Lärarförbundet
Bli medlem

Fånga lärandet eller förbjuda leken

​I skolan är vi rätt bra på att försöka skapa mindre jobb för oss själva. Det kanske låter provocerande, i ett yrke där många upplever att vi inte hinner gå på toaletten under dagen, men jag ska förklara vad jag menar.

Låt oss ta fotbollsplanen som ett exempel. På fotbollsplanen ska elever från sex till sexton år turas om. Något som ofta skapar spännande dynamik. Eller en massa problem, beroende på vilka glasögon vi väljer att ta på oss.

För att undvika konflikterna och främja att de yngre vågar ta plats på planen är en vanlig lösning att dela upp planen så att olika årskurser spelar på olika tider. En åtgärd som kan verka rimligt ur ett perspektiv där vi vill undvika konflikter för att slippa reda i dem. Men vem hjälper dessa uppdelningar egentligen? Vad är egentligen syftet?

Jag förutsätter att syftet i skolan är att vi vill träna eleverna i gynnsamma förhållningssätt och skapa hållbara värden så att de ska kunna spela och leka tillsammans trots olikheter och med hänsyn till varandra. Och då måste vi fråga oss om vi verkligen når vårt mål genom att dela upp fotbollsplanen efter födselår. En uppdelning efter ålder är snarare att försöka lära eleverna om världen, än i världen.

Genom att träna i situationerna som är komplexa och komplicerade som vi lär oss att hantera den komplexa och komplicerade vardagen. Och det är i skolan som vi ska erbjuda miljön att träna detta i. Här i skolan, där vuxna har som arbete att följa eleverna i sitt lärande och handleda dem igenom processen, det är här eleverna ska kunna misslyckas. Och om vi inte tränar dem här och nu, när vi är närvarande och behjälpliga, då kommer de att kliva otränade ut i världen och misslyckas när ingen är där och fångar upp dem. Det är vårt jobb i skolan - alla vi som arbetar här, att vara närvarande vuxna som skapar lärsituationer och hjälper eleverna igenom dem.

Låt oss funderar ett tag på vad det skulle kunna ligga för syfte bakom insatsen att dela upp planen på olika årskurser. De enda syften jag kan se är att minska konflikterna och slippa hantera dem. Och visst, konflikter är jobbigt. Men det är en stor del av vårt arbete att vara där och hjälpa eleverna lära av konflikterna. Det är ett tufft och jobbigt jobb, men det är värt det när vi gör det ordentligt!

Och vill vi minska arbetsbördan så kan jag säga att regler om olika årskurser vid olika tillfällen på fotbollsplanen inte är ett bra sätt. För istället för att vara delaktiga i fotbollsspelande har vi nu satt upp regler som gör att vi får springa och jaga elever för att se till att rätt årskurs befinner sig på fotbollsplanen vid rätt tidpunkt. Tid som skulle varit betydligt mer givande om lade ner på att jobba proaktivt och delaktigt i eleverna fotbollsspelande.

Det ligger olika synsätt bakom de olika åtgärderna vi sätter in i skolan. Det är viktigt att vi frågar oss varför vi gör som vi gör och synliggör den bakomliggande kunskapssynen, för att se om det korrelerar med vårt svar på varför vi bedriver skola. Om de inte stämmer överens med varandra så är vi fel ute.

Hållbar kunskap

Vad händer om vi vänder på steken och övar förmågan via lek för att sedan öva in faktakunskapen? Om vi först övar tänkandet för att sedan kunna se faktakunskaperna med andra ögon, i meningsfulla sammanhang – kan vi skapa en mer hållbar kunskap på det sättet? Ja, det kan vi, säger Fröken Ann.

Vad är hållbar kunskap? Jennie Jacobi beskrev det så här, i förbigående, under sin föreläsning på SETT förra veckan:

– ... det är kunskap som eleverna kommer att minnas mycket längre än kungalängderna som vi läste om innan.

Under Jacobis föreläsning får jag begrepp som jag inte haft förut, för att beskriva min egen undervisning.

Jag har sedan sportlovet undervisat årskurs tvåor i hur faktatexter är uppbyggda, strategier för att förstå faktatexter samt att skriva egna faktatexter. I samband med detta har vi riktat in oss på att se samband mellan djur och natur samt att kunna kommunicera om förändringar i naturen och ge exempel på livscykler hos några djur. Att bygga sin undervisning kring dessa kunskapsmål kan innebära många olika angreppssätt. Vi skulle kunna börja med att läsa faktatexter om djur i vår närhet, för att på så sätt genom inläsning av fakta kunna lära oss om hur just dessa djur anpassar sig till naturen runt omkring sig samt hur just dessa djurs livscykler ser ut. Den typen av undervisning skulle jag då vilja likna med Jacobis exempel på kungalängderna ovan. Det blir till att träna och nöta in faktakunskapen, något vi vet inte är särskilt hållbart i längden.

Ett annat alternativ är att starta med att träna förmågorna att analysera och se samband inom detta kunskapsområde, så att eleverna skaffar sig dessa inbyggda glasögon som de kan ta på sig när de behövs. På så sätt har eleverna förmågan att själva se dessa samband och dra egna slutsatser, något jag är övertygad om är en mer hållbar kunskap.

I vårt Pokémontema, som fått vara inramningen för det vi tränat, startade vi med att analysera faktatexter och faktafilmer om djur. Vilka byggstenar innehåller en faktatext? Vilken typ av fakta kan vi se att faktatexter lyfter fram? Varför lyfter de fram just dessa saker? Hur ska jag ta mig an en faktatext för att skapa bäst förutsättningar för att förstå det jag läser? Vilka verktyg kan jag ha med mig när jag läser en faktatext, för att förstå och komma ihåg bättre? Vilka begrepp återkommer och är viktiga att vi lär oss?

Vi jobbade med tankekartor för att bryta ner och lyfta ut nyckelord, samt rangordna texterna i underrubriker. Vi använde sedan tankekartorna för att repetera det vi lärt oss och fundera över vad vi hittade för likheter i de olika texterna vi läst. Hela tiden frågade vi oss "varför?". Varför har krokodiler just den huden? Varför är ekorrens päls rödbrun? Varför går björnen i ide? Med en treårings frågvishet ställde vi hypoteser och sökte svar. Och när vi börja se mönstren blev det dags för oss att skapa våra egna Pokémondjur, med de tydliga instruktionerna om att vi ska kunna motivera varje karaktärsdrag vi väljer.

Allt arbete innan hade varit mycket teoretiskt. Det lockade de allra flesta då alla i gruppen var mer eller mindre intresserade av djur och en stor del av gruppen verkligen uppskattade att läsa och lära sig fakta. De som inte fångades helt av stoffet såg istället fram emot att få börja skapa sitt eget pokémondjur. Och väl framme vid den kreativa delen av temat var det en magisk stämning av lust som tog över.

Hade alla elever förstått då? Nej, så klart inte. Hela temaplaneringen måste ses som ett processarbete. I den här kreativa delen fick vi chans att plocka upp missförstånd, att stöta och blöta tankar tillsammans, bolla tillbaka och utveckla vårt tänkande än mer samt att gestalta förmågorna vi tränade på ett nytt och mer praktiskt sätt.

E: – Min Pokémon är en enhörning. Den har ett regnbågsfärgad horn och en vit kropp. Den bor i regnbågen och molnen.
L: – Men hur gömmer den sig för sina fiender i molnen om den har ett regnbågsfärgad horn och en vit kropp?
E: – Den gömmer hornet i regnbågen och kroppen i molnen så klart.
L: – Aha. Klurigt. Men hur kan den bo bland molnen och regnbågen då?
E: – Ja, just det, den måste ju ha vingar!
L: – Ja, men även om den har vingar så måste den ju få vara i vilande läge ibland. Även fåglar behöver få vila vingarna och sitta tryggt på en gren.
E: – Men då sitter den på regnbågen och på molnen.
L: – Men regnbågen och molnen är inte fast materia och på jorden har vi gravitation och allt dras ju ner mot marken.
E: – Ja, men min enhörning är lätt.
L: – Ja, men även lätta saker faller till marken. Se här (visar ett papper som faller till marken).
E: – Hmm. Ja.
L: – Men den kanske kan ha antigravitationsstoff runt kroppen. Vad tror du om det?
E: – Ja. Hörrni, vet ni vad, min enhörning har antigravitationsstoff runt kroppen för att ...

Här, mitt i processen, uppstår hållbart lärande. Elevens tänkande utvecklas, tankegångar vaknar till liv och när vi i ett senare skede för samtal om varför haren har olika färger på pälsen vid olika årstider så har vi skapat en förförståelse som gör att den rena faktakunskapen förankras bättre än om den förmedlats utan förankring i varför och den egna analysförmågan.

Andra spännande samtal med elever under denna process har handlat om hur vi kan göra det rimligt att djuret är odödligt om det endast finns fem stycken djur i hela världen och de föder fem ungar vart femte år. Det har handlat om hur ugglor kan vara djurets bästa vän trots att djuret bor i djungelträd. Att föra in rim och reson i en process där vi skapar fantasidjur med magiska och overkliga förmågor skulle kunna uppfattas som knepigt, men inte en enda gång har vi hamnat i diskussioner om vad som kan vara rimligt eller inte utifrån ett verkligt kontra overkligt perspektiv. Vi köpte alla den outtalade premissen om att allt vi använder från den "verkliga" världen måste kopplas till sin verklighet, medan vi kan laborera med det magiska och outforskade när vi för in nya premisser med hjälp av vår fantasi.

Projektet är ännu inte i hamn. Vi ska göra modeller av våra djur, skapa deras miljöer och placera modellerna där. Vi ska skriva en faktatext om vårt djur och göra våra egna Pokémonkort. De som hinner kommer också att spinna vidare på berättande texters strukturer och skapa en egen saga om sitt djur.

Varför just Pokémon, undrar du kanske? Svaret är enkelt – det har lockat till lärande. Det har också gett en ram att utgå ifrån för de elever som annars lätt hade fastnat i misstron mot sin egen fantasi. Här skapade vi byggnadsställningar att klättra i, för de som behövde det, och det har aldrig varit ett måste att klättra i ställningen. Den som velat hade lätt kunnat valt en annan väg.

Av Jacobi fick jag något ovärderligt – ett språk som förklarar hur jag tänker med min undervisning. Hittills har processen varit otroligt spännande. Jag har lärt mig så mycket om elevernas lust och deras förmågor. Arbetet har verkligen blivit formativt här och nu. I varje steg har vi kunnat bolla, utvärdera och utveckla tillsammans. Uppgiften har legat nära eleverna och det har kommit helt naturligt att lära och utvecklas i processen, via feedback från lärare och kamrater. Den naturliga invävningen av de formativa momenten har också gjort att det aldrig känts som en betungande extrauppgift. Jag har kunnat följa eleverna noga och nära, när de övat sina hållbara kunskaper och jag har hittat ett arbetssätt som inkluderar elever genom den stora flexibiliteten och genom att utgå ifrån deras intressen. Tillsammans leker vi in kunskapen. Och jag har aldrig haft så bra undervisning som nu.

Gemensamma vär(l)dens väktare

Samhällsklimatet i världen skriker på vår uppmärksamhet. För varje hatisk kommentar vi möter måste vi kämpa ännu hårdare för att förankra tolerans, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde samt solidaritet med svaga och utsatta.​

Varje dag runt om i världen utsätts civila för fruktansvärda terrordåd. Människor som drivs av hat och vill sprida rädsla försöker nära sitt mörker genom att tvinga på andra samma känslor.

I fredags kapades en lastbil i Stockholm, som sedan användes för att köra rakt in i folkmassan på Drottninggatan. Människor miste sina liv. Familjer miste sina älskade. Vi sörjer, gråter och bär alla drabbade med oss.

Och i några sekunder darrade Stockholms själ. Men ett andetag senare återhämtade vi oss i samförståndet om att ingen som drivs av hat någonsin ska besegra vår kärlek till varandra. Ingen som drivs av hat ska någonsin tvinga in oss i mörkret. För när vi reser oss tillsammans bygger vi en sköld mot rädslan och tillsammans är vi starkare än allt ont som brutalt och skoningslöst knackar på vår dörr och vill ta sig in i vår folksjäl.

Folksjälen som skolan är en sådan stor del av. Skolan bär ett tungt och oerhört viktigt uppdrag som handlar om rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.


Den omtänksamhet om varandra och den kärlek som fyllde Stockholm efter dådet känns närmast magisk. Nu gäller det att vi lyckas fortsätta hålla den känslan vid liv. Och det gäller att vi tillsammans, inte minst i skolan, fortsätter hålla vårt värdegrundsuppdrag högt.

I Lgr11 kan vi läsa:

Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.
...
Ett internationellt perspektiv är viktigt för att kunna se den egna verkligheten i ett globalt sammanhang och för att skapa internationell solidaritet samt förbereda för ett samhälle med täta kontakter över kultur- och nationsgränser. Det internationella perspektivet innebär också att utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet.

(Det är jag själv som fetat texten vid valda delar.)

Skolans värdegrundsuppdrag kommer ofta i skuggan av `kunskapsuppdragen´. Kanske inte så konstigt då alla styr- och mätinstrument lägger all tonvikt på det senare. Och i debatter låter det ofta som att det handlar om antingen det ena eller det andra uppdraget. Men det är en falsk skatsång. Svaret på varför vi har en skola ligger i läroplanens första kapitel, värdegrundsuppdraget. Men utan kunskapsuppdraget är målet med en stabil och gemensam värdegrund som vi alla approprierat, inte möjlig att nå. Uppdragen står ej i dikotomi mot varandra, de står i beroendeställning till varandra. Och samhällsklimatet i världen skriker på vår uppmärksamhet, skriker att vi måste ta vårt uppdrag på största allvar.

Mitt i all generositet som föddes ur ondskan, lurar mer ondska. För varje hatisk kommentar vi möter måste vi kämpa ännu hårdare för att förankra tolerans. För att förmedla respekt för de mänskliga rättigheterna, främja aktning för varje människas egenvärde, respekt för människolivets okränkbarhet. För att gestalta individens frihet och integritet, alla människors lika värde samt solidaritet med svaga och utsatta.

Det är inte lätt att vara våra gemensamma goda värdens väktare idag. Terrorism, vansinnesdåd och hat lurar runt hörnen. Men också bortom den av allmänhetens erkända mask av brottslighet, lurar svek mot vår gemensamma värdegrund. Vi lever i en tid där svaga och utsatta av staten inte anses vara värda att rädda. Där aktning för varje människas egenvärde bortses i den debatt som sätter ton för oss alla, den politiska debatten. De som styr vårt land bryter nu dagligen mot de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och barnens rättigheter i synnerhet. Och det är i sådana här lägen vi måste belysa historien och de lärdomar vi en gång drog, som ledde oss till att skapa samhällsprojektet skola som väktare för våra gemensamma goda värden. Skola som en partipolitisk oberoende förmedlare av värdegrunden vi vill att vårt gemensamma samhälle ska vila på. Det är nu, när det är svårt, det är extra viktigt att vi kliver ut och slåss för vår gemensamma värdegrund. Annars riskerar läroplanen att endast bli en hyllvärmare. Och det är en alldeles för vacker mission och en för dyrköpt läxa vi kommer att göra om vi tillåter det.


#NoMoreHate
#VärldensbarniSverige
#Innanförskap
#ViStårInteUt

Lärande hela dagen

Vad innebär fri lek egentligen? Fritt från vad? Från undervisning?

Från och med juli i år har vi fått nya avsnitt för förskoleklassen och fritidshemmet i Lgr 11:

De nya läroplanstexterna, som är direkt riktade till förskoleklassen och fritidshemmet, ska ge en ökad förståelse för uppdraget att stödja elevers utveckling och lärande och tydligare ange vilket innehåll undervisningen ska ha.
Skolverket

Undervisningens roll skrivs fram och avsnitten delas in i rubrikerna Syfte samt Centralt Innehåll. I syftestexten står bland annat att, förutom att undervisningen ska ta sin utgångspunkt i elevernas behov, intressen, kunnanden och tidigare erfarenheter, ska undervisningen kontinuerligt ska utmana eleverna och inspirera till nya upptäckter och kunskaper. Det står också att eleverna ska förberedas för fortsatt utbildning. Vi stannar upp vid detta en stund och fundera över vad det betyder för arbetet i förskoleklass.

Ofta framhålls att det är viktigt att förskoleklassen inte blir ”för mycket skola”, men menar vi alla samma sak när vi talar om detta? För oss på Glömstaskolan innebär ”inte för mycket skola” att vi inte ska fokusera på saker som vi ska lära oss när vi kliver upp i ettan. Förskoleklasselever behöver inte kunna läsa innan de börjar ettan. Visst är det fint och bra om de kan det, men det är inte det viktigaste. Och det är här uttrycket ”förberedas för fortsatt utbildning” kommer in. Att förberedas för fortsatt utbildning menar vi innebär att vi ska ge eleverna goda grunder att stå på för att minska friktionen på vägen till kunskapskraven i skolan. I förskoleklass innebär det att vi arbetar med språkljud, så att läskoden blir enklare att knäcka. Vi övar för att skapa oss en god taluppfattning, för att det ska bli enklare att lära oss räkna och nå kunskapskraven i matematik. Vi övar också på att åka buss, att samarbeta, att leka tillsammans, att äta bra, på grov- och finmotorik och vi bygger upp ordförrådet. Vi lär oss att vi är i skolan för att öva på det vi inte kan, inte för att visa vad vi kan. Vi jobbar tillsammans för att hitta glädjen i lärandet, även när det är kämpigt. Vi jobbar för att få det #Hållbartihop och för att skapa gynnsamma förhållningssätt tillsammans.

”Barnen får ofta väldigt stort utrymme för egen lek.”
– Ann S. Philgren, forskare i pedagogik och skolutvecklare vid Ignite Research Institute i Skolportens senaste magasin (nr 1, 2016, s. 28).

Philgren kommenterar fritidshemmen i Skolportens, i detta citat. Det finns dock samma övertro på fri lek bland förskoleklassens verksamhet. Undervisning är ett nyckelbegrepp i skolan. Plockar vi bort det begreppet så har vi plötsligt utbildade pedagoger som sysslar med barnförvaring. Det finns så mycket lärlust hos de yngre barnen, och den ska vi ta hand om. Men att ta tillvara på det innebär inte att lämna eleverna själva i sitt lärande. Det är inte fri lek vi talar om. Det är oerhört skickliga pedagoger som upptäcker lärtillfällen i elevernas lek och förvandlar det intresset till behovsstyrt lärande genom undervisning i stunden. Som pedagog ska jag finnas med och plocka upp lärtillfällen som erbjuds inom elevernas aktiviteter. Jag ska också stimulera till lärande och erbjuda lärande aktiviteter som vi ser att eleverna är i behov av. Vi pedagoger ska inte vara rädda för att undervisa! Barn i dag är allt för ofta lämnade ensamma i sin utveckling. Jag vill mena att det ställs högre krav på lärarskicklighet för de som arbetar med eleverna i förskoleklass och på fritids, där elevernas intressen ska leda till spontana lärtillfällen. För det krävs mycket tränade ögon och både bredd och djup i ämneskunskaper.

I den nya skrivelsen lyfts det också fram att eleverna kontinuerligt ska utmanas och inspireras till nya upptäckter och kunskaper. För att leda sådant lärande behövs tydliga mål med undervisningen. Allt för ofta läggs fokus på görandet, där roligt skapande av en vacker produkt blir målet. Men målet måste handla om lärandet, inte görandet – vad vill vi att eleverna ska lära sig i den här processen? Hur tar jag tillvara på lärtillfällen som kommer? Kan jag undervisa både med strukturerade lektioner och i mer spontana situationer?

De nya läroplanstexterna är ett lyft för förskoleklassen Både syftestexten och det centrala innehållet hjälper till att svara på frågor som ”Vet jag vilka kunskapskrav som finns för årskurs tre?”, ”Vet jag vilka grunder som behövs i förskoleklass för att verksamheten faktiskt ska bli förberedande för skolan?”. Och genom dessa svar står det också tydligt att undervisning är grunden, även i förskoleklassen samt att ”inte bli för mycket skola” inte betyder massor med fri lek där eleverna lämnas själva i sitt lärande.

Våga undervisa!

Tips! Läs Lina Lagos avhandling om hur mening skapas om övergången från förskoleklass till årskurs ett av barn och lärare i en skolkontext.

Tomtejakten

En dag för sent, bättre än aldrig någonsin. Varsågod – återvinn, jag bjuder ovanligt och välment, på övning i lagarbete, du får fila på detaljerna men jag har gjort allt grovarbete.

Tweaka det som inte passar,
ta bort alla tomtar och samla tassar.
Använd planeringen för att tajta till gruppen,
för att levla i förståelse av att vi når längst som en del i truppen.
Tävling är bäst när vi slår personliga rekord,
när vi levlar upp per eget ackord.

God jul och gott nytt år alla hårt arbetande kollegor här ute.

Fröken Ann

Spelbeskrivning

Välkomna till Tomtejakten.

Under cirka två timmar framöver är ni alla indelade i olika team. Varje team består av elever från förskoleklass till och med årskurs sex. Under dagen ska ni samarbeta som ett team. Det innebär att ni tar gemensamt ansvar för att alla i teamet förstår uppgifterna och är delaktiga i att genomföra uppgifterna. Hjälps åt och dra nytta av varandras kompetenser. Den stora fördelen med att arbeta i team är att vi alla är olika och vi är olika bra på olika saker. Vi kommer längst om vi samarbetar!

Alla uppgifter i Tomtejakten finns Showbie. Under varje uppgift finns en beskrivning av hur uppgiften ska genomföras och hur det ska lämnas in. Det står hur ni gör för att casha ut era tomtar och hur ni gör för att levla era tomtar direkt. Är det något som är otydligt – fråga!

Det finns huvuduppgifter och extrauppgifter. När ni cashat ut fyra tomtar, och alltså slutfört fyra huvuduppgifter, då kan ni börja levla upp era tomtar med hjälp av extrauppgifter. Varje extrauppgift ger ett levelpoäng. Du kan levla vilken tomte som helst med valfri extrauppgift. När ni slutfört en extrauppgift visar ni en vuxen så får ni levelpoäng. För varje tomte som nått level fyra, maxlevel, får ni en till likadan tomte.

Alla team måste börja med uppgifter "Tomte-team". Efter det kan ni välja vilka uppgifter ni vill göra och i vilken ordning. Det enda som styr här är att fyra huvuduppgifter ska genomföras innan ni kan börja med extrauppgifterna.

Målet med dagen är att lära oss så mycket som möjligt och samtidigt ha så roligt som möjligt. Förutom att lära oss mer inom olika skolämnen lär vi också känna varandra bättre, över årskursgränserna, på skolan och skapar en ”Vi på Glömsta”-känsla tillsammans. Det är en tävling, men inte där teamen tävlar mot varandra, utan där vi tävlar med oss själva för att se hur långt vi kan komma när vi samarbetar.

Så nu återstår det bara att se: Hur många tomtar kan ert team samla under två timmar?

Lycka till!


1. Tomte-team

Hämta ut er namnlapp.

Kom överens om ett namn på ert team.

Gör en gemensam logga på ett papper och skriv alla teammedlemmars namn på papperet. På er namnlapp finns er teamfärg, den ska ingå i loggan. Sätt upp loggan på levelkartan. Fotografera lggan och lämna in den i mappen i Showbie. Gå till en vuxen och visa att ni utfört uppgiften. När det är gjort kan ni casha ut er första tomte.


Bygg en tomte

Matematik – geometri

Level 1: Bygg en tomte genom att använda endast geometriska figurer. Klipp ut geometriska figurer i olikfärgade papper. Klistra samman tomten på ett annat papper. Skriv teamets namn på er skapelse. Fotografera och lämna in i Showbie. Alla i teamet ska fotografera och lämna in för att uppgiften ska räknas som slutförd. Sätt sedan upp er skapelse på levelkartan och casha in er tomte hos en vuxen.

Level 2: Gör level 1. En elev från varje årskurs kan berätta vad de geometriska figurerna ni använt i er skapelse heter. Ni redovisar för en vuxen.

Level 3: Gör level 1 och 2. Alla i teamet kan berätta vad de bidragit med när ni genomfört uppgiften.


Om en tomte

Svenska – faktatext

Level 1: Skriv en faktatext om tomtar utifrån mallen som finns i den här uppgiften samt texten som ligger i den här mappen. Om ni använder andra källor ska ni skriva var ni tagit faktan ifrån (ange källan).

Level 2: Gör level 1. Ni har designat er text genom att använda er av rubrik och mellanrubriker. Texten är formaterad så att det syns tydligt vad som är rubriker och vad som är brödtext. Styckeindelningen är tydlig och gör det lätt att få en översikt över vad texten handlar om.

Level 3: Gör level 1 och 2. Illustrera er faktatext. Alla bilder som används ska följa copyrightreglerna. Ni ska ange källa för varje bild ni använder.

Lämna in er text i Showbie.


Skumtomte

Svenska – språklig förståelse med sammansatta ord

Skriv ner och illustrera så många sammansatta ord ni kan som innehåller ordet “tomte”.

Level 1: 3 ord (skrivna och illustrerade)

Level 2: 7 ord (skrivna och illustrerade)

Level 3: 10 ord (skrivna och illustrerade)

Lämna in i Showbie.


Tomtefabriken

Teknik

Level 1: Bygg en tomtesläde av valfritt material som vi lagt fram. Lämna in ett foto på er skapelse i Showbie.

Level 2: Gör level 1. Bygg också en tomte som åker i släden. Lämna in ett foto på er skapelse i Showbie för att cacha ut er tomte..

Level 3: Gör level 1 och level 2. Släden och tomten ska vara så pass stabila att de håller för ett teståk i snön. Gå ut och filma teståket i en backe. Säg till en vuxen innan ni går ut. När ni är färdiga lämnar ni in er film i Showbie och söker upp samma vuxen för att visa er film och cascha in er tomte.


Tomtejakt Go

Idrott och hälsa

Nu ska ni leta efter tomtar i skolan. Ni behöver appen Geocach och ett konto för att kunna genomföra denna uppgift. Ni ska leta efter tomtar genom att följa koordinaterna. För mer info, se uppgiften i Showbie.

Level 1: Lämna in två bilder där hela teamet poserar tillsammans med två av de gömda tomtarna.

Level 2: Lämna in tre bilder där hela teamet poserar tillsammans med två av de gömda tomtarna.

Level 3: Lämna in fyra bilder där hela teamet poserar tillsammans med två av de gömda tomtarna.

Lämna in er video i Showbie när i känner er färdiga. Visa en pedagog och cascha ut er tomte.


Tomtekareoke

Musik

Ni ska göra en musikvideo till en valfri jullåt.

Level 1: Några i teamet deltar och mimar till låten.

Level 2: Level 1 + Några i teamet deltar i videon. Ni har använt material för att se mer tomtiga/vintrga/juliga ut och för att miljön omkring er ska se mer tomtig/vintrig/julig ut. Det kan vara både faktiska dekorationer och kläder men ni kan även ha arbetat med bakgrunder och liknande när ni redigerat er video.

Level 3: Level 1 och 2 + Alla i teamet deltar i videon. Ni har använt material för att se mer tomtiga/vintriga/juliga ut och för att miljön omkring er ska se mer tomtig/vintrig/julig ut. Det kan vara både faktiska dekorationer och kläder men ni kan även ha arbetat med bakgrunder och liknande när ni redigerat er video. Ni får själva fixa med dekorationerna och rekvisitan.

Lämna in er video i Showbie när i känner er färdiga. Visa en pedagog och cascha ut er tomte.


Tomterim

Svenska – språklekar

Level 1: Vad önskar ni er? Skriv ett rim till det ni önskar er. Rimmet ska innehålla minst fyra rader.

Level 2: Ni har skrivit ett rim var halva teamets medlemmar, enligt instruktionerna i level 1.

Level 3: Ni har skrivit ett rim var till alla teamets medlemmar, enligt instruktionerna i level 1.

Lämna in i Showbie när i känner er färdiga. Visa en pedagog och cascha ut er tomte.


Extrauppgifterna har jag sedan gjort av olika problemlösningsuppgifter, gåtor, hitta ordet-uppgifter och ordlekar som jag hittat på lektion.se, bland annat ur häftet Julkul.

Hoppas detta kan ge er mycket fröjd, och att det gör alla deltagare mycket nöjd(a).

Det förlovade demokratiska sagolandet

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, krönika på Lärarförbundets hemsida, 9 november 2016

"I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det demokratiska samhället vi lärare nu står upp för."

_____________________________________________________________

Ibland kom jag lite sent till skolan bara för att jag ville att du skulle ringa och säga att jag skulle komma.

Citatet kommer från en femtonåring jag hade förmånen att få undervisa under två månader på vårterminen i år. Ett citat som rörde mig till tårar och som har lämnat ett evigt fotavtryck i min själ. Ett citat som vittnar om den totalt omvälvande upplevelsen det kom att bli när jag sa ja till att undervisa ett 20-tal asylsökande högstadieungdomar, de flesta ensamkommande pojkar från Afghanistan.

Ann, du är min mamma, min pappa, min syster, min bror och min lärare. Jag behöver ingen mer.

Första dagen jag ställdes inför dessa 22 förväntansfulla, förvirrade, förskräckta och förtjusta ansikten föll alla murar. Jag hade alltid varit bra på att “lämna jobbet på jobbet”. Jag bar inte med mig sorgerna hem och ältade inte i den förtvivlan vi lärare ibland måste ta itu med, i våra relationer med barn. Jag distanserade mig som privatperson ifrån mig som professionell lärare. Något jag alltid sett som en av mina styrkor. Jag hanterade situationer som uppstod och engagerade mig på arbetstid men accepterade att det bara fanns så mycket jag kunde göra - oavsett elevers varierande hemförhållanden så fanns det alltid ett socialt skyddsnät i form av kommunala och statliga instanser som jag kunde lämna över ärenden till. Och när jag gjort allt jag kunnat i makten av min post så nöjde jag mig. Men hur distanserar jag mig ifrån barn som flytt från hot och våld, genom hot och våld, till en osäker livstillvaro utan någon trygg famn att vila i, som får leva närmast identitetslösa i handen på systemet, där de blir mer en siffra i statistiken än en person, där deras önskningar och viljor räknas föga och samtidigt som de förväntas ta en massa ansvar så förväntas de också att lämna över sig själva till systemets våld.

Hur kan jag någonsin förvänta mig att de här eleverna ska lära sig någonting om jag inte visar dem att de är betydelsefulla?

Jag hamnade i konflikt med mig själv och min idé om vad som gör mig till en professionell lärare. Och jag bestämde mig för att professionell lärare fick vara olika saker i olika situationer, för mig.

Mitt första mål var att visa dem att de har ett egenvärde. Vårt “klassrum” skulle vara den goda annorlundaheten som Lars Pålsson Syll talar om i sin text, med samma namn. Alla människor är lika mycket värda och du har samma rättigheter som alla andra. Vi vecklade ut de mänskliga rättigheterna, paragraf för paragraf, samtidigt som hela klassen ringde till den som inte dök upp på morgonen för att visa att hen var saknad. Vi blev mer en familj än en klass, med allt vad det innefattar. Och tillsammans visade vi varandra att vi alla är betydelsefulla, tillsammans och var för sig.

Vi hade 22 elever i klassen. 22 elever som alla kämpade för att göra sitt allra bästa utifrån de förutsättningar de hade. Att ta sig upp ur sängen på morgonen om du inte vet ifall din mamma eller pappa lever längre, eller var dina syskon försvunnit efter det att ni tappat bort varandra när smugglarna tog er över gränsen till Grekland i en gummibåt som slog mot klipporna och tippade över, det krävs mer viljekraft än jag någonsin behövt försöka samla. Att gå till skolan varje dag och lära sig ett främmande språk när du inte läser eller skriver på ditt modersmål, trots att du inte vet om du kommer att ha användning av språket i framtiden, för kanske blir du utslängd från landet - det är ett oerhört stort krav att ställa på en vuxen, och inte minst en tonåring. Men de gjorde jobbet!

Idag riskerar dessa elever att bli utvisade till Afghanistan – en plats i vår värld som UD bedömer vara så otrygg att vuxna avråds att vistas i landet. En plats de aldrig känt som hem, som en del sett som barn och som är sammankopplat med minnen av hot, våld, förföljelse och död. En plats som fortfarande är långt ifrån deras föräldrars trygga famn, där de inte känner någon. De är Hazarer, en minoritet som terrorgrupperna som förtrycker landet specifikt pekat ut som mål för deras hat. Men dit kan alltså dessa barn skickas. Inte hem, inte tillbaka, utan dit. Det varken är eller har varit deras hem.

Det är som att de mänskliga rättigheterna vi vecklade ut, paragraf för paragraf, bara var en saga. En berättelse om ett sagoland där bara feer och enhörningar kan bo. Det är som att det räcker att vi har folkomröstningar vid valen, det spelar ingen roll om det vi väljer vilar på demokratiska värderingar. Det känns som att jag står och talar om det förlovade landet vi hoppas att vi ska komma till, när jag håller lektioner om demokrati och mänskliga rättigheter för sjuåringarna jag undervisar i år. Jag känner mig lurad, för jag trodde att vi redan kommit en bra bit på vägen i byggandet av det landet.

På den här bloggen brukar jag skriva om skolutveckling och mitt arbete i skolan. Jag brukar skriva om ansvarskultur, lärplattor och kollegialt lärande. Den här gången vill jag använda den här platsen till ett annat budskap, som jag brinner för och som jag känner är oerhört viktigt. För precis som Johanna Jaara Åstrand skriver i sin krönika: “I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det ­demokratiska samhället vi lärare nu står upp för.” Jag vill höja min röst och säga att jag står inte ut mer. Jag står inte ut – men jag slutar aldrig kämpa! För den här kampen har allt att göra med min professionalitet, alltid! Jag står upp för demokrati, de mänskliga rättigheterna och för mina elever! Jag står upp för de som inte ges plats, de som inte får tillhöra, det vi alla andra tar för givet; alla människors lika värde!

Sluta svika våra barn! Sluta utvisa våra barn till Afghanistan! Ge dem en möjlighet att få göra vår jord till en bättre plats än vi lyckats att göra den till!

Är det här rätt arbetsplats för dig?

En rektor som vågar vara tuff, tydlig och har stor tillit till sin personal. En personalstyrka som vågar vara raka, öppna och tar ansvar. En öppen kultur som präglas av ansvar. En hårfin balansgång.

När jag bestämde mig för att byta arbetsplats hade jag ett tydligt mål. Jag ville förändra berättelsen om skolan. Vi ser mycket som inte fungerar och jag ville arbeta på en skola där vi tillsammans är beredda att testa nya vägar för att hitta arbetssätt som är bättre och leder oss närmare våra mål, än de arbetssätt vi använder idag och som vi vet inte fungerar.

När jag tog tjänsten på Glömstaskolan så valde jag inte bara en ny och häftig byggnad, jag valde min chef! Byggnaden och dess utformning var endast ett plus (om än ett stort plus) i kanten. Jag valde min chef för att jag var övertygad om att han aldrig skulle säga:

– Jaså, det fungerade inte. Ja men då går vi tillbaka och gör som vi alltid gjort.

Istället kommer han alltid att säga:

– Okej, det vi testade blev inte bättre. Men det vi gjorde fungerade inte heller. Hur går vi framåt?

Jag var, och är, övertygad om att min chef alltid kommer att våga ställa tydliga krav på lösningsfokus. Och rektorns ledarskap är en nyckelfaktor i en skolas utveckling. Hur rektorn leder och hur rektorn gestaltar ledarskap är knäckfrågor i frågan om skolans utveckling.

Våga ställa krav

Jag upplever att vi generellt är rädda för att ställa krav på anställda, när det kommer till ansvaret för var vi väljer att arbeta. Detta gör ofta att vi behandlar våra anställda med silkeshandskar, på ett sätt som inte egentligen hjälper dem utan bara understödjer en offerroll. En anställd som endast gnäller och klagar, som är emot alla förslag på utveckling och som är negativ till alla förslag till lösningar som lyfts, det är en person som inte mår bra. Att ta ansvar som arbetsgivare i en sådan situation är inte att vara en "enabler". Vi hjälper inte individen genom att låta dem vanka av och an i sitt gnäll och stå oemotsagd. Här krävs tydlighet och ett tufft ledarskap:

– Har du funderat om detta verkligen är rätt arbetsplats för dig?

På Glömstaskolan är vi tydliga med att vi arbetar i en ansvarskultur – en kultur där vi alla måste ta ansvar för vår del i organisationens utveckling och framgång. Det innebär bland annat att vi som anställda förväntas ta beslut utan att varje gång rådfråga rektor. Rektor har förtroende för att vi är kompetenta och professionella och vet hur och om vad vi kan och ska ta egna beslut om. Ingen micro-styrning från ledningen. Det här är bekvämt i vissa situationer och obekvämt i andra. Jag förväntas så klart att ta mitt ansvar och stå för mina beslut både när det är bekvämt och när det är obekvämt. Detta lämnar, precis som alltid, utrymme för misstag, eller möjlighetsmissar, och dessa sker i en förlåtande kultur. Vi ser misslyckanden som möjligheter till lärande.

Öppet ansvarig

För att skapa en kultur där det är okej att misslyckas behöver det finnas en öppenhet, där alla har chansen att uttrycka sina tankar, känslor och åsikter. Men som alltid ligger det ansvar hos alla parter. Med varje rättighet kommer med en skyldighet och om jag har rätten att uttrycka mina tankar, känslor och åsikter så har jag också en skyldighet – ett ansvar – att tänka på hur jag gör det. Jag vill beskriva det som att det kan finnas en öppen kultur eller en öppen kultur som präglas av ansvar. I en öppen kultur kan alla säga vad de vill, hur de vill och när de vill. Men en öppen kultur med ansvar präglas av att den som sänder ut ett budskap funderar över hur budskapet förmedlas.

  • Är det konstruktivt?
  • Leder det framåt?
  • Tillför det något?
  • Har jag reflekterat över mitt eget ansvar i detta?
  • Skulle jag själv acceptera att någon sa så här till mig?

Om svaret är nej på någon av dessa frågor bör jag tänka ett varv till. Vill jag fortfarande säga det jag ska säga, då gör jag det! Och då får jag vara beredd att ta ansvar över vad det kan leda till. Är jag inte beredd att ta det ansvaret, då får jag förmedla mitt budskap på ett annat sätt.

Jag fick nyligen en feedback av en person som ansåg att jag lät dömande när jag uttryckte mig i gruppen.

– Jag är dömande. När jag väljer att vara det.

Kanske var det inte det svar den här personen förväntat sig från mig. Men faktum är att jag var mycket medveten om att jag "lade locket på". Jag hade tröttnat på gnäll och negativa kommentarer som jag upplevde präglade hela vår gemensamma arbetsyta och jag tog mig rättigheten att uttrycka mina känslor och tankar ur detta. För jag tänker att utrymmet att få kommunicera sina tankar, känslor och upplevelser tillhör alla i en grupp och det är mycket bättre att vara rak och tydlig med vad man känner och tänker än att sitta och muttra på sidan. När jag tycker att negativa personer tar upp min tid tar jag ansvar för att säga ifrån, istället för att sitta tyst under tiden och muttra över det efteråt.

Men vad skiljer då gnäll och negativitet ifrån möjlighetsmissar? Jag tänker att det beror mycket på huruvida vi alla är överens om målet eller ej. I en ansvarskultur, där alla förväntas ta ansvar i stor tillit utifrån kompetens, måste målet vara mycket skarpt i sökaren och tydligt förmedlat. Det måste finnas ramar som är tydliga och som inte är förhandlingsbara utifrån enstaka individers vilja. Det är här ledaren måste vara tuff och tydlig och våga hålla i, hålla om och hålla ut. Och alla i organisationen måste ha köpt i sig på den målbilden.

"Det är skillnaden mellan att jobba på en arbetsplats du valt och att jobba på eller en arbetsplats där du blivit placerad!"
– Rektor Peter Bragner, Glömstaskolan

På Glömstaskolan har vi som ambition att skapa en arbetsplats som alla anställda valt att befinna sig i. Det innebär att vi kan halka på vägen, vi hjälper varandra upp och sopar av gruset på knäna tillsammans, sedan fortsätter vi att springa åt samma håll. Vi håller varandra i handen, men är beredda att släppa taget när vi märker att vi drar åt olika håll. Och om jag sprang vilse för en kort stund så väntar mina kompisar runt kröken. Men springer jag vilse med fiit så ropar de lycka till på vägen.

Jag kan säga att jag inte kan, jag vet inte hur, jag känner mig vilse, det är inga problem så länge jag också säger att jag är beredd att ta din hjälp, att låta dig guida mig, för jag vill till samma mål. Men när jag drar i handbromsen och helt vill förändra målbilden som jag från början köpte in mig på, det är då den där tuffa ledaren behöver möta mig och fråga:

– Har du funderat om detta verkligen är rätt arbetsplats för dig?

Ansvarskultur och möjlighetsmissar

Att starta en ny skola innebär många utmaningar och möjligheter. För att ta vara på möjligheterna och ta oss igenom utmaningarna jobbar vi med att skapa en ansvarskultur på Glömstaskolan. Men vad innebär det egentligen? Och vad behövs för att en ansvarskultur ska kunna få fäste?

– På Glömstaskolan jobbar vi med ansvarskultur. Här kommer aldrig íngen´, ´någon´, ´vem´ eller ´man´att få jobb. Vi tar gemensamma beslut utifrån organisationens bästa – du har mandat att ta beslut!
– Men så bra, det har jag verkligen saknat.

Exakt de orden i den kombinationen har vi kanske aldrig sagt, men det är inte långt i från verkligheten när vi ser tillbaka på alla de anställningsintervjuer vi haft sedan våren 2015. Vi har med tryck och emfas framhållit att vi önskar skapa en organisation som är mindre toppstyrd än vad vi är vana traditionellt och att det innebär att vi måste leva och andas en ansvarskultur tillsammans. Något som ideligen mötts av applåder.

Men finns det då ingen baksida med en ansvarskultur?


Som med allt så finns det så klart situationer där ansvarskultur upplevs som främjande och uppfriskande och situationer då det känns tungt och omöjligt. För att leva i en ansvarskultur innebär också att jag måste stå till svars för mina beslut. Jag måste ta ansvar för mina handlingar - eller de handlingar jag faktiskt valde att inte göra. Och det är få saker som kan upplevas så betungande som att ta ansvar för sina misstag.

– Ann, hur tänkte du nu? Varför prioriterade du att skriva ut foton istället för att på ett närvarande sätt möta upp eleverna när de kom in från utevistelsen?
– Jag tänkte att vi behöver få bilderna utskrivna om eleverna ska arbeta med dem under kommande undervisningspass.
– Men nu blev det rörigt för eleverna då de inte visste vad de skulle göra när de kom in och det inte fanns någon närvarande vuxen som fångade upp dem. Då kunde vi ändå inte arbeta med bilderna, eftersom att halva lektionen gick åt till konflikthantering. Något vi kunde förebyggt om du var mer närvarande. Blev det bra?
– Nej.
– Vad har vi lärt oss av det då?

En mycket positiv sak som kommer med vårt arbete för att skapa en ansvarskultur, är att vi öppnar upp för samtal som dessa. Att mötas av en kollega som frågar hur jag tänker i en viss situation ska vara helt naturligt och accepterat. Vi gör det för att vi vill varandra väl och gör varandra bra. Inte för att sätta dit en kollega. Vi utvecklas tillsammans. Vi skapar en kultur där det är okej att göra misstag och vi tänker på samma sätt med vår egen utveckling som vi tänker kring elevernas utveckling; misstag är missar som ger oss möjligheter att få syn på hur vi borde gjort istället och på så sätt bidrar det till vårt lärande och vår utveckling. Misstag är helt enkelt möjlighetsmissar.

Skavsår är utveckling


Nu är det så klart inte alltid så att ansvarskultur landar klockrent i en överenskommelse om vad som är rätt och vad som är fel. Det finns också situationer där jag kan tycka att jag gjort helt rätt prioritering, medan någon annan upplever att jag gjorde helt fel prioritering. Och kanske har vi båda rätt utifrån våra egna perspektiv. För att det ska fungera gäller det att skapa en kultur där olikheter och oliktänkande är accepterat. Där vi kan få bli lite irriterade på varandra för att vi inte ser på saken på samma sätt, men där vi hittar vägar att samarbeta ändå, på väg mot vårt gemensamma mål. Det handlar om det där höga taket som så många pratar om, men som ofta är så svårt att hitta. En kultur där det är okej att det skaver lite ibland, för att vi vet att när det skaver utvecklas vi. Finns det inga skavsår så står vi stilla.

Att starta upp en ny skola är en prövning. Det är också lika roligt som det är svårt. Lika utvecklande som det kan vara frustrerande. Det är ett tätt samarbete där alla i organisationen gnuggas mot varandra och friktion uppstår, och det är den utmanande friktionen utanför bekvämlighetszonen som utvecklar oss som mest. Att jobba med att skapa en ansvarskultur innebär att vi arbetar med att både stå för våra egna möjlighetsmissar och att acceptera andras – även när vi inte håller med varandra om vad som är en miss eller inte. Vi vet att obekvämt kan också vara bra, för utanför bekvämlighetszonen sker den största utvecklingen.

Alla våra kungar

En dryg månad tillsammans med ett tjugotal nyanlända ungdomar har lärt mig mer än alla år som lärare sammantaget. Inte minst om relationellt arbete och gruppsammansättning. Det är dags att börja se olikheter som den skatt det faktiskt är, och sluta låta det vara tom retorik.

– Alla dina ...

En kort tystnad följer i det annars bubbliga rummet. Jag tittar upp och får en snabb blick från eleven bredvid mig. Han lyfter upp kortet mot mig samtidigt som han viskar

– Alla dina...

Jag fyller i:

– Kungar.

Han vänder sig mot klasskompisarna igen och upprepar:

– Alla dina kungar.

– Finns i sjön.

Det har gått en dryg månad sedan de första eleverna kom till förberedelseklassen. Sedan dess har det kommit nya elever nästan varje vecka. Skolan har växt med nära 100 procent i elevantal sedan vi starten för dessa nyanlända tonåringar. Det är en brokig grupp på alla sätt. Och i all sin brokighet helt fascinerande välfungerande. Det får mig att inse hur van jag är en diskurs där olikheter ses som något trasigt. Nej, det är inte så vi pratar öppet om det. Vi säger att olika berikar. Men ändå är samtalen om utsattheten av att gå till ett annat klassrum, få andra arbetsuppgifter och få extra hjälp högst levande i svenska skolan. Då spelar det inte så stor roll hur ofta vi mantrar att olikheter berikar – vår oro, vår diskurs, visar något annat.

– Kom och sätt dig här så hjälper jag dig.

Kompisar gör plats, byter plats, flyttar och släpps in. Som ett eko av mina egna ord klingar för mig oförståeliga ord vackert mellan eleverna. Leenden lyser upp när vi förstår varandra.

– Och nu säger du det på svenska!

– Och nu säger du det på svenska, svarar eleven och skrattar.

Jag ser mig om i rummet. Minst nio olika språk samlade i ett och samma rum. Eleverna är allt från elva till sjutton år. Tjejer och killar. Lång och intensiv skolbakgrund, ingen skolbakgrund, arbetarbakgrund. Flyktingar, invandrare, immigranter. Fotbollsspelare, basketspelare, poeter, ekonomer, matematiker. Ungdomar. Människor. Vänner. Klasskompisar. Arbetskamrater. I den här gemenskapen är normbrotten själva normen. Vi leker tillsammans, jobbar tillsammans, skrattar tillsammans, sliter tillsammans. I det här sammanhanget är det självklart att vi kan olika saker, behöver olika saker och tränar på olika saker. Ett elakt skratt till följd av en kamrats misstag är inte ens en flyktig tanke. Det får mig att undra varför vi i vanliga fall bygger in oss i så homogena grupper som vi ändå gör i skolan. Tänk om alla fick chansen att utvecklas i en miljö där allas olikheter på riktigt togs tillvara och fick vara ett inslag i gruppens gemensamma utveckling. Tänk om alla kunde få växa i ett sådant här sammanhang. Lycklig är jag som fått chansen att vara en del av det!

– Den nionde juni är det skolavslutning. Sedan har ni sommarlov.

– Va?! Får vi inte gå i skolan på sommaren?

Det finns så mycket vi kan göra. Visst är det en utmaning, för skolan som är van relativt homogena grupper, att ta emot elever med så varierande erfarenheter och bakgrunder. Men vi riskerar att missa skogen på grund av alla träd, när vi stirrar oss blinda på problemen. Den här dryga månaden tillsammans med ett tjugotal nyanlända ungdomar är den mest givande och utvecklande sedan jag blev lärare. Ja, faktiskt den mest utvecklande sedan det där året på komvux då jag själv hade fördelen att få ingå i en klass som var nästan lika heterogen som denna. Den språkliga övningen, utbytet med varandra, perspektivbyten, öppenheten som skapas när olikheter är norm – allt detta och mycket mer vinner vi när vi öppnar oss och vågar tänka nytt. Det finns lösningar på alla utmaningar, men genom att slå upp murar riskerar vi att hålla lösningarna på säkert avstånd. Kan vi inte börja se möjligheterna istället?

– Miss Anna, miss Anna. Måla, goala. Itaraf, otaraf.

Jag vet precis vad de vill. Jag lyfter blicken från min dator och upprepar orden på dari. Det är dags för mig att avsluta det här inlägget, dags att stänga datorn. För nu är skoldagen slut och nu vill de spela fotboll. Nu ska vi spela fotboll!

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter

Sett på #SETT2016

Sett 2016 är över och jag sammanfattar och reflekterar kring några röda trådar.

Så är SETT över för 2016. På tåg och flyg, hemma i sofforna, sitter tusentals trötta mässbesökare och återhämtar sig, med massor av tankar och energi att ta vara på för att årets fortbildningsinsats ska levla undervisningen. Nu är tid för reflektion, tid för bearbetning av all den input som inhämtats, väsentlig för att morgondagens diskbänksrealism inte ska tränga undan nyvunna lärdomar. Mitt absolut bästa tips till dig just nu är: koppla ifrån ett tag. Se en bra serie, läs en underhållande bok. Sätt dig sedan ner och skriv, rita eller kluddra ner dina tankar. Gå igenom dina anteckningar och fånga vad det du skrivit leder dig vidare i. Organisera och strukturera och ställ dig själv frågan: "Vart vill jag nå och vad kan jag göra för att starta utvecklingen redan i morgon?".

Röda trådar jag plockat upp är enade röster som i kör konstaterar att det är dags att vända på ledningsperspektivet; top-down modellen leder inte till den utveckling vi behöver, det är bottom-up som gäller. Lärarna är de som ska driva på den egna professionsutvecklingen, tillsammans med andra, men vara drivande. Kompetensen finns i verksamheten, vi måste bara låta lärarna få plats och mandat att leda utvecklingen.

Och reflektionen som skär i mig likt en repa i skivan under lovsången till lärarna är: hur många rektorer och ledare på kommunnivå tror du går och lyssnar på en föreläsning som hålls av en lärare under Sett? Och hur många lärare ges utrymmet att tala om behoven de upplever på golvet, att delge sina tankar och erfarenheter om vad som behövs för att utveckla skolan och hur många ledare efterfrågar lärares input? Hur många lärare finns med på scenen när chefer på kommunnivå står och berättar hur viktig lärarna är?

Svar: ungefär lika många som antalet det antal elever som tillfrågas, lyssnas på och som håller föreläsningar när vi talar om hur viktiga eleverna är och att vi måste tala med dem istället för om dem.

För er som aldrig besökt Sett, eller kanske inte reflekterat över det, kan jag berätta att mässans föreläsningsspår är uppdelat i två, ett lednings- och styrningsspår och ett allmänt spår. Det finns säkert massor med rimliga förklaringar bakom den organisationen men i ljuset av detta blir frågan om vem som bör driva skolutvecklingen högst intressant.

Jag ställde mina frågor till min gode vän och rektor. Hon svarade att föreläsningarna som hålls av lärare nästan uteslutande handlar om klassrumsnära praktik och metoder och det är inte den inputen hon är i störst behov av. Mina tankar gick i samma banor. Det blir ungefär som när vi vuxna i skolan gör oss lustiga över elevråden, där eleverna bara pratar om maten och konstgräset. Men när det blir så måste vi som styr och ställer självkritiskt fråga oss vad vi faktiskt möjliggör (tillåter!) eleverna att tycka, tänka och ge sin input om. Eller på vilka arenor vi som av tradition styr skolutvecklingen och äger mandaten väljer att släppa in fotfolket på.

Det här ser jag som nästa utmaning, nästa steg i processen. Nu står många enade och säger att utvecklingen ska drivas underifrån, behoven ska styra utvecklingen och behovsägare är de som befinner sig i verksamhetens epicenter. Nu behöver vi ta nästa kliv och gå från ord till handling. Nästa år sitter rektorer och kommunala chefer och lyssnar på behovsägarna, på lärarna och eleverna, eller kanske vi till och med får uppleva en kollaborativ mässa på allvar, som är mer deltagande och där alla skapar tillsammans i en stor process.

Så länge tackar jag för tre mycket givande dagar, av input från föreläsningar som satt igång tankar som dessa och många fler. Av viktiga kontakter som knutits, lärdomar att dra nytta av, givande samtal och mellanrummen, mellan föreläsningarna, där den riktiga kollaborationen av idag pågår.

Tack till er alla som ger mig så mycket att bygga vidare på i min profession, för en hållbar skola för var och en, på riktigt.

Läs också mina sammanfattningar från #SETT2014 och #SETT2015 samt kommande reflektioner av dessa dagar på min blogg frokenann.com.