Lärarförbundet
Bli medlem

Torftiga klassrum utan digitalisering

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, funderar över en bit plast och dess betydelse för lärandet.

"Vad är det där!?"
Frågan är genuin, nyfiken och lite förvånande eftersom den kommer från en tioåring som jag inte känt så länge. Eller jo, vi har ju hälsat i korridorerna, på skolgården och i matsalen sedan hon var sex år. Men ändå. Några fylligare diskussioner än ett par meningsutbyten har vi nog inte haft förut. Men nu är hon intresserad. Jag visar upp min lightning-till-VGA-adapter som jag har i handen.

14359693_10153708079885881_619224925_o.jpg

Det är en bit vit plast från Apple som går loss på nätta femhundra kronor styck. Hon undersöker den och känner igen att den ena skulle kunna kopplas in i en telefon. Jag förklarar att den används för att koppla in en iPhone eller en iPad till projektorerna som vi har i klassrummen. Det är en enkel men rent teknisk diskussion vi har. Hon ställer frågor och jag förklarar. Det handlar om saker som bildkvalitet och möjligheter att också föra över ljud.

Sedan blir hon tyst och tittar på mig innan hon konstaterar med emfas:
“Den där behöver jag få låna efter höstlovet!”

Jag säger att det går bra.
Hon berättar att familjen ska på semester i USA då.

“Då kan jag ju ta bilder och visa dem för klassen när jag kommer hem!”

Hon är lycklig över sin plan och jag uppmuntrar dem. Snart har hon hittat på en språklek på engelska utifrån sina blivande bilder. Efter ett tag blir klockan tjugo över åtta och vi går in för att starta skoldagen.

Men samtalet fastnar hos mig. Under dagen spelas det upp om och om igen. Först på eftermiddagen förstår jag varför. När jag under en paus kollar Twitter scrollar jag förbi en lärare som ondgör sig över skolans digitalisering. Hen beskriver det som ett ovetenskapligt hot mot lärande, ett hinder för studiero och en källa till elevernas revolution i klassrummet. Typ. Den efterföljande diskussionen handlar framförallt kring hur digitalisering inte stämmer överens med det goda lärandet eftersom tekniska frågor är just tekniska och inte pedagogiska. Det är en fortsättning på den självklara sägningen att lärande inte automatiskt blir bättre på grund av att man skaffar teknik. Så klart inte. Jag vill skriva ett svar men hinner inte. Jag vill skriva något i stil med “Precis som att förekomsten av böcker och pennor i ett klassrum inte automatiskt innebär att elever lär sig läsa och skriva. Samtidigt skulle vi se ett klassrum utan just böcker och pennor som ganska fattigt.” Det skulle uppfattas som torftiga möjligheter för lärande ovärdiga både elever och deras lärare.

Det är här jag under min paus lyckas göra en koppling till samtalet med min elev tidigare samma dag. Varför ser vi inte klassrum utan lightning-till-VGA-adaptrar som lika torftiga? För även om sladden i sig bara är sladd (om än en orimligt dyr sådan) så tog det inte mer än ett par sekunder innan min tioåriga elev kunde föreställa sig pedagogiska användningsområden för den. Om hon kan så borde varenda lärare i Sverige också kunna. Det är bara en inställningsfråga. På det sättet är det kanske inte digitaliseringen som är problemet?

Sex saker skolor med mobilförbud missar

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, listar sex saker skolor med mobilförbud missar.

Väldigt få saker i livet är svart-vita. Mobiler i skolan är inte en av dem. Det vore fullkomligt galet om en skola bestämde sig för att släppa mobilanvändningen helt fri. Men hur ofta händer det egentligen? Finns det en enda av Sveriges drygt 5 000 grundskolor och otaliga gymnasieskolor som låter elever ha fri tillgång till sina mobiler? Förmodligen inte. Däremot finns det fler och fler skolor som väljer att gå åt den motsatta extremen: att införa totalt mobilförbud. Det är ju rimligtvis precis lika galet som att släppa mobilen fri.

Det här inte ett inlägg som på djupet reder ut argumenten för och emot mobiler i skolan. Sånt kan andra få ägna sig åt. Det är en påminnelse till lärare och skolledare som funderar på att införa ett mobilförbud.
Det här är vad ni då riskerar att gå miste om:

Elever som kan koncentrera sig bättre
I de flesta undervisningssituationer där eleverna ska vara aktiva med någon uppgift så behöver det få finnas en rimlig samtalsnivå. Varesig det är bänkkamrater som hjälps åt med att räkna ut ett tal eller en grupp elever som resonerar om vad läraren egentligen gav för instruktioner. Samtidigt finns det elever som behöver stänga sådana samtal ute för att koncentrera sig. Inte sällan är det då behjälpligt med musik. Efter snart sju år som matematiklärare har jag sett fler elever än jag kan räkna som beskriver att de med hjälp av rätt sorts musik i lurarna kan bygga in sig i en fiktiv bubbla där de inte längre blir störda av av som händer omkring dem. Fatta vilken arbetsrohöjare! De elever som inte klarar av att hantera sina mobiler hjälps på kort sikt av ett förbud. Men på längre sikt hade de hjälpts mer om de fick lära sig att använda mobilen på ett för dem fördelaktigt sätt.

Elever som är kompetenta och säkra i sitt utforskande av den digitala världen
I alla fysiska sammanhang sätter vi vuxna upp både gränser och stödstrukturer för våra barn. I grundskolans tidigare åldrar har skolgården både staket och rastvärdar som finns nära till hands. Med stigande ålder ges elever friare tyglar och motsvarande vuxenstöd. På nätet verkar det inte vara likadant. På nätet är barn och unga lämnade åt sitt öde. Eller snarare sitt och varandras öde. Studier visar att där är de viktigaste källorna till lärande äldre syskon eller kompisar. Det lämnar en del elever särskilt sårbara i sitt utforskande av Internet. Lösningen är att alla som tar ett ansvar för barn och unga i den fysiska världen också ser över sitt ansvar för samma personer i de digitala fora som finns tillgängliga. Skolor och lärare som ger sig hän ett mobilförbud utesluter väldigt effektivt sig själva från listan ‘Trygga vuxna jag kan prata med’ i frågor om nätet.

Elever som själva klarar av att hålla reda på inlämningar, blanketter och annat
I klassrum över hela Sverige använder vi en snudd på felfri metod för att påminna elever om viktiga saker, varesig det är läxor som ska in, blanketter som ska hem för signering eller saker som ska tas med till diverse utflykter/ friluftsdagar. Vi skriver upp det i hörnet på tavlan. Och så står det där för allmän beskådan i en vecka eller två. Och så hoppas vi att eleverna kommer ihåg. Det funkar lagom bra. De elever som har med sig en mobiltelefon kan fota av minnesanteckningen och på så sätt ge sig själv lite bättre förutsättningar att komma ihåg.

Elever som har förutsättning att komma i tid till lektioner
Elever är precis som alla andra. År 2016 är de enda som har armbandsklockor de som har smarta klockor. (Är de också förbjudna om man har mobilförbud?) Visst finns det stora väggklockor på ett urval av platser, men elever som inte befinner sig just i uppehållsrummet eller mitt vid stora entrén kommer få betydligt svårare att hålla koll på tider om de förbjuds använda mobilen. Som om fler elever med sen ankomst var något som vi behövde.

Elever som med stigande ålder får möjlighet att lära sig ta ansvar över sina studier
Det kommer inte alltid finnas en vuxen i närheten som kommer säga till våra elever vad de ska koncentrera sig på. Det är inte ett argument för att släppa eleverna fria utan snarare ett sätt att förklara att ordningsregler i skolan behöver bygga på en progression mot vuxenlivets friheter och ansvar. Läroplanen är tydlig med att alla elever med stigande ålder ska få lära sig att ta större ansvar. Det inkluderar ansvar att sköta sina studier även i en digitalt uppkopplad tidsålder. Det är inte ett lärande vi får svära oss fria från även om vi ibland skulle vilja slippa.

Elever som är rustade för att delta aktivt i samhällslivet
Jag ska inte trötta ut er om klyschor om att gå från att konsumera till att producera. Sanningen är att elever behöver bli bra på båda delarna. Samtidigt visar statistik att alla grupper, oavsett ålder, kön och kompetensnivå, har ganska smala beteendemönster på nätet. Det verkar inte som att ändlösa timmar på Cookie Clicker eller Musical.ly rustar elever med all digital kompetens som behövs i en komplex samtid. Jag tänker på ungdomsinitierade initiativ som #rockasockorna eller de massiva demonstrationerna mot rasism efter valen 2010 2014. De kommer från barn och unga som får anses tillhöra en digital elit. Hur cool skulle inte världen vara om alla unga fick redskapen att bidra till samhället på samma sätt?

Häromdagen hade jag en konversation om mobiler och mobilförbud med en tonåring i min närhet. Hans totala självklarhet i kommentaren “Tyst läge och fokus på din uppgift borde vara enda kravet om mobiler” kommer stanna kvar hos mig länge. Ordningsregler behöver kanske inte vara mycket svårare än så?

Nominera en kollega eller två till Guldäpplet

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, tipsar om att nominera till lärarpriset Guldäpplet.

Den första juni är sista dagen att nominera en lärare till Guldäpplet. Det tycker jag du borde göra. Det är en kollegial grej att göra. Det kostar inte mer än ett par minuter men ger en rätt himla värdefull boost, som betyder mer än man kan tro. Därför borde du anmäla både en och två kollegor till Guldäpplet 2016. Jag brukar nominera någonstans mellan 3 och 10 personer per år. Det är en himla rolig grej att göra. Låt mig berätta mer!

Man kan tveka på värdet av priser. Hur belönar man någon enskild person när så mycket av kvalitet i undervisning handlar om laginsatser?

Varje år nomineras ca 100 lärare till Guldäpplet. Det är en imponerande skara väldigt skickliga lärare. Men det skulle kunna vara fler. Det BORDE vara fler.

För den höga nivå av kunnighet som kännetecknar de nominerade är inte så otroligt unik. I varje kommun, stor eller liten, finns det alldeles säkert ett gäng lärare som utmärker sig i sin skicklighet men som kanske inte får den credd de förtjänar. Där kan en nominering till Guldäpplet betyda något viktigt.

Men jag tror att det är svårt. Dels för att många inte känner till vad som krävs för att få nominera någon. Personer tror att det behöver vara en IT-guru, en didaktisk profet eller en pedagogisk pionjär för att över huvud taget kunna tas i beaktning. Så är det inte.

Låt oss gå igenom de fyra kriterierna och samtidigt vill jag att du tänker igenom din professionella bekantskapskrets i sökandet efter nästa kandidat.

Guldäpplet delas ut till lärare som visar sig starka inom följande områden:

Förnya lärandet med stöd av IT
Man kan undra sig varför IT är ett krav. Jag tror, utan att veta något om det, att det beror främst på den enorma samhällsomvandlingen som sker i kölvattnet av digitaliseringen. Kan vi möta det kommer skolan bli relevant både för eleverna i form av motivation och för samhället i form av att vi fostrar medborgare som är rustade för att möta komplexa framtidsutmaningar.

Det centrala är förmågan att tänka nytt och testa idéer på ett sätt som tänjer på gränser och utmanar för givet tagna sanningar i skolan utan att för den delen kompromissa med kvaliteten på undervisningen och lärandet. Särskilt det sistnämna är viktigt.

Många kan testa och tycka att de lyckas om man inte behöver ta ansvar för vad som riskeras, offras och eventuellt förloras. Att kunna testa nya saker utan att gå i den fällan kräver både eftertanke och magkänsla.

Pedagogiskt arbete med egna elever
Det finns en hel del lärare som i samband med att de uppfattas som skickliga av en växande skara kollegor/skolmänniskor försvinner iväg från klassrummet. Det kan vara en intressant utmaning för ens egna yrkesliv men det går inte att göra utan att också förlora något.

En mycket klok bekant som förut arbetade som undervisande lärare men som nu arbetar med ett kompetensutvecklingsföretag på skolområdet berättade att det tog ett par månader innan hen började tappa greppet om skolan och hen kände sig som en från utsidan, en som måste fråga för att förstå.

Det är bra att vara uppmärksam på den förändringen, men frågan är om det går att motverka. Antagligen inte. Därför är en bärande grundpelare för Guldäpplet lärares egna pedagogiska arbete med elever. Grovt uttryckt: Det räcker inte med att snacka vackert. Lärare som också gör kommer generellt gå längre.

Arbete för att inkludera alla elever
Det här är ju en fråga om förhållningssätt. Varje lärare har sin egen gräns kring vilka elever som “passar in” i undervisningen som pågår i ett klassrum och vilka som behöver plockas ut för att få det stöd de har rätt till. Jag föreställer mig att det som Guldäpplejuryn letar efter här är lärare som hellre tar med än skickar iväg. Lärare som förstår att när en elev inte passar in så är det i verksamheten som felen söks.

Arbete med att inspirera elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och nationellt verksamhetsfält.
Lärare brukade vara ett ensamarbete. Med betoning på brukade. För några veckor sedan blev jag kontaktad av en kvinna som släktforskade kring sin morfar mor, Kristina Månsson. Hon tog jobb på min skola år 1899 och arbetade här i över 40 år. Hon fick arbeta själv.

Jag har inte det privilegiet längre. Eller den bördan, beroende på hur en väljer att se på saken. Det leder också till att alla lärare har ett professionellt nätverk. Vissa driver Facebook-grupper med tusentals medlemmar. Det är inte alls viktigt. Framgången här ligger snarare i att vara en person som just inspirerar. Då räcker det inte med att dela länkar till artiklar som ingen läser och ännu färre diskuterar vidare. Det handlar snarare om samtalen.

Nominera för att uppmärksamma
Sammanfattningsvis vill jag uppmuntra dig att ta en ordentlig funderare. Vilka lärare i din närhet utvecklar sin undervisning med hjälp av IT? Vilka är inspirerande och viktiga för ditt och dina kollegors lärande? Föreställ dig en kollega som har en undervisning som du vill lära dig av. Vem tänker du på?

Den kollegan! Det är den kollegan som du borde ta dig tid att nominera till Guldäpplet. Inte för att det viktigaste är att vinna utan för att det är rimligt att vi lägger lite mer tid på att uppmärksamma och hylla kollegor som gör ett riktigt bra arbete. Vi vet alla att lärare inte drunknar av beröm precis. Det behöver vi ändra på. Helst före första juni.

Lärarlöften kring digital skolgång

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, resonerar kring konsekvenserna av att elever som idag går i skolan kan få hela sin skolgång dokumenterad digitalt och landar i ett par professionella löften som lärare borde ge sina elever.

Barn som växer upp idag kan få varje detalj av sin barndom dokumenterad digitalt. Nej, det här inlägget handlar inte om lärares administration utan snarare om människors sociala vanor i allmänhet. En vän till mig registrerade ett facebook-konto åt sitt ofödda barn för att hålla nära och kära uppdaterade om graviditeten, födseln och sedemera barnets utveckling. Nu är det ett långt pärlband av “idag har Bebisen för första gång…”. Ett oskyldigt och himla trevligt sätt att dels dokumentera sitt barns utveckling och samtidigt kunna dela det med familj och vänner. Lite som hur mina föräldrar tog enorma mängder foton och satte in i fotoalbum som kom fram på diverse släktkalas. Skillnaden kommer när bebisar blir vuxna. I mitt fall ligger pinsamma bilder från min barndom i en låda på vinden. För barn som växer upp idag ligger de i molntjänster och på sociala medier. Fullt åtkomliga för den som vill. Är det ett problem eller en del av en vår tid? Oavsett vilket så måste vi se den parallella utvecklingen i skolan. Precis på samma sätt kan varje steg av en skolgång dokumenteras digitalt, dels i diverse lärplattformar inom ramen för IUPer och skriftliga omdömen och dels inom pedagogiska projekt baserade på ideal om webbpublicering. Båda är lika nödvändiga som problematiska. Utan dokumentation vet vi inte vad vi sysslar med. Utan webbpublicering låser vi in skolan i en fiktiv låtsasvärld som på fler sätt än vi kan förstå haltar i jämförelse med den komplexa och okända framtid som vi åtagit oss att förbereda eleverna för. Här uppstår en balansgång som vi behöver bemästra för att kunna bedriva en verksamhet som på riktigt är professionell. Låt mig därför föreslå ett par löften som du som professionell lärare borde erbjuda dina elever.

Jag lovar att värna ditt namn
Det är ett rimligt antagande att den bärande punkten för att hitta någons förflutna även i framtiden kommer vara hens namn. Googlar du mitt namn hittar du tiotals filmklipp, hundratals bilder och tusentals länkar. En av dem är ett gammalt gymnasiearbete i religion som min lärare redigerade för att vinkla om min ståndpunkt. Det arbetet har jag aldrig kunnat stå för. Det känns faktiskt rätt pinsamt att det finns där, även om jag vet att bland tusentals andra länkar lär ingen i praktiken hitta det. Hade min religionslärare bara låtit bli att lägga till mitt namn hade det inte varit något problem. Då hade det inte dykt upp om du googlar mig. 10 år senare kan jag inte göra något åt det. Men jag kan lova er, mina elever, att aldrig göra samma misstag. Därför är jag väldigt försiktig med att publicera er på nätet tillsammans med era fulla namn. Det är onödigt och på lång sikt ohållbart. Ni kommer ändå kunna hitta våra gemensamma projekt i framtiden, om ni vill. Ni har andra sökord som bara vi kommer komma ihåg.

Jag lovar att rensa när vi är klara
Kristina Alexandersson, chef för Webbstjärnan, lärde mig för flera år sedan att “det är snyggt att rensa bort webbsidor man inte använder längre”. Det tog några år för mig att fullt ut förstå vad hon menade. Först tänkte jag att det var en kommunikativ grej. En webbgrej. Att gamla webbsidor som inte längre uppdateras förr eller senare kommer sprida felinformation som ställer till det för besökare. Nu förstår jag att det handlar om något mycket större. Omsorgen om mina elever. Med tusentals bidrag och tiotusentals elevers skolgångar vet Webbstjärnan vad de talar om. Så länge en webbsida används aktivt så finns det skäl för att spara den. Men när vi är färdiga har vi lärare ett ansvar att rensa. Det innebär inte att vi måste ta bort alltihop. Jag brukar rensa bort bilder, klipp och elevers material. Det brukar jag spara på en hårddisk som ligger gömd på skolan. Kvar på webbsidan finns handledningar, pedagogiska planeringar och lektionsmaterial som jag och mina kollegor har tagit fram. Det är en rimlig avvägning. Då kan vi gå tillbaka och upprepa projektet om några år om vi skulle vilja det och samtidigt slipper våra elever för all framtid associeras med skolarbeten de gjort under sin skolgång.

Jag lovar att aldrig glömma hur spridning inte är ett självändamål
När Internet var nytt var det coolt att kunna sprida sina tankar, idéer och uttryck till hela världen. Idag är det vardag. Lösningen är inte att sprida mer eller till fler. Spridningen av skolarbete är i sig inget pedagogiskt självändamål. Ändå har Internet en förmåga att locka oss att tänka större och öppnare. “Skriv för hela världen!” Jag tror det är ett misstag. Jag vet att det är det. Min erfarenhet är att det är mycket kraftfullare för elevers motivation att skriva för hela skolan, hela byn eller någon annan tydligt identifierbar grupp. Det är lättare att föreställa sig sina mottagare vilket förbättrar dialogen med läsaren och höjer kvaliteten på berättandet. Att skriva för hela världen är, om vi inte avgränsar det, synonymt med att skriva för ingen alls. Våra elever förtjänar bättre än så.

Jag lovar att välja plattform med omsorg när vi publicerar
De flesta grupper av lärare och elever har tillgång till ett antal digitala plattformar, och de blir bara fler. Fast att det kan vara lite rörigt att veta vad som ska publiceras var så finns det en fördel. För då kan vi just välja vart vi ska publicera. Det ger oss en möjlighet att välja nivå av säkerhet. Ta veckobrevet som exempel. Valet att lägga det på klassbloggen, i ett mejl eller på den låsta lärplattformen är inte oviktigt. Tvärtom. Det är en konkret följd av utmaningen att balansera mellan tillgängligt och säkert. Så länge vi väljer med omsorg så blir det nästan alltid bra.

Jag lovar att nästan inget MÅSTE vara publikt
Det finns elever som av olika skäl inte ska figurera i publika sammanhang. Det kräver anpassningar och som alltid med anpassningar så är det en bra idé att erbjuda dem till fler än man kan tro. För tio år sedan var det bara elever med läs- och skrivsvårigheter som fick skriva på dator. Idag gör alla elever det. På liknande sätt fungerar anpassningar av publiken. Det är högst rimligt att elever själva ska få avgöra vad som blir publikt och inte. Det påverkar inte lärandet. Det påverkar inte deras möjlighet att uppnå kunskapskraven. I så fall har vi förmodligen utformat antingenuppgiften eller bedömningen fel från början. Digitala verktyg förlänger vår förmåga att uttrycka tankar och idéer, oavsett om det sker i samverkan med en stor publik eller i samspel med läraren.

Jag lovar att leda dig rätt tills dess att du kan själv
Avslutningsvis lovar jag att vara din följeslagare i lärandet om Internet, kryptering och säker internetanvändning. Vi har båda mycket att lära innan vi kan säga att vi förstår hur allt det här fungerar. Det gör inget. Jag har kommit lite längre och kan redan se hur värdefullt det är. Du kan vara trygg i att jag leder dig rätt tills dess att du själv har bemästrat Internet. Det är inte så svårt som det kan verka och hela världen kommer ligga för dina fötter när du väl har lyckats.

​En vidare förståelse för vad det innebär att vara källkritisk.

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola,skriver om behovet av en vidare förståelse för källkritik när vi tolkar läroplanen.

Tisdag eftermiddag och jag rusar från en fortbildning för förstelärare i kommunen där jag arbetar för att hinna till en podcastinspelning i stan. På väg till parkeringen hinner jag uppmärksamma två mobilnotiser som berättar att ett par elever sökt mig via den kanadensiska meddelandetjänsten Kik. “Jag hinner inte följa upp det nu”, tänker jag när jag sätter mig i bilen. En stund senare är jag hemma för att byta till buss mot stan. Väl på bussen hinner jag kolla mobilen igen. Ytterligare tre elever har meddelat mig via Kik. Alla har de exakt samma kedjebrev. Jag hör på eleverna att de är nervösa och oroliga att mista tjänsten som de är beroende av för att hålla kontakten med nära och kära. En av dem gav mig efter en stunds samtal sitt medgivande att dela meddelandet med er så att ni kan använda det i er undervisning.

KIK.jpg

För det otränade ögat kan det tyckas som ett meddelande från de som har tjänsten. Uppenbarligen kan det också framstå så för mina elever fast att de använder tjänsten rätt ofta. Det kräver att någon som har koll på det här med källkritik kliver in och undervisar de som inte förstår kring hur de ska tänka. Annars riskerar vi att fostra en ny generation av okritiska Internetanvändare som utan att tveka kommer att ägna sig åt saker som att dela tveksamma länkar från faktoidbaserade tidskrifter. Steget är inte särskilt långt. Skillnaden är kanske främst ålder och nivå av bitterhet. Att förebygga en sådan Internetkultur är ett stort uppdrag som ligger väl i linje med vår uppdrag att förbereda våra elever för en komplex och okänd framtid. Läroplanen är ganska tydlig med att vi ska lära våra elever att vara källkritiska. Vi är rätt bra att undervisa om just källkritik när det handlar om traditionella källor som böcker och traditionella kontexter som rapportskrivningar. Här är det rätt lika utmaningar men sammanhanget är mer informellt. På det sättet är det något nytt. Samtidigt är det inte superkomplicerat eftersom det finns ledtrådar här som är användbara för att avslöja bluffen:


Användarnamnet
Kik erbjuder användare att söka på andra användare efter namn. Om man matar in ”kik” i sökfältet så kommer den officiella användaren Kik Team fram. Det är en bot, en robot, som kommunicerar med nya medlemmar och hälsar dem välkomna till Kik. Den boten används inte för att kommunicera förändringar i tjänsten. Eftersom användarnamn är unika så kan ingen som skapar spam-meddelanden använda exakt samma användarnamn. Notera hur meddelandet ovan ser ut att komma från samma användare men har egentligen ett namn som bara skrivs i små bokstäver. Det är första ledtråden.


Språket
Om man läser meddelandet högt så hör man att det är skrivet på ett talspråk som låter konstigt. Särskilt meningen “Luras inte vi kommer kolla” låter mer som ett barns eller en ungdoms än en vuxens mening. Det kan man gott påpeka för eleverna. Jag tror de kommer förstå och hålla med. Det är andra ledtråden.


Språket - igen
Dessutom är det så att administratörerna bakom Kik kommunicerar bara på engelska. Så meddelanden som kommer på svenska borde nästan automatiskt tolkas skeptiskt. Det är tredje ledtråden.


Det konstiga priset
Uppdateringar till appar brukar aldrig kosta. Varför skulle den här göra det? Det finns egentligen ingenting i det som listas som nya funktioner som är helt världsunikt. De finns i flera andra gratistjänster. Därför är det väldigt suspekt att uppdateringen skulle kosta. Dessutom är priset 6,99 väldigt udda eftersom priset på appar i AppStore är jämt avrundande till hela kronor. Det är fjärde ledtråden.


Erbjudandet
Varför skulle Kik erbjuda en uppdatering som kostar pengar gratis bara för att du för meddelandet vidare till 10 bekanta? Det skulle snabbt bli att de förlorade pengar eller i alla fall missade en möjlig inkomst. Det är inte särskilt rimligt och är därför den femte ledtråden.

Det här är bara några av många tecken på att meddelandet som skickas runt bland mina elever är fejk. Jag vill använda det för att undervisa dem om strategier för att avslöja kedjebrev just på Kik eftersom de är ganska vanligt förekommande. Men det räcker inte med att lära dem att känna igen tecken på kedjebrev. Det är också smart att tillsammans fundera på avsändaren, syftet och hur spridningen går till. Då kommer vi åt en annan nivå av källkritik som behövs för ett framgångsrikt liv på nätet.

Avsändaren är i det här fallet svår att spåra exakt men vi kan gissa att det handlar om någon i deras egen ålder eller kanske lite äldre. Syftet är svårbedömt eftersom det inte handlar om att donera pengar, lämna ut lösenord eller på annat sätt komma över känslig information, vilket annars kan vara tecken på fult spel. Min gissning är att syftet är att skrämma upp unga och okritiska användare. Spridningen är viral eftersom det ska skickas vidare till så många personer. Om jag skickar meddelandet till 10 personer och hälften av mottagarna tror på det så kommer de tillsammans skicka meddelandet vidare till 50 personer. Om hälften av den gruppen tror på det så kommer 250 personer nås i nästa led. Fortsatt i samma takt skulle meddelandet sedan nå 1250, 6250 och 31250 personer i de kommande leden. Genom att introducera siffrorna är det lätt för eleverna att förstå hur fort saker kan spridas. Då blir det också tydligt att det enda sättet att få stopp på det är att vägra dela vidare. Då kan eleverna också se hur varje enskild person som vägrar dela vidare minskar spridningen i flera led.

Avslutningsvis vill jag poängtera att det här inte behöver vara ett särskilt stort eller komplicerat åtagande. Jag tog den här diskussionen med mina elever på tio-femton minuter. En sådan diskussion ett par gånger per läsår räcker oftast för att medvetandegöra och påminna dem, och det är inte som att du som lärare behöver sitta inne på alla svaren. Det här är ett område där elever lär av varandra rätt effektivt. Studier visar att de enskilt viktigaste faktorerna för att barn och unga ska lära sig om Internet är äldre syskon och vänner som kan mer. På det sättet är det ett bra första steg om vi i vår undervisning skapar möjlighet för elever som kommit längre att lära sina klasskamrater.

Digitalt verktyg för snabba lottningar

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, tipsar om ett gratisverktyg för snabba lottningar i vardagliga klassrumssituationer.

Här kommer ett tips på ett digitalt verktyg i gränslandet mellan undervisning och lärares administration. Kanske kan vi kalla det klassrumsadministration?

Regelbundet har jag tillfällen när jag vill sortera eleverna i mindre grupper, lotta fram en eller ett par av dem för något uppdrag eller på ett professionellt sätt avgöra vem av två eller flera som får göra något först. Istället för att bara utse någon och riskera att hamna i en situation där eleverna uppfattar mig som jävig eller orättvis så använder jag istället en enkel gratisapp som heter Names in a hat .

Det funkar så att jag i förväg lägger upp mina undervisnignsgrupper och lägger in deras namn. Sedan kan jag med en enkel knapptryckning antingen lotta fram ett namn i taget eller få en slumpad lista över alla elever i gruppen. Ibland använder jag appen på en av skolans iPads och kopplar upp den mot projektorn så att alla får ta del av spänningen och dramat. Om jag ska göra en slumpmässig gruppindelning så gör jag på det sättet och fryser bilden över grupperna. Vid andra tillfällen fiskar jag bara fram min egen mobil och använder den istället. Det blir ett snabbt sätt att utan förarbete slumpa fram en eller ett par elever ur gruppen.



​IT-strategier för skolan

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om en workshop för att ta fram input till Skolverkets arbete med att ta fram IT-strategier för skolan.

Trippel Helix är ett projekt som drivs av intresseorganisationen Swedsoft med stöd av Vinnova. Målet är att komma med input till Skolverket som just nu arbetar med att ta fram två stycken IT-strategier för skolväsend. Den ena kommer gälla för förskoleklassen, fritidshemmet och grundskolan medan den andra kommer gälla för gymnasiet och vuxenutbildningen. Uppdraget, som kommer från regeringen, ska redovisas i juni i år. Så det är snabba puckar och mycket som ska göras innan dess. En del av

Trippel Helix är en serie workshopar där representanter från akademin, industrin och skolan kommer samman för att ge input till Skolverkets undervisningsråd. En av de konferenserna arrangerades nyligen i Göteborg och då fick jag möjlighet att delta som representant för skolan. Skolans digitalisering definierar Trippel Helix som en sammansättning av fyra delar:

  1. Infrastrukturen, alltså tillgången till teknik
  2. Innehållet i undervisningen för att möta nutida och framtida behov på arbetsmarknaden
  3. Digitalisering av skolans undervisning och pedagogik
  4. Digitalisering av skolans stödsystem

Utifrån den uppdelningen var fokus för den här konferensen punkt B och C,

För att kunna bidra på bästa sätt började dagen med att vi i mindre tvärgrupper fick bearbeta tre definitioner av begrepp som är relevanta för skolans digitalisering: digital kompetens, programmering och datalogiskt tänkande. Det är tre mer eller mindre vedertagna begrepp som ofta används men som är svårare än man kanske kan tro att definiera. Särskilt om man också ska försöka komma fram till hur de hänger ihop med varandra. Det sista, datalogiskt tänkande, har jag extra svårt för. Kanske är det för att det är det begrepp som används minst? Eller så är det för att jag inte riktigt förstår vad det går ut på? Hur som helst pendlar jag mellan att se att det kanske kan fylla en funktion i våra samtal så är jag allergisk mot nya begrepp för sakens skull. Det blir lätt den nya modeordet likt “omdefiniera” eller “big five” - mer mumbo jumbo än något som vilar på vetenskaplig grund.

Eftersom det i Skolverkets uppdrag ligger att vid behov göra förändringar av läroplanen och kursplanerna så ägnades resten av dagen åt att tillsammans försöka komma fram till vilka förändringar som behöver göras. Inför det arbetet fick vi ett par korta föreläsningar av olika personer. Bland annat talade Malin Frykman som är rektor vid Munkegärdesskolan. Hon talade om behovet av medie- och informationskompetens som kärnan i yttrandefrihet och att skolans demokratiuppdrag tillsammans med skolans läroplan som skiss för vårt framtida samhällsklimat är tunga skäl för att bredda vad som ska in. Det sista har jag sedan dess burit med mig. Att läroplanen är en skiss för vilket samhälle vi i framtiden vill ha.

Efter Malin Frykman talade Karl Alfredsson som är utvecklingschef vid Lin Education. “Det kommer inte spela någon roll om det skrivs in i någon sidodel av läroplan om inte lärarna själva utvecklar hur man lär sig i en digital tidsålder” provocerade Alfredsson. Det stämmer så klart. Vidare fortsatte Karl med att be eventuella projektledare i rummet berätta hur många projekt de leder samtidigt. Någon kvinna ropar ut att hon aldrig har mer än ett i taget. Då kontrade Karl med att jämföra med en fjortonåring som i praktiken driftar 16 parallella projekt med olika deadlines, olika personer och olika områden. Knappast en ideal arbetssituation. Det var en ingång i hans poäng om att vi måste passa på att reboota läroplanen och se kritiskt på våra praktiker. “Om vi skulle börja om idag, vilka ämnen skulle vara egna ämnen då?” Stora frågor som kanske inte går att besvara på rak arm, men som ändå är värdefulla inför ett arbete att se över läroplanen. Efter det delades vi in samma tvärgrupper för att hitta vilka områden som eventuellt behöver utvecklas.

Då är Skolverkets undervisningsråd ganska tydliga med att de hittills i sitt arbete inte sett någon orsak att ändra på några kunskapskrav. (“De är helt enkelt för konkreta.”) Istället kollar man på att försöka skriva fram det digitala i olika kursplaners syftesbeskrivningar och centrala innehållet. Även i kaptiel 1 och 2 av läroplanen verkar det vara ganska lätt att skriva fram det digitala. I grunden präglas arbetet av EUs 8 nyckelkompentenser och den som handlar om digital kompetens.

Digital kompetens innefattar säker och kritisk användning av informationssamhällets teknik samt grundläggande färdigheter i informations- och kommunikationsteknik (IKT)”

Slutmålet med EUs nyckelkompetenser och de nationella IT-strategierna är likvärdighet och högre måluppfyllelse. Det kräver en förändring i klassrummet och i undervisningen som samtidigt ger utrymme för lärares professionalitet. IT-strategier för skolan och en läroplan som är tydligare med det digitala är ett bra första steg, men de verkliga resultaten kommer inte synas förrän vi tar ansvar för digitaliseringen i våra klassrum.

Tekniken är inte problemet, och lärarna är lösningen.

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om varför det behövs en djupare analys kring elever som använder Periscope och hur vi istället för att rasa och borde reagera smartare.

På skolor runt om i Sverige uppstår just nu en ny typ av dilemman kopplade till ordning och studiero. När en elev livesänder från en lektion med appen Periscope och lovar att kasta en sko på läraren när ett visst antal gillar krävs det av oss vuxna en djupare analys av situationen än "fy fan vad taskigt." Annars missar vi möjligheten att ha de där viktiga samtalen mellan elever och lärare som kan vara avgörande för att de ska utveckla förmågorna som krävs för att bli bättre internetanvändare.

Inget nytt

Att saker som händer i och omkring skolor dyker upp på nätet är inget nytt. YouTube lanserades för elva år sedan och allt sedan dess har samma typ av smygfilmningar av elever och lärare funnits där. Det unika med Periscope är att det är gjort för att premiera spontana, snabba och tillfälliga sändningar. Det skapas en falsk känsla av flyktighet som tilltalar ungdomar. Deras generation är den allra första som har en uppväxt som är dokumenterad, delad och kommenterad in i minsta detalj. Tanken på kommunikation som inte sparas för evigt är svindlande för dem. Kanske är det därför som Periscope lockar elever till beteenden som kanske inte hade inträffat i samma klassrum annars. Det innebär att vi lärare har vårt arbete klart för oss. Här behövs någon som kan lära dem.

Skitsnack som livesänds är vårt ansvar

Som vuxna i skolan, företräder vi samhället och tycker oss därför ha tolkningsföreträde i hur skolmiljön ska formas för att skapa de allra bästa tänkbara förutsättningarna för lärande. Då inkluderar det också att ta ansvar för skolans digitala miljö. Skitsnack på nätet som livesänds till en nyfiken omvärld är precis lika mycket skolans ansvar som skitsnacket som fanns där innan Periscope. Det är fel att fokusera på tekniken när det egentliga problemet är kulturen. Om några månader kommer Periscope vara bortglömt och en ny tjänst kommer att ha tagit dess plats. Därför måste vårt arbete med värdegrund på och utanför nätet vara teknikneutralt.

Se bortom det provocerande

Det är omöjligt att etablera och bibehålla en roll som auktoritet och förebild i klassrummet om ens första reaktion över saker en inte förstår är att förfasas och kräva förbud. Tvärtom skapar det bara ännu större misstro mellan unga och vuxna. En betydligt klokare ingång är att till en början vara tyst och lyssna. Se det som finns bortom det omedelbart provocerande för att förstå vad som egentligen händer. Min största lärdom efter att fått förmånen att följa elever på sociala medier i ett antal år nu är att de i grunden är samma människor på nätet som i klassrummet. De uttrycker och utforskar alla möjliga tankar och ämnen som förtjänar att bemötas med respekt. Ibland är det inte så. När de avsiktligt eller oavsiktligt passerar en gräns hjälper det antagligen inte att vuxenvärlden omedelbart blir upprörda och skäller på dem. Det krävs andra handlingar. Att vi gör Periscope och framtida motsvarigheter till våra och statuerar en positiv kultur där. Lärare är i min erfarenhet mer aktiva på sociala medier än andra yrkesgrupper. Det vore ganska lätt för oss att göra något, inte för att ta över utan för att modella en bättre kultur.

Först när vi bestämmer oss för att lyssna istället för att skälla, förstå istället för att fördöma, visa istället för att förbjuda kan vi hjälpa våra elever att bli klocka internetanvändare och goda samhällsmedborgare.

​En sak vi kan lära av David Bowie

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om hur David Bowie kan lära oss något viktigt när det kommer till att rusta elever för en digital framtid.

“The absolute transformation of everything that we ever thought about music will take place within 10 years, and nothing is going to be able to stop it. I see absolutely no point in pretending that it’s not going to happen. I’m fully confident that copyright, for instance, will no longer exist in 10 years, and authorship and intellectual property is in for such a bashing.”

Orden var David Bowies och året var 2002. Tio år senare hade vi fortfarande upphovsrätt men faktum är att musikindustrin under samma decennium reformerades i grunden. Den tvingades till det. Av personer som vägrade acceptera de spelregler som tidigare präglade branschen. Av tekniska genombrott som gjorde rådande principer föråldrade. I intervjun med New York Times förutspådde Bowie förändringar som framstod som både otroliga och orimliga.

“You’d better be prepared for doing a lot of touring because that’s really the only unique situation that’s going to be left. It’s terribly exciting. But on the other hand it doesn’t matter if you think it’s exciting or not; it’s what’s going to happen.”

Det är som att han var före sin tid. Och det är här som vi som verkar i skolan har något att lära av David Bowie. Nämligen att vi har en roll att spela i framtida genombrott av den typen som Bowie pratade om. Som laglydiga tjänstepersoner är vi fast i en vilja att följa de regelverk som finns nu. Självklart har vi ett ansvar att i varje läge följa upphovsrätten och lära våra elever hur de kan göra detsamma. Samtidigt har vi ett moraliskt ansvar att rusta de som ska växa upp och skapa något bättre. De vars arbete David Bowie så tydligt förutsåg. Hur annars kan vi tro att vi lever upp till läroplanens skrivningar om att skolan ska rusta aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare?

Det behöver egentligen inte vara särskilt svårt. Ett bra första steg är att jämte undervisningen om upphovsrätt också undervisa om Creative Commons och meningen med licenser somtillåter spridning och bearbetning. Creative Commons är ett paket av licenser där den som skapar något bestämmer hur verket får användas av andra. Syftet är att underlätta spridning, delning och vidarutveckling på schyssta villkor.

Om vi börjar med att vara lika konsekventa med Creative Commons som vi är med upphovsrätt så har vi tagit ett bra första steg. Särskilt om vi väljer villkoren SA BY som innebär att vi tillåter spridning och bearbetning men att de måste delas vidare lika fritt och med hänvisning till den ursprungliga upphovsmannen. En sådan värld ligger i linje med vad David Bowie beskrev i en annan intervju för några år sedan:

“Once I've written something it does tend to run away from me. I don't seem to have any part of it - it's no longer my piece of writing.”

Det är kanske inte nödvändigt att helt ge upp upphovsrätten över verk men idealet att saker vi skapar får spridas och utvecklas borde vara ett grundläggande ideal för skolan. I grunden handlar det ju om att vi tillåter andra att lära av vårt arbete. En lika självklar grej som att vi vill lära våra elever att fråga en klasskamrat innan de frågar sin lärare. Det är en form av samarbete som bär på en så otroligt stor lärandepotential. Ett briljant exempel på hur det samarbetet kan gå till går faktiskt att finna ute i rymden.

När ESA (europeiska NASA) landade rymdsonden Rosetta på en komet så var det första gången mänskligheten lyckades med den bedriften. Tack vare naturvetenskapens fundamentala nyfikenhet kom rymdsonden utrustad med en mikrofon för att ta reda på om och i så fall hur det låter på en komet. Svaret finns här:

Det här är en ljudinspelning som ESA döpte till den sjungande kometen eftersom de tycker att det låter lite som en sång. Inspelningen är delad under en Creative Commons licens vilket gjorde det möjligt för musikern Andrew Huang att bryta ner ljudinspelningen från kometen och göra om den till en alldeles fantastisk version av Beatles-låten Across the Universe enbart bestående av sin egen sång och kometens ljud.


Det är ett av många exempel på hur en ny generation av tekniska möjligheter i kombination med nya normer kring upphovsrätt kan leda till skapandeprocesser som vi tidigare inte sett. Det samma går att säga om om lärandepotentialen. “Sharing is caring” brukar det sägas om allt från piratkopiering till samarbete i klassrummet. Det är lätt att hålla med och sedan inte göra något för att sätta en kultur av omtänksamhet i våra praktiker. Det måste få ett slut om vi vill höja kvaliteten på våra elevers lärande. David Bowie sa det kanske ännu bättre:

“Frankly, I mean, sometimes the interpretations I’ve seen on some of the songs that I’ve written are a lot more interesting than the input that I put in”

Kanske är det den inställningen som gjort att hans egen version av Space Oddity har 13 miljoner visningar på YouTube samtidigt som en cover som astronauten Chris Hadley spelade in på internationella rymdstationen ISS har mer än dubbelt så många. Samarbete lönar sig.

​Det handlar nästan inte om programmering.

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, om vad vi egentligen menar när vi frågar oss om alla elever behöver lära sig programmering.

Föreställ dig en konferens om läs- och skrivkunnighet på temat “Ska alla elever bli läsare och skribenter?” fast egentligen handlar samtalen på konferensen om varför elever behöver lära sig att vara källkritiska, att kommunicera så att de kan göra sig förstådda, förstå grundläggande grammatik och att utveckla ett målande språk - förutom att de då ska lära sig läsa och skriva. Det blir omöjligt stort och lätt vilseledande. Problemet är att det inte handlar om enbart läs- och skrivkunnighet, därför blir frågan “ Ska alla elever bli läsare och skribenter?” lite konstig.

Ändå var jag på just den konferensen för ett tag sedan. Eller egentligen inte. Jag var på Internetdagarna (som Christina Löfving redan har bloggat om) där frågan “Ska alla barn bli programmerare?” ställdes. Problemet är att det inte handlar om programmering. Därför blir även den frågan lite märklig. Här ska jag vara tydlig med att det knappast är Internetstiftelsens fel och de är knappast ensamma om att begå misstaget att prata om programmering och mena något mycket vidare än så. Skolverket fick nyligen i uppdrag att ta fram två nationella IT-strategier för skolan, en för förskolan, fritids och grundskolan och en annan för gymnasiet. Det är för att de ska ”bidra till ökad måluppfyllelse och likvärdighet genom att den strategiska potential som IT har tillvaratas i hela skolväsendet”. En av få detaljer som kommer med uppdraget är att programmering ska in i kursplanen. Fast är det verkligen programmeringen som Skolverket borde fokusera på? Förmodligen lika lite som att Internetstiftelsen menar att vi på allvar borde diskutera om alla barn ska växa upp och välja samma karriär.

Felet som de och många andra begår är att klumpa ihop digital samhällskunskap, datalogiskt tänkande, digitala skapandeprocesser och faktisk programmering i en och samma skolutvecklingsprocess och sedan benämna den programmering. Det funkar faktiskt inte. Om vi ska ha någon systematik i vårt kvalitetsarbete måste vi skilja på saker och ting. Därför gör jag ett försök nu.

Digital samhällskunskap
Förmågan att reflektera över hur individer och samhällen formas, förändras och samverkar är inskriven i läroplanen. Samma förmåga har en växande digital aspekt när en allt större del av livet och samhället är på Internet - en plattform som i växande utsträckning går från att vara ostrukturerat, öppet och användarcentrerat till att vara en marknad för en handfull företag tar allt större plats. Vad innebär det för vår demokrati? Det är frågor som alla elever behöver få fundera över.

Digitalt skapande
Förmågan att kunna skapa, uttrycka och kommunicera med andra verktyg än ord blir även den allt mer en digital förmåga i takt med att människans kulturella konsumtion digitaliseras. Det gör det allt mer relevant att bemästra digitala skapandeprocesser. Konkret handlar digitalt skapande dels om att skapa sådant som konsumeras via skärmar (YouTube-klipp, spel, etc) och dels om att skapa fysiska ting som drivs av kod (robotar, maskiner, etc). Det är allmänbildning på samma sätt som grundläggande bildskapande och vardagliga teknikutvecklingsprocesser är allmänbildning. Självklart ska alla elever få möta och utveckla den.

Faktisk programmering
Att behärska grunderna bakom faktisk programmering är fördelaktigt för elever eftersom det är en förberedelse för att de senare ska kunna gå vidare och lära sig ett riktigt programmeringsspråk såsom Python, Ruby, PHP eller Java.

Datalogiskt tänkande
Att behärska grunderna i programmering är även fördelaktigt eftersom det främjar elevers datalogiska tänkande. Det är ett fint ord som i princip kan översättas till logiskt tänkande, mönsterseende och problemlösningsförmåga. Studier från USA som jämfört barn i femårsåldern som fått lära sig programmera med jämnåriga som inte programmerat visar att den förstnämnda gruppen beskriver processen att borsta tänderna i över 20 steg medan deras kamrater beskriver samma process i tre-fyra steg. Det kan tyckas obetydligt men då ska vi minnas att förmågan att bryta ner problem i mindre segment är en strategi som kommer tillbaka i allt från problemlösning, resonemang, retorik och mycket mer.

Frågan om alla elever behöver lära sig programmering är för smal för att vara relevant. Istället borde vi fråga vad alla elever behöver lära sig för att kunna möta en komplex och okänd framtid. Det är sådana konferenser vi behöver för att täcka in alla dimensionerna som vi egentligen menar. Först då kan vi möta hela komplexiteten i frågan.

Frågor & Svar