Lärarförbundet

Ska lärarassistenterna ta fritidspedagogernas plats i skolan?

När man följer debatten om införandet av lärarassistenter pratas det mest om att administrativa uppgifter ska minska för lärarna och det är det nog ingen som motsätter sig. Men när assistenten ska gå in och göra utbildade pedagogers arbete måste vi protestera.

Den 21 april 2016 publicerar Lärarnas tidning en artikel som berättar om en av de första anställda lärarassistenterna Lina i Helsingborg. Lina är inte utbildad pedagog men har som sin främsta uppgift att vara rastvakt. En annan uppgift är att stödja i planeringen och genomförandet av utflykter. När jag läser artikeln börjar varningsklockorna ringa. Vad händer med kvalitén på rastverksamheten och utflykter om det inte finns några krav på pedagogisk kompetens? Om en outbildad assistent får göra jobbet istället för en utbildad pedagog innebär det att det ger skolor ett legitimt sätt att inte anställa dyrare, utbildad personal? Målet med all verksamhet som har med våra elever att göra måste vara att den bedrivs helt av pedagogiskt utbildad personal. Det målet får aldrig ändras. Sen att det i realiteten med bristen på pedagogiskt utbildad personal inte gör det möjligt i dagsläget är något helt annat.

Det finns en vinst med att undervisande lärare medverkar under raster och det är att de har möjlighet att forma djupare relationer med sina elever och får se sina elever i ett annat sammanhang än i klassrummet. Därför kan en lärarassistent aldrig assistera en lärare i att vara rastvakt. Det ska vara utbildade pedagoger ute bland eleverna – de som är utbildade i fritidspedagogik driver den pedagogiska rastverksamheten och de ämnesundervisande lärarna assisterar och umgås med eleverna.

För att lärarassistenter ska bli en lyckad tillgång för lärarna måste det definieras tydligt i en arbetsbeskrivning vilka befogenheter en assistent ska ha. Skolledare måste vara medvetna om att en lärarassistent aldrig får ta en utbildad pedagogs plats. Att satsa på fritidslärare/fritidspedagoger borde vara av högre prioritet än att satsa på lärarassistenter. Fritidspedagogiken behövs även i högre årskurser än lågstadiet. Vad många ämnesundervisande lärare upplever är det just svårigheten att att hantera konflikter som följer med in i klassrummet. När utbildade pedagoger får arbeta förebyggande på raster samt får hantera konflikter på ett professionellt sätt är det en enorm avlastning och den undervisande läraren kan fokusera på undervisningen.

Är avtal en möjlighet?

Utvecklingen och lärandet som sker hos ett barn som vistas på ett väl fungerande fritidshem är något våra politiker har svårt att förstå. Fritids förbises i politiska satsningar. Enligt Lärarförbundet är alla lärare. Behöver vi byta strategi för att höras?

Under flera år har jag följt och engagerat mig i forum som diskuterar fritidspedagogik, fritidspedagoger och fritidshemmens utveckling och framtid. Starka åsikter blandas med enorm frustration och en otrolig glöd för yrket. Ständigt återkommande är dock avsaknad av avtal som reglerar främst den otroliga brist på planeringstid, men också en arbetsbeskrivning som reglerar vad man kan förvänta sig av en fritidspedagog eller lärare i fritidshem. Det har blivit en akut fråga då nya lärare i fritidshem examineras varje år som också förväntas undervisa i den obligatoriska skolan. Alla förändringar i utbildningen tillsammans med lärarlegitimationen komplicerar och väcker många frågor. Vilket avtal ska gälla för de lärare i fritidshem som även har undervisning i den obligatoriska delen av skolan? Bör de ha ferietjänst med kollektivavtalet ”Bilaga M”, semestertjänst eller bör det formas ett nytt avtal? Är det ens möjligt att skapa ett nationellt kollektivavtal? Vilka ska ingå i det avtalet? Enbart de som examinerats till lärare i fritidshem eller även fritidspedagogerna?

För att över huvud taget ha en möjlighet att komma till ett koncensus kring avtalsfrågan måste vi gå till botten med vad en lärare i fritidshem och en fritidspedagog förväntas arbeta med på skolan. Det finns olika synsätt. Ett synsätt är att skola och fritids är två helt skilda verksamheter och att fritids pågår innan och efter skolan. Under skoltid förväntas fritidspedagogerna att vara flexibla, och förväntas assistera både undervisande lärare och elever som behöver extra stöd. Ett synsätt är att fritids och skola är skilda verksamheter men att man under skoltid samverkar och då leder fritidspedagogen egna grupper med fritidspedagogiskt ingångssätt. Ett synsätt är att det är en verksamhet där det sker olika slags lärande på olika sätt under hela dagen. En verksamhet där det råder en samsyn på elevernas lärande och utveckling. Vilket synsätt är det som ska råda i våra skolor? Vem ska bestämma vilket synsätt som ska gälla?

Fritidspedagoger och lärare i fritidshem har ett obefogat dåligt rykte. Politiker har ofta ingen aning om vad fritidspedagogik är eller tror att det endast handlar om barnpassning. För att få politikerna att lyssna och samtidigt höja statusen bör retoriken ändras. Vi bör helt enkelt benämna alla som grundskollärare. Till exempel att man arbetar som legitimerad grundskollärare i fritidspedagogik, eller i fritidspedagogik och idrott, eller i fritidspedagogik och bild. Ett synsätt där alla är utbildade pedagoger under samma tak med samma elever men med olika fokusområden. Om man retoriskt tacklar fritidspedagogik som ett ämne kan politiker mycket enklare förstå grundskollärarna med inriktning på fritidspedagogik och skulle då per automatik ingå i alla politiska satsningar för lärare. Denna samsyn kan också vara nyckeln till framgång gällande ett avtal. Om man retoriskt kallar fritidspedagogik för ett ämne har det en naturlig plats under skolans tak. Innehållet förblir ju detsamma. Att synliggöra fritidspedagogiken på detta sett skulle kunna höja statusen och därmed skiljer man på ett naturligt sätt på högskoleutbildad och outbildad personal i skolan. Dessutom skulle det vara omöjligt att förvägra fritidspedagogiskt anpassat rum. Ingen förväntar sig att t.ex. idrottsläraren eller slöjdläraren ska utöva sin undervisning i ett matematikklassrum. Om fritidspedagogiken tacklas som ett ämne så är det inte försvarbart att förvägra det ett anpassat rum.

Arbetar du som grundskollärare i den obligatoriska undervisningen idag får du ofta veta exakt hur många minuter du ska undervisa i varje ämne som kan vara t.ex. 1050 minuter totalt per vecka. Utöver det förväntas du kanske att ha X antal rastvakter, äta lunch med eleverna och gå på X antal möten. När det är utlagt på ditt personliga schema är resterande tid rast, paus, förberedelsetid och planeringstid. Om lärare i fritidshem fick lägga ett schema på samma sätt skulle det kunna innebära att hen fick lägga ut t.ex. 500 minuter undervisning i idrott och 1000 minuter undervisning i fritidspedagogik, äta lunch och mellanmål med eleverna, X antal rastvakter och X antal möten. Resterande tid blir rast, paus, förberedelsetid och planeringstid. Det som fortfarande behöver diskuteras är om lärare i fritidshem även bör ha förtroendetid och hur många timmar per vecka som ska vara arbetsplatsförlagd tid.

Sammanfattningsvis, om vi ändrar benämningen på lärare i fritidshem till grundskollärare i fritidspedagogik, samt ändrar ingångssätt i schemaläggningen, kan man ha löst problemet med vilka arbetsuppgifter en lärare i fritidshem förväntas göra och löst problemet med bristen på planeringstid och bristen på anpassade lokaler. Genom att ändra benämningen talar man ett språk som politiker förstår som resulterar i att fritids aldrig kan uteslutas ur politiska satsningar. Det är också direkt statushöjande. Innehållet i verksamheten förblir ju detsamma.