Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Ögonkontakt?!

Länge trodde jag att det bara var jag … inte så att vi inte pratar med varandra på jobbet … inte heller så att jag inte har kollegor som delar mina funderingar. Nej, vi har bra diskussioner och en nyanserad inställning och får därför, när vi landat, en digital värld i balans tänker jag.

Med det sagt och med ett citat från en arbetskamrat: ”Trots att du jobbat så länge är du ofta i framkant när det gäller undervisning.” tror jag mig kunna konstatera att jag inte heller är en bromskloss ovillig att ta till mig nyheter och utvecklas.

Plötsligt är dom där artiklarna som jag läser, artiklar om vad skärmarna gör med oss och eleverna. Väl medveten om att man ofta läser de artiklar där man får stöd för en uppfattning känner jag att ”Det var inte bara jag.” Precis som det beskrivs i Lärartidningen känner jag ibland stress över min digitala situation. Eftersom vi hela tiden behöver få ut maximalt av vår tid var tanken med plattor, delade dokument, ”rullande protokoll”, kalendrar och mailkonton att kommunikationen skulle bli tydligare och mer lättillgänglig. Just nu känns det lite tvärtom. Jag har flera kanaler att gå in och hålla koll på, jag läser och glömmer var jag läste och tiden går åt till att leta källan. Gammal, dåligt minne?! Nej till och med ung son med 7-åring i skolan upplever detsamma. Informationen från skolan kommer många vägar och är ofullständig, kanske för att vi skolan tror att vi inte längre behöver kontrollera vem som skriver vad?! Föräldrar i klassen kommer och vill ha utbildning i ”hur man gör” när läxorna kommer digitalt. För väldigt många år sedan kommer jag ihåg att jag fick en eftermiddags utbildning i hur man håller ett utvecklingssamtal. Min man som skulle hålla utvecklingssamtal med 6 medarbetare fick 3 dagars utbildning på kursgård. Lite så känns det nu, var tog min utbildning i handhavande vägen. ( Jag är nog ändå lyckligt lottad med en ”digital rektor” och en it - utvecklare på min skola.)

Upprinnelsen till denna text finns i klassrummet förstås. Vi skriver mycket nu och vi har behov av att skriva. Vi ska utveckla vår förmåga att skriva instruerande och beskrivande faktatexter och berättande texter. Det är tyst i klassrummet, alla skriver. Med jämna och ojämna mellanrum kommer någon av eleverna till mig och ber att jag ska läsa och kommentera deras texter. Jag läser, ställer frågor, berömmer - kort sagt - coachar dom framåt utifrån vad vi pratat om, byggt upp och lärt oss under de 2,5 år vi samarbetat. Ansikte mot ansikte kan jag följa barnens reaktioner på mina kommentarer och anpassa fortsättningen till vad jag ser. Eleverna kan också omedelbart ge en förklaring eller själva föreslå en ”förbättring” som vi kan testa muntligt innan den skrivs ner. Dom kommer och går ”Jag vill bara att du ska läsa så att jag ser att jag är på rätt väg!”, ”Hur stavas …!”, eller ”Jag tror att jag är färdig men det kanske inte du tycker!?” hörs nu och då. Alla lärare som någon gång varit i motsvarande situation vet att man är som en urvriden trasa efter ett sådant arbetspass. All dom vet också att den känslan är ett kvitto på en värdefull pedagogisk insats. Någon sorts lycka infinner sig. Eftersom tiden är knapp bestämde jag mig för att den beskrivande faktatexten skulle göras som läxa och i Googledokument. Jag mailade ett foto taget i klassen när vi byggde vår lägerplats i en låda och förklarade uppgiften. Vi gick igenom hur man plockar bilden från mail till drive och hur man delar färdig text med mig. Då kom första ”chocken”, en elev hade 1012 mail i inkorgen. Hjärtan, tummar upp mm! Nu vet jag varför och skolan ska bli tydligare mot föräldrarna med vad deras mailkonton som dom får av oss ska användas till. Barnen har nu skrivit och jag ska då enligt förespråkarna för detta arbetssätt kommentera för att eleverna ska kunna förbättra sin texter på egen hand och dela igen. Jag läser vid mitt skrivbord hemma och känner att jag måste lägga väldigt mycket tid på att formulera mig. Det finns minst två skäl till det: 9-åringen ska förstå vad den ska göra med sin text och det jag skriver ska tolkas rätt. Jag saknar nyansen när jag coachar, jag saknar elevernas ansiktsuttryck som leder mig rätt i mina kommentarer. Samtidigt ser jag förstås fördelar som att man lätt ändrar, allt blir snyggt och prydligt och det är ingen kö i klassrummet som väntar på respons.

Innan jag satte mig vid skrivbordet för att formera mina funderingar läste jag Paulina Neudings ledare i SvD 29/10-16 under rubriken ”Barn behöver skärmfri tid” och önskar så att vi får i gång ett samtal kring de här frågorna innan rubriker som ”Vi ångrar att den digitala världen fick ta över hela undervisningsväsendet.” kommer, i likhet med de som vi kan läsa nu ”Vi ångrar att vi flyttade all kommersiell verksamhet utanför stadskärnan”.

Gunilla

www.filuren.nu

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här