Lärarförbundet
Bli medlem

Digitala småbarn?

Mikaela Sveijer skriver om hur hon påbörjar arbetet med digitala verktyg på sin nya arbetsplats.

I höstas blev jag erbjuden ett nytt jobb. Att byta arbetsplats är det bästa sättet att utmana sig själv, att kliva ut ur sin bekvämlighetszon och tänka om. För mig innebär det bland annat att byta arbetet i storbarnsgrupp till småbarnsgrupp men framför allt så skulle jag få börja om med arbetet kring digitala verktyg. Inte bara för att barngruppen skulle ha en snittålder på 2 år, utan för att på min nya arbetsplats hade inte det digitala arbetet tagit lika stor plats och inte alls på det sätt jag varit van vid.

Jag har under det senaste året flera gånger fått höra att ”det är så lätt att arbeta digitalt för dig, du jobbar ju med stora barn”, så jag var så peppad på utmaningen med små barn. I mina tidigare inlägg så har ni säkert märkt att jag tycker om att skapa kollektiva upplevelser och kollektivt lärande med hjälp av digitala verktyg. Att låta barnen arbeta "en till en" med en platta försöker jag undvika. Dagens barn är digitala genier, de är väl bekanta med smartphones och plattor av olika slag. De vet hur man väljer och öppnar appar och är oftast snabbare än oss vuxna i att komma på hur apparna fungerar. Därför vill jag i förskolan erbjuda något annat, vi ska ju trots allt vara ett komplement till hemmen och det som erbjuds där.

Jag märkte ju ganska snart att barnen inte var jättevana med att plattan var en daglig företeelse i gruppen. De samlades som getingar kring ett saftglas och ville titta, och självklart får de titta. Vi valde att ta mycket bilder på barnen för att de skulle bli vana med att den oftast är med. På eftermiddagarna har vi en reflektionssamling där vi visar ett bildspel med dagens foton samtidigt som barnen får prata om vad de ser på bilderna och om de minns vad vi gjorde. Det är fantastiskt roligt att se de små barnen reagera och reflektera över bilderna från dagen, vad de ser och vad de minns. Alla har inte ett språkligt kommit dit att vi förstår varandra, men i deras ansikts- och kroppsuttryck så ser man massor. Vi låter bildspelet rulla flera varv, och varje gång ser barnen nya saker. Tack Apple för bildspelsfunktionen direkt i kamerarullen, reflektionsstunden går snabbt och förbereda.

Vi försöker även att koppla in plattan under dagen, allt för att de ska få uppleva plattan på olika sätt. En förmiddag plockade jag fram papper och pennor samtidigt som jag via plattan delade en rit-app på bildskärmen. Barnen närmade sig nyfiket och provade sig fram. De övade turtagning helt på egen hand, det blev ingen kamp om skärmen. Barnen rörde sig mellan bordet och plattan och pratade mycket om olika färger. Vi har både via bildskärmen och ibland bara ändå, i mitt knä eller på mattan, öppnat appen Trope – en app som tillåter flera fingrar samtidigt, alla räknas och ger resultat på skärmen.

Varför ska man då introducera plattor redan på en småbarnsavdelning? Jag anser att digitala verktyg och digitalt arbete ska finnas på varje förskola, varje avdelning oavsett ålder på barnen. Vi lever i en digital värld där alla barn har rätt till att lära sig hantera och utforska tekniken och allt vad det innebär och självklart ska det börja redan på småbarnsavdelningarna.

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare på Kids2Home i Uppsala. Ni hittar henne även på Twitter; @IT_trollet

En liten lapp - som gör skillnad!

Sedan drygt tre år tillbaka bär jag veckans förmåga i en liten plastficka runt halsen. Förmågan lyfts fram och synliggörs och sedan arbetar vi tillsammans med förståelsen - ett gemensamt språk. Nästa steg är utveckling inom olika kunskapsområden och bedömning.

Veckans förmåga är Att kunna söka, samla och sortera information från olika källor. I kunskapskraven i svenska för åk 6 kan vi läsa att:

"Eleven kan söka, välja ut och sammanställa information från ett avgränsat urval av källor och för då enkla resonemang om informationens användbarhet. Sammanställningarna innehåller enkla beskrivningar, egna formuleringar och viss användning av ämnesspecifika ord och begrepp”. /skolverket.se

Genom att lyfta upp små små pusselbitar ur läroplanen skapar jag förutsättningar för att eleven ska förstå vad vi arbetar med och vad vi ska öva på - och hur.

När vi hade genomgång på måndag morgon fastnade vi först i diskussioner om vad en källa är? Är det en plats där det sprutar vatten eller är det ex. en faktabok? Därefter diskuterade vi begreppet söka, vad gör man när man söker? Och samla, vad betyder det? Och till slut sortera. Varför måste man göra det? En elev tyckte att det lät som om vi pratade om ekorrar.

Jag valde ämnet ISBJÖRN som vi "googlade" tillsammans. Det var inte helt enkelt att urskilja vilken information som var relevant. Men till slut valde vi ut tre källor med beskrivande texter om isbjörnen och som vi uppfattade som seriösa. Intressant fakta från dessa tre källor samlades och sorterades i ett dokument med rubrik, text, källa och länkadress. Därefter fick eleverna välja ett eget ämne.

Under veckan har jag tagit del av elevernas reflektioner kring veckans förmåga:

- Men, så här borde vi ju göra på so'n när vi ska läsa om Vikingatiden.

- Hur vet man om innehållet på en sida är seriöst?

- Den här förmågan borde vi ha hela tiden. Ha kvar den i din plastficka.

- Om jag skriver en egen text, är jag en källa då?

- Nu har vi jobbat med veckans förmåga på No'n. Men det var svårare att hitta information om orkaner än om isbjörnar.

- Jag har inget nätverk på min iPad så jag har lånat en bok. Måste jag skriva av texten från boken nu?

- Min pappa är metrolog. Kan jag Skype'a med honom om han är en källa då

- Jag har sökt samlat och sorterat information om Dolly Style. Vill du se?


Om vi börjar i rätt ände så är jag helt säker på att digital teknik både stöttar och utvecklar elevernas lärande - och mitt lärande. Ibland lånar jag ut mitt halsband till en elev som kommit på något smart och vill dela med sig av det till klassen.


Läs mer om arbetet med förmågorna på vår årskursblogg LevaLära eller på thebig6.se

Lotta Bohlin undervisar i svenska och engelska i åk 4 på Årstaskolan i Stockholm. Twitter: @lottabo

​IT-strategier för skolan

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om en workshop för att ta fram input till Skolverkets arbete med att ta fram IT-strategier för skolan.

Trippel Helix är ett projekt som drivs av intresseorganisationen Swedsoft med stöd av Vinnova. Målet är att komma med input till Skolverket som just nu arbetar med att ta fram två stycken IT-strategier för skolväsend. Den ena kommer gälla för förskoleklassen, fritidshemmet och grundskolan medan den andra kommer gälla för gymnasiet och vuxenutbildningen. Uppdraget, som kommer från regeringen, ska redovisas i juni i år. Så det är snabba puckar och mycket som ska göras innan dess. En del av

Trippel Helix är en serie workshopar där representanter från akademin, industrin och skolan kommer samman för att ge input till Skolverkets undervisningsråd. En av de konferenserna arrangerades nyligen i Göteborg och då fick jag möjlighet att delta som representant för skolan. Skolans digitalisering definierar Trippel Helix som en sammansättning av fyra delar:

  1. Infrastrukturen, alltså tillgången till teknik
  2. Innehållet i undervisningen för att möta nutida och framtida behov på arbetsmarknaden
  3. Digitalisering av skolans undervisning och pedagogik
  4. Digitalisering av skolans stödsystem

Utifrån den uppdelningen var fokus för den här konferensen punkt B och C,

För att kunna bidra på bästa sätt började dagen med att vi i mindre tvärgrupper fick bearbeta tre definitioner av begrepp som är relevanta för skolans digitalisering: digital kompetens, programmering och datalogiskt tänkande. Det är tre mer eller mindre vedertagna begrepp som ofta används men som är svårare än man kanske kan tro att definiera. Särskilt om man också ska försöka komma fram till hur de hänger ihop med varandra. Det sista, datalogiskt tänkande, har jag extra svårt för. Kanske är det för att det är det begrepp som används minst? Eller så är det för att jag inte riktigt förstår vad det går ut på? Hur som helst pendlar jag mellan att se att det kanske kan fylla en funktion i våra samtal så är jag allergisk mot nya begrepp för sakens skull. Det blir lätt den nya modeordet likt “omdefiniera” eller “big five” - mer mumbo jumbo än något som vilar på vetenskaplig grund.

Eftersom det i Skolverkets uppdrag ligger att vid behov göra förändringar av läroplanen och kursplanerna så ägnades resten av dagen åt att tillsammans försöka komma fram till vilka förändringar som behöver göras. Inför det arbetet fick vi ett par korta föreläsningar av olika personer. Bland annat talade Malin Frykman som är rektor vid Munkegärdesskolan. Hon talade om behovet av medie- och informationskompetens som kärnan i yttrandefrihet och att skolans demokratiuppdrag tillsammans med skolans läroplan som skiss för vårt framtida samhällsklimat är tunga skäl för att bredda vad som ska in. Det sista har jag sedan dess burit med mig. Att läroplanen är en skiss för vilket samhälle vi i framtiden vill ha.

Efter Malin Frykman talade Karl Alfredsson som är utvecklingschef vid Lin Education. “Det kommer inte spela någon roll om det skrivs in i någon sidodel av läroplan om inte lärarna själva utvecklar hur man lär sig i en digital tidsålder” provocerade Alfredsson. Det stämmer så klart. Vidare fortsatte Karl med att be eventuella projektledare i rummet berätta hur många projekt de leder samtidigt. Någon kvinna ropar ut att hon aldrig har mer än ett i taget. Då kontrade Karl med att jämföra med en fjortonåring som i praktiken driftar 16 parallella projekt med olika deadlines, olika personer och olika områden. Knappast en ideal arbetssituation. Det var en ingång i hans poäng om att vi måste passa på att reboota läroplanen och se kritiskt på våra praktiker. “Om vi skulle börja om idag, vilka ämnen skulle vara egna ämnen då?” Stora frågor som kanske inte går att besvara på rak arm, men som ändå är värdefulla inför ett arbete att se över läroplanen. Efter det delades vi in samma tvärgrupper för att hitta vilka områden som eventuellt behöver utvecklas.

Då är Skolverkets undervisningsråd ganska tydliga med att de hittills i sitt arbete inte sett någon orsak att ändra på några kunskapskrav. (“De är helt enkelt för konkreta.”) Istället kollar man på att försöka skriva fram det digitala i olika kursplaners syftesbeskrivningar och centrala innehållet. Även i kaptiel 1 och 2 av läroplanen verkar det vara ganska lätt att skriva fram det digitala. I grunden präglas arbetet av EUs 8 nyckelkompentenser och den som handlar om digital kompetens.

Digital kompetens innefattar säker och kritisk användning av informationssamhällets teknik samt grundläggande färdigheter i informations- och kommunikationsteknik (IKT)”

Slutmålet med EUs nyckelkompetenser och de nationella IT-strategierna är likvärdighet och högre måluppfyllelse. Det kräver en förändring i klassrummet och i undervisningen som samtidigt ger utrymme för lärares professionalitet. IT-strategier för skolan och en läroplan som är tydligare med det digitala är ett bra första steg, men de verkliga resultaten kommer inte synas förrän vi tar ansvar för digitaliseringen i våra klassrum.

Bästa sidan med app-tips!

Mikaela Sveijer tipsar om vart du hittar tips om bra appar för arbetet med barn i förskolan.

Ofta får jag frågan om vilka appar som är bra och vilka appar jag tycker man ska ha på sin platta. Det är ju en svår fråga att svara på eftersom utbudet är så enormt och vad jag tycker är bra kanske inte alls är vad de vill ha. Alla tycker vi olika om vad som är bra och vilket syfte vi har med just den appen.

Jag brukar därför tipsa alla om att gå in på PappasAppar, där finns apparna recenserade, kategoriserade och sorterade utfirån ålder, ämne och plattform. Syftet med sidan är att vägleda vuxna till de bästa apparna för barn. Apparna är testade och recenserade av redaktionen innan de läggs ut på hemsidan. Apparna är även fria från tredjepartsreklam och utan in-app purschases. De tipsar även regelbundet om appar som i vanliga fall kostar pengar men som tillfälligt blir prissänkta.

Pappas appar finns även på bl a Twitter, Instagram och Facebook.

Tips 2: För er som arbetar i skolan finns en "systersida" som heter Skolappar som kopplar apparnas användningsområden till syfte och förmågor i läroplanen för grundskolan.

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare på en förskola i Uppsala. Ni hittar henne på Twitter som @IT_trollet.

Detta med programmering...

Karin Berg funderar över programmering, slöjd, it-strategier och vilka förmågor som kommer behöva tränas i ett modernt samhälle.

I takt med den digitaliseringen av samhället ökar gör allt fler länder upp IT-strategier för skolan och programmering skrivs in som ämne i skolan. Finland implementerar sin gediget framtagna nya läroplan efter sommaren och England har redan lagt till programmering i sin.

Som lärare med IKT-ansvar på min skola brukar jag liksom mumla lite ohörbart när det börjar pratas om programmering. Det är mitt ständigt dåliga samvete. Jag kan så väldigt lite och har svårt att greppa det. Visst, jag kodade delar av en hemsida i HTML-kod i början av 90-talet. Men det jag minns, ärligt talat, är mest att det sällan blev som jag ville. Självklart har jag också testat på lite Scratch men där tar det liksom stopp. Detta med programmeringsspråk är liksom just det, olika språk, som jag inte kan.

När vi så i förra veckan gästades av proffsiga och kloka slöjdläraren Eva Söderberg (@skapasaker på Twitter) i vår podd Skolsverige var det som om jag kom ett litet steg närmre att greppa kring vilka förmågor och kunskaper som vi behöver träna våra elever mer i, i ett modernt digitalt samhälle. Hon blev min inspiratör för veckan.

Något som kommer bli och är viktigt att träna våra elever i är ett av de centrala kunskapskraven i ämnet slöjd, att pröva och ompröva. Det är, på många sätt märkligt att ett ämne som slöjd behandlas så styvmoderligt när du uppenbarligen väldigt tydligt kan träna ett av lärandets mest centrala förmåga i just det ämnet. Det blir liksom tydligt när det inte blev som du tänkt.

Att våga pröva göra fel och sedan ompröva ju egentligen vad allt handlar om. Om du ska sy en kudde och du bestämmer dig för en strategi handlar det om att du under vägen prövar, inspireras av andra, och omprövar dina valda metoder. Ska du skriva en bra text behöver du likaså pröva, ompröva, och faktiskt härma en och annan skribent som kommit lite längre än du. Ett strålande tydlig illustration på vad jag menar hittar du i URs Orka plugga-film nedan.


En annan förmåga är att kunna bryta ner det du gör i segment. Ju mindre bitar dess bättre. Att förstå att gör jag så här, kommer det ge detta resultat, men gör jag så här kommer det ge ett annat resultat. På vilket sätt olika beståndsdelar av kunskapen påverkar arbetet är kommer göra dig till duktigare. Att kunna bryta ner hur andra har gjort gör att du blir klokare själv och skapar en medvetenhet kring vad som ger vilket resultat vilket i sin tur en större kunskapsförankring och gör dig bättre på det du håller på med.

Detta tänkandet kan program som scratch hjälpa dig med. Men faktiskt också den formativa feedback som IKT ger möjligheter till. För när det kommer till kritan “programmerar” du ju debattartikeln också på sätt och vis. Den ska innehålla ethos, logos och pathos en tes, argument, motargument lösning och konsekvens. Precis som en hemsida har vissa grundläggande måsten.

Med detta sagt är det alltså inte säkert att alla måste kunna ett programmeringsspråk. Lite skönt just för mig då programmeringsspråken fortfarande ter sig tämligen obegripliga för en sån som mig.

#läshäxan - ett träningsprogram för läsning.

Att ge alla elever möjlighet att lära sig läsa och förstå är en av våra största utmaningar i skolan. Och inspirera till regelbunden läsning av olika typer av texter. Just nu deltar 105 elever i åk 4 i ett träningsprogram för läsning.

För att skapa goda lässtunder för mina elever så har jag snickrat ihop ett träningsprogram för läsning. Inom idrotten är intervallträning ganska vanligt. Och på marknaden finns en hel del verktyg som kan användas för att styra din tid.

#läshäxan och den lilla bokvätten är ett 45 minuter långt program som eleverna följer varje vecka, tre dagar i skolan och två dagar hemma. Först 4 minuter för att komma i ordning, ta fram en bra bok, ett anteckningsmaterial och hitta en bra plats att sitta på. Sedan 15 minuters läsning med små korta minnesanteckningar. Därefter 10 minuters paus med någon typ att avkopplande aktivitet. De första veckorna har eleverna satt sig i smågrupper med färgläggningskopior och småpratat. Sedan är det dags för ytterligare 15 minuters läsning. Och till sist en avslutande minut.

Till en början läser eleverna skönlitterära texter som de själva valt. Nästa vecka ska vi läsa en faktatext om Forntiden. Vi går igenom strategier för att kunna läsa och förstå faktatexter. Och #läshäxan delar ut läsuppdrag.


Från början var filmen en 45 minuter lång och en steg för steg instruktion. Nu är det en instruktionsfilm och du sköter tidtagningen själv. Men det skulle vara cool med en egen läsapp.

#läshäxan och den lilla bokvätten from Lottabo on Vimeo.

Lotta Bohlin arbetar som lärare i åk 4-6 på Årstaskolan i Stockholm.
Twitter: @lottabo

Tekniken är inte problemet, och lärarna är lösningen.

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om varför det behövs en djupare analys kring elever som använder Periscope och hur vi istället för att rasa och borde reagera smartare.

På skolor runt om i Sverige uppstår just nu en ny typ av dilemman kopplade till ordning och studiero. När en elev livesänder från en lektion med appen Periscope och lovar att kasta en sko på läraren när ett visst antal gillar krävs det av oss vuxna en djupare analys av situationen än "fy fan vad taskigt." Annars missar vi möjligheten att ha de där viktiga samtalen mellan elever och lärare som kan vara avgörande för att de ska utveckla förmågorna som krävs för att bli bättre internetanvändare.

Inget nytt

Att saker som händer i och omkring skolor dyker upp på nätet är inget nytt. YouTube lanserades för elva år sedan och allt sedan dess har samma typ av smygfilmningar av elever och lärare funnits där. Det unika med Periscope är att det är gjort för att premiera spontana, snabba och tillfälliga sändningar. Det skapas en falsk känsla av flyktighet som tilltalar ungdomar. Deras generation är den allra första som har en uppväxt som är dokumenterad, delad och kommenterad in i minsta detalj. Tanken på kommunikation som inte sparas för evigt är svindlande för dem. Kanske är det därför som Periscope lockar elever till beteenden som kanske inte hade inträffat i samma klassrum annars. Det innebär att vi lärare har vårt arbete klart för oss. Här behövs någon som kan lära dem.

Skitsnack som livesänds är vårt ansvar

Som vuxna i skolan, företräder vi samhället och tycker oss därför ha tolkningsföreträde i hur skolmiljön ska formas för att skapa de allra bästa tänkbara förutsättningarna för lärande. Då inkluderar det också att ta ansvar för skolans digitala miljö. Skitsnack på nätet som livesänds till en nyfiken omvärld är precis lika mycket skolans ansvar som skitsnacket som fanns där innan Periscope. Det är fel att fokusera på tekniken när det egentliga problemet är kulturen. Om några månader kommer Periscope vara bortglömt och en ny tjänst kommer att ha tagit dess plats. Därför måste vårt arbete med värdegrund på och utanför nätet vara teknikneutralt.

Se bortom det provocerande

Det är omöjligt att etablera och bibehålla en roll som auktoritet och förebild i klassrummet om ens första reaktion över saker en inte förstår är att förfasas och kräva förbud. Tvärtom skapar det bara ännu större misstro mellan unga och vuxna. En betydligt klokare ingång är att till en början vara tyst och lyssna. Se det som finns bortom det omedelbart provocerande för att förstå vad som egentligen händer. Min största lärdom efter att fått förmånen att följa elever på sociala medier i ett antal år nu är att de i grunden är samma människor på nätet som i klassrummet. De uttrycker och utforskar alla möjliga tankar och ämnen som förtjänar att bemötas med respekt. Ibland är det inte så. När de avsiktligt eller oavsiktligt passerar en gräns hjälper det antagligen inte att vuxenvärlden omedelbart blir upprörda och skäller på dem. Det krävs andra handlingar. Att vi gör Periscope och framtida motsvarigheter till våra och statuerar en positiv kultur där. Lärare är i min erfarenhet mer aktiva på sociala medier än andra yrkesgrupper. Det vore ganska lätt för oss att göra något, inte för att ta över utan för att modella en bättre kultur.

Först när vi bestämmer oss för att lyssna istället för att skälla, förstå istället för att fördöma, visa istället för att förbjuda kan vi hjälpa våra elever att bli klocka internetanvändare och goda samhällsmedborgare.

Till sist handlar det om undervisningsutveckling!

Karin Berg har varit i London på BETT-mässan och reflekterar över vad som egentligen skapar bra undervisning och hur vi på bästa sätt implementerar den nya tekniken

Denna vecka gick BETT-mässan av stapeln. Jag hade förmånen att få åka dit för andra året i rad, något som jag är väldigt ödmjuk inför. I år hade vi som åkte från min skola uppdraget att titta på vilka specialpedagogiska lösningar som finns och hur de används för att underlätta för elever med särskilda behov och hur vi kan arbeta med inkludering. Vi besökte den stora teknik-mässan men även tre skolor som alla på olika sätt lyckats hjälpa elever med särskilda behov. Men det är inte det jag tänker på när jag hemma i Göteborg reflekterar över vår resa.

De senaste åren har jag haft förmånen att få besöka olika skolor i olika länder, möta lärare från olika delar av Sverige och världen samtidigt som jag som del av mitt arbete läst väldigt mycket forskning om skola och skolutveckling. Något varje lärare borde få möjligheten att göra. Ska jag sammanfatta intrycken drar jag slutsatsen att nyckeln till framgångsrik skolutveckling handlar till sist alltid om systematisk undervisningsutveckling.

I London är de besatta av siffror och utvärderingar. På varje skola kan de visa hur många elever som når målen och numera även hur de utvecklats under tiden på skolan. De vet hur olika lärare lyckas och sätter in insatser för att hjälpa de lärare som lyckas lite sämre än andra. De har system för hur lärarna ska bli bättre och ständigt utvecklas. Systemet är förvisso ofta hierarkiskt, men det är självklart att det finns. Dock är det fokuserat på lärarna som individer och inte på den ultimata undervisningen eller att göra praktiken beprövad.

När vi besökte skolorna i London blev jag imponerad över hur väl de lyckats vända skolor i utsatta, fattiga områden. Hur de med emfas satsat på att elever i dessa mindre priviligerade stadsdelar ska få en lika god utbildning som de som bor i rikare områden, med hjälp av struktur, tydlighet och professionalitet. Det är en nödvändighet för att bygga hela samhällen och något vi verkligen kan lära av.

När de kommer till teknik förvånas jag dock en del. På skolor i London är 1:1 ganska ovanlig. Istället satsar man på den teknik som behövs i just det ämnet. Läser man tillexempel design är en 3D-skrivare och ett par datorer mer intressanta än att alla har var sin Chromebook. Läser man media finns Mac-datorer att tillgå i mediaklassrummet. I engelskan duger dock chromebooksen fint medan man på dramalektionerna har tillgång till Ipads osv. Det är alltså ämnets behov som avgör vilken typ av teknik man köper. Så långt tycker jag strategin känns både genomtänkt och klok.

Däremot såg jag flera exempel på hur arbetet med teknikens funktioner i klassrummet hade stor utvecklingspotential. Istället för att använda och arbeta i Google Drive skrev de i Word för att sedan använda driven som delningsyta. De skriver ut sin kodning och förvarar i pärmar. Att samarbeta i gemensamma dokument eller olika “socrative”-verktyg gör de inte. På nåt vis är det som om de lär sig om olika öar av digitala verktyg och arbetssätt, men använder dem inte som praktiska verktyg för lärandet, om ni förstår vad jag menar. Det handlar mer om att lära sig saker de kan ha nytta av senare i livet inte att verktygen i sig kan underlätta lärandet. Min slutsats blir att om du vill implementera tekniken som ett effektivt hjälpmedel krävs att du flyttar fokus från individuell lärarutveckling till gemensam undervisningsutveckling. På så vis blir erfarenheten systematiskt beprövad och du vet om din nya digitala metod verkligen fungerar som du tänkt.

På Bett-mässan lyssnade vi på tre skolutvecklare från Singapore. Singapore är ett land med ett skolsystem med höga resultat. Precis som i Guangzhou i Kina, som jag besökt, har man väl inarbetad kollegial undervisningsutveckling. Genom att varje vecka gemensamt diskutera och utvärdera undervisningen får man en gedigen beprövad erfarenhet som gör att också nya metoder snabbt blir just beprövade. De tre skolutvecklarna från Singapore välkomnade mer än gärna teknik i klassrummet. Teknik för att göra lärandet mer kreativt och utvecklande, eller bara smidigare lösningar för det som idag sker analogt. Samtidigt menade de på att teknik som enbart är framtaget av tekniker utan att ha utvärderats eller utvecklats tillsammans med lärare inte kommer bli särskilt långvariga i Singapore. Deras systematiska kollegiala undervisningsutvecklande arbete kommer snabbt avslöja en produkt som inte gynnar lärandet.

Vi kan tycka en hel massa saker om skola och teknik. Vi kan påstå att vi står inför paradigmskiften eller önska oss tillbaka till en tid som var analog. Till sist handlar allt ändå bara om undervisningsutveckling och den skola som lyckas utveckla sin undervisning bäst kommer att skapa den mest tidsenliga och mest effektiva, kreativa och lärande skolan. Så självklart och ändå så svårt. Därför tycker jag vi under 2016 ska kräva att alla vi lärare i Sverige på ett systematiskt sätt ska få tid att tillsammans kollegialt lära och utveckla. Om vi vill veta att den teknik vi använder ger det resultat vi tänkt oss eller om vi helt enkelt snabbare vill ta del av andras beprövade erfarenheter finns liksom ingen annan väg att gå. Då kan vi också ännu bättre tillgodogöra oss studiebesök, möten med andra skolsystem, konferenser och utbyten och skapa en organsiation som andas skolutveckling i varje andetag.

Karin Berg är lärare i svenska och religion på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hon driver den ideella tankesmedjan Skolsmedjan som den 7-8 april arrangerar konferensen #afkÖrebro16. Dessutom gör hon tillsammans med Jacob Möllstam podden Skolsverige.

Bygga egna ordpussel

Mikaela Sveijer ger veckans tips - en app som främjar läs och skrivinlärning och där barnen är aktiva mer än bara med fingret.

Jag vill tipsa om en app som ger en ny dimension till barnens läs och skrivinlärning.

I Bokstavspussel kan de förutom de färdiga pusslen själva göra ordpussel med en bild de själva väljer. De får även själva spela in bokstavsljuden separat och hur ordet låter. Appen är enkel att förstå sig på och arbeta med och barnen tycker det är roligt..!

Vi har börjat göra pussel m ord från barn/tävlingsprogrammet Labyrint som är populär i vår barngrupp (och säkert väldigt många andra) just nu och även testat med barnens namn.

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare och IT-pilot i Knivsta kommun. Ni hittar henne även på Twitter; @IT_trollet

​En sak vi kan lära av David Bowie

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om hur David Bowie kan lära oss något viktigt när det kommer till att rusta elever för en digital framtid.

“The absolute transformation of everything that we ever thought about music will take place within 10 years, and nothing is going to be able to stop it. I see absolutely no point in pretending that it’s not going to happen. I’m fully confident that copyright, for instance, will no longer exist in 10 years, and authorship and intellectual property is in for such a bashing.”

Orden var David Bowies och året var 2002. Tio år senare hade vi fortfarande upphovsrätt men faktum är att musikindustrin under samma decennium reformerades i grunden. Den tvingades till det. Av personer som vägrade acceptera de spelregler som tidigare präglade branschen. Av tekniska genombrott som gjorde rådande principer föråldrade. I intervjun med New York Times förutspådde Bowie förändringar som framstod som både otroliga och orimliga.

“You’d better be prepared for doing a lot of touring because that’s really the only unique situation that’s going to be left. It’s terribly exciting. But on the other hand it doesn’t matter if you think it’s exciting or not; it’s what’s going to happen.”

Det är som att han var före sin tid. Och det är här som vi som verkar i skolan har något att lära av David Bowie. Nämligen att vi har en roll att spela i framtida genombrott av den typen som Bowie pratade om. Som laglydiga tjänstepersoner är vi fast i en vilja att följa de regelverk som finns nu. Självklart har vi ett ansvar att i varje läge följa upphovsrätten och lära våra elever hur de kan göra detsamma. Samtidigt har vi ett moraliskt ansvar att rusta de som ska växa upp och skapa något bättre. De vars arbete David Bowie så tydligt förutsåg. Hur annars kan vi tro att vi lever upp till läroplanens skrivningar om att skolan ska rusta aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare?

Det behöver egentligen inte vara särskilt svårt. Ett bra första steg är att jämte undervisningen om upphovsrätt också undervisa om Creative Commons och meningen med licenser somtillåter spridning och bearbetning. Creative Commons är ett paket av licenser där den som skapar något bestämmer hur verket får användas av andra. Syftet är att underlätta spridning, delning och vidarutveckling på schyssta villkor.

Om vi börjar med att vara lika konsekventa med Creative Commons som vi är med upphovsrätt så har vi tagit ett bra första steg. Särskilt om vi väljer villkoren SA BY som innebär att vi tillåter spridning och bearbetning men att de måste delas vidare lika fritt och med hänvisning till den ursprungliga upphovsmannen. En sådan värld ligger i linje med vad David Bowie beskrev i en annan intervju för några år sedan:

“Once I've written something it does tend to run away from me. I don't seem to have any part of it - it's no longer my piece of writing.”

Det är kanske inte nödvändigt att helt ge upp upphovsrätten över verk men idealet att saker vi skapar får spridas och utvecklas borde vara ett grundläggande ideal för skolan. I grunden handlar det ju om att vi tillåter andra att lära av vårt arbete. En lika självklar grej som att vi vill lära våra elever att fråga en klasskamrat innan de frågar sin lärare. Det är en form av samarbete som bär på en så otroligt stor lärandepotential. Ett briljant exempel på hur det samarbetet kan gå till går faktiskt att finna ute i rymden.

När ESA (europeiska NASA) landade rymdsonden Rosetta på en komet så var det första gången mänskligheten lyckades med den bedriften. Tack vare naturvetenskapens fundamentala nyfikenhet kom rymdsonden utrustad med en mikrofon för att ta reda på om och i så fall hur det låter på en komet. Svaret finns här:

Det här är en ljudinspelning som ESA döpte till den sjungande kometen eftersom de tycker att det låter lite som en sång. Inspelningen är delad under en Creative Commons licens vilket gjorde det möjligt för musikern Andrew Huang att bryta ner ljudinspelningen från kometen och göra om den till en alldeles fantastisk version av Beatles-låten Across the Universe enbart bestående av sin egen sång och kometens ljud.


Det är ett av många exempel på hur en ny generation av tekniska möjligheter i kombination med nya normer kring upphovsrätt kan leda till skapandeprocesser som vi tidigare inte sett. Det samma går att säga om om lärandepotentialen. “Sharing is caring” brukar det sägas om allt från piratkopiering till samarbete i klassrummet. Det är lätt att hålla med och sedan inte göra något för att sätta en kultur av omtänksamhet i våra praktiker. Det måste få ett slut om vi vill höja kvaliteten på våra elevers lärande. David Bowie sa det kanske ännu bättre:

“Frankly, I mean, sometimes the interpretations I’ve seen on some of the songs that I’ve written are a lot more interesting than the input that I put in”

Kanske är det den inställningen som gjort att hans egen version av Space Oddity har 13 miljoner visningar på YouTube samtidigt som en cover som astronauten Chris Hadley spelade in på internationella rymdstationen ISS har mer än dubbelt så många. Samarbete lönar sig.