Lärarförbundet

Skolans värdegrund är viktigare än någonsin

Vaknade upp onsdag morgon till resultatet från presidentvalet i USA. Chockat konstaterade jag att Trump fått majoritet och brast ut i gråt, en obeskrivlig sorg efter många års kamp för jämställdhet, HBTQI-frågor, och allas lika rätt. Sorgen liksom hulkade sig igenom kroppen min.

Trött gick jag upp till ett dukat frukostbord, mina äldre barn pratade dystert om resultatet, och så lommade vi iväg. En till förskolan, och fyra till skolan och en till sitt jobb på en reklambyrå.

I min skola kändes det kvavt, alla lärare i små klungor med distanserade röster. Vi kanske fumlade extra mycket med lånepennor, sudd och böcker, och jag glömde nog mina nycklar i dörren till arbetslagsrummet som alltid vid känslomässig stress. Väl inne i lektionssalen kanske eleverna undrade om mitt molokna humör, och jag kanske förklarade att jag inte riktigt var i fas på grund av valresultatet. Eleverna började säkerligen bubbla om ett tredje världskrig, miljöhotet, att kvinnors rättigheter kommer inskränkas, och förvirring kring hur det kommer att bli med mänskliga rättigheter och andra farhågor i direkt koppling till Trumps vinst. Och där och då kanske jag i ett försök att stävja något sorts lugn lät barnen prata om vår egen lilla bubbla Sverige, men det kan också ha varit så att diskussionen hamnade kring en svensk rasistisk tidskrifts klistermärken på skolans glasdörrar - och några visste inte hur märkena såg ut medan andra hade mer kunskap och vips var vi kanske inne på deras sida och eleverna sökte runt och brast spontant ut i ilskna rop över dumheter och orimligheter. Samtidigt så kanske jag mötte en tyst elevs flackande blick, och förstod att situationen inte riktigt kändes bekväm för hen, med föräldrar som sympatiserar med de krafter som vi nu i ett gemensamt grepp visat vårt ogillande emot. Där och då kanske jag och min elev höll varandras händer trots att världen utanför polariserar oss i två läger.

Det hela fick mitt hjärta att slå ambivalenta slag.

För hur gör vi med barnen, vad gör vi mot barnen? Där vi som verkar under skollagen och skolans värdegrund också måste ta ansvar för ALLA elever och det oavsett hur världen ser ut, vilka hemförhållande de har och vilka åsikter som skriks ut eller hålls inne med, "skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar". (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, Skolans värdegrund och uppdrag)

Den här påhittade situationen fick mig att minnas boken "Pojken i randig pyjamas" av John Boyne, och där huvudpersonen Bruno inte vill erkänna eller förstå faderns nazistiska dåd, och där vänskapen till Shmuel trots förintelsens grymhet och brutalitet ändå skildrar kontraster av vänskap och oskyldighet på ett osentimentalt vis.

För ett tag sedan, efter att ännu en gång suddat ut några rasistiska slagord skrivna i blyerts på en av skolans väggar, höll en av mina elever ett gripande tal, om sitt ursprungliga hemland. Om olivträden, musiken, poesin men framförallt om gästvänligheten - viljan att ta emot världen. Hen avslutade med orden "Men världen vill inte ta emot oss med öppna armar". Och jag grät, där, då och mitt framför mina elever.

Vid middagsbordet idag fick jag höra en annan berättelse - om hur någon elev, i en skola hyllat Trump precis så som många europeiska högerpopulister och Rysslands Putin. Och detta utan att någon närvarande lärare lyft frågan högre, fångat upp orden och vridit dem ett varv till enligt vår svenska skolas värdegrund och styrdokument;

  • Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor är de grundläggande värdena i skolans värdegrund enligt skollagen.

Jag känner en oro över att nu när västvärldens demokratiska grunder darrar kommer ännu fler människors frihet att inskränkas. Skolans värdegrund är mer viktig än någonsin.

Estetiska lärprocesser

"Memorerande av fakta prioriteras framför kritiskt tänkande och kreativitet – även i ämnen som bild, slöjd och musik." Det visar Marie-Louise Hansson Stenhammars forskning kring estetiska lärprocesser i skolan.

Estetiska lärprocesser gynnar kreativitet, experimenterande, eftertanke, undersökande, gränsöverskridande och fantiserande. Trots det får de estetiska värdena allt mindre plats i grundskolan.


Jag förvånas ibland över hur krångligt det verkar att vara för många lärare att låta de estetiska värdena genomsyra högstadievärlden, som om det liksom utesluter något annat istället för låta handen omsluta helheten. Det formas en prestationsstyrd undervisning, i någon sorts rädsla för dalande resultat (se PISA) och med den typen av fostran prioriteras tysta och målmedvetna barn, vilket de flesta barn av idag helt krasst faller utanför. Grunden borde ligga i att variera sin undervisning genom estetiska lärprocesser och multimodalt lärande (kommunikation) och låta det omsluta grundskolan, då det rent faktiskt också ger koncentrerade, engagerade och motiverade elever.

I de lägre åldrarna är sättet att söka kunskap genom experimenterande och kreativa alternativ större, men ju högre upp i grundskolan eleverna kommer desto mer avestetiserad blir undervisningen. Förvånansvärt även i ämnen som bild, musik och slöjd. Marie-Louise Hansson Stenhammar menar i sin avhandling "En avestetiserad skol- och lärandekultur. En studie om lärprocessers estetiska dimensioner" att undervisning som prioriterar memorerande av fakta även kan omfatta de estetiska ämnena och hon poängterar vikten av lärare som är medvetna kring sin undervisning och av kreativa processer för att undvika att hamna i reproducerande. Hansson Stenhammar menar att många lärare inte omfattar elevernas egen kreativitet utan istället ställer upp redan givna former som undervisningens arbete skall resultera i. Det vill säga reproducerande processer och att elever som kommer med egna idéer, och på egen hand börjar att experimentera varken uppmärksammas eller uppmuntras utav läraren. Det är en intressant aspekt utifrån att vi lärare tappar många elevers motivation genom denna typ av undervisning, något som Mona Liljedahl beskriver utifrån sin forskning kring särbegåvade barn. I tidningen Specialpedagogik 2016-09-02 ger hon ett målande exempel: "En särbegåvad pojke, som jag har haft som elev, fick en uppgift på bvc där han ombads klippa ut en cirkel. Det är ett standardförfarande för att testa motoriken. Pojken klippte en perfekt spiral i papperet i stället, vilket bvc-sköterskan inte var nöjd med. Det skulle ju vara en cirkel – inte en spiral! Att en spiral var långt mer avancerad tänkte hon inte på."

Att sammanföra handen, med det digitaliserade berättandet gör det hela mottagligt - eleverna skapar, kommunicerar och visar hur de resonerar genom olika teckensystem (ord, mönster, gester, linjer, färger, ytor eller ljud) och kan därmed visa sina kunskaper på många olika vis. Estetiska uttryckssätt (drama, film, musik, konst m.m) är betydelsefulla och fyller en viktig funktion för att kunna lära eleverna att kritiskt granska, göra sina röster hörda och delta aktivt i samhällslivet. En viktig aspekt av detta är att de estetiska processerna skrivs fram i alla skolans ämnen men Hansson Stenhammars avhandling visar att betydelsen behöver uppvärderas för att nå dit.

Min fråga blir, skapar mer lektioner i matematik verkligen en större förståelse för matematik? Handlar det inte mer om hur vi lär ut än om tidens omfattning?


Se gärna den här inspirerande filmen av Jörgen Axelsson och lyssna på det smarta barnet som apropå varför de jobbar med estetiska lärprocesser säger "...det är utvecklande för hjärnan...".

I filmen får vi inblick i projektet "Estetiska lärprocesser", ett samarbete mellan Ateljén på Kalmar Konstmuseum och Vasaskolan i Kalmar.


En lärares dilemma

Vad är mitt uppdrag? Vad kan jag rymma inom min anmodan och vad har jag för ansvar gentemot skolan och eleverna?

Vem sätter agendan, och hur lyckas en att få med alla på samma tåg - som rent praktiskt och faktiskt är en förutsättning för allt utvecklingsarbete?

De senaste åren har jag grubblat mycket på dessa frågor då grundskolan av idag är så mycket mer än en plats för reell ämneskunskap. Vi lärare och pedagoger inom grundskolan har ett fostransansvar som gäller för diverse samhälleliga och kulturella sfärer - och som ibland felaktigt uppfattas och tolkas som en lärares förmåga till ordning och reda!

Grundskolans läroplan innehåller tre delar: skolans värdegrund och uppdrag, övergripande mål och riktlinjer för utbildningen samt kursplaner som kompletteras med kunskapskrav: 1. Skolans värdegrund och uppdrag - som behandlar demokratins grunder. 2. Övergripande mål och riktlinjer 2.1 Normer och värden 2.2 Kunskaper 2:3 Elevernas ansvar och inflytande 2.4 Skola och hem 2.5 Övergång och samverkan 2.6 Skolan och omvärlden 2.7 Bedömning och betyg 2.8 Rektorns ansvar


För mig personligen är de här delarna självklara, och en av anledningarna till valet att arbeta på högstadiet. Det finns ett intresse i att vara en del i det som är grundläggande värdegrundsarbete. Att lotsa och möta eleverna i sin kunskapsinlärning men även i konflikter, i samråd, och genom den ibland tröttsamma vardagen. Mina ämnen bild och svenska ligger också nära tillhands för att just diskutera kring känslor, identitet och föra samtal om hur andra människor känner och tänker.

“Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts”.

Så står det i inledningen för kursplanen i svenska (Lgr 11) . Vackra symboliska ord som känns relevanta att ta till sig som lärare. När det svajar i ens lärarliv, faktiskt påminna sig om att även svåra och tuffa saker är en del av en utveckling- och kunskapsprocess för eleverna. Jag har ibland tänkt att jag har världens svåraste jobb och kan jag någonsin förlita mig på att jag kan förhålla mig till min kunskap på ett utvecklingsbenäget sätt? Vila mig i det? Nej det kan jag faktiskt inte, det är oerhört viktigt att aldrig stanna i det bekväma.

Istället måste varje lärare stå i relation till omvärlden på samma sätt som vi kräver av våra elever enligt kunskapskraven. I exempelvis kunskapskraven i både svenska och bild står det att eleverna ska kunna resonera och förhålla sig till sin samtid och tolka dess budskap.

Det är av vikt att motarbeta att resignera och rent faktiskt ingår det i det normkritiska förhållningssättet. Att fokusera på normer och maktstrukturer och vilka konsekvenser dessa får för exempelvis eleverna. En förälder berättade för ett tag sedan om att det under en lektion i spanska skrattats åt det spanska ordet för färgen svart utan någon som helst diskussion från lärarens sida. Det är lätt hänt, att inte orka som lärare att ta upp alla situationer där värdegrundsfrågornas innehåll bryts - det är dock vårt ansvar. Gunilla Molloy (Docent i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet) uppmärksammade mig på (när hon var min handledare i Skolverkets satsning handledning för jämställdhet och kunskap) om att om det någon gång råder tveksamhet inför exempelvis en kränkande situation: vrid på perspektiven! Snurra runt och använd samma situation i relation till dina kollegor. Hade vi accepterat att en lärare kallar sin kollega för "fitta" exempelvis?

Det händer väldigt ofta att elever kommer och vill visa upp texter de skrivit, foton de tagit, illustrationer de gjort, musik de skapat. Allt som oftast hänger vi kvar i klassrummet efter lektionens slut, eller står och babblar i korridoren, och vi diskuterar allt från rent pedagogiska frågor, teveserier, kompisar till mer abstrakta existentiella dilemman som exempelvis svarta hål. Skulle en liten framställd svart materia kunna växa och så småningom sluka hela jorden? Häromdagen dröjde sig några elever kvar i bildsalen och berättade om en fest dit oinbjudna dykt upp och hur festen urartade. Hur rädda de varit, och eleverna relaterade till en bok som vi läst i sjuan, och att det vid det tillfället upplevts som främmande, men att de nu förstod precis exakt.

Samtalen handlar om vardagliga små utbyten av och kring livet men också om att eleverna i kontaktskapande relationer bygger möjligheter till att stärka deras delaktighet i skolans värld, trygga sin vardag.

Varje skolvecka innehåller flera sådana möten, samtal. Kommunikativa situationer som förhoppningsvis blir en del av elevernas inlärningsprocess och förståelse för värdegrundsfrågor. Det är ett privilegium att få närvara som vuxen, att lyssna, bekräfta och ibland förfasas (!!!) och alla dessa konversationer skapar utrymme att genom språket (och konsten) utveckla “identitet, uttrycka känslor och tankar" och att förstå "hur andra känner och tänker” - och det är precis det som är en del av mitt uppdrag!

Inom denna lärarroll ryms således den normkritiska pedagogiken som en vägledning när mina egna begränsade hjärnbanor inte vill tänka nytt, eller om. Jag utmanas att granska vilka normer som jag förmedlar som lärare till mina elever - det ingår - att kritiskt granska min egen roll i normskapandet.

Men att kritiskt granska sin undervisning, och sin roll som pedagog, det skapar också de dilemman som jag inledningsvis beskriver. Dagar kantade av tvivel och tveksamhet kring möjligheterna till att förändra strukturer som ibland känns inristade i skolvärldens fyrkantiga väggar (och som i viss mån även samhället utanför upprätthåller). Därför är den skönlitterära läsningen så fantastisk då den skapar möjlighet till narrativ fantasi och perspektivbyte, och de samtal som förs kring litteratur, kultur och konst blir så oerhört viktiga. Ibland fyller mina elevers tankar om världen mig med så mycket framtidshopp och ömhet att jag helt glömmer bort tid och rum. De dagarna svävar jag hem fullkomligt övertygad om att jag har världens viktigaste och roligaste jobb.



Samtidskonsten öppnar upp till diskussion om identitet, tillhörighet, beteende och normer

Samtidskonst utifrån normkritisk pedagogik och som en reaktion på samtiden skapar fantastiska möjligheter för unga individer att reflektera kring vårt samhälle idag. Vi möter svensk- och bildläraren (försteläraren) Jessica kring ett projekt kring samtidskonst i år 9.

Att arbeta med samtidskonst är en tacksam ingång till att lära eleverna att vara uppmärksamma på den tid och kultur som vi alla lever i. Konsten och dess värld skapar naturliga ingångar och möjligheter till att uppmärksamma och diskutera bland annat identitet, tillhörighet, miljö, etnicitet, strukturer, beteende och normer.

På högstadieskolan som jag arbetar vid har jag sedan några år tillbaka och tillsammans med skolans andra bildlärare låtit niorna arbeta med samtidskonst under en hel termin i bildämnet (flera utmärkta möjligheter till att arbeta ämnesövergripande). Vi har låtit terminen vara ett avslutningsprojekt där flera förmågor lyfts och knyts ihop, samtidigt som projektet uppmanar eleverna att kritiskt granska sin samtid.

Samtidskonst speglar och kommenterar vår egen tid på olika sätt. Ett av bildämnets syften är att lära eleverna att tolka och kritiskt granska budskap, och genom att få prova olika material och former får eleverna äntligen utrymme att släppa på sina tyvärr rätt vanliga och förgörande krav på att prestera utifrån en redan färdig uppfattning om vad som är "fint" & "fult". Uppgiftens form är egentligen bara styrd utifrån några få riktlinjer för eleverna att förhålla sig till - möjligheterna är desto fler.

I år har terminen inletts med flera föreläsningar om hur samtidskonstnärer runt om i världen arbetar och vi har arbetat övergripande med "På flykt" som tema, Ett ytterligare ledord har varit återbruk, vad kan vi göra av material som vi redan har hemma, måste vi alltid köpa nytt?

Vi såg utställningen Massa i rörelse på Kalmar Konstmuseum, utställningen bygger på att sex svenska konstnärer "undersökt Glasriket med utgångspunkt i den lokala och globala samhällsförändringen" (www.kalmarkonstmusuem.se). Eleverna fick möjlighet att ställa frågor och samtidigt få en inblick i "industri och människors samspel som grund för ett samhällsbygge" (ibid.). Vad händer med hantverket och ett mindre samhälle när massproduktion tar över?

Min pedagogiska erfarenhet är att det ofta blir lyckat med kopplingar till elevernas egen värld - som i det här fallet handlar om närhet då Kalmar ligger i samma län som glasriket och eleverna kan relatera till både natur, miljö och kultur.

I år har vi även använt oss utav UR:s helgrymma serie Artityd.

Om ARTITYD; I nära och nyfikna porträtt får du följa med samtida konstnärer i deras vardag och under deras konstnärliga arbete. Det blir en aktuell och angelägen resa genom dagens samhälle när konstnärerna undersöker sin samtid. Konstens visuella gestaltning väcker tankar om skapande och kommunikation. Möt en dynamisk konstscen som överraskar, utmanar och inspirerar!

Samtidskonst utifrån normkritisk pedagogik och som en reaktion på samtiden är ett perfekt arbetsområde för år 9. Det är dessutom en fantastisk möjlighet att låta eleverna koppla samman teori och praktik. Som lärare ger jag i och för sig föreläsningar och förslag men det är elevernas egna reaktioner som bygger deras konstverk och visar på god orientering, nyfikenhet, vilja att förstå, analysera och reflektera som står i fokus. Människor idag möter en mängd synintryck, och bilder utgör en stor del av dessa, att få vägleda unga människor om vad dessa bilder handlar om, vem som skapat och i vilket syfte som de är gjorda är en direkt koppling till kursplanen i bild som menar att "undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar förståelse för hur bildbudskap utformas i olika medier. De ska också ges möjlighet att kritiskt granska olika bildbudskap." Att kunna använda Kalmar Konstmuseum som en resurs i undervisningssituationer skapar förhoppningsvis också ett sammanhang för eleverna, det konkretiserar ett annars något abstrakt område.

Vad reagerar eleverna på? Snedfördelning av pengar inom idrotten (vissa sporter har mycket pengar medan andra nästan inga), stress inför gymnasiet, kroppsideal och en hållbar framtid är några av de saker som eleverna låtit sina projekt handla om. Elevernas egna samtidskonstprojekt utvecklar och utformar konstverk i syfte att berätta och förmedla något, precis i enlighet med kursplanen. Under våren bygger vi klart vår utställning, och i maj håller vi vernissage.

Normkritisk pedagogik lär mig att våga ifrågasätta mig själv, min kunskap, min undervisning

Jessica Damgaard Edström är förstelärare i normkritisk pedagogik, lärare i bild och svenska för grundskolans senare år, och i sitt första blogginlägg skriver hon om vikten av att våga misslyckas som pedagog.

Minns ni er egen högstadietid? Hur en förvirrat rättade sig in i en given ordning, trots att det kanske inte alltid kändes bekvämt, eller ens moraliskt och etiskt rätt? Vissa kanske inte ens var medvetna om att de ingick i en ordning formad utifrån en diskurs av makt?

De allra flesta ungdomar är mitt inne i en sökande fas, samtidigt som de är livrädda för att göra hål i normerande mönster.

Ett normkritiskt förhållningssätt utifrån ett kunskapsperspektiv, handlar i grunden om att vara uppmärksam på de normer som formar undervisningen - vad väljer jag för redskap för att tillreda min didaktik? Men däröver är varje enskild lärares förståelse av normer tongivande för att skapa en likartad, jämlik skolgång för eleverna utifrån styrdokumentens grundläggande värden men speciellt utifrån Övergripande mål och riktlinjer, Normer och värden;

Skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dem komma till uttryck i praktisk vardaglig handling.

Med tanke på att varje klassrum fylls utav av elever med olika förutsättningar, erfarenheter och bakgrund och att läraren befinner sig där mitt i, med uppgift att bilda kunskap till eleverna utifrån ett likvärdigt fostransuppdrag, med tonvikt på allas lika värde oavsett kön, etnisk tillhörighet, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning. Att det då någon gång, eller till och med vid flera tillfällen under ett barns skolgång blir konflikt, eller att någon eller några drabbar samman är oundvikligt och egentligen inte alls speciellt konstigt. Vikten ligger i hur vi pedagoger och övrig personal följer upp, hur vi hanterar dessa stridigheter (som oundvikligt faktiskt uppstår överallt - såväl ute i samhället som i skolan). Det är i HUR och VAD vi gör när motsättningar uppstår som likabehandling visar upp sitt värde men det kräver samsyn inom organisationen. Det är tydligt att det är vid dessa tillfällen som vi också måste förstå att vi utifrån samma grundposition måste ge våra elever rättvisa möjligheter till att kunna utvecklas och förändras, och därigenom och så småningom låta eleverna lära sig något om sig själva men även om andra, det är det som också kallas för fostran. Det är just genom den här typen av gärningar som grundskolors likabehandlingsplaner blir till levande dokument - och också ett bevis på om de fungerar eller ej.

Många gånger handlar det om att lära sig av misstag, ja, för vi misslyckas då och då, så låt oss uppmärksamma vad som är mindre bra och vad det är som fungerar men också att ifrågasätta det som fungerar genom att kritiskt granska varför det är framgångsrikt. Samtidigt får vi inte glömma att implementeringen av normkreativa förslag inte alltid accepteras i första andetaget, att låsa upp dörrar som de flesta önskar sig fortsatt låsta behöver ha beredskap i form av ett gediget och kompetent stöd.

I mitt arbete på högstadiet möter jag förstås hela tiden typiska maktstrukturer bland ungdomarna, någon eller några bär ordningen och de allra flesta runt omkring är normstödjare och några är avvikare. I praktiken innebär det att även om en ung människa vet vad som uppfattas som rätt och fel utifrån skolans värdegrund, så är det som avgör handlingar oftast mest relaterat till att slippa bli exkluderad på grund av ett normbrott.

Många lärare är omedvetna om hur normer fungerar, och även om de flesta lägger tonvikt vid läroplanens värdegrund och uppdrag så handlar det också om att få hjälp att synliggöra att det är en utmaning i att kritiskt våga granska sin egen elevsyn. Maria Wester, lektor vid Umeå Universitet lyfter i sin avhandling "Hålla ordning, men inte överordning": Köns- och maktperspektiv på uppförandenormer i svenska klassrumskulturer" problemet med att lärare exempelvis i viss mån faktiskt accepterar ett aggressivt beteende hos pojkar men inte hos flickor och att därmed blir läraren också medaktör i att förstärka ett stereotypt maskulint mönster hos pojkar. Trots att lärarens intention varit att skapa en genusneutral grund, och att det oftast inte finns eller funnits bakomliggande medvetna strategier för att göra skillnad, utan det hela handlar om omedvetenhet, såväl hos lärare som hos elever. För självklart har även lärare fördomar, tänker ensidigt - men - med stor betoning på men - det som normkritiken lär är att också våga ifrågasätta sig själv, sin kunskap, sin undervisning. Kritiskt granska sin egen elevsyn. Det är viktigt att vi inte tappar bort oss i våra didaktiska privilegier och glömmer eller kanske till och med väljer bort att ställa oss utanför normens öga då och då för att få perspektiv. Som jag nämnde ovan är eleverna ofta medvetna men väljer ändå att rätta in sig i en orättvis ordning, och där behövs vi, lärare, för att kunna bryta normerande mönster.

Normkritisk pedagogik handlar till stor del om att lära eleverna att kritiskt granska normer som styr våra värderingar och förutsättningar men den handlar även om att vi pedagoger bör tillhandahålla en kritisk ansats. Att vi vågar utmana våra tillkortakommanden, vår kunskap och allt det som vi tror att vi faktiskt redan gör.

Läs mer;

Normkreativ

DEJA Flickor, pojkar, individer - om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan.

Lotta Björkmans föredrag på Musikens Hus "...vi måste börja gilla våra misstag om vi skall bli framgångsrika i att jobba normkritiskt. Det är genom misstagen vi får syn på våra normblinda fläckar och blir kvitt en del av våra fördomar."