Lärarförbundet
Bli medlem

FaceQ - Ett digitalt verktyg hämtat ur elevers vardag

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, tipsar om ett digitalt verktyg hämtat ur elevers digitala vardag som funkar bra för att skapa självporträtt eller fiktiva karaktärer.

Det här med digitala verktyg. Det blir ju lite vad vi gör av dem. Lyckligtvis kan en app inte leverera min pedagogiska tanke. Den står jag för. Med det i ryggen försöker jag utmana mig själv att hitta pedagogiskt värde i de verktyg som eleverna använder på sin fritid. Jag går inte över eld för att få in dem i mitt klassrum, men gillar att leta efter nya och lärorika vinklar på saker de redan gör.

Ett sådant exempel kan hittas i FaceQ, en mobilapp vars enda syfte är att skapa avatarer. Alltså digitala represenationer av en själv eller andra. Den är gratis och finns för iOS och Android. Jag brukar göra en poäng av att ladda ner den till skolans iPads men att också låta elever använda sin egen mobil om de hellre vill det. Då bjuder jag in mobilerna utan att ställa krav på att alla mina mellanstadieelever ska ha en smartphone. Hittills har jag hittat två möjliga användningsområden.

Självporträtt
Det finns en rad olika användningsområden för självporträtt, pedagogiska och rent praktiska. Jag har använt bilderna som ett sätt att markera elevernas placeringar. Jag har använt dem som ett sätt att lotta talarordningar. Eller arbetsgrupper. Eller städuppgifter. Eller vad som helst annars helt enkelt. Det är den praktiska aspekten. Den pedagogiska handlar om rätt att få definiera sig själv. De här små bilderna blir, på grund av enkelheten att skapa dem, små fönster till hur mina elever uppfattar sig själv. Vissa saker visste jag redan. Andra är för mig nyheter. Jag minns första gången jag lät eleverna göra egna självporträtt i FaceQ. Den dagen insåg jag att en elev jag arbetat med i fem års tid har klarblåa ögon. Det är lite pinsamt, men jag hade aldrig lagt märke till det förut. Samma dag gjorde jag flera nya insikter som sedan dess har omformat min bild av mina elever.

I evigheter har vi som arbetar med yngre elever låtit elever rita självporträtt, med resultatet att vissa presterar alster som de är väldigt nöjda med medans andra skäms över bristande bildförmågor och får en negativ erfarenhet. Det är vårt ansvar att designa bort den typen av misslyckanden ur vår undervisning.

Skärmavbild 2015-11-21 kl. 11.28.18.png

Fiktiva karaktärer
En hel del av de förmågor och kunskapskrav som LGR 11 har introducerat är kopplade till exempelvis resonemang om orsaker och konsekvenser av olika fenomen. Det kan vara hållbar utveckling, miljö, hälsa, ojämlika levnadsvillkor eller något annat. Om man behöver konkretisera för att ge en elevnära kontext så lämpar sig FaceQ väl för att skapa fingerade karaktärer som man själv sätter i rätt kontext. Det gör det lite lättare att introducera komplexa världsfrågor i vetgiriga elevers värld.

Partille Stories - digitala berättelser som förenar för engagemang

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, berättar om hur han och några partillekollegor driver Partille Stories, ett läs- och skrivprojekt som förenar kommunens alla elever och varför det blir en skoluppgift som ingen annan.

Skarven mellan oktober och november. Vecka 44. Hösten. Det är den tiden på året när det börjar kännas att sommarlovet ligger någonstan 400-500 arbetstimmar bakom oss. Det är också den tiden på året när jag får ansvaret och förmånen att lägga min hand vid Partille Stories, en sorts novelltävling som från början var ett spontant fantasifoster ihop med några Partille-kollegor på Twitter och som idag är ett miljonprojekt som på vägen har engagerat författare, illustratörer, filmskapare, retoriker, lärare och inte minst: tusentals elever på alla skolor i Partille. Enkelt förklarat är Partille Stories ett läs- och skrivprojekt för alla elever i vår kommun. Från förskoleklass till gymnasiet. Kommunal såväl som fristående.

Varje år har vi ett tema. Förra året körde vi på fantasy. I år är det dagböcker som gäller. Det går till så att varje deltagande klass anmäler sig och får då möjlighet att boka en författare som inspiration tack vare anslag från Skapande Skola. Därefter skriver eleverna så tangentborden på deras en-till-en-datorer glöder. Det blir en del av den ordinarie undervisningen inom ämnet svenska. Varje klass får inom sig rösta fram en finalist som anonymt läggs ut på vår hemsida. Därifrån kan alla elever i Partille ta del av dem. Dessutom kan farmor på Gotland, kusinerna i Blekinge, lagkamraterna i Sävehof, grannarna på gatan och alla andra vara med och både läsa och rösta fram sin favorit.

Att Internet är tillgängligt för alla är knappast en nyhet, men här finns en skillnad: Partille Stories är ett projekt som engagerar fler än de närmast berörda. För några år sedan hamnade vi i en situation där ett misstänkt fusk rapporterades. Det var nämligen så att en driftig grupp elever kommit på idén att efter skolan ta bussen till det lokala köpcentret och utanför ICA visa sitt bidrag för förbipasserande med en uppmaning om att rösta på just dem. Kanske lite fuskigt med tanke på att omröstningen är tänkt att vara anonym. Men ändå. Tänk efter en stund. Plötsligt har vi elever som är så stolta över sitt skolarbete att de på sin fritid ställer sig utanför ICA för att dela det med andra. Det är rätt himla coolt ändå. Många andra delar sina favoriter i sociala medier, mejlar till släktingar, visar det för lagkamrater och så vidare. Även det är tecken på ett skolarbete som engagerar. Jag inbillar mig att föräldrar tar med sig sina barns finalistbidrag till jobbet för att visa kollegorna och kanske be om deras support. Snacka om ett värt avbrott från alla de obligatoriska köp-en-salami-och-sponsra-vår-klassresa-listorna som brukar dyka upp med jämna mellanrum.

För att öka den nationella spridningen jobbar vi sedan några år tillbaka även med hemlig expertgrupper precis som Melodifestivalen. Vi har en för varje åldersgrupp. Det är en utvald elevgrupp någonstans i Sverige, från Ystad till Boden, som lägger extra mycket tid på att noggrant läsa varje finalist i sin åldersgrupp. Deras röster läggs ihop med de allmänna rösterna. Till sist utses en vinnare i varje kategori som vinner ett särskilt exklusivt lärtillfälle för hela sin klass. Något år har priset varit att filmatisera sin deckare i samarbete med filmindustrin i Trollhättan. Ett annat år har priset varit ett lajv-kollektiv som gör verklighet av vinnarens fantasy-berättelse. I år är Sören Olsson, Anders Jacobsson och Morgan Alling rekryterade som förstapris. Som en del av tillkännagivandet spelar vi in filmer i samarbete med expertjuryn som spelas upp i den vinnande klassen. Upplevelsen att ens skolarbete har en livs levande målgrupp i en annan ända av Sverige som inte bara kan ditt namn utan också kan motivera varför din berättelse är av mästarklass. Frågan är om inte den känslan överbryggar alla tänkbara förstapris egentligen.

Vinnaren i år 1-3

Vinnaren i år 7-9

Hela projektet är ett arbete som numera pågår från maj till februari i mer eller mindre intensiva perioder. Just den här veckan är min allra tydligaste arbetstopp. Årets finalister droppar in i min inbox och ska bearbetas innan omröstningen öppnar om en dryg vecka. Jag går manuellt igenom varje bidrag för att avkoda namn och klass. Det är ett manuellt arbete som egentligen skulle kunna vara rätt monotont om det inte vore för möjligheten att läsa alla finalister. Varje berättelse bär spår av en skrivprocess som har fått ta tid. Jag inbillar mig att det är det allra bästa som de här eleverna kan prestera. Hittills.

Efter ett par år med Partille Stories har vi rätt bra koll på drivkrafterna hos eleverna. Potentialen att få tusentals läsare är nervkittlande. Epitetet “bäst i Partille på att skriva” är ett hedersmärke.

Om ett par dagar öppnar omröstningen. På vår hemsida kan du läsa alla finalister och lägga din röst. I december annonseras vinnaren. Kvar finns efter det en databas med goda exempel som är skrivna av jämnåriga elever och som kan fungera som inspiration nästa gång dina elever ska få träna sig på att skriva. Eller så gluttar ni på nästa ålderskategori och imponeras över hur mycket mer dina elever kommer lära sig när de blir äldre.

Bland årets skörd finns berättelser om taco-tisdag hos polaren Åke, hur du med en vit lögn kan slippa handbollsmatchen till förmån för halloweenfest, en evighetslängtan till födelsedagen, känslan att för en gångs skull inte vinna en orienteringstävling, det jobbiga med att byta skola, gamla kompisar som kommer och hälsar på, zombies som hotar att förgöra mänskligheten, en förälder som slår, en bortkastade äppelskrutt som växer sig till ett träd och mycket mer. God läsning!

Smidigare bokning av utvecklingssamtal

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, tipsar om hur han bokar tider för utvecklingssamtal.

Allting digitalt behöver inte vara stort och komplext. Det finns något särskilt vackert i det enkla. Allting digitala verktyg behöver inte heller handla om undervisning. Här kommer ett tips om hur jag jobbar med mina elevers föräldrar för att hitta tider för utvecklingssamtal.

I skolan har vi en tradition av att tilldela varje elev en tid. Fredag klockan 15.15. Välkomna då. Det har fungerat mer eller mindre smidigt sedan urminnes tider. I alla fall om man frågar de flesta. Men visst finns det en dimension av krångel kring alla de som inte kan den tiden de blir tilldelade? Det genererar två-tre mejl fram och tillbaka, mer administration och ibland en del irritation både hos lärare och föräldrar. Det är inte bra. Därför använder jag Google Dokument för att skapa ett smidigt och effektivt sätt som sparar mig arbete samtidigt som jag kan erbjuda mina elever och deras familjer en högre nivå av service:


1. Starta ett google-dokument
Jag startar ett Google-dokument med alla tider som passar för mig inom den tidsramen som jag vill ha samtalen. För 15 elever brukar jag sikta på tre veckor och då erbjuder jag ungefär 20-30 tider, för att det ska finnas ett urval även för de som bokar sist.

Skärmavbild 2015-10-25 kl. 14.31.17.png


2. Dela det med föräldrarna
Jag går på “Dela” och väljer “avancerade inställningar”. Där har jag möjlighet att ställa in så att “Alla med länken får redigera”. Sedan skriver jag ett mejl till föräldrarna med länken till själva hemsidan som dokumentet finns på, alltså det som börjar http://docs.google.com...

Skärmavbild 2015-10-25 kl. 14.34.06.png



3. Luta dig tillbaka och vänta
Efter ett par år ihop har mina elevers föräldrar lärt sig att det är först till kvar som gäller, så efter ett par timmar brukar de flesta ha valt en tid. Efter två-tre dagar har resten skrivit upp sig.

Med tiden har jag lärt mig att det är värdefullt att radera tomma tider ett par dagar i förväg. Då slipper man råka ut för att familjer bokar in sig på kort varsel. Jag har också lärt mig att det i början behövs att man förklarar för föräldrarna att de inte behöver något konto eller inloggning eller lösenord för att komma åt dokumentet. Med de inställningar som finns i bilden ovan så kan alla föräldrar direkt få tillgång till de lediga tider som finns.

Du slipper mejla föräldrar en och en. Du slipper organisera tider. Du slipper svara på hur många mejl som helst och samtidigt erbjuder du en nivå av service som gör att elevernas föräldrar kommer uppleva kontakten med skolan som smidig och tillmötesgående.

​Betydelsen av digitalt berättande i skolan

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, berättar om hur han och hans elever arbetat med interaktivt, digitalt berättande vid Bokmässan 2015 och varför det borde ges mer utrymme i skolan.

Sent en lördag eftermiddag. Både eleverna och jag skulle göra nästan vad som helst för att bli kvar i ögonblicket en liten stund till. Vi har precis lämnat åtta timmars undervisning i en unik miljö, på ett unikt sätt och kring ett ämne som vi nästan aldrig hinner gå in på djupet av. Fast att energin börjar ta slut så vet vi alla vilken speciell upplevelse det har varit.

IMG_6239.JPG

Under Bokmässan har vi haft ett särskilt fokus på digitalt berättande tillsammans med Interactive Institute. Eleverna har tillsammans byggt sin egen monter med bitar från Ikeas bokhylla Billy ihop med teknologi i form av Makey Makey. På bokhyllorna har vi projicerat berättelser kodade i verktyget Scratch och byggt in interaktiva moment, knappar och kontroller, för att överbrygga den imaginära gränsen mellan en digital och en fysisk värld. Mer om den tekniska lösningen.

I väntan på spårvagnen tar jag tillfället i akt att göra en utvärdering. Jag börjar med att fråga eleverna om de praktiska arrangemangen, mest för att börja i något de har lätt att relatera till. Men ganska snart för jag över samtalet till det jag egentligen vill ha deras perspektiv på: undervisningen. Vad tycker de om att lära sig att programmera? Hur förklarar de programmeringens koppling till allting annat de får lära sig? Vad är deras idé om att rustas för en komplex och okänd framtid?

Till historien hör att det här är ett samtal vi kan ha eftersom vi genomgått en resa tillsammans. Första gången vi introducerade programmering för våra elever var 2013. Tanken var att involvera alla elever, vilket snabbt visade sig innebära problem. Alla elever tilltalas inte automatiskt av tanken på att lära sig programmering eftersom de helt enkelt inte förstår vad det innebär. Ganska snart bytte vi plan och pratade istället om att vi ville lära våra elever att skapa. Att hitta på berättelser, filmer och spel. Det tas emot på ett helt annat sätt, för att skapa är något våra elever har gjort i hela sina liv - och de älskar det. I grunden handlar undervisning om programmering mest om att ge eleverna tillgång till en ny form av skapande. Så började vi prata med våra elever. Först nu, ett par år senare, kan jag fråga mina elever saker som “Vad tycker du om att lära dig programmera?” och förvänta mig att de förstår innebörden av frågan.


Bokmässan 2015

(Klicka på bilden för att se fler bilder.)


Svaret då? De är överens om att det här är bra skola. Att det är bra undervisning. Så klart förstår jag att det handlar om att de tycker det är en rolig miljö att vistas i, med mycket spännande att se och göra. Men det finns mer. De uppskattar friheten att få utforska kreativa uttrycksformer de annars inte utforskar så ofta. “Ju mer jag programmerar desto mer förstår jag att det är kul och användbart. Jag börjar faktiskt bli rätt bra på det nu. Det var jag inte förut. Nu kan jag tänka i Scratch och då vet jag mer vad jag kan göra med det. När jag kommer hem ska jag nog fortsätta lite till. Det är mitt nya intresse.” Det är stora ord efter en lång dag. Ord som skvallrar om ett frö till en spetskompetens. Rätt kultiverad kan den här elvaåringens intresse en dag komma att bli hennes karriär, om hon vill det. Sett ur en skolas perspektiv är det också betydelsefullt. Då handlar det om vår kollektiva vilja att rusta våra elever med kraftfulla verktyg och goda chanser inför framtiden, en komplex och okänd framtid.

Sanningen är att hade hon gått i min skola för några år sedan hade vår institution varit hopplöst oförmögen att visa henne den världen och ge henne de verktygen. Vi hade varit en kraft som stängde dörrar inför hennes framtid. Kanske hade hon hittat sitt intresse för programmering på egen hand, det går inte att veta. Men om hon gjort det hade skolan med all säkerhet inte varit en relevant partner för henne att jobba med för att fortsätta utveckla det intresset. Nu börjar vi så sakteliga bli det.

“Ska alla programmera i skolan?” Frågan är välvilligt ställd men likväl fel. Det är bara en hårsmån ifrån att fråga om elever måste lära sig skriva i skolan. Eller om alla elever måste prova på att använda symaskiner i slöjden . Frågan borde ju egentligen handla om vad vi gör med de verktyg vi använder. Det är i den frågan som vi kan fokusera på att utveckla vår undervisning.

Ovanpå det kommer frågor om vad som är en rimlig nivå av allmänbildning. Med pennor och papper har vi en förståelse av att alla behöver kunna läsa och skriva samtidigt som ingen förväntar sig att alla elever ska växa upp och bli prisbelönta författare. Det är inte ett argument för att vi inte ska ge elever varje möjlighet att genom det skrivna ordet utforska så väl sitt inre som sin omvärld. På samma sätt fungerar digitalt berättande. Alla måste få lära sig grunderna i digitalt läsande och skrivande utan att de ska förväntas växa upp och bli prisbelönta programmerare. Samtidigt finns det ingen ursäkt till att inte ge våra elever varje möjlighet att genom kod utforska en del av både livet och världen som blir allt större och inflytelserik. Det är en demokratifråga.

Avslutningsvis, och som en förlängning av förståelsen av att vi behöver erbjuda både programmering på en nivå som är allmänbildande och samtidigt erbjuda spetskompetens för de som vill komma längre: Är skolan den ultimata arenan för den här typen av undervisning? Den allmänbildande aspekten är självklart vår, och det är ingen liten sak. Elever som får utveckla en grundläggande förståelse för programmering vinner en hel del positiva extrakunskaper, bland annat en rikare förståelse för logiskt tänkande. En amerikansk studie visade att barn i genomsnitt beskriver processen att borsta tänder i 3-4 steg, jämfört med barn som får lära sig programmering och sedan beskriver samma process i 20 mindre, sammansatta, steg. Den förmågan att dela upp processer i mindre segment tänker jag är avgörande för att kunna förstå och analysera sin omvärld. Helt klart skolans domän.

Men spetskompetensen då? Skolan borde spela en roll även där, men det kräver anpassningar i hur vi undervisar. Vår historiska benägenhet att skapa repeterbara kurser med fasta kursplaner blir snabbt en belastning eftersom urvalet av vad som är relevant att fördjupa sig i kommer variera från elev till elev. Vår ovana att organisera vår undervisning i serier av 40-minuterspass är också en belastning. För att kunna komma in på djupet i komplexa programmeringsuppgifter behövs längre sammansatta perioder av tid. På det planet har en heldag på ett mässgolv med närmare 25 000 besökare i klassrummet ett klart övertag. Fast att energin börjar ta slut så vet vi alla vilken speciell upplevelse det har varit.



Fler exempel på interaktiva berättelser som mina elever skapade under Bokmässan:
Alice i Underlandet
Europakarta
Skräck
Kakmonstret
Hans och Greta
Hockeyberättelsen

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds skola med inriktning mot matematik och naturvetenskap. Han är ansvarig för skolan IKT-satsning. Vill du veta mer om Jacob kan du följa honom på twitter (@jacobmollstam), bloggen killfroken.se eller podcasten skolsverige.com.