Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Fröken med stort F

"När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr."

"När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr."

Ellinor Lundsten skriver om Fröken med stort F. Fröken som gjorde skolan till det bästa som fanns och som påverkade hennes livsöde, trots att ingen av dem visste det då. Idag har hon jobbat som lågstadielärare i 20 år. Vilka berättelser har du från lärarlivet? Dela med dig med #viärlärare.

Jag minns det som det var i går. Vi drog nitlotten! Besvikelsen var lika omedelbar och obekväm som den växande klumpen i min mage. Min fadder försökte trösta mig. Det var ju hennes jobb liksom, eftersom hon var äldre. Ingenting hon sade kunde få mig att tänka om och när det ringde ut ställde jag mig demonstrativt i höstregnet. På den asfaltsklädda skolgården kunde ingen se mina tårar. Fluga! Vi skulle forska om något som inte var det minsta sött eller spännande men däremot irriterande påfluget.

Jag minns det som det var i går. Min text, limmad på rött vackert papper, mot den bruna vävtapetsväggen. Den bekanta doften av pappersmassa spred sig i små moln över bänklocken, varje gång vi limmade. Inuti hade jag också små lätta moln. Pirrigt stolt över att min text skulle möta andra ögon. Uppgiften var att skriva om rädslor. Om sådant man helst bara ville gömma eller glömma bort. En del sanningar skavde mot vävtapeten. Vi vågade vara ärliga. Jag skrev att jag var rädd för ormar. Att de var slemmiga. Ett nytt ögonpar påpekade högljutt inför några klasskamrater att ormar inte alls var slemmiga, utan torra. Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om ormar.

Jag minns det som det var i går. Min första läsebok. Aldrig tidigare öppnad. Lockande med olästa blad. Jag höll andan när blyertspennan mötte insidan av pärmen. Så var mitt namn äntligen skrivet i böckernas bok. Jag kunde inte vänta. Pappa läste för mig och min lillasyster hemma. I skolan läste jag alldeles själv. Jag läste om Lena och hennes hund Karo. Det kändes som om hon var min vän så fort jag öppnade boken. Jag blev glad av att läsa om Lena. Boken framkallade också andra känslor. Jag blev så ledsen när några barn hånfullt kallade Eriks nya fina mössa för smörklick. Kanske var jag bättre förberedd när min röda mössa kastades i en vattenpöl? Nu läser vi A finns för alltid kvar i ett av mina färgglada bokskåp.

Jag minns det som det var i går. Grupparbete om kläder. Vi hade gjort ett collage som skulle redovisas. Jag och en pojke stod framme vid tavlan. Vi förväntades tala. Vår bild exponerad för alla att se. Jag vet inte om min kompis sade något. Jag var med säkerhet "man-kan-höra-en-knappnål-falla-tyst". Så outhärdligt. Det kändes som en evighet. Klassen väntade på våra ord och jag väntade på att få gå och sätta mig. Om jag stod riktigt stilla kanske jag blev osynlig? Jag hade inte haft en tanke när jag klippte ut klädesplaggen. Bara limmat dit det jag tyckte passade bra ihop. Bildmässigt. Lite som en moodboard, långt före sin tid.

Jag minns det som i går. Min knådade, knöliga, brända, målade och lackade lykta av lera. I högra hörnet längst fram på bänken placerade jag den. Där spred den sitt varma ljus under den kallaste årstiden på året. Hela skolvägen, både till och från skolan, pulsades fram i stjärnklart mörker. Jag väntade på min kompis vid stenen varje morgon. Tanken på ljuslyktan gjorde fötterna i kängorna lättare. Ibland kändes det som om jag svävade fram över snön. När kläderna hängts på sin krok i hallen smög jag in till en ny skoldag, tände ljuslyktan och visste att min fröken under största möjliga tystnad skulle öppna pärmarna och med sin mjuka röst läsa något som träffade mig i hjärtat.

Så vem var hon då? Fröken med den mjuka rösten och den öppna famnen? Fröken som gjorde skolan till det bästa som fanns. Fröken som inte backade och var precis lagom sträng när det behövdes. Fröken med stort F påverkade mitt livsöde, trots att ingen av oss visste det då, inte ens den där magiska börja-skolan-dagen då jag fick en ritbok med ett annat sött djur (gädda!) på.

Fröken med stort F. Mona-Lisa. Så heter hon. Visst klingar det fint? Lite musiskt nästan. Vi bodde i samma bostadsområde utanför Luleå. På ett berg, ovanför högskolan och fängelset med stängsel ända upp till himlen. När tre fantastiska år på Porsöskolan var över och vi krokodil-tårar-skildes åt så visste vi i klassen att vi alltid var välkomna att ringa på hennes dörr.

På studentdagen hängde hon en ros och en käpp med en liten nalle på runt min hals. Det hade då gått 10 år mellan klass 3B:s sommarsånger och HS3:s vrålande om studentens lyckliga dar.
Efter studenten bestämdes det snabbt att jag under ett halvt år skulle arbeta som föreståndare på fiket tillhörande pingisföreningen jag tävlade för. På badhusfiket skulle jag sälja fika, mat och tålmodigt plocka smågodis i vita påsar, med färgade bubblor på, till pekande barn. Jag fick fri utsikt över den glittrande Bottenviken och det färgstarka teatermagasinet, samtidigt som jag kunde fundera på den ljusnande framtiden som var min.

Dagen efter att jag kontrollräknat fikets sista kassa ringde jag till Mona-Lisa. Min fråga var enkel. Kunde jag få vara praktikant hos henne medan jag funderade vidare. En praktikplats på hennes dåvarande arbetsplats, Bergviksskolan, fixades i ett vingslag av Luleå Kommun. Jag kände mig hemma från första stund i den lilla, gula byggnaden. Jag trivdes med lärare och elever. Det omväxlande och kreativa i läraryrket tilltalade mig. På riktigt utan några omvägar. Jag tyckte helt enkelt om att vara fröken!

En månad senare förseglade jag ett kuvert. Kuvertet innehöll en ansökan till Lärarhögskolan i Luleå. Betygen jag bifogade, avslöjade duktig flicka minus många timmar i pingishallen. När jag fick besked att jag kommit in var jag i Grekland. Jag packade min resväska samtidigt som de andra lärarstudenterna åt surströmming och lärde känna varandra och universitetsområdet. Väl hemma i Luleå sökte jag upp min grupp. Musik blev mitt tillval. Det fanns ingen plats i bildklassen. Jag knackade på dörren till klassrummet och steg in med orden "Jag ska också gå i den här klassen". Tre och ett halvt väldigt värdefulla år följde. Utbildningen i Luleå gav mig en modern syn på lärande och kunskap. Den visade mig vinsterna när vi arbetar tematiskt med barn. Den återupplivade mitt intresse för litteratur och skrivande, det min gymnasielärarinna skoningslöst trampat ner i bråddjupet under alldeles för lång tid. Den visade mig att jag kunde skriva alla rätt på tenta efter tenta, nu när pingiskarriären var avslutad. Den gav mig tid att praktisera det jag lärde mig på olika skolor runt om i Luleå.

Jag har inte ångrat mitt yrkesval en sekund. Jag har fått uppleva så mycket under mina tjugo år som lågstadielärare. Jag har träffat många fantastiska barngrupper, föräldrar, kollegor och skolledare. Jag har rest till andra sidan jordklotet och studerat språkundervisning. Jag har författat läromedel. Jag har fått vänner för livet. Jag får skriva om det jag gör i klassrummet, i bloggar och artiklar (min gymnasielärarinna skulle bara veta ;-). Jag har lärt mig oändligt många saker på vägen och haft förmånen att dela med mig av min kompetens till andra inom skolvärlden.

Det viktigaste för mig är att ge mina elever samma fina start i livet som Mona-Lisa gav mig. Allt började på Porsöskolan 1979. Hissnande coolt att tänka så!
Så, Fröken med stort F - tack!

... för att ingen arbetsdag är den andra lik,
... för att jag har elever som möter mig med stjärnögon varje morgon,
... för att jag ofta får svara på frågan; Vad ska vi göra nu?,
... för att jag får skratta varje dag på jobbet,
... för att jag har kollegor som är nyfikna och vill utvecklas i skolans ständigt
föränderliga värld,
....för att jag får se världen genom elevernas ögon år efter år,
... för att jag får vara någons trygga punkt när det gungar hemma...
... och alldeles säkert mycket, mycket mer.

Tack!

Hur startade din resa? Vad har du för berättelser från ditt lärarliv? Dela med dig i dina sociala kanaler med #viärlärare.

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här