Lärarförbundet
Bli medlem

Topp 3 i Digi-bloggen 2015

Förskolebarnens delaktighet i att skapa digitalt material, veckomail från elever till föräldrar och hur du hittar rätt i appträsket. Om det handlade de tre mest delade inläggen i Lärarförbundets nya blogg om digitalisering under 2015.

Under 2015 lanserade några av Lärarförbundets medlemmar Digi-bloggen, där de delade med sig av sina tips, tankar och frågor kring digitaliserad skola. Här är de tre mest delade inläggen i sociala medier.

1. "Dags att låta våra barn bli producenter av digitalt material i stället för bara konsumenter"

Årets mest delade inlägg i Digi-bloggen blev förskolläraren Mikaela Sveijers tips för att göra barnen mer delaktiga i dokumentationsarbetet på förskolan.

Barn som skapar dokumentationer

2. Elevernas veckomail som språkutveckling och informationskanal

Läraren Lotta Bohlin bloggade om eleverna i årskurs 4 på Årstaskolan som varje vecka skriver veckomail där de får reflektera över veckan som gått. Genom brevskrivandet får de öva på att forma språk, rubrik och innehåll. Det blir också en informationskanal mellan skolan och hemmet.

Veckomail till pappa, mamma, farmor och Lotta

3. Så tar du dig upp ur appträsket

Många förskolor börjar sitt arbete med en digital platta laddad med appar - men sedan då? Hur går vi vidare? Förskolläraren Mikaela Sveijer berättar om resan på sin förskola.

"Hjälp -Vi sitter fast i appträsket..!"


Närma dig elevernas verklighet!

Karin Berg, lärare på Schillerska gymnasiet tipsar, mitt i julhetsen, om att uppdatera sig kring vilken digitalverklighet eleverna lever. Att sätta sig in i hur dagens ungdomar kommunicerar och ta avstamp där gör det lättare att närma eleverna det innehåll som vuxenvärlden tycker är centralt.

Vi brukar ofta på min arbetsplats dela med oss av olika konkreta digitala tips som alla inspirerar, förenklar eller konkretiserar vår undervisning. Ett exempel är Soundtrap, en molntjänst som på de flesta sätt liknar liknar garageband och funkar därför utmärkt till våra elevers Chromebooks. Det har gjort att eleverna ofta gör podcasts av seminarier och litteratursamtal. Ett annat konkret tips jag fick av en kollega för ett tag sen är att du enkelt kan visa olika elevlösningar genom att låta eleverna skriva på varsin bild i en delad presentation i Google. Om vi övar diktanalys, till exempel, och jag delar upp eleverna i låt säga sex grupper, delar jag en presentation med sex bilder där de olika grupperna skriver ner sin analys. Då kan vi på ett tydligt, enkelt och konkret sätt se allas analyser och gemensamt diskutera dem. Enkelt, tydligt och formativt.

För varje dag som går blir det digitala arbetssätten mer och mer självklart. Något som är mindre självklart är att vi håller oss uppdaterade om vilken digital verklighet som våra unga lever i. Vet vi, som lärare vilka sociala medier de använder, hur de fungerar, och vad de gör där? Och behöver vi verkligen kunna det? För mig är elevernas sociala medier en viktig källa för att jag ska få min undervisning att utgå från elevernas verklighet. Om vi ska arbeta med Fröken Julie blir det arbetet mer på riktigt om vi tar avstamp i elevernas verklighet. Och jag förstår deras verklighet bättre om jag förstår hur de använder Tumblr, snapchat, kik för att kommunicera, mm. Jag påstår inte att vi ska hänga där jämt, eller ens använda oss av dessa medier, men det finns en stor vinst i att ägna någon timme i att förstå hur de fungerar.

För faktum är att den tekniska utvecklingen går i ett rasande tempo. Och det är mitt i detta tekniska inferno våra elever befinner sig. Något som de eller vi sällan reflekterar över. Så när jag nu denna veckan ska tipsa digi-bloggens läsare om något blir det att när slutet-av-terminen-hetsen lagt sig och kraften kommit åter ägna några minuter att uppdatera dig i vilka sociala medier som våra elever använder. Och när du ändå är igång, titta på Darja Isaksson i Edit Dirawi, hennes framtidsspaningar behöver varje lärare ta till sig.

Karin Berg är lärare i svenska, religion och medier, samhälle och kommunikation på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hon driver också Skolsmedjan gör podden Skolsverige, skriver krönikor i Skolporten och kanske något mer. Vill du veta mer kan du läsa hennes blogg Fröken Bagares funderingar eller följa henne på Twitter @frokenbagare.

Alla förskolor är digitala

1997 började jag min historia i förskolans värld. Som många andra började jag vikariera som outbildad barnskötare och kom ganska snart på att det var ju kul och barnen verkade gilla mig. Nog om det. Då, i slutet av 90-talet törs jag nog säga att de allra flesta förskolorna precis som "min" var väldigt analoga. Jag tänker göra några jämförelsenedslag för att synliggöra hur digitala vi inom förskolan (och resten av samhället) faktiskt blivit.

FOTOGRAFIER

: Självklart hade vi en kamera. En kamera som laddades med filmrullar. Rullarna samlades ihop i en framkallningspåse och skickades in när den var full. Om vi hade tur blev det framkallat en gång per termin, vilket innebar att vi lagom till terminsavslutningen hade foton på utflykten i augusti.

Nu: Vi har digitala kameror, surfplattor och telefoner som vi kan fotografera med. Har vi tur finns det trådlösa skrivare som vi snabbt kan skicka utskrifter till. Annars finns det digitala fotoramar, bildskärmar, och framförallt sociala medier och särskilt anpassade appar där vi pedagoger direkt kan dela med oss av bilder från verksamheten till barnen och deras familjer.

TELEFONER

Då: Jag minns att vi hade en sladdtelefon som vi när vi var ute ställde i ett öppnat fönster för att höra om det ringde.

Nu: Förskolorna har sladdlösa telefoner och mobiltelefoner/smartphones som klara så mycket mer än att ringa på.

INFORMATION TILL FÖRÄLDRAR

: Här känns det som om vi hamnat på stenåldern. Vi handskrev informationen till föräldrarna, ibland i samma antal som vi hade föräldrar. Hade vi tur kunde vi lämna ett exemplar till en förälder som kopierade på sitt arbete. Vi hade varken dator, skrivare eller kopiator. Informationen gavs muntligt eller via handskrivna anslag på dörren.

Nu: Alla förskolor har datorer, skrivare och kopiatorer. Kommunikationen och informationsflödet sköts till stor del via mail, hemsidor och sociala medier. Många har webbaserade tjänster för dokumentation och utvecklingssamtal.

DIGITALA VERKTYG I VERKSAMHETEN

: Nej ni, jag kan inte komma på något. Kameran ägde vi pedagoger och om vi någon gång skulle titta på film inspelad t ex på ett Lucia-firande så var det någon pedagog som tog med sig tjock-TV och VHS-spelare.

Nu: Här har det skett en enorm utveckling. Förskolorna arbetar med appar, surfplattor och smartphones, dokumentkameror, projektorer, smartboards, datorer, skrivare och mycket annat.

Det här var bra ett fåtal exempel föra att synliggöra hur stor utveckling som skett under de senaste decennierna bara inom förskolan. Att acceptera digitala verktyg och digitalt arbete som en del av verksamheten är en förutsättning att kunna vara pedagog i förskola och skola idag. Digitala verktyg är hjälpmedel som får oss att utveckla och underlätta det pedagogiska arbetet. Som pedagog kan man inte välja bort det digitala, det är en del av vårat uppdrag.

Så om ni där ute på era enheter börjar fundera och prata om det här med digitala verktyg och hur mycket ni redan gör och kan, hur mycket ni har lärt er - så ska ni se att ni blir sugna på att lära er ännu mer och utveckla er själva som pedagoger på vägen. Jag vågar nog säga att alla förskolor är digitala men olika mycket och på olika sätt.


Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare och IT-pilot i Knivsta kommun. Ni hittar henne även på Twitter; @IT_trollet

​Det handlar nästan inte om programmering.

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om vad vi egentligen menar när vi frågar oss om alla elever behöver lära sig programmering.

Föreställ dig en konferens om läs- och skrivkunnighet på temat “Ska alla elever bli läsare och skribenter?” fast egentligen handlar samtalen på konferensen om varför elever behöver lära sig att vara källkritiska, att kommunicera så att de kan göra sig förstådda, förstå grundläggande grammatik och att utveckla ett målande språk - förutom att de då ska lära sig läsa och skriva. Det blir omöjligt stort och lätt vilseledande. Problemet är att det inte handlar om enbart läs- och skrivkunnighet, därför blir frågan “ Ska alla elever bli läsare och skribenter?” lite konstig.

Ändå var jag på just den konferensen för ett tag sedan. Eller egentligen inte. Jag var på Internetdagarna (som Christina Löfving redan har bloggat om) där frågan “Ska alla barn bli programmerare?” ställdes. Problemet är att det inte handlar om programmering. Därför blir även den frågan lite märklig. Här ska jag vara tydlig med att det knappast är Internetstiftelsens fel och de är knappast ensamma om att begå misstaget att prata om programmering och mena något mycket vidare än så. Skolverket fick nyligen i uppdrag att ta fram två nationella IT-strategier för skolan, en för förskolan, fritids och grundskolan och en annan för gymnasiet. Det är för att de ska ”bidra till ökad måluppfyllelse och likvärdighet genom att den strategiska potential som IT har tillvaratas i hela skolväsendet”. En av få detaljer som kommer med uppdraget är att programmering ska in i kursplanen. Fast är det verkligen programmeringen som Skolverket borde fokusera på? Förmodligen lika lite som att Internetstiftelsen menar att vi på allvar borde diskutera om alla barn ska växa upp och välja samma karriär.

Felet som de och många andra begår är att klumpa ihop digital samhällskunskap, datalogiskt tänkande, digitala skapandeprocesser och faktisk programmering i en och samma skolutvecklingsprocess och sedan benämna den programmering. Det funkar faktiskt inte. Om vi ska ha någon systematik i vårt kvalitetsarbete måste vi skilja på saker och ting. Därför gör jag ett försök nu.

Digital samhällskunskap
Förmågan att reflektera över hur individer och samhällen formas, förändras och samverkar är inskriven i läroplanen. Samma förmåga har en växande digital aspekt när en allt större del av livet och samhället är på Internet - en plattform som i växande utsträckning går från att vara ostrukturerat, öppet och användarcentrerat till att vara en marknad för en handfull företag tar allt större plats. Vad innebär det för vår demokrati? Det är frågor som alla elever behöver få fundera över.

Digitalt skapande
Förmågan att kunna skapa, uttrycka och kommunicera med andra verktyg än ord blir även den allt mer en digital förmåga i takt med att människans kulturella konsumtion digitaliseras. Det gör det allt mer relevant att bemästra digitala skapandeprocesser. Konkret handlar digitalt skapande dels om att skapa sådant som konsumeras via skärmar (YouTube-klipp, spel, etc) och dels om att skapa fysiska ting som drivs av kod (robotar, maskiner, etc). Det är allmänbildning på samma sätt som grundläggande bildskapande och vardagliga teknikutvecklingsprocesser är allmänbildning. Självklart ska alla elever få möta och utveckla den.

Faktisk programmering
Att behärska grunderna bakom faktisk programmering är fördelaktigt för elever eftersom det är en förberedelse för att de senare ska kunna gå vidare och lära sig ett riktigt programmeringsspråk såsom Python, Ruby, PHP eller Java.

Datalogiskt tänkande
Att behärska grunderna i programmering är även fördelaktigt eftersom det främjar elevers datalogiska tänkande. Det är ett fint ord som i princip kan översättas till logiskt tänkande, mönsterseende och problemlösningsförmåga. Studier från USA som jämfört barn i femårsåldern som fått lära sig programmera med jämnåriga som inte programmerat visar att den förstnämnda gruppen beskriver processen att borsta tänderna i över 20 steg medan deras kamrater beskriver samma process i tre-fyra steg. Det kan tyckas obetydligt men då ska vi minnas att förmågan att bryta ner problem i mindre segment är en strategi som kommer tillbaka i allt från problemlösning, resonemang, retorik och mycket mer.

Frågan om alla elever behöver lära sig programmering är för smal för att vara relevant. Istället borde vi fråga vad alla elever behöver lära sig för att kunna möta en komplex och okänd framtid. Det är sådana konferenser vi behöver för att täcka in alla dimensionerna som vi egentligen menar. Först då kan vi möta hela komplexiteten i frågan.

QR-koder säger hej på olika språk!

I hallen precis när man kommer in på förskolan.

I hallen precis när man kommer in på förskolan.

Hur kan digitala verktyg hjälpa oss i det flerspråkiga arbetet på förskolan? Mikaela Sveijer tipsar om ett enkelt sätt att arbete med olika språk.

Under vårterminen arbetade vi med ett projekt vi kallade Veckans hej! på den äldsta avdelningen. Vi startade projektet genom att ge alla barnen en "läxa" där de som ville fick fylla i en lapp med ett hej på ett annat språk. Vi valde att ge samma uppgift till hela gruppen för att inte exkludera någon. De allra flesta barn har i sin familj eller i sin närhet någon som talar ett annat språk än svenska, om inte annat så kanske de varit i ett annat land? Vi fick in massor!

Varje språk och flagga fick en vecka där vi försökte använda det språket när vi hälsade på varandra, vi pratade om det landet och vi sjöng en hejsång varje dag. Dokumentationerna med språk och flagga satt synligt i hallen. För att göra de här dokumentationerna lite mer användbara så spelade vi in en ljudfil till varje språk som vi sedan skapade en QR-kod av. Så nu när vi skannar koden så hör vi hej på respektive språk.

En QR-kod är ju en länk till digital information (QR står för Quick Response) och man behöver en "vanlig" länk för att kunna skapa din QR-kod. Det finns appar som fungerar mer eller mindre bra för att kunna spara och skapa länkar till just ljudfiler, jag tänker på CroakIT och Fotobabble som exempel. I min kommun använder alla samma molnbaserade tjänst där vi sparar dokument, ljudfiler och bilder som vi kan länka till och på så sätt blir arbetet med QR-koder mycket enklare. Vi är precis klara med årets julkalendrar där varje lucka är en kod som gömmer ett uppdrag eller annat bus.


Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare och IT-pilot i Knivsta kommun. Ni hittar henne även på Twitter; @IT_trollet.

​Ska alla barn bli programmerare?

Tecknaren Linda Svanberg sammanfattade dagen i bild.

Tecknaren Linda Svanberg sammanfattade dagen i bild.

Christina Löfving gästbloggar i Digibloggen från Internetdagarna, där hon själv också var en av talarna. Christina är lärare med stort intresse för IT, hon har tagit emot flera priser för sitt arbete med IT i skolan, skrivit en bok, flera artiklar och mycket mer.

Alldeles nyligen gick Internetdagarna 2015 av stapeln i Stockholm. Jag var en av talarna och har blivit ombedd att rapportera kort från konferensen. Here we go.

Ska alla barn bli programmerare? Den frågan stod som rubrik för några av föreläsningarna under nämnda konferens. Säkert provocerade rubriken någon och det var antagligen meningen. För inte kommer väl alla att arbeta med just programmering, så som vi tänker att en programmerare arbetar idag. Men en sak vet vi, om skolan ska spegla sin samtid och skapa förståelse för den, då kan vi inte blunda för att lära om hur samhället fungerar. Och där är programmering en viktig pusselbit.

I min presentation tog jag upp hur välkommet det är att hackerklubbar och dylika initiativ finns. Tänk att det finns mer än ishockey, bastuba och dans att välja mellan! Samtidigt funderar jag över vad som händer om vi lämnar över kunskapen om programmering, eller för den delen datalogiskt tänkande, till dessa initiativ. Vad händer med de barn som inte har ekonomisk möjlighet att delta eller ens viljan att komma dit? Här menar jag att skolan måste ta sitt ansvar. Med mina glasögon läser jag att läroplanen stöder det. Samtidigt vet jag att vi läser läroplanen på olika sätt utifrån vilka glasögon vi bär.

Men hur gör man som lärare för att komma igång med programmering? Själv gick jag förra sommaren Måns Jonassons webbkurs Barnhack på www.iis.se och lärde mig programmeringsverktyget Scratch. Sedan följde en tid av implementering av programmering i min trea. Jag lärde mig oerhört mycket om vad som fungerade och vad som inte gjorde det. De erfarenheterna ligger till grund för den lärarhandledning som precis har kommit ut för åk. 1-6 och som jag skrev i samarbete med Internetstiftelsen i Sverige. Du hittar den här: https://www.webbstjarnan.se/hur-gor-man-webb/ladda...

Gemensamt för oss alla talare under rubriken Ska alla barn bli programmerare var att vi tryckte på jämlikhet, demokrati, ansvar och medvetenhet. Det är bland annat för att utveckla det som programmering i skolan behövs. Ett sätt att vara en del av och förstå sin samtid.

De talare jag hann lyssna på var Malin Franzén som arbetar med yngre elever och bland annat har kopplat programmering till bildämnet. Följ hennes blogg på www.mariasbildtorg.se. Mikael Tylmad pratade om webbtjänsten www.profyma.se som han har varit med att ta fram. Agneta Hedenström pratade om sitt arbete som rektor och som en av grundarna av makerspace i Luleå. Katarina Lycken Rüter, undervisningsråd på Skolverket, pratade om Skolverkets nya it-strategiuppdrag kopplat till programmering. Kristina Alexanderson, chef för Internet i skolan, tryckte särskilt på vikten av att lära sig ansvar – att förstå hur vi påverkas och kan påverka genom programmering.

Här går det att se alla presentationer i efterhand: https://internetdagarna.se/program/ska-alla-barn-b.... Gör gärna det och fundera på hur kunskaper om programmering kommer att påverka dig och dina elever. Kanske kan det bli ett samtalsämne på skolans nästkommande pedagogiska möte.

Följ Christina Löfving på twitter: @itmamman
Här hittar du Christina Löfvings egna blogg.


Tekniken är oslagbar när det kommer till kunskapsgestaltning!

​Karin Berg, gymnasielärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg, funderar över vilka områden vi bör stärka i skolans digitaliseringsprocess. Om digitala läromedel och kunskapsgestaltning och digital kompetens.

Jag sitter på vårt skolområdes gemensamma IKT-möte. Ett möte där skolorna i området ska dela med sig av hur det går för den egna skolans digitala utveckling. Se efter gemensamma behov och sätta upp gemensamma mål. Denna gång funderar vi över nästa års mål något som är svårt, då de ska vara övergripande men ändå passa våra tre väldigt olika skolor.

En punkt vi ofta återkommer till är digitala läromedel. Vi behöver levla upp här. Öka antalet och fördjupa vår kunskap i vad marknaden har att erbjuda. Rektorerna pratar om att de vill köpa digitala licenser istället för läroböcker. IT-avdelningen beskriver det stora kostsamma arbetet när varje elev ska ha sin egen licens för varje läromedel i jämförelse med ett antal läroböcker som eleverna lånar av skolan varje år.

Själv får jag svårt att hänga med. Bör vi ha som mål att öka beståndet av digitala läromedel? Har jag sett ett digitalt läromedel som gör att jag tycker det är värt att släppa läroboken i mina ämnen svenska och religion? Ett läromedel som är så mycket bättre att det blir ekonomiskt försvarbart? Är det ens eftersträvansvärt att låsa in sig i ett läromedel? Det fina med digitaliseringen av är ju kollaborationen, möjligheten att göra saker på riktigt, och att kunna dela med sig av sin kunskap till andra. Ett läromedel låser ju ofta de möjligheterna eftersom det uppstår upphovsrättsliga frågor. Och tillverkaren måste ju tjäna pengar. Till slut blir bara det digitala läromedlet en dyr ersättning för den vanliga läroboken och den huvudsakliga vinsten blir att eleverna inte behöver bära böckerna, eftersom de har tillgång till alla via datorn. Frågan jag ställer mig blir då om inte vi efterfrågar ett ökat användande av digitala läromedel bara för att ett ökat sådant bestånd är lätt att mäta. Har vi ökat andelen digitala läromedel är vi mer digitaliserade. Men är det så enkelt?

I Danmark har staten gått in och subventionerar digitala läromedel vilket har gjort att användandet av sådana ökats och läromedelsföretagen har därför kunnat utveckla sina produkter. Det finns en stor lobbygrupp som vill göra samma sak även i Sverige för att skynda på skolans digitaliseringsprocess. För mig är det inte självklart. Är det subventionerade digitala läromedel skolorna behöver eller är det ökad kunskap om digitala lärprocesser och digital kompetens? Vet vi att användandet av digitala läromedel ökar elevernas kunskaper och stärker den digitala kompetensen och får skolorna moderniserade? Eller blir det mest en konkret enkelt svar på en ganska svår fråga. Den tekniska utvecklingen går ju så fort att vi inte har en aning om vad som händer imorgon. Det finns säkert bra läromedel digitalt men det kan inte vara ett självklart mål att öka det beståndet. Så enkelt är det inte.

Det är då min kollega Daniel Viklund på Angereds gymnasiet sätter ord på det jag far efter. Om vi tittar på de nyckelkompetenser som vi satt upp som viktiga kompetenser för att möta en komplex och okänd framtid för våra elever handlar det mycket om att eleverna ska bli duktiga och självständiga i att lära sig nya saker. Förstå kunskapssamband, förstå hur de tar till sig kunskap, bli kreativa i sina lösningar och kunna kommunicera det de lärt sig. Det är här som digitaliseringen ger oss helt nya möjligheter och är helt oslagbar. Med hjälp av olika digitala verktyg kan eleverna gestalta sin nyvunna kunskap på ett helt annat sätt än tidigare. Det finns fantastiska verktig för mindmaps där eleverna kan reda ut sina anteckningar och sina tankar och få hjälp med att sortera komplexa samband. De kan klistra in filmklipp och länkar och sammanfoga olika nya tankar till ett helt nytt kunskapskluster. De kan sedan med hjälp av dessa sammanfoga olika kunskapsområden och få hjälp att sortera det som är svårt. Rätt använt, ett ovärderligt verktyg för att skapa ett självständigt lärande. Framförallt i gymnsieskolan då kunskapsmassan ofta är stor och komplex.

De kan på ett helt nytt sätt få möjlighet att träna på kommunikation och träna på att kommunicera sin kunskap via både film och ljud och på så vis fördjupa sin kunskap. Gör de en podd av sitt litteratursamtal måste de lyssna på sina egna och kamraternas tankar och bearbeta sin kunskap i flera led och på fler nivåer än vad de tidigare kunde göra. Först de egna förberedelserna sedan manusstadiet vidare till inspelningen som leder vidare till att förtydliga samtalet vid klippbordet, för att slutligen ta del av klassens olika samtal. Tidigare förberedde man sin eget samtal sen deltog man. Och faktum är att denna fördjupning kostar ingenting, gör eleverna aktiva och självständiga i sitt lärande och sparar väldigt mycket undervisningstid, då eleverna tidigare var tvungna att vänta på sin tur innan samtalen kunde hållas, då jag som lärare inte kunde hålla samtal med alla samtidigt.

De kan gemensamt skapa wikis som gestaltar vad de kan. De kan göra grupparbeten där de faktiskt arbetar gemensamt och inte parallellt. Listan på hur digitaliseringen ökat möjligheten för eleverna att klargöra och gestalta sin kunskap kan göras hur lång som helst och det är ju här vi borde utveckla skolans digitalisering.

För är det inte att synliggöra lärandet som är nyckeln till ökat lärande? Är det inte när eleverna ser vad de kan, kan bedöma kvalitet och förstå och tydliggöra komplexa kunskapssamband som vi kommit ett steg närmre målet självständigt lärande och innovativt kreativt tänkande? Det handlar inte om att paketera om samma information i digtal design. Det handlar om att använda de digitala verktygen så att de stärker elevernas lärande och då borde målet inte vara öka andelen digitala läromedel utan att öka skolornas digitala kompetens så att de förstår att använda de digitala verktygen som de kunskapsförstärkare de kan vara.

Karin Berg är lärare i svenska, religion och medier, samhälle och kommunikation på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hon driver också Skolsmedjan gör podden Skolsverige, skriver krönikor i Skolporten och kanske något mer. Vill du veta mer kan du läsa hennes blogg Fröken Bagares funderingar eller följa henne på Twitter @frokenbagare.

FaceQ - Ett digitalt verktyg hämtat ur elevers vardag

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, tipsar om ett digitalt verktyg hämtat ur elevers digitala vardag som funkar bra för att skapa självporträtt eller fiktiva karaktärer.

Det här med digitala verktyg. Det blir ju lite vad vi gör av dem. Lyckligtvis kan en app inte leverera min pedagogiska tanke. Den står jag för. Med det i ryggen försöker jag utmana mig själv att hitta pedagogiskt värde i de verktyg som eleverna använder på sin fritid. Jag går inte över eld för att få in dem i mitt klassrum, men gillar att leta efter nya och lärorika vinklar på saker de redan gör.

Ett sådant exempel kan hittas i FaceQ, en mobilapp vars enda syfte är att skapa avatarer. Alltså digitala represenationer av en själv eller andra. Den är gratis och finns för iOS och Android. Jag brukar göra en poäng av att ladda ner den till skolans iPads men att också låta elever använda sin egen mobil om de hellre vill det. Då bjuder jag in mobilerna utan att ställa krav på att alla mina mellanstadieelever ska ha en smartphone. Hittills har jag hittat två möjliga användningsområden.

Självporträtt
Det finns en rad olika användningsområden för självporträtt, pedagogiska och rent praktiska. Jag har använt bilderna som ett sätt att markera elevernas placeringar. Jag har använt dem som ett sätt att lotta talarordningar. Eller arbetsgrupper. Eller städuppgifter. Eller vad som helst annars helt enkelt. Det är den praktiska aspekten. Den pedagogiska handlar om rätt att få definiera sig själv. De här små bilderna blir, på grund av enkelheten att skapa dem, små fönster till hur mina elever uppfattar sig själv. Vissa saker visste jag redan. Andra är för mig nyheter. Jag minns första gången jag lät eleverna göra egna självporträtt i FaceQ. Den dagen insåg jag att en elev jag arbetat med i fem års tid har klarblåa ögon. Det är lite pinsamt, men jag hade aldrig lagt märke till det förut. Samma dag gjorde jag flera nya insikter som sedan dess har omformat min bild av mina elever.

I evigheter har vi som arbetar med yngre elever låtit elever rita självporträtt, med resultatet att vissa presterar alster som de är väldigt nöjda med medans andra skäms över bristande bildförmågor och får en negativ erfarenhet. Det är vårt ansvar att designa bort den typen av misslyckanden ur vår undervisning.

Skärmavbild 2015-11-21 kl. 11.28.18.png

Fiktiva karaktärer
En hel del av de förmågor och kunskapskrav som LGR 11 har introducerat är kopplade till exempelvis resonemang om orsaker och konsekvenser av olika fenomen. Det kan vara hållbar utveckling, miljö, hälsa, ojämlika levnadsvillkor eller något annat. Om man behöver konkretisera för att ge en elevnära kontext så lämpar sig FaceQ väl för att skapa fingerade karaktärer som man själv sätter i rätt kontext. Det gör det lite lättare att introducera komplexa världsfrågor i vetgiriga elevers värld.

"Hjälp -Vi sitter fast i appträsket..!"

Många förskolor börjar sitt arbete med en digital platta laddad med appar - men sedan då? Hur går vi vidare? Mikaela Sveijer berättar om resan på sin förskola.

I ett av mina tidigare inlägg skrev jag om dilemmat att få all intresserade och komma igång med arbetet med digitala verktyg. När vi kommit förbi det, att vi gemensamt på arbetsplatsen är intresserade och nyfikna på det här med att arbeta digitalt i förskolan så börjar vi ju ofta med syftet, varför? Varför vill vi arbeta med digitala verktyg? Kan det digitala arbetet få oss att jobba mot målen i läroplanen, i så fall på vilket sätt?

Varför digitala verktyg?

Syften kan vi nog ganska snabbt rabbla massor av utifrån läroplaner och vilka behov som finns i barngruppen. Sedan börjar vi fundera på hur. Där kan det bli lite klurigt. Vi surfar runt på bloggar på förskolor som kommit långt, kanske att vi besöker sett-mässan och faller som furor kring all fantastisk teknik som finns. Vi drömmer oss bort i tekniken och tror att det inte går om vi inte har en interaktiv skrivtavla eller annat dyrt och flådigt. Jag har varit där i mina tankar. Tänkt att ”om vi bara kunde få köpa...” MEN - skapa behovet och börja arbetet innan ni skaffar tekniken. Man klarar sig otroligt långt på en platta som går att koppla ihop med en projektor. Är det dessutom en projektor som har inbyggda högtalare så räcker det med de två verktygen.

Men någonstans tror jag att de allra flesta börjar med appar. Och ännu flera appar... Till sist drunknar vi nästan i app-träsket! Och visst, apparna är ju det som skapar innehållet på plattorna och det finns otroligt många bra att arbeta med. Men vi måste gå tillbaka och titta på syftet med apparna och hur vi kan arbeta med dem. Vilka mål skulle vi arbeta mot och HUR kan det digitala hjälpa oss dit?

Hur vi tog oss ur app-träsket.

När jag började arbeta med plattorna i barngrupp så var vi noga med att välja tydliga pedagogiska appar som skulle stödja lärandet inom t ex matematik eller språk. Men då var det enskilt arbete för ett barn, oftast med lurar så barnen skulle kunna koncentrera sig på appen (och inte störa övriga gruppen). Timern ställdes och det blev en kölista för vems tur det var sedan. Att det här funkade dåligt kände vi ganska snabbt, barnen stressade igenom plattan för att hinna med så många appar som möjligt. Vi funderade och ändrade planen. Nu fick de välja en app, helst i par och arbeta med den appen tills de var färdiga. Resultatet blev lite bättre. Vi som pedagoger kunde ha en mer aktiv roll och stötta barnen. De fick träna samarbete och turtagning och hetsen att få jobba med plattan blev inte lika stor.

Men det var först när vi kopplade ihop vår platta med en projektor som vi riktigt kände att vi var på rätt spår. Till en början projicerade vi t ex E-böcker vi lånat, vi spelade memory i större grupper och arbetade även med en del problemlösnings-appar tillsammans. Att arbeta med plattan var fortfarande populärt och barnen samlades runt den, men vi kände oss relativt nöjda - vi hade kommit ur appträsket och upp på ny mark.

Att låta det digitala ta plats.

På planeringsdagen i början av terminen fick personalen på alla kommunala förskolor lyssna på en föreläsning som hette Digitala småbarn (Marcus Bergenord och Maria Fabien) och den gav nya tankar om hur vi kunde skapa digitala lärmiljöer på förskolan. Vi åkte därifrån allihop med en inspirerande känsla i kroppen, det här vill vi prova! Vi började använda appar som skapade projiceringar och musik, eller klipp från Youtube med avslappnande musik och lugnande bilder. Effekten lät inte vänta på sig. Miljön inne på avdelningen blev lugn och barngruppen likaså.

Vi har även använt projicering för att skapa stämning vid t ex högläsning eller rollek. Vid ett tillfälle valde en grupp barn att leka riddarlek. För att skapa en ny dimension till leken projicerade vi upp en bild på en medeltida by samtidigt som vi spelade lugn medeltida musik på låg volym i bakgrunden. Det här blev startskottet på en lång lekstund som efter en stund bytte karaktär då barnen plockade fram konstruktionsmaterial för att bygga bron som visades på väggen. När det blev dags för samling valde vi att ha kvar projiceringen och musiken när vi läste en bok om riddare. De här gångerna myser jag lite extra som pedagog och är så glad att vi valt att arbeta digitalt!

Allt nytt är ju en omställning för både barn och pedagoger, och det som i början gör att barnens flockas som flugor kring en sockerbit blir efter ett tag ett lika naturligt inslag i lärmiljöerna som möbler och lekmaterial. Idag har vi projektorn igång nästan hela tiden när vi är inomhus och plattan som är inkopplad är nästan inte ett dugg intressant. Alla avdelningar arbetar på samma sätt, oavsett ålder på barnen. Men snart är vi redo för nästa steg. Det är beställt teknik som gör att vi kommer att kunna projicera trådlöst och det hör skapar helt nya förutsättningar. Vi kommer kunna fortsätta använda projektorn som vi gör idag, men även på helt nya sätt.

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare och IT-pilot i Knivsta kommun. Ni hittar henne även på Twitter;@IT_trollet .

Partille Stories - digitala berättelser som förenar för engagemang

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, berättar om hur han och några partillekollegor driver Partille Stories, ett läs- och skrivprojekt som förenar kommunens alla elever och varför det blir en skoluppgift som ingen annan.

Skarven mellan oktober och november. Vecka 44. Hösten. Det är den tiden på året när det börjar kännas att sommarlovet ligger någonstan 400-500 arbetstimmar bakom oss. Det är också den tiden på året när jag får ansvaret och förmånen att lägga min hand vid Partille Stories, en sorts novelltävling som från början var ett spontant fantasifoster ihop med några Partille-kollegor på Twitter och som idag är ett miljonprojekt som på vägen har engagerat författare, illustratörer, filmskapare, retoriker, lärare och inte minst: tusentals elever på alla skolor i Partille. Enkelt förklarat är Partille Stories ett läs- och skrivprojekt för alla elever i vår kommun. Från förskoleklass till gymnasiet. Kommunal såväl som fristående.

Varje år har vi ett tema. Förra året körde vi på fantasy. I år är det dagböcker som gäller. Det går till så att varje deltagande klass anmäler sig och får då möjlighet att boka en författare som inspiration tack vare anslag från Skapande Skola. Därefter skriver eleverna så tangentborden på deras en-till-en-datorer glöder. Det blir en del av den ordinarie undervisningen inom ämnet svenska. Varje klass får inom sig rösta fram en finalist som anonymt läggs ut på vår hemsida. Därifrån kan alla elever i Partille ta del av dem. Dessutom kan farmor på Gotland, kusinerna i Blekinge, lagkamraterna i Sävehof, grannarna på gatan och alla andra vara med och både läsa och rösta fram sin favorit.

Att Internet är tillgängligt för alla är knappast en nyhet, men här finns en skillnad: Partille Stories är ett projekt som engagerar fler än de närmast berörda. För några år sedan hamnade vi i en situation där ett misstänkt fusk rapporterades. Det var nämligen så att en driftig grupp elever kommit på idén att efter skolan ta bussen till det lokala köpcentret och utanför ICA visa sitt bidrag för förbipasserande med en uppmaning om att rösta på just dem. Kanske lite fuskigt med tanke på att omröstningen är tänkt att vara anonym. Men ändå. Tänk efter en stund. Plötsligt har vi elever som är så stolta över sitt skolarbete att de på sin fritid ställer sig utanför ICA för att dela det med andra. Det är rätt himla coolt ändå. Många andra delar sina favoriter i sociala medier, mejlar till släktingar, visar det för lagkamrater och så vidare. Även det är tecken på ett skolarbete som engagerar. Jag inbillar mig att föräldrar tar med sig sina barns finalistbidrag till jobbet för att visa kollegorna och kanske be om deras support. Snacka om ett värt avbrott från alla de obligatoriska köp-en-salami-och-sponsra-vår-klassresa-listorna som brukar dyka upp med jämna mellanrum.

För att öka den nationella spridningen jobbar vi sedan några år tillbaka även med hemlig expertgrupper precis som Melodifestivalen. Vi har en för varje åldersgrupp. Det är en utvald elevgrupp någonstans i Sverige, från Ystad till Boden, som lägger extra mycket tid på att noggrant läsa varje finalist i sin åldersgrupp. Deras röster läggs ihop med de allmänna rösterna. Till sist utses en vinnare i varje kategori som vinner ett särskilt exklusivt lärtillfälle för hela sin klass. Något år har priset varit att filmatisera sin deckare i samarbete med filmindustrin i Trollhättan. Ett annat år har priset varit ett lajv-kollektiv som gör verklighet av vinnarens fantasy-berättelse. I år är Sören Olsson, Anders Jacobsson och Morgan Alling rekryterade som förstapris. Som en del av tillkännagivandet spelar vi in filmer i samarbete med expertjuryn som spelas upp i den vinnande klassen. Upplevelsen att ens skolarbete har en livs levande målgrupp i en annan ända av Sverige som inte bara kan ditt namn utan också kan motivera varför din berättelse är av mästarklass. Frågan är om inte den känslan överbryggar alla tänkbara förstapris egentligen.

Vinnaren i år 1-3

Vinnaren i år 7-9

Hela projektet är ett arbete som numera pågår från maj till februari i mer eller mindre intensiva perioder. Just den här veckan är min allra tydligaste arbetstopp. Årets finalister droppar in i min inbox och ska bearbetas innan omröstningen öppnar om en dryg vecka. Jag går manuellt igenom varje bidrag för att avkoda namn och klass. Det är ett manuellt arbete som egentligen skulle kunna vara rätt monotont om det inte vore för möjligheten att läsa alla finalister. Varje berättelse bär spår av en skrivprocess som har fått ta tid. Jag inbillar mig att det är det allra bästa som de här eleverna kan prestera. Hittills.

Efter ett par år med Partille Stories har vi rätt bra koll på drivkrafterna hos eleverna. Potentialen att få tusentals läsare är nervkittlande. Epitetet “bäst i Partille på att skriva” är ett hedersmärke.

Om ett par dagar öppnar omröstningen. På vår hemsida kan du läsa alla finalister och lägga din röst. I december annonseras vinnaren. Kvar finns efter det en databas med goda exempel som är skrivna av jämnåriga elever och som kan fungera som inspiration nästa gång dina elever ska få träna sig på att skriva. Eller så gluttar ni på nästa ålderskategori och imponeras över hur mycket mer dina elever kommer lära sig när de blir äldre.

Bland årets skörd finns berättelser om taco-tisdag hos polaren Åke, hur du med en vit lögn kan slippa handbollsmatchen till förmån för halloweenfest, en evighetslängtan till födelsedagen, känslan att för en gångs skull inte vinna en orienteringstävling, det jobbiga med att byta skola, gamla kompisar som kommer och hälsar på, zombies som hotar att förgöra mänskligheten, en förälder som slår, en bortkastade äppelskrutt som växer sig till ett träd och mycket mer. God läsning!