Lärarförbundet
Bli medlem

Det förlovade demokratiska sagolandet

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, krönika på Lärarförbundets hemsida, 9 november 2016

"I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det demokratiska samhället vi lärare nu står upp för."

_____________________________________________________________

Ibland kom jag lite sent till skolan bara för att jag ville att du skulle ringa och säga att jag skulle komma.

Citatet kommer från en femtonåring jag hade förmånen att få undervisa under två månader på vårterminen i år. Ett citat som rörde mig till tårar och som har lämnat ett evigt fotavtryck i min själ. Ett citat som vittnar om den totalt omvälvande upplevelsen det kom att bli när jag sa ja till att undervisa ett 20-tal asylsökande högstadieungdomar, de flesta ensamkommande pojkar från Afghanistan.

Ann, du är min mamma, min pappa, min syster, min bror och min lärare. Jag behöver ingen mer.

Första dagen jag ställdes inför dessa 22 förväntansfulla, förvirrade, förskräckta och förtjusta ansikten föll alla murar. Jag hade alltid varit bra på att “lämna jobbet på jobbet”. Jag bar inte med mig sorgerna hem och ältade inte i den förtvivlan vi lärare ibland måste ta itu med, i våra relationer med barn. Jag distanserade mig som privatperson ifrån mig som professionell lärare. Något jag alltid sett som en av mina styrkor. Jag hanterade situationer som uppstod och engagerade mig på arbetstid men accepterade att det bara fanns så mycket jag kunde göra - oavsett elevers varierande hemförhållanden så fanns det alltid ett socialt skyddsnät i form av kommunala och statliga instanser som jag kunde lämna över ärenden till. Och när jag gjort allt jag kunnat i makten av min post så nöjde jag mig. Men hur distanserar jag mig ifrån barn som flytt från hot och våld, genom hot och våld, till en osäker livstillvaro utan någon trygg famn att vila i, som får leva närmast identitetslösa i handen på systemet, där de blir mer en siffra i statistiken än en person, där deras önskningar och viljor räknas föga och samtidigt som de förväntas ta en massa ansvar så förväntas de också att lämna över sig själva till systemets våld.

Hur kan jag någonsin förvänta mig att de här eleverna ska lära sig någonting om jag inte visar dem att de är betydelsefulla?

Jag hamnade i konflikt med mig själv och min idé om vad som gör mig till en professionell lärare. Och jag bestämde mig för att professionell lärare fick vara olika saker i olika situationer, för mig.

Mitt första mål var att visa dem att de har ett egenvärde. Vårt “klassrum” skulle vara den goda annorlundaheten som Lars Pålsson Syll talar om i sin text, med samma namn. Alla människor är lika mycket värda och du har samma rättigheter som alla andra. Vi vecklade ut de mänskliga rättigheterna, paragraf för paragraf, samtidigt som hela klassen ringde till den som inte dök upp på morgonen för att visa att hen var saknad. Vi blev mer en familj än en klass, med allt vad det innefattar. Och tillsammans visade vi varandra att vi alla är betydelsefulla, tillsammans och var för sig.

Vi hade 22 elever i klassen. 22 elever som alla kämpade för att göra sitt allra bästa utifrån de förutsättningar de hade. Att ta sig upp ur sängen på morgonen om du inte vet ifall din mamma eller pappa lever längre, eller var dina syskon försvunnit efter det att ni tappat bort varandra när smugglarna tog er över gränsen till Grekland i en gummibåt som slog mot klipporna och tippade över, det krävs mer viljekraft än jag någonsin behövt försöka samla. Att gå till skolan varje dag och lära sig ett främmande språk när du inte läser eller skriver på ditt modersmål, trots att du inte vet om du kommer att ha användning av språket i framtiden, för kanske blir du utslängd från landet - det är ett oerhört stort krav att ställa på en vuxen, och inte minst en tonåring. Men de gjorde jobbet!

Idag riskerar dessa elever att bli utvisade till Afghanistan – en plats i vår värld som UD bedömer vara så otrygg att vuxna avråds att vistas i landet. En plats de aldrig känt som hem, som en del sett som barn och som är sammankopplat med minnen av hot, våld, förföljelse och död. En plats som fortfarande är långt ifrån deras föräldrars trygga famn, där de inte känner någon. De är Hazarer, en minoritet som terrorgrupperna som förtrycker landet specifikt pekat ut som mål för deras hat. Men dit kan alltså dessa barn skickas. Inte hem, inte tillbaka, utan dit. Det varken är eller har varit deras hem.

Det är som att de mänskliga rättigheterna vi vecklade ut, paragraf för paragraf, bara var en saga. En berättelse om ett sagoland där bara feer och enhörningar kan bo. Det är som att det räcker att vi har folkomröstningar vid valen, det spelar ingen roll om det vi väljer vilar på demokratiska värderingar. Det känns som att jag står och talar om det förlovade landet vi hoppas att vi ska komma till, när jag håller lektioner om demokrati och mänskliga rättigheter för sjuåringarna jag undervisar i år. Jag känner mig lurad, för jag trodde att vi redan kommit en bra bit på vägen i byggandet av det landet.

På den här bloggen brukar jag skriva om skolutveckling och mitt arbete i skolan. Jag brukar skriva om ansvarskultur, lärplattor och kollegialt lärande. Den här gången vill jag använda den här platsen till ett annat budskap, som jag brinner för och som jag känner är oerhört viktigt. För precis som Johanna Jaara Åstrand skriver i sin krönika: “I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det ­demokratiska samhället vi lärare nu står upp för.” Jag vill höja min röst och säga att jag står inte ut mer. Jag står inte ut – men jag slutar aldrig kämpa! För den här kampen har allt att göra med min professionalitet, alltid! Jag står upp för demokrati, de mänskliga rättigheterna och för mina elever! Jag står upp för de som inte ges plats, de som inte får tillhöra, det vi alla andra tar för givet; alla människors lika värde!

Sluta svika våra barn! Sluta utvisa våra barn till Afghanistan! Ge dem en möjlighet att få göra vår jord till en bättre plats än vi lyckats att göra den till!

"Ge mitt barn läshunger, det ber jag er om med brinnande hjärta!"

Lyft fram barn och ungdomar som läsförebilder! De gör som vi gör och inte som vi säger därför behöver vi läsa och samtala så det syns.

O mäktiga féer, ge mitt barn i faddergåva inte bara hälsa, skönhet, rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med - ge mitt barn läshunger, det ber jag er om med brinnande hjärta! Jo, för jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollande landet, där man kan hämta den sällsammaste av glädje. Orden är Astrid Lindgrens och inleder den digitala boken Läsning ger oss vingar - Lärare samtalar om läsupplevelser och läslust med barn och ungdomar som publicerades i samband med Världsbokdagen 2014.

Min idé väcktes när jag och mina elever talade om läslust och ägnade många lektioner åt att samtala om läsningens betydelse. Alla lärare, oavsett ämneskompetens, behöver vara läsförebilder för sina elever så att läsglädjen syns och märks, men också för att det är livsviktigt för varje människa att utveckla en god läsförmåga. Vi behöver dessutom, i större utsträckning, lyfta fram barn och ungdomar som läsförebilder. Genom att låta elever inspirera elever kan attityden till läsning förändras och motivationen öka.

Läs och samtala så det syns - läsinspiratörer från förskola till gymnasium

Läsambassadören Anne-Marie Körling vill att vi lärare tänker kreativt; vi kan göra varje skola till en levande plats för möte med text. Hon uppmanar oss att synliggöra skolpersonalens läsning på en allmän tavla: en bild av läsaren sätts upp tillsammans med en bild av boken läraren just nu läser. Det handlar inte om prestige, utan om att vi läser. Det bjuder också in till samtal: Tala läsning med mig! Det har jag och mina kollegor gjort utanför våra klassrum; se bild. Nu är det er tur...

Vidare lyfter Körling fram synligt läsande i klassrummet; Läraren visar vägen in i böckernas textvärldar. [...] Vi som kan läsa ska ge av det vi kan! Genom att högläsa korta stycken ur böcker ger vi en bild av vad eleverna en dag själva kan göra. Eleverna får höra vuxna läsa, delta i textvärldar, får skriftspråket i muntlig form och delar språk och bilder i samvaro med andra. Läsglädje smittar av sig och genom åren har jag märkt hur elever uppskattar att få samtala om läsning och inspirera andra elever till att hoppa på läståget. Boken Läsning ger oss vingar lyfter fram unga läsinspiratörer och bidrar till att sätta läsning och lässamtal högst på agendan.

Det blir viktigt när det är på riktigt

Att skriva en digital bok tillsammans med kollegor och elever, där eleverna är medskapande genom hela processen, är ett fantastiskt sätt att motivera och engagera eleverna i lärandet. De bygger upp sitt lärande genom aktivt, kreativt skapande som kan delas med andra och även, som i detta fallet, påverka en viktig samhällsfråga; barn och ungdomars läsutveckling. Barn och elever ska vara aktiva aktörer snarare än passiva mottagare, och arbetsformer som stimulerar fantasi och skapande har en framträdande plats (Anna Ekström). I boken framgår också hur elever med både generella och specifika lässvårigheter kan bli läsförebilder för elever som av olika anledningar inte hoppat på läståget än.

Hur kan tekniken integreras på ett meningsfullt sätt?

Boken synliggör hur tekniken kan integreras och användas för att berika och möjliggöra för elever och lärare från olika skolor i Sverige att mötas, lära och skapa något gemensamt utan att fysiskt träffas. Vidare lyfter boken också fram hur vi i skolan kan arbeta för att knyta ihop skola, hem och samhälle. Det eleverna skapar under lärprocessen delas och blir värdefullt för andra individer i och utanför skolan. Tekniken integreras på ett genomtänkt sätt för att nätverka (kollegialt lärande) och bidra till elevers lärande och utveckling.

Att inspirera till läsning är en av lärarens viktigaste uppgifter. [...] Jag hoppas att elevernas egna berättelser om läsningens betydelse för dem kan inspirera andra till att hitta mening i böckernas värld (utdrag ur boken). Läsning ger oss vingar är en digital lärresurs. En bok för alla! Tillsammans formar vi tillgängliga mötesplatser som väcker barn- och ungdomars läshunger.



Skriv gärna en kommentar och berätta hur du tänker använda boken!








Skolans värdegrund är viktigare än någonsin

Vaknade upp onsdag morgon till resultatet från presidentvalet i USA. Chockat konstaterade jag att Trump fått majoritet och brast ut i gråt, en obeskrivlig sorg efter många års kamp för jämställdhet, HBTQI-frågor, och allas lika rätt. Sorgen liksom hulkade sig igenom kroppen min.

Trött gick jag upp till ett dukat frukostbord, mina äldre barn pratade dystert om resultatet, och så lommade vi iväg. En till förskolan, och fyra till skolan och en till sitt jobb på en reklambyrå.

I min skola kändes det kvavt, alla lärare i små klungor med distanserade röster. Vi kanske fumlade extra mycket med lånepennor, sudd och böcker, och jag glömde nog mina nycklar i dörren till arbetslagsrummet som alltid vid känslomässig stress. Väl inne i lektionssalen kanske eleverna undrade om mitt molokna humör, och jag kanske förklarade att jag inte riktigt var i fas på grund av valresultatet. Eleverna började säkerligen bubbla om ett tredje världskrig, miljöhotet, att kvinnors rättigheter kommer inskränkas, och förvirring kring hur det kommer att bli med mänskliga rättigheter och andra farhågor i direkt koppling till Trumps vinst. Och där och då kanske jag i ett försök att stävja något sorts lugn lät barnen prata om vår egen lilla bubbla Sverige, men det kan också ha varit så att diskussionen hamnade kring en svensk rasistisk tidskrifts klistermärken på skolans glasdörrar - och några visste inte hur märkena såg ut medan andra hade mer kunskap och vips var vi kanske inne på deras sida och eleverna sökte runt och brast spontant ut i ilskna rop över dumheter och orimligheter. Samtidigt så kanske jag mötte en tyst elevs flackande blick, och förstod att situationen inte riktigt kändes bekväm för hen, med föräldrar som sympatiserar med de krafter som vi nu i ett gemensamt grepp visat vårt ogillande emot. Där och då kanske jag och min elev höll varandras händer trots att världen utanför polariserar oss i två läger.

Det hela fick mitt hjärta att slå ambivalenta slag.

För hur gör vi med barnen, vad gör vi mot barnen? Där vi som verkar under skollagen och skolans värdegrund också måste ta ansvar för ALLA elever och det oavsett hur världen ser ut, vilka hemförhållande de har och vilka åsikter som skriks ut eller hålls inne med, "skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar". (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, Skolans värdegrund och uppdrag)

Den här påhittade situationen fick mig att minnas boken "Pojken i randig pyjamas" av John Boyne, och där huvudpersonen Bruno inte vill erkänna eller förstå faderns nazistiska dåd, och där vänskapen till Shmuel trots förintelsens grymhet och brutalitet ändå skildrar kontraster av vänskap och oskyldighet på ett osentimentalt vis.

För ett tag sedan, efter att ännu en gång suddat ut några rasistiska slagord skrivna i blyerts på en av skolans väggar, höll en av mina elever ett gripande tal, om sitt ursprungliga hemland. Om olivträden, musiken, poesin men framförallt om gästvänligheten - viljan att ta emot världen. Hen avslutade med orden "Men världen vill inte ta emot oss med öppna armar". Och jag grät, där, då och mitt framför mina elever.

Vid middagsbordet idag fick jag höra en annan berättelse - om hur någon elev, i en skola hyllat Trump precis så som många europeiska högerpopulister och Rysslands Putin. Och detta utan att någon närvarande lärare lyft frågan högre, fångat upp orden och vridit dem ett varv till enligt vår svenska skolas värdegrund och styrdokument;

  • Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor är de grundläggande värdena i skolans värdegrund enligt skollagen.

Jag känner en oro över att nu när västvärldens demokratiska grunder darrar kommer ännu fler människors frihet att inskränkas. Skolans värdegrund är mer viktig än någonsin.

Ögonkontakt?!

Länge trodde jag att det bara var jag … inte så att vi inte pratar med varandra på jobbet … inte heller så att jag inte har kollegor som delar mina funderingar. Nej, vi har bra diskussioner och en nyanserad inställning och får därför, när vi landat, en digital värld i balans tänker jag.

Med det sagt och med ett citat från en arbetskamrat: ”Trots att du jobbat så länge är du ofta i framkant när det gäller undervisning.” tror jag mig kunna konstatera att jag inte heller är en bromskloss ovillig att ta till mig nyheter och utvecklas.

Plötsligt är dom där artiklarna som jag läser, artiklar om vad skärmarna gör med oss och eleverna. Väl medveten om att man ofta läser de artiklar där man får stöd för en uppfattning känner jag att ”Det var inte bara jag.” Precis som det beskrivs i Lärartidningen känner jag ibland stress över min digitala situation. Eftersom vi hela tiden behöver få ut maximalt av vår tid var tanken med plattor, delade dokument, ”rullande protokoll”, kalendrar och mailkonton att kommunikationen skulle bli tydligare och mer lättillgänglig. Just nu känns det lite tvärtom. Jag har flera kanaler att gå in och hålla koll på, jag läser och glömmer var jag läste och tiden går åt till att leta källan. Gammal, dåligt minne?! Nej till och med ung son med 7-åring i skolan upplever detsamma. Informationen från skolan kommer många vägar och är ofullständig, kanske för att vi skolan tror att vi inte längre behöver kontrollera vem som skriver vad?! Föräldrar i klassen kommer och vill ha utbildning i ”hur man gör” när läxorna kommer digitalt. För väldigt många år sedan kommer jag ihåg att jag fick en eftermiddags utbildning i hur man håller ett utvecklingssamtal. Min man som skulle hålla utvecklingssamtal med 6 medarbetare fick 3 dagars utbildning på kursgård. Lite så känns det nu, var tog min utbildning i handhavande vägen. ( Jag är nog ändå lyckligt lottad med en ”digital rektor” och en it - utvecklare på min skola.)

Upprinnelsen till denna text finns i klassrummet förstås. Vi skriver mycket nu och vi har behov av att skriva. Vi ska utveckla vår förmåga att skriva instruerande och beskrivande faktatexter och berättande texter. Det är tyst i klassrummet, alla skriver. Med jämna och ojämna mellanrum kommer någon av eleverna till mig och ber att jag ska läsa och kommentera deras texter. Jag läser, ställer frågor, berömmer - kort sagt - coachar dom framåt utifrån vad vi pratat om, byggt upp och lärt oss under de 2,5 år vi samarbetat. Ansikte mot ansikte kan jag följa barnens reaktioner på mina kommentarer och anpassa fortsättningen till vad jag ser. Eleverna kan också omedelbart ge en förklaring eller själva föreslå en ”förbättring” som vi kan testa muntligt innan den skrivs ner. Dom kommer och går ”Jag vill bara att du ska läsa så att jag ser att jag är på rätt väg!”, ”Hur stavas …!”, eller ”Jag tror att jag är färdig men det kanske inte du tycker!?” hörs nu och då. Alla lärare som någon gång varit i motsvarande situation vet att man är som en urvriden trasa efter ett sådant arbetspass. All dom vet också att den känslan är ett kvitto på en värdefull pedagogisk insats. Någon sorts lycka infinner sig. Eftersom tiden är knapp bestämde jag mig för att den beskrivande faktatexten skulle göras som läxa och i Googledokument. Jag mailade ett foto taget i klassen när vi byggde vår lägerplats i en låda och förklarade uppgiften. Vi gick igenom hur man plockar bilden från mail till drive och hur man delar färdig text med mig. Då kom första ”chocken”, en elev hade 1012 mail i inkorgen. Hjärtan, tummar upp mm! Nu vet jag varför och skolan ska bli tydligare mot föräldrarna med vad deras mailkonton som dom får av oss ska användas till. Barnen har nu skrivit och jag ska då enligt förespråkarna för detta arbetssätt kommentera för att eleverna ska kunna förbättra sin texter på egen hand och dela igen. Jag läser vid mitt skrivbord hemma och känner att jag måste lägga väldigt mycket tid på att formulera mig. Det finns minst två skäl till det: 9-åringen ska förstå vad den ska göra med sin text och det jag skriver ska tolkas rätt. Jag saknar nyansen när jag coachar, jag saknar elevernas ansiktsuttryck som leder mig rätt i mina kommentarer. Samtidigt ser jag förstås fördelar som att man lätt ändrar, allt blir snyggt och prydligt och det är ingen kö i klassrummet som väntar på respons.

Innan jag satte mig vid skrivbordet för att formera mina funderingar läste jag Paulina Neudings ledare i SvD 29/10-16 under rubriken ”Barn behöver skärmfri tid” och önskar så att vi får i gång ett samtal kring de här frågorna innan rubriker som ”Vi ångrar att den digitala världen fick ta över hela undervisningsväsendet.” kommer, i likhet med de som vi kan läsa nu ”Vi ångrar att vi flyttade all kommersiell verksamhet utanför stadskärnan”.

Gunilla

www.filuren.nu

Är det här rätt arbetsplats för dig?

En rektor som vågar vara tuff, tydlig och har stor tillit till sin personal. En personalstyrka som vågar vara raka, öppna och tar ansvar. En öppen kultur som präglas av ansvar. En hårfin balansgång.

När jag bestämde mig för att byta arbetsplats hade jag ett tydligt mål. Jag ville förändra berättelsen om skolan. Vi ser mycket som inte fungerar och jag ville arbeta på en skola där vi tillsammans är beredda att testa nya vägar för att hitta arbetssätt som är bättre och leder oss närmare våra mål, än de arbetssätt vi använder idag och som vi vet inte fungerar.

När jag tog tjänsten på Glömstaskolan så valde jag inte bara en ny och häftig byggnad, jag valde min chef! Byggnaden och dess utformning var endast ett plus (om än ett stort plus) i kanten. Jag valde min chef för att jag var övertygad om att han aldrig skulle säga:

– Jaså, det fungerade inte. Ja men då går vi tillbaka och gör som vi alltid gjort.

Istället kommer han alltid att säga:

– Okej, det vi testade blev inte bättre. Men det vi gjorde fungerade inte heller. Hur går vi framåt?

Jag var, och är, övertygad om att min chef alltid kommer att våga ställa tydliga krav på lösningsfokus. Och rektorns ledarskap är en nyckelfaktor i en skolas utveckling. Hur rektorn leder och hur rektorn gestaltar ledarskap är knäckfrågor i frågan om skolans utveckling.

Våga ställa krav

Jag upplever att vi generellt är rädda för att ställa krav på anställda, när det kommer till ansvaret för var vi väljer att arbeta. Detta gör ofta att vi behandlar våra anställda med silkeshandskar, på ett sätt som inte egentligen hjälper dem utan bara understödjer en offerroll. En anställd som endast gnäller och klagar, som är emot alla förslag på utveckling och som är negativ till alla förslag till lösningar som lyfts, det är en person som inte mår bra. Att ta ansvar som arbetsgivare i en sådan situation är inte att vara en "enabler". Vi hjälper inte individen genom att låta dem vanka av och an i sitt gnäll och stå oemotsagd. Här krävs tydlighet och ett tufft ledarskap:

– Har du funderat om detta verkligen är rätt arbetsplats för dig?

På Glömstaskolan är vi tydliga med att vi arbetar i en ansvarskultur – en kultur där vi alla måste ta ansvar för vår del i organisationens utveckling och framgång. Det innebär bland annat att vi som anställda förväntas ta beslut utan att varje gång rådfråga rektor. Rektor har förtroende för att vi är kompetenta och professionella och vet hur och om vad vi kan och ska ta egna beslut om. Ingen micro-styrning från ledningen. Det här är bekvämt i vissa situationer och obekvämt i andra. Jag förväntas så klart att ta mitt ansvar och stå för mina beslut både när det är bekvämt och när det är obekvämt. Detta lämnar, precis som alltid, utrymme för misstag, eller möjlighetsmissar, och dessa sker i en förlåtande kultur. Vi ser misslyckanden som möjligheter till lärande.

Öppet ansvarig

För att skapa en kultur där det är okej att misslyckas behöver det finnas en öppenhet, där alla har chansen att uttrycka sina tankar, känslor och åsikter. Men som alltid ligger det ansvar hos alla parter. Med varje rättighet kommer med en skyldighet och om jag har rätten att uttrycka mina tankar, känslor och åsikter så har jag också en skyldighet – ett ansvar – att tänka på hur jag gör det. Jag vill beskriva det som att det kan finnas en öppen kultur eller en öppen kultur som präglas av ansvar. I en öppen kultur kan alla säga vad de vill, hur de vill och när de vill. Men en öppen kultur med ansvar präglas av att den som sänder ut ett budskap funderar över hur budskapet förmedlas.

  • Är det konstruktivt?
  • Leder det framåt?
  • Tillför det något?
  • Har jag reflekterat över mitt eget ansvar i detta?
  • Skulle jag själv acceptera att någon sa så här till mig?

Om svaret är nej på någon av dessa frågor bör jag tänka ett varv till. Vill jag fortfarande säga det jag ska säga, då gör jag det! Och då får jag vara beredd att ta ansvar över vad det kan leda till. Är jag inte beredd att ta det ansvaret, då får jag förmedla mitt budskap på ett annat sätt.

Jag fick nyligen en feedback av en person som ansåg att jag lät dömande när jag uttryckte mig i gruppen.

– Jag är dömande. När jag väljer att vara det.

Kanske var det inte det svar den här personen förväntat sig från mig. Men faktum är att jag var mycket medveten om att jag "lade locket på". Jag hade tröttnat på gnäll och negativa kommentarer som jag upplevde präglade hela vår gemensamma arbetsyta och jag tog mig rättigheten att uttrycka mina känslor och tankar ur detta. För jag tänker att utrymmet att få kommunicera sina tankar, känslor och upplevelser tillhör alla i en grupp och det är mycket bättre att vara rak och tydlig med vad man känner och tänker än att sitta och muttra på sidan. När jag tycker att negativa personer tar upp min tid tar jag ansvar för att säga ifrån, istället för att sitta tyst under tiden och muttra över det efteråt.

Men vad skiljer då gnäll och negativitet ifrån möjlighetsmissar? Jag tänker att det beror mycket på huruvida vi alla är överens om målet eller ej. I en ansvarskultur, där alla förväntas ta ansvar i stor tillit utifrån kompetens, måste målet vara mycket skarpt i sökaren och tydligt förmedlat. Det måste finnas ramar som är tydliga och som inte är förhandlingsbara utifrån enstaka individers vilja. Det är här ledaren måste vara tuff och tydlig och våga hålla i, hålla om och hålla ut. Och alla i organisationen måste ha köpt i sig på den målbilden.

"Det är skillnaden mellan att jobba på en arbetsplats du valt och att jobba på eller en arbetsplats där du blivit placerad!"
– Rektor Peter Bragner, Glömstaskolan

På Glömstaskolan har vi som ambition att skapa en arbetsplats som alla anställda valt att befinna sig i. Det innebär att vi kan halka på vägen, vi hjälper varandra upp och sopar av gruset på knäna tillsammans, sedan fortsätter vi att springa åt samma håll. Vi håller varandra i handen, men är beredda att släppa taget när vi märker att vi drar åt olika håll. Och om jag sprang vilse för en kort stund så väntar mina kompisar runt kröken. Men springer jag vilse med fiit så ropar de lycka till på vägen.

Jag kan säga att jag inte kan, jag vet inte hur, jag känner mig vilse, det är inga problem så länge jag också säger att jag är beredd att ta din hjälp, att låta dig guida mig, för jag vill till samma mål. Men när jag drar i handbromsen och helt vill förändra målbilden som jag från början köpte in mig på, det är då den där tuffa ledaren behöver möta mig och fråga:

– Har du funderat om detta verkligen är rätt arbetsplats för dig?

Engagera mig och jag lär...

Hänger undervisningen med i den snabba samhällsutvecklingen och ges alla elever möjlighet att utveckla kompetenser som är relevanta för den framtid som väntar? Hur får vi, genom undervisning, eleverna att känna meningsfullhet?

Förändring av undervisning

Rabblandet av information minns jag från min egen skoltid. På den tiden (nu låter jag gammal) fanns det väldigt lite (om inget) utrymme för elever med divergent tänkande och undervisningen var långt ifrån ”verkligheten”. Vidare lyste flera vägar mot målet-tanken med sin frånvaro. I dag har en förändrad undervisning vuxit fram (dock inte överallt än...). Lärare som är öppna för en förändrad undervisningskultur uppmanar och stimulerar elever till kreativt tänkande och ser olikheter som en tillgång.

Det är enkelt att förstå ungdomar som känner meningslöshet när skolarbetet enahanda handlar om att minnas information som återges vid ett provtillfälle. Lärande ”på riktigt” handlar om att utveckla och förändra tänkande. Det handlar om att känna, uppleva och skapa. Vi märker när individer lär sig/eller håller på att lära sig; se och lyssna lite extra nästa gång eleverna arbetar i klassrummet! Om vi ger elever utmaningar och stärker deras tilltro till sin egen förmåga kan vi uppmärksamma skillnaden mellan passivt och aktivt lärande. Elever behöver bli personligt engagerade; att lära ska kännas!

Känslor i fokus

Våra känslor styr och genomsyrar allt vi gör därför är det självklart att känslor får ett stort utrymme i min undervisning. Informationsöverföring allena är inte tillräckligt. Undervisningen måste väcka känslor och ta i beaktande elevernas intresse” (Kristiina Kumpulainen, professor i pedagogik). Jag strävar efter att sudda ut gränserna mellan det formella och informella lärandet och ge utrymme för kreativitet. Exempelvis arbetar jag mycket mycket med estetisk läsning i undervisningen. Känslor och läsning hör ihop på ett speciellt sätt; ungdomar behöver tänka och samtala om känslor när de lever sig in i en berättelse. Om elevernas textvärldar och intressen får större utrymme i undervisningen kan de lättare koppla ihop innehållet med det som är känslomässigt viktigt för var och en och därmed fördjupa lärandet.

Kreativitet och interaktivitet

Kreativt tänkande behövs i all undervisning. Artificiell intelligens kommer inom kort att kunna sköta en stor del rutinmässiga uppgifter. För människor återstår uppgifter som saknar en färdig och tydlig lösning menar forskare Katri Saarikivi. I undervisningen ska vi ge elever möjlighet att utveckla kompetenser som är aktuella nu och framåt, exempelvis kreativitet och interaktivitet. Elever behöver kompetenser för att hantera förändrade situationer och stora utmaningar. Saarikivi menar att skolans viktigaste uppgift är att undervisa i inlärning. I mitt uppdrag som speciallärare undervisar jag i lärande och design av lärmiljöer som är tillgängliga. Elever behöver utbildning i hur man lär sig att lära och hur man genom väl valda strategier blir bättre och bättre på det. Frågan som verktyg är att rekommendera om vi vill (och det vill vi) att eleverna ska utveckla ett kreativt tänkande. De bästa frågorna utgår från elevernas tankevärldar. Att fördjupa sina kunskaper kan vara detsamma som att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, fördomar och generaliseringar (Hyltegren & Lindqvist, 2010). Bilden på Thomas Edison, som hänger i mitt klassrum, påminner oss om vikten av att aldrig sluta försöka, att se möjligheter istället för hinder och att olikheter är ett måste i en föränderlig värld; I have not failed. I have just found 10 000 ways that wont work.

Entreprenöriellt lärande

Utflykter och virtuella material öppnar skolans dörrar till den omgivande världen. Den läroboksbundna pedagogiken har nått vägs ände, berättar professor Leena Krokfors. Hon menar att den förhindrar lärare att utnyttja fantastiska möjligheter att samarbeta med andra aktörer utanför skolan. Entreprenörskap är ett givet inslag i min undervisning eftersom det ger eleverna möjlighet att utveckla viktiga kompetenser för att lyckas väl i utbildningssammanhang, i arbetslivet och i samhällslivet. Det handlar om att ta fram och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende (Skolverket). I undervisningen får eleverna uppleva lärande ”på riktigt”, dvs. att deras lärande och utveckling också får betydelse för någon annan; att de får ägna sig åt problemorienterat lärande och livsvärldskunskap i syfte att påverka, skapa, förändra och utveckla. Medskapande är nyckeln för att väcka intresse och engagemang. Medskapande betyder att elever får möjlighet att påverka och forma undervisningen tillsammans med lärare och elever. Det är vad jag kallar för kreativ design för lärande. En av lärarens viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för elever att vilja, kunna och våga vara medskapande.


Berätta för mig och jag glömmer.

Undervisa mig och jag minns.

Engagera mig och jag lär. (B. Franklin)


Länkar

http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/entreprenorskap

2016-10-19

https://www.helsinki.fi/sv/aktuellt/forskare-vill-revolutionera-undervisningen-i-skolan

2016-10-19

Hyltegren, G. & Lindqvist, L. (2010) Att utveckla elevers tänkande: en teoretisk praktika. Liber.

Lärare ett kreativt yrke?!

Varför njuter vissa lärare på jobbet varje dag medan andra tvivlar på sitt yrkesval? Min närmaste chef gav mig en förklaring idag: Man kan ha ett stort pedagoghjärta. Mitt pedagoghjärta är större än flera andra hjärtan jag har. Varför?

Redan när jag skrev för fyra veckor sedan funderade jag kring det faktum att jag fortfarande njuter nästan varje dag på jobbet trots pågående debatt om skolans misslyckanden, kollegor som lämnar jobbet och dålig löneutveckling. En del av förklaringen finns naturligtvis i att jag på många sätt varit lyckligt lottad. Att utbilda mig till lärare var självklart, inspirerad av en mycket pedagogiskt engagerad pappa. Jag var som man väl alltid är kritisk till min tid på lärarhögskolan, men i perspektiv innehöll den en mycket viktig del nämligen praktik i en hel termin (med lön) och successiv inskolning i jobbets alla delar. Med mig i bagaget hade jag både pedagogik och metodik. Jag hade fått verktyg att planera undervisning, verktyg som innefattade allt från hur man skapar motivation och individanpassning till att aktivitet och samarbetsträning var viktigt. Jobbet är något av ett hantverk och det krävs kreativitet för att lyckas. Läraryrket är ett kreativt yrke hävdar jag. Det syns tydligt i det faktum att många av mina kollegor runt om i landet skapar i bl. a färg, form och musik. Jag är inte så duktig just på det men använder min kreativitet för att skapa när jag planerar min undervisning. Hur menar jag? Utifrån Lgr 11 och vad vi kommit överens om på min skola kan en första tanke kring vad som ska ske i klassrummet komma på spinningcykeln, i joggingspåret eller en sen kväll i tvättstugan. Nu senast från ett ”Hjälp!sms” från en förälder. Idén vilar sig och utvecklas och så kommer det kanske viktigaste beslutet, hur ska jag motivera just mina elever till temat, uppgiften, att utföra experimentet, läsa texten eller räkna talen. Jag tror ni känner igen er, så vart vill jag komma? Innan jag kommer till min fundering måste jag tydligt säga att jag inte är emot samarbete, inte är emot att vi hjälps åt för att minska arbetsbördan, delar lyckade erfarenheter … o s v. Mina funderingar rör sig istället kring att så många som säger sig ”inte hinna med” och ”inte orka” söker lösningen i färdiga kit. Läromedel med färdiga upplägg och ”hundra komponenter”, arbetsböcker utformade så att dom ska passa alla elever i hela landet och med alla olika bakgrunder och förutsättningar, s k lektioner (oftast ett arbetsblad) på olika hemsidor och uppgifter som kollegor gjort för sig och sina elever. Gå in och sök på internet och du får många, för många, träffar på ditt sökord. Vilken idé är bäst? Vad ska jag väja? Kommer vi att hinna alla uppgifter i boken? Individanpassningen, anpassning till en enskild elev eller till din grupp av elever och till dig försvinner på vägen. Bara genom att skriva om detta känner jag glädjen i jobbet dö och stresspåslaget öka. Läraryrket är ett kreativt hantverk. Se dig om i din vardag. Ta en promenad i det vackra höstvädret tillsammans med dina elever, gå igenom klasslistan och hitta yrkeskunnigt folk bland föräldrarna som kan komma och berätta om sin vardag, lek en lek, använd det som händer i idrott, musik och slöjd och i samhället utanför din skolan, låt dig inspireras i kollegiala samtal om undervisning… det finns tusen möjligheter att arbeta med språket, engelska och matematik utifrån detta. Det gemensamt upplevda och nära utgör ibland motivation nog för eleverna. Om inte kommer din kraft att räcka för att kreera en bra uppstart eftersom arbetet har sin grund i dig och kan omformas utifrån vad som händer i klassrummet och inte efter vad som står på nästa sida eller händer 50 mil bort. Undervisningen kommer också att bli mer varierad vilket skapar nyfikenhet och intresse. Jag tillhör just nu den skara lyckliga pedagoger i landet som fått planera och genomföra en lägerskola under tre dagar i vackert väder dessutom. Denna gemensamma upplevelse genererar så mycket arbete/idéer i alla ämnen att den tid jag har med mina elever i klassrummet inte riktigt räcker till. But I will make the most of it!! Så gräv där du står!

Gunilla ... läs mer

www.filuren.nu

http://www.svd.se/alskar-sitt-jobb-efter-41-ar-som-larare/om/svenska-skolan

Ansvarskultur och möjlighetsmissar

Att starta en ny skola innebär många utmaningar och möjligheter. För att ta vara på möjligheterna och ta oss igenom utmaningarna jobbar vi med att skapa en ansvarskultur på Glömstaskolan. Men vad innebär det egentligen? Och vad behövs för att en ansvarskultur ska kunna få fäste?

– På Glömstaskolan jobbar vi med ansvarskultur. Här kommer aldrig íngen´, ´någon´, ´vem´ eller ´man´att få jobb. Vi tar gemensamma beslut utifrån organisationens bästa – du har mandat att ta beslut!
– Men så bra, det har jag verkligen saknat.

Exakt de orden i den kombinationen har vi kanske aldrig sagt, men det är inte långt i från verkligheten när vi ser tillbaka på alla de anställningsintervjuer vi haft sedan våren 2015. Vi har med tryck och emfas framhållit att vi önskar skapa en organisation som är mindre toppstyrd än vad vi är vana traditionellt och att det innebär att vi måste leva och andas en ansvarskultur tillsammans. Något som ideligen mötts av applåder.

Men finns det då ingen baksida med en ansvarskultur?


Som med allt så finns det så klart situationer där ansvarskultur upplevs som främjande och uppfriskande och situationer då det känns tungt och omöjligt. För att leva i en ansvarskultur innebär också att jag måste stå till svars för mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina handlingar - eller de handlingar jag faktiskt valde att inte göra. Och det är få saker som kan upplevas så betungande som att ta ansvar för sina misstag.

– Ann, hur tänkte du nu? Varför prioriterade du att skriva ut foton istället för att på ett närvarande sätt möta upp eleverna när de kom in från utevistelsen?
– Jag tänkte att vi behöver få bilderna utskrivna om eleverna ska arbeta med dem under kommande undervisningspass.
– Men nu blev det rörigt för eleverna då de inte visste vad de skulle göra när de kom in och det inte fanns någon närvarande vuxen som fångade upp dem. Då kunde vi ändå inte arbeta med bilderna, eftersom att halva lektionen gick åt till konflikthantering. Något vi kunde förebyggt om du var mer närvarande. Blev det bra?
– Nej.
– Vad har vi lärt oss av det då?

En mycket positiv sak som kommer med vårt arbete för att skapa en ansvarskultur, är att vi öppnar upp för samtal som dessa. Att mötas av en kollega som frågar hur jag tänker i en viss situation ska vara helt naturligt och accepterat. Vi gör det för att vi vill varandra väl och gör varandra bra. Inte för att sätta dit en kollega. Vi utvecklas tillsammans. Vi skapar en kultur där det är okej att göra misstag och vi tänker på samma sätt med vår egen utveckling som vi tänker kring elevernas utveckling; misstag är missar som ger oss möjligheter att få syn på hur vi borde gjort istället och på så sätt bidrar det till vårt lärande och vår utveckling. Misstag är helt enkelt möjlighetsmissar.

Skavsår är utveckling


Nu är det så klart inte alltid så att ansvarskultur landar klockrent i en överenskommelse om vad som är rätt och vad som är fel. Det finns också situationer där jag kan tycka att jag gjort helt rätt prioritering, medan någon annan upplever att jag gjorde helt fel prioritering. Och kanske har vi båda rätt utifrån våra egna perspektiv. För att det ska fungera gäller det att skapa en kultur där olikheter och oliktänkande är accepterat. Där vi kan få bli lite irriterade på varandra för att vi inte ser på saken på samma sätt, men där vi hittar vägar att samarbeta ändå, på väg mot vårt gemensamma mål. Det handlar om det där höga taket som så många pratar om, men som ofta är så svårt att hitta. En kultur där det är okej att det skaver lite ibland, för att vi vet att när det skaver utvecklas vi. Finns det inga skavsår så står vi stilla.

Att starta upp en ny skola är en prövning. Det är också lika roligt som det är svårt. Lika utvecklande som det kan vara frustrerande. Det är ett tätt samarbete där alla i organisationen gnuggas mot varandra och friktion uppstår, och det är den utmanande friktionen utanför bekvämlighetszonen som utvecklar oss som mest. Att jobba med att skapa en ansvarskultur innebär att vi arbetar med att både stå för våra egna möjlighetsmissar och att acceptera andras – även när vi inte håller med varandra om vad som är en miss eller inte. Vi vet att obekvämt kan också vara bra, för utanför bekvämlighetszonen sker den största utvecklingen.

Framtidsspaning - TPACK, UDL och läslyftet

1:1 innebär fantastiska möjligheter om det finns en digitaliseringstrategi...

Hur ska datorer användas för att bli verktyg i utveckling av undervisning och lärande?

Mitt besök på Bokmässan i Göteborg och i synnerhet föreläsningen Lägre Pisa-resultat i matematik med datorer i undervisningen? av Daniel Barker och Per Kornhall inspirerande mig att berätta om vårt kollegiala samarbete på gymnasiet (Introduktionsprogrammen). Kornhall beskrev en välkänd problembild (”System Failure”) gällande hur man använt IT i skolan och Barker presenterade en väg att vända problemet till en möjlighet, dvs. hur digital teknik kan ge stöd åt undervisning och lärande. Barker lyfte fram vilket fokus som behöver ändras; från elev + dator till fokus på läraren. Vi vet vad vi har dvs. 1:1, men den stora och viktiga frågan är vad vi gör med det vi har och vilka effekter vi förväntar oss att få?

Det är inte ok att dela ut en dator till varje elev utan att ha en genomtänkt strategi för undervisningen . 1:1 satsningen och internet i skolan innebär fantastiska möjligheter för lärare att forma multimodala lärmiljöer, men det kräver kreativt tänkande och samarbete. Det handlar om inkluderande digitala lärmiljöer som intensifierar elevernas lärande och bidrar till utveckling av betydelsefulla kompetenser som behövs i en snabbföränderlig värld. Vi vet inget om framtiden, men troligen kommer den skola vi är vana vid inte existera. Skolorganisationen och lärarens roll förändras och undervisningen kommer inte vara sig lik. Hur nyttjar vi tekniken och internets möjligheter fullt ut och hur möjliggör vi för alla elever att få tillgång till alla aspekter av lärande samtidigt som vi stärker elevers språk- och kunskapsutveckling? Mitt fokus i texten handlar om hur lärare genom kollegialt lärande kan designa undervisning i en 1:1 miljö.

Lärares fortbildning - Design av undervisning

Om lärare inte har tillräckliga kunskaper och förutsättningar för att arbeta med 1:1 och ett uppkopplat klassrum blir det problematiskt. Barn- och ungdomar betalar ett högt pris när de med sin Chromebook befinner sig på internet utan karta och kompass. De får tillgång till ”hela världen” genom några få knapptryck och ger sig ofta ut på stormigt hav utan beredskap. De översköljs av information, vilket innebär att de behöver överlevnadsstrategier. Det jag försöker förmedla är att varje lärare (det är inte upp till var och en) behöver en genomtänkt plan för att arbeta med en dator per elev i klassrummet. Lärares fortbildningskultur förändras och det kollegiala lärandet är i fokus. Att designa undervisning är inget ensamarbete. Det handlar om dynamiska utvecklingsteam där det ingår olika kompetenser; var och en kompetens berikar på sitt sätt.

När jag handleder kollegor i hur man designar undervisningen i en 1:1 miljö börjar vi alltid i den pedagogiska grundsynen. Anledningen är självklar eftersom vi inte kan tänka i gamla spår när vi integrerar teknik och formar ”modern” undervisning. Fortbildningen kopplas därför ihop med ramverket Universell design för lärande (UDL). Tanken är att sudda ut gränserna mellan allmänpedagogik och specialpedagogik så att fokus flyttas från individnivå till organisation- och gruppnivå. I uppstarten i våras läste alla lärare boken Forskning för klassrummet och skrev reflekterande digital läslogg som delades i Classroom. Efter sommarlovet aktualiserades läsloggen igen via ett kollegialt samtal där vi använde LÄR-PAR metoden.

Läslyftet och modulen Textarbete i digitala miljöer integrerades i fortbildningen under hösten, vilket var ett självklart val med tanke på att alla lärare arbetar i en 1:1 miljö. En framgångsfaktor i det kollegiala lärandet är att rektor är involverad och att behovet av fortbildning utgår från elevernas och lärarnas behov.

Kreativa, nyskapande och inkluderande läranderum

En dator till varje elev och fri tillgång till internet i undervisningen ger oss stora möjligheter att arbeta kreativt och nyskapande, men det innebär också ansvar. Ansvar för att alla elever utvecklar viktiga förmågor som är nödvändiga i ett informations- och kunskapssamhälle exempelvis metakognitiv förmåga, samarbetsförmåga, initiativförmåga, problemlösningsförmåga, kritiskt tänkande, ansvarsförmåga, kommunikationsförmåga osv. I en modern skola planeras och formas undervisningens innehåll och didaktik med stor hänsyn till elevernas olika textvärldar. Vårt uppdrag är att ge eleverna förutsättningar för demokratiskt inflytande och aktivt medborgarskap och en viktig pusselbit är att i skolan arbeta med strategier för att kunna navigera i ett svåröverblickbart medielandskap. Det digitala läsandet och skrivandet innefattar många olika läspraktiker och multimodala resurser beroende på situationen, dvs. var vi läser, hur vi läser, med vilken teknik, i vilket syfte och i vilken situation (Skolverket. Textarbete i digitala miljöer).

Vi behöver skapa balans mellan de texter lärare väljer ut och de texter eleverna läser av eget intresse. Förutom att deras literacies får större utrymme i undervisningen skapas också ett mer öppet klassrum där ungdomar får möjlighet att samtala om olika tankesätt och värderingar. Vad vet du om dina elevers textvärldar utanför klassrummet? Fastna inte i antaganden utan låt varje elev ge röst.

I samband med Läslyftet gjorde jag och mina kollegor en undersökning om elevernas textvärldar och delningskulturer på internet. I min undersökning framgick många intressanta textvärldar som under kursens gång ska integreras. Jag vill lyfta fram betydelsen av att både läsa texter på internet och i pappersform. I undervisningen ska eleverna få möjlighet att utveckla god läsförmåga, vilket innebär att både kunna läsa linjärt och icke linjärt samt med god förståelse. Det är också viktigt att kritisk och kreativ läsning får större utrymme i undervisningen. Bilder och filmklipp är väldigt effektivt att ”läsa” för att stärka läsförståelsen och kritiskt tänkande. Fördjupning kring läsmodeller som är användbara för att läsa och förhålla oss till digitala textstrukturer skriver jag gärna om i ett annat inlägg. Att navigera och läsa på internet kräver en genomtänkt strategi därför har vi som jag tidigare skrev valt att utgå från modulen vi arbetar med i Läslyftet.

TPACK

Att arbeta i en 1:1 miljö handlar om att använda tekniken i undervisningen, men aldrig tappa didaktikens kärna. I Läslyftet presenteras ramverket TPACK (teknik, pedagogik och ämnesinnehåll + människa) vilket är en teoretisk modell som bidrar till en mer medveten användning av teknik i undervisningen. En lärares kompetens kan inte förstås som en fråga om enbart pedagogiska kunskaper eller om att enbart vara en ämnesexpert. Läraren har också den unika kompetens som ligger i att kunna kombinera ämneskunskaper med pedagogisk skicklighet. I en 1:1 miljö är det viktigt att ”hur-frågan” får fler dimensioner. (Tallvid, M. Planring av undervisning där ämnesinnehåll, didaktik och teknik integreras. Läs och skrivportalen, Skolverket).

Redan i planeringsstadiet integreras tekniken. På vilket sätt kan tekniken nyttjas för att utföra sådant som inte skulle vara möjligt annars och för att göra lärandet mer effektivt? Tallvid skriver att tekniken formas i samspel med användarna och därmed påverkar vad som sker i klassrummet. När lärare använder tekniken översätts, anpassas och förändras tekniken på ett sätt som passar dem och deras undervisning.

Om läraren i en 1:1 miljö väljer att inte integrera datorn i ett sammanhang är det viktigt att klargöra ”spelreglerna” för eleverna annars kommer de troligen att fastna i något bortom det som sker i undervisningen. Eleverna behöver träna på att ta större ansvar för lärandet i en 1:1 miljö. Fokus på nyckelkompetensen att lära att lära, som jag skrev om i tidigare inlägg, är ett måste.

Google Classroom

Google Classroom ger oss lärare möjlighet att använda och anpassa tekniken efter olika behov. Förutom att det ger god struktur gällande innehåll, uppgifter, resultat etc. så möjliggörs också formativ bedömning på ett smidigt sätt. Anpassningar på flera nivåer är möjliga; klass/grupp/individ. Allt dokumenteras i Drive, vilket gör det lätt att följa varje elevs progression och behov. De absolut största vinsterna är att det förbättrar kommunikationen mellan elev - lärare och elev-elev, synliggör lärandet samt stärker samarbetet. Vi behöver skapa lärandemiljöer som uppmuntrar och förmedlar att samarbete är nödvändigt för att bidra till förändring och utveckling. Elever ska utbildas i att tänka, utbyta idéer med varandra, hitta lösningar, pröva och ompröva, reflektera, resonera och producera i samverkan. De kan tillsammans föra varandras lärande framåt (aktivera eleverna som läranderesurser för varandra.). Det ett barn idag kan göra med stöd, kan hen göra på egen hand i morgon (Vygotskij). I det sammanhanget vill jag lyfta fram samtalsmodellen Peer-Instruction (think- pair -share).

Förutom samarbetslärande m.m. är Classroom utmärkt när det handlar om att genomföra snabba anonyma utvärderingar av undervisning och lärande så att nästa lärtillfälle kan designas på bästa möjliga sätt för eleverna. Ytterligare en vinst är att kollegor kan arbeta tvärvetenskapligt, följa lärprocesser och göra bedömningar tillsammans, vilket gynnar elevernas lärande.

När jag handleder kollegor i Classroom visar jag ett autentiskt klassrum där jag själv arbetat med 1:1 (Chromebook) Google Classroom och TPACK i kombination med UDL och språk- läs- och skrivutveckling. Jag tror mycket på praktiknära fortbildning där Learning by doing (Dewey) är i fokus. Under min handledning utforskar kollegor tillsammans Classrooms möjlighter och begränsningar, vilka arbetssätt, appar och tillägg som är användbara och i vilket syfte, vilka appar som valt bort samt vilka effekter de haft i undervisningen och på elevernas lärande. En utmaning i fortbildningsarbetet är, som alltid, möjligheter att finna gemensam tid för kollegialt lärande. Det löser vi genom att sprida ut våra fysiska träffar under året med i fokus på kontinuitet, samt samverka i ett digitalt rum (Classroom) precis som vi gör med eleverna i undervisningen.

Universell design för lärande- Inkludering i fokus

För att säkerställa att alla elever oavsett behov och förutsättningar ska ha tillgång till alla aspekter av lärandet arbetar vi också utifrån ramverket UDL, vilket handlar om 3 principer: flexibilitet gällande hur information presenteras, hur elever uttrycker och visar sina kunskaper och färdigheter samt hur de engageras i undervisningen. Ramverket innebär att minska hinder redan i planeringsstadiet och öka anpassningsgraden på olika sätt, ge mycket stöd och stimulera till lärande och utveckling. Det innebär också att ha höga förväntningar på alla elevers prestationer. (Mitchell, D. (2015) Inkludering i skolan – Undervisningsstrategier som fungerar).

Avslutning

I skollagen framgår det tydligt att varje elev ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. (SFS 2010:800) För att lyckas stimulera och utmana alla elever nu och framåt behövs ett helhetsgrepp på tillgänglig utbildning. Att forma dynamiska tillgängliga lärmiljöer med hjälp av digital teknik och internet tillsammans med kollegor är fantastiskt spännande och lärorikt. Jag arbetar utifrån ett normkritiskt perspektiv för att få syn på det som hindrar individer att lära och utvecklas optimalt. Fokus har flyttats från individperspektiv till lärmiljön och organisationen runt eleverna. Arbete med Chromebook, Google Apps, TPACK, UDL och Läslyftet i kombination ökar möjligheterna att anpassa undervisningen utifrån elevers olika behov, förutsättningar och intressen. Variationsrika lärmiljöer möter, utmanar och berikar mångfalden samt leder till ökad måluppfyllelse. Traditionellt har den svenska skolan i stor utsträckning anpassat lärmiljöer i efterhand då hinder uppstått, men i inkluderande lärmiljöer sker anpassningarna från början så att de undanröjer hinder och är tillgängliga för alla. Syftet är som Mitchell (2015) uttrycker det förmontering och inte eftermontering. Eleverna får uppleva nya lärandesituationer genom att modern digital teknik i inkluderande lärmiljöer, använts på ett genomtänkt sätt för att bredda och fördjupa lärandet.

Genom samundervisning och handledning arbetar jag i olika arbetslag för att stärka det kollegiala lärandet; lärare får en möjlighet att mötas i lärandet, nyttja sin professionella kunskap, genomföra förändringar, dokumentera, dela och kommunicera. Konceptet som helhet är designat för att ständigt förbättras och utvecklas genom kollegialt samarbete. Den teoretiska utgångspunkten är Helen Timperleys modell från professionell utveckling till professionellt lärande (Timperley, H. (2014) Det professionella lärandets inneboende kraft). Vår utmaning framåt är att hjälpas åt, hålla fokus på rätt sak och vara uthålliga. Vi vet att det tar tid innan utvecklingsarbete visar tydliga resultat.

Maria Glawe




Estetiska lärprocesser

"Memorerande av fakta prioriteras framför kritiskt tänkande och kreativitet – även i ämnen som bild, slöjd och musik." Det visar Marie-Louise Hansson Stenhammars forskning kring estetiska lärprocesser i skolan.

Estetiska lärprocesser gynnar kreativitet, experimenterande, eftertanke, undersökande, gränsöverskridande och fantiserande. Trots det får de estetiska värdena allt mindre plats i grundskolan.


Jag förvånas ibland över hur krångligt det verkar att vara för många lärare att låta de estetiska värdena genomsyra högstadievärlden, som om det liksom utesluter något annat istället för låta handen omsluta helheten. Det formas en prestationsstyrd undervisning, i någon sorts rädsla för dalande resultat (se PISA) och med den typen av fostran prioriteras tysta och målmedvetna barn, vilket de flesta barn av idag helt krasst faller utanför. Grunden borde ligga i att variera sin undervisning genom estetiska lärprocesser och multimodalt lärande (kommunikation) och låta det omsluta grundskolan, då det rent faktiskt också ger koncentrerade, engagerade och motiverade elever.

I de lägre åldrarna är sättet att söka kunskap genom experimenterande och kreativa alternativ större, men ju högre upp i grundskolan eleverna kommer desto mer avestetiserad blir undervisningen. Förvånansvärt även i ämnen som bild, musik och slöjd. Marie-Louise Hansson Stenhammar menar i sin avhandling "En avestetiserad skol- och lärandekultur. En studie om lärprocessers estetiska dimensioner" att undervisning som prioriterar memorerande av fakta även kan omfatta de estetiska ämnena och hon poängterar vikten av lärare som är medvetna kring sin undervisning och av kreativa processer för att undvika att hamna i reproducerande. Hansson Stenhammar menar att många lärare inte omfattar elevernas egen kreativitet utan istället ställer upp redan givna former som undervisningens arbete skall resultera i. Det vill säga reproducerande processer och att elever som kommer med egna idéer, och på egen hand börjar att experimentera varken uppmärksammas eller uppmuntras utav läraren. Det är en intressant aspekt utifrån att vi lärare tappar många elevers motivation genom denna typ av undervisning, något som Mona Liljedahl beskriver utifrån sin forskning kring särbegåvade barn. I tidningen Specialpedagogik 2016-09-02 ger hon ett målande exempel: "En särbegåvad pojke, som jag har haft som elev, fick en uppgift på bvc där han ombads klippa ut en cirkel. Det är ett standardförfarande för att testa motoriken. Pojken klippte en perfekt spiral i papperet i stället, vilket bvc-sköterskan inte var nöjd med. Det skulle ju vara en cirkel – inte en spiral! Att en spiral var långt mer avancerad tänkte hon inte på."

Att sammanföra handen, med det digitaliserade berättandet gör det hela mottagligt - eleverna skapar, kommunicerar och visar hur de resonerar genom olika teckensystem (ord, mönster, gester, linjer, färger, ytor eller ljud) och kan därmed visa sina kunskaper på många olika vis. Estetiska uttryckssätt (drama, film, musik, konst m.m) är betydelsefulla och fyller en viktig funktion för att kunna lära eleverna att kritiskt granska, göra sina röster hörda och delta aktivt i samhällslivet. En viktig aspekt av detta är att de estetiska processerna skrivs fram i alla skolans ämnen men Hansson Stenhammars avhandling visar att betydelsen behöver uppvärderas för att nå dit.

Min fråga blir, skapar mer lektioner i matematik verkligen en större förståelse för matematik? Handlar det inte mer om hur vi lär ut än om tidens omfattning?


Se gärna den här inspirerande filmen av Jörgen Axelsson och lyssna på det smarta barnet som apropå varför de jobbar med estetiska lärprocesser säger "...det är utvecklande för hjärnan...".

I filmen får vi inblick i projektet "Estetiska lärprocesser", ett samarbete mellan Ateljén på Kalmar Konstmuseum och Vasaskolan i Kalmar.