Lärarförbundet

Klassrumsmagi och två P.S värda att undersöka

"I veckan har jag sammanfattat läsåret tillsammans med skolledning och kollegor. Gjort avslut. Satt punkt. Pustat ut. Men ännu viktigare. Man vågar knappt ta orden i sin mun. Jag har börjat tänka nytt. Tänka augusti." Ellinor Lundsten blickar framåt i terminens sista inlägg i Förstelärarbloggen.

Ungefär var tredje år återkommer dagen.

Dagen då outfiten väljs ut med särskild eftertanke.

Dagen då pirret i magen gör morgonloopar.

Dagen då två extra blickar i spegeln är det naturligaste som finns.

Jag känner inte riktigt igen mig själv.

Det har ju gått mer än tjugo år av frökenkonster.

Men jag beter mig som om det vore första dagen på nya jobbet.

Kanske skulle jag ha packat ner min trollstav, sprängdfylld med glitter?


Så sitter jag plötsligt där.

I ring på golvet. På samlingsmattan.

Tjugosju ögonpar tittar på mig.

Nyfiket. Blygt. Piggt. Avväpnande.

Vem är hon? frågar de sina fröknar.

Fröknarna, som lagt grunden för vad skola kan vara för något.

Varit tryggheten i snart ett år.

Släpper taget för en stund.

Ögonblicket att kasta sig ut är inne.


Stämningen är högtidlig.

Några av eleverna har redan förstått vem jag är.

En pojke sitter med axlarna uppe vid öronen.

Så allvarlig.

Han har förstått - men inte godkänt mig ännu.

Jag får ordet. Vad ska jag säga?

Jag vill ju precis här och nu börja vår resa tillsammans.

Vinna många förtroenden.

Så jag har dem med mig.

Så de kan se fram emot vårt samarbete.

Och andas ut så klart.


Jag presenterar mig kort.

Barnen gillar att jag är mamma till två barn i deras ålder.

De ler åt vetskapen om mitt svarta hus och flipperspelet hemma.

Några har storasyskon som känner mig.

När jag avslutar med att jag fått äran att bli deras fröken när de börjar ettan, sjunker axlarna på den allvarliga pojken.

Hans ansikte lyser upp.

"Tur! " viskar han till sin kompis. "Hon är inte en arg fröken. Hon är glad."


Sedan inträffar något unikt under den halvtimme som följer.

Alla små händer viftar.

Många viktiga frågor ska ställas och många viktiga saker måste avslöjas.

Jag får veta när de fyller år och vad de tycker om att göra.

Jag får deras sommartankar.

Men bäst av allt.

Vi har klickat och det är så himla coolt.

Vi bygger redan en relation, trots att det är vårt första möte.

En stund klassrumsmagi har hänt.


I veckan har jag sammanfattat läsåret tillsammans med skolledning och kollegor.

Gjort avslut. Satt punkt. Pustat ut.

Men ännu viktigare. Man vågar knappt ta orden i sin mun.

Jag har börjat tänka nytt. Tänka augusti.

Att klicka hem nya läromedel tvingar mig att planera.

Bara lite.

Det får ju inte gå till överdrift.

Men visst är det roligt?

Att skapa inre bilder av äventyret höstterminen.

Det skapar lågstadielärarpirr.

Sista sushilunchen blev astrevlig men blåsig.

Lämnade skolbyggnaden med känslan av att ha allt framför mig.

Och när klockan ska börja ställas tidigt igen.

När det är dags att träffa alla.

Packa upp kartonger och möblera klassrum.

Göra fint, tryggt och hemtrevligt.

Känns det fett fenomenalt att ha världens bästa jobb!


Moa Wallins bilder har en magnetisk förmåga

P.S ett – Arktibus ögon!

Ett nytt läromedel, med bilder sällan skådade i sammanhanget, utgår från högläsning, spänning och sådant barn är intresserade av på riktigt. Ligger och lurkar hemma. Vill bli dissekerat och byggas ut. Moa Wallins illustrationer får mig att vilja plocka upp böckerna varje gång jag ser dem. En kreativ lärarskalle är, som ni säkert känner igen, svår att pausa även under lov.

P.S två – Googla dyspraxi!

Jag känner en helt fantastisk häftigt smart liten kille som går på mellanstadiet – men skriver bokstäver och siffror som om varje gång är den första. Den uppförsbacken... Hans olydiga hand skriver inte mer läsliga och strukturerade berättelser i en liten grupp. Detta måste vi lärare ta reda på mer om! Hade vi ägt kunskapen som krävs hade många elevers skolgång blivit betydligt bättre.

Till nästa läsår, bara var:-).

:://Ellinor


Att lyfta lite i taget

Hur kan ökad förståelse för hjärnans funktion bli en tillgång i skolarbetet? Hur lockar man barn till att berätta ur hjärtat? Ellinor Lundsten, förstelärare inom grundskolan med inriktning på läs- och skrivutveckling, skriver om vad som fångade henne på SETT-mässan och Läs- och skrivdagen.


Under två hela dagar har jag haft förmånen att besöka olika läroplatser för att få ny input till min lärarprofession. Hjärnan älskar tiden som bara plötsligt finns där.

Minuter att reflektera över vem jag är som lärare.

Minuter att reflektera över vem jag är som lärare. Timmar till att sortera, värdera och jämföra ny kunskap med allt jag redan vet och bär med mig. Hjärtat känner direkt när föreläsarna träffar rätt, i hela kroppen. Ny kunskap gör det med oss lärare. Vi blir nästan som barn på julafton när vi får ja till att gå på den där efterlängtade fortbildningsdagen. Därför går vi alltid all-in väl där. I den alltid långa kön till toaletten- pågår utveckling. I samtalet med kollegorna - pågår utveckling. Hemma efteråt, när vi packar upp massor av fina foldrar och utdrag ur läromedel som väckt vårt intresse - pågår utveckling.

När jag tänker tillbaka på SETT-mässan känner jag mig mycket nöjd och lite full i skratt. För det var inga nya appar eller digitala listigheter som träffade mig och mina kollegor rakt i hjärtat där. Tvärt. Om.



Något för hjärnan

Vi golvades av Skapaskolans arbete med hjärnkunskap och hjärnträning. Christer Holger (grundare och verksamhetschef) och Louise Hellbom (hälsopedagog) berättade behagligt om hur ökad förståelse för hjärnans funktion, hjärnsmarta vanor, meditation och mental träning/fysisk aktivitet blir en tillgång i skolarbetet. Den moderna hjärnforskningen har ökat förståelsen kring eleverna på så många olika sätt. Samtidigt lever vi i en allt tekniksnabbare värld som påverkar vad eleverna behöver för att må bra och lyckas i livet. Underbart att lära eleverna att deras sätt att tänka påverkar hjärnan! Vi vill också börja träna hjärna tillsammans med våra elever på Abrahamsbergsskolan. Rikta uppmärksamhet. Mindsetta. Helst redan i går! Då har vi bockat av hjärnan.

Dags för hjärtat då. Det fanns det mycket av på årets Läs- och skrivdagen;



Något för hjärtat

Dagens huvudtalare, Georgia Heard, kommer jag att bära med mig mycket länge. I hjärtat. Georgia är lärarutbildare, föreläsare, författare, poet och en av grundarna till The Teachers Collage, på Columbia University, New York. Hon berättade om sitt arbete med Heartmaps – autentiskt och kreativt skrivande. Hur hon hittat ett sätt för eleverna att planera sina texter på ett strukturerat sätt som på riktigt engagerar. Lockat dem att berätta från hjärtat. Utmanat dem till att tidigt hitta sin egen berättarröst.

Hon pratade mycket om hur poesi utvecklar barns skrivande. Så coolt - och vilken kontrast till alla "fylleri-böcker" som attackerar oss lärare i skolvärlden. Där finns det utrymme för noll berättarröst Jag tror att Georgias ord landade så mjukt i hjärtat för att jag undervisar skrivning på ett liknande sätt. Jag inspirerar barnen med något att utgå ifrån innan de sätter igång. Inte i en planering i form av ett hjärta, som Georgia. Utan i form av bildserier, text och språksamtal. Tänk vad skrivutvecklingen blommar när man avsätter tid till att inspirera, coacha, följa upp, utmana och uppmana skribenten att hitta sin egen berättarröst. Jag häpnade själv över resultatet! Hjärtat check.

Om jag slutligen ska vara lite cowboy, svinga mitt lasso och sammanfatta fortbildningsdagarna - så känns det lite så här;



Vi står inför en stor digital utmaning.

Fritt fall för många.

Finns ingen bättre tid.

Än just nu.

Att låta hjärta och hjärna.

Innan du slår i marken.

Fånga upp dig.

Lyfta lite i taget.

För att utvecklas tillsammans.

:://Ellinor

Podtips; Holger & Hellbom Hjärnkunskap

Boktips; G. Heard "Heartmaps – elevens väg till autentiskt och kreativt och skrivande"

Nytänkande värdegrundsarbete eller; Mitt i prick – som killars knytnävslag!

Ellinor Lundsten, förstelärare i Stockholm, skriver om ett framgångsrikt och modigt sätt att konflikthantera.

Hon såg det i deras ansikten.

Blickarna fladdrade och fäste inte.

Det viskades förväntansfullt.

Kvävda leenden som exploderade i gapskratt.

Mycket riktigt.

Hon saknade en strumpa.

Ett ögonblick fick hon ingen luft.

Hjärtat sjönk.

Dags igen alltså.

Hon hittade den genomblöta strumpan.

Stoppade omsorgsfullt ner den i ryggan.

Ett krokben slog undan hennes på väg ut.

Pannan kändes mjuk mot den kalla metalldörren.

Bulan kom omedelbart för alla att se.

Händelserna i omklädningsrummet blev ett minne för livet.

Det finns något som inte har förändrats under mina tjugotvå år som lärare på lågstadiet. Hur är detta ens möjligt? tänker ni kanske. Skolan har ju varit försökskanin för hur många trender som helst genom åren. Ni har rätt. Det är inte skolan i sig som stått stilla. Det är eleverna. I synnerhet våra tjejer.

För det händer igen och igen och igen. I varje klass jag haft. På våren i årskurs 2. Det är då det börjar himlas med ögon, skickas lappar, snackas skit, frysas ut. I situationer där killarna slår varandra på käften och sedan är problemet ur världen, spårar tjejerna totalt ur i all sin lättkränkthet och långsinthet. Många av dem skapar konflikter ur ingenting och likt Pomperipossas näsa växer de och kickas igång av att uppmärksammas/plockas ut och samtalas med. I det oändliga, if you please.

Här ser jag det som min förbannade lärarskyldighet att säga STOPP! Sätta gränser. Visa tjejerna. Hit men inte längre. I all sin vilsenhet.

Med läroplanen i ryggraden vet jag att jag öppet ska redovisa och diskutera skiljaktiga värderingar, uppfattningar och problem och tillsammans med eleverna utveckla regler för arbetet och samvaron i den egna gruppen. Detta har jag gjort under mycket lång tid nu. Inte vikt undan. Inte varit rädd. Lyft problemen till ytan. Pang på. På exakt samma sätt som jag undervisar andra ämnen under skolveckan. Resultatet? En harmonisk och nästan helt konfliktfri arbetsmiljö. För både lärare och elever.

Hon såg bokstäverna tydligt.

Stora, nästan studsade de ut från pappret.

Sträckte sig efter henne från den skrynkliga lappen.

Svarta skarpa versaler på alla hjärtans dag.

H O R A

Även en glasögonorm kan läsa det ordet.

En evighet fick hon ingen luft.

Hjärtat stannade.

Dags igen alltså.

Hon kände igen handstilen.

Kastade ifrån sig lappen som om den gett henne en elektrisk stöt.

Belåtna skratt ekade mellan skåpen.

De hade fått som de ville.

Tårarna kom omedelbart för alla att se.

Händelserna i korridoren blev ett minne för livet.

Mina rektorer har genom alla år påtalat att jag arbetat ihop mina klasser så bra. Att det blivit fina grupper med tydlig "vi-känsla". Positiva och nyfikna elever som vet vad som är rätt och fel. Jag kan inte annat än att hålla med. Mina elever har fått lära sig att lösa konflikter gemensamt, öppet och under vägledning av mig. Jag vägrar tro att vi lär oss konfliktlösning på annat sätt än genom de metoder/modeller vi är trygga med och känner igen.

Att på allvar konflikthantera kan vara otroligt svårt och känslosamt för alla. För mig som lärare, för de inblandade eleverna, men även för de elever som inte är inblandade i själva konflikten men hjälper till och kommer med förslag på hur det ska bli bra igen. Alla är med och ingen kommer undan. Tillvägagångssättet vi använder ska vi kunna by heart. I mina klasser är det tillvägagångssättet öppenhet. Jag vet att alla elever kan lära sig av att gemensamt diskutera HORA-lappen eller den blöta strumpan. Hyschande i små grupper, utanför klassrummet, späder bara på. Jag tar ju inte ut särskilda grupper när jag ska ha min första genomgång av strategier för huvudräkning. Så varför nu?

Hon kunde ta på elektriciteten under lektionens inledning.

Deras blickar brände henne varje gång hon fick ordet.

Ibland råkade hon spotta. Cringe. Men det var inte meningen.

Mamma hade pratat om att rocka rälsen.

Men hon glömde nämna att den var värsta mobbingmagneten.

När läraren lämnade klassrummet lyfte handflatorna mot henne.

TYST!

Bläckpennans budskap i deras händer punkterade hennes lungor.

Hjärtat voltade.

Dags igen alltså.

De hade gått tillsammans sedan förskolan. Hon hade varit med.

Nu var hon brutalt utanför.

Utopin om den trygga zonen raserades där och då.

När läraren återvände återgick allt till det normala.

Händelserna i klassrummet blev ett minne för livet.

Jag visar gärna James Nottinghams "The learning pit" när jag förklarar för föräldrarna på våra möten. De undrar så klart varför alla ska vara med på något som "bara rör några få". Det är bra att de undrar, för då får jag förklara. Klassen är tillsammans nere i gropen när vi samtalar om det som hänt. Förslagen, på hur vi ska ställa allt tillrätta, kommer omedelbart. Vi börjar sakta vår klättring. Någon säger förlåt och menar det. Någon delar ut en spontan kram. Vi tittar varandra i ögonen. Vi har, precis som när vi kompisrättar matematikboken, lärt oss av våra felsvar. Vi känner oss nöjda. Alla. Uppe ur gropen. Tills det är dags nästa gång.


För varje konflikt vi löser ärligt, med ögonkontakt under givande samtal, med olika känslor inblandade – blir vi starkare tillsammans. Vi lär oss hur vi ska vara tillsammans. Vi fajtas med hjärtat. All in. Med tårar, rädsla, skratt, oro och vulkanutbrott. Både tjejer och killar.

Tillsammans. Skapar vi relationer. Lär känna varandra på djupet. Använder våra värdegrundskunskaper utanför klassrummet. I livet. Alla kan göra fel och lära sig att göra rätt. Målet är att alla ska må bra och därför är öppet värdegrundsarbete något som måste få ta plats i skolan!

"Sometimes things just happen to you. They just happen.

You can´t help it. But it´s what you do next that counts.

Not what happens, but what you decide to do about it."

Jay Asher, Thirteen reasons why

Surfing mot nya kunskaper - inom ramen för läroplanen

Jag vet inte hur jag gör det. Det bara händer. Det är väl en av många förmågor som vässats till perfektion under tjugotvå händelserika år i yrket. Det händer ofta och det blir bra. Det händer i samspelet mellan mig och mina elever, skriver Ellinor Lundsten i Lärarförbundets Förstelärarblogg.

Jag började att reflektera över detta på allvar, under min förstelärar-meriteringsperiod hos Arete. Går fenomenet ens att sätta ord på? Vi får se. Jag ska försöka. För jag vet att många med mig besitter exakt samma förmåga.

Kanske tycker du att det låter som hokus pokus. Eller så ler du igenkännande för att du redan listat ut vad jag vill komma fram till? Hur som helst. En smula magi är det i alla fall. Inte a la Harry Potter så klart. Det finns inga magiska krafter i min regnbågs-glittrande pekare, vad jag vet - men barnen älskar den!

Under mitt första år som lärare skrev jag ner ALLA detaljer i mitt planeringsblock för att jag behövde det som stöd. Ibland t o m vad jag skulle säga! Jag ville inte glömma något. Min mentor på min första arbetsplats, Anita Östman, kopierade upp ett förtryckt veckoschema till mig - och sedan var jag fast. Inget har hotat veckoschemat under åren, med årsplaneringar och längre pedagogiska planeringar som komplement. Läroplanen sitter i ryggraden. Skillnaden efter så många år är att jag kan freestyla inom ramen för läroplanen (och ibland utanför). Med eller utan trollstav.

Vad är det då som skapar lärande stunder som får oss att tappa andan och känna oss som de proffs på undervisning vi är? Spontana stunder som ger så mycket mer än det man planerat från början?

Ett lyckligt lärarskap? Absolut.

Nyfikenhet trots lång beprövad erfarenhet? Självklart.

En flygande förmåga att fånga unika undervisningstillfällen? Kan inte låta bli!

Ett samspel med elevernas infall och undringar? Elevinflytande skapar engagemang.

Här beskriver jag två exempel på undervisningstillfällen, som uppenbarade sig under årets första skolvecka:

Häxorna

Vi sitter på mattan. Vi sitter i en ring. Vi vill se varandra när äventyret börjar. Alla väntar på att jag ska börja läsa. I min hand har jag Roald Dahls barnthriller ”Häxorna”. Jag har läst den för alla mina elever i årskurs 2 genom åren. En magnifik saga som aldrig går ur tiden. Dagen innan högläsningen (20 minuter varje dag), läser jag kapitlet själv och planerar in specifika stopp i texten som passar vårt språkarbete. Under den senaste läsningen hade jag planerat att vi skulle;

  • sammanfatta bokens tecken som avslöjar att en kvinna är en häxa (cowboyen),
  • förklara orden; testamente, komplikationer, förbarmande, magnifik (detektiven),
  • samtala om vad man behöver förbereda när man ska flytta till ett annat land (aktivera förkunskaper, textkopplingar),
  • fundera på vad meningen ”Efter en månad var vi klara med golvet.” säger oss om pojkarna (reportern).
  • klura på vad det är för en kvinna som iakttar pojken utan att han ser henne (förutspå) och berätta om vi varit med om något liknande.



Som vanligt hade vi stimulerande samtal när vi stannade vid mina inplanerade stopp, men någon av mina elever fascinerades av meningen; ”Jag släppte hammaren och försvann uppåt i det där enorma trädet som om jag varit en apa.” Eleven berättade för oss att författaren hade skrivit så för att apor är jättebra på att klättra. Det hade han sett i Kolmårdens djurpark. Han berättade även att det finns liknelser med djur i, t ex ; ”Arg som ett bi” och ”Klok som en uggla”. ”Då skulle man kunna säga ”Smidig som en apa!” kopplade någon annan tillbaka till boken. Vi fångade undervisningstillfället och listade några liknelser, men även några om oss själva, t ex; ”Lurig som en Leah”, "Teknisk som en Tom". Plusmeny!

Temaböcker

Vi sitter på mattan. Vi sitter i en ring. Vi samtalar om våra nya temaböcker. De är vita och innehåller sidor av färgat sugar paper. Vi pratar om att alla ska få illustrera sin bok. Vi skissar rubriken med blyerts, sedan färglägger vi med tuschpennor och slutligen skriver vi våra namn. ”Vad stor den är!” säger någon. ”Mycket större än A4!” ”Vadå A4?” undrar en ny elev i klassen. Jag repeterar vilka pappersformat vi använder i skolan och hur de förhåller sig till varandra. Det stod inte i planeringen.

”Vilka fina färgade papper, hur blir träd färgat papper?” funderas det från andra sidan ringen. Min förmåga att fånga undervisningstillfällen duckar inte för ännu en plusmeny. Vi tar en diskussion där och då – men ser också två filmer dagen efter. En film handlar om hur träd blir böcker och den andra om hur träd blir tidningar. Klassen är fullständigt förundrade och fokuserade. När vi sett filmerna tar vi fram vår gröna hatt (Six thinking hats, Edward de Bono) och samtalar om vilken ny kunskap filmerna gett oss. ”Jag visste inte att man hällde färgen i pappersmassan!”. Vi kopplar även ihop vår nya kunskap med en del saker vi lärde oss under tema träd, som vi hade i början av årskurs 1.

Vi lärare är ruskigt skilliga när det kommer till situationer som jag beskrivit ovan. Stickspår säger många. Plusmeny är också en fungerande benämning. Våra elevers och ibland våra egna spontana infall öppnar upp för nya kunskaper. Om vi följer dem. Blixtnedslag som bara måste utforskas för att knyta ihop påsen med den röda tråden. För mig känns det som att surfa inom ramen för läroplanen.

Jag hör den komma.

Nästan så jag kan känna den i kroppen innan.

Vågen. Vågen som eleven släpper iväg med full kraft, eller kanske sveper lite försiktigt fram i form av en fråga.

Någon sekund är allt tyst.

Men.

Min lärarhjärna behöver bara ett djupt andetag för att upptäcka undervisningsmöjligheten.

Jag reser mig upp på brädan. Fångar vågen.

Förväntansfullt följer jag den framåt.

Utforskar möjligheten till lärandet.

Tillsammans med mina elever.

I en kick flip.

Utan att ens blinka.

Ge alla samma chans – för en likvärdig skola

fortbildningsförväntan

fortbildningsförväntan

Om vi bortser från alla yttre faktorer – politiker, ekonomi med mera. Vad finns kvar? Jo. Jag. Mitt lärarhjärta. Min aldrig sinande nyfikenhet. Mitt brinnande intresse för skolutveckling. Min feta kompetens! skriver Ellinor Lundsten, grundskollärare och förstelärare i vår förstelärarblogg.

Skolforum 2017 gick ut hårt i år. De valde ett tufft tema att utforska; Ge alla samma chans – för en likvärdig skola. En självklarhet i en drömvärld, men obefintligt i dagens skolsverige. Ett mycket svårt ämne att tala om, tänkte jag i våras när jag blev inbjuden att föreläsa. Nästan som att skjuta sig i foten. Sedan blev allt glasklart.

På grund av politiker, ekonomi och kommunstyre är ju skolan i dag – det minst likvärdiga som finns. Jag bestämde mig för att börja min föreläsning med att lyfta fram alla avgörande förutsättningar som påverkar oss lärare i vårt arbete – och i vårt val av arbete. Förutsättningar som i sin tur så klart också påverkar våra elever.

Ställ verkligheterna här nedanför mot varandra och fråga dig själv; Vad vill jag ha för att må bra och utvecklas i min yrkesroll?


förvalt läromedel vs eget val av läromedel
ingen fortbildning vs fortbildning som förgyller
ensamt ansvar vs samarbete
osynlig rektor vs synlig rektor
omöjligt att påverka vs möjlighet att påverka
elevlärande på skolan vs elevbesök i livet utanför
missnöjeslön vs lön som värdevisare
administration plusmeny vs administration
köpa för egna pengar vs läromedelsbudget
släcka-bränder-möten vs kollegialt lärande
tuffa elever och föräldrar vs trygga elever och föräldrar
trötta hänga-i-gängfritidspedagoger vs aktiva hela-barnet-hela-dagen-fritidspedagoger


Ja, ja. De bästa lärarna ska arbeta i de tuffaste områdena. Har ni hört den förut? De mest utsatta områdena ska kompenseras ekonomiskt. Någon? De elever som är i behov av särskilt stöd ska självklart få den hjälp de har rätt till. Tappade jag er nu? Administrationen ska minska för alla lärare så att ni kan ägna mer tid till det ni gör bäst, undervisa! Sorry. Jag kunde inte låta bli att floskla lite.

Ser ni igenom det överdrivet svartvita i min "vakna-upp-lista" upptäcker ni nog att sanningen inte är så längt borta ändå. Tyvärr...

Under mina tjugo år på lågstadiet har det aldrig handlat så mycket om ekonomi som det gör nu. Förutsättningarna för oss lärare och våra elever är milsvida trots att kommunerna ibland är grannar. Detta gör mig både maktlös, ledsen och asförbannad. Så, ge alla samma chans – en likvärdig skola för alla – jättefin tanke. Men...

Om vi bortser från alla yttre faktorer då? Politiker, ekonomi, skolområden, elever och kollegor mm. Vad finns kvar? Jo. Jag. Mitt lärarhjärta. Min aldrig sinande nyfikenhet. Mitt brinnande intresse för skolutveckling. Min feta kompetens! Jag har ju faktiskt arbetat med undervisning jag tror på – oavsett förutsättningarna. Det är ju det vi gör. Alla fantastiska, drivna lärare som vill utveckla framtidens medborgare. Detta ville jag att min föreläsning skulle handla om. Så från hjärnsläpp och ingen likvärdighet – till kunskapskontroll och likvärdighet. Innanför klassrummets fyra väggar. Min trygga plats.

Nemi 3

min feta komptens

Jag kom till Skolforum hur peppad som helst. Jag hade hittat ett sätt att lyfta fram årets tema på ett sätt som skulle ge kollegor som lyssnade nya idéer och "aha-upplevelser". När vi i C3 tillsammans funderat på vad vi behöver och vill ha på våra arbetsplatser för att utvecklas och må bra presenterade jag; Topp 10 – mina magiska moment som alltid fungerat. Alla moment har en gemensam nämnare; kommunikation. Genom åren har jag haft många studiebesökare i mina klassrum. "Vad mycket du samtalar med dina elever" har varit en stående reflektion. Eller; "Vad mycket dina elever samtalar med varandra". För mig har kommunikation varit ett sjävklart och spännande sätt att nå höga elevresultat.


tänkande hattar

tänkarhattar

Ni ska få topp 2 av mig, innan jag avslutar. Ett magiskt moment. Det handlar om hur man kan uppmuntra och utforska elevernas allt växande intresse för nyheter. Jag och mina elever kallar momentet news reporter.

hela tavlan knökfull med lärande

tavlan knökfull med lärande

1. Förberedelser i skolan

Vi har vid ett flertal tillfällen arbetat:

  • med källkritik,
  • med vad nyheter är och var de finns,
  • med vad nyckelord är och övat på att välja ut nyckelord ur text, film, bok,
  • med att sammanfatta det intressanta i en text, film, bok,
  • med hur vi är aktiva lyssnare,
  • med att analysera, samtala kring och formativt bedöma med hjälp av "Six thinking hats" (Edward de Bono).

artikel

förberedelser hemma

2. Förberedelser hemma

Eleven;

  • väljer ut en artikel,
  • läser artikelns rubrik flera gånger,
  • tar reda på vilken tidning artikeln är publicerad i,
  • väljer ut fem nyckelord,
  • väljer ut fem intressanta meningar och övar på att läsa dem eller berätta om dem.
  • förbereder något att säga till artikelns bilder/fotografier,

Många av mina elever har valt att använda överstrykningspenna eller så ringar de in/stryker under sina nyckelord och meningar.

reflektioner utifrån hattarna

hattreflektioner

3. News reporter i skolan - tidsåtgång: ca 40 minuter

1. Eleven som är news reporter står framför klassen. Klasskamraterna sitter på sina radplatser, så att alla ser (ofta blir det fyra eller fem rader – beroende på klasstorlek) och kan vara aktiva lyssnare.

2. News reportern börjar med att berätta från vilken tidning artikeln kommer och läser rubriken högt. News reportern visar även artikeln för klasskamraterna. Vem som hjälpt till med förberedelserna hemma, hur dessa gick till och varför valet föll på just den artikeln är också intressant. Vi samtalar om och skriver upp nyckelorden på tavlan.

3. Klasskamraterna förutsäger vad artikeln kommer att handla om med rubriken och nyckelorden som ledtrådar.

4. News reportern läser upp/berättar om sina intressanta meningar.

5. Klasskamraterna funderar på om deras förutsägelser verkar stämma nu när de hört de intressanta meningarna.

6. Dags att använda de fyra tänkande hattar vi introducerat så här långt på terminen – för att tillsammans analysera artikeln. Vi använder röd, svart, gul och grön hatt.

Röd hatt – sammanfattar känslorna kring artikelns ämne.

Svart hatt – sammanfattar det negativa i artikeln.

Gul hatt – sammanfattar det positiva i artikeln.

Grön hatt – sammanfattar det kreativa och de nya idéerna vi fått genom arbetet med artikeln.

Vit och blå hatt är på tillväxt :-)

7. Läraren (jag) antecknar allt på tavlan under lektionens gång. Jag är den som dokumenterar det lärande samtalet. Ibland läser jag upp fler stycken ur artikeln högt för klassen. Om det finns andra ord att förklara, än nyckelorden, skriver jag en ny ordlista på tavlan med dessa eller antecknar frågor som dyker upp på vägen. Finns det något ytterligare att förtydliga, hjälps vi åt med det. Jag skriver även ner våra "hattanalyser". Jag dokumenterar även allt arbete kring artikeln på vår särskilda vägg för news reporters.

ordlista

övriga ord att förklara

Hur har elevernas ämnesval landat, undrar ni säkert? Bättre än jag förväntat mig, måste jag svara er. Tidningar som Kamratposten, SvD Junior och den lokala tidningen i området har använts flitigt. Vi har lärt oss massor! Artikelämnet har en tendens att växa under det lärande samtalets gång :-). Vi har samtalat om miljö, sport, Pokémon, mobbing mm. Visste ni att det bor en miljardtrehundrasjuttiosexmiljoneretthundratjugotusen människor i Kina!? Alltid lika häftigt att växa tillsammans genom kommunikation!

Nästa gång jag sitter vid tangentbordet ska ni få fler feta klassrumsverkligheter som fungerar oavsett förutsättningar (Glöm inte att News reporter kan förberedas på läxhjälpen också :-).

Och. Tack Skolforum. För att ni tvingar mig att tänka kring min lärargärning. För att ni skapar en naturlig mötesplats för oss som arbetar i skolan. För att ni ger oss möjlighet att inspireras tillsammans och upptäcka nya saker. En hel dag sår många frön. Frön som sedan gror i klassrummet!

Skolforum påsar

fantastiska medupptäckares nyvunna skatter

:://Ellinor

Fröken med stort F

"När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr."

"När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr."

Ellinor Lundsten skriver om Fröken med stort F. Fröken som gjorde skolan till det bästa som fanns och som påverkade hennes livsöde, trots att ingen av dem visste det då. Idag har hon jobbat som lågstadielärare i 20 år. Vilka berättelser har du från lärarlivet? Dela med dig med #viärlärare.

Jag minns det som det var i går. Vi drog nitlotten! Besvikelsen var lika omedelbar och obekväm som den växande klumpen i min mage. Min fadder försökte trösta mig. Det var ju hennes jobb liksom, eftersom hon var äldre. Ingenting hon sade kunde få mig att tänka om och när det ringde ut ställde jag mig demonstrativt i höstregnet. På den asfaltsklädda skolgården kunde ingen se mina tårar. Fluga! Vi skulle forska om något som inte var det minsta sött eller spännande men däremot irriterande påfluget.

Jag minns det som det var i går. Min text, limmad på rött vackert papper, mot den bruna vävtapetsväggen. Den bekanta doften av pappersmassa spred sig i små moln över bänklocken, varje gång vi limmade. Inuti hade jag också små lätta moln. Pirrigt stolt över att min text skulle möta andra ögon. Uppgiften var att skriva om rädslor. Om sådant man helst bara ville gömma eller glömma bort. En del sanningar skavde mot vävtapeten. Vi vågade vara ärliga. Jag skrev att jag var rädd för ormar. Att de var slemmiga. Ett nytt ögonpar påpekade högljutt inför några klasskamrater att ormar inte alls var slemmiga, utan torra. Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om ormar.

Jag minns det som det var i går. Min första läsebok. Aldrig tidigare öppnad. Lockande med olästa blad. Jag höll andan när blyertspennan mötte insidan av pärmen. Så var mitt namn äntligen skrivet i böckernas bok. Jag kunde inte vänta. Pappa läste för mig och min lillasyster hemma. I skolan läste jag alldeles själv. Jag läste om Lena och hennes hund Karo. Det kändes som om hon var min vän så fort jag öppnade boken. Jag blev glad av att läsa om Lena. Boken framkallade också andra känslor. Jag blev så ledsen när några barn hånfullt kallade Eriks nya fina mössa för smörklick. Kanske var jag bättre förberedd när min röda mössa kastades i en vattenpöl? Nu läser vi A finns för alltid kvar i ett av mina färgglada bokskåp.

Jag minns det som det var i går. Grupparbete om kläder. Vi hade gjort ett collage som skulle redovisas. Jag och en pojke stod framme vid tavlan. Vi förväntades tala. Vår bild exponerad för alla att se. Jag vet inte om min kompis sade något. Jag var med säkerhet "man-kan-höra-en-knappnål-falla-tyst". Så outhärdligt. Det kändes som en evighet. Klassen väntade på våra ord och jag väntade på att få gå och sätta mig. Om jag stod riktigt stilla kanske jag blev osynlig? Jag hade inte haft en tanke när jag klippte ut klädesplaggen. Bara limmat dit det jag tyckte passade bra ihop. Bildmässigt. Lite som en moodboard, långt före sin tid.

Jag minns det som i går. Min knådade, knöliga, brända, målade och lackade lykta av lera. I högra hörnet längst fram på bänken placerade jag den. Där spred den sitt varma ljus under den kallaste årstiden på året. Hela skolvägen, både till och från skolan, pulsades fram i stjärnklart mörker. Jag väntade på min kompis vid stenen varje morgon. Tanken på ljuslyktan gjorde fötterna i kängorna lättare. Ibland kändes det som om jag svävade fram över snön. När kläderna hängts på sin krok i hallen smög jag in till en ny skoldag, tände ljuslyktan och visste att min fröken under största möjliga tystnad skulle öppna pärmarna och med sin mjuka röst läsa något som träffade mig i hjärtat.

Så vem var hon då? Fröken med den mjuka rösten och den öppna famnen? Fröken som gjorde skolan till det bästa som fanns. Fröken som inte backade och var precis lagom sträng när det behövdes. Fröken med stort F påverkade mitt livsöde, trots att ingen av oss visste det då, inte ens den där magiska börja-skolan-dagen då jag fick en ritbok med ett annat sött djur (gädda!) på.

Fröken med stort F. Mona-Lisa. Så heter hon. Visst klingar det fint? Lite musiskt nästan. Vi bodde i samma bostadsområde utanför Luleå. På ett berg, ovanför högskolan och fängelset med stängsel ända upp till himlen. När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr.

På studentdagen hängde hon en ros och en käpp med en liten nalle på runt min hals. Det hade då gått 10 år mellan klass 3B:s sommarsånger och HS3:s vrålande om studentens lyckliga dar.
Efter studenten bestämdes det snabbt att jag under ett halvt år skulle arbeta som föreståndare på fiket tillhörande pingisföreningen jag tävlade för. På badhusfiket skulle jag sälja fika, mat och tålmodigt plocka smågodis i vita påsar, med färgade bubblor på, till pekande barn. Jag fick fri utsikt över den glittrande Bottenviken och det färgstarka teatermagasinet, samtidigt som jag kunde fundera på den ljusnande framtiden som var min.

Dagen efter att jag kontrollräknat fikets sista kassa ringde jag till Mona-Lisa. Min fråga var enkel. Kunde jag få vara praktikant hos henne medan jag funderade vidare. En praktikplats på hennes dåvarande arbetsplats, Bergviksskolan, fixades i ett vingslag av Luleå Kommun. Jag kände mig hemma från första stund i den lilla, gula byggnaden. Jag trivdes med lärare och elever. Det omväxlande och kreativa i läraryrket tilltalade mig. På riktigt utan några omvägar. Jag tyckte helt enkelt om att vara fröken!

En månad senare förseglade jag ett kuvert. Kuvertet innehöll en ansökan till Lärarhögskolan i Luleå. Betygen jag bifogade, avslöjade duktig flicka minus många timmar i pingishallen. När jag fick besked att jag kommit in var jag i Grekland. Jag packade min resväska samtidigt som de andra lärarstudenterna åt surströmming och lärde känna varandra och universitetsområdet. Väl hemma i Luleå sökte jag upp min grupp. Musik blev mitt tillval. Det fanns ingen plats i bildklassen. Jag knackade på dörren till klassrummet och steg in med orden "Jag ska också gå i den här klassen". Tre och ett halvt väldigt värdefulla år följde. Utbildningen i Luleå gav mig en modern syn på lärande och kunskap. Den visade mig vinsterna när vi arbetar tematiskt med barn. Den återupplivade mitt intresse för litteratur och skrivande, det min gymnasielärarinna skoningslöst trampat ner i bråddjupet under alldeles för lång tid. Den visade mig att jag kunde skriva alla rätt på tenta efter tenta, nu när pingiskarriären var avslutad. Den gav mig tid att praktisera det jag lärde mig på olika skolor runt om i Luleå.

Jag har inte ångrat mitt yrkesval en sekund. Jag har fått uppleva så mycket under mina tjugo år som lågstadielärare. Jag har träffat många fantastiska barngrupper, föräldrar, kollegor och skolledare. Jag har rest till andra sidan jordklotet och studerat språkundervisning. Jag har författat läromedel. Jag har fått vänner för livet. Jag får skriva om det jag gör i klassrummet, i bloggar och artiklar (min gymnasielärarinna skulle bara veta ;-). Jag har lärt mig oändligt många saker på vägen och haft förmånen att dela med mig av min kompetens till andra inom skolvärlden.

Det viktigaste för mig är att ge mina elever samma fina start i livet som Mona-Lisa gav mig. Allt började på Porsöskolan 1979. Hissnande coolt att tänka så!
Så, Fröken med stort F - tack!

... för att ingen arbetsdag är den andra lik,
... för att jag har elever som möter mig med stjärnögon varje morgon,
... för att jag ofta får svara på frågan; Vad ska vi göra nu?,
... för att jag får skratta varje dag på jobbet,
... för att jag har kollegor som är nyfikna och vill utvecklas i skolans ständigt
föränderliga värld,
....för att jag får se världen genom elevernas ögon år efter år,
... för att jag får vara någons trygga punkt när det gungar hemma...
... och alldeles säkert mycket, mycket mer.

Tack!

Hur startade din resa? Vad har du för berättelser från ditt lärarliv? Dela med dig i dina sociala kanaler med #viärlärare.

En galen ugglas reflektion - tre obeskrivliga år

Det är ett stort och viktigt uppdrag att vara klasslärare. I tre långa år har jag haft äran att följa just min underbara klass. Tjugosex olika och unika individer. I höst börjar de mellanstadiet. Var tog tiden vägen?

Nästan så jag får nypa mig i armen. Hålla andan någon sekund. Både deras texter och kroppar har i och för sig blivit markant längre. De är yvigare och det låter mer om dem också, i korridoren, särskilt efter första rasten. De räknar tusental. Tänk när vi delade upp talet 5! Känns så 2013. En evighet sedan.

Det skulle vara en omöjlig uppgift att sammanfatta hur mycket vi har gjort tillsammans. I alla fall i ett blogginlägg. Ingen dag har ju varit den andra lik. Jag tänkte försöka ändå. Ge er några fina ögonblick, utan litterära referenser (sommarlov är sommarlov:-) som ni kan inspireras av och nicka igenkännande åt. I denna tid då vi lärare avslutar läsåret som galna ugglor.

För er som inte vet vad jag menar ser vi lite mer städade ut i början av varje läsår.

Vi har tappat många tänder tillsammans.

Vi har använt tonvis med häftmassa.

Vi har visat våra finaste skatter för varandra.

Vi har reflekterat kring vår fantastiska utveckling.

Vi har trängts på många bussar...

...för att besöka världen utanför.

Vi har djupdykt i och lyssnat till många olika texter.

Vi har upplevt äventyr med rika innehåll tillsammans under högläsningen...

...och släppt ut de inre bilderna vi skapat under stunderna på mattan.

Vi har haft massor av tokiga namn på våra läsgrupper.

Vi har läst så många böcker att vi inte ens kan räkna dem

Vi har visat våra kompisar hur vi tänkt när talen blev rätt och fel.

Vi har fått mystiskt besök varje år i december av någon som gett oss juluppdrag.

Vi har ställt oändligt många frågor och undersökt nästan allt vi undrat över...

...som t ex varför mat till fjärilslarver luktar så illa...

... eller hur det känns i maggropen när man släpper ut sin alldeles egna fjäril?

Vi har rockat fett tiillsammans!

Jag tittade igenom alla "oj-vad-väldigt-många-det-blev" fotografier jag tagit i klassrummet, av bara farten, under dessa tre år. Jag fick ett infall och tog även fram mitt dokument med "The big five" och förmågorna ur Lgr 11, prydligt och ingående utbroderat av någon lärare med superkoll. Jag måste erkänna att jag tänkte "Det där gör jag redan" när modellen med safaridjuren blev trendig för några år sedan. Jag undrade även hur jag vågade vara så lugn, allt eftersom affischer med dessa förmågor prydde allt fler lärande miljöer. Det var då. Nu dubbelkollade jag. Puh! Det är härligt att se alla fina, viktiga förmågor i fotografier. Fotografier som visar vad som faktiskt pågår i klassrummet. I sommar laddar jag batterierna inför ett nytt och lika omtumlande äventyr på jobbet! Vad bra vi ugglor har det, den största delen av tiden:-).

Bring it on. Elevinflytande och läxor.

... och vi ska aldrig skada varandra mer

... och vi ska aldrig skada varandra mer

Jag ser elevdemokrati som en självklarhet i klassrummet. Hela tiden närvarande. Ibland slumrande på en dammig bokhylla i oförlåtande solljus. Ändå tillräckligt vaken för att jag ska kunna knäppa med fingrarna och med ens fylla klassrummet med motivation. Motivation på en helt ny nivå. Vi kanske kan se på elevdemokrati som en ständigt närvarande låtsaskompis? En låtsaskompis som harklar sig högljutt om vi lärare bestämmer för mycket i klassrummet. Någon som lägger krokben för oss när vi inte släpper in våra kompetenta elever i den demokratiska processen. Med all rätt. Om fler harklingar och krokben gör oss mer medvetna, så tvinga oss att öppna våra lärarögon inför vad som kan utvecklas i ett klassrum där elevdemokrati råder. Bring it on.
För några veckor sedan avslutade jag och min klass vårt läxarbete med faktatexter. Mina elever läste och arbetade hemma med texter som följde aktuella temaområden. Vi hade väldigt givande läxuppföljningar i skolan varje vecka. Barnen dokumenterade sin läsning med hjälp av läsförståelsestrategier som även ger dem tydliga sätt att tänka kring en text. De skrev ner nyckelord, antecknade gjorda inferenser, förklarade oklara ord/begrepp m m.

När vi nått våra mål med faktatexterna återstod det ca åtta veckor med möjlighet för någon annan slags läxa. Till saken hör att mina elever på elevrådet precis höll på att driva frågan om en läxfri skola. ”Inte för att vi har tråkiga läxor (som de så snällt och diplomatiskt uttryckte sig:-) men tänk på de barn som har det! Små barn behöver ju mest tid till att göra sina läxor men de är ju långa dagar på fritids medan vi kan gå hem tidigt. Tänk på barn som bor själva med sina mammor och pappor och har flera syskon. Hur ska de hinna få hjälp om de behöver?” Argumenten var många och underbara. Jag är så glad för att jag har fått samarbeta med dessa drivna kloka elever under tre års tid. Jag stod inför en som det verkade då, enorm utmaning. Skulle mina elever, som så passionerat argumenterade för en läxfri skola, tacka ja till det upplägg jag tänkte föreslå? Jag var för nyfiken för att lägga ner. Bring it on.

Vi satt på den blå samlingsmattan i klassrummet. Vår osynliga låtsaskompis lekte rastlöst med pennorna i en av pennkorgarna och var lika förväntansfull som jag inför vad som skulle komma. Till slut ställde jag frågan och undrade vad vi skulle göra med de sista veckorna i skolan när det gällde läxorna. En stund av eftertanke följde. Sedan blev jag överöst av spännande och seriösa förslag – på läxor de önskade sig. ”Vi kan ha läxfritt också”, lade jag till. Det ville de INTE! Vår låtsaskompis tog en parkoursväng av glädje runt väggarna. Här visade mina elever hur långt de kommit i att använda sitt elevinflytande på bästa sätt! Deras elevinflytande räckte både till beslut och planering. Vi listade deras förslag tillsammans samt skrev en plan för de återstående veckorna. De önskade att jag skulle komma med förslag på innehåll, om de stod för ramen. Vi kommer bl a att läsa texter i olika genrer samt arbeta med film och skönlitteratur på olika sätt. Vår första elevplanerade läxa hade vi förra veckan. Då arbetade vi med Lalehs ”Goliat”;

1. Lyssna på ”Goliat” med Laleh (det finns en bra version på Youtube med barn).

2.Lyssna på ”Goliat” en gång till, läs texten samtidigt som du lyssnar.

Vad var det vi sa, när vi sträckte ut våra armar?
Vad var det vi sa, när vi två tittade ut ifrån berget?
Vad var det vi skrek, när drömmar bar oss bortom stan?
Å en dag, ska vi härifrån.

Vi sa, vi ska ta över, vi ska ta över världen. Vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga, ha ha, och vi ska göra jorden hel, ja, vi ska göra vattnet rent.

Och vi ska aldrig skada varandra mer.
Och vi ska slåss. Ja, vi ska slåss mot Goliat. Så tro på mig för jag vet att du är modigast.

Vad var det vi sa, som vi aldrig nånsin skulle glömma?
Vad var det vi såg, i soluppgången vid sjön?
Vad var det vi skrek där på vägen hem över fotbollsplan.
En dag ska vi härifrån.

Vi sa: vi ska ta över…

Ni ska ta över världen. Ni ska bli mäktiga. Du kan!

3. Nu har du lyssnat. Skriv och berätta, Vad handlar sången om för dig?

4 .Vilken är textens viktigaste mening, tycker du? Varför då

5 .Titta på bilderna av David och Goliat, vilka var de enligt Bibeln? Använd valfri källa hemma för att ta reda på det.

6. Får din tolkning av låtens text en annan mening när du känner till berättelsen om David och Goliat? Varför då?

7. Vilken källa använde du, varför?

8. Har du någon gång lyckats göra något du trodde var omöjligt? Berätta!

Slutligen:

Ge läxan two stars and a wish.

Något mer du vill tillägga? Gör det här nedanför.

I fredags var det dags för läxuppföljning, ett pass som vi varje vecka ägnar helt åt att tänka om tänkande. Ledorden detta pass är; Dela med sig. Lära av varandra. Formativt bedöma.

Så här skrev jag till föräldrarna efteråt, i veckobrevet;

Det var otroligt häftigt att ha läxgenomgång med barnen idag! Läxan har fångat alla känslomässigt och vi hade många långa och svindlande diskussioner på mattan. Meningen "och vi ska aldrig skada varandra mer" var textens viktigaste för mer än halva klassen:-). Engagemanget barnen lagt ner syns tydligt i deras läxformulär. Många hade svårt att komma på en önskan, när de formativt skulle avsluta med att bedöma läxan – men att uttrycka massor av starkt lysande stjärnor var inga problem. Det har nynnats en del på sången i klassrummet under veckan... Roligt att se att eleverna hanterar olika källor så bra redan! Vi sammanfattade källorna de använt hemma tillsammans; Internet (Google, Grundskoleboken.se, Youtube, Wikipedia), ett lexikon, pappa, mamma, brorsan, Barnens bibel, filmserie David och Goliat, Bibelns berättelser del 1 och 2. Elevdemokrati gjorde att läxorna lyfte till nya höjder, enades vi alla om! Vi avslutade veckan med att skissa på konstverk, inspirerade av ”Goliat”. Vi pratade även om vem/vad som är Goliat i dagens samhälle. Allvarliga men viktiga samtal tog vid.

Vi ska ha ett kort tema om Stockholm som avslutning innan terminen är slut. Jag har redan frågat min klass om de vill vara med och bestämma vilka två ställen vi ska besöka. Gissa vad de svarade?! De antog en perfekt utmaning och ett bra tillfälle för att få öva många färdigheter, bl a att diskutera/argumentera. ”Ett demokratiskt beslut”, som en elev så fint uttryckte sig:-). Vi kanske kan utgå från frågan; Vilka är Stockholms viktigaste platser/byggnader? Låtsaskompisen ringer nog in extra tidigt från rasten den dagen.

Tips för elevinflytande. Man kan börja lite smått. Bättre att börja i liten skala än att inte börja alls. Ha gärna elevinflytande som en fast punkt på protokollet för klassråd och elevråd. Det är avgörande att eleverna från tidig ålder får börja reflektera kring hur och vad de kan bestämma om under skoldagen. Att delta motiverar.

Slutligen.

Det krävs lite extra ansträngning från oss lärare om läxorna ska följa undervisningen i klassrummet. Ska eleverna också få vara med och påverka läxornas innehåll, måste vi dessutom våga öppna upp och släppa in våra elever. Vi lär känna eleverna bättre samtidigt som de lär känna sig själva på ett djupare plan. Alla vinner. Bring it on.

I stället för instuderingsfrågor

Temaarbete – från planering till formativ bedömning

Vad har samhällsfunktioner, superkrafter och trafikmärken gemensamt? Enkla lösningar och blandningar, en berättelses uppbyggnad och vardagshäxor? I mitt klassrum är kreativa kombinationer en självklarhet. Varje läsår skapar jag nya eller utvärderar/utvecklar/uppdaterar tidigare temaområden med hjälp av läroplan, litteratur, aktuell forskning samt all min beprövade erfarenhet. Målet är lärandesituationer där elevernas intressen möter det de förvänas lära sig. Planeringen är som att lägga pussel. Var ska alla bitar få plats? Vilka tomrum i pusslet lämnar jag medvetet och vilka bitar lyfter jag fram? Att skissa och genomföra ett temaområde är bland det mest spännande och utmanande i mitt arbete som lärare. Jag vill få med så många ämnen ur läroplanen som möjligt. Kunskapskrav som passar temaområdet anpassas så de motsvarar nivån för årskursen. Frågor jag ställer mig under planeringens gång är; Var är vi? Vart ska vi? Hur kan vi nå ännu längre?

I klassrummet har jag en temavägg. Där dokumenterar jag och mina elever vårt arbete. Temadagboken är en tillgång på många olika sätt. Den finns bl a där för att; elever, föräldrar och kollegor lätt ska kunna följa med i det vi gör, visa att vi upplever och skapar något gemensamt, inspirera elever som ”läser runt rummet”, underlätta koncentrationen för elever som ibland har behovet att vila blicken på något medan de pausar i arbetet. Temadagboken blir tillsammans med all övrig dokumentation i klassrummet en kalender för det vi gör tillsammans. Just nu. Den visar att det händer något i klassrummet. Något viktigt. Vi lär. Vi skapar. Vi granskar. Vi bedömer. Vi skrattar. Tillsammans. I skolan. Det är viktigt.

Under temaarbetet är eleven sitt lärande närmast. I de äventyr vi upplever lär vi oss förmågor och färdigheter av bara farten medan vi;
  • förfasas över hur miljöboven har skräpat ner i vår superhjältestad,
  • granskar och bedömer textkällor och slutligen inte kommer överens om vilken som ger den bästa informationen om istiden,
  • funderar på var vår del i berättelsen om häxan Freja hör hemma - i början, mitten eller slutet,
  • räknar varje litet guldmynt i piratens skattgömma.

Temaarbete ger oss lärare möjlighet att på ett framgångsrikt sätt undervisa motiverade elever grundläggande kunskaper. Ren lyx faktiskt!

Hur kan då arbetet gå till? Här följer lite om förra veckans intressanta och intensiva istidsarbete, tema forntiden. Jag vill börja med att dela med mig av tre elevreflektioner jag klottrade ner, med kameran i högsta hugg, under arbetets gång;

”När man håller på med ett roligt tema vill man bara fortsätta!”

Vad är rast?

”Du behöver inte förklara two stars and a wish, det är självklart för oss.”

Spontan elevkommentar när jag börjar prata om formativ bedömning

”Vi har olika åsikter om texterna. Är de bra för oss eller inte? Vi tycker olika!”

Reflektion kring olikheterna i resultatet av vår granskning gällande istidskällor


Ska jag vara ärlig är jag inte ett fan av instuderingsfrågor.

Det här gjorde vi i stället;

1.

Jag högläste ett stycke om istiden ur en bok. Sedan fick eleverna sitta i par och svara på ett istidsquiz. Svaren fanns i texten jag läst. Vi pratade igenom alla svar när de var färdiga. Några tyckte särskilt att en fråga var lite klurig, då använde vi internet för att tolka informationen i boken på rätt sätt.

2.

Vi såg på en film om istiden. Den var fullspäckad med fakta! Efteråt skrev vi en egen faktatext som byggde på kunskap från filmen. Jag skriver ofta på dator, kopplad till smartboarden så vi kan se texten växa fram tillsammans. Då kan vi dessutom redigera den i skrivande stund. Texten om istiden blev lång och när lektionen var slut hade vi fått med allt som filmen ville lära oss.

3.

Fyra nya böcker/istidstexter presenterades för barnen (skrivna åren 1995, 2005, 2007 och 2013). Texterna var formgivna och illustrerade på olika sätt. Tonen i texterna var också helt olika. Barnen fick därefter i uppgift att;

  • Läsa och numrera texterna från 1-4, beroende på hur bra de var (bästa/sämsta källan) samt motivera varför.
  • Ge varje text two stars and a wish. De skulle alltså formativt bedöma texterna, med egna ord.

4.

Vi avslutade temaveckan med ett samtal där alla par redovisade sina stjärnor och önskningar. Många kloka ord växlades, testades och argumenterades! Det är häftigt när man blir helt stum som lärare. Att få följa elevernas engagemang och förmåga att analysera gjorde mig både rörd och stolt. Jag speedantecknade så stiftpennan glödde.

5.

Vi avslutade temaveckan med att se ”Ice age”. Medan vi belönade oss för en väl utförd temavecka funderade vi på vad i filmen som stämmer överens med det vi just lärt oss?

Min utvärdering:

När veckan var slut hade vi kritiskt granskat ÅTTA olika källor som handlar om istiden. Vi hade dessutom bedömt vissa av dem formativt och författat en egen faktatext tillsammans. Instuderingsfrågor på ett stycke i en bok hade gett oss möjlighet att bearbeta fakta ur EN källa. Utan granskning. Utan att bedöma. Utan dialog.

Denna vecka fortsätter vi upptäcksfärden längs vår tidslinje. Då ska vi bl a skriva egna frågor till faktatexterna om stenåldern som vi läser. Vi läser texterna med hjälp av läsförståelsestrategierna; nyckelord, skapa inre bilder, ord/begrepp att förklara, inferenser, aktivera förkunskap, förutspå och sammanfatta. Det finns många sätt att bearbeta fakta.

Hur gör du tillsammans med dina elever? Vad fungerar riktigt bra? Vad kan du och dina kollegor utveckla tillsammans? Planering tar tid. Tid är värdefull i skolan. Men sedan sitter det. Min dröm är att få temaplanera en studiedag. Inspirera och delge varandra. Kollegialt lärande. Kollegial upptäcksresa. Utanför boxen.

Tips för delaktighet: Jag avslutar varje veckobrev med något jag kallar; ”Frågor för att få veta mer om skolan”. Där skriver jag ungefär fem öppna frågor till eleverna. Dessa kan de svara på hemma när någon lyssnar. Eleverna får genom sina svar berätta för sina föräldrar/syskon/släktingar, med egna ord, om skolveckan. Medvetna frågeställningar får eleverna att (utöver själva sammanfattandet) reflektera i lugn och ro, formativt bedöma arbetsinsatser och arbetsområden m m. Vi vet att många elever inte berättar så mycket om skolan hemma, så frågorna bjuder in lyssnaren till en ökad kunskap om det vi faktiskt gör.

Föreläsning jag ser fram emot: Adrienne Gear kommer till Stockholm i vår! Jag hoppas på att få erövra ny kunskap och inspiration gällande temaarbetet. Jag har hennes böcker i ett knallrosa skåp hemma, men har inte börjat läsa än. Jag är säker på att Att läsa faktatexter - undervisning i kritisk och reflekterande läsning, Reading power och Writing power är alldeles för bra för att bli liggande olästa.

Sista temaarbetet jag planerade och genomförde var: till förra årets adventsbok; Skorstensjul av Mårten Sandén och Lina Bodén (Rabén & Sjögren). Magisk bok som blev till en julupplevelse utöver det vanliga för Abrahamsbergsskolans fina treor.

Det bästa för oss alla

Det bästa just nu med läraryrket 1 – högklassig fortbildning och undervisningskraft

Klockan 08:46 i tisdags morse ljöd Bonnier Conference Centers dimmade ljusgård av ett pedagogiskt sorl, förväntningarna inför dagen gjorde volter i luften. Dialekter och några resväskor i ett hörn avslöjade att många rest långt. Eftersom jag var där ensam kunde jag vara lite av en fluga på väggen. Jag pausade inte när det var fika eller lunch. Jag lyssnade till samtal kollegor och främlingar emellan. Ibland kunde jag inte låta bli att delta, men mest höll jag mig för mig själv. Jag blev lycklig och stolt över det jag fick bevittna. Så mycket kompetens! Så mycket engagemang! Sådan undervisningskraft! Sammansvetsande, utvecklande samtal; ”Då tänker vi lika! Så här gör jag… Hur för vi över det här till undervisningen?” Vi behöver fler av sådana här samtal för att kunna växa tillsammans. Jag har både fantastiska och kompetenta kollegor på Abrahamsbergsskolan och just därför kommer jag aldrig att sluta önska oss mer tid för lärande samtal. Lärande samtal, som kan vara allt från gemensam planering för temaområdet som ska påbörjas till att tala om hur vi inspirerar våra elever till att skriva. Jag gissar att du har koll på att feedback lärare till lärare ligger i toppen på Hatties lista över vad som påverkar elevers studieresultat.

Föreläsningen då? kanske du undrar. Den som satte igång så många spännande samtal. Hur var den? Vem var det som föreläste?

lifelong learning

PISA eller LIVET

Föreläsaren pratade mycket om;

Lära för livet. Att vi glömmer det i Sverige, för tillfället, och bara fokuserar på PISA-resultaten och på hur vi ska få ett mycket bättre resultat nästa gång. Han tycker det är bra att testa elever OM det handlar om att man t ex vill se vilka förkunskaper de har. På så sätt kan man planera sin undervisning och individualisera bättre. Han liknade prov med yxor. Hur bra de är - beror på hur de används. Hur eleverna lyckas i förhållande till sina klasskamrater borde vara helt ointressant – så länge de utvecklas och vi lärare ser framsteg! Tänkvärt: Det är viktigt att lyfta och utmana de som gör stora framsteg men inte kommit så långt i sin språkutveckling. Men det är också viktigt att lyfta och utmana dem som inte gör några framsteg i toppen!

fortbildning om framsteg

fortbildning om framsteg

”Teachers set the culture of their class rooms!” Så sant. Så befriande att höra. Alltså inte eleverna. Inte curlande föräldrar. Inte… Vi behöver absolut diskutera vad/vilka som påverkar oss utifrån och hur vi kan hjälpa varandra när vi känner att klassrumsklimatet förändras i fel riktning.

The learning pit. Vi fick en inspirerande vandring i gropen. När eleverna möter en tuff utmaning i sitt lärande vinglar de ner i gropen och det kanske tar tid för dem att ta sig upp. Men till slut händer det! Stolta om än utmattade kan de titta tillbaka på sin ansträngande klättring. En av våra viktigaste uppgifter i skolan är att lära våra elever att mentalt arbete är ansträngande. Ge aldrig upp – enjoy the wobble som James Nottingham själv uttryckte det. Jag vet att du redan nu har gissat att det var han som föreläste. Slutligen; ställ dig frågan om de som klarar det mesta i ditt klassrum får tillräckligt med utmaningar. Om de klättrar ner i gropen tillräckligt ofta. Det tänker jag göra.

learning pit


Det bästa just nu med läraryrket 2 – resorna till landet Narnia

Några gånger varje vecka får jag resa till landet Narnia. Mitt uppdrag som förstelärare är läs- och skrivutveckling och just nu arbetar jag tillsammans med treorna för att alla ska kunna använda läsförståelsestrategierna naturligt i sin självständiga läsning (det händer så mycket i eleverna när de läser, så det kan omöjligt kallas tyst läsning). Högläsningen är helig och schemalagd. När jag läser högt är jag en modell för lärande och pausar när vi behöver diskutera något;

”Stopp! Nu måste vi reda ut en oklarhet Vad betyder etter? ”

”Stopp! Jag vill att ni blundar medan jag läser beskrivningen av herr Tumnus hem. Se om ni får några tydliga inre bilder.”

”Stopp! Vad säger det här stycket oss om drottningens personlighet? Vad kan vi läsa mellan raderna?”

Läsförståelsestrategierna ger oss möjlighet att djupdyka ner i berättelsen. På riktigt. Vi simmar vid botten nu, under nästan varje lästillfälle. Tidigare snorklade vi runt lite på ytan. Det är häftigt att vi behöver större och större syrgastuber för varje tillfälle. Vi vill stanna länge under ytan, även om snön viner i våra ansikten :-).

gemensam läsupplevelse

dokumentation över den gemensamma läsupplevelsen

Vi förutspår, gör inferenser, skapar inre bilder, kopplar berättelsen till egna erfarenheter, förklarar nya ord och uttryck, reder ut oklarheter, aktiverar våra förkunskaper, sammanfattar det lästa, plockar ut nyckelord och ställer frågor på texten. Häpnadsväckande och klurigt hur eleverna klurar ut.

Förra veckan räckte en elev upp handen under högläsningen. Vi pausade, som vi alltid gör när vi läser. Han förklarade att han var ”lite detektiv nu” och trodde att barnen i berättelsen bara kunde gå in en åt gången i klädskåpet för att något magiskt skulle hända. Då utbrast en annan elev; ” Men nu förutspår du ju! Då är du ju spågumma och inte detektiv!”.

Slutligen, det blev ramaskri i klassrummet när en elev högljutt avslöjade mig häromdagen efter att ha sneglat mig över axeln och ner i boken;

”Skriver du i boken???!!!”. Jag fick förklara att jag tjuvläser kapitlet hemma och skriver saker som jag vill att vi pratar om tillsammans i skolan, direkt i boken.

Mellan dig och mig så började jag i höstas med post-it-lappar som till slut var spridda över skolan likt brödsmulorna i ”Hans och Greta”. I boken lever planeringen av läsförståelsestrategierna kanske lika länge som den sagan? :-)

dykcertifikat

dykcertifikat


Tips för tid. Då ska jag försöka svinga mitt trollspö och ge er lite tid över, som ni verkligen förtjänar. Ett av svaren är undersöka fel/kompisrättning.

  • Mina elever lägger sin matematikbok på vår samlingsmatta när de har räknat färdigt sina sidor.
  • Nästa elev som är klar går till mattan, tar med sig boken som ligger där och hämtar sin kompis. Sedan kompisrättar de sidorna tillsammans. Har de olika svar på några uppgifter får de kontrollera sina uträkningar och komma överens om gemensamma svar.
  • När alla har rättat ses vi i samlingsringen och undersöker våra fel tillsammans. Vad blev fel? Varför då? Vilken var tankevurpan? Vad har vi lärt oss? Vi förtydligar på whiteboardtavlan.

Jag har kompisrättat/undersökt fel med min klass (går nu i årskurs 3) sedan de gick i årskurs 1. Jag har inte rättat en enda matematikbok på två och ett halvt år och har ännu bättre koll på mina elevers styrkor och svagheter. Detta tack vare att vi undersöker felen gemensamt! Något vi dessutom fått, tack vare detta, är ett tillåtande klassrumsklimat. Något mer? Jo. Jag försöker styra det så att rättningsparen varierar. Feedback elev-elev är underskattad. Många stjärnögon tänds under samarbetet med en som också undrar, en som kan förklara allt eller kanske en som inte förstått alls…


Förstelärartankar

Det här är mitt andra år som förstelärare. Förra året var det mycket enjoy the wobble i lärgropen, eller kanske t o m – var ligger lärgropen? Jag tror att vi alla har klättrat upp nu och lärt oss massor på vägen. På min skola har vi förstelärare främst hållit i fortbildning av kollegiet på studiedagar och konferenstid, både intern och extern. Vi träffas en gång varje månad, tillsammans med arbetslagledare och skolledning. Det är jag glad för eftersom tid är en utmaning. När jag tittar tillbaka ser jag att vi verkligen försökt tänka på att skapa stunder som ska ge våra kollegor något att bära med sig. I vår ser vi fram mot ett besök av Barbro Westlund samt askultation i varandras öppna klassrum. Så, avsatt tid till försteläraruppdraget eller inte avsatt tid – det är frågan. Jag tror att vi behöver tid för att kunna planera och arbeta mot gemensamma mål om vi ska göra någon skillnad, i det större perspektivet, för våra kollegor. Kollegor som så klart har åsikter om oss, positiva och negativa. Får vi förstelärare mer avsatt tid för vårt uppdrag så tror jag att de flesta åsikter från dem skulle bli ännu mer konstruktiva och positiva - eftersom vi skulle ha möjlighet att utföra ett ännu bättre jobb. För oss alla.