Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Nytänkande värdegrundsarbete eller; Mitt i prick – som killars knytnävslag!

Ellinor Lundsten, förstelärare i Stockholm, skriver om ett framgångsrikt och modigt sätt att konflikthantera.

Hon såg det i deras ansikten.

Blickarna fladdrade och fäste inte.

Det viskades förväntansfullt.

Kvävda leenden som exploderade i gapskratt.

Mycket riktigt.

Hon saknade en strumpa.

Ett ögonblick fick hon ingen luft.

Hjärtat sjönk.

Dags igen alltså.

Hon hittade den genomblöta strumpan.

Stoppade omsorgsfullt ner den i ryggan.

Ett krokben slog undan hennes på väg ut.

Pannan kändes mjuk mot den kalla metalldörren.

Bulan kom omedelbart för alla att se.

Händelserna i omklädningsrummet blev ett minne för livet.

Det finns något som inte har förändrats under mina tjugotvå år som lärare på lågstadiet. Hur är detta ens möjligt? tänker ni kanske. Skolan har ju varit försökskanin för hur många trender som helst genom åren. Ni har rätt. Det är inte skolan i sig som stått stilla. Det är eleverna. I synnerhet våra tjejer.

För det händer igen och igen och igen. I varje klass jag haft. På våren i årskurs 2. Det är då det börjar himlas med ögon, skickas lappar, snackas skit, frysas ut. I situationer där killarna slår varandra på käften och sedan är problemet ur världen, spårar tjejerna totalt ur i all sin lättkränkthet och långsinthet. Många av dem skapar konflikter ur ingenting och likt Pomperipossas näsa växer de och kickas igång av att uppmärksammas/plockas ut och samtalas med. I det oändliga, if you please.

Här ser jag det som min förbannade lärarskyldighet att säga STOPP! Sätta gränser. Visa tjejerna. Hit men inte längre. I all sin vilsenhet.

Med läroplanen i ryggraden vet jag att jag öppet ska redovisa och diskutera skiljaktiga värderingar, uppfattningar och problem och tillsammans med eleverna utveckla regler för arbetet och samvaron i den egna gruppen. Detta har jag gjort under mycket lång tid nu. Inte vikt undan. Inte varit rädd. Lyft problemen till ytan. Pang på. På exakt samma sätt som jag undervisar andra ämnen under skolveckan. Resultatet? En harmonisk och nästan helt konfliktfri arbetsmiljö. För både lärare och elever.

Hon såg bokstäverna tydligt.

Stora, nästan studsade de ut från pappret.

Sträckte sig efter henne från den skrynkliga lappen.

Svarta skarpa versaler på alla hjärtans dag.

H O R A

Även en glasögonorm kan läsa det ordet.

En evighet fick hon ingen luft.

Hjärtat stannade.

Dags igen alltså.

Hon kände igen handstilen.

Kastade ifrån sig lappen som om den gett henne en elektrisk stöt.

Belåtna skratt ekade mellan skåpen.

De hade fått som de ville.

Tårarna kom omedelbart för alla att se.

Händelserna i korridoren blev ett minne för livet.

Mina rektorer har genom alla år påtalat att jag arbetat ihop mina klasser så bra. Att det blivit fina grupper med tydlig "vi-känsla". Positiva och nyfikna elever som vet vad som är rätt och fel. Jag kan inte annat än att hålla med. Mina elever har fått lära sig att lösa konflikter gemensamt, öppet och under vägledning av mig. Jag vägrar tro att vi lär oss konfliktlösning på annat sätt än genom de metoder/modeller vi är trygga med och känner igen.

Att på allvar konflikthantera kan vara otroligt svårt och känslosamt för alla. För mig som lärare, för de inblandade eleverna, men även för de elever som inte är inblandade i själva konflikten men hjälper till och kommer med förslag på hur det ska bli bra igen. Alla är med och ingen kommer undan. Tillvägagångssättet vi använder ska vi kunna by heart. I mina klasser är det tillvägagångssättet öppenhet. Jag vet att alla elever kan lära sig av att gemensamt diskutera HORA-lappen eller den blöta strumpan. Hyschande i små grupper, utanför klassrummet, späder bara på. Jag tar ju inte ut särskilda grupper när jag ska ha min första genomgång av strategier för huvudräkning. Så varför nu?

Hon kunde ta på elektriciteten under lektionens inledning.

Deras blickar brände henne varje gång hon fick ordet.

Ibland råkade hon spotta. Cringe. Men det var inte meningen.

Mamma hade pratat om att rocka rälsen.

Men hon glömde nämna att den var värsta mobbingmagneten.

När läraren lämnade klassrummet lyfte handflatorna mot henne.

TYST!

Bläckpennans budskap i deras händer punkterade hennes lungor.

Hjärtat voltade.

Dags igen alltså.

De hade gått tillsammans sedan förskolan. Hon hade varit med.

Nu var hon brutalt utanför.

Utopin om den trygga zonen raserades där och då.

När läraren återvände återgick allt till det normala.

Händelserna i klassrummet blev ett minne för livet.

Jag visar gärna James Nottinghams "The learning pit" när jag förklarar för föräldrarna på våra möten. De undrar så klart varför alla ska vara med på något som "bara rör några få". Det är bra att de undrar, för då får jag förklara. Klassen är tillsammans nere i gropen när vi samtalar om det som hänt. Förslagen, på hur vi ska ställa allt tillrätta, kommer omedelbart. Vi börjar sakta vår klättring. Någon säger förlåt och menar det. Någon delar ut en spontan kram. Vi tittar varandra i ögonen. Vi har, precis som när vi kompisrättar matematikboken, lärt oss av våra felsvar. Vi känner oss nöjda. Alla. Uppe ur gropen. Tills det är dags nästa gång.


För varje konflikt vi löser ärligt, med ögonkontakt under givande samtal, med olika känslor inblandade – blir vi starkare tillsammans. Vi lär oss hur vi ska vara tillsammans. Vi fajtas med hjärtat. All in. Med tårar, rädsla, skratt, oro och vulkanutbrott. Både tjejer och killar.

Tillsammans. Skapar vi relationer. Lär känna varandra på djupet. Använder våra värdegrundskunskaper utanför klassrummet. I livet. Alla kan göra fel och lära sig att göra rätt. Målet är att alla ska må bra och därför är öppet värdegrundsarbete något som måste få ta plats i skolan!

"Sometimes things just happen to you. They just happen.

You can´t help it. But it´s what you do next that counts.

Not what happens, but what you decide to do about it."

Jay Asher, Thirteen reasons why

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här