Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Coachning i skolan

Vad är coachning? Varför ska vi använda det i skolan? Anna-Karin Arenius ger en bild av ett intressant kollegialt och kulturskapande verktyg.

Coachning i skolan har, i de flöden jag följer i sociala medier, varit ett hett omdebatterat område. Båda sidor finns - de som vurmar för redskapet och de som menar att det är en del av förfallet i svensk skola. Som så ofta en polarisering och någonstans i mitten hittar vi kanske rätt svar.

Som så mycket annat kan jag tänka mig att coachning är bra när det används rätt och ganska dåligt när det tros vara lösningen på alla problem.

Ansvarskultur

På Glömstaskolan jobbar vi med något vi kallar för ansvarskultur. Det är min ovärderliga kollega Magnus Blixt som myntat tesen som i princip går ut på att vi inte ska behöva sätta upp så många regler, scheman, att göra-listor och kontrollfunktioner utan vi måste alla ta ansvar för att det vi ska göra blir gjort och att vi gör rätt saker. Två vardagliga och tydliga exempel är att vi inte skapar scheman för när raster ska tas ut eller vem som är rastvärd utan det är upp till mig att se till att få ut min rast och se till att ta mitt ansvar för dagen. Om jag inte har lektion efter lunchrasten så faller det sig naturligt att jag ska täcka upp rasten. Och på samma sätt innebär det att jag inte går omkring och kontrollerar vad mina kollegor gör tan jag litar på att de tar ansvar och gör rätt saker. En fantastisk miljö att arbeta i när det fungerar!


Coachning + ansvarskultur = sant?

"Coachning är mellanrummet mellan nuläget och det önskade läget."

Så förklarar Arenius vad coachning är. Spontant tänker jag att det rimmar bra med formativt arbetssätt, det är vägen vi ska gå på. Hon säger att coachning ska ge individen mer medveten om sina möjligheter, att det ska bidra till fördjupat lärande och ökat ansvarstagande samt medel för att att lättare nå sina mål. Hennes erfarenheter är att coachningen blir ett sätt att arbeta för att medarbetare blir självgående och motiverade samt att det är ett verktyg för kollegialt lärande. Hon hänvisar också till forskning av Jenny Edwards (2009) som bland annat visar på ökat samarbete mellan lärare.

Den här ansvarskulturen, som vi arbetar aktivt med och som är en naturlig del i Glömstaskolans 'så här gör vi' -tänk, tänker jag på när jag hör Arenius berätta om coachning i skolan. Jag har funderat en hel del på hur vi ska kunna se till att detta faktiskt blir en kultur, hur vi ska kunna säkra att skolan genomsyras av detta tänk och jag tror att coachning skulle kunna vara en metod för att skapa just detta, även när verksamheten växer. Kanske kan coachning i skolan vara ett sådant exempel. Det är värt att undersöka vidare!

Fröken Ann

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här