Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Fritidspedagogikbloggen

Flyktiga streck i sanden

Vi löser oftast det vi ser uppdraget kräver med vår omhuldade flexibla förmåga. Magiska knän kallas det ibland. Men det finns en faktor som inte får bortses från - vi är en akademisk profession.

De många olika Facebook-grupperna som växt fram under åren är en ständig källa till utveckling genom reflektion. Ett kollegialt lärande ofta framhållet som den bästa (kanske i vissa fall dessvärre den enda) fortbildningen som finns att få. Det är sällan fritidshemspersonal får eller erbjuds bättre tillfälle att stöta och blöta yrkesspecifika frågor.

Ett inlägg ställde frågan om hur man bör agera när föräldrar regelmässigt rycker med ökande irritation i dörren en kvart före öppningstid. Kanske på ytan en trivial fråga, men här börjar en stark intern konflikt rotad i tradition och medkänsla kontra en krass verklighet med en arbetsmiljö därefter. Å ena sidan vill jag med hela mitt hjärta slänga upp dörren och finnas där för varje barn i varje stund. Vi har en förtroendefull relation till varandra att värna och en god samverkan med vårdnadshavare är lika värdefullt att odla. Win-win-win, eller gör vi å andra sidan oss alla då en riktig björntjänst?

Jag vet att den trygghet verksamheten och (mest av allt) personerna i den kan ge genererar ett värde som är omöjligt att sätta en prislapp på. Även om det finns faktiska beräkningarsom landar på mångmiljonbelopp som samhällsekonomin kan tjäna på investeringar här. Det immateriella värdet är astronomiskt. Ett förtroende tar ofta lång mödosam tid att bygga upp. Ibland krävs det att vi går utanför de fyrkantiga ramarna eftersom mellanmänsklig praktik inte alltid följer samma glasklara logik som teori. Vi vet också att förtroende kan raseras snabbt. Kanske av en låst dörr.

Magiska knän

Det är där vi vill finnas, den komplexa öga mot öga interaktionen av känslor, möten, empati, utveckling, växande och ömsesidigt lärande. Det sitter i ryggraden, det professionella handlaget, de små detaljerna. Det är ett oändligt viktigt artisteri som kan verka bedrägligt enkelt och trivialt för utomstående betraktare när det utförs av sakkunniga. Det är därför vi är där vi är. Vi gör det vi ser uppdraget kräver med vår omhuldade flexibla förmåga. Magiska knän kallas det ibland. Men det finns en faktor som inte får bortses från - vi är en akademisk profession.

Det finns avgränsningar, i det ingår att kunna hålla distans och perspektiv. Se hela bilden utan att det blir kallhamrat. För det är inget ideellt uppdrag och ska inte framställas eller avkrävas som ett sådant. Den mytomspunna “magin i knäna” betalar vi ofta med via vår hälsa. Därför måste vi samtidigt tillse att vi kan ge vårt dyrbara relationsbyggande kompetenta arbete utrymme inom vår avgränsade avtalade tidsram. Finnas alltid för alla hela tiden utan gräns bränner ljuset i alla ändar med känt resultat. Bli inte en av tändstickorna.

Fantastiskt med en ideell tillgång för en arbetsköpare! Men visad välvilja kan fort förvandlas till en förväntning att göra avsteg regelmässigt. Sakta men säkert, ett extra barn eller en extra minut i taget seglar man godhjärtat längre ifrån principer och får allt svårare att lösa sitt uppdrag. Det finns många fler exempel än morgonfritids öppettider. Som att bedriva verksamhet genom att förväntas offra planeringstid, för du “behövs ju för barnen i klassen” - och vadå ställtid? Allt ska få plats inom ramen för uppdraget.

Den bästa pedagogen för barnet är den som finns kvar. Som orkar kvar.

Vi gör varken oss själva, eller barnet, några tjänster i det långa loppet genom att ständigt vara behjälpliga att undergräva vår arbetsmiljö. Balansen i ömsesidig värdesättning tappas när det blir ensidiga krav uppifrån och inte ett givande och tagande. Även om det är för den goda sakens skull. Den bästa pedagogen för barnet är den som finns kvar. Som orkar kvar.

Vi är rekryterade representanter för skolorganisationen och konkretiserar i handling vad arbetsgivaren värdesätter och vill förmedla i sin vision. Arbetsgivaren visar sin ambitionsram genom att ge resurser och anställa avlönad kompetens därefter. Kvalitet kostar och ska inte sponsras via pedagogernas livslön eller fysiska och psykiska välmående.

Så det är huvudmannen som rent faktiskt låser och öppnar dörrar. Inte jag även om nyckeln sitter i min knippa. Det är arbetsgivarens ansvar och diskussion. Inte min. Och den arbetsgivare som inte värdesätter sin personal ska ingen ha och så har det blivit när rekrytering inte ger napp. Byt till något som fungerar.

Sjukvård är ett annat fält som blivit tyngt av medmänsklighet och självuppoffring, där en hippokratisk inställning att “undervisa utan lön eller villkor” till slut lett till en likaledes ohållbar situation. Vi kan och måste balansera omtanke med avgränsning.

Men det ska ju också sägas att, en gång är ingen gång. Såklart låses dörren upp med öppna varma välkomnande armar om det inträffar något extraordinärt. I övrigt gäller det att vara stentydlig och hänvisa till skolledning att ordna behovsfrågan och tidsjusteringar istället för att förhandla under bordet. Vi kan stå 110% på barnets sida där, i den processen, men det måste gå rätt till. Det kan annars riskera binda ris åt ryggen för verksamheten i stort, yrket, oss själva och därmed barnen över tid. Om arbetsmiljön vi annars slåss för ska vara hållbar kan vi inte samtidigt godtyckligt själva sudda ut bland strecken vi dragit i sanden.

Till slut tar sanden slut.



Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här