Lärarförbundet

Litteraturen som ögonöppnare

Försteläraren Pia Kangas berättar om ett (miss)lyckat litteraturprojekt i kursen Svenska 2.

Ett projekt som jag gjorde tillsammans med mina tvåor i år var att vi hade ”Läslov” på sportlovet. Eleverna fick välja att läsa en av dessa tre romaner: ”Allt går sönder” av Chinua Achebe, ”Den stulna romanen” av Nawal El Saadawi eller ”Ru” av Kim Thúy.

Sedan fick de följande instruktion:

Du ska på lektionen i grupp argumentera för huruvida den roman du har läst är ett exempel på ”god” litteratur eller inte. Alltså, tycker du att den bok som du läste stämmer in på det som kännetecknar god litteratur, eller inte? Dvs:

  • —Texten är ”öppen”, med mycket underförstått/mellan raderna/tomrum, så att läsaren får tolka mycket själv
  • —Texten är nydanande och har plöjt ny mark
  • —Texten andas originalitet och man ”hör” författarens röst och närvaro.
  • —Textens författare har stor teknisk skicklighet att berätta en historia
  • —Textens författare har djup insikt i temat som tas upp
  • —Texten har en stor angelägenhetsgrad; utmanar något hos människan/samhället/den egna gruppen
  • —Texten är tidlös och kan med behållning läsas långt efter att den är skriven.

Du måste styrka din tes (”ja, det här är god litteratur”, eller ”nej, det här är inte god litteratur”) genom att underbygga med konkreta exempel, till exempel genom att referera till romanens tema, motiv eller stilmedel. Självklart också genom att citera ur romanen. Tänk på hur en argumentation bör vara uppbyggd.

När det efter lovet var dags att redovisa satte jag ihop elever som hade läst samma roman i små grupper, gav dem en Ipad och bad dem spela in sitt samtal. Att låta eleverna spela in sina litteraturdiskussioner är en bra metod. Det sparar lektionstid eftersom alla redovisningar kan ske samtidigt och när jag sedan ska bedöma eleverna kan jag sitta i lugn och ro och lyssna och spola tillbaka om jag känner att jag kanske har missat något.

Det blir ju dock inte alltid som man har tänkt sig när man planerar.

Istället för att alla höll varsina små argumenterande anföranden blev examinationen snarare i form av ett öppet samtal där de gemensamt kom fram till en tes och hjälptes åt att underbygga den. Men det blev verkligen fantastiska samtal. Alla dessa tre romaner är utmanande på olika vis, och mina tvåor antog utmaningen på bästa sätt.

Framför allt romanen ”Ru” ledde till diskussioner inte bara om romanens kvaliteter, utan också om människors olika villkor, krig, fattigdom och flyktingar. Om det absurda i att i vissa delar av världen LEKER barnen krig och i vissa delar av världen DÖR barn i krig.

Här kommer några elevcitat från elevernas reflektioner kring ”Ru”:

”Man lär sig mer av sådant här än att sitta och älta en massa fakta.”

”Vad ser vi på för filmer idag? Vi ser på actionfilmer och sciencefictiongrejer. Vi läser böcker om romantik. På naturkunskapen läser vi om energi, i engelskan pratar vi om detektiver, men nu när jag har läst den här boken så inser jag hur lite jag kan. Hur mycket det är som händer i världen som jag är omedveten om. Vad som händer här i Sverige i modern tid och vad som händer i andra länder. Länder i krig, länder som har det fattigt, och om alla krig under 1900-talet då det var väldigt mycket flyktingar. Och hur lite jag egentligen har satt mig in i vad det handlar om.”

”Vi läser ju i historian om den stora historian, till exempel om första världskriget och om hur en massa människor dog, men det här är ju också grejer som pågår än idag… Det är ju egentligen helt sjukt att än idag är det massa människor som flyr på båtar över Medelhavet, och att det är så många som dör. Att människor måste fly och riskera sina liv för att de inte KAN stanna hemma.”

”Sådana här böcker kommer alltid att vara viktiga. Framför allt för oss i väst som inte har upplevt krig själva. Att läsa en bok där författaren beskriver om sin vardag som flykting är viktigt för att kunna ha förståelse för de flyktingar som kommer hit. Jag har ju blivit mer… vad ska man säga… empatisk. Innan kan jag ha varit självisk, men nu förstår jag att jag fattar ju inte vad de har gått igenom, och vad de hade för vardag i Syrien eller Gaza, eller något sådant.”

Normkritik = nödvändigt!

Pia Kangas, förstelärare på Rytmus, anser att normkritiska perspektiv hjälper eleverna att förstå samhället, sig själva och varandra.

Jag blev glad när jag läste Skolvärlden häromveckan och såg att min gamla kollega och vän, Lotta Björkman, blev intervjuad och berättade om vikten av normkritik i skolan. Rytmus, där jag jobbar, har utvecklat normkritiska perspektiv i undervisningen sedan 2009. Normkritik som begrepp, metod och förhållningssätt har verkligen inneburit ett paradigmskifte i hur vi inom skolans värld kan arbeta med att motverka mobbning och kränkande behandling, samt hur vi arbetar med jämställdhet.

Jag är verkligen stolt över att vi var den första skolan i Sverige som på allvar såg till att normkritiken genomsyrar alla delar av vår verksamhet.

Normkritik hjälper mig att vara en reflekterande lärare

Det jag personligen gillar med normkritiken är att den är flerdimensionell eftersom den utgår ifrån en intersektionell analys av hur olika maktordningar hänger ihop med varandra och hur dessa maktordningar dessutom kan se lite olika ut beroende på sammanhanget. Den hjälper mig också att bli en reflekterande lärare som har verktyg för att göra medvetna val när det gäller min egen undervisning. Jag kan till exempel inte längre undervisa i litteraturhistoria utan att också problematisera kanon. Därmed inte sagt att jag inte anser att det är viktigt att lära sig om det västerländska kulturarvet, men det är minst lika viktigt att synliggöra varför vi läser ett visst urval. Det gör också att jag ser till att eleverna får läsa såväl Nawal El Saadawi som Hjalmar Söderberg.

Häromdagen pratade jag med några elever i årskurs ett som reflekterade kring sin upplevelse av utbildningen på Rytmus.

Samtliga elever uttryckte sin uppskattning över att de kände att normkritiken hade öppnat deras ögon gällande det samhälle vi lever i.

En elev sade att det var bra att vi uppmuntrade dem till att bryta mot normerna, men då var jag tvungen att flika in att det vi lärare har som mål inte är att skapa en massa normbrytande elever, utan att öppna deras ögon för att normer existerar och att de själva måste göra medvetna val, och förstå samhällets maktstrukturer utifrån den insikten.

Ett val kan ju lika gärna vara att känna sig bekväm i sin traditionellt maskulina heterosexuella könsroll. Så länge du inser att det är ett val och att du inte begränsar andra som kanske vill uttrycka sin könsidentitet på ett annat sätt – eller inte alls! Du måste dessutom förstå att det inte bara handlar om att kunna välja, utan också om insikten att en del av oss inte passerar genom livet som självklara och i många sammanhang ses som avvikande på grund av till exempel vår funktionalitet, vår hudfärg eller vårt kön.

Kartlägg normativa föreställningar på skolan

I sitt likabehandlingsarbete bör man, förutom att synliggöra normer som finns i samhället, även kartlägga normativa föreställningar som kan finnas på den egna skolan. Det kan till exempel existera skolspecifika koder kring elevernas egna uppfattningar om hur man ”bör” se ut, ”bör” vara, eller vilka politiska åsikter som är ”rätt” eller ”fel”. Alla dessa outtalade normer kan leda till att elever som inte ser ut på ett visst sätt, är på ett visst sätt eller har en viss politisk åsikt kan känna sig utsatta – alldeles oavsett om eleven i fråga tillhör en priviligierad grupp i samhället i övrigt.

Även om jag tycker att vi har kommit en bra bit på vägen när det gäller likabehandlingsarbetet på vår skola, är jag ändå glad att vi i höst ska få ytterligare kunskaper om hur vi kan göra vår skola mer tillgänglig genom att vi får delta i utvecklingen av DATE-materialen inom projektet DATE; ett Arvsfondenfinansierat projekt som drivs av handikappförbunden i samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten. Du kan läsa mer om projektet här.

Är du nyfiken på normkritik? Lästips:

  • Troubling Education (2002) av Kevin Kumashiro
  • Lika värde – lika villkor (2008) av Love Nordenmark och Maria Rosén
  • Diskriminerad, trakasserad, kränkt (2009) Finns att ladda ned på Skolverkets hemsida.
  • Normkritisk pedagogik – lärande, makt och strategier för förändring (2010) av Frida Darj och Janne Bromseth (red)
  • I normens öga (2008) av Stiftelsen Friends
  • En rosa pedagogik (2011) av Kajsa Ohrlander (red)

Lässtrategier som ökar elevernas läskompetens

Pia Kangas, förstelärare på Rytmus Stockholm, berättar om svensklärarnas arbete med att öka gymnasieelevernas läskompetens.

I år har mitt ämneslag i svenska fokuserat på att ge eleverna i ettan och tvåan verktyg - lässtrategier, för att öka sin läskompetens. Med ettorna fokuserade vi på läsning av skönlitteratur och med tvåorna jobbade vi med sakprosatexter. Min beskrivning nedan handlar om vad vi gjorde med våra ettor.

Vi tycker själva att vårt arbete med lässtrategier har fungerat bra, men en miss vi gjorde var att vi inledde projektet tidigt på hösten, när vi själva precis hade börjat förkovra oss i hur lässtrategier kan tillämpas i gymnasieskolan. Detta resulterade i att vi i princip lärde oss själva om lässtrategierna samtidigt som vi skulle lära ut dem till eleverna och detta blev onödigt stressigt. Men till nästa år kommer det nog att fungera bättre.

Eleverna fick reflekterar över sina läsvanor

Vi började projektet med att eleverna fick reflektera kring sina egna läsvanor. Sedan pratade vi om att läsning är en färdighet som kan tränas och uppmärksammade eleverna på hur novisläsare ofta tar sig an uppgifter, enligt läsforskningen:

  • Börjar läsa utan att förbereda sig, utan att veta varför de läser och utan strategi för hur just en text av denna typ bör läsas.
  • Blir under läsningen lätt distraherade, registrerar inte när de eventuellt inte har förstått, registrerar inte vilka ord och begrepp som är viktiga, läser oftast för att ”få det gjort”.
  • Slutar tänka på innehållet när de läst färdigt samt uppfattar framgång som ett resultat av tur snarare än insats.

Slutligen pratade vi om vad som kännetecknar goda läsare så att eleverna fick något att sträva efter:

  • —Aktiverar tidigare kunskap
  • —Förstår vad som är målet och avsikten med läsningen
  • —Väljer lämpliga strategier
  • —Är fokuserade och uppmärksamma
  • —Använder förklarande strategier när de inte förstår
  • —Använder sammanhanget i texten för att förstå nya ord och uttryck
  • —Använder textens struktur för att förstå bättre
  • —Organiserar och kopplar ny information till tidigare information
  • —Kontrollerar sin egen förståelse
  • —Är medvetna om när de förstår
  • —Reflekterar över vad de har läst
  • —Sammanfattar det viktigaste
  • —Uppfattar framgång som ett resultat av insats

I årskurs ett valde vi sedan ut och arbetade intensivt med sex av de lässtrategier som Astrid Roe förespråkar i sin bok Läsdidaktik - efter den första läsinlärningen och som vi ansåg skulle hjälpa eleverna att öka sin läskompetens när det gäller skönlitterära texter. Dessa strategier var:

  1. Att förbereda läsningen
  2. Att föregripa
  3. Ställa frågor och reda ut oklarheter
  4. Visualisera
  5. Dra slutsatser
  6. Hitta samband mellan texten och egna erfarenheter

Under momentets gång jobbade vi med inspiration från Duke & Pearsons modell och såg till att varje strategi förklarades, demonstrerades och övades. Vi tillämpade strategierna på dikter, noveller och slutligen även en hel roman.

Avslutningsvis fick eleverna göra en examination

Slutligen genomförde vi en examination där eleverna självständigt fick tillämpa lässtrategierna. Resultatet av denna examination föll mycket väl ut, och en enkätundersökning som vi också genomförde i direkt anslutning till momentet visade även att eleverna verkade ha tillägnat sig metakognitiva färdigheter när det gäller att urskilja vad som krävs för att bli en god läsare.

En elev utbrast: ”Det här hade jag behövt lära mig mycket tidigare!”

Nu återstår att se hur våra ettor klarade del B, läsförståelsen, på årets nationella prov. Vi håller tummarna!

Vill du veta mer om Pia? Du hittar hennes presentation här.

Genom "cykler" ska elevernas läsförståelse utvecklas

Pia Kangas berättar om första tiden som förstelärare på gymnasieskolan Rytmus och hur hon använder sig av författaren Helen Timperleys metod "cykler" för att utveckla undervisningen.

När juli blev till augusti för snart två år sedan hade jag ovanligt många stressdrömmar. Mina stressdrömmar brukar vanligtvis dyka upp en vecka före terminsstart när hjärnan börjar förbereda sig för att varva upp igen efter en lång ledighet. De handlar antingen om att jag befinner mig inför en enorm elevgrupp, som förväntansfullt sitter i sina bänkar och väntar på att jag ska sätta igång lektionen, men jag har ingen aning om vilka eleverna är och jag har inte förberett någonting. Eller så handlar de om att jag springer runt i enorma korridorer som ser likadana ut och förgäves letar efter ett klassrum där jag ska ha min lektion, men jag kommer aldrig fram och klockan går.

Jag har haft dessa drömmar så länge som jag har varit lärare, men inför läsåret 13/14 var de extra många. Min gissning är att detta berodde på att jag hade varit föräldraledig och nu dessutom skulle kliva in i min roll som förstelärare på skolan.

En helt ny tjänst. Jag var först ut och ensam om uppdraget.

Dessutom hade vi fått en ny rektor (den åttonde sedan jag började jobba på skolan) som jag inte hade hunnit lära känna alls. På min skola är tjänsten som förstelärare dessutom tidsbegränsad, ett år i taget, så det gällde att prestera.

"Författaren Helen Timperley inspirerande mig till rollen"

Premissen var att den som innehade tjänsten skulle arbeta med skolutveckling och elevernas måluppfyllelse. Tillsammans med rektorn kom vi fram till att mitt uppdrag blev att skapa en plan för hur vi skulle jobba systematiskt med skolutveckling på vår skola de kommande åren och att ansvara för de pedagogiska diskussionerna under det innevarande läsåret. Som underlag för dessa samtal läste vi i kollegiet till exempel Utmärkt undervisning (2012) av Jan Håkansson och Daniel Sundberg, Att följa lärande (2013) av Dylan Wiliam och Det professionella lärandets inneboende kraft (2013) av Helen Timperley. Samtliga lärare blev kompenserade för det extra arbetet med tre kompdagar. Förmodligen inte tillräckligt, men alltid något. Jag är av den åsikten att ingen skolutveckling sker genom att en eller några lärare får en titel och eventuellt en liten nedsättning i tjänst. Samtliga lärare på en skola måste ju få ordentligt med tid för att jobba med skolutveckling om det verkligen ska fungera i praktiken.

Den sistnämnda boken inspirerade verkligen mig i mitt uppdrag som förstelärare.

Ett uppdrag som jag anser inte bara ska vara en löneförmån vars enda syfte är att öka yrkets attraktivitet, utan förhoppningsvis också leda till processer som bidrar till skolutvecklingen i stort.

Utveckla undervisningen genom "cykler"

Timperley skriver om lärares professionella lärande som en aktiv process som handlar om att systematiskt undersöka hur pass effektiva undervisningsmetoder är för elevernas engagemang, lärande och välbefinnande. Hennes modell för att utveckla undervisningen: ”Undersökande och kunskapsbildande cykler”, går ut på att lärarna själva identifierar och samarbetar kring pedagogiska utvecklingsområden i undervisningen, lär sig mer om specifika metoder för att förbättra elevernas resultat via aktuell forskning eller beprövad erfarenhet från andra kollegor, testar i undervisningen och slutligen utvärderar utfallet.

En i min mening fantastiskt bra metod som låter lärarna själva identifiera utvecklingsområden, vilket skapar engagemang då drivkraften för förändring kommer från lärarna själva.

Tanken är att vi ska bli experter på att identifiera sambanden mellan undervisningsmetoder och elevresultat, genom att jobba på detta systematiska sätt där reflektioner kring teorier varvas med praktisk tillämpning.

Fem ämneslag valde att testa metoden "cykler"

Inför detta läsår bestämde jag, i samråd med skolledningen, att några av ämneslagen på frivillig basis skulle testa att köra dessa ”cykler”. Förutsättningarna var att vi skulle få en uppstartsdag på förarbetsdagarna då vi dessutom fick åka iväg till en konferensanläggning för att verkligen kunna fokusera på att starta arbetet med cyklerna, en extra schemalagd mötestid i veckan, två ytterligare planeringsdagar under läsåret samt en liten budget för att kunna köpa in relevant litteratur eller bjuda in någon forskare/föreläsare till skolan. Vi blev fem ämneslag som ville testa: svenska, sång, engelska, estetisk kommunikation och musikproduktion.

På den första uppstartsdagen (på en fantastiskt fin konferensanläggning mitt i Stockholm, vilket vi lärare verkligen inte är bortskämda med) satte vi oss och började fundera på hur vi skulle implementera Timperleys cykler i vår vardag.

Frågor som blev centrala i ämneslagen

  • Vilka mål och kunskaper ville vi att eleverna skulle ha uppnått under cykelns gång?
  • Hur skulle vi koppla detta till kursplanerna och läroplanen?
  • Hur skulle tidsplanen se ut för cyklerna? Ville vi jobba med korta eller långa cykler?
  • Hur skulle våra cykler synka med terminsplanen, kursernas upplägg och delmoment?
  • Skulle alla ämneslärare göra samma sak, eller skulle några vara ”kontrollgrupp”?
  • Skulle vi arbeta med olika cykler i olika årskurser, eller fokusera på en elevgrupp?
  • Hur skulle vi lösa det praktiska kring de bitarna?
  • Vad behövde vi hjälp med? Av vem?
  • Vad vi behövde vi läsa på?
  • Fanns det någon relevant forskning att ta del av?
  • Hur skulle vi bäst mäta resultaten?


    "Vi valde att arbeta med elevernas läsförståelse"

  • Det utvecklingsområde som mitt arbetslag, svensklärarna, identifierade och valde att arbeta med var elevernas läsförståelse; dels utifrån att stora undersökningar såsom PISA visat att de svenska eleverna har halkat efter när det gäller läsförståelse, dels utifrån att anmärkningsvärt många av eleverna på de högskoleförberedande programmen fick underkänt på det nationella provet i svenska 3 förra läsåret. Vi själva upplevde också att våra elever i årskurs tre på gymnasiet hade påfallande dåligt resultat på det nationella provet våren 2014 – något som vi till viss del kunde se hade med bristande läsförståelse att göra.


    Dessutom är det ganska uppenbart att brister i elevernas läsförståelse påverkar deras möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper i de andra ämnena på gymnasiet och, så småningom, högre studier.

    Vi insåg ganska snabbt att vi som gymnasielärare inte hade tillräcklig kunskap om eller erfarenhet av att jobba med lässtrategier eller läsutveckling och började således processen med att leta efter relevant litteratur/forskning om just detta. Vi delade upp läsningen, så att arbetsbördan skulle bli rimlig och läste lite olika publikationer/böcker bland annat: Att bedöma elevers läsförståelse (2013) av Barbro Westlund och Läsdidaktik –efter den första läsinlärningen (2014) av Astrid Roe. Vi kom ganska snabbt fram till att vi gillade Roes bok som kombinerade teori med handfasta tips och lät oss inspireras av Duke & Pearsons modell för hur läsundervisning kan gå till. Nedan ser du en kort beskrivning av den modell som vi testade att tillämpa.

    Läsundervisning i fem faser:

    1. Läraren beskriver och förklarar för eleverna
    2. Läraren demonstrerar strategin för eleverna
    3. Läraren och eleverna samarbetar om att öva strategin
    4. Eleverna övar i grupper under handledning
    5. Självständig användning av strategin. Lärarens roll som vägledare betonas.

    Vi bestämde sedan att vi ville börja med att skola in våra nya ettor och undervisa dem om lässtrategier redan tidigt på hösten så att de skulle kunna ha nytta av detta under resten av gymnasietiden.

    Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om hur vi gjorde detta i praktiken tillsammans med våra ettor. Vad som fungerade bra och vad vi måste förbättra till nästa gång.

    PS Tack Björn Grafström, vän och tillika kollega på en annan gymnasieskola i Stockholm, som tipsade mig om Timperley när jag var ny förstelärare (och dessutom lite ringrostig efter ett antal månaders föräldraledighet) och febrilt letade efter relevant utbildningsvetenskaplig forskning som skulle kunna läsas med behållning av samtliga lärare på skolan – oavsett ämneskombination. DS

    Vill du veta mer om Pia? Du hittar hennes presentation här.

    "En rolig utmaning att få utveckla elevernas och lärarnas lärande"

    Pia Kangas ger sin syn på sitt uppdrag i förstelärarbloggen.

    Mitt namn är Pia Kangas, och jag jobbar som lärare i svenska och historia på gymnasieskolan Rytmus i Stockholm. Det här är mitt andra år som förstelärare och för närvarande jobbar jag med att driva några ”undersökande och kunskapsbildande cykler” i Timperleys anda på skolan.

    Varför valde du att bli förstelärare?

    - Jag tyckte att det verkade vara en rolig utmaning att få jobba lite mer systematiskt med att förbättra och utveckla elevernas och lärarnas lärande, och jag har aldrig ångrat mitt val. Mycket med läraryrket är helt fantastiskt, men jag tycker att ungefär lika mycket också måste bli bättre.

    Vad har du stött på för utmaningar i din roll?

    - Den främsta utmaningen är nog att få förståelse för att skolutveckling måste få ta tid och kosta pengar.

    Vad ser du som de främsta fördelarna med ditt uppdrag?

    Att jag får möjlighet att tillsammans med mina kollegor initiera och planera skolutvecklande insatser.

    - Förhoppningsvis innebär rollen också ur ett framtida perspektiv ett visst mått av intressant fortbildning. Sedan är det givetvis en förmån att kunna få lönetillägget.

    Hur arbetar du som förstelärare med dina elever?

    - Det är ingen skillnad på att vara förstelärare när det gäller arbetet med eleverna. Alla lärare vet att det til syvende og sidst handlar om att vara engagerad, entusiastisk, kreativ, strukturerad, ödmjuk, nyfiken och lyhörd.

    - Jag försöker dock att alltid involvera och informera eleverna när vi ibland gör olika experiment inom ramen för våra ”undersökande och kunskapsbildande cykler”. Det gör ofta eleverna mer intresserade om de har fått höra att vi har valt en viss metod eller ett visst arbetssätt eftersom vi har läst in oss på aktuell forskning som visar att just den här metoden ska fungera bra.

    Vad kommer du att berätta om i bloggen?

    - Om de projekt som vi har initierat på vår skola. Vad som har gått bra, och vad som har gått mindre bra. Och kanske en anekdot eller två från min egen undervisning.