Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Tron på en dynamisk skola för alla

Skolan, möjligheternas land. Hur tillgänglig är den? Lärmiljöer ska utformas så att de blir tillgängliga för alla barn och elever. Förstelärare, speciallärare och lärare som ett reflekterande team borde samarbeta i större utsträckning för att utveckla dynamiska lärmiljöer.

I onsdags deltog jag i Lärarförbundets inspirerande nätverksträff för förstelärare. Inför träffen hade vi läst och reflekterat över innehållet i boken Förstelärare - En handbok av Per Kornhall. Vi lyfte intressanta aspekter som rör skolutveckling och jag delade med mig av mina tankar kring avsnittet Vår moraliska skyldighet, vilket kan sammanfattas med följande ord: Alla ska i mål, alla barn ska lyckas i skolan. I boken skriver Kornhall (2015) att hundratals huvudmän och tusentals skolor bryter mot skollagen. Han för fram kritik, men också förslag på lämpliga åtgärder. Förstelärare spelar en viktig roll för att bryta detta mönster och kan lyfta lärarprofessionen så att lärare får möjlighet att ge röst i debatten på flera nivåer. Kornhall (2015) vill hjälpa oss att minnas varför vi valt att bli lärare; ...vi tycker om barn och ungdomar och vill hjälpa dem att utvecklas.

I skollagens tredje kapitel framgår det tydligt att varje elev ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. (SFS 2010:800) För att lyckas stimulera och utmana alla elever nu och framåt behövs ett helhetsgrepp på tillgänglig utbildning. Begreppet tillgänglighet beskriver hur väl skolan fungerar för barn och elever oavsett funktionsförmåga. Att utveckla sin verksamhets tillgänglighet innebär att anpassa den pedagogiska, den fysiska och den sociala miljön i relation till barns och elevers lärande. Arbetet ingår i verksamhetens kvalitetsarbete, i det pedagogiska utvecklingsarbetet och som ett stöd för likabehandlingsarbetet. (SPSM)

Med öppna ögon måste vi anta ett normkritiskt perspektiv för att få syn på det som begränsar individer från att lära och utvecklas i skolan. Det går inte längre att blunda för den långa tradition av exkluderande lösningar. Allt för ofta blir elever problembärare istället för att skolan söker förklaringar i organisationen runt eleven och i lärmiljön. Det behövs inga diagnoser i skolan för att ge alla barn och elever den stimulans, utmaning och stöd de behöver, men vi behöver vägledande kartläggningar på organisation-, grupp- och individnivå av god kvalitet som synliggör vilka förändringar vi behöver göra i organisationen runt eleven samt i lärmiljön.

I skolan välkomnas mångfald. Olika är ett måste eftersom det berikar och ger nyanser. Lärare vill se och uppleva oberoende tänkare, men frågan är om lärmiljön begränsar eller ger tillräckligt utrymme? Vi behöver synliggöra de normer som påverkar oss i skolan, våga ifrågasätta och göra nya tolkningar. Vi behöver skifta fokus från att hitta de som avviker och istället analysera det i lärmiljön som försvårar. Vi behöver helt enkelt rita om våra kartor. Skolorganisationens alla aktörer behöver ta ansvar för kvaliteten och se till att det finns höga krav och förväntningar på alla inblandade. Att vara normkritisk är att vara kreativ. I boken Normkreativitet i förskolan - om normkritik och vägar till likabehandling (2015) av Karin Salmson och Johanna Ivarsson berättar de om normkreativitet, dvs. när vi lämnar säker mark för att utforska det okända skapas nya insikter och ny energi för att förändra så att alla barn och elever utifrån olika behov och förutsättningar får stimulans, utmaning och möjligheter. Normerna behöver utvidgas - alla måste få plats! Om det finns individer som inte utvecklar sitt lärande måste vi börja analysera och förändra lärmiljön.

I takt med att förändring sker blir det synligt att fler gynnas, om inte så uppstår nya behov att ta hänsyn till. I min lärmiljö är elevernas olika egenskaper, erfarenheter och kunskap en tillgång och jag är glad över att varje dag möta mångfaldens rikedom. Jag utmanar skolans idé om normalitet och avvikelse och välkomnar ett dynamiskt förhållningssätt. Olikheter är inte bara en styrka utan också en självklarhet.

Jag vill föra in en dynamisk tanke i skolan angående föreställningen om specialpedagogik. I stor utsträckning förknippas specialpedagogik med elever i behov av särskilt stöd och specialläraren och specialpedagogen involveras först när individens svårigheter upptäckts i lärmiljön och inte i förebyggande syfte för att förhindra att svårigheter uppstår. I boken Pedagogisk kartläggning (2012) förmedlar Petra Runström Nilsson att många forskare menar att det är i mötet mellan elevens förutsättningar och skolans miljö som skapar svårigheterna. Vi vet att elevernas svårigheter inte är statiska utan uppstår i vissa situationer och i vissa lärmiljöer. Vi behöver se på speciallärarens roll i ett nytt ljus och använda kompetensen på ett effektivt sätt som gynnar alla elevers lärande och utveckling.

En spännande tanke för skolor att utforska vidare är hur specialpedagogiken kan bidra till att elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska få ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. (SFS 2010:800) Skolor behöver exempelvis bli bättre på att uppmärksamma särskilt begåvade elever, som många gånger har svårt att passa in i skolan. Barn som har en fallenhet för något eller några områden måste få möjlighet att fördjupa sitt lärande i skolan och därmed nå sin fulla potential. Skolverket meddelar att det inte alltid är lätt att uppmärksamma en särskilt begåvad elev eftersom det händer att de underpresterar, i skolan för att passa in eller för att de har tappat lusten att lära. I en del av Skolverkets stödmaterial att arbeta med särskilt begåvade elever framgår det givetvis att särskilt begåvade elever är olika, men det finns vissa kännetecken att vara uppmärksam på i lärmiljön. Det är viktigt att lyfta fram att särskild begåvning inte är en diagnos.

I mitt uppdrag som speciallärare och förstelärare arbetar jag för att bygga en bro mellan specialpedagogiken och pedagogiken så att lärare kan få stöd i förändringen av lärmiljön för att möta alla elevers olika förutsättningar och behov inom klassens ram. För att stödinsatser inte ska bli utpekande för eleverna och för att man inte ska knyta specialläraren till några få elever elever används specialläraren som handledare åt läraren. Specialläraren och läraren kan enligt Ahlberg (2013) bilda ett reflekterande team där specialläraren handleder läraren utifrån de behov läraren ringar in i lärmiljön. I min magisteruppsats finns ett exempel på hur specialläraren, försteläraren och läraren möts som ett reflekterande team och samverkar kring läsfrämjande insatser i lärmiljön.

En tillgänglig skola för alla skapas genom en lärande organisation där kollegialt lärande är i fokus i syfte att förbättra lärmiljöer för alla elever. Gamla tankesätt måste utmanas och ersättas med nya. Det behövs mer forskning som syftar till att definiera både speciallärarens förändrade yrkesroll och förstelärarens roll samt hur dessa yrkesroller kan arbeta nära lärare i syfte att utveckla en dynamisk skola. Jag antar att förstelärarna och speciallärarna är och kommer bli än mer betydelsefulla framöver när skolor mer och mer fokuserar på utveckling av lärares professionella lärande och utveckling av en tillgänglig skola för alla elever.

När jag läste Lars H Gustafssons bok Elevhälsa börjar i klassrummet (2009) fastnade jag särskilt för slutkapitlet Se människan! Gustafsson lyfter fram Tranströmers berömda dikt Romanska bågar:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

När vi ser eleverna som de är och är lyhörda för deras behov så lär de sig att möta den Andra på samma sätt. Gustafsson ställer ofta frågan till sig själv: Kan jag se valv bakom valv oändligt hos eleverna(...)?

Gustafsson (2009) lyfter fram vikten av att vi förblir lekande och skapande människor så att vi blir bra på att fantisera och på det sättet kan föreställa oss hur andra har det i sina liv och hur de upplever sin situation. Han betonar bland annat skönlitteraturens kraft när vi arbetar med människor. Vi läser bland annat för att vi ska förstå vem vi själv är och vem den Andre är. Vi har en värdefull gemensam uppgift som Gustafsson lyfter fram och det är att se valven. I oss själva och i andra. Att vara människa. och att vara stolt över det.

Den berikande förstelärarträffen i onsdags fick mig att här och nu dela med mig av min dynamiska tanke gällande skolans väg mot en tillgänglig skola för alla elever. Dynamiskt tänkande ställer allt upp och ner och ger dig djupare förståelse för hur du kan utvecklas som professionell lärare. Mina avslutande ord hämtar jag från Apples Think different-kampanj: De människor som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som också gör det. Är du galen nog att förändra skolan?

Maria Glawe, speciallärare och förstelärare på SSG i Trelleborg. https://sites.google.com/a/edu.trelleborg.se/laesande-och-laerande-i-en-uppkopplad-skola/





Tillgänglighetsmodellen, SPSM

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här