Lärarförbundet

Tänk om för barnens skull.

Läser ofta tänkvärda saker i Svenska Dagbladet, du som läser Dagens nyheter gör säkert detsamma. Under hösten har det handlat om skolan, lärarutbildningen och om hur våra barn och ungdomar mår ...

En av alla dessa artiklar handlade om barns ångest d v s om hur våra barn mår idag. Budskapet just denna gång kan nog sägas vara att man inte ska vara så rädd för ”lycka på recept.” Ordet lågstadiet var tidigt nämnt och det gjorde kanske att jag fastnade och läste. Det fanns också en avslutande ruta där det, som vanligt, skulle jag säga, stod att skolan måste våga prata om och att skolan måste ha … Jag säger inte emot självklart måste vi i skolan våga prata om att må dåligt och att nästan alla gör det någon gång i livet och vi ska självklart också ha elevvårdspersonal som kan finnas för att hjälpa, men…

I dag finns ingen klass som inte innefattar en eller ett par elever som ”revolterar”, kraschlandar eller på annat sätt är dysfunktionella när det kommer till beteende. Vi hör otaliga berättelser som barn som hatar köer, möten och mobiler! Vi hör också många som berättar om våldsamma händelser där alkohol, avundsjuka, snabba knyta an processer och lika snabba avsked är orsaker till att det går snett. En alldeles ”vanlig” familj i termer av att man har jobb man gillar och inkomst som räcker, bra bostad och hälsan har idag oerhört svårt att få livspusslet att gå ihop. Lika mycket som att äldrevården idag är beroende av anhörigvård är dagens unga familjer ofta beroende av anhörighjälp. Om du till detta ”vanliga” familjeliv lägger, arbetslöshet, sjukdom, otrivsel på jobbet, knapp ekonomi, långa pendlingsavstånd, skilsmässor, nya korta snabba relationer i familjen, missbruk, krav på fin yta, egen tid och självförverkligande … så är jag inte förvånad över barns psykiska ohälsa. Till allt detta kommer ett skolarbete som kräver sin tid, tid att läsa in sig, tid att förhöra, tid att ge strukturhjälp … och en ostörd plats. Kanske borde vuxenvärlden, samhället, börja fundera på varför vår uppväxande generation mår dåligt innan vi skriver ut tabletter. Det är egentligen orimligt att begära av våra barn att efter en ansträngande dag i skolan (och kanske morgonfritids) ska dom vara ytterligare 4 - 5 h i samma grupp människor och med ny krav, fritids har också en läroplan, för att sedan komma hem och gå till fotbollen eller gymnastiken med nya krav. För vuxna innebär det också fler bloggar att läsa fler möten att gå på, fler tider att matcha.

En del saker behöver nu klargöras, jag menar inte att mammor ska börja vara hemma igen, jag lägger inga värderingar på skilsmässor och nya relationer, jag tycker inte illa om fritidsaktiviteter och jag tycker att skolan måste få vara en viktig punkt på agendan. Självklart ska de som behöver medicinsk hjälp få det men efter noggrant och kompetent avvägande. Jag vill och tänker bara att vi vuxna behöver tänka oss för och att svenskt arbetsliv behöver börja tänka in barnen i vårt samhälle. Arbetslivet är ju ett större fartyg att vända men privat kan man gör en hel del … Tänka innan vi sätter barn till världen, är det nu?! Känner vi som vuxna varandra tillräckligt väl för att hantera en liten person med allt vad det innebär av glädje men också påfrestningar för ett förhållande, när ska jag presentera min nya kärlek för barnen att knyta an till…I min egen glädje över att ha hittat en ny presumtiv livskamrat kanske jag ändå ska vänta tills jag är mer säker på mitt val. Kan jag lägga undan mobilen, måste inte hålla mig uppdaterad med allt vad mina vänner gör och äter medan min ettåring gungar i tystnad på lekparken. Egen tid och självförverkligande var inte uppfunnit på min småbarnsmamme tid och jag önskar ibland att det aldrig blivit uppfunnit. Om man tror och tycker att man själv är viktigast då ska man nog inte skaffa barn … det gäller att väga in dom och deras väl i en god livsbalans hela livet. Jag hade en förälder som konstaterade att hennes dotter nog var i period! Barn är i perioder alltid och det gör också att det kommer tider när du hinner mer av ditt eget liv och då blir det så mycket roligare om dina barn mår bra. Stanna upp och tänk, du som politiker, du som arbetsgivare, du som vill att våra barn och ungdomar ska vara lyckliga på riktigt!!

Gunilla

www.filuren.nu

Frustration

Sommarlov!

Sommarlov!

Kvar vid skrivbordet dagen före midsommar hoppas jag att kraften räcker till kärnan i mitt jobb.

Pratar ofta själv i olika sammanhang om vikten av att vara väl framme i planering och tankar i jobbet och nu kan ni tycka att jag är lite för långt fram i mina tankar när jag redan nu i juni börjar skriva på ett inlägg som ska publiceras i v 32.

Men … det är nu jag behöver skriva av mig! I vår kommun har man bestämt att vi ska använda en digital plattform för att vi och föräldrar ska få överblick, kontroll och för att vårt lärarliv ska bli enklare. Enklare så att vi ska kunna fokusera på att planera och genomföra undervisning…?!

Det kollegiala lärandet står i fokus nu men ibland kan jag fundera över om det inte vore bra om det fanns någon som kunde saker lite bättre än alla vi autodidakter i min närhet när nyheter ska implementeras. När man till och med på företagets supportavdelning möts av svar som:

”Jag är inte säker.” ”Det tror jag.” Jag måste kolla med någon i min närhet.” När formuleringar känns som om dom är översatta från det globala förtagets huvudspråk via Google translate och när mailsvarstiderna är eviga då tappar jag förtroendet. Tankar som flyter upp till ytan är att vi sedan Lgr 11 kom, och därmed kravet på att allt vi gör i skolan ska vara tillgängligt för alla var ett faktum, så dök också många aktörer upp som ville tjäna pengar på ”att hjälpa” oss. Vem står bakom alla dessa verktyg, är det väl insatta och erfarna pedagoger eller drivna företagsledare?!

Förutom att det ska vara transparent finns också motiv som att vi lärare behöver upptäcka att många olika ämneskunskaper förenas i förmågor, att vi bör planera, och att vi vet vad och på vilket sätt och hur vi ska bedöma …

Om jag gått min utbildning nyligen borde jag vara väl förtrogen med läroplanen och om jag jobbat länge i yrket borde jag vara väl förtrogen med läroplanen. Lgr 11 är min ”instruktionsbok”. Vad jag ska göra är att göra den tillgänglig, ja just tillgänglig för i första hand mina elever och i andra hand för deras föräldrar. Tillgänglig blir den om jag förenklar och konkretiserar innehållet. Innehållet blir inte begripligt om jag flyttar den något yrkesspecifika och tolkningsbara texten från bok till rutor, till oändligt långa ”rullgardiner”, som om jag väljer att starta arbetet med temats kärna och lägga på ämnesintegrering, får till följd att kärnan hamnar längst ner efter långt scrollande. På lågstadiet blir det 14 ämnen fördelat på 5-6 teman under ett läsår. Redan vid 2 barn känns det tungt, med fyra skolbarn … Med denna digitala service väljer man kanske bort föräldramötet och jag tänker att då väljer man bort den verkliga möjligheten till insyn och påverkan.

Det blir säker bättre och jag kan kanske till och med se fördelarna framöver men nu med midsommarafton närmast följande dag sitter jag fortfarande kvar vid skrivbordet med all egen undervisningsplanering kvar p g a att tid gått till fel saker och med stor frustration i kroppen. Jag vill ju planera för en bra start på mina ettors resa i skolans värld. Midsommarafton är intecknad.

Ps Under årets junidagar har vi haft ett fantastiskt bra upplägg med många intressanta och viktiga samtal på skolan. Det måste sägas så att ingen missförstår. Så tack för den balansen!Ds

Gunilla

www.filuren.nu

Valfrihetens dilemma

Livets utveckling på mitt/vårt sätt!

Livets utveckling på mitt/vårt sätt!

Alla har vi nog känt paniken i privatlivet inför alla val. Kvalitet, pris, egna behov eller statusuppdatering, vad ska fälla avgörandet?

Har just stängt några olika leverantörers sidor efter att ha sökt runt på olika alternativ av skrivhäften, pennor och suddgummi, bokstavsböcker och mattedito. Det går runt i huvudet. Mest pedagogiskt, grundat på vetenskap, förenligt med mitt sätt att arbeta, kostnadseffektivt, bästa förpackningsstorlek, kvalitet … ni kan säkert komma på fler variabler att ta hänsyn till.

När kommunen dessutom gjort en ny upphandling så är allt på ”sidan” nytt. Här måste jag ha en personlig inlogg, där går det bra med kollektivet, där måste jag aktivt spara mina funderingar och här sparas allt automatiskt. Långsamt men säkert försöker jag bestämma mig men vet redan att när vi sedan gemensamt diskuterar våra val i kollegiet kommer ytterligare saker att ta hänsyn till att uppenbara sig, nämligen arbetskamraternas erfarenheter och önskningar.

Det ska sägas att jag har förmånen att arbeta på en arbetsplats med stor individuell pedagogisk frihet vilket jag uppskattar. Jag har också fantastiska kollegor. En del saker i min vardag under vårterminen har dock gjort våld på mitt pedagogiska tänk och hjälp vad svårt det blir att vara engagerad och inspirerad när man inte riktigt tror på det man gör. Den pedagogiska friheten inom Lgr 11 säkrar det goda resultatet.

Åter till den mer ”hands on” valfriheten. Jag tänker att mångfalden av "idébanker" ibland också gör våld på mina tankar om god undervisning. Just nu planerar vi området jorden utveckling. Jag kan inte räkna hur många klipp på Youtube, hur många så kallade lektioner på t ex lektion.se, kanske några Grey of the Day , förslag i handledningar gamla och nya, mediacentraler, NE, inlägg på olika bloggar och Face Book och så förstås alla samlade tips på lokala sidor i vårt avlånga land som jag har tillgång till. Det är fantastiskt på många sätt, självklart, och det kollegiala lärandet är oerhört viktigt men ibland känns hjärnan överhettad.

Kvalitetskontroll och källkritik har alltid varit svårt och är fortsatt svårare i undervisningsplanering. Kanske borde vi pedagoger tydligare få hjälp att lära oss att avgöra vad som är kvalitet, hur man gör sitt urval bland allt detta. Denna nya möjlighet, den enorma valmöjligheten, står i bjärt kontrast till mina första år som lärare. Inlästa faktakunskaper blandat med egna tankar, ett eget sätt att utforma undervisningen som kom från mitt pedagogiska hjärta. Naturligtvis hämtade man idéer från andra men hur man skulle t ex konkretisera svåra saker var en lång och ibland klurig kreativ process. Alla bilder, alla texter, var egenproducerade och blev då individanpassade åtminstone på gruppnivå. Det fördjupade arbetet finns liksom i mig och har utgjort grogrund för alla nya idéer under mina år som lärare.

Det är inte så enkelt att allt var bättre förr, definitivt inte. Samhället har förändrats, våra liv ser annorlunda ut. I skolan springer vi på många bollar, allt för att leverera bättre resultat. I skolan finns också väldigt många överhettade pedagoghjärnor och ibland tror jag att det är alla dessa valmöjligheter, alla tankar på att någon annan alltid har gjort något som är bättre än det jag gör och har gjort, som skapar överhettningen. Lita på ditt pedagogiska hjärta!

Gunilla

www.filuren.nu

Att motverka orättvisor

Det finns ingen rättvisa i världen även om vi önskar det... "Livet är inte rättvist, livet är" för att citera en rektor som satte upp på budskapet på tavlor på skolan. Blogginlägg av lågstadieläraren Gunilla Mejrud Daveus.

Jag hade en gång en chef vars livsdevis var: Livet är inte rättvist. På flera ställen i vår skola satt under hans tid små tavlor som verkligen inpräntade detta i oss. På tavlorna stod: Livet är inte rättvist. Livet är. Trots att detta uppenbarligen var viktigt för honom vet jag inte riktigt hur han förhöll sig till detta faktum, för det är ett faktum. Skulle vi arbeta för att utplåna att det såg ut så här eller skulle vi bara acceptera? Det har gått många år och tavlorna är för länge sedan ett minne blott på skolan. Världen har förändrats men orättvisorna består.

Som pedagog kan du nu välja att träna på orättvisan eller ge vika

Självklart ska vi arbeta för att fördela resurser och möjligheter men helt rättvist kan det nog inte bli. Många händelser i våra liv kan vi inte påverka och dom är sällan rättvist fördelade. Det fanns ingen, ingen, rättvisa i det som hände på Drottninggatan den 7 april 2017. Det har inte funnits, och finns inte, någon rättvisa i det som hänt i alla dessa terrordåd vi tvingas uppleva på nära håll eller på avstånd!! (Kursiverad text har tillkommit efter 20170407, övrigt skrevs innan)

Orättvisan som pedagogisk tillgång

Ni vet hur det kan vara när man tar emot en grupp 7-åringar och dom för första gången ska skriva något på tavlan eller dra en lapp ur en burk. Alla händer i luften och om inte arbetspasset ska bli ett enda lappdragande måste du välja ut en eller möjligen två som får den äran. Som pedagog kan du nu välja att träna på orättvisan eller ge vika. Väljer du att träna kan eleverna så småningom acceptera att en kompis får en bit mer när det är dags att dela påskgodis och du inte har räknat exakt hur många bitar som finns i ägget och inte tagit hänsyn till att någon i en grupp är frånvarande. Att göra orättvisan till en pedagogisk tillgång underlättar i vardagen. Allt kommer inte att behöva göras i 25 upplagor.

När vi är tillbaka v 16 kommer en del av eleverna att ha varit på skidsemester, någon har gjort roliga saker på fritids och någon har besökt en sjuk anhörig. Livet är inte rättvist. Livet är. Ett sätt att motverka orättvisor är att ge våra elever den så viktiga förmågan att kommunicera. Då kan vi inte lägga locket på i rättvisans namn och hävda att ingen ska få berätta om sina upplevelser vi måste bara hitta bra vägar. Vi har alla verktyg i skolan idag, alla möjligheter, att göra varje händelse som någon vill förmedla värd att förmedlas på så många olika sätt. Vi behöver lära både oss själva och våra elever att uppskatta saker i vardagen, se på dom som värdefulla, värda att berätta om så att vi och dom inte alltid behöver åka till andra sidan jordklotet för att ”ha upplevt något”!

Min rektor åker en vecka till Egypten och älskar det jag skulle inte vilja byta med henne om hon så berättar om sin resa på det mest fantastiska sätt. Egypten är inte för mig. Min upplevelse att förmedla skulle istället kunna vara de alldeles underbara samtal jag haft på lovet med mina tre barnbarn, på hemmaplan.

Vi måste bara hitta bra vägar

När jag kom till vår skola som 28-åring och nyinflyttad till Stockholm köpte jag två par skor på rea på Rizzo på Biblioteksgatan. Stort för mig då, men ändå en vardaglig händelse! Av någon anledning jag inte minns hade jag dessa två par dagarna efter varandra i skolan. En äldre kollega tittade dag två på mina skor och sa: ”Har du nya skor idag igen? Du borde tänka på mig och leva lite mer som jag, som frånskild tvåbarnsmamma!” Kommentaren har följt mig genom livet. Jag har haft glädje av den men också varit ledsen över den. Med det perspektiv jag har idag är jag glad att jag ”valde” och fick lov att leva mitt eget liv som tack vare eller på grund av orättvisorna ger vid handen ett 40 årigt äktenskap söner, svärdöttrar, underbara barnbarn och ett inspirerande lärarliv. Ett liv som innehåller många påverkbara variabler men också mycket jag inte kunnat påverka.

”Livet är inte rättvist, det är.”, ibland möter jag före detta elever som påminner mig om att det var en av de saker de tränade på att hantera under sina år på lågstadiet, en insikt dom bär med sig. Tack alla underbara ”ungar” för att ni kommer fram och berättar vad som hänt åren efter lågstadiet!

Gunilla

www.filuren.nu

Svart eller vitt, varför alltid så antingen eller i skolans värld!?

Kroppen, teknik, bild eller kanske påsk!

Kroppen, teknik, bild eller kanske påsk!

Kommer ihåg när äldste sonen gick på högstadiet och kom hem en dag och ställde frågan: “ Varför är det alltid bara de eleverna som har valt att spela teater som alternativ till att t ex läsa tyska som får blommor och applåder på avslutningen?

Då talade dessutom rektorn, uppmuntrande och berömde i talet på avslutningen, till de teaterspelande eleverna. Föreställningarna, fantastiska sådana, gav publicitet och var därmed bra marknadsföring för skolan. Svårt för en tonåring att riktigt förstå …. Matte, svenska och språk räknades liksom inte. Då fanns inte Youtube och inga Ipads att föreviga insatserna med men ändå.... Ibland känns det som om vi är på väg i den riktningen igen. Att filma, filmatisera och att göra kreativa redovisningar i bildformat är nu det som gäller. Under förevändningen att vi har så många elever som inte vågar framträda öga mot öga, som inte har förmåga att uttrycka sig med det skrivna ordet eller det talade här och nu, ska allt gå via filmen. Jag som i likhet med sonen aldrig gillat att vara någon annan än den jag är, aldrig gillat att se mig själv på foto/film skulle lätt kunna bli hemmasittare i dagens skola. Jag funderar också mycket på hur jag skulle reagera om mina barn skulle filmas och sedan kunna ses om och om igen i alla kök och vardagsrum tillhörande klasskamrater och deras familjer m fl. Filmer som sedan kommer att finnas för evigt kvar - alltid någonstans. Kommer vi i en framtid att veta vad allt detta material kommer att användas till och av vem…? Fullständigt självklart, ett bland alla verktyg som i lagom mängd och i alla klassrum ska användas. Lika självklart för de elever som av speciella skäl behöver filmen för att kunna tillgodogöra sig kunskap och redovisa densamma, men vi får inte glömma de elever som kan och vill prata inför en grupp, som kan och vill uttrycka sig genom det skrivna ordet, som inte vill vara och bli “filmstjärnor”. Samhället i övrigt framhäver nu en hel rad duktiga s k youtubers och deras framgångar som en enkel väg till framgång. Utan att veta tänker jag att det krävs en hel del s k “vanliga” förmågor och färdigheter för att lyckas och inte minst hårt arbete som inte alltid är så kul som det kan framstå. Med andra ord alla andra förmågor, all annan kunskap, alla andra tekniker bör vara lika viktiga att utveckla, träna och få undervisning i. Bloggare, idrottsproffs och youtubers är vad våra unga önskar att bli...i utvecklingsländer vill de unga bli läkare, poliser och lärare. Vi kommer att behövas alla, skolan måste stå upp för att alla får utvecklas, pröva och lära nytt.

Ytterligare en reflektion föranledd av en verklig händelse är att man kan fixa och trixa och gömma sig eller ge en icke verklig skildring av sig själv t ex via en film. Verkligheten d v s den säkra källan kan då bli ett uppvaknande för både mottagare och avsändare.

Som lärare får jag många chanser varje dag att utvecklas via mina elever, via mina kollegor, under perioder via mina lärarstudenter och deras frågor och så som idag via Anne- Marie Körling. Jag träffade henne första gången under en utbildning vi båda var på i Nya Zeeland. Våra pedagogiska samtal har blivit några under åren och idag var det dags igen. Ämnet var FRÅGOR och deras betydelse i och för undervisningen. Precis som alltid kändes samtalet inspirerande. Frågor, en förutsättning för lärande men också frågor som tecken på att det finns en kunskap om någonting. En kunskap som skapat nyfikenhet. Kanske har hon sagt det förut, kanske har ni hört det tidigare men för mig var det gång ett. Du som lärare måste vara “varmt saklig”. En beskrivning av läraren i klassrummet som innefattar lagom distans men ändå närhet till eleverna. Ett förhållningssätt som skapar den pedagogiska ordningen i klassrummet, förutsättningen för lärande!

Eleverna bär på mycket kunskap om saker vi inte har kunskap om, tillsammans med oss pedagoger kan det bli en skola som inte är svart eller vit, inte antingen eller utan en skön mix. (På tisdag ska jag tillsammans med mina kollegor utveckla mitt kunnande om Green screen och Imovie!)

Gunilla

www.filuren.nu

Ny termin, nya utmaningar ...

Ny termin, nya utmaningar och nya glädjeämnen. Under hösten har vi tagit upp ett koncept som fanns tidigare på min skola, pedagogisk frukost. Nu var det dags igen!

Vi inledde våra två studiedagar med två underbara frukostmöten. Smör, bröd, pålägg, juice, ägg, frukt och kaffe och te förstås. Härligt att få komma till dukat bord! Men det bästa av allt, underbara givande samtal med mina kreativa kollegor utifrån givna frågeställningar. En verklig kick! Vi har under det senaste året sökt och funnit stor kompetens inom kollegiet som vi kan dela på. Vi sökte och fann också en ny biträdande rektor internt och hon tillsammans med vår it utvecklare gav oss möjlighet att reflektera över varför och på vilket sätt vi bedriver undervisning. Kanske deltog du som läser i Skolinspektionens dag under hösten och ser efter det terminen och framtiden an med tillförsikt. Jag deltog inte men min nya biträdande rektor gjorde det och delgav oss valda delar som bekräftade min lärargärning och som får mig att hoppas att alla olika undervisningsverktyg kommer att ha sin plats även framöver.

Våra elever vill precis som vi förstå varför dom gör saker. Möjligheten att skapa den insikten underlättas om det finns en röd tråd, ett sammanhang och verklighetsanknytning i skolarbetet. Något som flera föreläsare under skolinspektionens dag var eniga om. Sten Ludvigsen lyfte fyra för våra elever nödvändiga kunskapsområden:

  • Att kunna lära (metakognition)
  • Att kunna kommunicera(läsa, skriva, tala, delta)
  • Att kunna utforska och skapa (kritiskt tänkande och kreativitet)
  • Att inneha faktakunskaper i olika ämnen

För att utveckla dessa kompetenser optimalt känns det som att det behövs ett helt liv d v s inlärning måste få ta tid, behöver tid. I skolan har vi begränsat med tid och vi måste kanske därför arbeta mer med integration av våra olika ämnen så att samma förmågor tränas i flera sammanhang … samma faktakunskaper befästs i flera sammanhang. Att söka dessa sammanhang när man planerar sin undervisning innebär en stor utmaning men också mycket glädje. När man går från de första tankefröna och planeringsångest inför ett nytt arbetsområde till att plötsligt hitta anknytningspunkter mellan olika ämnen, uppgifter, teater, film och rörelse det är då läraryrket är som bäst. När skrivbordet flödar av material och huvudet av idéer … och man förstår att man kanske kommer att kunna uppfylla, de saker som djupinlärning kräver:

Att eleverna relaterar nya kunskaper/förmågor till redan kända och till tidigare gjorda erfarenheter.

Att eleverna integrerar nya kunskaper med sina tidigare begreppssystem.

Att eleverna letar efter och upptäcker mönster och underliggande principer för saker.

Att eleverna värderar nya idéer och relaterar dem till tidigare slutsatser.

Att eleverna förstår att kunskap utvecklas i det sociala sammanhanget och tänker kritiskt kring nyvunnen kunskap.

Att eleverna reflekterar kring sin egen inlärning och förståelse.

Det är när jag skapar förutsättningar för detta genom att låta eleverna gå hinderbana som döva och blinda, bygga skulpturer av askar och klot, måla självporträtt, studera Leonardo Da Vinci och Van Gogh, måla självporträtt och skriva en självbiografi … det är då den där lärarlyckan jag skrivit om tidigare infinner sig och jag tänker att skolvardagen kan bli kompensatorisk för många av de bekymmer och den ångest många av våra barn bär på idag.

Under frukosten hann vi också titta på några Professor Hochmans ”Brain rules” kring de faktum att rörelse är viktigt för inlärning, likaså att aktivera alla sinnen och att sova tillräckligt och att vi inte alls är så effektiva när vi "multitaskar" som vi tror. Alla, forskningsrön, viktiga att påminna sig själv och sina elever om inför vårterminen 2017 eller till och med inför framtiden.

Gunilla/www.filuren.nu

Lärarlycka

Nu måste julen få ta plats ...

Nu måste julen få ta plats ...

Förra veckan avslutades med en ledningsgruppsdag på ”annan ort” bakåtblick och framtidstänk. Dagen innehöll några ”övningar” med de så populära post-it lapparna, närmare bestämt två!

På lapparna stod bland annat ord som ödmjukhet, gemenskap, glädje, struktur, planera, relationsskapande, inspirerande och idéspruta. Alla ord som beskriver den professionella pedagogen.

Vi tittade i backspegeln och det gör jag med nu med jullov 3-4 veckor bort. Den 1/12 redovisar vi vårt arbete kring lägret för föräldrarna och då har vi arbetat med hela läroplanen skulle jag våga påstå. Egentligen är det ett arbete som börjar redan i åk ett men det blir skarpt läge på våren i tvåan. Vi läser texter om djur och växter i vårt närområde och går på upptäcktsfärd runt skolan. Under det arbetet landar vi begrepp som källkritik, underrubriker, stödord, frågeord och faktatext. Vi samlar vår egen kunskap, samtalar om vad vi vill veta/behöver veta och skriver frågor. Vi ritar och drar förklarande bildpilar.

Resultatet blir små korta texter att stolt läsa upp i något sammanhang eller sammanställa till klassens egen bok om djur och växter i närmiljön. Detta arbete har efter/under lägerskolan fortsatt med naturstudier i olika ekoområden och nu finns längre och mer professionella faktatexter färdiga. Vi har arbetat med övningar ur Adrienne Gears bok Att läsa respektive Att skriva faktatexter. Ett spännande och intressant arbete som ger resultat. Lärarlycka är att sitta en torsdag eftermiddag och lyssna på när dom redovisar sin kunskap muntligt för varandra. Ute på lägret kokade vi äppelmos och byggde fågelmatstak och en pappa lärde oss HLR. Väl i klassrummet har vi byggt lägerplatsen i lådor, träklossar och papiermarché!

Lärarlycka är att sitta en torsdag eftermiddag och lyssna på när dom redovisar sin kunskap muntligt för varandra.

Alla dessa moment har blivit till instruerande faktatexter och en berättande faktatext som dessutom skrivits i Googledokument. Vi har skrivit dagbok, brev, inbjudningskort och tackkort och gjort anteckningar och läst i böcker och på internet. I deras lägerböcker finns också berättelsen med utgångspunkt i lägerplatsen och övningarna i SvD:s författarskola. Check på svenska!

Matematik då, lite, lite storyline innan vi åkte då dom gjorde beräkningar av drivmedelsåtgång, tid, antal bilar och liter mjölk mm redan innan dom visste att det gällde dom själva! Väl hemma blev det några lästal om hur det blivit i verkligheten, omkrets, ramar till deras tavlor och area och så Hasse Perssons underbara arbete med Ahlgrens bilar. Varför? Jo, en skattjakt där godispåsen innehöll just dessa. Godis på läger men under kontroll. När dom gick en av de två tipsrundorna fick man också ta en klubba, men pappret skulle vara med tillbaka, frågorna handlande ju om allemansrätten. Den rundan och arbetet i naturen ger en bock för no.

Besöket i Länna kyrka och på Penningby slott med för- och efterarbetet gör att so:n får sitt. Eftersom lägergården ”bara” har utedass gick vi en vända via toalettens historia och tekniken i en toalettstol med hjälp av en förälder. De momentet tillsammans med pappan som gick igenom HLR gör att syv fick vara med på ett hörn. Bild och musik då? Självklart… vi målade tavlor i akrylfärg, Penningby slott med vattenfärg och oljepastell, dassdörrar med dikter till och John Bauer inspirerade teckningar. I musiken och på fritids tränade barnen lägersånger, Temperaturen, Trampa på gasen m fl.

I engelska har vi förstås samlat lägerglosor och skrivit både gemensamma texter och på egen hand. Det går alldeles utmärkt att få med skillnaden mellan is/are och prepositioner i det arbetet.

Idrott tänker någon, karta och karttecken som underlag för lådbygget och så morgongympa. Barn på läger vaknar tidigt!!

Det digitala finns faktiskt med också inte bara via arbetet i Googledokument. Barnen har fått välja fritt vilka foton dom ville kommentera på något sätt i Book Creator. Ett kul jobb där alla var på tå och med fantastiska resultat.

Nu har vi också härliga äppelmosgrottor (matematik igen)att servera på torsdag kväll när jag lugnt kan luta mig tillbaka och låta eleverna sköta kvällen, muntlig redovisning för en liten grupp föräldrar och en härlig stund att stolt få visa upp allt vi hunnit med under hösten.

Vi lämnar vår lägerupplevelse med mycket nyvunnen kunskap, många befästa begrepp och utvecklade förmågor!

Från inspiration via en idé med hjälp av planering och struktur och med ödmjukhet för varje enskild elevs förmåga har vi arbetat kring en gemensam upplevelse med glädje. Relationerna, ja, dom började vi bygga i åk 1 och dom har inte kommit på skam.

Varför berättar jag det här … jag vill så gärna att fler ska våga lyfta blicken från färdiga anonyma arbetsböcker och "kompletta" kit och se möjligheterna i de nära upplevelserna läger eller inte, dom finns där!

Gunilla/www.filuren.nu

Ögonkontakt?!

Länge trodde jag att det bara var jag … inte så att vi inte pratar med varandra på jobbet … inte heller så att jag inte har kollegor som delar mina funderingar. Nej, vi har bra diskussioner och en nyanserad inställning och får därför, när vi landat, en digital värld i balans tänker jag.

Med det sagt och med ett citat från en arbetskamrat: ”Trots att du jobbat så länge är du ofta i framkant när det gäller undervisning.” tror jag mig kunna konstatera att jag inte heller är en bromskloss ovillig att ta till mig nyheter och utvecklas.

Plötsligt är dom där artiklarna som jag läser, artiklar om vad skärmarna gör med oss och eleverna. Väl medveten om att man ofta läser de artiklar där man får stöd för en uppfattning känner jag att ”Det var inte bara jag.” Precis som det beskrivs i Lärartidningen känner jag ibland stress över min digitala situation. Eftersom vi hela tiden behöver få ut maximalt av vår tid var tanken med plattor, delade dokument, ”rullande protokoll”, kalendrar och mailkonton att kommunikationen skulle bli tydligare och mer lättillgänglig. Just nu känns det lite tvärtom. Jag har flera kanaler att gå in och hålla koll på, jag läser och glömmer var jag läste och tiden går åt till att leta källan. Gammal, dåligt minne?! Nej till och med ung son med 7-åring i skolan upplever detsamma. Informationen från skolan kommer många vägar och är ofullständig, kanske för att vi skolan tror att vi inte längre behöver kontrollera vem som skriver vad?! Föräldrar i klassen kommer och vill ha utbildning i ”hur man gör” när läxorna kommer digitalt. För väldigt många år sedan kommer jag ihåg att jag fick en eftermiddags utbildning i hur man håller ett utvecklingssamtal. Min man som skulle hålla utvecklingssamtal med 6 medarbetare fick 3 dagars utbildning på kursgård. Lite så känns det nu, var tog min utbildning i handhavande vägen. ( Jag är nog ändå lyckligt lottad med en ”digital rektor” och en it - utvecklare på min skola.)

Upprinnelsen till denna text finns i klassrummet förstås. Vi skriver mycket nu och vi har behov av att skriva. Vi ska utveckla vår förmåga att skriva instruerande och beskrivande faktatexter och berättande texter. Det är tyst i klassrummet, alla skriver. Med jämna och ojämna mellanrum kommer någon av eleverna till mig och ber att jag ska läsa och kommentera deras texter. Jag läser, ställer frågor, berömmer - kort sagt - coachar dom framåt utifrån vad vi pratat om, byggt upp och lärt oss under de 2,5 år vi samarbetat. Ansikte mot ansikte kan jag följa barnens reaktioner på mina kommentarer och anpassa fortsättningen till vad jag ser. Eleverna kan också omedelbart ge en förklaring eller själva föreslå en ”förbättring” som vi kan testa muntligt innan den skrivs ner. Dom kommer och går ”Jag vill bara att du ska läsa så att jag ser att jag är på rätt väg!”, ”Hur stavas …!”, eller ”Jag tror att jag är färdig men det kanske inte du tycker!?” hörs nu och då. Alla lärare som någon gång varit i motsvarande situation vet att man är som en urvriden trasa efter ett sådant arbetspass. All dom vet också att den känslan är ett kvitto på en värdefull pedagogisk insats. Någon sorts lycka infinner sig. Eftersom tiden är knapp bestämde jag mig för att den beskrivande faktatexten skulle göras som läxa och i Googledokument. Jag mailade ett foto taget i klassen när vi byggde vår lägerplats i en låda och förklarade uppgiften. Vi gick igenom hur man plockar bilden från mail till drive och hur man delar färdig text med mig. Då kom första ”chocken”, en elev hade 1012 mail i inkorgen. Hjärtan, tummar upp mm! Nu vet jag varför och skolan ska bli tydligare mot föräldrarna med vad deras mailkonton som dom får av oss ska användas till. Barnen har nu skrivit och jag ska då enligt förespråkarna för detta arbetssätt kommentera för att eleverna ska kunna förbättra sin texter på egen hand och dela igen. Jag läser vid mitt skrivbord hemma och känner att jag måste lägga väldigt mycket tid på att formulera mig. Det finns minst två skäl till det: 9-åringen ska förstå vad den ska göra med sin text och det jag skriver ska tolkas rätt. Jag saknar nyansen när jag coachar, jag saknar elevernas ansiktsuttryck som leder mig rätt i mina kommentarer. Samtidigt ser jag förstås fördelar som att man lätt ändrar, allt blir snyggt och prydligt och det är ingen kö i klassrummet som väntar på respons.

Innan jag satte mig vid skrivbordet för att formera mina funderingar läste jag Paulina Neudings ledare i SvD 29/10-16 under rubriken ”Barn behöver skärmfri tid” och önskar så att vi får i gång ett samtal kring de här frågorna innan rubriker som ”Vi ångrar att den digitala världen fick ta över hela undervisningsväsendet.” kommer, i likhet med de som vi kan läsa nu ”Vi ångrar att vi flyttade all kommersiell verksamhet utanför stadskärnan”.

Gunilla

www.filuren.nu

Lärare ett kreativt yrke?!

Varför njuter vissa lärare på jobbet varje dag medan andra tvivlar på sitt yrkesval? Min närmaste chef gav mig en förklaring idag: Man kan ha ett stort pedagoghjärta. Mitt pedagoghjärta är större än flera andra hjärtan jag har. Varför?

Redan när jag skrev för fyra veckor sedan funderade jag kring det faktum att jag fortfarande njuter nästan varje dag på jobbet trots pågående debatt om skolans misslyckanden, kollegor som lämnar jobbet och dålig löneutveckling. En del av förklaringen finns naturligtvis i att jag på många sätt varit lyckligt lottad. Att utbilda mig till lärare var självklart, inspirerad av en mycket pedagogiskt engagerad pappa. Jag var som man väl alltid är kritisk till min tid på lärarhögskolan, men i perspektiv innehöll den en mycket viktig del nämligen praktik i en hel termin (med lön) och successiv inskolning i jobbets alla delar. Med mig i bagaget hade jag både pedagogik och metodik. Jag hade fått verktyg att planera undervisning, verktyg som innefattade allt från hur man skapar motivation och individanpassning till att aktivitet och samarbetsträning var viktigt. Jobbet är något av ett hantverk och det krävs kreativitet för att lyckas. Läraryrket är ett kreativt yrke hävdar jag. Det syns tydligt i det faktum att många av mina kollegor runt om i landet skapar i bl. a färg, form och musik. Jag är inte så duktig just på det men använder min kreativitet för att skapa när jag planerar min undervisning. Hur menar jag? Utifrån Lgr 11 och vad vi kommit överens om på min skola kan en första tanke kring vad som ska ske i klassrummet komma på spinningcykeln, i joggingspåret eller en sen kväll i tvättstugan. Nu senast från ett ”Hjälp!sms” från en förälder. Idén vilar sig och utvecklas och så kommer det kanske viktigaste beslutet, hur ska jag motivera just mina elever till temat, uppgiften, att utföra experimentet, läsa texten eller räkna talen. Jag tror ni känner igen er, så vart vill jag komma? Innan jag kommer till min fundering måste jag tydligt säga att jag inte är emot samarbete, inte är emot att vi hjälps åt för att minska arbetsbördan, delar lyckade erfarenheter … o s v. Mina funderingar rör sig istället kring att så många som säger sig ”inte hinna med” och ”inte orka” söker lösningen i färdiga kit. Läromedel med färdiga upplägg och ”hundra komponenter”, arbetsböcker utformade så att dom ska passa alla elever i hela landet och med alla olika bakgrunder och förutsättningar, s k lektioner (oftast ett arbetsblad) på olika hemsidor och uppgifter som kollegor gjort för sig och sina elever. Gå in och sök på internet och du får många, för många, träffar på ditt sökord. Vilken idé är bäst? Vad ska jag väja? Kommer vi att hinna alla uppgifter i boken? Individanpassningen, anpassning till en enskild elev eller till din grupp av elever och till dig försvinner på vägen. Bara genom att skriva om detta känner jag glädjen i jobbet dö och stresspåslaget öka. Läraryrket är ett kreativt hantverk. Se dig om i din vardag. Ta en promenad i det vackra höstvädret tillsammans med dina elever, gå igenom klasslistan och hitta yrkeskunnigt folk bland föräldrarna som kan komma och berätta om sin vardag, lek en lek, använd det som händer i idrott, musik och slöjd och i samhället utanför din skolan, låt dig inspireras i kollegiala samtal om undervisning… det finns tusen möjligheter att arbeta med språket, engelska och matematik utifrån detta. Det gemensamt upplevda och nära utgör ibland motivation nog för eleverna. Om inte kommer din kraft att räcka för att kreera en bra uppstart eftersom arbetet har sin grund i dig och kan omformas utifrån vad som händer i klassrummet och inte efter vad som står på nästa sida eller händer 50 mil bort. Undervisningen kommer också att bli mer varierad vilket skapar nyfikenhet och intresse. Jag tillhör just nu den skara lyckliga pedagoger i landet som fått planera och genomföra en lägerskola under tre dagar i vackert väder dessutom. Denna gemensamma upplevelse genererar så mycket arbete/idéer i alla ämnen att den tid jag har med mina elever i klassrummet inte riktigt räcker till. But I will make the most of it!! Så gräv där du står!

Gunilla ... läs mer

www.filuren.nu

http://www.svd.se/alskar-sitt-jobb-efter-41-ar-som-larare/om/svenska-skolan

Inspirationskällor som utvecklar

Pedagogiska trender kommer och går alla med löfte om att lösa den svenska skolans bekymmer. Indirekt finns kanske också en önskan att locka nya och att få fler utbildade pedagoger att stanna i yrket. Föreläsningar hålls och kurser fördjupar våra kunskaper om hur vi ska arbeta med våra elever.

Eftersom tiden är begränsad, och vår önskan om framgång för våra elever så stor, hamnar dessa kit ibland som isolerade företeelser i vår undervisning. Det meningsfulla sammanhanget blir inte tydligt.

Jag tänker att det är vår uppgift som pedagoger att plocka russinen ur de pedagogiska trendkakorna och skapa det meningsfulla sammanhanget. Det finns många andra ställen där du också kan hitta pärlor att införliva i din vardag än kurser och föreläsningar.

Ett meningsfullt sammanhang

Mitt meningsfulla sammanhang den här hösten i åk 3 är en förestående lägerskola. Jag har varit på läger många gånger förut, förarbetat många gånger förut, tycker det är kul att åka på lägerskola men måste ändå söka nya inspirationskällor och utveckla projektet. Före, under och efter lägret är en orgie i ämnesintegration! Ämnesintegration är för mig otroligt viktigt, ett sätt att skapa det meningsfulla sammanhanget även om du inte åker på läger. Det kan jag återkomma till vid ett annat tillfälle.

Tre saker jag mött, på olika sätt, inför hösten 2016 gör att arbetet i klassen inspirerar mig, får mig att känna glädje och har fått mig att lägga upp förberedelserna på ett nytt sätt. En bok, en föreläsning och en annons! Från alla tre plockar jag ”mina russin”.

Föreläsningen

Först kort om föreläsningen om Storyline under matematik biennalen i Karlstad. Jag har aldrig tidigare känt mig lockad av det men den här gången gjorde kombinationen att jag satt och lyssnade tillsammans med en yngre och matematikorienterad kollega och det faktum att lägret stod för dörren att jag lyssnade extra. Det kommer säkert inte att bli min melodi för alltid men att få berätta för eleverna att det var deras kommande lägerdagar de arbetat fram under matematiklektionerna var en upplevelse. Förutsättningar gavs och de ”räknade” på transport, dagsschema, matåtgång och pris och boendekostnad. Alla enheter, alla räknesätt …

Boken

”Jag är ingen mattemänniska” brukar jag säga när vi väljer ansvarsområden på min skola. Nästa två inspirationskällor handlar därför om språk. Adrienne Gears bok ”Att skriva faktatexter” (NoK) har varit sommarlektyr. Att arbeta med faktatexter är inget nytt i mitt klassrum men att ta arbetet en nivå till känns kul. Allt man kan eller borde göra när man läser boken kan kännas övermäktigt men ta ut russinen. Jag samlade på mig lite olika slags texter, vi sorterade texttitlar och nu har vi koll på beskrivande, argumenterande, instruerande, återberättande och förklarande texter. Målet, ja det är att vi ska kunna känna igen de olika texterna och använda några strategier när vi är tillbaka efter lägret och ska skriva på egen hand.

Annonsen

Annonsen då? Den dök upp i SvD under våren och sommaren. Wow, kul med en novelltävling för de yngre. Skulle mina elever kunna skriva med det som mål var mina första tankar. Tankar som sedan förbyttes i en ”omöjlighet”. Med läger 14-16 september skulle det inte finnas tid att skriva med en kvalité och vara färdiga till inlämningsdatum 16 september. Nästa lite mer ”russinen ur kakan” tanke kom när jag läste att det fanns en författarskola kopplad till projektet. Jag tog mig tid att läsa mer och gjorde upp en plan hur jag skulle kunna lotsa mina elever genom alla härliga övningar som finns där med mål att skriva utifrån lägerplatsen när vi kommer hem. Utanför tävlan, att tävla finns inte som mål i Lgr 11!

Vi är nu igång och första övningen att spontanberätta kring ett kvitto var helt underbar. På kvittot från vår närmaste ICA butik fanns en nektarin, en kronärtskocka, två chokladkakor, 7 plastkassar en Bregott och en gurka. Vem hade handlat? Fröken, någon annan vuxen, barn som gått ett ärende och sedan, om allt blev rätt skulle få chokladen som belöning… Fröken hade hittat kvittot i en papperskorg eller bett kassörskan att få ett kvitto … Idéerna var många. Förslagen var lika många kring varför det bara var en nektarin och en kronärtskocka, ett av de bättre: Man har aldrig ätit sådana förut och köper en av varje för att pröva.

Eftersom jag nu har ett bestämt syfte styrde jag nästa övning. Dom fick välja mellan karaktärerna präst, stugägare, barn eller spöke. När valet var gjort fantiserade dom ihop så mycket ”fakta” om sin karaktär som det var möjligt, utseende, intressen, familj, boende, egenheter …. Uppgiften var sedan att kliva in i rollen som sin karaktär och låta sig intervjuas av en kamrat. Så kul vi hade och jag tror att dom själva var förvånade över hur mycket man kan hitta på. Jag ser redan fram emot nästa lektion i ämnet på fredag. Då handlar det om miljö.

http://www.svd.se/om/svd-forfattarskolan ... Pröva gärna!

Gunilla Mejrud Davéus

leg lärare/www.filuren.nu