Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Det förlovade demokratiska sagolandet

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, krönika på Lärarförbundets hemsida, 9 november 2016

"I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det demokratiska samhället vi lärare nu står upp för."

_____________________________________________________________

Ibland kom jag lite sent till skolan bara för att jag ville att du skulle ringa och säga att jag skulle komma.

Citatet kommer från en femtonåring jag hade förmånen att få undervisa under två månader på vårterminen i år. Ett citat som rörde mig till tårar och som har lämnat ett evigt fotavtryck i min själ. Ett citat som vittnar om den totalt omvälvande upplevelsen det kom att bli när jag sa ja till att undervisa ett 20-tal asylsökande högstadieungdomar, de flesta ensamkommande pojkar från Afghanistan.

Ann, du är min mamma, min pappa, min syster, min bror och min lärare. Jag behöver ingen mer.

Första dagen jag ställdes inför dessa 22 förväntansfulla, förvirrade, förskräckta och förtjusta ansikten föll alla murar. Jag hade alltid varit bra på att “lämna jobbet på jobbet”. Jag bar inte med mig sorgerna hem och ältade inte i den förtvivlan vi lärare ibland måste ta itu med, i våra relationer med barn. Jag distanserade mig som privatperson ifrån mig som professionell lärare. Något jag alltid sett som en av mina styrkor. Jag hanterade situationer som uppstod och engagerade mig på arbetstid men accepterade att det bara fanns så mycket jag kunde göra - oavsett elevers varierande hemförhållanden så fanns det alltid ett socialt skyddsnät i form av kommunala och statliga instanser som jag kunde lämna över ärenden till. Och när jag gjort allt jag kunnat i makten av min post så nöjde jag mig. Men hur distanserar jag mig ifrån barn som flytt från hot och våld, genom hot och våld, till en osäker livstillvaro utan någon trygg famn att vila i, som får leva närmast identitetslösa i handen på systemet, där de blir mer en siffra i statistiken än en person, där deras önskningar och viljor räknas föga och samtidigt som de förväntas ta en massa ansvar så förväntas de också att lämna över sig själva till systemets våld.

Hur kan jag någonsin förvänta mig att de här eleverna ska lära sig någonting om jag inte visar dem att de är betydelsefulla?

Jag hamnade i konflikt med mig själv och min idé om vad som gör mig till en professionell lärare. Och jag bestämde mig för att professionell lärare fick vara olika saker i olika situationer, för mig.

Mitt första mål var att visa dem att de har ett egenvärde. Vårt “klassrum” skulle vara den goda annorlundaheten som Lars Pålsson Syll talar om i sin text, med samma namn. Alla människor är lika mycket värda och du har samma rättigheter som alla andra. Vi vecklade ut de mänskliga rättigheterna, paragraf för paragraf, samtidigt som hela klassen ringde till den som inte dök upp på morgonen för att visa att hen var saknad. Vi blev mer en familj än en klass, med allt vad det innefattar. Och tillsammans visade vi varandra att vi alla är betydelsefulla, tillsammans och var för sig.

Vi hade 22 elever i klassen. 22 elever som alla kämpade för att göra sitt allra bästa utifrån de förutsättningar de hade. Att ta sig upp ur sängen på morgonen om du inte vet ifall din mamma eller pappa lever längre, eller var dina syskon försvunnit efter det att ni tappat bort varandra när smugglarna tog er över gränsen till Grekland i en gummibåt som slog mot klipporna och tippade över, det krävs mer viljekraft än jag någonsin behövt försöka samla. Att gå till skolan varje dag och lära sig ett främmande språk när du inte läser eller skriver på ditt modersmål, trots att du inte vet om du kommer att ha användning av språket i framtiden, för kanske blir du utslängd från landet - det är ett oerhört stort krav att ställa på en vuxen, och inte minst en tonåring. Men de gjorde jobbet!

Idag riskerar dessa elever att bli utvisade till Afghanistan – en plats i vår värld som UD bedömer vara så otrygg att vuxna avråds att vistas i landet. En plats de aldrig känt som hem, som en del sett som barn och som är sammankopplat med minnen av hot, våld, förföljelse och död. En plats som fortfarande är långt ifrån deras föräldrars trygga famn, där de inte känner någon. De är Hazarer, en minoritet som terrorgrupperna som förtrycker landet specifikt pekat ut som mål för deras hat. Men dit kan alltså dessa barn skickas. Inte hem, inte tillbaka, utan dit. Det varken är eller har varit deras hem.

Det är som att de mänskliga rättigheterna vi vecklade ut, paragraf för paragraf, bara var en saga. En berättelse om ett sagoland där bara feer och enhörningar kan bo. Det är som att det räcker att vi har folkomröstningar vid valen, det spelar ingen roll om det vi väljer vilar på demokratiska värderingar. Det känns som att jag står och talar om det förlovade landet vi hoppas att vi ska komma till, när jag håller lektioner om demokrati och mänskliga rättigheter för sjuåringarna jag undervisar i år. Jag känner mig lurad, för jag trodde att vi redan kommit en bra bit på vägen i byggandet av det landet.

På den här bloggen brukar jag skriva om skolutveckling och mitt arbete i skolan. Jag brukar skriva om ansvarskultur, lärplattor och kollegialt lärande. Den här gången vill jag använda den här platsen till ett annat budskap, som jag brinner för och som jag känner är oerhört viktigt. För precis som Johanna Jaara Åstrand skriver i sin krönika: “I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det ­demokratiska samhället vi lärare nu står upp för.” Jag vill höja min röst och säga att jag står inte ut mer. Jag står inte ut – men jag slutar aldrig kämpa! För den här kampen har allt att göra med min professionalitet, alltid! Jag står upp för demokrati, de mänskliga rättigheterna och för mina elever! Jag står upp för de som inte ges plats, de som inte får tillhöra, det vi alla andra tar för givet; alla människors lika värde!

Sluta svika våra barn! Sluta utvisa våra barn till Afghanistan! Ge dem en möjlighet att få göra vår jord till en bättre plats än vi lyckats att göra den till!

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här