Lärarförbundet
Bli medlem

Sett på #SETT2016

Sett 2016 är över och jag sammanfattar och reflekterar kring några röda trådar.

Så är SETT över för 2016. På tåg och flyg, hemma i sofforna, sitter tusentals trötta mässbesökare och återhämtar sig, med massor av tankar och energi att ta vara på för att årets fortbildningsinsats ska levla undervisningen. Nu är tid för reflektion, tid för bearbetning av all den input som inhämtats, väsentlig för att morgondagens diskbänksrealism inte ska tränga undan nyvunna lärdomar. Mitt absolut bästa tips till dig just nu är: koppla ifrån ett tag. Se en bra serie, läs en underhållande bok. Sätt dig sedan ner och skriv, rita eller kluddra ner dina tankar. Gå igenom dina anteckningar och fånga vad det du skrivit leder dig vidare i. Organisera och strukturera och ställ dig själv frågan: "Vart vill jag nå och vad kan jag göra för att starta utvecklingen redan i morgon?".

Röda trådar jag plockat upp är enade röster som i kör konstaterar att det är dags att vända på ledningsperspektivet; top-down modellen leder inte till den utveckling vi behöver, det är bottom-up som gäller. Lärarna är de som ska driva på den egna professionsutvecklingen, tillsammans med andra, men vara drivande. Kompetensen finns i verksamheten, vi måste bara låta lärarna få plats och mandat att leda utvecklingen.

Och reflektionen som skär i mig likt en repa i skivan under lovsången till lärarna är: hur många rektorer och ledare på kommunnivå tror du går och lyssnar på en föreläsning som hålls av en lärare under Sett? Och hur många lärare ges utrymmet att tala om behoven de upplever på golvet, att delge sina tankar och erfarenheter om vad som behövs för att utveckla skolan och hur många ledare efterfrågar lärares input? Hur många lärare finns med på scenen när chefer på kommunnivå står och berättar hur viktig lärarna är?

Svar: ungefär lika många som antalet det antal elever som tillfrågas, lyssnas på och som håller föreläsningar när vi talar om hur viktiga eleverna är och att vi måste tala med dem istället för om dem.

För er som aldrig besökt Sett, eller kanske inte reflekterat över det, kan jag berätta att mässans föreläsningsspår är uppdelat i två, ett lednings- och styrningsspår och ett allmänt spår. Det finns säkert massor med rimliga förklaringar bakom den organisationen men i ljuset av detta blir frågan om vem som bör driva skolutvecklingen högst intressant.

Jag ställde mina frågor till min gode vän och rektor. Hon svarade att föreläsningarna som hålls av lärare nästan uteslutande handlar om klassrumsnära praktik och metoder och det är inte den inputen hon är i störst behov av. Mina tankar gick i samma banor. Det blir ungefär som när vi vuxna i skolan gör oss lustiga över elevråden, där eleverna bara pratar om maten och konstgräset. Men när det blir så måste vi som styr och ställer självkritiskt fråga oss vad vi faktiskt möjliggör (tillåter!) eleverna att tycka, tänka och ge sin input om. Eller på vilka arenor vi som av tradition styr skolutvecklingen och äger mandaten väljer att släppa in fotfolket på.

Det här ser jag som nästa utmaning, nästa steg i processen. Nu står många enade och säger att utvecklingen ska drivas underifrån, behoven ska styra utvecklingen och behovsägare är de som befinner sig i verksamhetens epicenter. Nu behöver vi ta nästa kliv och gå från ord till handling. Nästa år sitter rektorer och kommunala chefer och lyssnar på behovsägarna, på lärarna och eleverna, eller kanske vi till och med får uppleva en kollaborativ mässa på allvar, som är mer deltagande och där alla skapar tillsammans i en stor process.

Så länge tackar jag för tre mycket givande dagar, av input från föreläsningar som satt igång tankar som dessa och många fler. Av viktiga kontakter som knutits, lärdomar att dra nytta av, givande samtal och mellanrummen, mellan föreläsningarna, där den riktiga kollaborationen av idag pågår.

Tack till er alla som ger mig så mycket att bygga vidare på i min profession, för en hållbar skola för var och en, på riktigt.

Läs också mina sammanfattningar från #SETT2014 och #SETT2015 samt kommande reflektioner av dessa dagar på min blogg frokenann.com.

Förstelärare som vetenskapliga missionärer

Ge förstelärarna ett brett skolutvecklande uppdrag och låt dem driva det lokala systematiska utvecklingsarbetet.

I dag går Lärarnas Forskningskonvent av stapeln, som Lärarförbundet anordnar. Vi är på andra halvan av dagen och det har varit både givande och intressant så här långt. En stor del av dagen har handlat om vad en skola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet egentligen är och hur vi skapar det i praktiken.

Samtliga talare från scenen har varit rörande överens om speciellt några punkter, som jag tolkar det:

  • Forskningen måste komma utifrån lokala behov.
  • Lärare ska vara involverade i processen, särskilt när det gäller att hitta rätt frågor.
  • Vi behöver mer utbildningsforskning.
  • Vi måste hitta vägar att göra forskningen tillgänglig för lärare.
  • Vi lärare måste generellt bli bättre på att systematisera det vi gör och jobba på ett vetenskapligt sätt och bepröva vår erfarenhet.

Det krävs en rejäl omställning för skol- och forskningsvärlden för att vi ska nå i mål och bli en verksamhet som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vi måste bygga broar mellan världarna, det måste blir "fint" att jobba med tillämpad forskning, vi behöver mer fokus på forskningskompetens hos lärare på lärarutbildningarna, vi måste som börja se oss själva som professionella utövare som själva arbetar med att utveckla vår verksamhet. Det kommer förmodligen att krävas mer resurser, i alla fall till en början. Men min fråga är: för att inte låta resursfrågan bli en flaskhals, vad kan vi göra med det vi har idag? Till exempel med förstelärartjänsterna.

Jag läser just nu Per Kornhalls bok "Förstelärare – en handbok" med stor behållning. Ironin är så klart att behållningen kommer från samma källa som mycket av problematiken kring vetenskapligheten kommer, Kornhall bekräftar mina egna föreställningar om hur vi borde börja för att skapa en skola på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Utifrån mina egna erfarenheter som lärare och som social entreprenör inom skolklustret drar jag samma slutsatser som Kornhall – slutsatser med stöd hos till exempel Timperley, Hattie och framgångar hos bland annat Ontario. Kornhalls tes är att vi kan använda förstelärarna för att skapa detta redan nu!

De allra flesta förstelärare jag talat med har mycket specifika uppdrag: de ska ansvara för Läslyftet, Matematiklyftet, för So-ämnet, ja till och med implementering av lärplattformer. Jag vill mena att det är lite bortkastat att göra uppdraget så smalt.

Vad vi än gör för att utveckla skolan i dag, måste vi se till att vi fortsätter att utveckla och förfina det, så att vi inte år 2116 säger att skolan ser lika dan ut då, som nu!

Det var min insikt när jag frågade mig själv hur en skola på vetenskaplig grund egentligen skulle kunna se ut. Vi behöver ha metoder, vi behöver jobba med verktyg och vi behöver jobba med att utveckla det riktigt verksamhetsnära, men främst behöver vi hitta en modell, ett system, ett upplägg för att på riktigt bedriva en formativ bedömning på systemnivå och systematisk skolutveckling på en övergripande skolnivå. Jag syftar till det som Kornhall skriver om i sin bok om, att vi måste hitta system för hur vi bedriver systematiskt kvalitétsarbete som tar ansats i våra lokala behov. Eller som Inger Eriksson på Lärarnas Forskningskonvent sa under panelen:

Vi behöver en egen forskningsavdelning på varje skola.

Men det bedrivs ju systematiskt kvalitétsarbete i skolorna, kanske någon tänker. Nej, det gör det inte. Ofta samlas det in resultat men alldeles för sällan följs det upp. Och arbetet sker på central kommunnivå, av andra än lärarna som varje dag står på golvet. Där, på kommunnivå, behöver det också finnas, men när stora kommuner samlar upp behov som finns ute på alla skolor och ska forma den spretiga grenen till en boll så blir lösningarna så urvattnade att de inte ger den effekt som behövs på klassrumsnivå. Ett annat problem är att de som arbetar med skolutvecklingen på kommunnivå oftast har lämnat klassrumsgolvet och därmed tappar förankringen i verkligheten. Ganska snabbt tappas rättigheten att säga att vi utvecklar skolan ur ett lärarperspektiv, om du inte längre undervisar och deltar i skolans alla lärarorienterade processer. Vi behöver både och, systematiskt kvalitétsarbete på både skol- och kommunnivå, och framförallt behöver vi vända upp och ner på pyramiden; De som äger behoven är lärare och elever, och det är de som ska ge uppdrag till de som jobbar med lösningarna, i en mycket bredare utsträckning än vad som sker idag.

Kornhall lyfter i sin bok att förstelärare i landet kan spela en stor roll i arbetet med att ta oss till en skola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i betydligt större utsträckning än idag. Men hur skulle det kunna se ut? Jag tror på rätt kompetens på rätt plats. Alla i en verksamhet är lika viktiga men vi är bra på olika saker. Plocka upp de som har ett starkt intresse och kompetens i att handleda kollegor, i vad ett vetenskapligt förhållningssätt är och låt dem vara förstelärare. Uppdragen kan helt enkelt vara att jobba med skolutveckling på en lokal nivå med mål att göra skolans verksamhet mer förankrad i vetenskap. Förstelärare som kan handleda kollegor i ett forskande arbetssätt, som kan jobba med att fånga upp och leda kollegiet i att bepröva sina erfarenheter, som följer upp och utvärderar själva processerna för att se till att de verkligen ger det önskade resultatet och som via processledning kan förankra och kvalitétssäkra fortbildning som genomförs. Det ska också vara lärare som fortfarande, minst till hälften av sin arbetstid, är lärare på golvet. En lärare som befinner sig i skolans processer på samma sätt som andra lärare för att inte tappa sin relevans.

Jag är långt ifrån färdig med de här tankarna, men jag jobbar på dem. Och jag kunna dela många spännande saker på temat framöver! Och du, läs Per Kornhalls bok och besök Lärarnas Forskningskonvent nästa år!

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter


Det professionella samtalets makt

​Var går gränsen för mitt maktutövande? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Som vuxen och lärare är jag given både ansvar och makt att bestämma. Men med rättigheter kommer även skyldigheter. En skyldighet är att fundera över vad jag egentligen har rätt att bestämma över.

"...kanske de oskrivna lagarna för vad som är olämpligt, opassande, orimligt eller oartigt kommer att ändras framdeles. Kanske kommer principdiskussioner om slöjor, mobiler, kepsar och tuggummi att bytas ut mot andra."
– Anders Persson, forskar om skolans maktutövning, Lärarnas Tidning

Debatter som mobiltelefonförbud i skolan och kepsförbud i klassrummet är typiska exempel på när vi behöver fundera över vår bestämmanderätt. Om kepsar eller mobiltelefonerna stör elevens och/eller klasskamraternas lärande så ska de självklart plockas undan. Men om kepsen eller mobiltelefonen inte stör lärandet, har jag då verkligen belägg för att beslagta eller förbjuda? Det är lång väg att gå mellan ovilja att ta ansvar som lärare och totalförbud mot accessoarer och tekniska hjälpmedel. Och som Emil Gustavsson, ordförande för Sveriges Elevkårer så klokt sa under vårt möte i går:

"På vilken arbetsplats skulle man få för sig att förbjuda mobiltelefoner?"

Vi lärare måste skaffa oss lite ryggrad och ta tillbaka vår profession. Men det gör sig inte genom att ta de enkla utvägarna, som att skapa en massa lagar och regler som ska följas oavsett om de fyller något syfte eller ej i situationen. Vårt gemensamma förhållningssätt är i ständig rörelse. Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad fungerar nu som inte fungerade förut? Och tvärt om. Vi måste ständigt och tillsammans förhandla och omförhandla våra gemensamma ramar och regler och hittar vad som fungerar tillsammans.

Att öppna upp oss för input betyder inte att vi som vuxna tappar makt eller att vi förlorar vår professionalitet - snarare tvärtom. Det är i dessa utrymmen jag får användning av min professionalitet, där jag kan visa att jag står stadigt på mina yrkesgrunder, och låta min professionalism navigera mig rätt. Att bli ifrågasatt, av unga eller vuxna, är inte läskigt för den som kan sitt yrke. Att bli ifrågasatt är snarast en förutsättning för att ge sitt yreksutövande legitimitet. Men det innebär också att jag måste vara öppen för ny input och att ompröva tidigare övertygelser.

"Det saknas historiemedvetande från politiskt håll. Efterkrigstidens skola hade ett allt överskuggande mål: att lära elever att inte lyda. Det som hade hänt skulle aldrig mer få ske. Det var ett sätt att bearbeta fascismen, förklarar han. (Anders Persson, forskar om skolans maktutövning, Lärarnas Tidning)

Övergripande lagar och regler som ger mig mandat att fatta professionella beslut är viktiga. Men jag behöver inte ha detaljstyrande lagar och regelverk för att ta kontroll över "mitt klassrum". Det handlar inte om mobiltelefonen och kepsen, utan om rätten att ingripa när någonting stör lärandet. Detaljstyrning är snarare en förolämpning mot min profession, än en hjälp. Det vore oerhört skönt om detaljfrågor som mobiltelefon- och kepsförbud kan sluta ta plats i mötesrummen och i media. Om vi istället kan ge tid till samtal som på riktigt kan göra skillnad. Som till exempel organisations- och systemstruktur, pedagogiska samtal och dialoger om vad elevinflytande egentligen innebär. Det är den typen av professionella samtal vi behöver lägga krutet på, som också kommer att berättiga oss en högre yrkesstatus.

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter


Bevingade skolord - #BETT2016

Grit. Challenge based learning. The learning pit. Learning outcome. Några av de bevingade skolorden som följer med mig hem från resan till London och BETT 2016.



Angela Lee Duckworth på BETT arena, BETT London 2016.


Grit

(tåga, driv, ihärdighet, envetenhet, uthållighet, kämparvilja)

Psykologen Angela Lee Duckworth talade på BETT arena under fredagen, på samma tema som sitt uppmärksammade TedTalk; GRIT! När hon lämnade sitt uppdrag som konsult och började undervisa sjundeklassare i matematik blev hon nyfiken på vad det egentligen är som skiljer de som lyckas i skolan med de som inte lyckas i skolan. Att det inte handlade om intelligens konstaterade hon snart; det finns både mer och mindre begåvade elever som inte lyckas i skolan. Efter att ha studerat detta konstaterar hon att ´grit´är den egenskap som skiljer eleverna åt.

Grit är inte helt enkelt att översätta till svenska, men en kombination av begreppen tåga, driv, ihärdighet, envetenhet, uthållighet och kämparvilja ger en god bild av vad det handlar om. Och visst kan vi väl enas om att det det kan skönjas en helt annat tåga i de elever som visar på störst utveckling under sin skoltid?!

Bohund secondary schools ledord.

Challangebased learning

(Utmanandebaserat lärande, UBL)

Vi besökte Bohunt, en skola med cirka 1300 elever mellan 11-16 års ålder. En tydlig inramning för Bohunt är det som kallas Utmanandebaserat lärande. Jag vill påstå att detta inte ska översättas med problembaserat lärande (PBL), det handlar snarast om just utmaningar snarare än problem.

Skolan hade en tydlig koppling till undervisning som är "viktigt på riktigt", där uppdrag eleverna arbetar för att lösa faktiskt är riktiga utmaningar för samhället. I Sverige talar vi också om "värdeskapande" och det är tydligt kopplat till UBL.

Be the change you wan´t to see in the world. Tavla uppsatt på Bohunt secondary school.

Eleverna sparar ihop till resor, men inte de vanliga semesterklassresorna utan resor de gör för att utveckla sitt lärande. De åker till Island och undersöker vulkanutbrott, till polerna och undersöker temperaturskillnader. Eleverna bidrar även till närsamhället genom att ställa upp som volontärarbetare där behovet finns. Jag minns inte alla projekt de berättade om men det var fascinerande. Pengar till resorna måste eleverna samla in själva, med strikta direktiv om att finansieringen inte får komma från mamma- och pappabanken. 100 procent av resan ska finansieras genom egen insamling och totalt måste de samla in 150 procent av kostnaden då det finns ett krav på att överskottet går till en hjälporganisation.

Jag sparkade av mig skorna och spelade lite skuggfotboll tillsammans med elever på Elm Park Primary School. Foto: Johan Lindström

The learning pit

(Lärandegropen)

Elm Park är eleverna mellan fyra till tio år gamla och här pratade de mycket om "the learning pit". När du känner att en uppgift är svår, att det skulle vara enklare att bara ge upp, då är du i lärandegropen. Då är det viktigt att veta att när du väl är på väg upp ur gropen igen så kommer du att vara otroligt nöjd över att du kämpade och löste det. Och om du inte hamnar i lärandegropen, då lär du dig förmodligen inte så mycket.


Learning outcome

(Effekt på lärande)

Hur mäter vi lärandet som sker i klassrummen? Många var de föreläsare som tog upp PISA-resultaten och samtliga ställde de sig undrande till huruvida det är det bästa sättet att mäta skolans framgångar. För hur lägger vi fokus på den utveckling som sker, på processen, snarare än resultatet?

"One year´s growth for one year´s input."
- Angelica Hedin, Bonniers

Angelica Hedin, redaktionschef på Bonniers Education, betonade hur viktigt det är att mäta för att ta reda på om vi gör rätt saker och om eleverna verkligen lär sig det vi undervisar och på så sätt också skapa ett system där alla kan lyckas.

Detta lockar mig mycket - att få bra möjligheter att mäta effekt, att mäta utveckling snarare än resultat. Hur det ska göras vet jag ej, men jag hoppas att någon kommer på det! Tills dess kan vi börja med att skapa oss en gemensam bild av hur stor utveckling/progression vi förvänta oss av ett års undervisning. Börja höstterminen med just denna diskussion! Det tänker i alla fall jag göra.

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter

Packlista inför BETT 2016

​Det är dags att packa väskan inför BETT 2016. Fyra dagar i London, fyllda av studiebesök, föreläsningar, nätverkande och mässbesök. Vad behöver jag ha med mig?

Rätt glasögon

Jag gillar att, redan innan jag åker till exempelvis BETT, SETT eller Skolforum, ha en idé om vilket fokus jag ska ha. Fortbildningssatsningar som dessa erbjuder vida smörgåsbord att plocka av. Antingen kan du äta lite av varje, men inte riktigt få chans att verkligen smaka på det som kittlar dina smaklökar mest. Eller så kan du läsa på innan och sikta in dig på det godaste, för den verkliga smakupplevelsens skull. Det finns fördelar och nackdelar med alla sätt men för mig ger det mest utdelning om jag ser till att fokusera på ett spår och verkligen fördjupa mig i det. Framför allt eftersom det vi får ut av en föreläsning redan från början är komprimerad. En föreläsning är att skrapa på ytan. Med fler föreläsningar på samma tema får jag chans att ta del av många olika vinklar och perspektiv.

Reflektionstid

Det är i princip non-stop påfyllning från det att jag anländer T-centralen för att ta mig ut till Arlanda och tills det att jag är tillbaka på centralen igen. Det bollas med kollegor, nätverkas, föreläsningarna går i ett, mässan erbjuder miljontals intryck. Mitt i all denna påfyllnad är det också viktigt att avsätta tid för reflektion, tillsammans med andra liksom i ensamhet. Att springa på en föreläsning direkt efter en annan, när huvudet ändå är fullt av tankar från den första föreläsningen, det ger mindre än att faktiskt hoppa över en föreläsning och låta tankarna tänka klart. Ge dig själv tid till att på riktigt internalisera och chans att göra dina insikter till kunskap.

En plan

Eller i alla fall ett embryo till en plan om hur jag vill arbeta vidare med mina nya lärdomar. Det kan vara svårt att veta innan, exakt hur jag ska jobba för att dela kunskapen vidare i organisationen, men att ha en tanke om det gör det lättare att ytterligare spetsa fokuset och se till att jag får med mig rätt saker hem - saker som är viktiga för just den organisation jag arbetar i.

Bollplank

Att ha någon att bolla tankar och idéer som kommer upp under veckan, direkt på plats, är ovärderligt. Gärna någon som har lite annat fokus än mig själv, men med samma mål. En kollega, eller två. Gärna tre. Tillsammans utforskar vi vår verksamhet genom att bära med oss våra behov på studiebesök och föreläsningar.

Lärare

Åk inte bara rektorer eller endast personal från ledningen - se till att ta med er lärare på resan! De som arbetar på golvet har avgörande perspektiv som bör lyftas in i utvecklingstankarna. De bidrar med diskbänksrealismen - med de faktiska behoven utifrån klassrumsgolvets perspektiv. Har ni endast två platser, ta med minst en lärare!

Kompetens

Det kan ju låta lite lustigt, för det kallas kompetensutveckling och då borde det ju vara kompetens vi får, men en viss del kompetens bör du också ha med dig! Jag pratar inte om din yrkesskicklighet som rektor eller lärare utan din kompetens som lärspridare och kulturbyggare. Det finns ibland en diskussion om saftglasrättvisa när det handlar om exklusiva kompetensutvecklingar som till exempel en resa till BETT i London. Och det finns så klart argument för att olika personer bör få åka, men jag tror att en skola vinner mest på att ha ett kärngäng med lärspridare som har visat att de besitter kompetensen att kunna dela erfarenheter, idéer, tankar, metoder och allt vad de får med sig till sina kollegor. Alla är inte intresserade av det efterarbetet. Alla tycker inte att det är kul. Alla prioriterar det inte. Alla har inte den kompetensen. Och det är okej. Men när man skickar personer på den här typen av kompetensutveckling så bör man försöka se till att få ut så mycket det går av det - saker som faktiskt påverkar resultatet i skolan på hemmaplan. Det lyckas vi bäst med genom att hitta personer som har effektiva sätt och metoder att implementera det goda de lär sig på skolan i stort, inte bara i sitt eget klassrum. Personer som gör analyserna och kopplar sambanden för att se hur vi bäst kan tillämpa goda lösningar på vår verksamhet.

Gör en fantastisk vecka i London, alla ni BETT-resenärer. Se till att packa väskan full med bra input till kollegiet på hemresan.

Ett tips för er som är på plats: Glömstaskolan håller Pedagogisk pub från 18.00, i kväll, ons 20/1, på The Tyburn wetherspoon, Edgware RD 18-20, London. Kom du med och reflektera tillsammans med oss.

Hållbarhetens hur

Vad behöver vi för att världen ska bli hållbar? Hur får vi välmående att trumfa pengar som drivkraft för arbete? Hur bygger vi en skola för elever som ska lösa världens problem?

På Glömstaskolan arbetar vi efter principerna i pyramiden du ser ovan. Vår vision är en hållbar utveckling ur alla perspektiv - du mår bra, din omgivning mår bra och det finns en inbyggd utveckling som ställer om efter nya råd och rön i samhället. Genom att göra kunskap begriplig och meningsfull, genom att vara nära, nyfikna och nytänkande samt genom att arbeta kommunikativt, kollaborativt, kreativt och att vara kritiskt tänkande når vi vår vision.

I tre inlägg här på bloggen kommer jag att gå närmare in på vad de här begreppen innebär för mig i mitt arbete på Glömstaskolan. Det här är mitt tredje inlägg. Läs mitt första inlägg om hållbarhet, här, och mitt andra om begriplighet och meningsfullhet, här.

Del 3 - Hur gör vi då?

“Vi ska skapa framtidens skola!” En alltför uttjatad fras idag. Kanske en floskel rent utav, för vad innebär egentligen framtidens skola?

Jag läste ett inlägg i sociala medier förra veckan, där författaren skrivit:

Fråga inte vad barnen vill bli när de blir stora; fråga vilka problem de vill lösa!

Micke Gunnarssons talar ofta om att skolan måste vara viktig här och nu för alla. Att barn inte bara ska bli något, de är redan något och har massor att bidra med. “Vad vill du bli när du blir stor?” Förutom de egentligen ganska märkliga och felfokuserade ålders- och tidsaspekterna som ligger till grund för frågan så aktualiserar den också paradoxen av att försöka skapa framtidens skola - i nutid. Det enda vi vet om framtiden är att den kommer att förändras. Översatt till skolutveckling så kan man säga att “det enda vi vet är att vilka förändringar vi än gör i skolan i år så måste vi hitta system som gör att skolan inte ser likadan ut om hundra år”.

Problemlösare

Det är med den bakgrunden begreppet “nytänkande” i Glömstaskolans pyramid ska läsas. Nytänkande handlar inte om att veta hur världen ser ut i morgon utan snarare om att vara öppen för att världen faktiskt kommer att se annorlunda ut i morgon. Det handlar om att bära en nyfikenhet inför det nya och en vilja att lösa problemen som omger världen. Vi jobbar nära eleverna, är nyfikna på vad de har att komma med och på deras drivkrafter. Processen med att förändra våra metoder för att möta varje elev är ett evigt kretslopp.

Längst ner i vår pyramid hittar vi begreppen kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. Världen behöver fler problemlösare. Problemlösare är ett vackert ord. I begreppet innefattas både att kunna definiera vad som är ett problem samt att hitta lösningen som tar oss framåt. Att vara kritiskt tänkande, kreativ samt att kunna kommunicera och kollaborera mycket väl ser vi som nyckelförmågor för att bli problemlösare.

Allt vi gör på Glömstaskolan testas mot dessa fyra förmågor. Möblerar vi skolan så att vi kan kommunicera och kollaborera med varandra? Skapar vi en kreativ och öppen atmosfär där alla vågar testa nya saker och där misslyckanden är tillåtna? Tillåter vi eleverna att begå misstag för att lära sig? Eller försöker vi undvika misstagens trassliga gång? Vilka strukturer i skolan främjar kritiskt tänkande, och vilja förhindrar det? I dessa frågor finns några dolda sjäkvklarheter. Raka bänkrader där eleverna stirrar varandra i ryggen kommer knappast att främja kommunikation och kollaboration. En lydnadskultur kommer inte att främja kritiskt tänkande, medan en ansvarskultur snarast förutsätter det. Bygger vi bort alla hinder, ser till att allt är “barnanpassat” och tillrättalagt, eller låter vi eleverna testa och lösa saker själva?

Inlärd hjälplöshet

När jag klev in på Kästa skola för första gången i höstas, där vi huserar fram tills att Glömstaskolan står klar hösten 2016, så var det första vi såg en vägg fylld av skohyllor. Rad upp och rad ner, de översta så högt upp att även jag får sträcka på mig för att nå dem. Snabbt for frågan om hur våra små sexåringar skulle lyckas få upp sina skor där igenom mitt huvud. En annan kollega verbaliserade sina tankar:

- De där skohyllorna får vi nog flytta ner lite.

- Eller så låter vi eleverna lösa det. Det kommer att finnas elever som gärna klättrar upp för att få tag i sina skor, svarar Magnus Blixt.

Det kan verka som en banal sak, men tankarna representerar så väl skillnaden mellan en kultur som låter eleverna vara med och testa sig fram och en kultur där eleverna får allt tillrättalagt. Scenariot gestaltar tydligt vilken kultur vi på Glömstaskolan strävar efter att uppnå och hur vi tänker kring de värden vi lyfter i vår pyramid.

För att sammanfatta mina tre senaste inlägg här på bloggen, som alla handlat om vår värdepyramid:

Varför gör vi det?

- För att vi ska leva hållbart.

Vad gör vi?

- Vi gör kunskapen begriplig och meningsfull.

Hur gör vi det?

- Genom att vara nära, nyfikna och nytänkande och arbeta kommunikativt, kollaborativt, kreativt och ha ett kritiskt förhållningssätt.

/ Fröken Ann


Fröken Ann i sociala medier:

frökenann.se

frökenann.com

Fröken Ann på Facebook

Fröken Ann på Twitter

about.me/frokenann

Begripligt och meningsfullt

Hur gör vi skolan begriplig och meningsfull för alla elever? Vad innebär egentligen motivation? Om detta skriver jag i mitt andra inlägg i serien om Glömstaskolans pyramid.

På Glömstaskolan arbetar vi efter principerna i pyramiden du ser ovan. Vår vision är en hållbar utveckling ur alla perspektiv - du mår bra, din omgivning mår bra och det finns en inbyggd utveckling som ställer om efter nya råd och rön i samhället. Genom att göra kunskap begriplig och meningsfull, genom att vara nära, nyfikna och nytänkande samt genom att arbeta kommunikativt, kollaborativt, kreativt och att vara kritiskt tänkande når vi vår vision.

I tre inlägg här på bloggen kommer jag att gå närmare in på vad de här begreppen innebär för mig i mitt arbete på Glömstaskolan. Det här är mitt andra inlägg. Läs mitt första, om hållbarhet, här.

Del 2 - Vad? -Begripligt och meningsfullt!

Under Skolforum lyssnade jag till Anna Ekström, Skolverkets generaldirektör. Hon talade bland annat om vad lärarjobbet innebär:

Jag ska göra allt jag kan för att eleverna ska känna så stor motivation som möjligt.

Lärande kräver motivation. En vanlig missuppfattning om motivation är att det betyder att allt ska vara ‘roligt hela tiden’. Men det handlar snarare om att förstå - om att det vi gör är begripligt och meningsfullt - och då kan det också bli roligt.

Mål och mening

Hur skapar vi då motivation? Ett förankrat och hållbart syfte, begripligt stoff och meningsfull kunskap menar vi på Glömstaskolan är några av ingredienserna som en professionell lärare bör erbjuda sina elever. Var är jag nu? Vad ska vi lära oss? Varför ska vi lära oss det? Vart är vi på väg? Hur tar vi oss dit? Med den formativa processen i centrum skapas förutsättningar för att lärandet ska bli både begripligt och meningsfullt.

En tydlig och gemensam målbild gör lärprocessen mer begriplig och meningsfull. Det innebär att eleverna inte bara måste veta vart de ska, de måste också förstå vad det innebär. När vi jobbar med kunskapskraven med eleverna måste vi fylla alla dessa ord med mening och bryta ner målen så att de blir begripliga för alla. När du arbetar med matriser, hur arbetar du och dina elever för att alla ska förstå graderingarna? Det tog mig ett tag men tillslut insåg jag att det sätt som passar mig bäst är att eleverna är delaktiga i matrisskapandet. Vi plockar fram de kunskapskrav vi ska arbeta mot och bryter ner dem tillsammans. Vi utforskar stoffet tillsammans för att göra det begripligt. Detta arbete blir sedan vår matris. En matris som blir mycket enklare för eleverna att greppa, eftersom de själva varit med och skapat den.

Sammanhangens betydelse

Begripligt handlar också om att sätta kunskap i sitt sammanhang. Många gånger blir lärande taget ur sitt sammanhang i skolan. “Alla barn kan division innan de börjar i skolan. Men i skolan snurrar vi till det. Be eleverna att dela en godispåse på tre personer, då händer det grejer.” Så sa min kollega Magnus Blixt när vi samtalade på temat så sent som i går. Ett annat exempel är gångertabellen. När vi nöter gångertabellen kan det vara svårt att förstå för elever varför den kunskapen är så viktig. För att just färdighetsträna är det ofta effektivt att lyfta saker ur sitt sammanhang, men för att det ska bli begripligt och meningsfullt behöver vi koppla ihop lärandet med reella situationer. Detta vill vi på Glömstaskolan ta fasta på. Vi bygger medveten en verksamhet där vi tränar och applicerar kunskap på olika sätt och detta kommer inte minst att färga hur vi lägger schemat.

Det är svårt att undervisa men ännu svårare att lära mycket.
Så sa Ekström under Skolforum. Motivation är knepigt. Det finns en hel del vi pedagoger kan göra för att motivera eleverna. Men eleverna måste också anstränga sig själva. Kommer eleverna med attityden “Jag kan inte” och “Jag vill inte” då blir det en tuff kamp. Därför måste vi också börja vårt arbete där, i attityderna till lärande och allt vad lärande innebär. Att kunna misslyckas, att våga testa nya saker och att våga testa igen - det gör lärandeprocessen meningsfull.

​I ryggsäcken från Skolforum 2015

Erica Bengtsson och Malin Backsell, mellanstadielärare på Sjöfruskolan i Umeå, vad har varit hetast på utställningsgolvet? - Det har varit bra att kunna bläddra och kika i läromedel. Sanoma och Liber har haft bra bemötande i sina montrar, med personal som är intresserade och kan svara på frågor.

Erica Bengtsson och Malin Backsell, mellanstadielärare på Sjöfruskolan i Umeå, vad har varit hetast på utställningsgolvet? - Det har varit bra att kunna bläddra och kika i läromedel. Sanoma och Liber har haft bra bemötande i sina montrar, med personal som är intresserade och kan svara på frågor.

Det tar jag med mig till min verksamhet. Det här funkade. Det här funkade inte. Och en utmaning till arrangörerna inför nästa år.

Så lägger vi då Skolforum 2015 bakom oss. Det här blir mitt femte och sista inlägg om Skolforum på denna blogg, för i år i alla fall. Jag hoppas att ni som läser får med er något matnyttigt, oavsett om ni varit på plats eller ej. Jag har fått med mig mycket att undersöka och fundera vidare på och jag ska försöka delge godbitarna i en avslutande summering.

De två föreläsningarna som jag kommer att ha mest användning av i mitt arbete på Glömstaskolan handlade om samundervisning och coachning. De föreläsningarna resulterade i varsitt inlägg här på bloggen (Läs här: Samundervisning, Coachning).

Topp två föreläsningarna

På Glömstaskolan är vi i dag sex pedagoger som gemensamt bygger upp verksamheten inför att skolan växer nästa läsår. En del i det är att vi bygger en "bank" som handlar om "så här gör vi på Glömstaskolan" och en viktig fråga i det är; Hur ser vi till att tankarna fortlever och blir vårt arbetssätt även när nya kollegor, små som stora, kommer in i verksamheten? Efter att ha lyssnat till Anna-Karin Arenius från Skolcoacherna så tror jag att det skulle vara ett verktyg för att driva vidare ansvarskulturen som vi vill att vår arbetskultur ska genomsyras av.

Christel Sundqvists föreläste om samundervisning och här hittade jag verktyg för att synliggöra och arbeta vidare med det kollegiala samarbetet på skolan. Sundqvist presenterar forskning som synliggör vilka samarbetsformer som brukar användas samt möjligheter och utmaningar med dessa arbetssätt. Arbetskulturen på Glömstaskolan baseras på just samarbetande personal. Vi ska tillsammans skapa den bästa skola vi kan och du kommer inte att kunna stänga dörren och ensamarbete om du vill jobba hos oss. Sundqvist föreläsning, och bok, ger oss verktyg för att synliggöra vad detta förhållningssätt innebär samt att skapa ett gemensamt språk kring samarbetet. Det gör i sin tur att vi kan förfina, förbättra, arbeta medvetet och systematiskt med vår samundervisning .

Professionen styr skolutvecklingen

Skolverkets direktör Anna Ekström, som också är ansvarig för Skolkommissionen, fick delta i en utfrågning på scenen. Hon sa, som så ofta, mycket bra och kloka saker men det som fastnade mest i mig var tankarna om en professionsstyrd kursplaneutveckling. Ekström önskade att vi får ett bättre system för systematiskt kvalitetsutveckling inom politiken (precis som i skolan) och att vi genom det skulle kunna få en kontinuerlig och professionsstyrd kursplaneutveckling. Skolan behöver ett innovationssystem som gör att vi om hundra år inte står och säger att skolan ser lika dan ut då som på 2015-talet. Jag hurrar för Annas idé och förlänger den gärna genom att önska en professionsstyrd skolutveckling över lag!

En annan sak Ekström sa, som satte sig i mig var att framgångarna som Ontario visat i sin utveckling av skolan hänger ihop med att de har en gemensam plan och gemensamma strategier för att nå de målen. Det framhåller något som jag tror är mycket viktigt; att alltid starta i visionerna!

Några korta + och - från Skolforum 2015:

+ Ett rejält uppryck i både kvalité och fysisk utformning.

+ Forum lärmiljöer var en fräsch föreläsningsplats som gestaltar de värden som förmedlades. Jag hoppas på flera sådana arenor nästa år.

- Föreläsare som sitter ner på scenen. Det blir oengagerande, oinspirerande och helt enkelt tråkigt. En föreläsare ska förmedla energi. Det räcker inte med att ha något att säga, man behöver ave kunna förmedla det på ett energifyllt sätt.

- Fortfarande för då deltagande aktiviteter, typ workshops.

Önskan inför nästa år

Det kollegiala lärandet - tillsammans utvecklar vi svensk skola - fanns som ett övergripande tema på mässan. En fråga som cirkulerat länge, i dimman av alla dessa kompetensutvecklingsevent som arrangeras är; hur får vi det att faktiskt göra skillnad för elevernas lärande? Hur kvalitétssäkrar vi och ser till att det vi lär oss kommer fler till gagn och faktiskt påverkar oss i vårt görande? En önskan från mig är att arrangörer tar sig en tankeställare runt denna högst väsentliga fråga och funderar på hur mässorna i sig kan gestalta detta. Den arrangör som hittar exempel och lyckas erbjuda möjligheter för att delningen ska få större och mer formaliserade effekter tror jag vinner kampen om besökarna.

Vi ses på Skolforum nästa år - om inte för!

Fröken Ann

En skola för var och en

Lika för alla eller olika för olika? Vilka sanningar döljer sig egentligen bakom de moderna samtalet om extra stöd och anpassningar?

Särskilt stöd var en återkommande punkt på många håll under Skolforum 2015 och något som verkar vara ett föregivettagande så fort vi talar om extra stöd/extra anpassningar/särskilt stöd är tesen "Det som är bra för elever i behov av stöd är bra för alla". Jag önskar problematisera detta lite.

Extra utmaningar och extra stöd

Jag vill påstå att det finns en elevgrupp vi ofta missar när vi talar om elever i behov i skolan, nämligen de som behöver extra utmaningar. Och jag håller inte riktigt med om att det stöd i form av repetitioner, långsamt tempo, precisa instruktioner med mera som en del av mina elever behöver är särskilt bra för mina elever som behöver extra utmaningar. "Det kan ju alla fall inte skada" tänker ju säkert någon, men jag vill mena att det kan det visst det. Hur många elever har vi inte i svenska skolan som, på grund av att de saknar utmaningar, tappar lusten till att gå i skolan, som blir ofokuserade och omotiverade, elever som faktiskt får ett oönskat beteende på grund av för lite stimulans. Vi behöver en skola för var och en och bara för att det är svårt att hitta effektiva former för inkluderande arbetssätt betyder det inte att vi kan gena. Vi måste helt enkelt hitta bättre sätt att göra det på!

Trygghet sitter i gynnsamma förhållningssätt - inte yttre strukturer

Ett annat föregivettagande i diskursen om specialundervisning vill jag mena är att elever behöver en mycket nogsamt struktur. Ett exempel på det är antagandet om att elever behöver veta vad som sker, när det ska ske, hur det ska ske, varför det ska ske, timme för timme. Det är klart att det kan vara så, att enskilda elever har dessa behov, men enligt min erfarenhet är det långt ifrån alla och långt ifrån så ofta som detta tas upp som en lösning.

Det här har jag skrivit om innan, på bloggen Glömstaresan eftersom vi på Glömstaskolan inte alls arbetar efter dessa förgivettaganden. Vi byter grupper och går inte igenom dagen. Vi startar inte dagen med en samling eller låter eleverna veta exakt vem de ska jobba med hela tiden. Vi har inte fasta platser och bestämda rum. Vi tror nämligen att tryggheten faktiskt inte sitter i de yttre strukturerna utan i förhållningssätts vi skapar tillsammans. Och när vi skapar trygghet och goda relationer så skapar vi de bästa förutsättningarna för en god lärmiljö. Vi har 30 elever av alla sorter och vi har en välfungerande och trygg grupp. Även de elever som kom till oss där det fanns vuxna föreställningar om just behoven av struktur funkar mycket bra i den miljö vi skapat och jag är helt säker på att det handlar om att vi bygger en begriplig och meningsfull miljö genom ett ansvarstagande och nära förhållningssätt bland alla inblandade i verksamheten.

Fröken Ann

Coachning i skolan

Vad är coachning? Varför ska vi använda det i skolan? Anna-Karin Arenius ger en bild av ett intressant kollegialt och kulturskapande verktyg.

Coachning i skolan har, i de flöden jag följer i sociala medier, varit ett hett omdebatterat område. Båda sidor finns - de som vurmar för redskapet och de som menar att det är en del av förfallet i svensk skola. Som så ofta en polarisering och någonstans i mitten hittar vi kanske rätt svar.

Som så mycket annat kan jag tänka mig att coachning är bra när det används rätt och ganska dåligt när det tros vara lösningen på alla problem.

Ansvarskultur

På Glömstaskolan jobbar vi med något vi kallar för ansvarskultur. Det är min ovärderliga kollega Magnus Blixt som myntat tesen som i princip går ut på att vi inte ska behöva sätta upp så många regler, scheman, att göra-listor och kontrollfunktioner utan vi måste alla ta ansvar för att det vi ska göra blir gjort och att vi gör rätt saker. Två vardagliga och tydliga exempel är att vi inte skapar scheman för när raster ska tas ut eller vem som är rastvärd utan det är upp till mig att se till att få ut min rast och se till att ta mitt ansvar för dagen. Om jag inte har lektion efter lunchrasten så faller det sig naturligt att jag ska täcka upp rasten. Och på samma sätt innebär det att jag inte går omkring och kontrollerar vad mina kollegor gör tan jag litar på att de tar ansvar och gör rätt saker. En fantastisk miljö att arbeta i när det fungerar!


Coachning + ansvarskultur = sant?

"Coachning är mellanrummet mellan nuläget och det önskade läget."

Så förklarar Arenius vad coachning är. Spontant tänker jag att det rimmar bra med formativt arbetssätt, det är vägen vi ska gå på. Hon säger att coachning ska ge individen mer medveten om sina möjligheter, att det ska bidra till fördjupat lärande och ökat ansvarstagande samt medel för att att lättare nå sina mål. Hennes erfarenheter är att coachningen blir ett sätt att arbeta för att medarbetare blir självgående och motiverade samt att det är ett verktyg för kollegialt lärande. Hon hänvisar också till forskning av Jenny Edwards (2009) som bland annat visar på ökat samarbete mellan lärare.

Den här ansvarskulturen, som vi arbetar aktivt med och som är en naturlig del i Glömstaskolans 'så här gör vi' -tänk, tänker jag på när jag hör Arenius berätta om coachning i skolan. Jag har funderat en hel del på hur vi ska kunna se till att detta faktiskt blir en kultur, hur vi ska kunna säkra att skolan genomsyras av detta tänk och jag tror att coachning skulle kunna vara en metod för att skapa just detta, även när verksamheten växer. Kanske kan coachning i skolan vara ett sådant exempel. Det är värt att undersöka vidare!

Fröken Ann