Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Det professionella samtalets makt

​Var går gränsen för mitt maktutövande? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Som vuxen och lärare är jag given både ansvar och makt att bestämma. Men med rättigheter kommer även skyldigheter. En skyldighet är att fundera över vad jag egentligen har rätt att bestämma över.

"...kanske de oskrivna lagarna för vad som är olämpligt, opassande, orimligt eller oartigt kommer att ändras framdeles. Kanske kommer principdiskussioner om slöjor, mobiler, kepsar och tuggummi att bytas ut mot andra."
– Anders Persson, forskar om skolans maktutövning, Lärarnas Tidning

Debatter som mobiltelefonförbud i skolan och kepsförbud i klassrummet är typiska exempel på när vi behöver fundera över vår bestämmanderätt. Om kepsar eller mobiltelefonerna stör elevens och/eller klasskamraternas lärande så ska de självklart plockas undan. Men om kepsen eller mobiltelefonen inte stör lärandet, har jag då verkligen belägg för att beslagta eller förbjuda? Det är lång väg att gå mellan ovilja att ta ansvar som lärare och totalförbud mot accessoarer och tekniska hjälpmedel. Och som Emil Gustavsson, ordförande för Sveriges Elevkårer så klokt sa under vårt möte i går:

"På vilken arbetsplats skulle man få för sig att förbjuda mobiltelefoner?"

Vi lärare måste skaffa oss lite ryggrad och ta tillbaka vår profession. Men det gör sig inte genom att ta de enkla utvägarna, som att skapa en massa lagar och regler som ska följas oavsett om de fyller något syfte eller ej i situationen. Vårt gemensamma förhållningssätt är i ständig rörelse. Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad fungerar nu som inte fungerade förut? Och tvärt om. Vi måste ständigt och tillsammans förhandla och omförhandla våra gemensamma ramar och regler och hittar vad som fungerar tillsammans.

Att öppna upp oss för input betyder inte att vi som vuxna tappar makt eller att vi förlorar vår professionalitet - snarare tvärtom. Det är i dessa utrymmen jag får användning av min professionalitet, där jag kan visa att jag står stadigt på mina yrkesgrunder, och låta min professionalism navigera mig rätt. Att bli ifrågasatt, av unga eller vuxna, är inte läskigt för den som kan sitt yrke. Att bli ifrågasatt är snarast en förutsättning för att ge sitt yreksutövande legitimitet. Men det innebär också att jag måste vara öppen för ny input och att ompröva tidigare övertygelser.

"Det saknas historiemedvetande från politiskt håll. Efterkrigstidens skola hade ett allt överskuggande mål: att lära elever att inte lyda. Det som hade hänt skulle aldrig mer få ske. Det var ett sätt att bearbeta fascismen, förklarar han. (Anders Persson, forskar om skolans maktutövning, Lärarnas Tidning)

Övergripande lagar och regler som ger mig mandat att fatta professionella beslut är viktiga. Men jag behöver inte ha detaljstyrande lagar och regelverk för att ta kontroll över "mitt klassrum". Det handlar inte om mobiltelefonen och kepsen, utan om rätten att ingripa när någonting stör lärandet. Detaljstyrning är snarare en förolämpning mot min profession, än en hjälp. Det vore oerhört skönt om detaljfrågor som mobiltelefon- och kepsförbud kan sluta ta plats i mötesrummen och i media. Om vi istället kan ge tid till samtal som på riktigt kan göra skillnad. Som till exempel organisations- och systemstruktur, pedagogiska samtal och dialoger om vad elevinflytande egentligen innebär. Det är den typen av professionella samtal vi behöver lägga krutet på, som också kommer att berättiga oss en högre yrkesstatus.

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter


Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här