Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

”Förhållandet mellan undervisning som konst och vetenskap”

Therese Linnér skrev för ett par veckor sedan ett intressant inlägg här på förstelärarbloggen om teorierna och forskningen som hennes undervisning grundar sig på. Det hon tydligt visade var att det egentligen inte finns någon enskild teori om lärande som kan tillämpas i alla situationer eftersom undervisning till sin natur är en oerhört komplex verksamhet. Vi bör därför söka efter teorier som passar just det lärande som vi för tillfället vill utveckla. ”Vad läraren gör är att han dyker ned i en djup korg med motstridiga teorier, forskningsresultat och både personlig och yrkesmässig kunskap och bestämmer sig för hur de ska förenas i klassrummet”, läser jag i Lo Mun Lings eminenta bok Variationsteori – för bättre undervisning och lärande (2014), som jag just nu helt har snöat in på.

Boken läser jag eftersom svensklärarna, som ett led i vårt arbete med det kollegiala lärandet på skolan, har bestämt oss för att undersöka om vi med hjälp av variationsteori kan utveckla vår grammatikundervisning nästa läsår.

Jag upplever ibland i möten med andra svensklärare att grammatikundervisningen är en vattendelare.

En del svensklärare tycker att grammatik är roligt och viktigt, medan andra tycker att det är skittråkigt och ett nödvändigt ont som vi måste gå igenom för att det står i kursplanen. Själv har jag under åren som gått börjat luta mer och mer mot det förstnämnda. Jag tror numera fullt och fast på att vi med hjälp av grammatiken kan utveckla elevernas metaspråkliga färdigheter så att de kan börja betrakta sitt eget språk utifrån och bli skickligare skribenter.

Det är dock inte helt lätt att undervisa om satser, satsdelar, fraser, och fundament. Det är en sak att konstruera enkla exempel tillsammans med eleverna, men när vi går utanför de tillrättalagda meningarna och undersöker hur det ser ut i ”riktiga texter”, egna och andras, blir det plötsligt svårt. Det där sista steget till att göra kunskapen generaliserbar är knepigt. Nästa läsår ska vi i alla fall testa om variationsteorin kan vara ett bra verktyg som kan hjälpa oss att välja lämpliga strategier i vår grammatikundervisning.

Det jag gillar med Lo Mun Lings bok är att den på ett enkelt sätt visar problemen med att inte bygga vidare på de föreställningar som eleverna kommer till klassrummet med och att skillnaden mellan vår förståelse av ett lärandeobjekt och elevernas förståelse av detsamma kan innebära att vi (experterna) inte ser de svårigheter som eleverna (noviserna) står inför i sitt lärande. ”Elever bär med sig egna färdiga föreställningar in i klassrummet, eller en intuitiv förståelse av det som läraren tänker undervisa om /…/ Dessa färdiga föreställningar eller uppfattningar kan vara ofullständiga eller felaktiga och kan bli till hinder för elevernas lärande och möjligheter att se lärandeobjektet på ett nytt sätt”, skriver hon.

En annan aspekt av lärandet som hon diskuterar i boken är det faktum att det inte alls är självklart att eleverna uppfattar ett lärandeobjekt på det sätt som vi avsåg att de skulle göra när vi planerade vår undervisning. Här tänker jag att teorierna om Bedömning för lärande, BFL, kommer in. Vi lärare behöver ständig återkoppling på huruvida vår undervisning verkligen har lett till ett ökat lärande.

Boken är ganska teknisk och innehåller en rad olika analyser av mer eller mindre lyckade lektioner, men jag tycker ändå att den största behållningen är Lo Mun Lings reflektioner kring undervisningens komplexitet och hon har ett helt kapitel om förhållandet mellan undervisning som konst och vetenskap: ”Erfarna lärare vet att det som fungerar bra för att uppnå ett effektivt lärande i en klass kan visa sig fullständigt verkningslöst i en annan klass. Det som påverkar elevernas effektiva lärande ligger följaktligen utanför gränsen för det som kan förklaras ur ett tekniskt perspektiv. Det handlar istället om lärarens pedagogiska känsla och lyhördhet, förhållandet mellan läraren och eleverna, den omsorg som läraren visar sina elever, språket i klassrummet, hur bra läraren känner eleverna och om hur läraren är tillräckligt perceptiv för att uppfatta subtila växlingar i stämning och humör och elevernas sätt att tänka, samt om läraren lyckas anpassa undervisningen och innehållet efter elevernas respons på ett flexibelt sätt.”

Som sagt det är inte helt lätt att vara lärare – men tillsammans, på skolorna eller i det utvidgade kollegiet, kan vi hela tiden reflektera och bli bättre. Jag är otroligt glad över att ha fått lära, planera, utvärdera och reflektera tillsammans med så skickliga lärare i svenska i år. Tack Åsa Sjöwall, Lisa Ljungh Strömberg, Anna Siegård, Anders Ekbäck och Amelie Nevrin för alla spännande diskussioner kring framför allt lässtrategier, grammatik och variationsteori.

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här