Lärarförbundet
Bli medlem

Mysa med en platta?

Mikaela Sveijer ger perspektiv på hur digitala verktyg kompletterar verksamheten.

Barnen på vår avdelning är 16 st i åldrarna 1-3 år och verksamheten ser ut som på en ”vanlig” förskola. Vi erbjuder måltider ett par gånger, vila, utmaningar, utevistelse, samlingar och mycket mer. Vi är nog inte ett dugg ovanliga på något sått, tror och hoppas att fler precis som vi har "en verksamhet som stimulerar barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg" (Lpfö98/16).

Att arbeta med digitala verktyg betyder inte att något av det ovanstående ersätts med en platta eller en projektor. Trygg omsorg fungerar även om man väljer att läsa böcker digitalt istället för i en bok gjord av papper. Mitt knä är lika mjukt och varmt som när jag håller i en vanlig bok.

Att vi väljer att skapa en digital lärmiljö betyder att vi bjuder in till en rollek där man nästintill på riktigt förflyttar sig till en ny plats långt borta. Det blir konkret och tydligt för barnen att förflytta sig in i en värld av fiskar eller att sitta i sin banankartong som just då blir ett tåg på väg till Stockholm eller en båt som letar efter Pippis pappa. Barnen kan själva välja vilken miljö de vill resa till genom att scanna QR-koder som länkar till POV-filmer på Youtube. Med lite assistans i strömningen till projektorn så är fantasileken igång!


Vi reflekterar på storbild med barnen utifrån bildspel (hur man gör det kan du läsa om i mitt tidigare inlägg här) eller filmer gjorda i IMovie, men lika ofta ligger vi på mage på golvet och reflekterar tillsammans med barnen över de dokumentationer som sitter där.

Vi har sångsamling där barnen scannar QR-koder och får upp en bild, men vi har också traditionella sångsamlingar med sångkort, sångpåsar eller sångfiskar.

Våra barn är ute varje dag och ofta är plattan med för att kunna dokumentera barnens intresse och nyfikenhet. Vi går på utflykter och ibland letar vi fakta på nätet. Våra digitala bilder lamineras och sätts upp på gården, det inbjuder både till samtal och fantasilek.

Musik är busenkelt att skapa i olika appar på plattan, och vad händer när barn hör musik? Jo de dansar! Att dessutom får vara delaktig i att skapa musik gör det ännu roligare. Just musik är enkelt att arbeta både digitalt och analogt samtidigt, en trumma samtidigt som man trummar i Loopsequekids ger nya upplevelser.

Barnen är inte främmande för det digitala och det får inte heller vi vara. Var inte rädd för det som är nytt, i vårt uppdrag ligger att utvecklas och utforska som pedagoger – precis som arbetet med barnen ska vara utvecklande och utforskande. Jag hoppas att alla ni som känner er tveksamma till att ta in digitala verktyg i arbetet med barnen ser att det faktiskt inte är så konstigt eller dåligt, snarare som något självklart och bra.

Fler blogginlägg som berör att våga tänka nytt finns här:

Digitala småbarn en gång till:

Digitala småbarn

Hjälp - vi sitter fast i appträsket!

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare på K2H Norlandia i Uppsala. Ni hittar henne även på Twitter: @IT_trollet

Du älskade tankekarta.

Det blir ordning och reda med tankekartor i undervisningen. Ännu mer ordning blir det när de är i digitalt format. Elin Dahlin, lärare på Ösbyskolan, tipsar om digitala tankekartor.

Jag älskar tankekartor! Alla elever som jag haft genom åren har fått lära sig att göra tankekartor. Tankekartorna skapar ordning i huvudet och ger gött stöd när eleverna ska komma igång med författandet av en text, eller bättre förstå ett nytt arbetsområde. Problemet är emellertid att tankekartorna i pappersform lätt blir kladdiga, knöckliga eller rent av försvinner.

För snart två år sedan fann jag och en nära kollega ett digitalt alternativ, nämligen MindMup. Succé direkt bland eleverna! Det tog mig och min kollega en stund att förstå programmet, däremot tog det ungefär fem minuter för eleverna att förstå hur programmet fungerade (lärdom: använd eleverna när du ska förstå ett nytt program).

Fördelen med digitala tankekartor är, förutom att de inte försvinner osv, att:

- Att eleverna kan färgkoda bubblorna vilket gör dem än tydligare.

- Att eleverna lätt ändra om i ordningen av bubblorna.

- Att eleverna kan skriva nytt och skriva om på ett enkelt sätt.

- Att eleverna motiveras att göra sin tankekarta då programmet gör arbetet snabbare att genomföra.

För den som är intresserad av att testa finns flera olika alternativ på digitala tankekartor. Välj ett som passar dig, dina elever och som är kompatibelt med det digitala verktyg du använder.

Vad behöver vi kunna?

Vetenskapligt skrivande kräver en aktiv fokuserad läsning av olika textkällor. Denna läsning trängs idag undan utav allt enklare textmassor som istället tar stöd av filmer och bilder. Gymnasieläraren Karin Berg funderar på vad vi egentligen behöver lära våra elever.

Idag har jag tränat vetenskapligt skrivande, eller PM som nationellaprovkonstruktörerna valt att kalla den textform som testas på det nationella provet i svenska, med mina gymnasietreor. För eleverna är detta en svår textform eftersom den ger mycket lite utrymme för egna personliga åsikter och reflektioner. Snarare handlar det om att med hjälp av olika textkällor kunna besvara en given frågeställning. Vi har, i mitt arbetslag analyserat och diskuterat var i det svåra ligger. Egentligen handlar det ju bara om att kunna läsa och förstå några olika textkällor, kunna göra referat på texterna och dra en slutsats. Det borde ju inte vara så svårt för elever som strax ska ta studenten. Men det är det.

Det vi kommit fram till handlar om att svårigheten ligger i att klara av att bygga egen kunskap och självständigt resonemang utifrån det lästa. Att besvara en frågeställning och dra slutsatser utifrån källor som inte direkt ger svaret på frågan, kräver en läsförmåga som eleverna inte behövt träna särskilt ofta och därför inte är trygga i. Detta att läsa en text aktivt och liksom undersöka texten kräver en långsam kritisk läsning där du hela tiden ställer frågor till texten och är aktivt reflekterande. Denna aktiva läsning krävs även om du väljer att lyssna på texten. Men denna reflekterande form av läsning har eleverna inte riktigt behövt kunna tidigare. Det har gått bra ändå.

För mig är PM-undervisningen utmanande. Eleverna tycker ju att de kan läsa men deras vardagsläsning består i allt lättare internettexter där bilderna och ibland filmklippen tar minst lika stort utrymme. Samma utveckling ser vi i i elevernas läroböcker, där textmassan med åren blivit mindre och bilderna fler. Det gör att den aktiva läsningen inte tränas på samma vis som den gjorde förr, i vardagen, vilket kräver en annan typ av undervisning från mig som lärare. Det är inte helt lätt att förklara för elever att den text de föredrar att läsa inte ger dem den kunskap som de behöver för att klara av att skriva en vetenskaplig text som ingår i årskurs tres kunskapskrav. Samtidigt vet jag att om eleverna lär sig att läsa mer aktivt och kritiskt kommer detta att gynna dem och deras lärande resten av livet. Det är helt enkelt skitbra att kunna eftersom aktiv läsning fortfarande är det mest effektiva sättet vi har för att tillgodogöra oss mer komplex kunskap. Jag är övertygad om det.

Därför blir jag lite fundersam när jag i olika lärgrupper på Facebook läser framtidsvisioner om att läsningen inte skulle vara lika central i vårt framtida lärande. Läroboken kommer att ha spelat ut sin roll på samma sätt som skrivmaskinen och den analoga kameran gjort, menar man. Och visst, tangentborden kommer vara borta inom ett decennium och blivit utbytta mot talsynteser. Bilder och film har redan nu ersatt eller kompletterat de allt mer förenklade texterna. Denna utveckling går inte att blunda för. Våra allt mer bildrika läromedel talar sitt tydliga språk och just därför borde kanske en mer utvecklad bild och film-tolkande undervisning ta en större plats i skolan.

Häri finns ett dilemma som skaver i mig. Jag vill inte vara den som backar in i framtiden, samtidigt har jag svårt att se hur film eller bilder skulle kunna ersätta de nyanser en lite mer komplicerad text kan ge. Iallafall inte på samma korta tid. Den som klarar av att läsa komplicerade texter kan tillskansa sig mer kunskap på kortare tid, jämfört med den som inte kan. Därför är den utmanande undervisningen i vetenskapliga skrivande väldigt viktig eftersom det är, i sämsta fall, bara är där som eleverna faktiskt tränas i denna typ av läsning. Dessutom kan de bidra till vårt gemensamma kunskapsarv genom att kunna skriva texter i samma vetenskapliga tradition.

Den digitala tidåldern har ju givit varje människa möjlighet att kunna publicera sig. Alla människor kommunicerar via text långt mer idag än vi gjorde förr. Dessutom kan vem som helst som äger en smartphone filma, redigera och publicera filmer. Vi kan göra podcasts och vi kan lägga ut våra bilder till allmän beskådan. Naturligtvis påverkar detta skolan och borde i högre grad än det gör påverka läroplaner och undervisningens innehåll.

Det allt rikare bild och filmflödet måste eleverna få hjälp med att tolka och kritiskt granska och aktivt lära av. Precis som alla elever också behöver kunna bidra till filmflödet. På sikt kommer det bli en demokratisk rättighet.

Lika lite som vi kan lämna åt slumpen vilka som lär sig skriva och läsa traditionellt vetenskapligt behöver kan vi inte bara lämna kunskap om youtube, tumblR och andra flöden åt slumpen. Vi behöver båda. Inte bara det ena eller det andra. Annars kommer vi skapa parallella världar där vi inte möts och där kunskap hotas hamna i vakum. Därför kommer jag med samma ihärdighet fortsätta att undervisa i vetenskapligt skrivande trots elevernas tydliga motstånd. Samtidigt som jag måste bli bättre att låta kritisk film och bild-tolkning få ta plats i mitt ämne. Hur båda ska få plats har jag ingen aning om, men om att båda behöver utrymme är jag övertygad.

Dagboken - ett romanprojekt

Under våren har eleverna i årskurs 5 på Årstaskolan läst och analyserat olika dagboksromaner. Sedan har de själva skrivit en egen dagboksroman som snart ska publiceras på bibblis.se, skolans eget e-bibliotek, skriver Lotta Bohlin, grundskollärare på Årstaskolan i ett gästinlägg på Digi-bloggen.

Vi börjar alla större arbetsområden med en dusch. Nja, det är ju ingen som blir blöt eller så. Men om vi ska skriva en dagboksroman så duschar vi i dagboksromaner. Viktigt att spana in hur proffsen gör. Jag högläser exempelvis ur Berts dagbok och Dagbok för alla mina fans. Sen diskuterar vi både innehåll och form. Vi har valt att lyfta fram humorn och tittar närmare på olika exempel i texterna.

Romanprojekt - vad är det?

För att de här unga blivande författarna ska kunna mäta sig med proffsen så måste det finnas en tydligt struktur. Ett romanprojekt är just det, en tydlig struktur där det finns gott om svängrum. Varje vecka får eleverna ett nytt skrivuppdrag som de ska följa, eller låta karaktärerna i boken följa. Under tiden hjälps eleverna åt genom att läsa varandras texter, diskutera olika lösningar på problem under vägen och inspireras av varandra. Ett romanprojekt måste få ta tid.

När duschen är klar är det dags att ta med sig alla erfarenheter och idéer in i själva skrivprocessen. Först skapar eleverna ett persongalleri, där huvudpersonen är central såklart. Sen skrivs den första dagboksuppdateringen direkt i iPaden. Eleverna måste inte ha en iPad eller dator. Men, vem skulle frivilligt skriva en roman på mellan 30-60 sidor för hand? Och hur gör man ändringar och förbättringar på ett smidigt sätt i en skrivbok?



Efter 6-8 veckor är arbetet klart och det är dags att språkstäda och sätta lite guldkant på texten. Här redigerar eleverna fortfarande i sitt textdokument. Därefter ska all text, och alla bilder, monteras i Book Creator. Här tittar vi tillbaka igen på hur proffsen gör. Hur sätter man en bok med god läsbarhet? Hur fungerar det här med bakgrundsfärg och olika typsnitt?

Bibblis

Till slut är boken klar att publiceras på Årstaskolans egna e-bibliotek Bibblis.se. Genom att ladda upp boken här kan vem som helst läsa den. Och eleverna kan läsa varandras böcker. Några har redan tidigare publicerade böcker under sin författarprofil



Viktor kan snart dela med sig av sin dagbok till precis vem som helst. Så fort den kommer ut på Bibblis skickar han nog en länk i sitt veckobrev. Och mormor får nog också ett mail. Kanske läser en elev i en annan klass boken. Om några år är det kanske tusentals som har valt att läsa Viktors bok. Och du, det är helt gratis!

På bibblis.se finns det lärarhandledningar till olika romanprojekt som Dagboken, Monstret, En bok du sent ska glömma mm. En extra #hi5 till min kollega Josef Sahlin som har skrivit lärarhandledningen till Dagboken.

Torftiga klassrum utan digitalisering

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, funderar över en bit plast och dess betydelse för lärandet.

"Vad är det där!?"
Frågan är genuin, nyfiken och lite förvånande eftersom den kommer från en tioåring som jag inte känt så länge. Eller jo, vi har ju hälsat i korridorerna, på skolgården och i matsalen sedan hon var sex år. Men ändå. Några fylligare diskussioner än ett par meningsutbyten har vi nog inte haft förut. Men nu är hon intresserad. Jag visar upp min lightning-till-VGA-adapter som jag har i handen.

14359693_10153708079885881_619224925_o.jpg

Det är en bit vit plast från Apple som går loss på nätta femhundra kronor styck. Hon undersöker den och känner igen att den ena skulle kunna kopplas in i en telefon. Jag förklarar att den används för att koppla in en iPhone eller en iPad till projektorerna som vi har i klassrummen. Det är en enkel men rent teknisk diskussion vi har. Hon ställer frågor och jag förklarar. Det handlar om saker som bildkvalitet och möjligheter att också föra över ljud.

Sedan blir hon tyst och tittar på mig innan hon konstaterar med emfas:
“Den där behöver jag få låna efter höstlovet!”

Jag säger att det går bra.
Hon berättar att familjen ska på semester i USA då.

“Då kan jag ju ta bilder och visa dem för klassen när jag kommer hem!”

Hon är lycklig över sin plan och jag uppmuntrar dem. Snart har hon hittat på en språklek på engelska utifrån sina blivande bilder. Efter ett tag blir klockan tjugo över åtta och vi går in för att starta skoldagen.

Men samtalet fastnar hos mig. Under dagen spelas det upp om och om igen. Först på eftermiddagen förstår jag varför. När jag under en paus kollar Twitter scrollar jag förbi en lärare som ondgör sig över skolans digitalisering. Hen beskriver det som ett ovetenskapligt hot mot lärande, ett hinder för studiero och en källa till elevernas revolution i klassrummet. Typ. Den efterföljande diskussionen handlar framförallt kring hur digitalisering inte stämmer överens med det goda lärandet eftersom tekniska frågor är just tekniska och inte pedagogiska. Det är en fortsättning på den självklara sägningen att lärande inte automatiskt blir bättre på grund av att man skaffar teknik. Så klart inte. Jag vill skriva ett svar men hinner inte. Jag vill skriva något i stil med “Precis som att förekomsten av böcker och pennor i ett klassrum inte automatiskt innebär att elever lär sig läsa och skriva. Samtidigt skulle vi se ett klassrum utan just böcker och pennor som ganska fattigt.” Det skulle uppfattas som torftiga möjligheter för lärande ovärdiga både elever och deras lärare.

Det är här jag under min paus lyckas göra en koppling till samtalet med min elev tidigare samma dag. Varför ser vi inte klassrum utan lightning-till-VGA-adaptrar som lika torftiga? För även om sladden i sig bara är sladd (om än en orimligt dyr sådan) så tog det inte mer än ett par sekunder innan min tioåriga elev kunde föreställa sig pedagogiska användningsområden för den. Om hon kan så borde varenda lärare i Sverige också kunna. Det är bara en inställningsfråga. På det sättet är det kanske inte digitaliseringen som är problemet?

Projektion på olika sätt

Mikaela Sveijer tipsar om att tänka utanför boxen när det kommer till att använda projektorn.

Allt fler förskolor har projektorer i sin verksamhet och mitt tips är att tänka utanför boxen.

Välj att projicera på nya sätt, på andra material och ytor. Vänd projektorn mot taket, in i hörnet eller projicera mot ett hängande tyg. Använd en spegel och få projektionen på golvet utan att lägga en mindre förmögenhet på att köpa en golvprojektor. Projicera mot en kub klädd i vitt tyg och låt barnen kliva in i en annan värld...

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare på Kids2Home i Uppsala. Ni hittar henne även på Twitter: @IT_trollet

Nätet den nya fritidsgården utan vuxna ledare?

Karin Berg, lärare på Scillerska gymnasiet tipsar om URs serie "Det handlar om oss" och avsnittet Nätet - den nya fritidsgården

I de senaste inläggen här på digibloggen har vi kunnat läsa om Jacobs sex saker skolor med mobilförbud missar, där han diskuterar vårt vuxenansvar i elevernas mobilanvändning. Vi har också kunnat läsa Elins inlägg om vikten av att nätprata. Båda inläggen handlar egentligen om vikten av att vuxenvärlden tar ansvar även i den digitala världen och där ingår även skolan.

För att följa samma linje skulle jag som veckans tips denna vecka vilja tipsa om avsnittet Nätet - den nya fritidsgården från URs serie Det handlar om oss. Det är inte en dag för tidigt att vi i skolan börjar ta det som borde vara vårt självklara ansvar.

Att nätprata eller ej, det är frågan.

Nätprat med Kristin, Daniela och Nisse från Wenderfalck PR-byrå

Nätprat med Kristin, Daniela och Nisse från Wenderfalck PR-byrå

Har vi egentligen koll på vad våra elever gör på nätet? Har vi ens ställt (rätt?!) frågor till dem om deras liv på nätet? Vi vuxna befinner oss uppenbarligen i mörkret när det gäller dessa frågor.

Vi som jobbar i skolan har med största sannolikhet mött elever som på något vis blivit utsatta för elaka kommentarer på nätet, i appar, kanske tom för ren nätmobbing eller olovlig publicering av bilder. Många gånger får vi vetskap om detta via föräldrar eller när någon elev faktiskt vågar berätta. Men varje gång det hänt har i alla fall jag känt mig som ett fån då jag inte ens vet om vilken app de talar om. Vi vuxna befinner oss uppenbarligen i mörkret.

Studier bland unga har visat att om vi vuxna inte intresserar oss för vad de gör på nätet, vilka appar de använder, vilka de följer på intagram, vilken youtuber de helst tittar på så är sannolikheten att de inte berättar om något olagligt händer händer dem. Detta kan bero på att det blir en för stor sak att både behöva förklara hur exempelvis en app fungerar samt beskriva vad som hänt.

Igår och idag fick jag och en av mina klasser i åk 7 besök av tre personer - Kristin, Daniela och Nisse från Wenderfalck PR-byrå. Wenderfalck skapar på uppdrag av den ideella organisationen Surfa Lugnt och Telenor, med deras gemensamma initiativ Nätprat, lektionsupplägg för skolan. Syftet med lektionerna är att lära elever att utbilda sina föräldrar (!) i vad de faktiskt gör på nätet.

I torsdags fick mina elever en kort genomgång om varför vuxna kanske inte förstår att unga idag umgås via nätet och att deras vakna tid i stort sett fylls av det samma. De fick frågan om hur mycket de tycker att vi vuxna/deras föräldrar ska ha koll på. Svaren var slående - de vill att vi ska veta och ha koll, men respektera deras privatliv. Att vi vuxna gärna får ha konton i de appar de använder, men under inga omständigheter får märkas (exempelvis kommentera).

Därefter fick de skapa ett quiz till sina föräldrar - Vuxenläxan - som det idag, fredag, har redovisat resultaten av - föräldrar har dålig koll! 3/7 rätt verkade vara ett genomsnitt på elevernas quiz till sina föräldrar. Endast några få föräldrar hade tagit tillfället i akt att samtala med sitt barn om vad de gör på nätet.

Kristin, Daniela och Nisse lät även eleverna få diskutera kring olika påståenden om vad man får och inte får göra på nätet. Eleverna fick delta genom att höja en rosa (röd) eller en grön lapp för att markera om påståendet var sant eller falskt. Vilken aktivitet! Alla elever deltog aktivt och de flesta ville även vara med och kommentera påståendet. Uppenbarligen fanns det ett behov hos eleverna att få ventilera dessa frågor.

Inom kort kommer det digitala materialet om Nätprat som Kristin, Daniela och Nisse använt sig av att finnas tillgängligt för oss lärare. Jag skulle föreslå att man använder det som uppstart på en termin, eller med en ny grupp elever. Det kan användas på samlingar för elever i olika åldrar eller vävas in som en del i undervisningen i samhällskunskapen.

Det finns också ett ett analogt verktyg om man vill nätprata med sina elever - det går att beställa nätpratskortlekar från Tryggpånätet (länk nedan). I kortekarna finns olika påståenden som man kan låta eleverna diskutera och resonera runt. Kortleken kan även vara ett bra stöd för föräldrar när de samtalar med sina barn kring nätet.

Summa summarum - fråga eleverna vad de gjort på nätet, be dem visa vilka appar de använder, vilka bloggare/youtubers de följer så är stor del av det förebyggande arbetet mot kränkningar och hot redan gjort.

Och till sist… För att vara ett material som kommer från ett kommersiellt företag så ligger de lågt på bomba-med-logotyper-fronten.

Lycka till med era nätprat!

Elin Dahlin

SO-lärare på Ösbyskolan



Länkar:

http://tryggpanatet.telenor.se/projekt/

http://tryggpanatet.telenor.se/projekt/natprat/


Sex saker skolor med mobilförbud missar

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, listar sex saker skolor med mobilförbud missar.

Väldigt få saker i livet är svart-vita. Mobiler i skolan är inte en av dem. Det vore fullkomligt galet om en skola bestämde sig för att släppa mobilanvändningen helt fri. Men hur ofta händer det egentligen? Finns det en enda av Sveriges drygt 5 000 grundskolor och otaliga gymnasieskolor som låter elever ha fri tillgång till sina mobiler? Förmodligen inte. Däremot finns det fler och fler skolor som väljer att gå åt den motsatta extremen: att införa totalt mobilförbud. Det är ju rimligtvis precis lika galet som att släppa mobilen fri.

Det här inte ett inlägg som på djupet reder ut argumenten för och emot mobiler i skolan. Sånt kan andra få ägna sig åt. Det är en påminnelse till lärare och skolledare som funderar på att införa ett mobilförbud.
Det här är vad ni då riskerar att gå miste om:

Elever som kan koncentrera sig bättre
I de flesta undervisningssituationer där eleverna ska vara aktiva med någon uppgift så behöver det få finnas en rimlig samtalsnivå. Varesig det är bänkkamrater som hjälps åt med att räkna ut ett tal eller en grupp elever som resonerar om vad läraren egentligen gav för instruktioner. Samtidigt finns det elever som behöver stänga sådana samtal ute för att koncentrera sig. Inte sällan är det då behjälpligt med musik. Efter snart sju år som matematiklärare har jag sett fler elever än jag kan räkna som beskriver att de med hjälp av rätt sorts musik i lurarna kan bygga in sig i en fiktiv bubbla där de inte längre blir störda av av som händer omkring dem. Fatta vilken arbetsrohöjare! De elever som inte klarar av att hantera sina mobiler hjälps på kort sikt av ett förbud. Men på längre sikt hade de hjälpts mer om de fick lära sig att använda mobilen på ett för dem fördelaktigt sätt.

Elever som är kompetenta och säkra i sitt utforskande av den digitala världen
I alla fysiska sammanhang sätter vi vuxna upp både gränser och stödstrukturer för våra barn. I grundskolans tidigare åldrar har skolgården både staket och rastvärdar som finns nära till hands. Med stigande ålder ges elever friare tyglar och motsvarande vuxenstöd. På nätet verkar det inte vara likadant. På nätet är barn och unga lämnade åt sitt öde. Eller snarare sitt och varandras öde. Studier visar att där är de viktigaste källorna till lärande äldre syskon eller kompisar. Det lämnar en del elever särskilt sårbara i sitt utforskande av Internet. Lösningen är att alla som tar ett ansvar för barn och unga i den fysiska världen också ser över sitt ansvar för samma personer i de digitala fora som finns tillgängliga. Skolor och lärare som ger sig hän ett mobilförbud utesluter väldigt effektivt sig själva från listan ‘Trygga vuxna jag kan prata med’ i frågor om nätet.

Elever som själva klarar av att hålla reda på inlämningar, blanketter och annat
I klassrum över hela Sverige använder vi en snudd på felfri metod för att påminna elever om viktiga saker, varesig det är läxor som ska in, blanketter som ska hem för signering eller saker som ska tas med till diverse utflykter/ friluftsdagar. Vi skriver upp det i hörnet på tavlan. Och så står det där för allmän beskådan i en vecka eller två. Och så hoppas vi att eleverna kommer ihåg. Det funkar lagom bra. De elever som har med sig en mobiltelefon kan fota av minnesanteckningen och på så sätt ge sig själv lite bättre förutsättningar att komma ihåg.

Elever som har förutsättning att komma i tid till lektioner
Elever är precis som alla andra. År 2016 är de enda som har armbandsklockor de som har smarta klockor. (Är de också förbjudna om man har mobilförbud?) Visst finns det stora väggklockor på ett urval av platser, men elever som inte befinner sig just i uppehållsrummet eller mitt vid stora entrén kommer få betydligt svårare att hålla koll på tider om de förbjuds använda mobilen. Som om fler elever med sen ankomst var något som vi behövde.

Elever som med stigande ålder får möjlighet att lära sig ta ansvar över sina studier
Det kommer inte alltid finnas en vuxen i närheten som kommer säga till våra elever vad de ska koncentrera sig på. Det är inte ett argument för att släppa eleverna fria utan snarare ett sätt att förklara att ordningsregler i skolan behöver bygga på en progression mot vuxenlivets friheter och ansvar. Läroplanen är tydlig med att alla elever med stigande ålder ska få lära sig att ta större ansvar. Det inkluderar ansvar att sköta sina studier även i en digitalt uppkopplad tidsålder. Det är inte ett lärande vi får svära oss fria från även om vi ibland skulle vilja slippa.

Elever som är rustade för att delta aktivt i samhällslivet
Jag ska inte trötta ut er om klyschor om att gå från att konsumera till att producera. Sanningen är att elever behöver bli bra på båda delarna. Samtidigt visar statistik att alla grupper, oavsett ålder, kön och kompetensnivå, har ganska smala beteendemönster på nätet. Det verkar inte som att ändlösa timmar på Cookie Clicker eller Musical.ly rustar elever med all digital kompetens som behövs i en komplex samtid. Jag tänker på ungdomsinitierade initiativ som #rockasockorna eller de massiva demonstrationerna mot rasism efter valen 2010 2014. De kommer från barn och unga som får anses tillhöra en digital elit. Hur cool skulle inte världen vara om alla unga fick redskapen att bidra till samhället på samma sätt?

Häromdagen hade jag en konversation om mobiler och mobilförbud med en tonåring i min närhet. Hans totala självklarhet i kommentaren “Tyst läge och fokus på din uppgift borde vara enda kravet om mobiler” kommer stanna kvar hos mig länge. Ordningsregler behöver kanske inte vara mycket svårare än så?

Digitala sångkort

Mikaela Sveijer berättar om hur de digitala uppstarten av terminen sett ut på hennes 1-3 årsavdelning.

Ny termin och på många sätt en nystart. På förskolorna runt om i Sverige är det mesta nytt. Inte sällan en ny personalgrupp, ibland en ny chef men alltid en ny barngrupp. För oavsett om man skolar in ett nytt barn eller tjugo så är gruppen ny, gruppdynamiken förändras så fort man ändrar i konstellationen.

Nytt kan ju också innebära nytt arbetssätt. På min förskola har vi ett ”ramprojekt” som heter Mitt möte med den digitala världen. Tanken är att vi i arbetslagen efter en insamlingsperiod där vi observerar och tittar på vad barnen är intresserade av startar ett projekt utifrån de barnen visat intresse för. Men till skillnad från tidigare år så ska arbetet ha digitala arbetssätt och en digital dimension i sig.

Då skulle man kanske tro att jag arbetar på en förskola som har mängder av digitala verktyg, men så är inte fallet. Vi har en dator, en platta, en smartphone, en digitalkamera, en AppleTV och en bildskärm/TV på avdelningen. Vi har en projektor som vi delar på i huset (fem avdelningar). Men istället för att drömma om nya digitala verktyg (tro mig, drömmarna finns) så får vi utgå från det vi har.

Hur har vi då börjat på min avdelning? På min avdelning är vi tre pedagoger som arbetar i en barngrupp som består av 16 barn i åldern 1-3 år. Redan förra terminen introducerade vi digitala lärmiljöer med hjälp av Youtube och appar projicerat på vägg eller på bildskärm.

Jag har tidigare berättat att vi skapar i appen Trope, dansar till musik från Loopseque Kids och läser böcker i Boksnok. Nu har barnen fått bekanta sig med QR-koder, vi har gjort sångkort!

En QR-kod är en ”rutkod” som länkar till olika saker. På våra sångkort länkas barnen direkt till en bild som illustrerar en sång.

Jag har skapat koderna i datorn här, en sida som är väldigt enkel att använda. Bilderna kommer från Bing och jag har varit noga med att välja bara bilder som har en licens där det är fritt att dela och använda (Creative Commons).

När barnen skannar koderna använder vi Cloud QR Scanner. Den skannar koden i appen vilket göra att man inte kan klicka sig vidare, den är också fri från reklam.


Att se barnens reaktion när de skannar koden och koden förvandlas till en bild är helt obetalbar, ”Trolleri”. De kom snabbt på hur man skulle göra och är väldigt fokuserade på hur alla kompisarna gör och vad som händer i plattan.

Användningsområdena för QR-koder i förskola och skola är många. Jag har redan börjat jobba på en julkalender….

(Pssst, är du intresserad av våra sångkort? De ligger i QRkoden…)

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare på Kids2Home i Uppsala. Ni hittar henne även på Twitter: @IT_trollet