organiserat det så att det fanns ett team runt eleverna som hade hand om frånvaro, utvecklingssamtal och annat som var kopplat till elevens studiesituation. Lärarna fick vara lärare. Det visade sig också att Frankrike ligger över Sverige i PISA-undersökningen. (För vidare läsning se http://www.dn.se/debatt/lar-av-den-franska-skolans...)

Kan det vara ett bra drag för den svenska skolan att införa tjänster som bemannas av andra yrkesgrupper än lärare? Ja, det tror jag. Låt lärare vara lärare och inte administrativ personal. Jag tror att alla vinner på ett sådant upplägg både lärare, elever och den svenska skolan. Jag tror vinsterna blir fler än att den svenska skolan klättrar på PISA-rankningen. Jag tror att fler (förhoppningsvis) stannar kvar i yrket. Det kanske till och med skulle finnas fler som skulle vilja bli lärare. Jag tror arbetsbelastningen skulle bli mindre för både lärarna och för de andra yrkesgrupperna i skolan.

Vad tror du?