Lärarförbundet
Bli medlem

Tre tips för källkritisk undervisning

Karin Berg, lärare på Schillerskagymnasiet ger tips om tre webb-resurser som hjälper till förstå vikten av källkritiken, filterbubblor och falska nyheter. Användbart både för lärarlagens fortbildning, eleverna och deras föräldrar.

Så kom det då äntligen. Läsåret då vi inte längre kan väja för den digitala tekniken. Både kunskapen om hur den fungerar rent tekniskt och förståelse för dess inverkan på vår vardag och världsuppfattning är numera inskrivna som centralt innehåll i våra läroplaner. De nya skrivningarna gällande digitaliseringen ställer en hel del till sin spets. Vissa saker har vi på en del håll arbetat med länge på andra ställen är man noviser och saknar till och med tillgång till digitala verktyg till alla elever. Men att vi måste lära om och lära nytt under läsåret 2017-2018 råder det ingen tvekan om. Detta är året då vi ska förbereda oss så att vi kan träda in i nästa läsår med en ny kunskap och nya förutsättningar på plats.

Det är en utmaning och utmaningen antas på väldigt olika sätt runt om i landet. Det finns hur mycket som helst att säga om förfarandet och skrivningarna men det är inte det detta inlägg ska handla om. Istället tänker jag glädjas åt att vi åtminstone fattat ett beslut om en riktning så att vi kan börja arbeta mot denna.

I de nya skrivningarna är källkritiken central. Och jag skulle ljuga om jag påstod att den är enkel. Vi är många som någon gång delat en artikel eller ett inlägg som senare visat sig vara falsk. Det är inte alla dagar som jag medvetande gör mig själv på i vilken filterbubbla jag befinner mig i eller att mina åsikter bildas utifrån de källor jag läser. Ändå tycker jag mig vara en källkritisk person som värderar mina källor. I mitt ämneslag skojade vi lite om att det är lite som att vi förväntas undervisa om det vi inte riktigt vet om att vi inte vet.

Mina tre tips

Därför tänkte jag dela med mig av tre resurser som jag den en senaste tiden har snubblat över. Tre utmärkta sidor på nätet som förklarar den digitala världen lite bättre för både mig, mina elever och alla andra i min närhet.

Amnesty international

Den första är Amnesty International och deras lektionsmaterial "Fånge i nätet". En lektion där eleverna får undersöka en fråga utifrån helt olika källor. De får sedan jämföra sina resultat med varandra och upptäcka väldigt tydligt att beroende på var man hämtar sin information får man olika uppfattning av vad som hänt. Diskussionerna och insikterna efter denna övning brukar vara djupgående och lärorika.

Ekokammaren

Den andra sidan jag vill tipsa om på samma tema är Ekokammaren. Ett ideellt projekt som Martin Törnros skapat. Upplägget är enkelt. I fyra olika fält bredvid varandra kan man läsa dagens nyheter beroende på om man har ett socialistiskt, miljömedvetet, liberalt eller nationalistiskt flöde. Man kan också lägga in sökord och då upptäcka att beroende på flöde står det väldigt olika saker. Med hjälp av sidan kan man jämföra analysera och dra slutsatser om den egna men också andras världsblid. Vem har egentligen rätt? Och hur förstår jag världen? Såklart är det tillspetsat men det ger en intressant bild av våra filterbubblor och skapar väldigt intressanta diskussioner och insikter.

The future of fake news

Tredje och sista tipset är sidan The future of fake news En sida som visar hur vi inom en snar framtid inte kommer kunna se skillnad på ett riktigt filminslag och ett manipulerat. Tekniken finns. Det handlar bara om lite finputsningar och sen kan vem som helst få vem de vill att säga det de vill att de ska säga. En hissnande insikt som tar källkritiken till en helt ny nivå.


Källkritikens dag

Karin Berg, gymnasielärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg funderar över källkritik med anledning av källkritikens dag den 13e mars.

Den 13 mars är dagen som tidningen Metro och deras satsning viralgranskaren har utlyst till att vara källkritikens dag. En dag för att uppmärksamma att vår tid kräver att vi hela tiden måste vara medvetna om att vad vi gillar kommer att påverka vilken information vi får och att den informationen inte behöver vara sann bara för att den står på Facebook.

Människan har alltid levt i olika bubblor och fått olika mycket och olika information beroende på var man bott vilka man umgåtts med och vilken utbildning man haft. Att Danmarks kung Kristian Ⅰ kallas Kristian den store i Danmark men Kristian Tyrann här i Sverige är ett tydligt exempel. När jag växte upp prenumererade vi på liberala Göteborgs-Posten medan våra grannar läste socialistiska tidningen Arbetet, medan andra inte hade någon tidning alls hemma. Det påverkade såklart hur vi tolkade världen. En medvetenhet om att alltid ifrågasätta vad författaren till artikeln vill med sin artikel, vilket syfte den har och i vilket sammanhang den är publicerad i har alltid varit en viktig kunskap.

På samma vis behöver vi ju förhålla oss till forskning. Forskning är ju väldigt sällan svart eller vit och den forskare som är tvärsäker bör vi ställa oss skeptiska till. Snarare krävs det flera olika forskare, rapporter och empirisk erfarenhet för att slå fast hur det faktiskt förhåller sig inom ett forskningsområde. Och den som enbart lutar sig mot en enda enskild rapport som bevis för sin argumentation bör vi ifrågasätta och se på med kritiska ögon.

Så varför har då tidningen Metro utlyst en källkritikens dag först i år? Varför har vi fått viralgranskaren och nu även lilla viralgranskaren som riktar sig till oss i skolan? Jo vi har numera ett betydligt mer komplicerat nät av information att förhålla oss till och det kommer att ta något decennium innan vi lärt oss hur vi ska hantera det.

Idag skapas inte din informationsbubbla enbart av vilken tidning du prenumererar på eller vilket land eller stad du bor i. Idag är det våra sociala medier som för varje år som går, mer och mer blir vår primära källa till information. Men våra sociala medier styrs av algoritmer, vilket gör att det du gillar och det du kommenterar också är det som styr vilket flöde du kommer att få. Gillar du en artikel om en bortsprungen kattunge kommer Facebook föreslå fler artiklar om kattungar. Ett enda litet knapptryck påverkar ditt flöde. Dessutom är det lätt för vem som helst att skapa texter som sen kan delas mellan vänner och vänners vänner i oändlighet med information och tyckande som vare sig är korrekt eller håller sig inom de pressetiska regler som traditionell media måste förhålla sig till. Och på nätet går det fort.

Plötsligt kan en delad status om ett påstått prov där historieläraren frågat sina elever om hur livsvillkoren skiljde sig åt på öst och västsidan av Berlinmuren under andra världskriget bli en sanning och i kommentarerna talas det om okunskapen hos dagens lärare. Att vare sig eleven, klassen, eller läraren fanns på den utpekade skolan spelade ingen roll. Det är alltid svårare för dementin att få lika stor spridning som den påstådda skandalen.

Jag har naivt delat det som kallas fake news eller fejkade nyheter och har med skammens rodnad fått plocka bort det delade i efterhand. Men jag är långt ifrån ensam. Även våra traditionella redaktioner har gått i fällan och spridit information som varit falsk.

Detta nya sätt att hantera information kräver mer av oss i skolan. Samtidigt är vår kunskap om detta nya någon självklarhet. Att regeringen nu vill stärka den digitala kompetensen i styrdokumenten och skriver fram den digitala källkritiken är ett steg i rätt riktning. Det kommer dock att krävas att huvudmännen tar frågan på allvar och ser till att utbilda sina lärare i detta. Varför inte se till att varje kommun har handledare som kan leda de utmärkta modulerna i källkritik som skolverket tagit fram för att just stärka lärares källkritiska kompetens.

För i slutändan handlar källkritik om demokrati. Som medborgare har du ett demokratiskt uppdrag att besluta om vilka som ska styra landet på vad vi som land ska fokusera på. Ett viktigt och livsavgörande uppdrag. Då måste dessa beslut tas utifrån korrekt information. Som jag ser det hotar de påhittade nyheterna demokratin. Ett hot som vi möter genom att stärka allas vår källkritiska kompetens. Därför är det bra att källkritiken fått en egen dag, men den ska finnas i vårt medvetande alla andra dagar med.

Digital samhällskunskap

Karin Berg, gymnasielärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg funderar över begrepp som filterbubblor, och digital samhällskunskap och att vår digitaliserade världsbild borde påverka vår undervisning. Frågan är bara hur...

Ofta när jag möter lärarstudenter så frågar de lite förvirrat. "Detta med att arbeta digitalt, när gör du det och hur gör du?" De ställer frågan eftersom de fått i uppgift av utbildningen att ta reda på hur deras handledare arbetar med digitala hjälpmedel. Naturligt kan tyckas, men för mig känns frågan märklig. För självklart är allt jag arbetar med digitalt mer eller mindre. Jag använder min telefon att registrera närvaron när eleverna kommer. Jag använder webb-tools för att dela in eleverna i grupper. Eleverna skriver sina texter på sina chromebooks. Alla uppgifter publiceras och diskuteras digitalt i Google Classroom och jag bedömer deras arbeten i datorn. Listan på vad jag gör med hjälp av digitala verktyg tar liksom aldrig slut.

Ändå har ofta lärarstudenter nån gång under sina VFU-perioder i uppgift att använda något digitalt verktyg i undervisningen. Som om att göra en digital presentation 2016 vore en stor grej. För det är det inte, vi gör det hela tiden om det är lämpligt. Ja utvecklingen har gått fort, väldigt fort. Min skolas digitala kompetens tog ett enormt kliv i och med att vi började arbeta med Google Suite. För ett år sedan minns jag vanmakten jag och mina kollegor kände då vi besökte Kina och inte längre kunde samarbetsskriva våra anteckningar i eftersom Kinas brandvägg inte tillåter Google. Vi hade vant oss och att återvända till det gamla var inte längre ett alternativ.

Samtidigt finns det massor med saker med digitaliseringen som faktiskt är en grej 2016. Digital samhällskunskap till exempel. Hur förstår vi lärare detta med filterbubblor. Hur anpassar vi undervisningen till elever som inte alls självklart delar samma informationsflöden och omvärldsorientering? Hur förklarar vi de filterbubblor som skapas och hur motverkar vi det negativa med dessa filterbubblor samtidigt som vi förstärker det positiva med dem? En elev som idag vill ta reda på allt om den samiska urbefolkningen i Sverige har alla förutsättningar att göra det. Ju mer eleven söker desto fler källor kommer internets algoritmer hjälpa eleven att hitta. Samtidigt kan den elev som inte vill ta del av objektiva fakta utan istället förlita sig på internets siter som sprider fördomar och hat göra det. Och ju mer hat eleven söker efter, ju mer hat kommer eleven att finna.

Här finns en enorm utmaning för vår yrkeskår. För vi sitter själva i samma bubblor och är långt ifrån alltid medvetna om dem. Och vi har vare sig skolats eller har erfarenhet av hur dessa egentligen fungerar. Än mindre diskuterat hur detta kommer påverka vår undervisning.

Digitalisering och skola handlar inte längre om att använda ett digitalt verktyg då och då för att liksom vara duktig. Digitaliseringen är en del av vår världsförändring och till den måste vår undervisning förhålla sig. Och den resan har vi faktiskt bara börjat nosa på än.

Sociala monster

Karin Berg, gymnasielärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg tipsar om olika digitala resurser när det kommer till undervisning om källkritik, sociala medier, och MIK.

Att källkritik blir allt viktigare blir vi mer och mer medvetna om Att vi i skolan inte nog kan undervisa om det är ett faktum.

Den 5 oktober startade en ny serie på SVT 1 som heter Sociala monster. Serien diskuterar och analyserar vår tids medier och är både välproducerat och angelägen. Första avsnittet behandlade källkritik och att även dagens journalister ibland slarvar med källkontrollen innan de publicerar en nyhet. Serien riktar sig inte direkt till skolan men eftersom avsnitten är föredömliga 30 minuter långa fungerar åtminstone första avsnittet väldigt bra att använda i källkritik och mediaundervisningen på gymnasiet.

När jag undervisar i källkritik tar jag också gärna hjälp av Statens medieråd och deras digitala utbildning som finns för både elever, lärare och bibliotekspersonal. Dessutom finns det på deras hemsida möjlighet att ladda hem lektionsmaterial för ytterligare övningar som både är relevanta och vettiga att göra.

Ytterligare en resurs som jag inte hunnit använda än men som jag definitivt kommer prova är siten Media Smart som är årskursgrupperade lärresurser på nätet om källkritik. Det kostar ingenting och är enkelt att använda.

Nu ska jag dock ta helg. Ha det så fint så hörs vi snart igen.

//Karin Berg

Vad behöver vi kunna?

Vetenskapligt skrivande kräver en aktiv fokuserad läsning av olika textkällor. Denna läsning trängs idag undan utav allt enklare textmassor som istället tar stöd av filmer och bilder. Gymnasieläraren Karin Berg funderar på vad vi egentligen behöver lära våra elever.

Idag har jag tränat vetenskapligt skrivande, eller PM som nationellaprovkonstruktörerna valt att kalla den textform som testas på det nationella provet i svenska, med mina gymnasietreor. För eleverna är detta en svår textform eftersom den ger mycket lite utrymme för egna personliga åsikter och reflektioner. Snarare handlar det om att med hjälp av olika textkällor kunna besvara en given frågeställning. Vi har, i mitt arbetslag analyserat och diskuterat var i det svåra ligger. Egentligen handlar det ju bara om att kunna läsa och förstå några olika textkällor, kunna göra referat på texterna och dra en slutsats. Det borde ju inte vara så svårt för elever som strax ska ta studenten. Men det är det.

Det vi kommit fram till handlar om att svårigheten ligger i att klara av att bygga egen kunskap och självständigt resonemang utifrån det lästa. Att besvara en frågeställning och dra slutsatser utifrån källor som inte direkt ger svaret på frågan, kräver en läsförmåga som eleverna inte behövt träna särskilt ofta och därför inte är trygga i. Detta att läsa en text aktivt och liksom undersöka texten kräver en långsam kritisk läsning där du hela tiden ställer frågor till texten och är aktivt reflekterande. Denna aktiva läsning krävs även om du väljer att lyssna på texten. Men denna reflekterande form av läsning har eleverna inte riktigt behövt kunna tidigare. Det har gått bra ändå.

För mig är PM-undervisningen utmanande. Eleverna tycker ju att de kan läsa men deras vardagsläsning består i allt lättare internettexter där bilderna och ibland filmklippen tar minst lika stort utrymme. Samma utveckling ser vi i i elevernas läroböcker, där textmassan med åren blivit mindre och bilderna fler. Det gör att den aktiva läsningen inte tränas på samma vis som den gjorde förr, i vardagen, vilket kräver en annan typ av undervisning från mig som lärare. Det är inte helt lätt att förklara för elever att den text de föredrar att läsa inte ger dem den kunskap som de behöver för att klara av att skriva en vetenskaplig text som ingår i årskurs tres kunskapskrav. Samtidigt vet jag att om eleverna lär sig att läsa mer aktivt och kritiskt kommer detta att gynna dem och deras lärande resten av livet. Det är helt enkelt skitbra att kunna eftersom aktiv läsning fortfarande är det mest effektiva sättet vi har för att tillgodogöra oss mer komplex kunskap. Jag är övertygad om det.

Därför blir jag lite fundersam när jag i olika lärgrupper på Facebook läser framtidsvisioner om att läsningen inte skulle vara lika central i vårt framtida lärande. Läroboken kommer att ha spelat ut sin roll på samma sätt som skrivmaskinen och den analoga kameran gjort, menar man. Och visst, tangentborden kommer vara borta inom ett decennium och blivit utbytta mot talsynteser. Bilder och film har redan nu ersatt eller kompletterat de allt mer förenklade texterna. Denna utveckling går inte att blunda för. Våra allt mer bildrika läromedel talar sitt tydliga språk och just därför borde kanske en mer utvecklad bild och film-tolkande undervisning ta en större plats i skolan.

Häri finns ett dilemma som skaver i mig. Jag vill inte vara den som backar in i framtiden, samtidigt har jag svårt att se hur film eller bilder skulle kunna ersätta de nyanser en lite mer komplicerad text kan ge. Iallafall inte på samma korta tid. Den som klarar av att läsa komplicerade texter kan tillskansa sig mer kunskap på kortare tid, jämfört med den som inte kan. Därför är den utmanande undervisningen i vetenskapliga skrivande väldigt viktig eftersom det är, i sämsta fall, bara är där som eleverna faktiskt tränas i denna typ av läsning. Dessutom kan de bidra till vårt gemensamma kunskapsarv genom att kunna skriva texter i samma vetenskapliga tradition.

Den digitala tidåldern har ju givit varje människa möjlighet att kunna publicera sig. Alla människor kommunicerar via text långt mer idag än vi gjorde förr. Dessutom kan vem som helst som äger en smartphone filma, redigera och publicera filmer. Vi kan göra podcasts och vi kan lägga ut våra bilder till allmän beskådan. Naturligtvis påverkar detta skolan och borde i högre grad än det gör påverka läroplaner och undervisningens innehåll.

Det allt rikare bild och filmflödet måste eleverna få hjälp med att tolka och kritiskt granska och aktivt lära av. Precis som alla elever också behöver kunna bidra till filmflödet. På sikt kommer det bli en demokratisk rättighet.

Lika lite som vi kan lämna åt slumpen vilka som lär sig skriva och läsa traditionellt vetenskapligt behöver kan vi inte bara lämna kunskap om youtube, tumblR och andra flöden åt slumpen. Vi behöver båda. Inte bara det ena eller det andra. Annars kommer vi skapa parallella världar där vi inte möts och där kunskap hotas hamna i vakum. Därför kommer jag med samma ihärdighet fortsätta att undervisa i vetenskapligt skrivande trots elevernas tydliga motstånd. Samtidigt som jag måste bli bättre att låta kritisk film och bild-tolkning få ta plats i mitt ämne. Hur båda ska få plats har jag ingen aning om, men om att båda behöver utrymme är jag övertygad.

Nätet den nya fritidsgården utan vuxna ledare?

Karin Berg, lärare på Scillerska gymnasiet tipsar om URs serie "Det handlar om oss" och avsnittet Nätet - den nya fritidsgården

I de senaste inläggen här på digibloggen har vi kunnat läsa om Jacobs sex saker skolor med mobilförbud missar, där han diskuterar vårt vuxenansvar i elevernas mobilanvändning. Vi har också kunnat läsa Elins inlägg om vikten av att nätprata. Båda inläggen handlar egentligen om vikten av att vuxenvärlden tar ansvar även i den digitala världen och där ingår även skolan.

För att följa samma linje skulle jag som veckans tips denna vecka vilja tipsa om avsnittet Nätet - den nya fritidsgården från URs serie Det handlar om oss. Det är inte en dag för tidigt att vi i skolan börjar ta det som borde vara vårt självklara ansvar.

Den goda viljan... om appen läs upp

Karin Berg, lärare på Schillerska gymnasiet reflekterar kring den moderna tidens behov av läsning och hur vår goda vilja att öka våra barns traditionella läsförståelse kan få helt motsatt effekt.

Idag har jag varit på kick-off i Stockholm. I sommar ska jag nämligen sända morgonTv från Almedalen via Lärarkanalen tillsammans med Jacob Möllstam. Ett lätt hisnande uppdrag på många sätt. Under minglet hamnar jag att prata med Mattias Åstrand och vi börjar prata om youtubers och hur denna värld liksom tagit över våra ungas mediavanor. Mattias berättar då om hur hans barn, när de skulle laga mat inte längre slår upp recept i en kokbok, stället googlar de fram en tutorial på youtube för att se hur man gör. -Tänk inte ens då läser unga idag, konstaterade han, undrar vilken typ av läsning som kommer krävas i framtiden? Dylexi lär ju bli ett minne blott.

Han har rätt. Läsförståelsen kommer förändras. Hur vet vi inte än men att den kommer att kräva bildtolkning står helt klart. Och visst finns det stor risk att våra ungas traditionella läsförståelse kommer försämras då de inte längre ser det naturliga behovet av den. Det är en fascinerande, och lite skrämmande utveckling. Läsningen ser vi ju generellt som livsviktig för våra barn.

På vägen hem läser jag om en ny app som berättarministeriet skapat. Berättarministeriet driver skrivarverkstäder för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden. På sin hemsida skriver de: “Visionen är ett Sverige där alla är trygga i det skrivna ordet och har förutsättning att aktivt delta i samhällslivet. Alla barn bär på drömmar, idéer, tankar, åsikter och erfarenheter. Att uttrycka dessa är livsviktigt. När omgivningen visar engagemang för barnets tankar stärks tilltron till den egna förmågan. Det är därför Berättarministeriet finns.” Det är ett fantastiskt initiativ som jag följt med intresse sedan det startade.

Appen däremot ställer jag mig mer tveksam till. De kallar den Läs upp - appen som får barn att läsa mer. Kort är det en låsfunktion som låser surfplattan den instalerats på. Vill barnet låsa upp surfplattan måste hen först läsa ett kapitel ur en bok och svara på frågor om innehållet. Dessutom måste de göra “roliga” skrivuppgifter.

Nånstans i denna välvilja gick det fel. Jag har som förälder testat alla former av yttre belöning för att stimulera den riktiga läslusten hos mina barn. Utan några som helst resultat. Läsning måste stimuleras av just spänningen i berättelsen, och upptäckten av hur fantasin kan bygga hela världar utifrån det lästa. Det är där stimulans kring läsandet måste byggas. Inte som något man måste göra först som straff för att sen komma till det roliga. För det är så jag tror barnen kommer se på appen. Och om läsningen ses som straff då fick ju appen helt motsatt effekt.

Eller vad tror du?

Två kungar fyller år idag!

Karin Berg bjuder på lite rolig kuriosa, idag 30 april fyller inte bara kungen av Sverige år utan även kungen av IKT

Idag, den 30 april fyller både kungen av Sverige och kungen av IKT år. Dock är det inte en och samma person. Claude Shannon, som skulle kunna utnämnas till kungen av IKT var var en amerikansk ingenjör som grundlade den moderna kommunikations- och informationsteorin. Han föddes den 30 april 1916 och om han levt idag hade han alltså fyllt 100 år just idag. Shannons teorier spelar stor roll för hur vårt informationssamhälle utvecklats idag och är därför en av vår tids mest avgörande forskare. För den som vill ta upp detta i skolan på måndag kan läsa och se mer här. Ett roligt sätt att ta IKTs historia samtidigt som man summerar helgen på måndagssamlingen, tycker iallafall jag.

Trevlig Valborg!

​Är digitala verktyg ett självändamål?

Karin Berg, lärare på Schillerska gymnasiet, funderar över om digitala verktyg kan vara ett självändamål i sig. Risken finns ju att vi i alla tips och roliga appar tappar bort syftet med att vi är i skolan, nämligen elevernas lärande.

De senaste veckorna har jag haft VFU-studenter som gjort sin praktik hos mig. De går tredje året och det är tredje gången de är hos mig så vi börjar känna varandra nu. Denna gång skulle pedagogiskt ledarskap och bedömning stå i centrum, vilket såklart känns logiskt, finns få saker i läraryrket som är mer centralt än just det. Vidare skulle de också använda minst ett IKT-verktyg under sin VFU-period och det är då jag automatiskt drar öronen åt mig.

Ofta när vi pratar om skolans digitalisering pratar vi i Sverige om olika digitala verktyg och appar. Otaliga är de workshops som arrangeras runt om i vårt land på olika skolor där olika mer eller mindre käcka verktyg presenteras. Själv som IKT-ansvarig på min skola håller i olika varianter titt som tätt. På den här bloggen presenterar vi emellanåt olika tips på bra lärande verktyg. Och i olika grupper på sociala medier tipsas det mest hela tiden.

Allt det där är nog bra. Vi måste anpassa skolan till den digitala tid vi lever. Men det finns en risk att vi i vår iver att testa nya saker och vara digitalt duktiga just testar olika digitala verktyg med syftet att just testa verktyget och sen missa det som vi faktiskt är där för, elevernas lärande och måluppfyllelse. Det finns också en risk att de som känner ett motstånd till det digitala inte ser meningen då liksom tekniken skymmer syftet och det på så vis blir lättare att ropa “det var bättre förr.”

Om du tillexempel inte kopplar ihop bedömning med den exit-ticket en kahoot kan hjälpa dig med finns det risk att du liksom bara gör kahooten för att den var lite kul. Det kan i och för sig kan ge en positiv effekt på elevens lärande men det finns en uppenbar risk att användandet kommer att ebba ut eftersom du som lärare missat den lärande poängen. Förstår du däremot att en exit-ticket kan fungera som en utvärdering av din undervisning och en möjlighet att följa upp om alla elever är där de borde vara, då kommer du leta upp ett digitalt verktyg som svarar upp till det behovet och då kommer du finna att Kahoot är en lösning medan tillexempel Socrative är en annan. Har du syftet klart för dig kommer också valet mellan de båda verktygen bli mycket enklare än om syftet är diffust.

Självfallet finns det en rad digitala verktyg som möjliggör undervisning som tidigare var betydligt svårare att gemomföra. Jacobs eniro-tips är ett strålande exempel på det. Och våra möjligheter att skapa spännande nytänkande undervisning är större än någonsin förr. Men verktygen får aldrig överskugga syftet, alltså elevernas lärande.

Vi pratade en hel del om detta mina studenter och jag. Om hur vi kunde koppla ihop bedömning och ledarskap med olika digitala verktyg så att just verktyg blev just de lärande verktyg som de borde vara och inte ett självändamål för att göra examinatorn glad. Det blev en nyttig diskussion även för mig. För hur ofta väljer jag inte ett verktyg av gammal vana och inte för att det är det bästa för just den här lärande situationen.


Hur kommer bearbetningen av läroplanen påverka mig som svensklärare?

Karin Berg har tagit sig en titt på hur bearbetningen av läroplanen för att förstärka digitaliseringen kommer att påverka hennes arbete som svensklärare på gymnasiet. Hon förvånas över hur stora förändringar det faktiskt kommer innebära och konstaterar att fortbildningsbehovet kommer bli stort.

Mitt i påsklovets välbehövliga vila dyker utkastet av den reviderade läroplanen upp i mitt twitterflöde. Jag har följt arbetet med att göra vår läroplan mer anpassad till vårt digitala samhälle med intresse, men på avstånd. När jag hört kommentarer om arbetet verkar många besvikna, många verkar tycka att förändringarna är för små eller att bearbetningen är ett hastverk.

Uppdraget som Skolverket fått är att förtydliga den nuvarande läroplanen och lyfta fram det om digitalisering som redan finns i den och förtydliga det, inte att göra en ny läroplan så som tillexempel Finland, eller England gjort. Alltså ska inga nya kunskapskrav införas inte heller några nya ämnen. Det kan vi naturligtvis diskutera men jag tänkte istället lyfta fram den förändring som bearbetningens förslag kommer att innebära för mig, som gymnasielärare i svenska. För redan i bearbetningens förslag till formulering i ämnets syfte blir det nya intressant. (Det som är i fetat är nytt)

Samhällets utveckling och digitaliseringen påverkar språk, språkbruk och former för kommunikation. Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att orientera sig i, läsa, sovra och kommunicera i en vidgad digital textvärld med interaktiva och föränderliga texter

Undervisningen ska stimulera elevernas lust att tala, skriva, läsa och lyssna och därmed stödja deras personliga utveckling. Eleverna ska ges möjlighet att bygga upp en tillit till sin egen språkförmåga och tillägna sig de språkliga redskap som krävs för vardags- och samhällsliv. De ska också ges möjlighet att utveckla sådana kunskaper om muntlig och skriftlig kommunikation som behövs i arbetslivet och för vidare studier. I detta ingår även att använda digitala verktyg och medier för presentation, kommunikation, interaktion och samarbete kring texter.

Att eleverna ska lära sig och utveckla hur de kommunicerar, interagerar och samarbetar kring texter digitalt är en enorm nyhet. Denna kompetens är viktig och central för att förstå hur den digitala världen och de digitala texterna fungerar och för att kunna delta som producent av texter på nätet. Men hur många svensklärare besitter denna kompetens idag? Lär sig våra lärarstudenter hur digitala textmassor processas fram? Förstår rektorer och huvudmän att om detta går igenom kommer det krävas en konkret fortbildningssatsning för just svensklärare om hur man skriver, presenterar, samarbetar och processar texter digitalt. Min erfarenhet av tidigare läroplansförändringar säger mig tyvärr att varje skola och lärare kommer lämnas till sitt öde, vilket vore förödande för denna kompetens är faktiskt inget vi kan förvänta oss att varje svensklärare har.

Wiki i skolan är ett utmärkt exempel på hur man kan utveckla kompetenserna som nu lyfts fram i bearbetningen av läroplanen. Sidan har ett välutarbetat system, där eleverna lär sig hur man skriver, vad man skriver och vilka källor man måste ange för att stödja sin text. Det måste vara denna typ av samarbete med digitala texter som läroplansskrivarna avser. Men hur många lärare i svenska på gymnasiet gör detta idag? Min gissning är att de inte är så värst många. Och kan Wiki i skolan verkligen ta emot alla svenska elever och stödja dem och deras lärare i deras lärprocesser. På vilket sätt stöttar i så fall svensk skola wiki i skolan?

Vid genomläsningen av nya berarbetningens förslag blir det tydligt att varje lärare i svenska på gymnasiet kommer behöva lära sig hur man arbetar med texter på siter som Wikipedia. Det är en stor förändring. En stor och viktig satsning, som jag undrar finns med vare sig i Finnland eller Englands läroplan. För naturligtvis borde skolan ta ett stort ansvar i att ge alla elever möjlighet att bidra och delta i det stora kluster av kunskap och information som Internet utgör. Jag välkomnar den nya skrivningen men oroar mig för hur huvudmännen kommer att förstå och ta sig an det nya.

I och med den nya skrivningen tänker jag vidare att molntjänster som Google drive där elever kan samarbeta fram texter kommer att bli än viktigare. Här kommer det bli centralt att varje kommun får fram avtal som stödjer att användandet av dessa tjänster följer personuppgifts-lagens snåriga bestämmelser När min kommun fick vårt avtal på plats upplevde vi en enorm ökning av digital kompetens bland lärarna. Det skedde dock inte automatiskt utan följde efter en tydlig fortbildningssatsning från huvudmannens sida. Hur hjälper vi varje kommun att göra samma resa?

I det centrala innehållet ser vi hur man försöker precisera förändringarna ytterligare.

Svenska 1: Skriftlig framställning av texter för kommunikation, lärande och reflektion. Språkriktighet, dvs. vilka språkliga egenskaper och textegenskaper i övrigt som en text bör ha för att fungera väl i sitt sammanhang. Användning av digitala verktyg för textbearbetning och för respons på texter.

Bearbetning, sammanfattning och kritisk granskning av text. Citat- och referatteknik. Grundläggande källkritik. Frågor om upphovsrätt och integritet vid digital publicering av texter.

Språklig variation i talat och skrivet språk som hänger samman med till exempel ålder och , kön samt geografisk och social bakgrund. Digitaliseringens inverkan på texter, språk och språkbruk. Skillnader mellan formellt och informellt språkbruk samt attityder till olika former av språklig variation.

Svenska 1 är den kurs alla som går på gymnasiet måste klara oavsett om de går yrkesprogram eller studieförberedande program. Här finns inte aspekten av att bli digitala textproducenter med. Det man kan fundera över här är varför inte alla elever anses behöva bli digitala textproducenter. Hur kan det inte vara en viktig kompetens för samtliga elever? Svenska 1 kursen är tung med mycket stoff. Men om vi nu bestämmer oss för att göra en satsning för att göra eleverna kompetenta digitala textproducenter, borde det då inte innefatta samtliga elever i gymnasieskolan? Att tro att bara för att man studerar till ett yrke på gymnasiet kommer man inte i framtiden behöva kunna producera och uttrycka sin yrkeskompetens digitalt på nätet är ju lite konstigt.

Däremot utvidgas språksociologin att innefatta även digitaliseringens betydelse för språkutvecklingen vilket är både intressant och viktigt. Men även här kommer specifik och medveten fortbildning på området att krävas. Detta är faktiskt inte en kompetens som svensklärare liksom bara har.

Svenska 2 Användning av digitala verktyg för textbearbetning och samarbete kring texter.

Svenska 3 Skriftlig framställning som anknyter till den vetenskapliga texttypen och som behandlar någon aspekt av svenskämnet. Användning av digitala verktyg för textbearbetning samt för samarbete kring texter.

I svenska 2 och 3 återfinner vi alltså in detta med samarbete kring texter. Det ska bli väldigt intressant att följa hur den specifika fortbildningssatsningen för svensklärare kommer att se ut när den bearbetningen läroplanen tas i bruk. Om det är något jag skulle vilja skicka med till skolverket är det just detta med att ta ett helhets och ämnesspecifikt grepp om forbildningen.

Att våra elever lär sig kommunicera, producera och interagera på nätet är centrala och viktiga kompetenser för framtiden och något jag verkligen välkomnar. Men bara för att de förändrade meningarna är få och för att det nya vid en första anblick kan tyckas själklart, bör vi för en gångs skull verkligen ta ett helhetsgrepp om hur vi fortbildar de lärare som faktiskt förväntas undervisa förändringarna. Det är nödvändigt för att skolan ska bli likvärdig och för att förhindra det digitala utanförskapet. Och när vi ändå är igång kan vi faktiskt låta eleverna som läser yrkesprogram också lära sig digitalttextsamarbete.