Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förstelärarbloggen

Alla våra kungar

En dryg månad tillsammans med ett tjugotal nyanlända ungdomar har lärt mig mer än alla år som lärare sammantaget. Inte minst om relationellt arbete och gruppsammansättning. Det är dags att börja se olikheter som den skatt det faktiskt är, och sluta låta det vara tom retorik.

– Alla dina ...

En kort tystnad följer i det annars bubbliga rummet. Jag tittar upp och får en snabb blick från eleven bredvid mig. Han lyfter upp kortet mot mig samtidigt som han viskar

– Alla dina...

Jag fyller i:

– Kungar.

Han vänder sig mot klasskompisarna igen och upprepar:

– Alla dina kungar.

– Finns i sjön.

Det har gått en dryg månad sedan de första eleverna kom till förberedelseklassen. Sedan dess har det kommit nya elever nästan varje vecka. Skolan har växt med nära 100 procent i elevantal sedan vi starten för dessa nyanlända tonåringar. Det är en brokig grupp på alla sätt. Och i all sin brokighet helt fascinerande välfungerande. Det får mig att inse hur van jag är en diskurs där olikheter ses som något trasigt. Nej, det är inte så vi pratar öppet om det. Vi säger att olika berikar. Men ändå är samtalen om utsattheten av att gå till ett annat klassrum, få andra arbetsuppgifter och få extra hjälp högst levande i svenska skolan. Då spelar det inte så stor roll hur ofta vi mantrar att olikheter berikar – vår oro, vår diskurs, visar något annat.

– Kom och sätt dig här så hjälper jag dig.

Kompisar gör plats, byter plats, flyttar och släpps in. Som ett eko av mina egna ord klingar för mig oförståeliga ord vackert mellan eleverna. Leenden lyser upp när vi förstår varandra.

– Och nu säger du det på svenska!

– Och nu säger du det på svenska, svarar eleven och skrattar.

Jag ser mig om i rummet. Minst nio olika språk samlade i ett och samma rum. Eleverna är allt från elva till sjutton år. Tjejer och killar. Lång och intensiv skolbakgrund, ingen skolbakgrund, arbetarbakgrund. Flyktingar, invandrare, immigranter. Fotbollsspelare, basketspelare, poeter, ekonomer, matematiker. Ungdomar. Människor. Vänner. Klasskompisar. Arbetskamrater. I den här gemenskapen är normbrotten själva normen. Vi leker tillsammans, jobbar tillsammans, skrattar tillsammans, sliter tillsammans. I det här sammanhanget är det självklart att vi kan olika saker, behöver olika saker och tränar på olika saker. Ett elakt skratt till följd av en kamrats misstag är inte ens en flyktig tanke. Det får mig att undra varför vi i vanliga fall bygger in oss i så homogena grupper som vi ändå gör i skolan. Tänk om alla fick chansen att utvecklas i en miljö där allas olikheter på riktigt togs tillvara och fick vara ett inslag i gruppens gemensamma utveckling. Tänk om alla kunde få växa i ett sådant här sammanhang. Lycklig är jag som fått chansen att vara en del av det!

– Den nionde juni är det skolavslutning. Sedan har ni sommarlov.

– Va?! Får vi inte gå i skolan på sommaren?

Det finns så mycket vi kan göra. Visst är det en utmaning, för skolan som är van relativt homogena grupper, att ta emot elever med så varierande erfarenheter och bakgrunder. Men vi riskerar att missa skogen på grund av alla träd, när vi stirrar oss blinda på problemen. Den här dryga månaden tillsammans med ett tjugotal nyanlända ungdomar är den mest givande och utvecklande sedan jag blev lärare. Ja, faktiskt den mest utvecklande sedan det där året på komvux då jag själv hade fördelen att få ingå i en klass som var nästan lika heterogen som denna. Den språkliga övningen, utbytet med varandra, perspektivbyten, öppenheten som skapas när olikheter är norm – allt detta och mycket mer vinner vi när vi öppnar oss och vågar tänka nytt. Det finns lösningar på alla utmaningar, men genom att slå upp murar riskerar vi att hålla lösningarna på säkert avstånd. Kan vi inte börja se möjligheterna istället?

– Miss Anna, miss Anna. Måla, goala. Itaraf, otaraf.

Jag vet precis vad de vill. Jag lyfter blicken från min dator och upprepar orden på dari. Det är dags för mig att avsluta det här inlägget, dags att stänga datorn. För nu är skoldagen slut och nu vill de spela fotboll. Nu ska vi spela fotboll!

Fröken Ann

Hemsida:
frokenann.org

Bloggar:
frökenann.se
frökenann.com

Övriga sociala medier:
Fröken Ann på Facebook
Fröken Ann på Twitter

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här