Lärarförbundet
Bli medlem

Inspirationskällor som utvecklar

Pedagogiska trender kommer och går alla med löfte om att lösa den svenska skolans bekymmer. Indirekt finns kanske också en önskan att locka nya och att få fler utbildade pedagoger att stanna i yrket. Föreläsningar hålls och kurser fördjupar våra kunskaper om hur vi ska arbeta med våra elever.

Eftersom tiden är begränsad, och vår önskan om framgång för våra elever så stor, hamnar dessa kit ibland som isolerade företeelser i vår undervisning. Det meningsfulla sammanhanget blir inte tydligt.

Jag tänker att det är vår uppgift som pedagoger att plocka russinen ur de pedagogiska trendkakorna och skapa det meningsfulla sammanhanget. Det finns många andra ställen där du också kan hitta pärlor att införliva i din vardag än kurser och föreläsningar.

Ett meningsfullt sammanhang

Mitt meningsfulla sammanhang den här hösten i åk 3 är en förestående lägerskola. Jag har varit på läger många gånger förut, förarbetat många gånger förut, tycker det är kul att åka på lägerskola men måste ändå söka nya inspirationskällor och utveckla projektet. Före, under och efter lägret är en orgie i ämnesintegration! Ämnesintegration är för mig otroligt viktigt, ett sätt att skapa det meningsfulla sammanhanget även om du inte åker på läger. Det kan jag återkomma till vid ett annat tillfälle.

Tre saker jag mött, på olika sätt, inför hösten 2016 gör att arbetet i klassen inspirerar mig, får mig att känna glädje och har fått mig att lägga upp förberedelserna på ett nytt sätt. En bok, en föreläsning och en annons! Från alla tre plockar jag ”mina russin”.

Föreläsningen

Först kort om föreläsningen om Storyline under matematik biennalen i Karlstad. Jag har aldrig tidigare känt mig lockad av det men den här gången gjorde kombinationen att jag satt och lyssnade tillsammans med en yngre och matematikorienterad kollega och det faktum att lägret stod för dörren att jag lyssnade extra. Det kommer säkert inte att bli min melodi för alltid men att få berätta för eleverna att det var deras kommande lägerdagar de arbetat fram under matematiklektionerna var en upplevelse. Förutsättningar gavs och de ”räknade” på transport, dagsschema, matåtgång och pris och boendekostnad. Alla enheter, alla räknesätt …

Boken

”Jag är ingen mattemänniska” brukar jag säga när vi väljer ansvarsområden på min skola. Nästa två inspirationskällor handlar därför om språk. Adrienne Gears bok ”Att skriva faktatexter” (NoK) har varit sommarlektyr. Att arbeta med faktatexter är inget nytt i mitt klassrum men att ta arbetet en nivå till känns kul. Allt man kan eller borde göra när man läser boken kan kännas övermäktigt men ta ut russinen. Jag samlade på mig lite olika slags texter, vi sorterade texttitlar och nu har vi koll på beskrivande, argumenterande, instruerande, återberättande och förklarande texter. Målet, ja det är att vi ska kunna känna igen de olika texterna och använda några strategier när vi är tillbaka efter lägret och ska skriva på egen hand.

Annonsen

Annonsen då? Den dök upp i SvD under våren och sommaren. Wow, kul med en novelltävling för de yngre. Skulle mina elever kunna skriva med det som mål var mina första tankar. Tankar som sedan förbyttes i en ”omöjlighet”. Med läger 14-16 september skulle det inte finnas tid att skriva med en kvalité och vara färdiga till inlämningsdatum 16 september. Nästa lite mer ”russinen ur kakan” tanke kom när jag läste att det fanns en författarskola kopplad till projektet. Jag tog mig tid att läsa mer och gjorde upp en plan hur jag skulle kunna lotsa mina elever genom alla härliga övningar som finns där med mål att skriva utifrån lägerplatsen när vi kommer hem. Utanför tävlan, att tävla finns inte som mål i Lgr 11!

Vi är nu igång och första övningen att spontanberätta kring ett kvitto var helt underbar. På kvittot från vår närmaste ICA butik fanns en nektarin, en kronärtskocka, två chokladkakor, 7 plastkassar en Bregott och en gurka. Vem hade handlat? Fröken, någon annan vuxen, barn som gått ett ärende och sedan, om allt blev rätt skulle få chokladen som belöning… Fröken hade hittat kvittot i en papperskorg eller bett kassörskan att få ett kvitto … Idéerna var många. Förslagen var lika många kring varför det bara var en nektarin och en kronärtskocka, ett av de bättre: Man har aldrig ätit sådana förut och köper en av varje för att pröva.

Eftersom jag nu har ett bestämt syfte styrde jag nästa övning. Dom fick välja mellan karaktärerna präst, stugägare, barn eller spöke. När valet var gjort fantiserade dom ihop så mycket ”fakta” om sin karaktär som det var möjligt, utseende, intressen, familj, boende, egenheter …. Uppgiften var sedan att kliva in i rollen som sin karaktär och låta sig intervjuas av en kamrat. Så kul vi hade och jag tror att dom själva var förvånade över hur mycket man kan hitta på. Jag ser redan fram emot nästa lektion i ämnet på fredag. Då handlar det om miljö.

http://www.svd.se/om/svd-forfattarskolan ... Pröva gärna!

Gunilla Mejrud Davéus

leg lärare/www.filuren.nu

”Lära sig att lära är en överlevnadsteknik” i en föränderlig värld

Lära att lära är en nyckelkompetens i en föränderlig värld, vilket innebär att alla lärare behöver synliggöra effektiva lärstrategier och låta eleverna använda dessa i undervisningen oavsett ämne.

Lära att lära handlar om att utveckla förmågan att organisera sitt eget lärande och att samspela med andra. Varje elev behöver bli medveten om egna behov och strategier som fungerar väl i olika situationer. Utgångspunkten innebär att eleverna får syn på vad de kan och vad de behöver göra för att utveckla sitt lärande, bygga ny kunskap utifrån tidigare kunskap och erfarenheter och använda kunskapen i olika sammanhang både i och utanför skolan samt vidare i arbetslivet. ”Det är i individens och samhällets intresse att lärandet blir effektivt (Lozic, 2015). Wiliam och Leahy (2016) menar att ”lära sig att lära är en överlevnadsteknik”.

Hur kan vi arbeta för att aktivera eleverna som ägare av sitt eget lärande och hur gör vi det till en naturlig del av undervisningen oavsett skolämne? Ett bidrag i sammanhanget är att arbeta med digitala lärjournaler. Lärjournalen möjliggör för elever att att få syn på sitt lärande, sina utvecklingsmöjligheter samt hur effektiva lärstrategier kan tillämpas. Att lära sig något innebär att man gör något begripligt för sig själv och man utforskar det med hjälp av sitt språk skriver Jörgel-Löfström, 2005. Om man kan sätta ord på sina befintliga kunskaper, kan man möta ny kunskap och koppla ihop dessa med varandra för att öka sin förståelse och sitt lärande. Den lärande bygger upp ny kunskap genom att verbalisera nya idéer som samverkar med tidigare kunskap. Om den som lär dessutom skriver, kan hen få syn på sina tankar och experimentera med dem: associera, undra, jämföra, dra slutsatser och så vidare.

Metakognition

Metakognition är enligt Gärdenfors (2012) förmågan att reflektera över, och i viss mån styra, sina egna tankar, känslor och önskningar. Det är förmågan att se mönster hos sig själv och sina handlingar som ger en förståelse för tankar, agerande och lärande. Man brukar tala om att tänka om sitt tänkande och i praktiken betyder det att eleverna vet hur man gör när man ska motivera sig, lösa problem, planera och hur man förstår. Vidare skriver han att metakognition ger en möjlighet för eleven att välja lärvägar och reflektera över dessa val. Det är viktigt att läraren visar strategier och uppmuntrar eleverna att använda dem i olika kontexter. Målet är att eleven ska använda sig av strategierna självständigt i syfte att styra sitt lärande. Elever som lyckas bra i sina studier kan förklara vilka strategier de använt för att lösa ett problem och varför (Nottingham, 2013). I läroplanen för gymnasieskolan står det att skolans mål är att varje elev tar personligt ansvar för sina studier och stärker sin tilltro till den egna förmågan att själv och tillsammans med andra ta initiativ, ta ansvar och påverka sina villkor. I skollagens riktlinjer står det att läraren ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sitt lärande. (Skolverket, 2011)

Hur-frågan i fokus

I slutet av varje lektion ägnar vi tid åt reflektion kring lärandet och eleverna dokumenterar i lärjournalen som de delar med mig. (Några elever väljer också att dela med varandra för att hjälpas åt med motivation och ge varandra användbara tips.) Jag skriver kontinuerligt respons i journalerna för att följa och bekräfta elevernas lärande. Journalen har med fördel kombinerats med andra självvärderingsaktiviteter som exempelvis Exit Tickets, elevledda utvecklingssamtal samt att blogga i grupp kring lärande och utveckling. Det är en win-win situation eftersom läraren efter varje lektion får möjlighet att reflektera över undervisningen och dess effekter på elevernas lärande. Det ger också ett underlag för att planera nästa lektion. Jag modellerar för att synliggöra tänkande i undervisningen. Skillnaden mellan rutintänkande och reflektion lyfts fram samt betydelsen av att alla elever utvecklar förmågan att "tänka kritiskt, kreativt, empatiskt och samarbetsinriktat". Syftet är att öka förståelsen för hur eleverna kan utvecklas och bli självständiga och flexibla. "I vår värld som förändras snabbare än någon gång tidigare i historien kommer förmågan att lära, anpassa sig och använda sitt omdöme ha enormt stor betydelse. (…) Att lära sig hur man lär är nyckeln till livslångt lärande" (Nottingham, 2013).

Några elevröster

Jag tror att lärjournalen är en stor hjälp för många ungdomar och att om fler lärare hade utnyttjat den hade elever kunnat få en bättre möjlighet att utvecklas inom sitt ämnesområde. För mig har den varit till stor hjälp då jag har sett hur jag har utvecklats.

Jag hade aldrig tänkt på detta tidigare om jag inte hade lärt mig om det i klassrummet och det öppnade en dörr för mig i mitt metakognitiva tänkande.

Överlag är jag väldigt nöjd med mitt utförande av uppgifterna och detta är till stor del tack vare min förmåga att tänka och fundera över mitt tänkande. Just detta handlar metakognition om; att analysera sitt eget inlärningssätt. Detta leder till att man kan ändra sitt sätt att studera och uppnå bättre resultat i takt med att man blir medveten om hur man fungerar och vad som fungerar bäst för en själv.

Jag tänker mycket utifrån mitt eget perspektiv, men jag är även noga med att se till vilka alternativ jag har.

Jag tycker mycket om att behöva ta ansvar för mina egna studier eftersom det är oerhört viktigt att kunna. Inte bara i skolan utan även hemma och framför allt senare i arbetslivet.

Jag har haft enorm nytta av att skriva journal då det ger mig en möjlighet att reflektera kring min insats. Att se allting nerskrivet gör det mer överskådligt, vilket i sin tur bidrar till att det blir lättare att tydligt se vad som ska förbättras.

Först tyckte jag det bara var konstigt och undrade vad det var för mening med det, men nu har jag förstått att det faktiskt är ett bra sätt att se hur man utvecklats, vad man har gjort innan och vad man lärt sig av de uppgifterna. Det är inget jag gjort innan men jag tror det är bra om man testar att jobba på nya olika sätt.

Tycker alla lärare borde haft en sådan i varje ämne för att man ska kunna känna själv att ’nu har jag lyckats med något’ och få bra självförtroende för det är oftast självförtroendet som avgör hur man ligger till, anser jag.

Avsätt tid i undervisningen så att eleverna får möjlighet att äga lärandet!

Christian Lundahl - Aktivera eleven som ägare av sin egen lärprocess.

_____________________________________________________________________

Referenser

Gärdenfors, P. (2010). Lusten att förstå - om lärande på människans villkor. Natur och Kultur.

Jörgel-Löfström, C. (2005). Elevens röst i lärnade och fördjupning. Studentlitteratur.

Lozic, V. Effektiva lärstrategier ett viktigt uppdrag för skolan. Skolverket.

Nottingham, J. (2013) Utmanande undervisning i klassrummet. Natur & Kultur.

Skolverket (2011). Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskolan 2011. Stockholm. Fritzes.

Tjernberg, C (2013). Framgångsrik läs och skrivundervisning - En bro mellan teori och praktik. Natur & Kultur.

Wiliam, D. & Leahys, S. (2015) Handbok i formativ bedömning : strategier och praktiska tekniker. Natur & Kultur.


Fröken med stort F

"När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr."

"När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr."

Ellinor Lundsten skriver om Fröken med stort F. Fröken som gjorde skolan till det bästa som fanns och som påverkade hennes livsöde, trots att ingen av dem visste det då. Idag har hon jobbat som lågstadielärare i 20 år. Vilka berättelser har du från lärarlivet? Dela med dig med #viärlärare.

Jag minns det som det var i går. Vi drog nitlotten! Besvikelsen var lika omedelbar och obekväm som den växande klumpen i min mage. Min fadder försökte trösta mig. Det var ju hennes jobb liksom, eftersom hon var äldre. Ingenting hon sade kunde få mig att tänka om och när det ringde ut ställde jag mig demonstrativt i höstregnet. På den asfaltsklädda skolgården kunde ingen se mina tårar. Fluga! Vi skulle forska om något som inte var det minsta sött eller spännande men däremot irriterande påfluget.

Jag minns det som det var i går. Min text, limmad på rött vackert papper, mot den bruna vävtapetsväggen. Den bekanta doften av pappersmassa spred sig i små moln över bänklocken, varje gång vi limmade. Inuti hade jag också små lätta moln. Pirrigt stolt över att min text skulle möta andra ögon. Uppgiften var att skriva om rädslor. Om sådant man helst bara ville gömma eller glömma bort. En del sanningar skavde mot vävtapeten. Vi vågade vara ärliga. Jag skrev att jag var rädd för ormar. Att de var slemmiga. Ett nytt ögonpar påpekade högljutt inför några klasskamrater att ormar inte alls var slemmiga, utan torra. Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om ormar.

Jag minns det som det var i går. Min första läsebok. Aldrig tidigare öppnad. Lockande med olästa blad. Jag höll andan när blyertspennan mötte insidan av pärmen. Så var mitt namn äntligen skrivet i böckernas bok. Jag kunde inte vänta. Pappa läste för mig och min lillasyster hemma. I skolan läste jag alldeles själv. Jag läste om Lena och hennes hund Karo. Det kändes som om hon var min vän så fort jag öppnade boken. Jag blev glad av att läsa om Lena. Boken framkallade också andra känslor. Jag blev så ledsen när några barn hånfullt kallade Eriks nya fina mössa för smörklick. Kanske var jag bättre förberedd när min röda mössa kastades i en vattenpöl? Nu läser vi A finns för alltid kvar i ett av mina färgglada bokskåp.

Jag minns det som det var i går. Grupparbete om kläder. Vi hade gjort ett collage som skulle redovisas. Jag och en pojke stod framme vid tavlan. Vi förväntades tala. Vår bild exponerad för alla att se. Jag vet inte om min kompis sade något. Jag var med säkerhet "man-kan-höra-en-knappnål-falla-tyst". Så outhärdligt. Det kändes som en evighet. Klassen väntade på våra ord och jag väntade på att få gå och sätta mig. Om jag stod riktigt stilla kanske jag blev osynlig? Jag hade inte haft en tanke när jag klippte ut klädesplaggen. Bara limmat dit det jag tyckte passade bra ihop. Bildmässigt. Lite som en moodboard, långt före sin tid.

Jag minns det som i går. Min knådade, knöliga, brända, målade och lackade lykta av lera. I högra hörnet längst fram på bänken placerade jag den. Där spred den sitt varma ljus under den kallaste årstiden på året. Hela skolvägen, både till och från skolan, pulsades fram i stjärnklart mörker. Jag väntade på min kompis vid stenen varje morgon. Tanken på ljuslyktan gjorde fötterna i kängorna lättare. Ibland kändes det som om jag svävade fram över snön. När kläderna hängts på sin krok i hallen smög jag in till en ny skoldag, tände ljuslyktan och visste att min fröken under största möjliga tystnad skulle öppna pärmarna och med sin mjuka röst läsa något som träffade mig i hjärtat.

Så vem var hon då? Fröken med den mjuka rösten och den öppna famnen? Fröken som gjorde skolan till det bästa som fanns. Fröken som inte backade och var precis lagom sträng när det behövdes. Fröken med stort F påverkade mitt livsöde, trots att ingen av oss visste det då, inte ens den där magiska börja-skolan-dagen då jag fick en ritbok med ett annat sött djur (gädda!) på.

Fröken med stort F. Mona-Lisa. Så heter hon. Visst klingar det fint? Lite musiskt nästan. Vi bodde i samma bostadsområde utanför Luleå. På ett berg, ovanför högskolan och fängelset med stängsel ända upp till himlen. När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr.

På studentdagen hängde hon en ros och en käpp med en liten nalle på runt min hals. Det hade då gått 10 år mellan klass 3B:s sommarsånger och HS3:s vrålande om studentens lyckliga dar.
Efter studenten bestämdes det snabbt att jag under ett halvt år skulle arbeta som föreståndare på fiket tillhörande pingisföreningen jag tävlade för. På badhusfiket skulle jag sälja fika, mat och tålmodigt plocka smågodis i vita påsar, med färgade bubblor på, till pekande barn. Jag fick fri utsikt över den glittrande Bottenviken och det färgstarka teatermagasinet, samtidigt som jag kunde fundera på den ljusnande framtiden som var min.

Dagen efter att jag kontrollräknat fikets sista kassa ringde jag till Mona-Lisa. Min fråga var enkel. Kunde jag få vara praktikant hos henne medan jag funderade vidare. En praktikplats på hennes dåvarande arbetsplats, Bergviksskolan, fixades i ett vingslag av Luleå Kommun. Jag kände mig hemma från första stund i den lilla, gula byggnaden. Jag trivdes med lärare och elever. Det omväxlande och kreativa i läraryrket tilltalade mig. På riktigt utan några omvägar. Jag tyckte helt enkelt om att vara fröken!

En månad senare förseglade jag ett kuvert. Kuvertet innehöll en ansökan till Lärarhögskolan i Luleå. Betygen jag bifogade, avslöjade duktig flicka minus många timmar i pingishallen. När jag fick besked att jag kommit in var jag i Grekland. Jag packade min resväska samtidigt som de andra lärarstudenterna åt surströmming och lärde känna varandra och universitetsområdet. Väl hemma i Luleå sökte jag upp min grupp. Musik blev mitt tillval. Det fanns ingen plats i bildklassen. Jag knackade på dörren till klassrummet och steg in med orden "Jag ska också gå i den här klassen". Tre och ett halvt väldigt värdefulla år följde. Utbildningen i Luleå gav mig en modern syn på lärande och kunskap. Den visade mig vinsterna när vi arbetar tematiskt med barn. Den återupplivade mitt intresse för litteratur och skrivande, det min gymnasielärarinna skoningslöst trampat ner i bråddjupet under alldeles för lång tid. Den visade mig att jag kunde skriva alla rätt på tenta efter tenta, nu när pingiskarriären var avslutad. Den gav mig tid att praktisera det jag lärde mig på olika skolor runt om i Luleå.

Jag har inte ångrat mitt yrkesval en sekund. Jag har fått uppleva så mycket under mina tjugo år som lågstadielärare. Jag har träffat många fantastiska barngrupper, föräldrar, kollegor och skolledare. Jag har rest till andra sidan jordklotet och studerat språkundervisning. Jag har författat läromedel. Jag har fått vänner för livet. Jag får skriva om det jag gör i klassrummet, i bloggar och artiklar (min gymnasielärarinna skulle bara veta ;-). Jag har lärt mig oändligt många saker på vägen och haft förmånen att dela med mig av min kompetens till andra inom skolvärlden.

Det viktigaste för mig är att ge mina elever samma fina start i livet som Mona-Lisa gav mig. Allt började på Porsöskolan 1979. Hissnande coolt att tänka så!
Så, Fröken med stort F - tack!

... för att ingen arbetsdag är den andra lik,
... för att jag har elever som möter mig med stjärnögon varje morgon,
... för att jag ofta får svara på frågan; Vad ska vi göra nu?,
... för att jag får skratta varje dag på jobbet,
... för att jag har kollegor som är nyfikna och vill utvecklas i skolans ständigt
föränderliga värld,
....för att jag får se världen genom elevernas ögon år efter år,
... för att jag får vara någons trygga punkt när det gungar hemma...
... och alldeles säkert mycket, mycket mer.

Tack!

Hur startade din resa? Vad har du för berättelser från ditt lärarliv? Dela med dig i dina sociala kanaler med #viärlärare.

Tillbakablickar är nödvändiga men framrutan är större än backspegeln!

När jag blickar framåt tänker jag att i framtiden vill ingen byta lärarjobbet mot något annat. Lärarjobbet måste bli ett eftertraktat jobb bland unga. Lärarnas status måste höjas, då får vi också bättre villkor. På så vis skapar vi ett lockande yrke som leder till ökad måluppfyllelse för eleverna.

Läsåret går mot sitt slut. Lärarnas mest intensiva arbetsperiod är över för den här gången.

I många arbetsrum har fokus legat på betygsättning, somliga får ett A andra får C någon kanske får ett F. Årets samlade jobb ska vägas ihop och eleverna ska få betygen. Vi som inte sätter betyg just i år känner oss kanske lättade över att vi inte behövde tänka om. I början av maj, ungefär en månad innan betygen skulle vara satta, lade Skolverket fram nya kriterier för betygssättning. Ännu en möjlighet till bedömning lades till. En positiv och välkommen förändring men en illa vald tidpunkt om du frågar mig.

Eftertanke och reflektion, summera och tänka framåt.

Att utvärdera, summera och reflektera tar tid och det är nödvändigt för att kunna komma vidare. Stunder till detta är ofrånkomliga och det måste få ta tid i anspråk. Det är lärorikt att utvärdera, både för mig och eleverna. Vi fångar upp det vi har gjort, kommit till insikt om och får syn på vad vi behöver utveckla. Att formulera begripliga omdömen och sedan kommunicera det med eleverna och deras vårdnadshavare i ett utvecklingssamtal, är också en betydelsefull del av jobbet. Samtalet handlar både om elevens kunskapsutveckling och sociala utveckling i förhållande till läroplanen, kursplaner och kunskapskrav. Vi möter eleverna en och en, tillsammans med de som känner dem bäst. Viktiga möten som tar en halvtimme att genomföra men långt mycket mer tid att förbereda och efterarbeta. På vår klassblogg har eleverna skrivit vad de är stolta över. Det är mäktiga formuleringar som är sköna att läsa.

Svårigheterna, eller ska jag kalla det utmaningarna? De ligger inte precis inom räckhåll.

När jag arbetar med utvärdering, eftertanke och reflektion landar jag ofta i dessa frågeställningar:

  • Vilka kompetenser kommer mina elever att behöva i framtiden?
  • Hur skapar jag motivation hos mina elever att sträva efter dessa kompetenser?
  • Hur får jag eleverna att aktiveras som ägare av sitt eget lärande?
  • Hur kan jag göra målen för lärande och kriterierna för framgång ännu tydligare?
  • Hur får jag alla mina elever att känna att skolan är meningsfull?

Det finns inga klockrena svar på dessa frågor. Men jag är övertygad om att vi måste ha stenkoll på våra strategier kring detta, i och utanför klassrummet, det är en del av professionen.

Vi har gångavstånd till stadsbiblioteket.

De senaste åren har jag fått möjlighet att arbeta på en skola med internationella klasser.

Eleverna direktinkluderas i klasserna 1–3. Vi utgår ifrån att möta varje elev som en unik individ och genom kartläggning tar vi reda på vad de kan och hur vi kan hjälpa dem att utvecklas. Jag uppfattar att många av våra nyanlända elever glöder, de är sugna på att lära. De har en längtan efter skolan, en längtan efter kunskap. Att undervisa nyanlända elever är en förmån, jag är tacksam över den möjligheten. Många av eleverna har stora kunskaper, som till en början döljs bakom modersmålet som jag inte förstår. Utmaningarna ligger i att möta detta och leda eleverna vidare i sin kunskapsutveckling samtidigt som de lär sig svenska. Studiehandledare, flerspråkiga kollegor och kompetenta SvA- lärare är viktiga i sammanhanget. Vi ska ha höga förväntningar på varandra då gör vi varandra bättre.

Att skiljas från sina elever återkommer med regelbundenhet.

Varje gång jag måste lämna en klass som jag haft i flera år uppstår en viss tomhet. Då är det fint att veta att efter sommaren tar nya elever plats i klassrummet och fyller mitt yrkesliv med mening. I år behöver jag inte önska mina elever lycka till, vi ses ju efter sommaren igen. Jag har gjort en film som visar en liten del av vad vi har gjort i år.

En film om skolår tre.

Vi jobbar 40 timmar i veckan som de flesta gör, om man ser det på årsbasis.

Vi står inför den tiden på året när vi alla ska ha semester, ledighet, ferie eller kanske sommarlov. Ofta får man som lärare höra ”ni har ju ett jättelångt sommarlov”. De människor som yttrar sig så vet inte riktigt hur vi jobbar. Vi har inte sommarlov, det är eleverna som har det. Lärarnas arbetssituation har ett annorlunda upplägg. När andra jobbar 40 timmar i veckan jobbar lärare, under terminstid, 45, 5 timmar i snitt per vecka.

Dessutom är det tyvärr många lärare som i praktiken arbetar många fler timmar. I mötet med lärare tyder allt på att antalet timmar ökar. Lärarförbundet genomförde nyligen en enkätundersökning som tydligt visar att arbetsbelastningen för grundskollärare är fortsatt mycket hög. Hela 86 procent tycker att deras arbetsbelastning är för hög – jämfört med 90 procent för tre år sedan - och 8 av 10 lärare uppger att de inte hinner planera sina lektioner så som de skulle vilja.

Stressen blir övermäktig.

Många yrkesgrupper i samhället uppger att de är hårt arbetande. Men lärarna sticker ut på ett negativt sätt. Det handlar om ökad stress, nätter utan sömn och en stor arbetsbörda. En av anledningarna till stressen är enligt lärarna själva den ökade administrationen och att vi inte hinner förbereda och utvärdera lektioner. Organisationen och villkoren ute på skolorna kring t ex. rättning av nationella prov är ofta bristande. De leder till enorma arbetstoppar som är svåra att hantera, tiden räcker inte till och det är eleverna som drabbas. Samvetsstressen och mörka tankar kommer närmare. Vi lärare vill och ska finnas där för eleverna. Men med ens har vi alldeles för lite tid till kärnuppdraget d v s arbetet med eleverna i klassrummet. Följden av detta blir missmodiga lärare som i grunden tycker om sitt yrke men upplever att det blir omöjligt att utföra. Lärare bestämmer sig då för söka andra jobb för att slippa känslan av att inte räcka till och på sikt drabbas av ohälsa. Vi står mitt i en gigantisk lärarbrist och vi ser att den kommer att öka de kommande åren. Det är hög tid för politiker, huvudmän och förvaltningar att begripa att lärarnas tid måste till vara tas, inte överutnyttjas.

När jag blickar framåt,

tänker jag att vi lärare återigen ska vara förebilder i samhället och ingen av oss ska i en framtid vilja byta lärarjobbet mot något annat. Lärarjobbet måste bli ett eftertraktat jobb bland unga. Vi måste höja lärarnas status för att vi ska få bättre villkor. På så vis skapar vi ett intressant och lockande arbete som också leder till ökad måluppfyllelse för eleverna.

Hur svårt ska det vara?
Lärarna är ju själva motorn i samhället!

Nu hägrar sommaren för alla elever och lärare, det blir skönt.


Vill du bli lärare?
Du behövs! Och du, vi har ju sommarloven...

Anna Olskog förstelärare på Hedlundaskolan i Umeå.
Vice ordförande i Lärarförbundet Umeås lokalavdelning, arbetar fackligt delar av arbetstiden.
Ledamot i referensorganet grundskola och förskoleklass.

Följ och kontakta mig på Twitter: @annablakka


En galen ugglas reflektion - tre obeskrivliga år

Det är ett stort och viktigt uppdrag att vara klasslärare. I tre långa år har jag haft äran att följa just min underbara klass. Tjugosex olika och unika individer. I höst börjar de mellanstadiet. Var tog tiden vägen?

Nästan så jag får nypa mig i armen. Hålla andan någon sekund. Både deras texter och kroppar har i och för sig blivit markant längre. De är yvigare och det låter mer om dem också, i korridoren, särskilt efter första rasten. De räknar tusental. Tänk när vi delade upp talet 5! Känns så 2013. En evighet sedan.

Det skulle vara en omöjlig uppgift att sammanfatta hur mycket vi har gjort tillsammans. I alla fall i ett blogginlägg. Ingen dag har ju varit den andra lik. Jag tänkte försöka ändå. Ge er några fina ögonblick, utan litterära referenser (sommarlov är sommarlov:-) som ni kan inspireras av och nicka igenkännande åt. I denna tid då vi lärare avslutar läsåret som galna ugglor.

För er som inte vet vad jag menar ser vi lite mer städade ut i början av varje läsår.

Vi har tappat många tänder tillsammans.

Vi har använt tonvis med häftmassa.

Vi har visat våra finaste skatter för varandra.

Vi har reflekterat kring vår fantastiska utveckling.

Vi har trängts på många bussar...

...för att besöka världen utanför.

Vi har djupdykt i och lyssnat till många olika texter.

Vi har upplevt äventyr med rika innehåll tillsammans under högläsningen...

...och släppt ut de inre bilderna vi skapat under stunderna på mattan.

Vi har haft massor av tokiga namn på våra läsgrupper.

Vi har läst så många böcker att vi inte ens kan räkna dem

Vi har visat våra kompisar hur vi tänkt när talen blev rätt och fel.

Vi har fått mystiskt besök varje år i december av någon som gett oss juluppdrag.

Vi har ställt oändligt många frågor och undersökt nästan allt vi undrat över...

...som t ex varför mat till fjärilslarver luktar så illa...

... eller hur det känns i maggropen när man släpper ut sin alldeles egna fjäril?

Vi har rockat fett tiillsammans!

Jag tittade igenom alla "oj-vad-väldigt-många-det-blev" fotografier jag tagit i klassrummet, av bara farten, under dessa tre år. Jag fick ett infall och tog även fram mitt dokument med "The big five" och förmågorna ur Lgr 11, prydligt och ingående utbroderat av någon lärare med superkoll. Jag måste erkänna att jag tänkte "Det där gör jag redan" när modellen med safaridjuren blev trendig för några år sedan. Jag undrade även hur jag vågade vara så lugn, allt eftersom affischer med dessa förmågor prydde allt fler lärande miljöer. Det var då. Nu dubbelkollade jag. Puh! Det är härligt att se alla fina, viktiga förmågor i fotografier. Fotografier som visar vad som faktiskt pågår i klassrummet. I sommar laddar jag batterierna inför ett nytt och lika omtumlande äventyr på jobbet! Vad bra vi ugglor har det, den största delen av tiden:-).

Alla våra kungar

En dryg månad tillsammans med ett tjugotal nyanlända ungdomar har lärt mig mer än alla år som lärare sammantaget. Inte minst om relationellt arbete och gruppsammansättning. Det är dags att börja se olikheter som den skatt det faktiskt är, och sluta låta det vara tom retorik.

– Alla dina ...

En kort tystnad följer i det annars bubbliga rummet. Jag tittar upp och får en snabb blick från eleven bredvid mig. Han lyfter upp kortet mot mig samtidigt som han viskar

– Alla dina...

Jag fyller i:

– Kungar.

Han vänder sig mot klasskompisarna igen och upprepar:

– Alla dina kungar.

– Finns i sjön.

Det har gått en dryg månad sedan de första eleverna kom till förberedelseklassen. Sedan dess har det kommit nya elever nästan varje vecka. Skolan har växt med nära 100 procent i elevantal sedan vi starten för dessa nyanlända tonåringar. Det är en brokig grupp på alla sätt. Och i all sin brokighet helt fascinerande välfungerande. Det får mig att inse hur van jag är en diskurs där olikheter ses som något trasigt. Nej, det är inte så vi pratar öppet om det. Vi säger att olika berikar. Men ändå är samtalen om utsattheten av att gå till ett annat klassrum, få andra arbetsuppgifter och få extra hjälp högst levande i svenska skolan. Då spelar det inte så stor roll hur ofta vi mantrar att olikheter berikar – vår oro, vår diskurs, visar något annat.

– Kom och sätt dig här så hjälper jag dig.

Kompisar gör plats, byter plats, flyttar och släpps in. Som ett eko av mina egna ord klingar för mig oförståeliga ord vackert mellan eleverna. Leenden lyser upp när vi förstår varandra.

– Och nu säger du det på svenska!

– Och nu säger du det på svenska, svarar eleven och skrattar.

Jag ser mig om i rummet. Minst nio olika språk samlade i ett och samma rum. Eleverna är allt från elva till sjutton år. Tjejer och killar. Lång och intensiv skolbakgrund, ingen skolbakgrund, arbetarbakgrund. Flyktingar, invandrare, immigranter. Fotbollsspelare, basketspelare, poeter, ekonomer, matematiker. Ungdomar. Människor. Vänner. Klasskompisar. Arbetskamrater. I den här gemenskapen är normbrotten själva normen. Vi leker tillsammans, jobbar tillsammans, skrattar tillsammans, sliter tillsammans. I det här sammanhanget är det självklart att vi kan olika saker, behöver olika saker och tränar på olika saker. Ett elakt skratt till följd av en kamrats misstag är inte ens en flyktig tanke. Det får mig att undra varför vi i vanliga fall bygger in oss i så homogena grupper som vi ändå gör i skolan. Tänk om alla fick chansen att utvecklas i en miljö där allas olikheter på riktigt togs tillvara och fick vara ett inslag i gruppens gemensamma utveckling. Tänk om alla kunde få växa i ett sådant här sammanhang. Lycklig är jag som fått chansen att vara en del av det!

– Den nionde juni är det skolavslutning. Sedan har ni sommarlov.

– Va?! Får vi inte gå i skolan på sommaren?

Det finns så mycket vi kan göra. Visst är det en utmaning, för skolan som är van relativt homogena grupper, att ta emot elever med så varierande erfarenheter och bakgrunder. Men vi riskerar att missa skogen på grund av alla träd, när vi stirrar oss blinda på problemen. Den här dryga månaden tillsammans med ett tjugotal nyanlända ungdomar är den mest givande och utvecklande sedan jag blev lärare. Ja, faktiskt den mest utvecklande sedan det där året på komvux då jag själv hade fördelen att få ingå i en klass som var nästan lika heterogen som denna. Den språkliga övningen, utbytet med varandra, perspektivbyten, öppenheten som skapas när olikheter är norm – allt detta och mycket mer vinner vi när vi öppnar oss och vågar tänka nytt. Det finns lösningar på alla utmaningar, men genom att slå upp murar riskerar vi att hålla lösningarna på säkert avstånd. Kan vi inte börja se möjligheterna istället?

– Miss Anna, miss Anna. Måla, goala. Itaraf, otaraf.

Jag vet precis vad de vill. Jag lyfter blicken från min dator och upprepar orden på dari. Det är dags för mig att avsluta det här inlägget, dags att stänga datorn. För nu är skoldagen slut och nu vill de spela fotboll. Nu ska vi spela fotboll!

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter

​Var är alla lärare? Du behövs, kollegorna är sjukt viktiga!

Lärarbristen oroar, vi måste bli fler!

Lärarbristen oroar, vi måste bli fler!

Kollegorna, mitt sammanhang, har alltid haft stor betydelse för mig. De är kunniga, engagerade och utmanar mig att tänka längre. Nu oroar lärarbristen, vi måste bli fler! - Är regeringens lärarlönesatsning en nyckel till den uppvärdering som läraryrket behöver för att bli attraktivare?

Det är en glädje att gå in i klassrummet för att försöka ­berika elevernas tillvaro skriver försteläraren Jonas Nilsson i ett debatt inlägg för några veckor sedan. Han menar att mediebilden av lärar­yrket behöver nyanseras. Han tycker att nöjda pedagoger bör kliva fram och berätta sin upplevelse av läraryrket. Jag delar hans uppfattning det är nödvändigt om vi ska kunna locka fler till yrket. Jag gillar också att vara lärare, mötet med eleverna är betydelsefullt varje dag. Det är viktigt att den bilden också lyfts fram som motvikt till det negativa som skrivs om skolan.

Vi finns, vi som fortfarande tycker att jobbet går att utföra och dessutom gillar det. Men vi blir färre och färre.

Jag har alltid värderat mina kollegor högt. De är viktiga och gör dagligen skillnad för mig och eleverna. Vi gör jobbet tillsammans, vi finns för varandra och våra elever. Jag har mött och arbetat med många olika lärare under mina år i skolan, de allra flesta är mycket professionella och kunniga. Arbetsuppgifterna är stimulerade, vi arbetar ju med människor.

Parallellt med arbetet i klassen jobbar jag, och många med mig, för att vi ska få rimliga förutsättningar att utföra jobbet inom ramen för arbetstiden. Vi jobbar också för att eleverna ska ha rätt att få det stöd som krävs, det ska vara en självklarhet.

Vi vill också ha en skälig lön för jobbet som vi gör. Annars får vi inga framtida kollegor, så är det.

Vi ser att vi har en gigantisk lärarbrist framför oss de kommande åren. Antagningspoängen till landets lärarutbildningar är låga, ändå fylls inte platserna. Vi ser också att det är många som hoppar av sin påbörjade utbildning. Läraryrket måste vara attraktivt för att vi ska kunna locka motiverade studenter till utbildningarna. Vi måste få fler skickliga och erfarna kollegor att stanna kvar på skolorna. Förändrade strukturer i skolan krävs skriver Johanna Jaara Åstrand i en ledartext i Lärarnas Tidning. Lärarna har blivit färre, eleverna fler och läraruppdraget är komplext. Lärare får vara administratörer, vaktmästare och mycket annat trots att lärarkompetensen är mer eftersökt än någonsin.

I september 2015 gjorde jag en film för att uppmärksamma lärarbristen, se den.


-Anna, vi ska väl tända brasan och vara tillsammans en stund i dag också?

Frågan ställdes av en pojke i vår nuvarande klass, han gick då i ettan och vi ”kurade gryning” under advent. Det var verkligen jättemysigt. Jag visade ett You Tube klipp, en sprakade brasa som lyste upp klassrummet och smartboarden. Detta gjorde vi en stund när det passade i samband med våra övriga morgonrutiner. Det blev ett uppskattat inslag som eleverna frågade efter.

Det finns ett ord för det klassen efterfrågade.

Klassen efterfrågade känslan av samhörighet och att vara tillsammans, KASAM (Känsla Av SAMmanhang). Professor Aaron Antonovsky definierar att KASAM-teorin står för känsla av sammanhang i livet, d v s i vilken utsträckning vi upplever tillvaron som meningsfull, begriplig och hanterbar. Antonovsky berättar i sin bok Hälsans Mysterium om sina forskningsresultat. Vill man läsa om vilka faktorer som bidrar till en positiv livssyn och urskilja verktyg att använda sig av för att göra sitt eget liv mer begripligt, hanterbart och meningsfullt så rekommenderar jag den här boken. Boken har ett antal år på nacken men känns ändå aktuell.

Jag delar mina elevers uppfattning, jag vill också vara en del av ett sammanhang.

Jag är övertygad om att alla vill och behöver det, liten som stor. Mina kollegor, mitt sammanhang, har alltid haft stor betydelse för mig. Jag har jobbat på flera olika skolor genom åren och jag har alltid, med ett par undantag, mött kollegor som har ställt upp. De har stöttat mig och utmanat mig. De har delat sina idéer och frågat hur jag mår. Många har varit otroligt kunniga och engagerade i sitt jobb och de har alltid haft kraft att finnas vid min sida som kollega. Jag uppskattar det, det har varit och är en viktig del av det bränsle som krävs för att brinna i läraryrket. Kollegor, ni gör arbetslivet meningsfullt, begripligt och hanterbart – KASAM.

Nu behöver vi fler lärare i klassrummen, vi behöver fler kollegor. Kommunerna kommer att behöva storsatsa på sina skolor och lärare.

Här måste alla tänka långsiktigt, lönetillägg är inte lösningen på detta. Genomtänkta karriärreformer behövs i vårt yrke anser jag, det är ett sätt att locka unga att välja lärarbanan. Förstelärarreformen har varit ett faktum under de senaste åren, tyvärr med varierande resultat. Vissa kommuner har haft tydliga idéer om hur detta skulle genomföras, andra har haft svårare att precisera uppdraget. Förstelärarreformen har skapat spänningar i arbetslagen, då lärare som jobbat tätt ihop, utfört samma jobb och nått i princip samma resultat har olika lönelägen. Kritiken mot reformen är och har varit utbredd. I skolans kultur råder uppfattningen att alla är lika duktiga och att alla ska värderas lika. I andra verksamhetsområden eller i den privata sektorn är det inte ovanligt med bonusar av olika slag om du är skicklig på det du gör. I skolans värld är det svårare att prata om att lärare är olika skickliga. Nu står vi inför nästa reform i skolan;lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft och därigenom nå ökade resultat i skolan.

Bra så, det behövs! Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare, ca 60 000 lärare kommer att nås av detta. Somliga tror att detta kommer att innebära en indelning av ett A-, B-, och ett C- lag bland lärarna i skolan.

Ett antal kriterier ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen. Ett av kriterierna handlar om ”särskilt komplicerad undervisningssituation.” Vad är det för något då? Är det att undervisa 29 elever i samhällskunskap där några är nyanlända och inte kan det svenska språket ännu? I samma klass finns elever som har mycket goda kunskaper och behöver större utmaningar. Eller, handlar det om att undervisa elever med svåra diagnoser? Det känns oklart tycker jag och jag misstänker att en hastigt genomförd reform inte skapar likvärdighet över landet, i kommunerna eller på skolorna. Utöver den misstanken befarar jag att detta i värsta fall bara blir ännu ett lönetillägg.

Jag vill inte att detta ska var oklart. Processen runt detta måste vara transparent och kriterierna ska vara tydliga. Lärarnas tidning försöker klara ut frågan i sitt senaste nummer. Där kan man läsa att det bland annat att det behövs kunskap kring hur pengar kan fördelas. Jag vill inte att vi ska bli förvånade över vem som kommer ifråga för lärarlönelyftet. Jag vill inte ha ytterligare oro i lärarleden kring detta. Om ett uppdrag ska kopplas till en lönehöjning måste det vara tydligt. Skolan behöver ett hållbart och långsiktigt och genomtänkt förhållningssätt till lönereformer och andra reformer som genomförs i skolans värld.

Bästa kollegan

Jag vill ha fler kollegor som kan hjälpa till att vara en viktig del i skapandet av den skola vi vill ha.

Jag vill ha en lönekarriär hela lärarlivet. Inga fler lönetillägg, engångsföreteelser undanbedes. Jag vill att det ska vara fast kontantlön som ska gälla, både för förstelärare och de som kommer i fråga för lärarlönelyftet.

Anna Olskog förstelärare på Hedlundaskolan i Umeå.
Vice ordförande i Lärarförbundet Umeås lokalavdelning, arbetar fackligt delar av arbetstiden.
Ledamot i referensorganet grundskola och förskoleklass.

Följ och kontakta mig på Twitter: @annablakka

Sett på #SETT2016

Sett 2016 är över och jag sammanfattar och reflekterar kring några röda trådar.

Så är SETT över för 2016. På tåg och flyg, hemma i sofforna, sitter tusentals trötta mässbesökare och återhämtar sig, med massor av tankar och energi att ta vara på för att årets fortbildningsinsats ska levla undervisningen. Nu är tid för reflektion, tid för bearbetning av all den input som inhämtats, väsentlig för att morgondagens diskbänksrealism inte ska tränga undan nyvunna lärdomar. Mitt absolut bästa tips till dig just nu är: koppla ifrån ett tag. Se en bra serie, läs en underhållande bok. Sätt dig sedan ner och skriv, rita eller kluddra ner dina tankar. Gå igenom dina anteckningar och fånga vad det du skrivit leder dig vidare i. Organisera och strukturera och ställ dig själv frågan: "Vart vill jag nå och vad kan jag göra för att starta utvecklingen redan i morgon?".

Röda trådar jag plockat upp är enade röster som i kör konstaterar att det är dags att vända på ledningsperspektivet; top-down modellen leder inte till den utveckling vi behöver, det är bottom-up som gäller. Lärarna är de som ska driva på den egna professionsutvecklingen, tillsammans med andra, men vara drivande. Kompetensen finns i verksamheten, vi måste bara låta lärarna få plats och mandat att leda utvecklingen.

Och reflektionen som skär i mig likt en repa i skivan under lovsången till lärarna är: hur många rektorer och ledare på kommunnivå tror du går och lyssnar på en föreläsning som hålls av en lärare under Sett? Och hur många lärare ges utrymmet att tala om behoven de upplever på golvet, att delge sina tankar och erfarenheter om vad som behövs för att utveckla skolan och hur många ledare efterfrågar lärares input? Hur många lärare finns med på scenen när chefer på kommunnivå står och berättar hur viktig lärarna är?

Svar: ungefär lika många som antalet det antal elever som tillfrågas, lyssnas på och som håller föreläsningar när vi talar om hur viktiga eleverna är och att vi måste tala med dem istället för om dem.

För er som aldrig besökt Sett, eller kanske inte reflekterat över det, kan jag berätta att mässans föreläsningsspår är uppdelat i två, ett lednings- och styrningsspår och ett allmänt spår. Det finns säkert massor med rimliga förklaringar bakom den organisationen men i ljuset av detta blir frågan om vem som bör driva skolutvecklingen högst intressant.

Jag ställde mina frågor till min gode vän och rektor. Hon svarade att föreläsningarna som hålls av lärare nästan uteslutande handlar om klassrumsnära praktik och metoder och det är inte den inputen hon är i störst behov av. Mina tankar gick i samma banor. Det blir ungefär som när vi vuxna i skolan gör oss lustiga över elevråden, där eleverna bara pratar om maten och konstgräset. Men när det blir så måste vi som styr och ställer självkritiskt fråga oss vad vi faktiskt möjliggör (tillåter!) eleverna att tycka, tänka och ge sin input om. Eller på vilka arenor vi som av tradition styr skolutvecklingen och äger mandaten väljer att släppa in fotfolket på.

Det här ser jag som nästa utmaning, nästa steg i processen. Nu står många enade och säger att utvecklingen ska drivas underifrån, behoven ska styra utvecklingen och behovsägare är de som befinner sig i verksamhetens epicenter. Nu behöver vi ta nästa kliv och gå från ord till handling. Nästa år sitter rektorer och kommunala chefer och lyssnar på behovsägarna, på lärarna och eleverna, eller kanske vi till och med får uppleva en kollaborativ mässa på allvar, som är mer deltagande och där alla skapar tillsammans i en stor process.

Så länge tackar jag för tre mycket givande dagar, av input från föreläsningar som satt igång tankar som dessa och många fler. Av viktiga kontakter som knutits, lärdomar att dra nytta av, givande samtal och mellanrummen, mellan föreläsningarna, där den riktiga kollaborationen av idag pågår.

Tack till er alla som ger mig så mycket att bygga vidare på i min profession, för en hållbar skola för var och en, på riktigt.

Läs också mina sammanfattningar från #SETT2014 och #SETT2015 samt kommande reflektioner av dessa dagar på min blogg frokenann.com.

Sett på #SETT2016

Sett 2016 är över och jag sammanfattar och reflekterar kring några röda trådar.

Så är SETT över för 2016. På tåg och flyg, hemma i sofforna, sitter tusentals trötta mässbesökare och återhämtar sig, med massor av tankar och energi att ta vara på för att årets fortbildningsinsats ska levla undervisningen. Nu är tid för reflektion, tid för bearbetning av all den input som inhämtats, väsentlig för att morgondagens diskbänksrealism inte ska tränga undan nyvunna lärdomar. Mitt absolut bästa tips till dig just nu är: koppla ifrån ett tag. Se en bra serie, läs en underhållande bok. Sätt dig sedan ner och skriv, rita eller kluddra ner dina tankar. Gå igenom dina anteckningar och fånga vad det du skrivit leder dig vidare i. Organisera och strukturera och ställ dig själv frågan: "Vart vill jag nå och vad kan jag göra för att starta utvecklingen redan i morgon?".

Röda trådar jag plockat upp är enade röster som i kör konstaterar att det är dags att vända på ledningsperspektivet; top-down modellen leder inte till den utveckling vi behöver, det är bottom-up som gäller. Lärarna är de som ska driva på den egna professionsutvecklingen, tillsammans med andra, men vara drivande. Kompetensen finns i verksamheten, vi måste bara låta lärarna få plats och mandat att leda utvecklingen.

Och reflektionen som skär i mig likt en repa i skivan under lovsången till lärarna är: hur många rektorer och ledare på kommunnivå tror du går och lyssnar på en föreläsning som hålls av en lärare under Sett? Och hur många lärare ges utrymmet att tala om behoven de upplever på golvet, att delge sina tankar och erfarenheter om vad som behövs för att utveckla skolan och hur många ledare efterfrågar lärares input? Hur många lärare finns med på scenen när chefer på kommunnivå står och berättar hur viktig lärarna är?

Svar: ungefär lika många som antalet det antal elever som tillfrågas, lyssnas på och som håller föreläsningar när vi talar om hur viktiga eleverna är och att vi måste tala med dem istället för om dem.

För er som aldrig besökt Sett, eller kanske inte reflekterat över det, kan jag berätta att mässans föreläsningsspår är uppdelat i två, ett lednings- och styrningsspår och ett allmänt spår. Det finns säkert massor med rimliga förklaringar bakom den organisationen men i ljuset av detta blir frågan om vem som bör driva skolutvecklingen högst intressant.

Jag ställde mina frågor till min gode vän och rektor. Hon svarade att föreläsningarna som hålls av lärare nästan uteslutande handlar om klassrumsnära praktik och metoder och det är inte den inputen hon är i störst behov av. Mina tankar gick i samma banor. Det blir ungefär som när vi vuxna i skolan gör oss lustiga över elevråden, där eleverna bara pratar om maten och konstgräset. Men när det blir så måste vi som styr och ställer självkritiskt fråga oss vad vi faktiskt möjliggör (tillåter!) eleverna att tycka, tänka och ge sin input om. Eller på vilka arenor vi som av tradition styr skolutvecklingen och äger mandaten väljer att släppa in fotfolket på.

Det här ser jag som nästa utmaning, nästa steg i processen. Nu står många enade och säger att utvecklingen ska drivas underifrån, behoven ska styra utvecklingen och behovsägare är de som befinner sig i verksamhetens epicenter. Nu behöver vi ta nästa kliv och gå från ord till handling. Nästa år sitter rektorer och kommunala chefer och lyssnar på behovsägarna, på lärarna och eleverna, eller kanske vi till och med får uppleva en kollaborativ mässa på allvar, som är mer deltagande och där alla skapar tillsammans i en stor process.

Så länge tackar jag för tre mycket givande dagar, av input från föreläsningar som satt igång tankar som dessa och många fler. Av viktiga kontakter som knutits, lärdomar att dra nytta av, givande samtal och mellanrummen, mellan föreläsningarna, där den riktiga kollaborationen av idag pågår.

Tack till er alla som ger mig så mycket att bygga vidare på i min profession, för en hållbar skola för var och en, på riktigt.

Läs också mina sammanfattningar från #SETT2014 och #SETT2015 samt kommande reflektioner av dessa dagar på min blogg frokenann.com.

En lärares dilemma

Vad är mitt uppdrag? Vad kan jag rymma inom min anmodan och vad har jag för ansvar gentemot skolan och eleverna?

Vem sätter agendan, och hur lyckas en att få med alla på samma tåg - som rent praktiskt och faktiskt är en förutsättning för allt utvecklingsarbete?

De senaste åren har jag grubblat mycket på dessa frågor då grundskolan av idag är så mycket mer än en plats för reell ämneskunskap. Vi lärare och pedagoger inom grundskolan har ett fostransansvar som gäller för diverse samhälleliga och kulturella sfärer - och som ibland felaktigt uppfattas och tolkas som en lärares förmåga till ordning och reda!

Grundskolans läroplan innehåller tre delar: skolans värdegrund och uppdrag, övergripande mål och riktlinjer för utbildningen samt kursplaner som kompletteras med kunskapskrav: 1. Skolans värdegrund och uppdrag - som behandlar demokratins grunder. 2. Övergripande mål och riktlinjer 2.1 Normer och värden 2.2 Kunskaper 2:3 Elevernas ansvar och inflytande 2.4 Skola och hem 2.5 Övergång och samverkan 2.6 Skolan och omvärlden 2.7 Bedömning och betyg 2.8 Rektorns ansvar


För mig personligen är de här delarna självklara, och en av anledningarna till valet att arbeta på högstadiet. Det finns ett intresse i att vara en del i det som är grundläggande värdegrundsarbete. Att lotsa och möta eleverna i sin kunskapsinlärning men även i konflikter, i samråd, och genom den ibland tröttsamma vardagen. Mina ämnen bild och svenska ligger också nära tillhands för att just diskutera kring känslor, identitet och föra samtal om hur andra människor känner och tänker.

“Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts”.

Så står det i inledningen för kursplanen i svenska (Lgr 11) . Vackra symboliska ord som känns relevanta att ta till sig som lärare. När det svajar i ens lärarliv, faktiskt påminna sig om att även svåra och tuffa saker är en del av en utveckling- och kunskapsprocess för eleverna. Jag har ibland tänkt att jag har världens svåraste jobb och kan jag någonsin förlita mig på att jag kan förhålla mig till min kunskap på ett utvecklingsbenäget sätt? Vila mig i det? Nej det kan jag faktiskt inte, det är oerhört viktigt att aldrig stanna i det bekväma.

Istället måste varje lärare stå i relation till omvärlden på samma sätt som vi kräver av våra elever enligt kunskapskraven. I exempelvis kunskapskraven i både svenska och bild står det att eleverna ska kunna resonera och förhålla sig till sin samtid och tolka dess budskap.

Det är av vikt att motarbeta att resignera och rent faktiskt ingår det i det normkritiska förhållningssättet. Att fokusera på normer och maktstrukturer och vilka konsekvenser dessa får för exempelvis eleverna. En förälder berättade för ett tag sedan om att det under en lektion i spanska skrattats åt det spanska ordet för färgen svart utan någon som helst diskussion från lärarens sida. Det är lätt hänt, att inte orka som lärare att ta upp alla situationer där värdegrundsfrågornas innehåll bryts - det är dock vårt ansvar. Gunilla Molloy (Docent i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet) uppmärksammade mig på (när hon var min handledare i Skolverkets satsning handledning för jämställdhet och kunskap) om att om det någon gång råder tveksamhet inför exempelvis en kränkande situation: vrid på perspektiven! Snurra runt och använd samma situation i relation till dina kollegor. Hade vi accepterat att en lärare kallar sin kollega för "fitta" exempelvis?

Det händer väldigt ofta att elever kommer och vill visa upp texter de skrivit, foton de tagit, illustrationer de gjort, musik de skapat. Allt som oftast hänger vi kvar i klassrummet efter lektionens slut, eller står och babblar i korridoren, och vi diskuterar allt från rent pedagogiska frågor, teveserier, kompisar till mer abstrakta existentiella dilemman som exempelvis svarta hål. Skulle en liten framställd svart materia kunna växa och så småningom sluka hela jorden? Häromdagen dröjde sig några elever kvar i bildsalen och berättade om en fest dit oinbjudna dykt upp och hur festen urartade. Hur rädda de varit, och eleverna relaterade till en bok som vi läst i sjuan, och att det vid det tillfället upplevts som främmande, men att de nu förstod precis exakt.

Samtalen handlar om vardagliga små utbyten av och kring livet men också om att eleverna i kontaktskapande relationer bygger möjligheter till att stärka deras delaktighet i skolans värld, trygga sin vardag.

Varje skolvecka innehåller flera sådana möten, samtal. Kommunikativa situationer som förhoppningsvis blir en del av elevernas inlärningsprocess och förståelse för värdegrundsfrågor. Det är ett privilegium att få närvara som vuxen, att lyssna, bekräfta och ibland förfasas (!!!) och alla dessa konversationer skapar utrymme att genom språket (och konsten) utveckla “identitet, uttrycka känslor och tankar" och att förstå "hur andra känner och tänker” - och det är precis det som är en del av mitt uppdrag!

Inom denna lärarroll ryms således den normkritiska pedagogiken som en vägledning när mina egna begränsade hjärnbanor inte vill tänka nytt, eller om. Jag utmanas att granska vilka normer som jag förmedlar som lärare till mina elever - det ingår - att kritiskt granska min egen roll i normskapandet.

Men att kritiskt granska sin undervisning, och sin roll som pedagog, det skapar också de dilemman som jag inledningsvis beskriver. Dagar kantade av tvivel och tveksamhet kring möjligheterna till att förändra strukturer som ibland känns inristade i skolvärldens fyrkantiga väggar (och som i viss mån även samhället utanför upprätthåller). Därför är den skönlitterära läsningen så fantastisk då den skapar möjlighet till narrativ fantasi och perspektivbyte, och de samtal som förs kring litteratur, kultur och konst blir så oerhört viktiga. Ibland fyller mina elevers tankar om världen mig med så mycket framtidshopp och ömhet att jag helt glömmer bort tid och rum. De dagarna svävar jag hem fullkomligt övertygad om att jag har världens viktigaste och roligaste jobb.