Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Förskolebloggen

Vi har inte råd att vänta - satsa på förskolan!

För 30 år sedan startade Nina Adolfsson en förskola med mottot - att stärka varje barns självkänsla. Men det är med frustration hon idag ser på arbetssituationen i förskolan. ”Vi har inte råd att vänta längre, förskollärare måste ha en rimlig arbetssituation idag om förskolan ska ha en framtid."

1980 tog jag studenten, en tolvårig skolgång var över. En skola där många svar var givna med lärare som både var sanning och facit. En plats på förskollärarutbildningen öppnade en ny dörr, med en personlig utveckling och en utveckling mot en profession som jag har varit trogen sedan dess.

Förskolan blev en del av mitt liv, förskolan som lägger grunden för ett livslångt lärande. Förskolan där inga svar är givna, där nyfikenhet är en förutsättning för att utforska omvärld och inre processer.

"En förskola som stärker varje barns självkänsla"

1984 startade jag en förskola som blev startpunkten för mitt fortsatta djuplodade engagemang i förskolans arbete och förskolans plats i samhället. Under utbildningstiden på Lärarhögskolan hade mina tankar utvecklats om hur en förskola kunde utformas för att ge varje barn tillit och tillgång till sin kapacitet och kompetens.

En förskola som stärker varje barns självkänsla för att ingen någonsin ska behöva tvivla på vare sig sin egen sanning eller sitt eget facit. Då jag kom i kontakt med Loris Malaguzzi och den pedagogiska filosofi som ligger till grund för förskoleverksamheten i Reggio Emilia, gav det mig en bekräftelse på att min sanning också var delad med någon som jag hyser den största respekt för. Hans syn på kunskap, människor samt den kontext som ett samhälle utgör och som väver oss alla samman, har sedan dess varit en betydelsefull inspirationskälla.

Med glädje har jag deltagit och följt förskolans utveckling som de senaste åren har accelererat. Förskolan har sedan 1998 en läroplan och 2011 omsattes de reformer i praktik, som gjorde förskolan till en egen skolform, gav förskolan en reviderad läroplan som tydliggjorde förskollärarens ansvar för undervisning i förskolan samtidigt som legitimationskrav för förskollärare infördes.

Förskolan lägger grunden för ett livslångt lärande

Förskolan är första steget i Sveriges utbildningssystem och den skolform som lägger grunden för ett livslångt lärande. Förskolans pedagogik och metodik bygger på en tillit till varje barns förmåga att utvecklas, att utveckling och lärande sker med leken som grund och där varje möte med barnet präglas av tillit, respekt och glädje.

Vad är det då som gör förskolan unik?

  • Att varje dag möta barns nyfikenhet,
  • Att vara närvarande i mötet med varje barn,
  • Att hitta nycklarna till varje barn,
  • Att förlita sig till varje barns unika kompetens,
  • Att som medforskare ge sig ut på upptäcktsfärd och uppleva lustfyllt lärande i meningsfulla sammanhang.
  • Att uppleva relationsskapande,
  • Att befinna sig i en social kontext som inrymmer alla olika känslouttryck.
  • Att väva samman kunskap, lärande och omsorg i en fantasifull mix som ger redskap för livet, redskap som gör att begränsningar för varje barn minimeras.

Växande frustration och bristande motivation

Men det är svårt att år efter år finna motivationen och framtidstron, när förutsättningarna i så hög grad inte är tillräckliga för att utföra förskolläraruppdraget.

Jag möts dagligen av frustration från mina kolleger, olika orsaker är anledning till frustrationen. Någon har värk i kroppen, fingrarna kroknar alltmer och gör det finmotoriska arbetet nästintill omöjligt, oron över om man skall orka ända fram till pensionen gör sig dagligen påmind, en annan är oroad över att säkerheten för barnen inte kan garanteras, en tredje upplever att långa högskolestudier med stora studieskulder inte gav de förutsättningarna i yrkeslivet som man hade förväntat sig och en fjärde lever med daglig ambitionsfrustration.

En känsla av att vilja men inte kunna, en ständig påminnelse om att man har kompetensen att hitta nycklarna för att varje barn ska blomma, men lampan är släckt så man når aldrig fram till nyckelknippan som kan göra skillnad för varje barn.

"En enorm förlust att förskolan förlorar värdefulla resurser"

Jag sitter på tåget på väg hem från ett forskningskonvent i Stockholm som arrangerats av Lärarförbundet, jag har bland annat fått ta del av en doktorands forskning i förskolan och som så slående beskrev diskrepansen mellan forskarmiljön och förskolemiljön. Hon är nu ännu en förskollärare som lämnat det operativa arbetet i förskolan. Hon sa att när hon började i forskarskolan var hon väldigt nöjd med att kunna gå på toaletten när hon ville och behövde, hon kunde äta när, var och hur hon själv ville, hon hade ett eget skrivbord och ett skylt på dörren med hennes eget namn. Hennes fascination, tacksamhet och glädje över det som borde beskrivas som grundförutsättningar i ett kvalificerat arbete, gav mig ett bryskt uppvaknande från något som jag måste betrakta som en grundläggande förnekelse. Vilken annan yrkesgrupp hade accepterat dessa villkor?

Det är inte första gången jag hör beskrivningar om hur förskolan skiljer sig från de flesta andra arbetsplatser och oftast låter jag dessa passera obemärkta. Jag vill inte förstöra illusionen om förskolan som en arbetsplats där utveckling sker och där det är en ynnest att få uppleva strålglansen i barnens ögon.

Men denna gång kände jag att jag hade fått nog, det är orimliga arbetsvillkor att arbeta i förskolan och alla som på något vis avancerar och får en högre befattning, lägger benen på ryggen och återvänder aldrig när de väl fått smak på det som borde vara de mest naturliga krav att ställa på en arbetsplats och på en arbetssituation i vuxen ålder med en gedigen högskoleutbildning i bagaget. Det är en enorm förlust att förskolan förlorar värdefulla resurser, tillexempel alla de förskollärare som väljer annan verksamhet, förskollärare som diagnostiseras med stressrelaterade sjukdomar, lektorer som inte arbetar kvar i förskolan, forskning som bedrivs av andra än förskollärare, listan kan göras väldigt lång.

Jag är så innerligt trött på att det ständigt spelas på våra känslor och vår förmåga till empati, det är alldeles för ofta som vi som jobbar i förskolan skall pådyvlas skam och skuld över att vi framför våra krav på rimliga förutsättningar då dessa alltid ställs mot de krav som ska ställas för att barnens förskoletid skall bli den bästa. Det är idioti att inte förstå att detta är kontraproduktivt och att förskolan skulle ha betydligt bättre förutsättningar att bli barnens bästa förskola om förskolan också var förskollärarens bästa arbetsplats.

Sverige behöver fler förskollärare

Vi måste våga fundera över vad vi har i nuläget istället för att uttrycka det som vi önskar att nuläget skulle vara. Vi saknar tusentals förskollärare och förskollärartätheten ser inte ut att öka de närmaste åren, vill vi omsätta vackra ord i praktiken behövs det innovationer som vågar förändra strukturer i förskolan, skapa gynnsamma förutsättningar för förskollärare och förändra attityder till förskolan.

Alva Myrdal med flera arbetade för att Sverige skulle kunna byggas av både män och kvinnor och skapade förutsättningar för detta genom att daghem blev tillgängliga så att både män och kvinnor gavs möjlighet till förvärvsarbete vilket medförde att kvinnors frihet också ökade. Idag måste vi se förskolan i en ny kontext och utveckla en verksamhet som är rimlig utifrån de krav som ställs och med rådande förskollärarresurser.

Kanske måste vi sänka servicenivån för omsorgsdelen, eller så måste vi sänka kraven på undervisningen. I det senare alternativet kan man räkna med att en del av lärarprofessionen går i graven och att förskolan bit för bit nedmonteras och lämnar Sveriges utbildningssystem. Det är dags att välja sida, det går inte längre att både äta kakan och ha kakan kvar.

Förskollärare blir sjuka av att inte räcka till, att inte ha förutsättningar att utveckla undervisning och utbildning eller att skapa undervisningsmiljöer som inspirerar till utveckling hos varje barn.

Det är ett ohyggligt samhälleligt slöseri att inte tillvarata förskollärares kompetens och den resurs som de utgör.

För den enskilde som är drabbad medför det en ekonomisk förlust och ett mänskligt lidande samtidigt som det för staten innebär ökade kostnader på grund av att sjukskrivningstalen skjuter i höjden

Vi kan också fundera över hur påvisad frustration och olika stressreaktioner i arbetslagen påverkar varje enskilt barn. Vi bör även reflektera över vad som händer om grunden som förväntas läggas i förskolan förblir instabil, hur det påverkar individens liv och skolresultaten längre fram i utbildningssystemet.

Ska förskolan ha en framtid - måste arbetssituationen bli bättre

Vi har ett utbildningssystem i Sverige från förskola till högskola, vi måste vilja prata mer öppet om det orimliga i den hierarki som råder. En hierarki mellan olika lärarkategorier som är kopplade till hierarkin mellan de olika skolformerna. Om förskolan inte tillåts att hålla en hög kvalitet får det på sikt konsekvenser som drabbar i första hand barnet men också de lärare som möter barnet senare i utbildningssystemet. Det får även konsekvenser för vårt gemensamma samhälle, ett samhälle som var och en har ett ansvar att bidra till, så att våra grundläggande demokratiska värderingar kan hållas levande. Vi måste också vilja prata om att förskollärare skall ha likvärdiga förutsättningar som lärare i andra skolformer, utan att det framkallar en rädsla för att bättre förutsättningar för förskollärare skulle ge sämre förutsättningar för övriga lärare i utbildningssystemet.

Jag är så innerligt trött på att vänta och jag tror inte Sverige har råd att vänta längre, förskollärare måste ha en rimlig arbetssituation idag om förskolan skall ha en framtid imorgon.
Frågor & Svar