Vad hände?

Jo vi mötte ett SKL som ville diskutera turordningsregler. Ett hårt lobbyarbete med samtal på olika nivåer för att skapa tryck på avtalsrörelsen där lärarbrist, arbetsbelastning och lön skulle vara huvudfokus sattes igång.

Vi gjorde tillsammans en namninsamling som visade att vi lärare menar allvar. Innan sommaren bedömde vi att vi inte hittade vägar fram gemensamt med SKL som skulle leda till en överenskommelse. Medlare sattes in och de började med sitt arbete. Medlarna kom med en framställan i veckan och då fick vi till uppgift att förkasta den eller anta den i sin helhet. Avtalsdelegation med rekommendation av förbundsstyrelsen antog avtalet och nu har vi ett #skolavtal18.

Vad innebär det då för mig som lärare i fritidshem?

Om jag fick min önskelista uppfylld så skulle avtalet reglera elevgruppernas storlek. Avtalet skulle reglera planering och utvecklingstid. Avtalet skulle skapa utbildningsmöjligheter så att jag skulle få kollegor som med rätt utbildning. Avtalet skulle ge mig förutsättningar att lokalerna var anpassade till den verksamhet jag ska bedriva. Avtalet skulle ge mig en ledare som hade tid för verksamhetsutveckling.

Denna önskelista bottnar sig i en frustration över en lång tids nedmontering av fritidshemmen i landet. Jag säger inte att det har skett överallt men i stora delar av landet har fritidshemmet urholkats på sin kvalité och potential.

Vad kan då ett treårigt avtal förändra?

Det finns skrivningar i avtalet som innebär att samtal måste ske på varje arbetsplats för att praktiska metoder ska skapas. Dessa praktiska metoder ska åskådliggöra arbetsinnehåll och balans i den enskilde medarbetarens uppdrag. På min egen arbetsplats kanske sådana praktiska metoder skulle vara begränsningar av elevgruppens storlek eftersom vi upplever att de är för stora.

Varje arbetsplats måste formulera mål för minskning av sjuktal och förbättring av medarbetarnas arbetsmiljö (skol-OSA). Som stöd i detta arbete tillhandahåller de centrala parterna verktyg att använda i det lokala arbetet. Det ska alltså ske ett arbete både på central nivå och lokal nivå så att det gör skillnad för varje lärare.

Likaså slår avtalet fast att ett arbete behöver ske för att åstadkomma en önskvärd lönestruktur. Idag på grund av lärarbristen är det marknadskrafter som styr och konsekvenser blir att nyutexaminerade lärare får en högre lön än en lärare som har arbetat 10-15 år. Karriärlärarreform och lärarlönelyft har också haft betydelse för rådande lönestruktur.

Enda möjligheten för att få upp sin lön för den enskilde läraren kan vara att byta kommun. Så vill vi inte ha det utan din erfarenhet, kompetens, särskilt ansvar och erfarenhet som leder till förbättrade resultat ska premieras. Men visst kommer förändring innebära arbete. Jag är beredd att göra det arbetet för alternativet att inte göra något förändrar inget.

Jag pratar så klart om legitimationskravet för lärare i fritidshem. (https://www.regeringen.se/49550b/contentassets/4788dac6f7a04...)

Sedan legitimationsreformen infördes 2011 har lärare i fritidshem varit undantagna kravet på legitimation och behörighet, något som haft en negativ inverkan på såväl yrkets status som arbetssituationen för lärare i fritidshem. Idag har äntligen riksdagen röstat för att det undantaget tas bort. En viktig insats som vi tror och hoppas kommer att tydliggöra ansvaret för undervisningen i fritidshemmet, samt förbättra likvärdigheten mellan olika fritidshem. Nu kommer huvudmännen behöva säkerställa att det finns behöriga lärare i fritidshem i varje elevgrupp på varje fritidshem. Så ser det verkligen inte ut idag i alla delar av landet. Skolverkets statistik (https://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-e...) visar att 589 fritidshem med totalt 34 306 inskrivna elever helt saknar personal med pedagogisk högskoleexamen. 34 306 elever! Det säger sig självt att det är en ohållbar situation.

Legitimationskravet kommer också att kunna höja statusen för lärare i fritidshem, och borde på sikt leda till bättre villkor, högre lön och mer tid för planering, reflektion och utveckling, vilket verkligen behövs för alla lärare i fritidshem.

Samtidigt som undantaget tas bort har också de sista delarna av behörighetsförordningen rättats till, alltså de delar som har gjort att vissa grupper med en äldre utbildning som fritidspedagog eller lärarexamen med inriktning mot fritidshem inte har kunnat få legitimation eftersom Skolverket krävt att man har tillräckliga ämnesstudier i ett skolämne också (https://www.lararforbundet.se/bloggar/lararforbundets-utreda...). Vi är mycket glada för att det grundläggande felet äntligen, efter år av påtryckningar från Lärarförbundet och från verksamma lärare i fritidshem och fritidspedagoger, rättas till. Det är oerhört viktigt, såväl för att lärare i fritidshem ska behandlas på samma sätt som övriga lärare och förskollärare, som för att yrkets attraktivitet och status ska höjas. Det är dessutom en förutsättning för att god kvalitet och likvärdighet i fritidshemmen säkerställs.

Samtidigt vill jag påtala att insatserna måste åtföljas av förslag som råder bot på den enorma bristen på lärare i fritidshem som råder. Där har riksdag och regering ett ansvar. Lärare i fritidshem är den lärarkategori där lärarbristen i relation till lärargruppens storlek är som allra störst - enbart 39 procent av årsarbetarna har en pedagogisk högskoleexamen, vilket är den lägsta andelen som uppmätts sedan Skolverket påbörjade mätningen 1995. Om utvecklingen fortsätter så här kommer fritidshemmen om tio år att sakna en tredjedel av de lärare som behövs, och då utgår man ifrån att andelen med pedagogisk högskoleexamen ligger kvar på samma låga nivå som idag. Om man istället räknar med att behörighetsgraden skulle behöva vara uppemot 70 procent kommer nästan 60 procent av de lärare som behövs att saknas om tio år. Bedrövliga siffror som jag än inte sett några skarpa förslag om att lösa.

Men för idag kan vi åtminstone glädjas åt en delseger för hela landets fritidshem, och framförallt en stor seger för alla elever som nu kommer att bli berättigade legitimerade lärare i fritidshem!

Det är ett ständigt pågående arbete för att påverka politiker och arbetsgivare för att förstå vikten och värdet av en kvalitativ undervisning i landets fritidshem. De återkommande rapporterna från ketSkolverket och Skolinspektionenverkar inte mana till agerande från de som är ansvariga. Situationer på vissa fritidshem i landet är så undermålig att verksamheten ägnar sig åt barnpassning i stället för undervisning.

Det verkar finns en förväntan att lärarförbundet centralt ska förändra situationen lokalt ute på skolorna, och visst finns det en hel del som beslutas på högsta nivå som påverkar politikerna ute i kommunerna och som därmed påverkar just din skola. Lärarförbundet centralt har ansvar för att hålla debatten levande, genomföra opinionsinsatser för att påverka nationella politiker på fritidshemsområdet. det görs tillexempel genom att delta i möten, skriva remissvar och rapporter, och "sälja in" nyheter till media. Det sker också genom avtalsförhandlingar, där Lärarförbundet bevakar dina villkor. Det ligger med andra ord ett stort och långsiktigt arbete bakom att vissa frågor lyfts i debatten. Under våren 2017 genomförde Lärarförbundet en enkätundersökning som låg till grund för en rapport om fritidshemmen i Sverige. Rapporten fick stort genomslag i massmedia. En del personer implicerade att frågan lyfts av Lärarförbundet som en konsekvens av den nystartade gruppen ”Fritidshemmets riksorganisation”. Det stämmer naturligtvis inte.

Men! Det finns massor som vi kan göra lokalt. Lokalavdelningen kan plocka upp den kämparlust som finns hos en mängd lärare i fritidshem runt om i Sveriges kommuner, bjuda in till samtal och börja ett förändringsarbetet som gör skillnad i vardagen. Lärarförbundet centralt har arbetat fram stöd för samtal kring pedagogiks utvecklingstid, det finns statistik att tillgå och en politisk plattform att luta sig emot. Jag vet att det går att göra skillnad både på den egna arbetsplatsen, lokalt i kommunen och nationellt men det kräver ett ihållande arbete. Skämt och sido är det fackliga arbetet som föräldraskapet, ett evigt tjatande.

Idag är jag på väg till Stockholm. Imåndags undervisade jag elever i bild och på fritidshemmet, i går ledde jag kommunens kompetensutveckling genom att kollegialt utveckla undervisningen i fritidspedagogik, i morgon ska jag åka med den lokala styrelsen på styrelseutbildning. Då kommer vi att bland annat diskutera AID kod, planering och utvecklingstid för lärare i fritidshem. Med det vill jag säga att alla kan inte göra som jag men alla kan göra något. Om vi alla tar ett steg för en bättre situation på fritidshemmet såkommer vi göra skillnad det vet jag, TILLSAMMANS

Idag sken solen över fritidshemmet, bokstavligt talat! Den andra tisdagen i maj 2018 inföll lämpligt nog på årets hittills varmaste dag. Ja, nu kan jag i och för sig endast tala för Helsingborgs räkning, där vädret annars lämnat mycket att önska. Men att solen tittade fram just idag måste såklart vara för att det är fritidshemmens dag. Precis hela dagen har vi ägnat åt firandet hos oss. Under förmiddagen tog vi med 6-7 åringarna på en sväng i skogen för lek och friluftsliv. Bland annat med Hitta Vilse kunskaper. Efter lunchen var det sedan 8-9 åringarnas tur som fick måla, dansa och minsann starta musikorkester.

Vi utmanade oss att på cirka 20 minuter få 60 barn att unisont sjunga och ackompanjera varandra i Aviciis “Wake me up” - men som de fixade det! På fritids är inget omöjligt när vi arbetar tillsammans.

I varsitt rum fick en körgrupp först lära sig texten, en rytmgrupp övade in takten och den sista hjälptes åt att spela ackorden på keyboards. Sedan slog vi ihop våra nyvunna kompetenser och avslutade med att spela och sjunga tillsammans. Vilken samarbetsförmåga som krävs för att lyckas med ensemblespel på så kort tid.

Återigen blir det tydligt vilken otrolig miljö och kapacitet för utveckling fritidshemmen har. Under dagen följdes flödet på sociala medier noga där fritidshem över hela landet basunerade ut samma tydliga budskap. En inspirerande energikick.

Karnevalsstämning är välkommet, för samtidigt med alla glada notiser kom också många länkar till artiklar som beskriver fritidshemmens tuffa vardag, bland annat följande:

• Referensorganets Line Isaksson i Smålandsposten om att elevgrupperna på fritids måste minska.
• Fritids en verksamhet att hylla, Lärarförbundet i Umeå tillsammans med Johanna Jaara Åstrand i Folkbladet.
• Vad vi skulle vilja fira, Lärarförbundet i Karlstad.
• Fyra av tio fritidspedagoger saknar högskoleexamen, Lärarförbundet i Oskarshamn.

Och efter mitt senaste blogginlägg här kan det verkligen behövas upplyftande läsning. Jag hoppas vi är på väg mot bättre tider för landets fritidshem och det känns som att det finns mycket gott som är på gång. Det kommer krävas krafttag, men det är en nödvändighet och är en investering som kommer ge mångdubbelt tillbaka.

I dag sken solen över fritidshemmen, låt den fortsätta skina varje dag!

Lärare på fritids under hård press är en av de stora nyheterna i senaste Lärarnas tidning (nr 5, 2018). Eller nyhet och nyhet, som artikeln också säger finns det inget nytt gällande den rapporteringen. Vilket får en att börja fundera.

Redan 2000 noterade Skolverket i rapporten Finns fritids att “fritidshemmens resurser beskurits långt bortom den gräns där god kvalitet kan garanteras”. Det är arton år sedan. Då hade fritidshemmen inte ens hunnit vara under skolans tak särskilt länge.

2011 konstaterade Skolinspektionen att fritidshemmen inte lever upp till sin potential (Kvalitet i fritidshem, 2011). Det pedagogiska uppdraget måste tas på mer allvar men omsorgsambitionerna går inte alltid att förverkliga när relationer mellan vuxna och barn tenderar bli ytliga och flyktiga i större barngrupper. Det är sju år sedan.

2012 kommer rapporten Har någon sett Matilda? från Kommunal som visar att situationen på landets fritidshem är pressad. Där sägs att personalen vänder ut och in på sig själva för att få det att gå runt men det är ohållbart på sikt. Fritidshemmen når inte upp till sina mål och blir förvaring snarare än den utvecklande verksamhet som de ska vara. Det är sex år sedan.

2013, för fem år sedan, beskriver Lärarförbundets rapport Det går inte att blunda längre en ohållbar situation med förstora barngrupper, låg personaltäthet, få utbildade otillräcklig utvecklingstid. SCB placerar fritidspedagogen på andra plats i toppen (eller botten) av yrkeskategorier med hög arbetsbelastning. Det gick att blunda.

2015 visar Försäkringskassans statistik fritidspedagoger och förskollärare som den yrkesgrupp med de högsta sjuktalen med “psykisk sjukdom” den vanligaste anledningen. Det innebär i regel utmattningssymptom eller utbrändhet.

I år säger Skolinspektionens senaste rapport om fritidshem redan i sammanfattningen att “studier och statistik har sedan många år indikerat stora utmaningar när det gäller fritidshemmens uppdrag. Utmaningarna handlar bland annat om stora elevgrupper, låg personaltäthet och låg andel personal som är behörig att undervisa”.

Och nu, ny statistik som visar att arbetsmiljön är fortsatt ohållbar. 15% av de tillfrågade hinner inte ens ta ut sin rast. SKL delar Lärarförbundets problembild och ska fokusera mer på fritidshemmen med stödmaterial och information.

Inget händer

Inget nytt under solen alltså med multipla källor som SCB, Försäkringskassan, SKL, Skolverket, Skolinspektion Lärarförbundet, Kommunal med flera.

Skollagen, läroplanen och alla andra styrdokument är kristallklara med uppdrag och ansvarsområde.

Den som påstår sig inte vara informerad om läget har ingen ursäkt längre. Kanske snarare behöver ta sig en funderare över om denne sitter på rätt position.

Den otäcka frågan att ställa sig är varför inget händer! Trots all medvetenhet finns det någon form av tyst acceptans kring nonchalansen som uppvisas när det gäller den vidriga arbetsmiljön på fritidshem. Vilken bedrövlig iskyla inom ett fält som ska handla om mänsklig värma. År ut och år in.

Tuffare år framöver

Något som bidrar till oron är att 9 av 10 kommuner verkar avse göra besparingar (“effektiviseringar”) inom sina verksamheter med “tuffare år” framöver. Det är ingen högoddsare var dessa i så fall kan komma slå hårdast. I Skolverkets rapport Kommunalt huvudmannaskap i praktiken (2011(!!!)) beskrivs att fritidshemmen fungerar som en mjölkko när det behövs sparas.

Så jag vet inte om jag litar på någon “okunskap om uppdraget” helt och hållet. Hur kommer det vara möjligt att skära mer där allt redan skurits bortom den gräns där god kvalitet kan garanteras? Hur går det att sitta i en ansvarsposition och inte vara införstådd i sitt uppdrag?

Det finns såklart också fritidshem som fungerar. Frågan där är hur det påverkar likvärdigheten när vissa elever får gå i skolor som satsar 100% på sin pedagogiska verksamhet och andra förlorar halva sin skoldag.

Något som är uppenbart är att inte hjälper att det skrivs, rapporteras, inspekteras, mäts, frågas, pratas och legitimeras så länge inte intentionerna når golvet i praktisk handling. Kunskapen finns.

Sluta lova, bara gör.

Jobba nyskapande svarar en student direkt. Hitta nya sätt att lära barnen, men också att få pröva det som man lärt sig och göra det på sitt eget sätt. Att få se hur eleverna lyckas och glädjas med dem är viktigt för studenterna.

Det kollegiala lärandet lyfts också fram, att få ta del av andra lärares erfarenhet och kunskap och att bidra med sin egen kunskap är också viktigt och spännande.

Hur tas jag emot?

Något som studenterna oroar sig för är hur de blivande kollegorna kommer att ta emot dem. En student funderar, med min utbildning blir jag ett hot eller blir jag en tillgång? En annan student undrar, hur ska man veta att man väljer rätt fritidshem, så att man får arbeta med utveckling och det systematiska kvalitetsarbetet?

De vill slippa slåss för att göra sina röster hörda angående uppdraget och få den planeringstid som krävs.

Det skiljer sig mycket från fritidshem till fritidshem, det har de fått erfara på sina vfu-perioder. Studenterna lyfter vikten av att hamna på en skola där rektorn prioriterar fritidshemmet. De vill slippa slåss för att göra sina röster hörda angående uppdraget och få den planeringstid som krävs.

Det skiljer mycket i hur studenterna tänker sig sin kommande anställning angående fördelningen fritidshem - ämne. Någon vill jobba max 25% på fritidshemmet medan någon annan kan tänka sig 100%, ämneskunskaperna kan man använda som metod, säger en student.

Studenterna menar att det är viktigt att få rätt planeringstid både för fritidshemmet och ämnet. I dag varierar det väldigt mycket från skola till skola. En student uttrycker:

"På ett fritidshem kan personalen få 7 timmars planering för fritidshemmet och samma planering som klasslärarna för ämnet. På ett annat fritidshem har personalen 2 timmars planeringstid för fritidshemmet och planeringstiden för ämnet får skötas på eftermiddagstid i barngruppen på fritidshemmet. Är det en likvärdig skola vi talar om? Uppdraget är det samma."

Vill studera vidare

När studenterna är färdiga vill de landa lite i sitt kommande yrke, men ganska snart vill de flesta plugga vidare. Två av studenterna vet redan nu att de ska läsa in en magister och flera av de andra studenterna vill plugga till ytterligare ett ämne.

De har svårt att förstå varför de bara får utöka behörigheten i lärarlegitimationen med ett praktiskt/estetiskt ämne. Med denna lärarbrist, hur hänger det ihop? undrar någon.

Att läsa till ett extra ämne behöver inte per automatik innebära att studenterna vill undervisa i det ämnet. Nej, den kunskapen tänker de kan mycket väl användas i samverkan eller i det kompletterande uppdraget på fritidshemmet. Då kan de arbeta med ämnena ur ett fritidspedagogiskt perspektiv.

Tydliga karriärvägar

Studenterna ser tydliga karriärvägar i yrket. Att utbilda sig till vfu-lärare och få ta emot studenter är ett exempel.

Att få ha en utbildad vfu-lärare med tid för uppdraget är direkt avgörande för hur man som student upplever sin praktiktid, säger en av studenterna.

Det finns studenter som har funderat på att hoppa av utbildningen på grund av en undermålig praktik. Det tycker studenterna är mycket bekymmersamt med tanke på den stora fritidslärarbrist som finns i dag.

Det finns studenter som har funderat på att hoppa av utbildningen på grund av en undermålig praktik.

En annan karriärväg är att bli rektor eller förstelärare. Att bli förstelärare är inte helt okomplicerat eftersom sådana tjänster inte finns överallt. Staten har gått in med medel för förstelärartjänsterna, men eftersom fritidslärarna inte har omfattats av reformen har kommunerna själva fått stå för kostnaderna för alla förstelärare i fritidshem. Detta vet studenterna.

Vill de bli förstelärare måste de först ta reda på om kommunen de fått sin anställning i har försteläraranställningar för fritidslärare. Har kommunen inte det får de tacka nej till anställningen. En student är väldig upprörd över detta och undrar: Varför ställs alltid fritids utanför alla statliga reformer?

5 viktigaste frågorna för Lärarförbundet

Tiden för samtalet är snart slut och jag frågar vad studenterna tycker är de viktigaste frågorna som Lärarförbundet ska arbeta med 2018.

Detta är studenternas svar:

• Arbeta för att rektorernas kunskap om uppdraget ökar
• Avtal som säkerställer tid för planering och utveckling
• Ökad fritidslärartäthet på fritidshemmen
• Höjda löner för lärare i fritidshem
• Bygga broar mellan yrkesverksamma och politiker

Budskap till politikerna

Till politikerna säger studenterna:

• Se till att det blir den likvärdiga skola och fritidshem som beskrivs i våra styrdokument. Ta politiska beslut så att vi får möjlighet att utföra vårt uppdrag.
• Fungerande fritidshem gör att statusen höjs för vår lärarkategori och då vill fler bli fritidslärare.
• Välkomna att besöka fritidshem så ni får en förståelse och kunskap om verksamheten och uppdraget.

Tänk vilka kloka studenter, lyckliga ni som får dem till kollegor till hösten!

Om skribenten: Bodil Jullesson är tjänstledig från jobbet som lärare i fritidshem och arbetar just nu som lärarutbildare på Linnéuniversitetets grundlärarprogram med inriktning fritidshem.

Eller tack, snarare, för en inspirerande och vägvisande insats till gagn för barnen i er verksamhet och för medarbetarna i din närhet. Men också för oss som på lite mer distans får generösa möjligheter att engageras av det arbete ni utför tillsammans på Glömstaskolan i Huddinge!

Med de många både nya och gamla utmaningar att förhålla sig till i yrket är det en betryggande befrielse och pepp att få lyssna till någon som både kan ge bekräftelse åt det man själv redan gör men också ständigt erbjuder nya utmanande “aha” upplevelser. Som har en tydlig idé av vad fritidspedagogik är i sin gärning, kombinerat med en djupt rotad ödmjuk självklarhet i att alla ska kunna vara delaktiga och kunna växa. Som också förmedlar detta utåt, vidare till mottagare i många olika sammanhang. Det är så vi lyfter fritidshemmen och där vi hittar vår kärna. Utifrån individen, stor som liten, tillsammans i gemenskap. Leva som vi lär.

Intervjun med Gustav hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Det är otroligt viktigt med inspiratörer och rollen som jurymedlem erbjuder en fullkomlig guldgruva av detta genom nomineringarna vi får möjlighet att läsa. Det ger en energikick. Åter en gång var det hård konkurrens mellan alla nominerade och det är definitivt ingen lätt sak att komma till ett slutgiltigt beslut. Vi hoppas ni som inte gick hela vägen denna gång dels blir nominerade igen, men framför allt tar åt er av att ni gör ett viktigt arbete som jag hoppas ni fortsätter sprida!

En reflektion

Mer än en gång i processen uttrycktes känslan av “det jag gör är väl inget direkt speciellt”. Jo, det är det! Om den här utmärkelsen kan göra en insats hoppas jag det är att skaka bort den känslan av att inte göra skillnad eller något särskilt. Vad kan vara viktigare än samhällets framtid?

Men jag vet, för det är ett halloweenspöke jag själv försöker jaga bort. Med en reflektionskur som började med att doppa tån i diskussionen genom små kommentarer i Facebookgrupper för några år sedan, som blev bloggtexter, som blev debattartiklar, som nu gör att jag tyvärr missar prisutdelningen på Skolforum för vi ska föreläsa på SETTsyd mässan i Malmö samma dag.

Bara det är nästan surrealistiskt. Om någon för fem år sedan sagt att vi kommer stå på scen på en större utbildningsmässa och få möjlighet att sprida vår arbete vidare hade jag skrattat högt. Just för spöket vi “gör väl inget speciellt”? Men tydligen har det något att erbjuda och förhoppningsvis kan det ge några åhörare “aha-upplevelser”.

Jag vet också att inget av det hade blivit verklighet utan alla inspiratörer i möten på sociala medier, under utbildningstiden, på fritidshem runt om i landet som driver nyfikenheten framåt. Inte minst dem jag har förmånen att möta på min egen skola, på mitt fritidshem. Det finns också mycket kunskap som sitter tyst. Kanske med känslan att det inte är något speciellt. Men glöm det nu.

Om ett år kör vi igen!

Nästa år kör vi årets lärare i fritidshem igen och fortsätter ösa på med nomineringar! Fritidshem gör skillnad som behöver synas och höras!

Fram tills dess (och såklart därefter) går det att följa Gustav Sundhs arbete bland annat på Facebooksidan Skolgårdsläraren. Med lite tur kanske också som föreläsare!

Tack Gustav och tack å juryns vägnar till alla som engagerat sig i årets utmärkelse!

Hej, Erik Bengtzboe!

Verkligen trevligt att lära känna dig, om än bara genom en kort artikel i Lärarnas tidning. Mitt namn är Mikael och vi verkar ha en del gemensamt. Jag tyckte ungefär som du att skolan inte var så jätterolig som elev. Men idag arbetar jag här som legitimerad lärare - och trivs helt ok! Jag ska berätta varför, för mitt mål är som ditt; en skola där varje barn får bästa möjliga förutsättningar att lyckas.

Nu är det tyvärr så att många fortfarande verkar glömma att en stor del av skolan även innebär fritidshemmet, där jag också undervisar. På tal om underskattad är fritidshemmet en kolossalt underskattad och förbisedd del som med rätt förutsättningar har stor kapacitet att uppfylla mycket av det vi båda vill se bli verklighet.

Hur gör vi?

Jag läser redan i ingressen att du vill lyssna bättre på lärarfacken och lärarna, vilket är en bra start! Men sedan blir det motsägelsefullt när du inte står bakom en legitimation för fritidspedagoger? Eller snarare lärare i fritidshem, vilket är den faktiska yrkesbeteckningen numera i behörighetsförordningen då fritidspedagog inte längre gäller eller utbildas. Kanske det gjorde att frågan uppfattades fel?

För att få ansvara för undervisningen i fritidshem behöver lärare behörighet via sin lärarutbildning. Lärare i fritidshem får även behörighet i ett eller flera skolämnen, men att bara legitimeras för halva sitt undervisningsuppdrag är nog inget vidare bra sätt att stärka intresset för läraryrket på lång sikt i likvärdighetens namn. Därför är det viktigt att även denna del av skolväsendet kvalitetssäkras på samma sätt. I fritidspedagogik.

En av de största undervisningsarenorna

Om ambitionen är att eleverna ska få tid med skickliga lärare i sin undervisning, ja då brinner det verkligen i knutarna på fritidshemmen som är en av de största pedagogiska undervisningsarenorna under skolans tak! 84% av alla 6-9 åringar tillbringar en stor del av sin tid här före och efter skolan - samt under lov. En verksamhet vårdnadshavare dessutom betalar extra avgift för att få god kvalitet i. Vilka enorma möjligheter som öppnar sig!

Tyvärr blir verkligheten en helt annan när det på många ställen saknas strategi och ansvarstagande. När fritidshemmet verkar ha stor betydelse för elevers utveckling och lärande skadar det likvärdigheten, lugnet och ron också i klassrummen.

För att dessa effekter ska bli verklighet måste fritidshemmens pedagogiska särart genom sina lärare också kvalitetssäkras.

I fritidshemmen sker förutom utforskande lärande också mycket av det socialt stärkande värdegrundsarbetet som hjälper till att skapa harmoni och ro även i klassrummet. Det finns ett viktigt kompletterande samverkansuppdrag att vårda och utveckla.

Det är inte för inte som läroplanen skriver att ett ömsesidigt möte mellan de pedagogiska synsätten i förskoleklass, skola och fritidshem kan berika elevernas utveckling och lärande.

Det är inte för inte som Skolinspektionen håller det för mycket troligt att en hög kvalitet i fritidshemmens verksamhet gynnar elevernas kunskapsutveckling i grundskolan.

Det är inte för inte som den jämförande grundskolestudien utförd i Stockholm 2011 fann fritidshemmen som den starkast bidragande faktorn till skolframgång.

För att dessa effekter ska bli verklighet måste fritidshemmens pedagogiska särart genom sina lärare också kvalitetssäkras, vilket bland annat sker genom att behandlas likvärdigt annan undervisning inom skolväsendet. Exempelvis via legitimation.

Vill vi få tillbaka lärare som har lämnat yrket måste ni politiker ta ett fullt ansvar för helheten. Vi i fritidshemmen blöder kollegor på löpande band när vi alltid försvinner i hanteringen. När vi tvingas släppa fokus på och ambitionerna för fritidshemmen. Den utvecklingen gynnar inte någon.

Att inte satsa på fritidshemmen blir för skolan som att lämna depån i Formel-1 loppet med bara tre av fyra hjul påskruvade.

Inget mer underskattande

Om, som du säger, politiker underskattat lärarnas roll har nog de allra flesta underskattat fritidshemmens roll för att få till en bra skola. Men också ett bra samhälle. Det finns många exempel på fritidshem som gör stora insatser för en aktiv, meningsfull fritid och integration med mycket, mycket mera.

Om er ambition är att lyssna på lärare och lärarfack så finns vi här och pratar gärna så att inte fritidshemmen glöms bort igen. Vi har så mycket mer att dela med oss av!

Ha det bra, så hoppas jag vi hörs snart igen!

Vänliga hälsningar

Just nu sitter jag påväg hem från en nordisk konferens för lärarförbunden i Norden. Vi har lyssnat på professorer som har talat om skolutveckling, läroplansutveckling och framtidens skola. Vi har diskuterat och haft erfarenhetsutbyte mellan de olika länderna. I min tankar finns fritidspedagogiken och vilken viktig funktion den kan ha för elevers lärande och utveckling. Någon sa att fritidspedagogiken är framtidens pedagogik. Ja kanske är det så. På konferensen talar professor Sten Ludvigsen om djuplärande som en förutsättning för framtidens lärande. Djuplärande handlar om att lära i samspel med andra i relation till olika resurser så som texter och bilder etc. Genom socialt samspel, kognitiv och språklig förmåga tar vi oss an fakta och lär oss nya saker. På 60-talet var synen att lärande var mer av mekanisk art. Vi som lärare/vuxna fyllde på barnet med kunskap. Idag är synen på lärande annorlunda.

På fritidshemmet lär eleven sig genom ett situationstyrt lärande, upplevelsebaserat lärande och genom ett grupporienterat lärande. Eleven ska utveckla förmågor som: pröva utveckla idéer, lösa problem och omsätta den i handling, skapa och upprätta goda relationer samt samarbeta utifrån ett demokratiskt och empatiskt förhållningssätt, kommunicera med språkliga uttrycksformer för skilda syften. Hela det fritidspedagogiska förhållningssättet är på så sätt en väldigt bra grund för att utbilda framtidens medborgare och stärka elevens ämneskunskapsutveckling.

Om vi hade väl fungerande fritidshem i landet, som når upp till lagen och läroplanens intention så skulle våra resultat i skolan vara bättre.

Då kommer vi till det där med att det är fritidshemmets fel. Det jag menar är att om vi hade väl fungerande fritidshem i landet, som når upp till lagen och läroplanens intention så skulle våra resultat i skolan vara bättre. Låg utbildningsnivå, med få lärare i fritidshem på landets skolor, stora elevgrupper och låg kunskap om lärandet i fritidshem gör att vi inte har utnyttjat potentialen i fritidshemmets undervisning.

Om jag som ämneslärare ska kunna organisera en undervisning som möjliggör läroplanens kunskapskrav måste jag har en fungerande lärmiljö. Då menar jag att eleverna måste kunna samtala med varandra utan att skratta åt varandra, det ska vara ett klimat där eleverna ska våga säga sin åsikt, lyssna på varandra och hålla sig till ämnet. Eleverna behöver vara goda kamrater och fungera socialt tillsammans. Genom en kvalitativ fritidspedagogiskt lärande skapas bland annat dessa förutsättningar för lärande.

Dessutom ur ett situationsstyrt, upplevelsebaserat lärande stimuleras ämneskunskaper i ett vardagsnära perspektiv. Vi har utmaningar i Sveriges skola och en kvalitativ undervisning i fritidshemmets ska var en lösning på en del av dessa utmaningar. Det borde alla ansvariga skolutvecklare förstå.

Fritidshemmet gör elevens skoldag komplett!

De många olika Facebook-grupperna som växt fram under åren är en ständig källa till utveckling genom reflektion. Ett kollegialt lärande ofta framhållet som den bästa (kanske i vissa fall dessvärre den enda) fortbildningen som finns att få. Det är sällan fritidshemspersonal får eller erbjuds bättre tillfälle att stöta och blöta yrkesspecifika frågor.

Ett inlägg ställde frågan om hur man bör agera när föräldrar regelmässigt rycker med ökande irritation i dörren en kvart före öppningstid. Kanske på ytan en trivial fråga, men här börjar en stark intern konflikt rotad i tradition och medkänsla kontra en krass verklighet med en arbetsmiljö därefter. Å ena sidan vill jag med hela mitt hjärta slänga upp dörren och finnas där för varje barn i varje stund. Vi har en förtroendefull relation till varandra att värna och en god samverkan med vårdnadshavare är lika värdefullt att odla. Win-win-win, eller gör vi å andra sidan oss alla då en riktig björntjänst?

Jag vet att den trygghet verksamheten och (mest av allt) personerna i den kan ge genererar ett värde som är omöjligt att sätta en prislapp på. Även om det finns faktiska beräkningarsom landar på mångmiljonbelopp som samhällsekonomin kan tjäna på investeringar här. Det immateriella värdet är astronomiskt. Ett förtroende tar ofta lång mödosam tid att bygga upp. Ibland krävs det att vi går utanför de fyrkantiga ramarna eftersom mellanmänsklig praktik inte alltid följer samma glasklara logik som teori. Vi vet också att förtroende kan raseras snabbt. Kanske av en låst dörr.

Magiska knän

Det är där vi vill finnas, den komplexa öga mot öga interaktionen av känslor, möten, empati, utveckling, växande och ömsesidigt lärande. Det sitter i ryggraden, det professionella handlaget, de små detaljerna. Det är ett oändligt viktigt artisteri som kan verka bedrägligt enkelt och trivialt för utomstående betraktare när det utförs av sakkunniga. Det är därför vi är där vi är. Vi gör det vi ser uppdraget kräver med vår omhuldade flexibla förmåga. Magiska knän kallas det ibland. Men det finns en faktor som inte får bortses från - vi är en akademisk profession.

Det finns avgränsningar, i det ingår att kunna hålla distans och perspektiv. Se hela bilden utan att det blir kallhamrat. För det är inget ideellt uppdrag och ska inte framställas eller avkrävas som ett sådant. Den mytomspunna “magin i knäna” betalar vi ofta med via vår hälsa. Därför måste vi samtidigt tillse att vi kan ge vårt dyrbara relationsbyggande kompetenta arbete utrymme inom vår avgränsade avtalade tidsram. Finnas alltid för alla hela tiden utan gräns bränner ljuset i alla ändar med känt resultat. Bli inte en av tändstickorna.

Fantastiskt med en ideell tillgång för en arbetsköpare! Men visad välvilja kan fort förvandlas till en förväntning att göra avsteg regelmässigt. Sakta men säkert, ett extra barn eller en extra minut i taget seglar man godhjärtat längre ifrån principer och får allt svårare att lösa sitt uppdrag. Det finns många fler exempel än morgonfritids öppettider. Som att bedriva verksamhet genom att förväntas offra planeringstid, för du “behövs ju för barnen i klassen” - och vadå ställtid? Allt ska få plats inom ramen för uppdraget.

Den bästa pedagogen för barnet är den som finns kvar. Som orkar kvar.

Vi gör varken oss själva, eller barnet, några tjänster i det långa loppet genom att ständigt vara behjälpliga att undergräva vår arbetsmiljö. Balansen i ömsesidig värdesättning tappas när det blir ensidiga krav uppifrån och inte ett givande och tagande. Även om det är för den goda sakens skull. Den bästa pedagogen för barnet är den som finns kvar. Som orkar kvar.

Vi är rekryterade representanter för skolorganisationen och konkretiserar i handling vad arbetsgivaren värdesätter och vill förmedla i sin vision. Arbetsgivaren visar sin ambitionsram genom att ge resurser och anställa avlönad kompetens därefter. Kvalitet kostar och ska inte sponsras via pedagogernas livslön eller fysiska och psykiska välmående.

Så det är huvudmannen som rent faktiskt låser och öppnar dörrar. Inte jag även om nyckeln sitter i min knippa. Det är arbetsgivarens ansvar och diskussion. Inte min. Och den arbetsgivare som inte värdesätter sin personal ska ingen ha och så har det blivit när rekrytering inte ger napp. Byt till något som fungerar.

Sjukvård är ett annat fält som blivit tyngt av medmänsklighet och självuppoffring, där en hippokratisk inställning att “undervisa utan lön eller villkor” till slut lett till en likaledes ohållbar situation. Vi kan och måste balansera omtanke med avgränsning.

Men det ska ju också sägas att, en gång är ingen gång. Såklart låses dörren upp med öppna varma välkomnande armar om det inträffar något extraordinärt. I övrigt gäller det att vara stentydlig och hänvisa till skolledning att ordna behovsfrågan och tidsjusteringar istället för att förhandla under bordet. Vi kan stå 110% på barnets sida där, i den processen, men det måste gå rätt till. Det kan annars riskera binda ris åt ryggen för verksamheten i stort, yrket, oss själva och därmed barnen över tid. Om arbetsmiljön vi annars slåss för ska vara hållbar kan vi inte samtidigt godtyckligt själva sudda ut bland strecken vi dragit i sanden.

Till slut tar sanden slut.