Lärarförbundet
Bli medlem

Ögonkontakt?!

Länge trodde jag att det bara var jag … inte så att vi inte pratar med varandra på jobbet … inte heller så att jag inte har kollegor som delar mina funderingar. Nej, vi har bra diskussioner och en nyanserad inställning och får därför, när vi landat, en digital värld i balans tänker jag.

Med det sagt och med ett citat från en arbetskamrat: ”Trots att du jobbat så länge är du ofta i framkant när det gäller undervisning.” tror jag mig kunna konstatera att jag inte heller är en bromskloss ovillig att ta till mig nyheter och utvecklas.

Plötsligt är dom där artiklarna som jag läser, artiklar om vad skärmarna gör med oss och eleverna. Väl medveten om att man ofta läser de artiklar där man får stöd för en uppfattning känner jag att ”Det var inte bara jag.” Precis som det beskrivs i Lärartidningen känner jag ibland stress över min digitala situation. Eftersom vi hela tiden behöver få ut maximalt av vår tid var tanken med plattor, delade dokument, ”rullande protokoll”, kalendrar och mailkonton att kommunikationen skulle bli tydligare och mer lättillgänglig. Just nu känns det lite tvärtom. Jag har flera kanaler att gå in och hålla koll på, jag läser och glömmer var jag läste och tiden går åt till att leta källan. Gammal, dåligt minne?! Nej till och med ung son med 7-åring i skolan upplever detsamma. Informationen från skolan kommer många vägar och är ofullständig, kanske för att vi skolan tror att vi inte längre behöver kontrollera vem som skriver vad?! Föräldrar i klassen kommer och vill ha utbildning i ”hur man gör” när läxorna kommer digitalt. För väldigt många år sedan kommer jag ihåg att jag fick en eftermiddags utbildning i hur man håller ett utvecklingssamtal. Min man som skulle hålla utvecklingssamtal med 6 medarbetare fick 3 dagars utbildning på kursgård. Lite så känns det nu, var tog min utbildning i handhavande vägen. ( Jag är nog ändå lyckligt lottad med en ”digital rektor” och en it - utvecklare på min skola.)

Upprinnelsen till denna text finns i klassrummet förstås. Vi skriver mycket nu och vi har behov av att skriva. Vi ska utveckla vår förmåga att skriva instruerande och beskrivande faktatexter och berättande texter. Det är tyst i klassrummet, alla skriver. Med jämna och ojämna mellanrum kommer någon av eleverna till mig och ber att jag ska läsa och kommentera deras texter. Jag läser, ställer frågor, berömmer - kort sagt - coachar dom framåt utifrån vad vi pratat om, byggt upp och lärt oss under de 2,5 år vi samarbetat. Ansikte mot ansikte kan jag följa barnens reaktioner på mina kommentarer och anpassa fortsättningen till vad jag ser. Eleverna kan också omedelbart ge en förklaring eller själva föreslå en ”förbättring” som vi kan testa muntligt innan den skrivs ner. Dom kommer och går ”Jag vill bara att du ska läsa så att jag ser att jag är på rätt väg!”, ”Hur stavas …!”, eller ”Jag tror att jag är färdig men det kanske inte du tycker!?” hörs nu och då. Alla lärare som någon gång varit i motsvarande situation vet att man är som en urvriden trasa efter ett sådant arbetspass. All dom vet också att den känslan är ett kvitto på en värdefull pedagogisk insats. Någon sorts lycka infinner sig. Eftersom tiden är knapp bestämde jag mig för att den beskrivande faktatexten skulle göras som läxa och i Googledokument. Jag mailade ett foto taget i klassen när vi byggde vår lägerplats i en låda och förklarade uppgiften. Vi gick igenom hur man plockar bilden från mail till drive och hur man delar färdig text med mig. Då kom första ”chocken”, en elev hade 1012 mail i inkorgen. Hjärtan, tummar upp mm! Nu vet jag varför och skolan ska bli tydligare mot föräldrarna med vad deras mailkonton som dom får av oss ska användas till. Barnen har nu skrivit och jag ska då enligt förespråkarna för detta arbetssätt kommentera för att eleverna ska kunna förbättra sin texter på egen hand och dela igen. Jag läser vid mitt skrivbord hemma och känner att jag måste lägga väldigt mycket tid på att formulera mig. Det finns minst två skäl till det: 9-åringen ska förstå vad den ska göra med sin text och det jag skriver ska tolkas rätt. Jag saknar nyansen när jag coachar, jag saknar elevernas ansiktsuttryck som leder mig rätt i mina kommentarer. Samtidigt ser jag förstås fördelar som att man lätt ändrar, allt blir snyggt och prydligt och det är ingen kö i klassrummet som väntar på respons.

Innan jag satte mig vid skrivbordet för att formera mina funderingar läste jag Paulina Neudings ledare i SvD 29/10-16 under rubriken ”Barn behöver skärmfri tid” och önskar så att vi får i gång ett samtal kring de här frågorna innan rubriker som ”Vi ångrar att den digitala världen fick ta över hela undervisningsväsendet.” kommer, i likhet med de som vi kan läsa nu ”Vi ångrar att vi flyttade all kommersiell verksamhet utanför stadskärnan”.

Gunilla

www.filuren.nu

Lärare ett kreativt yrke?!

Varför njuter vissa lärare på jobbet varje dag medan andra tvivlar på sitt yrkesval? Min närmaste chef gav mig en förklaring idag: Man kan ha ett stort pedagoghjärta. Mitt pedagoghjärta är större än flera andra hjärtan jag har. Varför?

Redan när jag skrev för fyra veckor sedan funderade jag kring det faktum att jag fortfarande njuter nästan varje dag på jobbet trots pågående debatt om skolans misslyckanden, kollegor som lämnar jobbet och dålig löneutveckling. En del av förklaringen finns naturligtvis i att jag på många sätt varit lyckligt lottad. Att utbilda mig till lärare var självklart, inspirerad av en mycket pedagogiskt engagerad pappa. Jag var som man väl alltid är kritisk till min tid på lärarhögskolan, men i perspektiv innehöll den en mycket viktig del nämligen praktik i en hel termin (med lön) och successiv inskolning i jobbets alla delar. Med mig i bagaget hade jag både pedagogik och metodik. Jag hade fått verktyg att planera undervisning, verktyg som innefattade allt från hur man skapar motivation och individanpassning till att aktivitet och samarbetsträning var viktigt. Jobbet är något av ett hantverk och det krävs kreativitet för att lyckas. Läraryrket är ett kreativt yrke hävdar jag. Det syns tydligt i det faktum att många av mina kollegor runt om i landet skapar i bl. a färg, form och musik. Jag är inte så duktig just på det men använder min kreativitet för att skapa när jag planerar min undervisning. Hur menar jag? Utifrån Lgr 11 och vad vi kommit överens om på min skola kan en första tanke kring vad som ska ske i klassrummet komma på spinningcykeln, i joggingspåret eller en sen kväll i tvättstugan. Nu senast från ett ”Hjälp!sms” från en förälder. Idén vilar sig och utvecklas och så kommer det kanske viktigaste beslutet, hur ska jag motivera just mina elever till temat, uppgiften, att utföra experimentet, läsa texten eller räkna talen. Jag tror ni känner igen er, så vart vill jag komma? Innan jag kommer till min fundering måste jag tydligt säga att jag inte är emot samarbete, inte är emot att vi hjälps åt för att minska arbetsbördan, delar lyckade erfarenheter … o s v. Mina funderingar rör sig istället kring att så många som säger sig ”inte hinna med” och ”inte orka” söker lösningen i färdiga kit. Läromedel med färdiga upplägg och ”hundra komponenter”, arbetsböcker utformade så att dom ska passa alla elever i hela landet och med alla olika bakgrunder och förutsättningar, s k lektioner (oftast ett arbetsblad) på olika hemsidor och uppgifter som kollegor gjort för sig och sina elever. Gå in och sök på internet och du får många, för många, träffar på ditt sökord. Vilken idé är bäst? Vad ska jag väja? Kommer vi att hinna alla uppgifter i boken? Individanpassningen, anpassning till en enskild elev eller till din grupp av elever och till dig försvinner på vägen. Bara genom att skriva om detta känner jag glädjen i jobbet dö och stresspåslaget öka. Läraryrket är ett kreativt hantverk. Se dig om i din vardag. Ta en promenad i det vackra höstvädret tillsammans med dina elever, gå igenom klasslistan och hitta yrkeskunnigt folk bland föräldrarna som kan komma och berätta om sin vardag, lek en lek, använd det som händer i idrott, musik och slöjd och i samhället utanför din skolan, låt dig inspireras i kollegiala samtal om undervisning… det finns tusen möjligheter att arbeta med språket, engelska och matematik utifrån detta. Det gemensamt upplevda och nära utgör ibland motivation nog för eleverna. Om inte kommer din kraft att räcka för att kreera en bra uppstart eftersom arbetet har sin grund i dig och kan omformas utifrån vad som händer i klassrummet och inte efter vad som står på nästa sida eller händer 50 mil bort. Undervisningen kommer också att bli mer varierad vilket skapar nyfikenhet och intresse. Jag tillhör just nu den skara lyckliga pedagoger i landet som fått planera och genomföra en lägerskola under tre dagar i vackert väder dessutom. Denna gemensamma upplevelse genererar så mycket arbete/idéer i alla ämnen att den tid jag har med mina elever i klassrummet inte riktigt räcker till. But I will make the most of it!! Så gräv där du står!

Gunilla ... läs mer

www.filuren.nu

http://www.svd.se/alskar-sitt-jobb-efter-41-ar-som-larare/om/svenska-skolan

Inspirationskällor som utvecklar

Pedagogiska trender kommer och går alla med löfte om att lösa den svenska skolans bekymmer. Indirekt finns kanske också en önskan att locka nya och att få fler utbildade pedagoger att stanna i yrket. Föreläsningar hålls och kurser fördjupar våra kunskaper om hur vi ska arbeta med våra elever.

Eftersom tiden är begränsad, och vår önskan om framgång för våra elever så stor, hamnar dessa kit ibland som isolerade företeelser i vår undervisning. Det meningsfulla sammanhanget blir inte tydligt.

Jag tänker att det är vår uppgift som pedagoger att plocka russinen ur de pedagogiska trendkakorna och skapa det meningsfulla sammanhanget. Det finns många andra ställen där du också kan hitta pärlor att införliva i din vardag än kurser och föreläsningar.

Ett meningsfullt sammanhang

Mitt meningsfulla sammanhang den här hösten i åk 3 är en förestående lägerskola. Jag har varit på läger många gånger förut, förarbetat många gånger förut, tycker det är kul att åka på lägerskola men måste ändå söka nya inspirationskällor och utveckla projektet. Före, under och efter lägret är en orgie i ämnesintegration! Ämnesintegration är för mig otroligt viktigt, ett sätt att skapa det meningsfulla sammanhanget även om du inte åker på läger. Det kan jag återkomma till vid ett annat tillfälle.

Tre saker jag mött, på olika sätt, inför hösten 2016 gör att arbetet i klassen inspirerar mig, får mig att känna glädje och har fått mig att lägga upp förberedelserna på ett nytt sätt. En bok, en föreläsning och en annons! Från alla tre plockar jag ”mina russin”.

Föreläsningen

Först kort om föreläsningen om Storyline under matematik biennalen i Karlstad. Jag har aldrig tidigare känt mig lockad av det men den här gången gjorde kombinationen att jag satt och lyssnade tillsammans med en yngre och matematikorienterad kollega och det faktum att lägret stod för dörren att jag lyssnade extra. Det kommer säkert inte att bli min melodi för alltid men att få berätta för eleverna att det var deras kommande lägerdagar de arbetat fram under matematiklektionerna var en upplevelse. Förutsättningar gavs och de ”räknade” på transport, dagsschema, matåtgång och pris och boendekostnad. Alla enheter, alla räknesätt …

Boken

”Jag är ingen mattemänniska” brukar jag säga när vi väljer ansvarsområden på min skola. Nästa två inspirationskällor handlar därför om språk. Adrienne Gears bok ”Att skriva faktatexter” (NoK) har varit sommarlektyr. Att arbeta med faktatexter är inget nytt i mitt klassrum men att ta arbetet en nivå till känns kul. Allt man kan eller borde göra när man läser boken kan kännas övermäktigt men ta ut russinen. Jag samlade på mig lite olika slags texter, vi sorterade texttitlar och nu har vi koll på beskrivande, argumenterande, instruerande, återberättande och förklarande texter. Målet, ja det är att vi ska kunna känna igen de olika texterna och använda några strategier när vi är tillbaka efter lägret och ska skriva på egen hand.

Annonsen

Annonsen då? Den dök upp i SvD under våren och sommaren. Wow, kul med en novelltävling för de yngre. Skulle mina elever kunna skriva med det som mål var mina första tankar. Tankar som sedan förbyttes i en ”omöjlighet”. Med läger 14-16 september skulle det inte finnas tid att skriva med en kvalité och vara färdiga till inlämningsdatum 16 september. Nästa lite mer ”russinen ur kakan” tanke kom när jag läste att det fanns en författarskola kopplad till projektet. Jag tog mig tid att läsa mer och gjorde upp en plan hur jag skulle kunna lotsa mina elever genom alla härliga övningar som finns där med mål att skriva utifrån lägerplatsen när vi kommer hem. Utanför tävlan, att tävla finns inte som mål i Lgr 11!

Vi är nu igång och första övningen att spontanberätta kring ett kvitto var helt underbar. På kvittot från vår närmaste ICA butik fanns en nektarin, en kronärtskocka, två chokladkakor, 7 plastkassar en Bregott och en gurka. Vem hade handlat? Fröken, någon annan vuxen, barn som gått ett ärende och sedan, om allt blev rätt skulle få chokladen som belöning… Fröken hade hittat kvittot i en papperskorg eller bett kassörskan att få ett kvitto … Idéerna var många. Förslagen var lika många kring varför det bara var en nektarin och en kronärtskocka, ett av de bättre: Man har aldrig ätit sådana förut och köper en av varje för att pröva.

Eftersom jag nu har ett bestämt syfte styrde jag nästa övning. Dom fick välja mellan karaktärerna präst, stugägare, barn eller spöke. När valet var gjort fantiserade dom ihop så mycket ”fakta” om sin karaktär som det var möjligt, utseende, intressen, familj, boende, egenheter …. Uppgiften var sedan att kliva in i rollen som sin karaktär och låta sig intervjuas av en kamrat. Så kul vi hade och jag tror att dom själva var förvånade över hur mycket man kan hitta på. Jag ser redan fram emot nästa lektion i ämnet på fredag. Då handlar det om miljö.

http://www.svd.se/om/svd-forfattarskolan ... Pröva gärna!

Gunilla Mejrud Davéus

leg lärare/www.filuren.nu