Lärarförbundet
Bli medlem

​Betydelsen av digitalt berättande i skolan

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, berättar om hur han och hans elever arbetat med interaktivt, digitalt berättande vid Bokmässan 2015 och varför det borde ges mer utrymme i skolan.

Sent en lördag eftermiddag. Både eleverna och jag skulle göra nästan vad som helst för att bli kvar i ögonblicket en liten stund till. Vi har precis lämnat åtta timmars undervisning i en unik miljö, på ett unikt sätt och kring ett ämne som vi nästan aldrig hinner gå in på djupet av. Fast att energin börjar ta slut så vet vi alla vilken speciell upplevelse det har varit.

IMG_6239.JPG

Under Bokmässan har vi haft ett särskilt fokus på digitalt berättande tillsammans med Interactive Institute. Eleverna har tillsammans byggt sin egen monter med bitar från Ikeas bokhylla Billy ihop med teknologi i form av Makey Makey. På bokhyllorna har vi projicerat berättelser kodade i verktyget Scratch och byggt in interaktiva moment, knappar och kontroller, för att överbrygga den imaginära gränsen mellan en digital och en fysisk värld. Mer om den tekniska lösningen.

I väntan på spårvagnen tar jag tillfället i akt att göra en utvärdering. Jag börjar med att fråga eleverna om de praktiska arrangemangen, mest för att börja i något de har lätt att relatera till. Men ganska snart för jag över samtalet till det jag egentligen vill ha deras perspektiv på: undervisningen. Vad tycker de om att lära sig att programmera? Hur förklarar de programmeringens koppling till allting annat de får lära sig? Vad är deras idé om att rustas för en komplex och okänd framtid?

Till historien hör att det här är ett samtal vi kan ha eftersom vi genomgått en resa tillsammans. Första gången vi introducerade programmering för våra elever var 2013. Tanken var att involvera alla elever, vilket snabbt visade sig innebära problem. Alla elever tilltalas inte automatiskt av tanken på att lära sig programmering eftersom de helt enkelt inte förstår vad det innebär. Ganska snart bytte vi plan och pratade istället om att vi ville lära våra elever att skapa. Att hitta på berättelser, filmer och spel. Det tas emot på ett helt annat sätt, för att skapa är något våra elever har gjort i hela sina liv - och de älskar det. I grunden handlar undervisning om programmering mest om att ge eleverna tillgång till en ny form av skapande. Så började vi prata med våra elever. Först nu, ett par år senare, kan jag fråga mina elever saker som “Vad tycker du om att lära dig programmera?” och förvänta mig att de förstår innebörden av frågan.


Bokmässan 2015

(Klicka på bilden för att se fler bilder.)


Svaret då? De är överens om att det här är bra skola. Att det är bra undervisning. Så klart förstår jag att det handlar om att de tycker det är en rolig miljö att vistas i, med mycket spännande att se och göra. Men det finns mer. De uppskattar friheten att få utforska kreativa uttrycksformer de annars inte utforskar så ofta. “Ju mer jag programmerar desto mer förstår jag att det är kul och användbart. Jag börjar faktiskt bli rätt bra på det nu. Det var jag inte förut. Nu kan jag tänka i Scratch och då vet jag mer vad jag kan göra med det. När jag kommer hem ska jag nog fortsätta lite till. Det är mitt nya intresse.” Det är stora ord efter en lång dag. Ord som skvallrar om ett frö till en spetskompetens. Rätt kultiverad kan den här elvaåringens intresse en dag komma att bli hennes karriär, om hon vill det. Sett ur en skolas perspektiv är det också betydelsefullt. Då handlar det om vår kollektiva vilja att rusta våra elever med kraftfulla verktyg och goda chanser inför framtiden, en komplex och okänd framtid.

Sanningen är att hade hon gått i min skola för några år sedan hade vår institution varit hopplöst oförmögen att visa henne den världen och ge henne de verktygen. Vi hade varit en kraft som stängde dörrar inför hennes framtid. Kanske hade hon hittat sitt intresse för programmering på egen hand, det går inte att veta. Men om hon gjort det hade skolan med all säkerhet inte varit en relevant partner för henne att jobba med för att fortsätta utveckla det intresset. Nu börjar vi så sakteliga bli det.

“Ska alla programmera i skolan?” Frågan är välvilligt ställd men likväl fel. Det är bara en hårsmån ifrån att fråga om elever måste lära sig skriva i skolan. Eller om alla elever måste prova på att använda symaskiner i slöjden . Frågan borde ju egentligen handla om vad vi gör med de verktyg vi använder. Det är i den frågan som vi kan fokusera på att utveckla vår undervisning.

Ovanpå det kommer frågor om vad som är en rimlig nivå av allmänbildning. Med pennor och papper har vi en förståelse av att alla behöver kunna läsa och skriva samtidigt som ingen förväntar sig att alla elever ska växa upp och bli prisbelönta författare. Det är inte ett argument för att vi inte ska ge elever varje möjlighet att genom det skrivna ordet utforska så väl sitt inre som sin omvärld. På samma sätt fungerar digitalt berättande. Alla måste få lära sig grunderna i digitalt läsande och skrivande utan att de ska förväntas växa upp och bli prisbelönta programmerare. Samtidigt finns det ingen ursäkt till att inte ge våra elever varje möjlighet att genom kod utforska en del av både livet och världen som blir allt större och inflytelserik. Det är en demokratifråga.

Avslutningsvis, och som en förlängning av förståelsen av att vi behöver erbjuda både programmering på en nivå som är allmänbildande och samtidigt erbjuda spetskompetens för de som vill komma längre: Är skolan den ultimata arenan för den här typen av undervisning? Den allmänbildande aspekten är självklart vår, och det är ingen liten sak. Elever som får utveckla en grundläggande förståelse för programmering vinner en hel del positiva extrakunskaper, bland annat en rikare förståelse för logiskt tänkande. En amerikansk studie visade att barn i genomsnitt beskriver processen att borsta tänder i 3-4 steg, jämfört med barn som får lära sig programmering och sedan beskriver samma process i 20 mindre, sammansatta, steg. Den förmågan att dela upp processer i mindre segment tänker jag är avgörande för att kunna förstå och analysera sin omvärld. Helt klart skolans domän.

Men spetskompetensen då? Skolan borde spela en roll även där, men det kräver anpassningar i hur vi undervisar. Vår historiska benägenhet att skapa repeterbara kurser med fasta kursplaner blir snabbt en belastning eftersom urvalet av vad som är relevant att fördjupa sig i kommer variera från elev till elev. Vår ovana att organisera vår undervisning i serier av 40-minuterspass är också en belastning. För att kunna komma in på djupet i komplexa programmeringsuppgifter behövs längre sammansatta perioder av tid. På det planet har en heldag på ett mässgolv med närmare 25 000 besökare i klassrummet ett klart övertag. Fast att energin börjar ta slut så vet vi alla vilken speciell upplevelse det har varit.



Fler exempel på interaktiva berättelser som mina elever skapade under Bokmässan:
Alice i Underlandet
Europakarta
Skräck
Kakmonstret
Hans och Greta
Hockeyberättelsen

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds skola med inriktning mot matematik och naturvetenskap. Han är ansvarig för skolan IKT-satsning. Vill du veta mer om Jacob kan du följa honom på twitter (@jacobmollstam), bloggen killfroken.se eller podcasten skolsverige.com.