Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Fritidspedagogikbloggen

Tankar i uppstartstider

Att vara lärare i fritidshem under terminsuppstart är bland det tuffaste och mest utmattande jag vet. Så beskrev Jesper Nilsson sin arbetssituation i ett inlägg på Facebook som fick stor uppmärksamhet. Flera som kommenterade sa att detta också var precis varför de inte längre arbetar på fritidshem.

I dessa veckor är det många fritidshem som välkomnar barnen tillbaka från sin sommarledighet. Det är både kära återseenden men också nya bekantskaper när nya årskullar tar klivet in i verksamheten. Mycket är gott men det kan vara med blandade känslor som lärare i fritidshem startar upp igen. Många möts av svåra hinder och utmaningar för att ens få grundläggande förutsättningar för att klara sitt uppdrag. I en Facebookgrupp dök det upp ett inlägg som fångade vårt intresse. En lärare i fritidshem beskrev hur denna kamp kan upplevas. Texten fick stor uppmärksamhet med många instämmande kommentarer. Bland dessa fanns det tyvärr också flera som sa att de av detta skäl nu lämnat yrket och andra som snart avsåg att också kasta in handduken. Arbetsmiljön är ohållbar.

Fritidshemmen är i en mycket svår situation, inte minst rekryteringsmässigt. Därför ansåg vi att det var viktigt att lyfta fram denna berättelse och hänvisar till Lärarförbundets 14 förslag till satsningar på fritidshemmet som stöd för att påbörja förbättringsarbetet. /Referensorganet för fritidspedagogik

Att vara lärare i fritidshem under terminsuppstart är bland det tuffaste och mest utmattande jag vet

Det saknas regler, normer och rutiner för hur en fritidslärares tjänstgöring ska fungera. Alla rutiner, andelen timmar och ens fokus måste i samråd med otaliga andra mer eller mindre godtyckliga aktörer mejslas fram inför varje start.

Man blir sin egen lyckas (eller olyckas) smed och ens potentiella framgångar avgörs delvis eller helt av den styrande kommunen, ens ledning, ens närmsta klasslärarkollegor och ens arbetslag på fritidsavdelningen. Resultatet blir en dragkamp mellan ett otal aktörer som alla för sin agenda för att främst se om sin egen tjänst, barngrupp och sitt intresse. Det i sig är inget problem - driftighet är snarare en dygd. Problemet uppstår just i bristen på regler, normer och rutiner. Vem drar det kortaste strået på grund av detta?

Jämfört med klasslärarna är deras tillvaro relativt stabil och långsiktig. Med det menar jag att de kan fokusera på att fylla sin givna tid med att utbilda en grupp barn i de ämnen de är legitimerade i. Det finns givna lokaler, stöd från elevhälsoteam, givna timplaner, givna barngrupper som inte ändras nämnvärt på åtminstone tre år, given planeringstid, och given undervisningstid – och så fungerar det i hela landet utan att den enskilda klassläraren behöver kämpa tillnärmelsevis lika hårt för det, även om de såklart har sina egna utmaningar också. Men, deras behov tas för givna i prioriteringen och det är en stor skillnad.

I relation till klasslärarna har läraren i fritidshem ett regelrätt kaos att navigera inför varje nystart – och nystart kan det mycket väl bli en gång om året när man blir omplacerad eller förväntas åstadkomma något annat än vad man själv anser man bör, vill och kan göra. För att skapa faktisk kvalitet, arbetsglädje och driv i kollegiet fritidslärare behöver vi liknande nationellt stadgade rutiner för terminsstart som klasslärare i nuläget har.

Med allt detta i åtanke kommer jag sannolikt bli bortjagad från fritidspedagogiken förr eller senare. Det är synd!

Som fritidslärare kan man bli lobbad, lockad, nekad och beordrad precis vart som helst i sin tjänst. Man kan behöva lägga allt sitt krut och sin energi på att faktiskt få arbeta med något så grundläggande som sitt ämne, fritidspedagogik, i sin barngrupp och enligt de pedagogiska värderingar och praktiker man har med sig från forskning, erfarenhet och utbildning. Om man inte kämpar tillräckligt för sin sak riskerar man kanske att få dubbla som assistent, eller undervisa i ämnen man inte får betalt för och med flertalet i barngruppen det inte finns rimlig tid att knyta band till och förmedla högkvalitativ, livslång kunskap för.

Varför kan det inte även vara praxis att fritidsläraren har en given, enskild barngrupp och att detta uppdrag är lika heligt som klasslärarens?

Utöver dessa otydliga och personliga förutsättningar för framgång och god arbetsmiljö finns det ingen ordentlig nationell konsensus eller praxis att låta lärare i fritidshem få tid på sig att mötas och organisera sin verksamhet. Även här får man kämpa för den tid man behöver, och ofta är man utlämnad till sin rektors välsignelse av att fritids är viktigt och behöver tid för att starta upp.

Alltför ofta möter man sin kollega, som dessutom kanske är ny (med lite tur utbildad), dagen innan terminsstart och får i panik försöka hitta något gångbart att erbjuda samtidigt som man har en barngrupp kring sig. Det är lite som att vara en lealös trasa när man med kort varsel inför terminsstart träffar alla sina kollegor och ska mejsla fram en verksamhet som fungerar för alla.

Ibland avundas jag djupt klasslärarens traditionstryggade och regelbundna tillvaro. Å andra sidan får jag ju spendera en del tid på fritids med saker jag älskar och med barn jag känner ett ansvar och en stor glädje för. Däremot tror jag inte jag kommer överleva på glädjen allena. Ska jag, och många av mina kollegor i professionen, orka vara kvar behövs nationell samling kring hur, var och när fritidslärare startar upp sin termin – precis som klasslärare och förskolklasslärare har det.

Med allt detta i åtanke kommer jag sannolikt bli bortjagad från fritidspedagogiken förr eller senare. Det är synd!

Jesper Nilsson

Lärare i fritidshem och mastersstudent i pedagogik


Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här