Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Är det här rätt arbetsplats för dig?

En rektor som vågar vara tuff, tydlig och har stor tillit till sin personal. En personalstyrka som vågar vara raka, öppna och tar ansvar. En öppen kultur som präglas av ansvar. En hårfin balansgång.

När jag bestämde mig för att byta arbetsplats hade jag ett tydligt mål. Jag ville förändra berättelsen om skolan. Vi ser mycket som inte fungerar och jag ville arbeta på en skola där vi tillsammans är beredda att testa nya vägar för att hitta arbetssätt som är bättre och leder oss närmare våra mål, än de arbetssätt vi använder idag och som vi vet inte fungerar.

När jag tog tjänsten på Glömstaskolan så valde jag inte bara en ny och häftig byggnad, jag valde min chef! Byggnaden och dess utformning var endast ett plus (om än ett stort plus) i kanten. Jag valde min chef för att jag var övertygad om att han aldrig skulle säga:

– Jaså, det fungerade inte. Ja men då går vi tillbaka och gör som vi alltid gjort.

Istället kommer han alltid att säga:

– Okej, det vi testade blev inte bättre. Men det vi gjorde fungerade inte heller. Hur går vi framåt?

Jag var, och är, övertygad om att min chef alltid kommer att våga ställa tydliga krav på lösningsfokus. Och rektorns ledarskap är en nyckelfaktor i en skolas utveckling. Hur rektorn leder och hur rektorn gestaltar ledarskap är knäckfrågor i frågan om skolans utveckling.

Våga ställa krav

Jag upplever att vi generellt är rädda för att ställa krav på anställda, när det kommer till ansvaret för var vi väljer att arbeta. Detta gör ofta att vi behandlar våra anställda med silkeshandskar, på ett sätt som inte egentligen hjälper dem utan bara understödjer en offerroll. En anställd som endast gnäller och klagar, som är emot alla förslag på utveckling och som är negativ till alla förslag till lösningar som lyfts, det är en person som inte mår bra. Att ta ansvar som arbetsgivare i en sådan situation är inte att vara en "enabler". Vi hjälper inte individen genom att låta dem vanka av och an i sitt gnäll och stå oemotsagd. Här krävs tydlighet och ett tufft ledarskap:

– Har du funderat om detta verkligen är rätt arbetsplats för dig?

På Glömstaskolan är vi tydliga med att vi arbetar i en ansvarskultur – en kultur där vi alla måste ta ansvar för vår del i organisationens utveckling och framgång. Det innebär bland annat att vi som anställda förväntas ta beslut utan att varje gång rådfråga rektor. Rektor har förtroende för att vi är kompetenta och professionella och vet hur och om vad vi kan och ska ta egna beslut om. Ingen micro-styrning från ledningen. Det här är bekvämt i vissa situationer och obekvämt i andra. Jag förväntas så klart att ta mitt ansvar och stå för mina beslut både när det är bekvämt och när det är obekvämt. Detta lämnar, precis som alltid, utrymme för misstag, eller möjlighetsmissar, och dessa sker i en förlåtande kultur. Vi ser misslyckanden som möjligheter till lärande.

Öppet ansvarig

För att skapa en kultur där det är okej att misslyckas behöver det finnas en öppenhet, där alla har chansen att uttrycka sina tankar, känslor och åsikter. Men som alltid ligger det ansvar hos alla parter. Med varje rättighet kommer med en skyldighet och om jag har rätten att uttrycka mina tankar, känslor och åsikter så har jag också en skyldighet – ett ansvar – att tänka på hur jag gör det. Jag vill beskriva det som att det kan finnas en öppen kultur eller en öppen kultur som präglas av ansvar. I en öppen kultur kan alla säga vad de vill, hur de vill och när de vill. Men en öppen kultur med ansvar präglas av att den som sänder ut ett budskap funderar över hur budskapet förmedlas.

  • Är det konstruktivt?
  • Leder det framåt?
  • Tillför det något?
  • Har jag reflekterat över mitt eget ansvar i detta?
  • Skulle jag själv acceptera att någon sa så här till mig?

Om svaret är nej på någon av dessa frågor bör jag tänka ett varv till. Vill jag fortfarande säga det jag ska säga, då gör jag det! Och då får jag vara beredd att ta ansvar över vad det kan leda till. Är jag inte beredd att ta det ansvaret, då får jag förmedla mitt budskap på ett annat sätt.

Jag fick nyligen en feedback av en person som ansåg att jag lät dömande när jag uttryckte mig i gruppen.

– Jag är dömande. När jag väljer att vara det.

Kanske var det inte det svar den här personen förväntat sig från mig. Men faktum är att jag var mycket medveten om att jag "lade locket på". Jag hade tröttnat på gnäll och negativa kommentarer som jag upplevde präglade hela vår gemensamma arbetsyta och jag tog mig rättigheten att uttrycka mina känslor och tankar ur detta. För jag tänker att utrymmet att få kommunicera sina tankar, känslor och upplevelser tillhör alla i en grupp och det är mycket bättre att vara rak och tydlig med vad man känner och tänker än att sitta och muttra på sidan. När jag tycker att negativa personer tar upp min tid tar jag ansvar för att säga ifrån, istället för att sitta tyst under tiden och muttra över det efteråt.

Men vad skiljer då gnäll och negativitet ifrån möjlighetsmissar? Jag tänker att det beror mycket på huruvida vi alla är överens om målet eller ej. I en ansvarskultur, där alla förväntas ta ansvar i stor tillit utifrån kompetens, måste målet vara mycket skarpt i sökaren och tydligt förmedlat. Det måste finnas ramar som är tydliga och som inte är förhandlingsbara utifrån enstaka individers vilja. Det är här ledaren måste vara tuff och tydlig och våga hålla i, hålla om och hålla ut. Och alla i organisationen måste ha köpt i sig på den målbilden.

"Det är skillnaden mellan att jobba på en arbetsplats du valt och att jobba på eller en arbetsplats där du blivit placerad!"
– Rektor Peter Bragner, Glömstaskolan

På Glömstaskolan har vi som ambition att skapa en arbetsplats som alla anställda valt att befinna sig i. Det innebär att vi kan halka på vägen, vi hjälper varandra upp och sopar av gruset på knäna tillsammans, sedan fortsätter vi att springa åt samma håll. Vi håller varandra i handen, men är beredda att släppa taget när vi märker att vi drar åt olika håll. Och om jag sprang vilse för en kort stund så väntar mina kompisar runt kröken. Men springer jag vilse med fiit så ropar de lycka till på vägen.

Jag kan säga att jag inte kan, jag vet inte hur, jag känner mig vilse, det är inga problem så länge jag också säger att jag är beredd att ta din hjälp, att låta dig guida mig, för jag vill till samma mål. Men när jag drar i handbromsen och helt vill förändra målbilden som jag från början köpte in mig på, det är då den där tuffa ledaren behöver möta mig och fråga:

– Har du funderat om detta verkligen är rätt arbetsplats för dig?

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här