Just nu sitter jag påväg hem från en nordisk konferens för lärarförbunden i Norden. Vi har lyssnat på professorer som har talat om skolutveckling, läroplansutveckling och framtidens skola. Vi har diskuterat och haft erfarenhetsutbyte mellan de olika länderna. I min tankar finns fritidspedagogiken och vilken viktig funktion den kan ha för elevers lärande och utveckling. Någon sa att fritidspedagogiken är framtidens pedagogik. Ja kanske är det så. På konferensen talar professor Sten Ludvigsen om djuplärande som en förutsättning för framtidens lärande. Djuplärande handlar om att lära i samspel med andra i relation till olika resurser så som texter och bilder etc. Genom socialt samspel, kognitiv och språklig förmåga tar vi oss an fakta och lär oss nya saker. På 60-talet var synen att lärande var mer av mekanisk art. Vi som lärare/vuxna fyllde på barnet med kunskap. Idag är synen på lärande annorlunda.

På fritidshemmet lär eleven sig genom ett situationstyrt lärande, upplevelsebaserat lärande och genom ett grupporienterat lärande. Eleven ska utveckla förmågor som: pröva utveckla idéer, lösa problem och omsätta den i handling, skapa och upprätta goda relationer samt samarbeta utifrån ett demokratiskt och empatiskt förhållningssätt, kommunicera med språkliga uttrycksformer för skilda syften. Hela det fritidspedagogiska förhållningssättet är på så sätt en väldigt bra grund för att utbilda framtidens medborgare och stärka elevens ämneskunskapsutveckling.

Om vi hade väl fungerande fritidshem i landet, som når upp till lagen och läroplanens intention så skulle våra resultat i skolan vara bättre.

Då kommer vi till det där med att det är fritidshemmets fel. Det jag menar är att om vi hade väl fungerande fritidshem i landet, som når upp till lagen och läroplanens intention så skulle våra resultat i skolan vara bättre. Låg utbildningsnivå, med få lärare i fritidshem på landets skolor, stora elevgrupper och låg kunskap om lärandet i fritidshem gör att vi inte har utnyttjat potentialen i fritidshemmets undervisning.

Om jag som ämneslärare ska kunna organisera en undervisning som möjliggör läroplanens kunskapskrav måste jag har en fungerande lärmiljö. Då menar jag att eleverna måste kunna samtala med varandra utan att skratta åt varandra, det ska vara ett klimat där eleverna ska våga säga sin åsikt, lyssna på varandra och hålla sig till ämnet. Eleverna behöver vara goda kamrater och fungera socialt tillsammans. Genom en kvalitativ fritidspedagogiskt lärande skapas bland annat dessa förutsättningar för lärande.

Dessutom ur ett situationsstyrt, upplevelsebaserat lärande stimuleras ämneskunskaper i ett vardagsnära perspektiv. Vi har utmaningar i Sveriges skola och en kvalitativ undervisning i fritidshemmets ska var en lösning på en del av dessa utmaningar. Det borde alla ansvariga skolutvecklare förstå.

Fritidshemmet gör elevens skoldag komplett!

De många olika Facebook-grupperna som växt fram under åren är en ständig källa till utveckling genom reflektion. Ett kollegialt lärande ofta framhållet som den bästa (kanske i vissa fall dessvärre den enda) fortbildningen som finns att få. Det är sällan fritidshemspersonal får eller erbjuds bättre tillfälle att stöta och blöta yrkesspecifika frågor.

Ett inlägg ställde frågan om hur man bör agera när föräldrar regelmässigt rycker med ökande irritation i dörren en kvart före öppningstid. Kanske på ytan en trivial fråga, men här börjar en stark intern konflikt rotad i tradition och medkänsla kontra en krass verklighet med en arbetsmiljö därefter. Å ena sidan vill jag med hela mitt hjärta slänga upp dörren och finnas där för varje barn i varje stund. Vi har en förtroendefull relation till varandra att värna och en god samverkan med vårdnadshavare är lika värdefullt att odla. Win-win-win, eller gör vi å andra sidan oss alla då en riktig björntjänst?

Jag vet att den trygghet verksamheten och (mest av allt) personerna i den kan ge genererar ett värde som är omöjligt att sätta en prislapp på. Även om det finns faktiska beräkningarsom landar på mångmiljonbelopp som samhällsekonomin kan tjäna på investeringar här. Det immateriella värdet är astronomiskt. Ett förtroende tar ofta lång mödosam tid att bygga upp. Ibland krävs det att vi går utanför de fyrkantiga ramarna eftersom mellanmänsklig praktik inte alltid följer samma glasklara logik som teori. Vi vet också att förtroende kan raseras snabbt. Kanske av en låst dörr.

Magiska knän

Det är där vi vill finnas, den komplexa öga mot öga interaktionen av känslor, möten, empati, utveckling, växande och ömsesidigt lärande. Det sitter i ryggraden, det professionella handlaget, de små detaljerna. Det är ett oändligt viktigt artisteri som kan verka bedrägligt enkelt och trivialt för utomstående betraktare när det utförs av sakkunniga. Det är därför vi är där vi är. Vi gör det vi ser uppdraget kräver med vår omhuldade flexibla förmåga. Magiska knän kallas det ibland. Men det finns en faktor som inte får bortses från - vi är en akademisk profession.

Det finns avgränsningar, i det ingår att kunna hålla distans och perspektiv. Se hela bilden utan att det blir kallhamrat. För det är inget ideellt uppdrag och ska inte framställas eller avkrävas som ett sådant. Den mytomspunna “magin i knäna” betalar vi ofta med via vår hälsa. Därför måste vi samtidigt tillse att vi kan ge vårt dyrbara relationsbyggande kompetenta arbete utrymme inom vår avgränsade avtalade tidsram. Finnas alltid för alla hela tiden utan gräns bränner ljuset i alla ändar med känt resultat. Bli inte en av tändstickorna.

Fantastiskt med en ideell tillgång för en arbetsköpare! Men visad välvilja kan fort förvandlas till en förväntning att göra avsteg regelmässigt. Sakta men säkert, ett extra barn eller en extra minut i taget seglar man godhjärtat längre ifrån principer och får allt svårare att lösa sitt uppdrag. Det finns många fler exempel än morgonfritids öppettider. Som att bedriva verksamhet genom att förväntas offra planeringstid, för du “behövs ju för barnen i klassen” - och vadå ställtid? Allt ska få plats inom ramen för uppdraget.

Den bästa pedagogen för barnet är den som finns kvar. Som orkar kvar.

Vi gör varken oss själva, eller barnet, några tjänster i det långa loppet genom att ständigt vara behjälpliga att undergräva vår arbetsmiljö. Balansen i ömsesidig värdesättning tappas när det blir ensidiga krav uppifrån och inte ett givande och tagande. Även om det är för den goda sakens skull. Den bästa pedagogen för barnet är den som finns kvar. Som orkar kvar.

Vi är rekryterade representanter för skolorganisationen och konkretiserar i handling vad arbetsgivaren värdesätter och vill förmedla i sin vision. Arbetsgivaren visar sin ambitionsram genom att ge resurser och anställa avlönad kompetens därefter. Kvalitet kostar och ska inte sponsras via pedagogernas livslön eller fysiska och psykiska välmående.

Så det är huvudmannen som rent faktiskt låser och öppnar dörrar. Inte jag även om nyckeln sitter i min knippa. Det är arbetsgivarens ansvar och diskussion. Inte min. Och den arbetsgivare som inte värdesätter sin personal ska ingen ha och så har det blivit när rekrytering inte ger napp. Byt till något som fungerar.

Sjukvård är ett annat fält som blivit tyngt av medmänsklighet och självuppoffring, där en hippokratisk inställning att “undervisa utan lön eller villkor” till slut lett till en likaledes ohållbar situation. Vi kan och måste balansera omtanke med avgränsning.

Men det ska ju också sägas att, en gång är ingen gång. Såklart låses dörren upp med öppna varma välkomnande armar om det inträffar något extraordinärt. I övrigt gäller det att vara stentydlig och hänvisa till skolledning att ordna behovsfrågan och tidsjusteringar istället för att förhandla under bordet. Vi kan stå 110% på barnets sida där, i den processen, men det måste gå rätt till. Det kan annars riskera binda ris åt ryggen för verksamheten i stort, yrket, oss själva och därmed barnen över tid. Om arbetsmiljön vi annars slåss för ska vara hållbar kan vi inte samtidigt godtyckligt själva sudda ut bland strecken vi dragit i sanden.

Till slut tar sanden slut.

Konferenserna innehåller även föreläsningar som utgår ifrån den nya läroplansdelen kopplat till forskning och verksamhetsnära exempel. Detta blogginlägg är min rapport från den konferensen.

Skolverkets undervisningsråd Ingela Aksell inleder. ”343900 elever går i gymnasieskola och hela 478 000 elever finns inskrivna i fritidshem. Det är alltså en halv miljon elever som du har möjlighet att påverka” hon berättar att skolverkets fick i uppdrag att förtydliga fritidshemmets uppdrag i läroplanen. Man såg att kunskapen om uppdraget skilde sig mycket från olika verksamheter. Det handlar alltså inte om något nytt uppdrag utan ett förtydligande av innehållet. Arbetsprocessen löpte under hela 2014 fram till 2016 och tillslut börjar det nya kapitlet att gälla 1 juli 2016.

Fritidshemmets kapitel har inte kunskapskrav och man bedömer verksamhetens möjlighet att nå läroplanens intentioner inte den enskilda eleven. Eleven i fritidshemmet ska möta innehållet, kunskapsområderna övertid. Det är inte meningen att kunskapområderna ska bli en avprickningslista utan ska användas i samband med syftetstexten i kapitel 4 och kapitel 1 och 2.

Hon berättar även att hon får frågor om varför förskoleklassen och fritidshemmet kapitel ser så lika ut. Stora delar är väldigt lika men det finns även skillnader i skrivningarna som gör att uppdraget är olika. I fritidshemmet ska eleverna erbjudas meningsfull fritid och rekreation den skrivningen finns inte med i förskoleklassens skrivning. En annan del som skiljer är att i förskoleklassen står det förbereda för fortsatt utbildning medan i fritidshemmet står det komplettera utbildningen i förskoleklassen och skolan. Dessa olika skrivningar kräver att vi funderar på vad det betyder. Hur organiserar jag min undervisning på fritidshemmet så att dessa skillnader lyfts fram.

I fritidshemmets kapitel står det att undervisningen ska ta hänsyn till personliga behov mellan aktivitet och vila. Den texten finns inte med i förskoleklassens. I förskoleklassens skrivning står det kommunicera i tal och skrift i olika sammanhang och för olika syften. I fritidshemmets skrivning står det kommunicera med språkliga uttrycksformer i olika sammanhang och för skilda syften. En skillnad är även att i förskoleklassens skrivningar skrivs matematiken fram på ett tydligare sätt än i fritidshemmets skrivning.

När man tog fram texten till kapitel 4 så var ett dilemma hur man skulle få fram leken i skrivningarna. Tillslut landade man i en syftes text som tydliggör lekens betydelse i fritidshemmets verksamhet .

Ingela pratade även om de nya skrivningarna kring Övergång och samverkan. Forskning har visat att en elev kan möta samma innehåll tre gånger. Progressionen är viktigt och vi behöver ha en dialog mellan verksamheterna men även en dialog mellan fritidshemsavdelningarna så att eleven hela tiden utmanas i utbildningen.

Skolverket har fått i uppdrag att titta över utbildningsmaterial för personal i fritidshem. Hur det kommer att se ut vet man inte riktigt än. Just nu granskar man även de nya allmännaråden för fritidshem. Hela läroplanen för förskoleklassen, fritidshem och grundskolan har precis kommit ut i en reviderad upplaga där digitaliseringen är inskrivet. Ingela berättar även att det finns nytt material från skola arbetsliv där det verkligen kan finnas utrymme för fritidshemmet att ta sig an områden.

Helene Elevstrand, lektor på Linköpings universitet inriktning fritidshem, fortsätter konferensen med att prata om elevens delaktighet. Delaktighet framlyfts ofta som något som det automatiskt skulle finnas mycket av i fritidshem. Men hon vill påstå att så behöver det inte alls vara. Delaktighet är ett komplext uppdrag och man behöver problematisera kring. Du behöver ställa dig frågor om etik, arbetssätt, barnperspektiv/vuxenperspektiv, individ/ kollektiv etc. Det finns olika dimensioner på delaktighet som hon lyfter fram, social delaktighet ( att få vara med)och politiks delaktighet (göra sin röst hörd) och dessa begrepp har hon problematiserat kanske mycket kring i sin Forskning. Videon nedan är två år gammal men belyser hennes forskning.

Hon berättar även att hon hade hört att en elev idag kan ha lika många relationer på en vecka som vi tidigare hade en hel livstid. Klart att eleverna behöver stöd i detta relationsskapande.

Helene har varit med och skrivit Skolverkets material om delaktig och den tycker jag verkligen är värd att läsa och diskutera. Där finns det även ett verktyg som du kan använda i arbetet med elevers delaktighet.

Anneli Hippinen Ahlgren talar om didaktiska perspektiv på fritidshemmets verksamhet. Hon talar om både undervisningsuppdraget och bildningsuppdraget. Situationstyrt lärande, upplevelsebaserat lärande och grupporienterat lärande är ord som beskriver undervisningens karaktär. Hon talar om miljön som ett didaktiskt verktyg. Didaktik är inte konsten att lära ut utan didaktik är konsten att undervisa. En skicklig didaktiker är någon som vet vad som ligger bakom sin undervisning. Frågan som Anneli problematiserar kring ,Vad är fritidshemmets ämnesdidkaktik?, kittlar ju tanken och jag vill bara veta mer.

Magnus Sjödin, rektor i Karlstad,talar om att leda en verksamhet utifrån ett elevhälsoperspektiv. Han berättar att det är hans jobb att lyfta fram de olika särarterna bland lärare, lyfta fritidshemmets lärare. Förbättringsarbetet sker i arbetet med eleverna och han menar att elevhälsans arbeta är nyckeln. Han säger även att fritidsläraren har en betydande roll i detta arbete. Han berättar om hur han ser på sitt ledaruppdrag så att den fritidspedagogiska kompetensen kommer till sin rätta. Det finns mycket material på SPSM som du direkt kan ha nytta av i ditt utvecklingsarbetet. Strukturer och inställning är viktigt för honom för att att lyckas. Inställningen "det är viktigt för mig att det går bra för dig" är Magnus ledstjärna.

Tack och bock Skolverket för att nya tankar snurrar runt i mitt huvud.

I dessa veckor är det många fritidshem som välkomnar barnen tillbaka från sin sommarledighet. Det är både kära återseenden men också nya bekantskaper när nya årskullar tar klivet in i verksamheten. Mycket är gott men det kan vara med blandade känslor som lärare i fritidshem startar upp igen. Många möts av svåra hinder och utmaningar för att ens få grundläggande förutsättningar för att klara sitt uppdrag. I en Facebookgrupp dök det upp ett inlägg som fångade vårt intresse. En lärare i fritidshem beskrev hur denna kamp kan upplevas. Texten fick stor uppmärksamhet med många instämmande kommentarer. Bland dessa fanns det tyvärr också flera som sa att de av detta skäl nu lämnat yrket och andra som snart avsåg att också kasta in handduken. Arbetsmiljön är ohållbar.

Fritidshemmen är i en mycket svår situation, inte minst rekryteringsmässigt. Därför ansåg vi att det var viktigt att lyfta fram denna berättelse och hänvisar till Lärarförbundets 14 förslag till satsningar på fritidshemmet som stöd för att påbörja förbättringsarbetet. /Referensorganet för fritidspedagogik

Att vara lärare i fritidshem under terminsuppstart är bland det tuffaste och mest utmattande jag vet

Det saknas regler, normer och rutiner för hur en fritidslärares tjänstgöring ska fungera. Alla rutiner, andelen timmar och ens fokus måste i samråd med otaliga andra mer eller mindre godtyckliga aktörer mejslas fram inför varje start.

Man blir sin egen lyckas (eller olyckas) smed och ens potentiella framgångar avgörs delvis eller helt av den styrande kommunen, ens ledning, ens närmsta klasslärarkollegor och ens arbetslag på fritidsavdelningen. Resultatet blir en dragkamp mellan ett otal aktörer som alla för sin agenda för att främst se om sin egen tjänst, barngrupp och sitt intresse. Det i sig är inget problem - driftighet är snarare en dygd. Problemet uppstår just i bristen på regler, normer och rutiner. Vem drar det kortaste strået på grund av detta?

Jämfört med klasslärarna är deras tillvaro relativt stabil och långsiktig. Med det menar jag att de kan fokusera på att fylla sin givna tid med att utbilda en grupp barn i de ämnen de är legitimerade i. Det finns givna lokaler, stöd från elevhälsoteam, givna timplaner, givna barngrupper som inte ändras nämnvärt på åtminstone tre år, given planeringstid, och given undervisningstid – och så fungerar det i hela landet utan att den enskilda klassläraren behöver kämpa tillnärmelsevis lika hårt för det, även om de såklart har sina egna utmaningar också. Men, deras behov tas för givna i prioriteringen och det är en stor skillnad.

I relation till klasslärarna har läraren i fritidshem ett regelrätt kaos att navigera inför varje nystart – och nystart kan det mycket väl bli en gång om året när man blir omplacerad eller förväntas åstadkomma något annat än vad man själv anser man bör, vill och kan göra. För att skapa faktisk kvalitet, arbetsglädje och driv i kollegiet fritidslärare behöver vi liknande nationellt stadgade rutiner för terminsstart som klasslärare i nuläget har.

Med allt detta i åtanke kommer jag sannolikt bli bortjagad från fritidspedagogiken förr eller senare. Det är synd!

Som fritidslärare kan man bli lobbad, lockad, nekad och beordrad precis vart som helst i sin tjänst. Man kan behöva lägga allt sitt krut och sin energi på att faktiskt få arbeta med något så grundläggande som sitt ämne, fritidspedagogik, i sin barngrupp och enligt de pedagogiska värderingar och praktiker man har med sig från forskning, erfarenhet och utbildning. Om man inte kämpar tillräckligt för sin sak riskerar man kanske att få dubbla som assistent, eller undervisa i ämnen man inte får betalt för och med flertalet i barngruppen det inte finns rimlig tid att knyta band till och förmedla högkvalitativ, livslång kunskap för.

Varför kan det inte även vara praxis att fritidsläraren har en given, enskild barngrupp och att detta uppdrag är lika heligt som klasslärarens?

Utöver dessa otydliga och personliga förutsättningar för framgång och god arbetsmiljö finns det ingen ordentlig nationell konsensus eller praxis att låta lärare i fritidshem få tid på sig att mötas och organisera sin verksamhet. Även här får man kämpa för den tid man behöver, och ofta är man utlämnad till sin rektors välsignelse av att fritids är viktigt och behöver tid för att starta upp.

Alltför ofta möter man sin kollega, som dessutom kanske är ny (med lite tur utbildad), dagen innan terminsstart och får i panik försöka hitta något gångbart att erbjuda samtidigt som man har en barngrupp kring sig. Det är lite som att vara en lealös trasa när man med kort varsel inför terminsstart träffar alla sina kollegor och ska mejsla fram en verksamhet som fungerar för alla.

Ibland avundas jag djupt klasslärarens traditionstryggade och regelbundna tillvaro. Å andra sidan får jag ju spendera en del tid på fritids med saker jag älskar och med barn jag känner ett ansvar och en stor glädje för. Däremot tror jag inte jag kommer överleva på glädjen allena. Ska jag, och många av mina kollegor i professionen, orka vara kvar behövs nationell samling kring hur, var och när fritidslärare startar upp sin termin – precis som klasslärare och förskolklasslärare har det.

Med allt detta i åtanke kommer jag sannolikt bli bortjagad från fritidspedagogiken förr eller senare. Det är synd!

Jesper Nilsson

Lärare i fritidshem och mastersstudent i pedagogik

Denna vecka tar jag en liten semester från semestern med ett inhopp på sommarfritids igen. Det är ju svårt att hålla sig borta och det har varit kul att få komma tillbaka till det som jag ändå inte kunnat låta bli att följa på avstånd. Man lär sig liksom aldrig att stanna från sociala medier under semestern. Kollegorna har gjort ett lysande jobb av Facebooksidan att döma, så det känns absolut tryggt att komma tillbaka - men ribban ligger högt!

Utflykter, aktiviteter, äventyr, idrottsföreningar på besök, åka till Sommarlovsinspelningen i Malmö, listan har varit lång. För sommarlediga dagar till trots är det viktigt att fritids inte gör avkall på kvaliteten under loven, ambitionsnivån behöver vara fortsatt hög. Det har barnen rätt till (och inte minst när verksamheten är avgiftsbelagd). Rekreation kan vara väldigt aktivt.

Det brukar till och med sägas att det är på loven fritids lever upp och man hinner göra sådant som aldrig blir av annars. Det kan vara både ett både bra och dåligt konstaterande. Positivt till exempel att fritids har hela dagar till sitt förfogande, negativt att barngruppsstorlekar sätter käppar i hjulet på många ställen under terminens vardagslunk.

Ett långt sommarlov kanske till och med betyder en extra utmaning med alla soliga förväntningar och idylliska förhoppningar det kan innebära. Vi beslöt därför att dela upp veckorna mellan oss bland personalen och sätta någon som huvudansvarig för verksamhetens innehåll under lovets gång. Denna veckan blev min, men jag blev allt mer oroad när den närmade sig…

För det var kanske inte så jättelyckat att sätta just friluftsliv som tema när jag såg hur väderprognosen artade sig. Eller urartade. Skåne måste ligga toksist i solligan i år, men det gick ju inte att förutse i början av juni när planen gjordes!

Det finns inget dåligt väder… det finns inget dåligt väder…

Nåväl, vädret går inte att göra något åt och det löste sig ändå. Det blev fart på trangiakök, täljknivar och pinnbröden blev bakade!

Det känns också fint att med lite distans kunna se tillbaka på ett konstruktivt år med referensorganet där vi hunnit med en hel del. Intresset för fritidshemsfrågor tycks absolut fortsatt växa. Det märks bland annat av alla politiker som vi varit i samtal med och som sökt kontakt. Vi har bland annat varit med och lyft fram vilka förslag för att minska lärares administrativa börda som kan vara aktuella för fritidshemmens behov. Varit tillfrågade att hjälpa till med en yrkesbeskrivning för lärare i fritidshem, utformning av medlemsdialogen, folder om pedagogisk utvecklingstid och flera andra insatser.

Vi tar oss an hösten snart och följer med i diskussionerna som dyker upp och kommenterar kring viktiga frågor som angår fritidshemmen, bland annat här på bloggen som har hög trafik. Det är väldigt mycket på gång framöver vi alla behöver ha koll på. Ambitionen är att förmedla så mycket vi kan om det som händer.

Att följa med i de olika fritidspedagogiska Facebookgrupperna har för övrigt (förutom sina intressanta yrkesrelaterade frågor) också givit många goda uppslag för kommande lov! Det är inspirerande att se allt som görs!

Ha ett fortsatt häftig sommarfritids!

Fortbildningsinsatser under huvudmans försorg för outbildad personal på fritidshemmen är inte behörighetsgivande och höjer inte utbildningsnivån på ett adekvat sätt. Det finns redan instanser som erbjuder den tjänsten på rätt sätt, de kallas lärarhögskolor. För undervisning är ett avancerat uppdrag vi ska värna och utbildning ska löna sig, eller hur? Det var det som hela legitimationsreformen gick ut på. Inga genvägar. Inga fler tillfälliga gaffatape lagningar på något som behöver åtgärdas ordentligt. Ansvarslöshet är skälet att det nu surt skördas vad som under åren såtts.

För att göra en lång historia kort, krass och ärlig så finns det inga utbildade sökande till tjänsterna för att arbetsmiljö och anställningsvillkor som erbjuds allt för ofta är vidriga. Hur glättigt broschyrer och jobbannonser än formulerats. Så har läget varit allt för länge. För vem vill inte arbeta med barn egentligen?

Inga fortbildningsinsatser i världen kan åtgärda personalbristen om inte problemets verkliga kärna åtgärdas. Lärarförbundets 14 punkter för fritidshem är en vägledning.

Kände mig till sist tvungen att klura kring denna fråga eftersom ämnet nu dykt upp ett antal gånger via olika kanaler med rapporter från ett flertal kommuner som redan är i startgroparna. Kommuner som med ljus och lykta förgäves efterlyser utbildad personal. Eller personal överhuvudtaget. Så, internutbildning såklart!

Det finns några goda sidor med detta, mer om det senare. Men de som får gå dessa lokala kurser kan inte rakt av skickas för att sköta fritidshemmet eller tillsvidareanställas med det ansvarsuppdraget. Ger inte utbildningen en examen som är behörighetsgrundande sorterar personen fortfarande under kolumnen outbildad i kompetensmodulen. Hur mycket man än får träna på att göra planeringar. Att få finnas i undervisningen är inte samma sak som att få bedriva (Skollagen, Kap 2 13-14§).

Vissa upplägg verkar nästan vara ämnade åt ansvars hållet, med inslag som att lära sig planera utifrån styrdokument, utvärdera med mera. Är det ens tillåtet? Detta är behörig lärare i fritidshems skollagstadgade ansvar att ombesörja. Det var skolreformens hela syfte. Fritidshemmen behöver sina lärare, det är en av de största pedagogiska verksamheterna i skolväsendet. Lärare som ägnat år på högskola för att fördjupa sig i utvecklingspsykologi, pedagogiska teorier, uppväxtvillkor, lagar, förordningar med mera. Det är inget man anammar på några nätverksträffar. Jag vill såklart på inget sätt dissa andra personalgruppers kunskaper och förmågor som är värdefulla, men det är viktigt att utbildning tar utbildning på allvar. Risken att inte göra det är att det tankesättet sprider sig och påverkar hur noga man ser på kvalitet.

Skälet till att situationen ser ut som den gör är såklart för att fritidshemmens resurser beskurits bortom den gräns där god kvalitet kan garanteras (Skolverket, 2000). Det började nyligen nära nog brinna i proppskåpet när jag fick höra om en skolledare som strök planeringstid för fritidspersonalen eftersom det ju så finurligt gick att bara bocka av ur fritidshemmets centrala innehåll i läroplanen för fritidshem, oaktat hur det utfördes. Personalens timmar ansågs behövas på andra platser. Tala om att ha missförstått styrdokumentens intentioner!

Är det då konstigt det blir svårt att hitta personal som vill satsa sitt akademiska engagemang hos en arbetsgivare som inte är respektfull och villig att satsa på dem? Där ambitioner får skrinläggas.

Ett intressant moment 22 som kan uppstå är när kunskapen om uppdraget ökar och med det insikten att det är omöjligt att leva upp till. Så man slutar. Såklart. Och satsar på något annat. För det är en knäckande insikt. Det har vi med detta nu fått kvitto på. Vi är människor som arbetar med människor.

Åter, inga fortbildningsinsatser i världen kan åtgärda personalbristen om inte problemets verkliga kärna åtgärdas.

Detta är framförallt ett huvudmannaansvar. Skräckscenariot är att kommuner ser ett kryphål att komma undan ansvarstagande genom att missbruka 2 kap 18§ i skollagen och helt sonika sätta någon med behörighet som bara på pappret har “ansvar” för verksamheten, som en bilmålvakt, medan internutbildade sköter den faktiska ruljansen. För det hade ju kanske varit en finurlig lösning det också, men så urbota hoppas jag inte det är tänkt. Utbildade behöver ha utbildade kring sig för att utvecklas, orka och höja kvaliteten till rätt nivå.

Det är lika viktigt att behålla sin befintliga personal som att rekrytera ny. Ingen vill nog lämnas ensam åt sitt öde på sin arbetsplats. Det är tacksamt att få arbeta på en skola som under alla år ansträngt sig för att rekrytera utbildade till fritidshemmet och ge förutsättningar för att lyckas med uppdrag. DET har betalt sig och har lockat personal. Men det ska inte behöva sväva en känsla av tacksamhet, det ska vara självklart överallt.

Är då upplägget med internutbildningar förkastligt? Nej, på sätt och vis inte. Egentligen borde en sådan typ av introduktion till yrket redan vara obligatorisk för alla outbildade som är tänkta att stadigvarande anställas inom skolan. Att arbetsgivaren tar ansvar att höja lägsta nivån och inte bollar ännu ett svårt traineeuppdrag på sin redan överbelastade personal. Ökad förståelse gör det såklart lättare att utföra arbetet. Men att undergräva utbildades värde kommer förvärra krisen.

Så för att aktivt åtgärda bristerna med utbildningsnivå på allvar måste kommunerna vakna och med dessa projekt även se om sitt hus och förslagsvis börja erbjuda personal möjlighet att läsa in behörighetsgivande utbildning på högskola. Ett sådant upplägg kan säkert vara lockande på riktigt! Det finns många fantastiska personer verksamma ute på fritidshemmen att vårda som skulle växa ännu mer med uppmuntran och stöd i rätt riktning.

Viktigt också att sätta en inte allt för utdragen tidsplan för när behörighetsbristerna i verksamheterna ska vara åtgärdade. Internutbildningsprojekt bör ses som en uppstart i en sådan kvalitetshöjande process, inte en lösning även om det kan underlätta för den utbildade personalen. Målet måste vara att få fler behöriga.

Kommer att ta för givet att de som går fortbildningarna och förväntas ta större ansvar också får högre lön för det.

Det finns också möjligheten att locka tillbaka dem som lämnat yrket genom att erbjuda rätt förutsättningar. Då gäller det att ta ansvar för röran man ställt till med.

Det här är några personliga reflektioner utifrån den information jag snappat upp. Många projekt verkar vara i planeringsstadiet och det ska bli intressant att få ta del av det färdiga upplägget.

Den 20 april presenterades Skolkommissionens slutbetänkande med förslag som syftar till höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen samt en ökad likvärdighet i skolan. Under pressträffen underströks det att med detta möts forskning och profession för ett genomgripande reformarbete, med en maning till samling för skolan, med en samlad strategi och med ett helhetsperspektiv för att få politisk borgfred i en diskussion som kört djup ner i hjulspåren. Nu, äntligen, ska skolan via ett helhetsperspektiv få alla de förutsättningar som krävs för att lyckas med sitt uppdrag!

Helhetsperspektiv

Den nationella målsättningen har rubrikerna goda kunskaper, likvärdighet och kvalitet i undervisning.

Strategins huvudriktning inbegriper sådant som professionell styrka, kompetensförsörjning, stark lärarutbildning, professionell utveckling, forskning och systematiskt kvalitetsarbete.

Stärkt huvudmannaskap, resultatdialoger och granskningar. Konkretiseringar, preciseringar och fokus på pedagogiskt huvuduppdrag.

Allt detta saker som lärare i fritidshem länge akut frågat efter.

Kommissionen säger att skolan ska öka likvärdighet och motverka segregation.

Något som fritidshemmen, professionellt stärkta, verkligen kan vara ett kraftfullt verktyg för att lyckas med.

Helhetsperspektiv?

Men uttalat helhetsperspektiv till trots kan jag inte hjälpa att åter ställa frågan som inte borde behöva ställas längre, är fritidshemmen med på skolsatsningsbåten denna gång? Som situationen verkat vara så här långt förväntas fritidshemmen leva upp till alla de nya högre kraven som ställs på undervisning med nya styrdokument - men ser försvinnande litet av synliggörande, lyft och stärkande som andra delar av skolväsendet erkänns.

Nästan som om det inte sjunkit in att fritidshemmen lyfts in i läroplanen.

När jag läser slutbetänkandet och ser pressträffen diskuteras det mycket kring matematiklyft, läslyft, PISA, TIMSS, klassrum, kunskapsresultat, ämnesplan, nationella prov och så vidare. Inte mycket som omedelbart för tankarna till fritidshem. Kanske inte konstigt politiker då famlar efter “läxläsning” när det ska lämnas exempel på hur fritids bäst passar in i det här sammanhanget. Det är skolbilden som trummas in. Men det vore ett stort slöseri och framförallt stå i direkt motsats till skolkommissionens huvudriktning, det om att lärare i sin undervisning ska fokusera på sitt huvuduppdrag för att på bästa sätt hjälpa barnen i deras utveckling.

I det sammanhanget funderar jag på vad som är kommissionens strategi om fritidspedagogers möjligheter att läsa in behörigheter i skolämnen. Möjligheter är såklart bra, men prio ett måste ju vara att utbildad fritidspersonal ska motiveras att fortsätta fokusera på och höja kvaliteten i undervisningen på fritidshemmet?

Jag kan från mitt perspektiv och min bakgrund tolka in fritidshemmen i slutbetänkandet. Går det att förvänta att andra kommer läsa in det samma? Det tolkningsutrymmet har alltid utnyttjats till fritidshemmens nackdel när saker börjar kräva resurser. Visst, fritidshem nämns 18 gånger i dokumentet, men framförallt i referens eftersom det finns med i titeln till läroplanen för förskolan, grundskolan och fritidshemmet (12 gånger). Den detaljen har inte spelat så stor roll tidigare, men gör kanske det nu med den helt nya delen i läroplanen om fritidshem när strategin för framtiden ska läggas? Med helhetsperspektiv.

Extra kämpigt blir det att tolka in fritidshemmen i den stora planen när sammanfattningen förkunnar att;

De bedömningar och förslag som kommissionen lämnar bildar en samlad strategi för skolsystemet som helhet när det gäller de skolformer som uppdraget omfattar: förskoleklass, grundskola och gymnasieskola (s. 15).

Ajdå, verkar inte vara en helt hel helhet. Fritidshemmet är ingen skolform, måhända, men det är definitivt ingen perifer verksamhet i skolväsendet med sina 478021 inskrivna elever (2016). När 84% av alla 6-9-åringar tillbringar en stor del av sin tid på fritids, före och efter skolan samt under lov.

Helhetsperspektiv!

Fritidshemmen är en pedagogisk miljö i vilken barnen kommer tillbringa väldigt mycket av sin tid i. Det är något förbluffande att detta, när denna unika chans finns, inte värderas högre av dem som strävar efter att förbättra barn och ungas möjligheter att lyckas.

Skillnaden mellan hur olika skolor satsar på sina fritidshem verkar ha stor inverkan på likvärdigheten. Avgörande stor till och med. Det antyder om inte annat den jämförande grundskolestudien som utfördes i Stockholm 2011 där fritidshem (i vilka lärarna i fritidshem fick fokusera på sitt huvuduppdrag) nämndes som bland de starkast bidragande faktorerna till skolframgång. Så även Skolinspektionens rapport Kvalitet i fritidshem. Fritidshemmens pedagogiska särart är dess styrka.

Perspektiv?

Jag funderade också under pressträffen lite kring innebörden av utbildningsministerns formulering om fritidshemmen som en del av "en stark pedagogisk infrastruktur" - MEN nämnd i samma mening som elevhälsa och skolbibliotek. Kan vara bra, men det gav inte mig bilden av en verksamhet som ses som en samverkanspartner med likvärdigt pedagogiskt uppdrag formulerat i en läroplansgemenskap. Snarare understryka ett utanförskap. Kanske hårklyveri, men en signal att tänka på.

Om det är något som omgående måste ur hjulspåren så är det förbiseendet av fritidshemmen. Att inte stärka fritidshemmen är ett grundskott mot kommissionens strategi med helhetssyn och ökad likvärdighet. Lämna inte barns halva dag under skolans tak i sticket! Det är en stor viktig sammanhållande pusselbit!

Det ges fortfarande dubbla budskap från politiskt håll om fritidshemmens syfte och funktion i skolväsendet. Sluta med det. Det måste bli bra mycket tydligare.

Löfte från högsta ort

Nu har det lovats att fritidshemmen ska vara med på båten och jag vill tro det.

Jo fritids ingår. Har en viktig roll för att bygga en jämlik skola
— Helene Öberg (@heleneoberg) 24 april 2017

Men, vi har varit här förr, med legitimationsreformen, lärarlyft, lärarlönelyft och andra skolsatsningar där vi fått stå kvar på kajen. Så gör nu övertydligt att denna gång går det inte att förbise fritidshemmen. Hur ska det säkerställas?

Behövs input kring vad som kan göras för att stärka fritidshemmen har Lärarförbundet en lista på fjorton punkter att beta av.

Inom kort (8 juni) ska förhoppningsvis ett stort kliv tas, med en lärarlegitimation för fritidshem.

Kanske vi kan få se prov på ambitionsnivån då?

(Undrar avslutningsvis hur många representanter för fritidshem som varit delaktiga i kommissionens arbete?)

Nog är vi många som vill se en förändring. Se att förändringarnas vindar börjar blåsa i medvind. Det är så mycket som behöver ske för att förutsättningarna ska förändras och att det uppdrag det nya läroplanskapitlet för fritidshem beskriver ska kunna uppfyllas på ett kvalitativt sätt. Varje gång politiker och andra ger sig in i den skolpolitiska debatten behöver vi som kollektiv tyvärr fortfarande finnas där och påtala att utan helhetssyn och långsiktighet kommer vi inte framåt i utvecklingen av svensk skola.

Jag vill tro på en förändring och att dessa förändringarnas vindar börjar blåsa men för det behöver alla som leder och styr skola och fritidshem lägga örat mot skolgårdens asfalt och lyssna in vad som håller på att ske på landets fritidshem. Marken skakar och vi är många som är oroliga att marken under våra fötter rämnar. Det kommer drabba både elever och pedagoger. Vi ser redan nu att pedagoger lämnar yrket. Men det kan inte eleverna. Det är nog nu. Alla ni som leder skola och fritidshem behöver nu höra upp.

Fritidshemmen är en verksamhet med ungefär 120000 fler elever än Gymnasiet och är reglerat enligt skollagen (kap14) som en verksamhet som ska stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda dem en meningsfull fritid och rekreation. Elevernas lek är centralt för elevernas utveckling och lärande. Att eleverna har goda förutsättningar för lek är för fritidshemmen en självklarhet men svårt att upprätta på ett bra sätt om där inte finns utbildade pedagoger med adekvat utbildning, pedagogisk utvecklingstid, anpassade lokaler och lämpliga gruppstorlekar. Forskning visar med all önskvärd tydlighet att utveckling och lek hör ihop. Lek ska tas på allvar!

Lärandet som sker på fritidshemmet utgår ifrån elevernas behov och intressen. Därför krävs det att Lärare i Fritidshem och Fritidspedagoger har möjlighet att fånga upp detta och bygga en kvalitativ verksamhet på det. Innehållet i fritidshemmets verksamhet genomsyras alltid av skollag, och läroplanens mål. Mål som tex handlar om demokrati, normer och värden, ansvar och medbestämmande. Ovan nämnda är bara en bråkdel av anledningar för att påvisa betydelse av goda förutsättningar på fritidshemmen.

Ni som leder och styr skola och fritidshem, det bör inte råda någon tvekan längre om att fritidshemmens verksamhet är viktig för elevernas utveckling och lärande. Nu behöver vi istället gemensamt fundera på: Vad behövs för att fritidshemmens verksamhet ska kunna ge de bästa förutsättningarna för elevernas utveckling och lärande? För det behöver alla skolpolitiska beslut präglas av dialog med professionen samt av långsiktighet och helhetssyn på barns utveckling och lärande.

Idag är det Fritidshemmens dag. En dag full av glädje och fest för eleverna på fritidshemmen. Låt denna dagen för er som leder och styr skola och fritidshem vara en dag för eftertanke. Vi tillsammans har styrkan att förändra.

Till alla Lärare i Fritidshem/Fritidspedagoger där ute: Jag är stolt över vårt gemensamma arbete med att forma morgondagens vuxna. Idag är vår dag!

Skolverket släppte idag ett nytt PM med statistik om rådande situation på landets fritidshem. Det är alltid intressant att kunna följa utvecklingen med konkreta siffror. Men det är också svårt att undvika minnas att det för sjutton år sedan släpptes ett annat PM från Skolverket som då lät meddela att “fritidshemmens resurser beskurits långt bortom den gräns där god kvalitet kan garanteras”. För det borde ju egentligen vara omöjligt, men sedan dess har utvecklingen på alla plan stadigt försämrats, tro det eller ej. Det är inget mindre än skamligt att Skolverkets statistik visar på fortsatta försämringar.

Hur kan en barnverksamhets resurser få beskäras bortom en gräns där god kvalitet kan garanteras - och sedan utarmas än mer (i sjutton år) när skolor får medel och tydliga riktlinjer att bedriva fritidshem? Vad händer där?

En ledtråd till svaret på den frågan är kanske uppgiften om att de med högskoleutbildning ägnar mer tid än tidigare åt andra uppdrag än fritidshemmet. Givetvis fortsätter utbildningsnivån då att sjunka. Vill ansvariga på allvar vända denna utveckling och lyckas rekrytera adekvat utbildad personal (och något annat alternativ finns i anständighetens namn inte) måste fritidshemmens uppdrag börja räknas. Det är inte heller bara en procentuell utspädningseffekt som sker när det anställs outbildade, även i absoluta tal minskar antalet högskoleutbildade. Bland vilka även förskollärare och olika andra kategorier av lärare räknas in.

Så värst konstig är utvecklingens negativa riktning egentligen inte. Om förutsättningarna ständigt försämras, lärare blir allt mer ensamma och pressade som utbildade samtidigt som fokus sedan riktas mot andra uppdrag blir chansen att göra något meningsfullt lika med noll. De utsikterna lockar ingens engagemang på akademisk nivå. När kraven höjs i ena änden men förutsättningarna undermineras i den andra blir det ingen lyckad ekvation. Men med allt detta känt borde det inte vara så svårt att komma till en lösning. Eller hur? Kraven höjs, så förutsättningarna måste bli mycket bättre.

När 84% av alla 6-9 åringar går på fritidshem och andelen äldre barn ökar skapar det ett fantastiskt pedagogiskt tillfälle som inte får slarvas bort. Då riskerar alla positiva möjligheter vändas till kraftiga belastningar. Att lämna fritidshemmens kapacitet outnyttjad är ett makalöst resursslöseri.

En viss ljusning kan skönjas i de senaste siffrorna, barngrupperna minskar något bland annat. Det är också positivt att det görs fler ansatser att trycka på för förbättringar, men det är ännu så länge otillräckligt och får inte alltid genomslag. Av den information att döma som vi i referensorganet nås av från olika delar av landet är det en lång väg kvar att gå på allt för många ställen. Resurser beskärs fortfarande från fritidshemmen.

Att situationen kanske är bättre om sjutton år hjälper inte barnen i verksamheten idag.

Det var riktigt trist att få besked om att tidningen Fritidspedagogik kommer upphöra att existera som egen publikation, likväl som fyra andra av Lärarförbundets tidningar. Även om tanken är att de ska återfödas i ny gemensam form tror jag inte det endast kan vara av sentimentala skäl som tidningen kommer saknas. För en luttrad yrkeskategori som alldeles för ofta fått se sig styvmoderligt osynliggjorda, förbisedda, undanträngda och bortprioriterade i alldeles för många sammanhang känns det som om det kan innebära ett extra ekande och laddat tomrum. Den betydelsen kan och får inte underskattas.

För precis som tidningens namnbyte från “Fritidspedagogen” till “Fritidspedagogik” kan symbolisera tappet av en annan tung identitetsmarkör, yrkestiteln, skakar avvecklingen nytt liv i oron för fritidspedagogikens framtid som ständigt gnager. Blir detta ett steg fram eller två tillbaka? Tillbaka in i dimmorna.

En av de största utmaningarna jag själv ser framöver är att bibehållla och utveckla yrkets särart och egna arena. “Begreppet undervisning ska ges en vid tolkning när det gäller fritidshemmet”, säger de allmänna råden och signalerar därmed en viktig åtskillnad mellan uppdragen i läroplanens delar och skolväsendets verksamheter. De är inte rakt av jämförbara. Omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet, en stor del av styrkan ligger i olikheterna mellan verksamheterna som bidrar till dynamiken i samverkan mellan grundskolan och fritidshemmet. Är det möjligt att betona och utveckla denna särart i en gemensam tidning? Hur hittar man balansen?

Tidigare erfarenheter

Erfarenheterna av fritidshemmets fysiska flytt in under skolans tak har inte varit helt oproblematiska ska ju tilläggas. Jag tror det är kunskap viktig att ta med sig i beslut som detta när facket är våra försvarare vad gäller prioriteringar, förutsättningar och arbetsmiljö med mera. Det är viktigt att kunna synliggöra bredden och djupet hos de olika lärarkategoriernas syften och uppdrag. Hur de bidrar till en fungerande helhet och hur viktig varje del är. Hur de lyfts och skyddas. Så att fler kan upptäcka och intressera sig för yrket.

Fast ska vi som pedagoger kunna samverka på golvet är det säkerligen inte omöjligt att också samverka på pränt. Jag försöker alltid vara optimist. Det är rent krasst inte lätt, eller kanske ens optimalt, att driva papperstidningar i det digitala samhället. Men om det nu ska göras en förändring av detta slag måste den göras absolut rätt. Det finns också fördelar att nå ut till bredare lager i mediabruset. Att bygga broar och utveckla ömsesidig samverkan.

Rätt hanterat kan det bli så, men det kan krävas extra eftertanke och varsamhet för att fritidshemmen inte ännu en gång ska dra det korta strået i en skolsamverkan. Så vänligen, gör det bra! Det finns ett stort värde i detta.