Lärarförbundet
Bli medlem

Hög tid att släppa polariseringen om skolans digitalisering

Jacob Möllstam, lärare på Jonsereds skola, skriver om att det är hög tid att skippa polariseringen om skolans digitalisering för att göra plats för HUR-frågor om exempelvis digitala nationella prov.

"Du kanske inte ska arbeta i skolans värld om du inte vet vem Therese Lindgren är, aldrig redigerat en wikipedia-artikel eller aldrig testat att sända live på Facebook?" säger någon tyckare i en intervju. "Kasta ut datorerna ur klassrummet" skriver en annan tyckare på debattsidan av en stor tidning. Två ytterligheter som man hade kunnat hoppas skulle vara uppseendeväckande extremer i en sansad debatt om vad som egentligen är komplicerade frågor: digitaliseringen av skolan. Bortom skärmarna och prylarna finns egentligen frågan om hur svensk skola kan bli relevant och meningsfull även i en komplex och okänd framtid. Lyckas vi hitta ett bra svar på den frågan kan Sverige se fram emot en fortsatt säker position som kunskapsnation i en global värld. Om vi misslyckas så riskerar vi att förlora en hel generations möjlighet att förverkliga sin fulla potential samtidigt som det skulle sänka Sverige på flera sätt. Så visst känns det skönt att de två tyckarna i början av den här texten är unika extremer som går att bortse ifrån till förmån för en bred och nyanserad diskussion om hur vi ska hitta rätt med skolans framtid?


Tyvärr är det inte så. Snarare är det så att den som kan formulera sig extremast får störst uppmärksamhet, samlar på sig följare tillmäts störst förtroende av utomstående. Det skadar skolan och dess utveckling eftersom den fastnar i en polariserad debatt OM istället för att utvecklas till en professionell diskussion om HUR. I det hör fallet handlar det om digitalisering i allmänhet och digitaliseringen av nationella prov i synnerhet. Tyckarna parkerar samtalet i frågor OM vi ska digitalisera skolan. Som om det ens var en fråga. När hela samhället digitaliseras så kommer skolan naturligtvis att gå samma väg. De enda frågetecken som finns kvar kring OM-frågorna är politiska. De är upp till riksdag och regering att besluta om och rent krasst ganska meningslöst för enskilda tjänstemän att lägga sin tid på. Så klart står det fritt för var och en att bilda sig en åsikt men när det ersätter en professionell diskussion om HUR-frågor så är något fel.

Så låt oss prata om HUR-frågorna för digitaliseringen av de nationella proven. Vi tar kommandot över diskussionen och för den dit den gör hemma, bortom polarisering och pajkastning. Beslutet från Regeringen är att tillsätta en lagrådsremiss där alla nationella prov ska vara digitaliserade till höstterminen 2018. I samma lagrådsremiss finns bland annat skrivningar om att prov ska avidentifieras och rättas av andra än undervisande lärare och att resultaten ska knytas närmre betygsättningen. Förslag som alltså inte har särskilt mycket med skolans digitalisering att göra. För den sakens skulle bortser jag i stort från de bitarna i den här texten trots att jag har mycket att säga om dem.



Tidsplanen
Kan verkligen alla delprov digitaliseras? Inom ett år? Min första fundering är om verkligen alla delprov i de nationella proven kan digitaliseras. Matematikprov där elever ska visa sin huvudräkning borde lätt kunna digitaliseras. Läsförståelseprov där elever ska läsa en text och sedan svara på flervalsfrågor likaså. I princip alla delprov som går ut på någon typ av skrivmoment skulle säkert förbättras av att de digitaliserades eftersom skrivprocessen när en skriv på en dator skiljer sig åt från processen att skriva samma text med papper och penna. Att skriva en kladd och sedan renskriva försvinner när en skriver vid datorn. Så långt skulle en digitalisering av de nationella proven säkert kunna göras ganska enkelt. Det jag funderar över är hur muntliga delprov kan digitaliseras. Om det handlar om att spela in ett samtal mellan en lärare och ett antal elever så att någon annan sedan kan lyssna och bedöma så undrar jag verkligen över om det är någon poäng med att digitalisera de bitarna. Andra personer som förstår mer om vad digitala verktyg idag kan förmå pekade mig i riktningen av AI-baserade tjänster som kan höra och analysera mänskligt tal på en nivå som motsvarar en människa. På det sättet är det kanske bara tidsfråga innan även muntliga delprov kan bedömas bättre av maskiner än människor? Ändå. Det känns lite skevt att tänka att exempelvis delprovet i svenska i år 3 där elever idag går ut till ett grupprum för agg enskilt läsa högt för sin lärare och sedan ha ett kort textsamtal skulle ersättas av en interaktion med en dator. Det kanske är gammaldags men förlorar vi inte något när läsning inte längre blir en interaktion mellan två människor? Kanske, kanske inte. Det jag har svårt att föreställa mig är att vi kommer ha svar på det här inom ett år.


Hjälpmedel?
Det går också att föreställa sig att ett digitaliserat prov skulle kunna underlätta anpassningarna och erbjuda fler riktade hjälpmedel. Min erfarenhet av de nationella proven är dels att det är svårt att hinna svara på alla elevers frågor (varav de flesta besvaras av att bara hjälpa dem att läsa instruktionen en gång till) och dels att det är svårt att veta hur mycket en kan hjälpa till utan att det blir för mycket. Å ena sidan vill jag att alla elever ska förstå uppgiften men å andra sidan måste jag passa mig från att göra jobbet åt dem. I båda dessa fallen, frågor och hjälp, så kan man tänka sig att ett digitalt prov skulle kunna förbättra provsituationen. Dels kan man lätt föreställa sig en instruktion som eleven kan spela upp så många gånger hen behöver det och dels kan man föreställa sig att en del av provkonstruktionen skulle kunna vara att utveckla tillräckligt hjälpsamma ledtrådar för komplicerade moment. Det är ändå så att se som tar fram de nationella proven lägger månader på varje uppgift för att testa, skriva om och testa den igen. De besitter kunskapen för att förutse var elever kommer köra fast och vilken hjälp som skulle underlätta utan att ta bort det momentet som ska mätas.


Betydelsen av mätpunkter
En annan aspekt av digitaliserade nationella prov är att det skulle kunna innebära en ny definition av vad vi menar med ett prov. Forskning om bedömning visar att det tar fyra till fem mätningar för att kompensera för dagsformen hos eleven som skriver provet. Så egentligen skulle vi behöva sätta alla elever på att skriva varje delprov fem gånger (med olika frågor varje gång fast på samma stoff) för att kunna säga något säkert om vad de kan och inte. Det skulle aldrig gå att genomföra i praktiken. Alltså kompromissar vi och litar på någon typ av professionell magkänsla. Utvärderingar från nationella prov visar ändå att de flesta lärare tycker sig veta vilket resultat seras elever kommer att prestera innan proven ens skrivs. Frågan är om det säger något om hur väl lärarna känner sina elever eller om provens oförmåga att ge värdefull information om elevernas kunskapsutveckling. Dock kan man tänka sig att med riktigt bra digitala verktyg som bas för riktigt bra designade skoluppgifter så skulle fem-sex skrivuppgifter som elever presterar som en del av undervisningen i exempelvis år tre kunna ersätta delproven att skriva en faktatext om ett visst ämne på ett visst datum. För en enskild lärare skulle det vara övermäktigt att rätta och analysera varenda skoluppgift som om den vore ett nationellt prov. Men med digitaliserade nationella prov går det att föreställa sig en automatiserad rättning där mjukvaran kan göra precis en så noggrann rättning varje gång. Ut skulle läraren få en mycket mer tillförlitlig sammanställning som visar elevens utveckling över tid och som gör det möjligt för läraren att fokusera på analysarbetet.


Lärares professionalitet i en digitaliserad skola
Till sist funderar jag över vad som egentligen är en lärares professionella domän i en skola där allt mer av bedömningsarbetet kan göras snabbare, säkrare och effektivare av en dator. Utan att räkna efter så känns det ändå som att typ halva min arbetsbeskrivning går ut på att rätta, bedöma och analysera. Den andra halvan går ut på att utifrån det arbetet förbereda och genomföra undervisning. Jag tror inte att hela bedömningsarbetet kan ersättas av en dator inom överskådlig tid. Men insamlingen och sammanställningen av bedömningsunderlag kan nog göras bättre av datorer redan idag och då får vi både mer tid och bättre underlag för att ägna oss det som är svårt: att analysera vad våra elever behöver, förbereda undervisning som svarar mot det och själva undervisningen.

På det sätter ser jag inte att lärarens professionalitet hotas av skolans digitalisering eller för den delen att den förändras till att ha kolla på varenda populära YouTuber. Det är nästan lika otroligt som att det kommer gå att ha en skola utan datorer. Läraryrket kommer fortsätta att handla om undervisning och skolan kommer fortsätta handla om att varje elev ska ges möjlighet att utvecklas till sin fulla potential så länge som vi släpper meningslösa debatter om OM-frågor och hjälps åt komma fram till de avgörande HUR-frågorna. Det är så vi tar kontrollen över skolans digitalisering och styr den till något som verkligen utvecklar skolan.

Var Saga-biblioteket skolans första en-till-en-satsning?

Jacob Möllstam, grundskollärare på Jonsereds skola i Partille, funderar kring likheter mellan folkskolans satsningar på Saga-biblioteket och dagens satsningar på en dator per elev.

För ett tag sedan fick jag förmånen att gå en guidad visning av utställningen En sagolik skola som arrangeras av Lärarstiftelsen på Valdemarsudde innan den kommer turnera runt i landet. Upprinnelsen är att folkskolan i år fyller 175 år och i samband med det visas en utställning kring skolans utveckling under den tiden. Bakom folkskolan fanns nämligen ett ideal att barn bildas genom kultur. Riktigt fin kultur. Därför anlitades de främsta konstnärerna och författarna till att skapa läromedel. Ett av de exempel som kanske flest människor känner till är Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgersson och gåsen Akka men det är inte på något sätt ett ensamt projekt. Mellan 1899 och 1954 publicerades barn- och ungdomslitteratur inom ramen för Barnbiblioteket Saga, ett initiativ startat av SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärareförening) med syftet att ge barn tillgång till god litteratur av hög kvalitet. En radikal tanke om likvärdighet på den tiden. Bakom låg Fridtjuv Berg och makarna Amanda och Emil Hammarlund.

Jag tror inte att folk idag kan relatera till betydelsen som det här projektet hade för skolan och bildningen av Sverige. Det beskrivs ofta som en av de viktigaste insatserna för barnlitteratur i Sverige någonsin och jag skulle vilja tillägga att det kan vara en av de viktigaste likvärdighetsreformerna i svensk skolhistoria. Frågan är om folkskolan hade blivit den framgång den var utan en parallell satsning på tillgång på tillgäng litteratur av god kvalitet. Lärandet kräver tidsenliga verktyg. På den tiden betydde det tillgång till fler litterära verk än Bibeln, för att vara krass. Inte för att det är något självklart fel på Bibeln utan därför att det inte funkar att använda ett litterärt verk till all undervisning. Variationen är som bekant nyckeln för ett lärande som bjuder in till att utforska omvärlden. Därför var det lika viktigt som radikalt när eleverna fick egna böcker. Böcker som de fick ta med hem och göra till sina egna.

175 år senare är det mycket som är annorlunda men också mycket som är ungefär likadant. Nu pratar vi inte lika mycket om vikten av att alla barn får sin egen bok. Fast att vi fortfarande vet hur viktigt läsning är så är tillgången överlag så god att det inte längre krävs insatser som Saga-biblioteket. När vi pratar likvärdig tillgång till tidsenliga verktyg så är det framförallt digitala verktyg vi diskuterar idag. Det är samma situation men i en annan kontext. Nu är vi i den situationen att varje huvudman själv får lösa finansiering och utformning av diverse IT-satsningar. Jag tror att runt 250 av 290 kommuner i Sverige har någon form av en-till-en-satsning där varje elev får någon typ av enhet. För att göra en historisk jämförelse så har vi kommit dit att varje huvudman på egen hand har börjat köpa in en bibel per elev. Ganska snart kommer vi antagligen förstå att det inte erbjuder tillräckligt med variation för att tillvarata digitaliseringens fulla potential. Vi behöver - och om historien har något att lära oss så kommer vi förr eller senare få - en modern motsvarighet till Saga-biblioteket.

Exakt hur den kommer se ut är lika svårt att svara på som det var för någon att försöka förutspå Saga-biblioteket innan Fridtjuv Berg och makarna Hammarlund kom omkring. Jag är ingen utav dem och kommer inte kunna ge några färdiga lösningar. Dock har jag ett par spaningar:

  1. Hade Saga-biblioteket haft som villkor att dess utgivna böcker bara fick nyttjas i skolan och aldrig tas med hem så tror jag inte genomslaget ahde varit lika stort. Tvärtom. Det är först när elever fick god tillgång till litteratur överallt i sitt liv som läsning och alla fördelar som det medför på riktigt blev jämlikt. Kan det samma gälla för moderna satsningar på tillgång till digitala verktyg och de aktiviteter som de medför?
  2. Ingenstans i diverse historiska texter om Saga-biblioteket läser jag om att det är en satsning som ses som en besparingsåtgärd. Inte alls. Den enda gången ekonomi diskuteras så är det i frågor om hur priset kan bli så lågt att nästan alla har råd med det. Det landade på två kronor för en ettårig prenumeration som gav ett tiotal böcker/ tidningar. Trots det låga priset var det ändå de som inte hade råd och inte sällan var det enskilda lärare som då finansierade beställningar åt de eleverna. När vi spånar på en modern reboot av Saga-biblioteket så är nog kostnaden lika relevant. Idag har en majoritet av alla åttaåringar en egen smart mobil. Samma siffra bland tioåringar ligger kring 87% - ungefär i par med alla äldre åldersgrupper upp till de äldre pensionärerna. Så nog tusan måste mobila enheter vara en utgångspunkt för storskaliga digitala satsaningar med sikte på likvärdighet.
  3. Jag tror att idealet att engagera de bästa tänkbara konstnärerna för att skapa läromedel är lika relevant idag. Förutom förtfattare och konstnärer behövs de främsta programmerarna, grafikerna och spelutvecklarna. Och de bästa lärarna. Först då kommer vi kunna se en digitalisering av läromedel som är värd namnet.
  4. Förmodligen lär det även den här gången behövas en tydlig lärarkraft som motivator. Det var förmodligen ingen slump att det var SAF som initierade Saga-biblioteket på samma sätt som att det inte lär vara någon slump att Fridtjuv Berg var rektor (typ) och att både Amanda och Emil Hammarlund var lärare. Riktigt bra skolutveckling skapas och utvecklas nära verksamheten. Så var det i slutet på 1800-talet och så är det förmodligen också 2017.


För den som inte har möjlighet att ta del av utställningen En sagolik skola så finns den också på Internet.

Du kan läsa mer här:

TAM-registretrs samling av bilder från Saga-biblioteket

Exempel på titlar i Saga-biblioteket

En artikel om Saga-biblioteket

En till artikel om Saga-biblioteket



Foto: Eva-Lis Sirén, CC-BY-SA

Finns en bit av framtiden i Kungsbacka Makerspace?

Jacob Möllstam, grundskollärare på Jonsereds skola i Partille, åkte till invigningen av ett nytt makerspace i Kungsbacka och funderar på makerkulturens bidrag till och utveckling av en skola som rustar elever för en komplex och okänd framtid.

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till invigning av ett nytt makerspace. Den här gången är det Kungsbacka söder om Göteborg som satsar. Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att det de senaste åren är omkring 20-30 skolhuvudmän startat liknande verksamheter. Det ska jämföras med att vi har 290 kommuner och 700 företag som bedriver skola. Min arbetsgivare är en av dem. Kanske är det därför jag uppskattar när en till huvudman tar steget in på banan. Det blir ytterligare en aktör som tar nästa steg i att aktivt medskapa vettiga svar på vad som händer i gränslandet mellan skapande och kunnande, nutid och framtid, skola och näringsliv och inte minst teknik och pedagogik. Lite därför var det lätt att prioritera att göra en lördagsutflykt till Kungsbacka för att gå på invigningen av deras makerspace och samtidigt ta reda på om det är så att en pusselbit av framtiden finns i Kungsbacka.

Redan i bilen på vägen dit inser jag en sak. Placeringen av lokalen är en första markör. En del makerspace finns inrymda i rymliga lokaler i industriområden där det redan finns mycket kunskap, verktyg och kanske rent av ett partnerföretag. Andra makerspace finns inrymda i närheten av antingen skolor eller kulturhusliknande lokaler där deman vill attrahera redan rör sig - men av andra syften än att skapa med IT som material. I Kungsbackas avslöjar min GPS att de har valt det förstnämnda alternativet. Väl på plats berättar utvecklingsledaren Pernilla Öhberg att de också har tillgång till tillfällig pop up-verksamhet i centrala lokaler av den andra karaktären. Det tror jag är ett smart upplägg redan från början. Att ha tillgång till båda lättåtkomliga ytor och verkstadsytor där en variation av utrustning kan rymmas.

Det hänger med ett återkommande dilemma i frågor om makerkulturens roll i skolan: vilket personligt fokus en går in med. Det verkar som att en hel del personer som verkar i makerspace primärt har antingen ett teknikfokus eller ett lärandefokus. Så klart är det både möjligt och vanligt att brinna för båda men var och en har ändå en hemvist och en bakgrund. Det märker jag ofta när jag pratar med personer om de här frågorna.

En del älskar att prata utrustning, verktyg och tekniska lösningar på problem som uppstår. När man kommer till frågor om lärande så har de ofta en ytlig reflektion. "Jag tänker att det här kan passa i alla ämnen egentligen men varför inte matte och teknik till att börja med?" kan vara ett exempel på resonemang som de här personerna introducerar. Det är säkert en bra reflektion men inte på nära håll en tillräckligt solid grund för att kunna övertyga en skeptisk förvaltningschef att satsa på makerkultur i skolan. (Eller för den delen för att övertyga en skeptisk lärare att investera undervisningstid.) Och den skepsisen är faktiskt välgrundad. Skola och utbildning är alldeles för viktigt för att laborera med utan att en grundad plan som går att motivera med teorier om lärande. Det blir nästan omöjligt att fullt ut sätta sig in i de här personernas förklaringar av vad som sker och än svårare att ta de första Steen mot att själv kunna göra.

Å andra sidan finns det de (jag inkluderat) som har sin hemvist i lärandet och som med lite träning kan skapa sig en hjälplig teknisk kompetens och som brinner för makerkulturen i skolan utifrån vilka potentialer det har för eleverna och deras lärande. Allt från möjligheten att kanske rusta dem lite bättre för en komplex och okänd framtid till att äntligen hitta en arena där det är naturligt och rent av nödvändigt att undervisa på ett sätt som är präglat ständiga försök varav de flesta går fel innan eleven till sist hittar rätt. De personerna riskerar ofta att på grund av teknisk okunnighet missa möjligheter att ta tillvara på teknikens fulla potential. Istället blir det lätt att man köper på sig exempelvis dyra robotar som mest fungerar som radiostyrda bilar. Det är inget fel med att ha de verktygen i ett makerspace. De kommer rent av krävas för att kunna tillmötesgå en del centralt innehåll i grundskolans tidigare åldrar. Men de är i sin natur för instängda för att kunna erbjuda något eget skapande att tala om. På den punkten är det fria utforskandet som präglar de aktiviteter som de med teknikfokus levererar. Där är eget uttryckt och egna idéer en sjävklarhet.

Så fungerar det i allra största allmänhet när man pratar makerkultur och skola - om jag ska överdriva lite med syfte att synliggöra kontraster. För det som är häftigt med Kungsbackas Makerspace är att här finns hela spektrat representerat, och alla delar behövs! I en lokal finns en tekniknörd som passionerat demonstrerar tekniken att vakuumforma plast med hjälp av modeller som är digitalt designade och sedan 3D-printade. (Ett bra användningsområde för 3D-printerns i skola och förskola!) Han visar och förklarar och jag tittar passivt på med en vag förståelse. När jag går därifrån förundras jag över hur coolt det är men saknar egen erfarenhet. I andra ändan av lokaler finns biblioteket och visar upp sin verksamhet. Där samlas barnen för där får man göra själv. Störst aktivitet är det runt en uppsättning iPads som är utrustade med diverse verktyg från företaget Osmo. De erbjuder en liten plastbit till kameran på framsidan av iPaden och kit med block dom tillsammans skapar en aktivitet där barnen skapar på bordet framför iPaden och så känner appen av det genom kameran. Aktiviteten är hög men jag kan inte låt bli att undra vilket lärande det genererar. Snällt tolkat är det en introduktion till att skapa med IT som material. Och ingen skugga ska falla över bibliotekarierna i det fallet eller Kungsbacka som helhet för den delen. Det här är ett dilemma som hela skolsverige präglas av. Görande som är coolt men som inte når ska vägen fram till reflektionen som avses i exempelvis teknikämnets kursplan är så pass vanligt att Skolinspektionen har skrivit en särskild rapport på ämnet.


Det fina med att hela spektrat av fokus, kunnande, kompetenser och drivkrafter samlas under ett tak som det gör i Kungsbacka är att förutsättningarna för möten som leder till ömsesidig utveckling är skyhög. Jag tror att i takt med att fler sådana här knutpunkter mellan olika verksamheter skapas så kommer makerkulturen få en allt naturligare roll i skolans värld. För samtidigt som vikten av att ständigt utveckla kompetens om barn och ungas lärande är tidlös så behöver skolväsendet fylla på med en god portion teknisk expertis långt bortom vad lärarkåren själv besitter. Då kan initiativ som Kungsbacka Makerspace möta båda de behoven samtidigt.

Till sist en spaning:
För aktörer som kommit lite längre i att etablera kopplingar mellan makerkultur och skola så kommer Kungsbacka Makerspace alldeles säkert med tiden utveckla flera kunskapsområden där de kommer leda utvecklingen nationellt. Jag drar till med en gissning och konstaterar redan nu att ett sånt område kommer vara användningen av BBCs Microbit i byggandet av egna tekniska lösningar. Tack vare ett samarbete med Digitalverkstan så finns det goda förutsättningar till utveckling på det här området. Jag har sedan en tid sett hur Microbits används för att bygga tekniska prylar som går att styra men har inte riktigt fattar hur eller varför det är en grej för skolan. "Kopplingen mellan datorer och el" är den stora vinsten får jag veta när jag pratar med en av killarna från Digitalverkstan som håller på och startar upp verksamheten i Kungsbacka. Det är en insikt som besvarar en del frågor jag haft ett tag. På sikt ser jag fram emot att följa utvecklingen inom det här specifika området i Kungsbacka och så klart inom makerkultur i allmänhet.


Coolast på #skolriksdag

Jacob Möllstam, grundskollärare på Jonsereds skola i Partille, tipsar om de coolaste presentatörerna på SKLs skolriksdag - en grupp elever från Öckerö som tävlat på VM-nivå i robotprogrammering.

I dagarna arrangerar Sveriges Kommuner och Landsting kommunal Skolriksdag. Det är en samling av makthavare och chefer från typ Sveriges alla kommunala skolhuvudmän. Det är ett pärlband av viktiga paneldiskussioner mellan lika viktiga snubbar (OBS, könsneutralt!). Ett sådant exempel är när ett par personer med koppling till Skolkommissionen på scen får diskutera kommissionens hett diskuterade slutrapport. Det är också ett antal dragning från olika skolkommuner som berättar om framgångsrikt utvecklingsarbete som kan intressera andra huvudmän med liknande utvecklingsbehov. Den biten brukar vara rätt intressant att ta del av, antingen på plats eller via Internet i efterhand, eftersom de inte alltid är människor och utvecklingsarbeten som får särskilt stor uppmärksamhet nationellt. I år får också den här konferensen ytterligare en dimension, kanske rent av den coolaste dimensionen - ett gäng mellanstadieelever som också är flerfaldiga svenska mästare i robotprogrammering. De och deras lärare Erik Johansson och Maria Sörensson har i flera år kumperat ute på Öckerö och bedrivit pedagogisk verksamhet i mästarklass - utan att få i närheten av så mycket cred som de förtjänar. Förutom att det är fullt rimligt att ära de som äras bör så är det lite märkligt att ledare inom ett så aktuellt område som programmering inte får ta större plats - för alla vi andras skull. De övriga 289 skolkommunerna som ingår i SKL har så mycket att lära sig av Öckerö i allmänhet och Ten Island Makerspace i synnerhet.

Det finnsen kort videointervju med eleverna som åkt till Stockholm för att presentera. En bit in i samtalet slår en av eleverna huvudet på spiken:

"Det är roligt att få kunna skapa själv, att få vara kreativ och tänka att man kan faktiskt göra någonting själv."
- Wilda, elev

För alla lärare och skolledare som inte riktigt förstår poängen med programmering och makerkultur i skolan, för alla politiker som inte riktigt tror på programmering som något allmänbildande, för alla skeptiker som bittert utropar 'modeord!' så räcker det citatet för att motivera varför det här är viktigt för skolan. Jag önskar så att fler av de gubbar och tanter som är på SKLs skolriksdag skulle ta sig tid att lyssna in de här eleverna och deras lärare. Om lite drygt ett år kommer de nationella it-strategierna vara verklighet och då kommer de här politikerna och hela deras förvaltningar behöva ha gjort orden de här eleverna levererar till sina egna. Lika bra att börja nu.


Läs mer;
Ten Island Makerspace på Facebook
Datorn i Utbildningens reportage från Öckerö i samband med Guldtrappan

Vi är skyldiga våra elever god undervisning i programmering

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, argumenterar för att skolan är skyldig eleverna god undervisning i programmering.

Ett av de första samtalen jag hade idag var med min bror. (Han är datorspelsprogrammerare vilket hör till den här historien.) Via facebook messenger diskuterade vi en hemsida som jag har och som han har hjälpt mig med eftersom någon mupp på Internet har hackat den och vid upprepade tillfällen har använt den för att sprida spam på andra sidan Internet. (Det har varit på hindi, japanska och ett par språk som jag inte lyckats spåra.) Hur som helst har jag suttit fast i en spiral av att gång efter gång lyckas halvbra med att fixa till den tills dess att de tagit sig in igen efter några veckor/månader. När min bror klev in och hjälpte mig så tog det någon timma innan en permanent lösning var på gång. Efter typ en dag så var allting fixat. Dessutom hade han hittat bakdörren de använt för att komma in, fixat den, höjt säkerheten på sajten och hittat en brist i designtemat som på sikt kunde bli ett potentiellt säkerhetsproblem. Det var just det säkerhetsproblemet vi diskuterade på facebook messenger.

Han ondgjorde sig över vilket klåparaktigt företag de var och jag var böjd att hålla med.

Han berättade att det tagit tre rader av kod för att fixa hålet och jag var tagen av beundran över hans kunskaper.

Han bad om namnet på företaget för att ta ett snack med dem och jag var än mer tagen över hans genuina engagemang för ett bättre Internet. Hela morgonen och förmiddagen funderade jag över hur sjukt obildade och utlämnad jag är som inte kan programmera tillräckligt bra. Det är som om jag är Farfar i Barnen i Bullerbyn (Han är egentligen bara Brittas och Annas farfar, men kallas fö farfar av alla barnen) som måste be sina barnbarn läsa tidningen eftersom han ser för dåligt för att kunna läsa. Så är det lite för mig och min bror när det kommer till programmering. Jag är Farfar och han är Britta och Anna och alla de andra barnen samtidigt. Det är något jag bara får acceptera. I alla fall tills dess att jag lärt mig läsförstå programmering bättre.

Vi snabbspolar fram till ett av dagens sista samtal. Eller ja, okej. Ett av arbetsdagens sista samtal i alla fall. På väg från klassrummet mötte jag en elev som jag i vanliga fall pratar med varje dag men som jag knappt hunnit träffa på över en vecka. Hon stod med mobilen i hand i korridoren och umgicks med sina vänner. Som de gör nästan jämt när de har ledig tid. Jag var på väg därifrån när hon stoppade mig.

Hon: Killfröken!
Jag (stannade upp): Euhm , ja.... Hej förresten!
Hon (distraheterat): Hej....
Jag: Hur är läget?
Hon: Alltså Musical.ly-appen för Samsung är sämst! Den är bara helt SÄMST!
Jag: Jaha, vadå då? Hur menar du att den är dålig?
Hon: Men, alltså de har programmerat den asdåligt. Det är som om de har programmerat den för iPhone och sedan funkar det inte likadant på Samsung men antingen så har de inte fattat att det är olika mobiler eller så bryr de sig bara inte. Det är sämst!
Jag (som plötsligt ser en yngre version av min bror i den här eleven): Intressant! Vad får dig att tro att det är så?
Hon (lånar sin kompis iPhone för att visa mig): Jo, men så här. Förut så fanns bara några nya och viktiga funktioner i appen för de som hade iPhone. Det tog jättelång tid innan de släppte samma saker för Samsung. Sedan är det ofta så att musiken kommer lite fördröjt om man spelar in ett klipp på en Samsung-mobil och då måste man göra om allt. Det händer ALDRIG med en iPhone. Därför tror jag att koden är bättre på iPhone än på Samsung. De borde verkligen fixa sånt. Det kan inte vara SÅÅÅÅÅÅÅ svårt. Jag borde mejla dem eller något...

Jag höll med, vi sa hej då och jag gick därifrån för att gå till parkeringen. I bilen på vägen hem funderade jag vidare på de båda samtalen. Förmodligen ska man nog inte dra för stora slutsatser om lärande och kunnande utifrån en elvaårings användning av Musical.ly-appen men jag kan ändå inte låta bli att tänka att när vardagslivets digitalisering blivit så fullständig som det är i många barns liv så verkar också programmering bli någon typ av allmängods. Oavsett vilka programmeringsskills just den här eleven besitter så har hon uppenbarligen en metareflektion kring programmeringen av prylar och tjänster i sin vardag. Det är ingen dålig start på vägen mot att bli läskunnig inom programmering. Exakt hur den här eleven ska utvecklas inom det området är på sätt och vis en osäker historia eftersom det inte riktigt kan räknas som kunskap som faller inom skolväsendets domän. I alla fall inte tidigare. Men när regeringen förra veckan antog förslagen till reviderad läroplan som lades fram i samband med de nationella it-strategierna så tog skolsverige ett litet steg i rätt riktning i alla fall. Nu har vi på pappret en plan för hur elever som den här elvaårigen ska få hjälp att ta nästa och näst-nästa steg. Det känns ändå på tiden. Vi är skyldiga henne och alla de andra 1,9 miljoner barnen och eleverna i vårt skolsystem det. Minst.

När skolan fick nationella it-strategier

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, funderar kring regeringens beslut att stärka digital kompetens i läroplaner och kursplaner.

Så kom det. Beslutet som varit väntat allt sedan Skolverket lämnade sitt förslag på nationella IT-strategier för svensk skola i slutet på juni 2016. I alla fall delvis. Med rubriken “Stärkt digital kompetens i läroplaner och kursplaner“ beslutade regeringen den 9e mars att genomföra ett antal förtydliganden och förstärkningar i läroplanerna för att skriva fram digitalisering. Generellt sett handlar det om att det allt sedan 2011 har funnits möjligheter att finna stöd för att undervisa för att stärka elevers digitala kompetens men att det också varit såpass tolkningsbart att det inte varit självklart för alla. Sådana otydligheter leder till växande kunskapsklyftor mellan huvudmän, skolor och klassrum. Därför är det bra att läroplaner och kursplaner förtydligas.

Väldigt specifikt

Mer specifikt handlar det om en sak, vilket bland annat märks i medias beskrivning av beslutet. Branschsajten breakit.se använder rubriken “Regeringens nya plan för skolan – programmering från första (!) klass“. Nivån av klick-bait är hög. Samtidigt är det ungefär på den nivån som de nationella it-strategierna lär förstås av allmänheten och därmed också de flesta föräldrarna. Det är inte fel, men inte heller en heltäckande bild.

Bättre är då att kika på Skolverkets definition av vad som menas med digital kompetens. Det är den som legat till grund för förändringarna i läroplanerna och den är baserad på bland annat EUs åtta nyckelkompetenser och Digitaliseringskommissionens tidigare arbete på området. En blandning av tydligt och välgrundat i tidigare skrivningar med andra ord:

  • Förstå hur digitalisering påverkar individer och samhälle
  • Använda och förstå digital teknik
  • Förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt
  • Lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik.

Mer generellt

Fram träder en bild av vidare förändringar än “bara” införandet av programmering i matematik och teknik? Avsikten från Skolverket har varit att alla ämnen och alla skolformer ska påverkas på ett eller annat sätt. Det sker främst genom nya och uppdaterade skrivningar i kapitel ett och två av samtliga läroplaner. Det är ju kapitel som ska genomsyra all undervisning. I enskilda kursplaner så skulle jag säga att det främst är inom matematik, teknik, svenska och samhällskunskap som de största skillnaderna märks men att det finns intressanta förändringar i fler. Man har avsiktligen avstått från att lägga till fler kunskapskrav, förmodligen eftersom det finns en bred förståelse av att de vi har idag ärmånga nog redan som det är. Istället har det gjorts förändringar i syftestexterna där det har bedömts nödvändigt. Det stora fokuset har legat på det centrala innehållet eftersom det är där det går att skriva fram ett innehåll som eleverna ska få möta i undervisningen.

Frågor att lösa för implementering

Det kommer bli upp till varje huvudman att bestämma litegrann kring när förslagen ska vara implementerade. Det sägs att det startar i juni 2017 och att huvudmän då får ett år på sig att implementera. Bakgrunden till det är så klart det massiva behovet av fortbildning av lärare och etablering av stödstrukturer genom hela organisationen, från huvudman till enskilda lärare. Det lär inte vara helt klart till sommaren 2018 ens om man börjar dag 1, men vi får i alla fall en liten tid på oss att utveckla det som behöver utvecklas innan vi ska agera i skarpt läge. För att det ska bli väl använd tid behöver varje skolhuvudman göra sin egna hemläxa och som alltid är det kanske lättast att lyckas om vi samarbetar. Det finns gott om material på nätet med fokus på programmering för barn och unga, men betydligt mindre som har det pedagogiska och didaktiska värdet som vi eftersöker här. Därför behöver vi hjälpas åt att lösa ett antal nyckelfrågor:

  • Hur ser en kunskapsprogression ut i programmering? Vad skiljer sig åt mellan en elev i år 1, 4 och 7?
  • Hur gör vi undervisning för att stärka elevers digitala kompetens teknikoberoende? Skolinspektionen har tidigare riktat kritik mot att grundskolans teknikundervisning är för mycket oreflekterat görande och för lite syftesrelaterade reflektioner. Det finns en risk att undervisning om programmering kommer bli likadant. Så hur undviker vi det i förväg?
  • Hur påverkas språket av samhällets digitalisering? Hur påverkar det vår språkundervisning?
  • Så fort vi misslyckas med att hantera samhällsförändringar kopplade till digitalisering så är det bara en fråga om minuter innan någon lyfter fram skolan som lösning. Fakenews? Skolan får fixa! Begränsande filterbubblor? Skolan får fixa! Växande problem med näthat? Skolan får fixa! Om vi struntar i omvärldens förväntningar och går till oss själva - vad finns det för förutsättningar att utveckla undervisningen i exempelvis samhällskunskap för att bättre rusta våra elever för en komplex och okänd framtid?



En spännande framtidsspaning

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, tipsar om en framtidsspaning i Digitaliseringskommissionens rapport "Det sociala kontraktet i en digital tid"

Digitaliseringskommissionen släppte nyligen delrapporten "Det sociala kontraktet i en digital tid". Ett delbetänkande som i sig är riktigt intressant att läsa.

Du kan läsa hela delbetänkandet här.

Det jag vill tipsa om särskilt idag är den skönlitterära framtidsspaning om hur en vanlig dag i en svensk skola skulle kunna vara inom överskådlig tid som avslutar delbetänkandet. Bakom spaningen ligger Carl Heath.

"Alex vaknar som hon brukar, efter ett par snoozningar på mobiltelefonen. Det är vardag och dags att stiga upp. Det tar en stund att göra sig i ordning och det är mycket att hålla reda på, men Alex får hjälp. Skolappens gröna glada ansikte hälsar henne välkommen och berättar vad som är dagens packlista att ha med sig till skolan. Alex äter frukost. En kort stund senare berättar skolappen hur lång tid det är kvar till dess Alex ska vara i skolan, och hur lång tid det tar att ta sig dit. Olika alternativ syns. Gå, cykla eller att ta en auto. Alex funderar över att gå till skolan eller inte. Frågan är bara om det går att hinna med alla morgonbestyr innan. Kanske skulle hon ändå beställa en auto... Då skulle hon få tid till att hinna testa sina övningsuppgifter i programmering ytterligare en gång ."

Så börjar spaningen som går att hitta i delbetänkandet. (Scrolla ner till sida 236.)


Efter "En till en" kommer några av flera

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, funderar över vad som kommer efter "en till en" och vad det betyder för skolans undervisning.

Det här är ett inlägg om tekniken. Hårdvaran. Men ändå inte. Mellan raderna finns ett argument för variation som grundprincip för undervisning, något som utbildningsvetenskapen vilar trygg i sedan länge. 2009 började min skola resan till att bli en sk en en till en skola. Vi fick en dator per elev. 2010 hade alla elever det. Slut på historia. Klappat och klart! Vidare till nästa grej. Eller? Nja... teknikval är nära sammankopplade med didaktikval och metodikval. Vi bryter ner det utifrån den resan vi har gjort:

2010 - En dator per elev. Bara.
Ett naturligt första steg var för oss att skaffa oss en dator per elev och stanna där. Att ha 200+ PC-datorer som ska förvaras, hanteras och bruks på ett klokt sätt är nog så svårt om man kommer från en verklighet med ett par stationära datorer längst bak i klassrummet. Det tog oss kanske ett och ett halvt år innan vi fått till en bra infrastruktur kring konton, delningar, publiceringar och annat. Så klart skedde en hel del undervisningsutveckling parallellt med detta, men det var ändå en central del av diskussionerna vi hade. Sedan hade vi en rutin. Då började saker också göras på rutin. Först är rutiner sköna men snart blir de begränsande på ett eller annat plan. Lagom tills dess att vi var redo att avsluta vår första leasing-cykel och lämna tillbaka våra datorer så längtade vi efter något annat. Något mer. Det mesta våra elever gjorde med datorn var att läsa och skriva i delade dokument. En skolgång måste rymma mer! (För den delen måste även en utbildning kring digitala kompetenser rymma mer också...)

2013 - Lite av varje
Till vår andra leasing-cykel landade vi i en miljö där eleverna har tillgång till både datorer och pekdatorer på det sättet att de två och två delar på en av varje. Vi råkade ha en skolmiljö med flera mindre hus där varje hus huserar två klasser vilket var en stor fördel här. Då var det lätt att skaffa en klassuppsättning datorer och en klassuppsättning iPads till båda grupper och sedan låta lärarna dela dem fritt inom huset. Smidigt i teorin och möjlighetsskapande i praktiken.

Vid den här tiden började vi experimentera med dokumentkameror. På den tiden gick en okej dokumentkamera loss på ett par tusen kronor. Inga stora pengar men tillräckligt dyrt för att inte vilja kasta in dem i varje klassrum utan grund. Därför började vi med att köpa en och uppmana lärare att testa dem i olika verksamheter. Efter ett par veckor stod det klart att testet var redo att byggas ut. Så vi skaffade en per arbetslag och lät lärarna fortsätta testa. Vid det här laget började vi identifiera vilka kollegor som använde dem mer ofta och tog samtal med dem om vilken potential det finns i en dokumentkamera. Det gav tillräckligt god grund för att till sist köpa in en per klass och uppmana även de kollegor som inte testat att börja använda dem. En resa i resan som tog strax över ett år. Bakom den ett förändrat synsätt om att alla grupper inte behöver samma teknikutrustning. Det är viktigare i så fall att börja med att se på behovet och vad en viss teknikpryl tillför i termer av variation.


2016 - En av varje och några av flera
Lagom till vår tredje leasing-cykel landade vi i analysen att vi ändå saknade möjligheterna som fanns i att alla elever hade en av varje, men vi var inte beredda att för den delen offra variationen. Den enda lösningen blev en blandning. Genom att välja enklare och därmed billigare datorer sparade vi in resurser som kunde användas för att köpa till kompletterande IT-utrustning. Vid sidan om att varje elev har sin egen dator så har varje klass ett antal pekdatorer, varje hus ett antal dokumentkameror och interaktiva projektorer och miljöer med särskilda behov får dem tillgodosedda. Exempelvis landade vi i att vår textilslöjdslärare behöver kunna projicera bilder i sitt klassrum men saknar väggytor för en projektor. Så det får bli en stor TV-skärm och en särskild sorts dokumentkamera för att kunna visa brodyrtekniker och annat. På samma sätt kan man tänka att en fritidsverksamhet är betjänt av särskilda teknikinvesteringar, exempelvis i form av en digital ritplatta för att digitalisera serietidningsprojektet som lever där. Eller att idrottslärarna har större nytta av ett par GPSer. Eller att eleverna i vissa ämnen behöver andra, för ändamålet bättre datorer. En dator som fungerar bra nog för de flesta skolarbeten behöver inte vara stark nog för att kunna spela in under exempelvis musikundervisningen.


På det sättet har skolan gjort om samma resa som vi gjorde när böckerna kom till skolan. Först var de dyra så vi köpte bara några stycken. Sedan kom vi till en punkt när alla elever fick varsin egen. Det är en period som vi idag inte tänker så mycket på, mycket för att den lösningen inte var god nog. Typiskt fick varje en elev varsin av den viktigaste boken som fanns: bibeln. Bra nog för att lära ungarna läsa och bli goda medborgare (enligt den tidens normer och värderingar) men knappast tillräckligt för att rusta elever för en komplex och okänd framtid. Så vi gick vidare. Skaffade olika böcker. Till och med bibliotek. Med IKT har vi gjort samma långa resa fast inom loppet av några år.

MakerDays - En konferens om makerkultur i skolan

Jacob Möllstam, grundskollärare vid Jonsereds skola, sammanfattar och reflekterar kring konferensen MakerDays, en konferens om makerkulturens roll i skolan.

Under 5-6 oktober arrangerades MakerDays, en konferens inom ramen för det Vinnova-finansierade projektet Makerskola. Det övergripande med Makerskola är att bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material. En del pratar om att göra konsumenter till producenter. (Det är inte en helt bra beskrivning eftersom det tenderar att signalera att konsumtion skulle vara en motsats till produktion, när de i verkligheten samexisterar.) Konferensen samlar på ett sätt de skolhuvudmän och andra aktörer som har kommit längst i att föra in makerkultur i skolan. Om ett år eller två kommer de nya IT-strategierna för skolan göra sitt intåg genom att läroplanerna kommer revideras. Det kommer ställa högre krav på alla lärares arbete utifrån de ämnen och åldrar de arbetar med. Ett exempel är att landets tiotusentals matematiklärare förväntas kunna undervisa om programmering. Det är ett enormt uppdrag som redan nu kräver nationell samling för att få till den fortbildningsinsats som krävs. Carl Heath, en av arrangörerna bakom MakerDays, beskriver det såhär:

När programmering skrivs in i läroplanen så innebär det att skolan ska göra saker som vi inte har gjort förut och kunna saker som vi tidigare inte kunnat. En ganska ovan situation för skolan.”

MakerDays utgörs av en kombination av föreläsningar, workshops och samtal. De två sistnämnda är svåra att beskriva och samtidigt inte särskilt användbara för personer som inte deltagit i just den här kontexten. Däremot föreläsningarna. De går att prata om. Därför har jag petat ihop korta sammanställningar på de tre keynote-föreläsningar som gavs. Samtliga keynotes filmades och jag har lagt in dem här nedanför.


Keynote 1: Jonas Linderoth (se filmad föreläsning)
Jonas talade under rubriken “Makerkultur som skapande i skolan”. Linderoth har ju varit mycket i media den senaste tiden med anledning av sin debattbok “Lärarens återkomst”. Men hans unrsprungliga forskningsområde är kring IT, spel och lärande. Därför blev jag glad att få höra Jonas tala om ett område som jag följt honom länge inom och som han verkligen har god kunskap om. Genom en utgångspunkt i sin bakgrund som bildlärare, via estetiska ämnens styvmoderliga behandling i skolan landade han i att programmeringen nog har en roll i skolan men att den måste motiveras utifrån sin egenart och inte som ett sätt att träna något annat än programmering. Forskning visar att transfereffekterna med programmering är försvinnande nära noll. Det gör att det inte går att prata om att elever tränar planeringsförmåga, strategier för problemlösning och metareflektion genom att programmera. Programmeringen har en estetisk dimension och ett eget kunskapsområde som kan vara svårt för skolan att ta till sig men som inte är mindre viktigt för det.

Procedurell retorik
Ett begrepp som Jonas Linderoth introducerade för mig är procedurell retorik. Han beskrev det som att man gör ett argument med hjälp av regler. Det är en av grundprinciperna i digitala miljöer eftersom vad som än sker i exempelvis ett datorspel bygger på en rad regler som alla definierats av en programmerare. Ett exempel som Linderoth lite skämtsamt tog upp var partiet UKIP som i sin Brexit-kampanj argumenterade att brittiska arbetare straffas hårt av oändliga mängder billig arbetskraft. I ett spelsammanhang hade Storbritanniens barn varit ledsna och målet i spelet hade varit att göra dem glada. Handlingar som hade funnits tillgängliga i det påhittade spelet vore att kontrollera inflödet av utländsk arbetskraft och kontrollera lönegapet mellan män och kvinnor. Regler som hade funnits skulle vara att barnen blir lyckligare av att vara hemma med sina mammor och ledsnare av att vara hemma med sina pappor och möjligheten att vara hemma med mamma påverkas av familjens samlade inkomst vilket påverkas av mängden utländsk arbetskraft. Nyckeln här är reglerna som styr spelet. De är centrala för procedurell retorik. Ett befintligt spel som präglas av procedurell retorik är Civilization på det sättet att styrelseskicket påverkar vad du kan göra och hur lätt det är att göra andra saker. Det finns också en del bra brädspel som fungerar på samma procedurella retorik. Vill du läsa mer om procedurell retorik så googlade jag fram lite länkar under föreläsningen. Jag ska erkänna att jag inte fullt ut förstår det här begreppet än och hoppas kunna återkomma till det så småningom.
Det finns en ganska bra Wikipedia-artikel på engelska
En artikel på MIT


Keynote 2: Linda Mannila (se filmad föreläsning)
Linda Mannila är en internationell profil inom programmering inom utbildning och har haft en roll i att skapa både den nya läroplanen i Finland och de kommande nationella IT-startegierna för svensk skola. Hon har ett i många avseenden annat perspektiv jämfört med Jonas Linderoth vilket syns i föreläsningsanteckningarna nedan. Hon talade under rubriken”Hur tänker vi i Finland?”. Rubriken kommer från en artikel i SvD som fick stor spridning i Sverige och som fick spridning i Finland genom en uppföljande artikel i Hufuvdstadsbladet. Enkelt förklarat gick den ut på att finska skolan med den pågående läroplansreformen kastar bort allt som är bra med den finska skolan för att istället ta efter den svenska skolan - vilket i vissas ögon är ett stort misstag. Men vad är egentligen sant och vad är en produkt av debattartiklars retorik? Linda Mannila var stenhård i sin sågning av artikeln. Här är några faktiska förändringar:

- Skrivstil stryks ur läroplanen och samtidigt införs skrivutveckling med hjälp av datorer men det skrivs inte någonstans att de ska användas så mycket som möjligt, vilket artikeln i SvD ger sken av.

- Inom språkundervisningen ges muntliga färdigheter mer tyngd än de haft förut, men inte i relation till andra färdigheter kopplade till språkutveckling.

- Undervisningen ska bli mer flexibel och eleverna mer delaktiga

Kapitel ett har sju centrala förmågor. Därutöver har läroplanen skrivningar om varje ämne och varje åldersspann. Den finska motsvarigheten till kapitel ett har skrivningar om digital kompetens i allmänna ordalag men programmering nämns inte i den här delen av läroplanen.


Vart finns programmeringen då?
År 1 och 2: I den delen som gäller för alla ämnen finns programmering inskrivet. Det finns också mer specifika skrivningar inom matematik. Det handlar om att skapa stegvisa instruktioner som kan följas. Behöver inte vara i en dator.

År 3 till 6: Precis som i år 1-2 så nämns det både i den allmänna delen och inom samhällskunskap, slöjd och matematik. Här pratar man om att behärska grafiska kodmiljöer som exempelvis Scratch. Robotprogrammering och 3d-printers kan också användas.

År 7-9: Precis som i övriga läroplanen så nämns programmering både i den allmänna delen och specifikt inom matematik och slöjd. Inom matematiken är progressionen organiserad så att eleverna vid det här laget ska utveckla “en god kodpraxis” på det sättet att andra ska kunna läsa och förstå elevernas kod. I slöjden handlar det om att koppla in “inbyggda system”, exempelvis av typen Arduino.

I den finska läroplanen påverkar digitaliseringen på två sätt. Dels är det förståelsen (digital samhällskunskap, förståelse för teknikutveckling, etc) och dels är det själva hantverket - att skapa med IT som material (programmering, m.m).

Programmeringen kan beskrivas som en process. Det omnämns inte så i den faktiska läroplanen men i stödmaterialet som Utbildningsstyrelsen tar fram finns det med. Det är en utgångspunkt som är meningsfull när vi diskuterar programmering i stället för att fokusera på koden eftersom det inbjuder till att se på programmering som en större process.

Programmeringens process kan beskrivas i sex steg.

  • Identifiera och analysera problemet/idén
  • Utvärdera olika lösningsalternativ
  • Designa en lösning
  • Skapa programmet (“koda”)
  • Testa programmet
  • Korrigera fel

Det här är också samma process som är grunden i “computational thinking” eller “datalogiskt tänkande”. Här menar Linda Mannila att programmeringens process kan användas inom andra ämnen. Alltså att vi behöver kunna lösa problem och skapa nytt tillsammans med datorer/ robotar inom alla områden – vi har inte längre en ”IT-bransch” utan alla områden berörs. Det är på ett sätt en tankemässig motsats till de argument som Jonas Linderoth presenterade i sin keynote. Ett annat område där Linderoth och Mannila inte verkar vara överens är kring programmeringens transfereffekter. Linderoth var tydlig med att programmering verkar ha få eller inga transfereffekter alls, vilket innebär att det inte går att säga att elever genom att programmera blir bättre på förmågor som att planera eller problemlösa. Mannila menar å sin sida att förmågor kopplade till programmering bidrar till att vi kan lösa problem och förverkliga idéer i en mängd olika områden med hjälp av datorer.


Datalogiskt tänkande - definition 1 (Teamet bakom Scratch)
Scratch bygger på ett antal koncept som finns med i ett antal praktiker:
- Experimenterande och testande (Iterativa processer)
- Felsökande debugging (Se till att saker funkar)
- Återanvändning och remixande (Lära av andra och fortsätta på det)
- Abstraktion och modellering (utforska kopplingar mellan helheten och delarna)

Detta är delar som samverkar för att användarna i slutändan ska uttrycka sig, koppla ihop och ifrågasätta.

Datalogiskt tänkande - definition 2 (hämtad ur läroplanen i England)
Läroplanen i England definierar datalogiskt tänkande lite på samma sätt. Skillnaden är att den här beskrivningen är mer detaljerad. Den är indelad i dels koncept och dels förmågor som tillsammans utgör "computational thinking".

Läs mer om den här definitionen här: Barefoot Computing

Det finns en hel del forskning om det här med Computational Thinking. En artikel som Linda Mannila refererar till är “Designing for deeper learning in a blended cimputer science course for middle schools students” och visar till viss del att det verkar finnas transfer mellan programmering och andra förmågor - beroende på hur man organiserar undervisningen. Det är inte samma sak som att man lär sig matematik genom programmering utan snarare att strategier och metoder som lärs in i ett sammanhang kan användas när man kodar. Förut beskrevs transfer som att något jag lärt mig i kontext A kan användas i kontext B. Numera pratar man mer om transfer som en förmåga att hantera nya, för eleven tidigare okända kontexter, med hjälp av tidigare erfarenheter från andra sa samma saker.

Har programmering ett självändamål?
Linderoth pratade om det. Mannila menar att det aldrig kan få ett självändamål eftersom programmeringen i sig alltid finns i en kontext. Det används som verktyg för att göra något annat. Man kan bli bra på det, men det är inte ett ämne i sig. Som i att man kan bli bra på att genomföra experiment i fysik och kemi - men det är inte ett eget ämne utan en del av kemin eller fysiken.

“Programming is a means to an end, not an end in itself. You should be trying to do as little of it as possible to make the thing that you want.”
- Jake Levine, programmeringsexpert (inte lärare)

Om du vill läsa mer så kan du läsa Finlands läroplan Lp2016 på svenska, eller Stefan Pålssons genomgång av den på Omvärldsbloggen.


Keynote 3: Carl Heath (se filmad föreläsning)

Med den lite ödmjuka beskrivningen att ingen annan ville tala sist så tog arrangören av MakerDays, Carl Heath, den tredje och sista keynote själv. En snabb och ytlig genomgång av förslaget till IT-strategier för skolan under rubriken ”Programmering och skapande med IT i skolan”


Skolverket har arbetat fram förslaget till läroplansförändringar utifrån att de ska kunna genomföras vid höstterminsstarten 2017. Det finns en höjd för det, men det kan likaväl bli så att regeringen beslutar att införandet blir hösten 2018. Det finns inga riktigt tydliga besked att få i dagsläget. Carl pratade om “skapande med IT som material” som ett sätt att skilja på andra sätt att använda IT än vad skolan är van vid, exempelvis att jobba i en ordbehandlare. Dessa förändringar finns med i exempelvis slöjdämnets kursplan, om man läser förslaget med lite god vilja.


Här är en genomgång, skolform för skolform, kring hur läroplanerna skulle komma att påverkas.

Förskolan
Det centrala innehållet ändras. Texten skrivs delvis om och man skriver fram digital teknik. Man går också in i avsnittet “Normer och värden” och lägger till skrivningar som innebär att man ska arbeta med möjligheter och risker med digitaliseringen.

Grundskolan
Man skriver om de centrala delarna bland annat för att tydliggöra hur digitaliseringen påverkar individen och samhälle. Man har skrivit fram begreppet digital kompetens i kapitel 1, men nämner inte programmering. Avsnittet “Normer och värden” förändras på samma sätt som i förskolans läroplan. Målen förändras i kapitel 1. Rektorns ansvar bland annat för att alla elever får en tidsenlig utbildning förtydligas.

Samhällskunskapen
Ny skrivning i syftestexten. Digitaliseringens betydelse för samhällsutvecklingen ska nu behandlas.

Svenska
Eleverna ska också ges möjlighet att kommunicera i digitala miljöer med interaktiva och föränderliga texter. Det här går att koppla både till Jonas Linderoths argument om procedurell retorik och Linda Manillas tankar om Computational thinking.

Matematik
Programmering skrivs in i kursplanen för matematik. Det handlar om att eleverna ska lära sig att “använda digitala verktyg och programmering” i alla åldrar.

Teknik
“Den egna användningen av tekniska lösningar” skrivs in i syftet. Inom tekniken ska elever i år 7-9 också få arbeta med programmering.

Gymnasieskolan
Digital kompetens skrivs in i de allmänna delarna på samma sätt som i läroplanen för grundskolan. Avsnittet “Normer och värden” förändras på samma sätt som i grundskolan och gymnasiet. Rektors ansvar förtydligas nästan på samma sätt som i grundskolan.

Inom ämnesplanerna är det fler förändringar än vad Carl hade tid att beskriva så därför lämnade han dessa åt den som vill läsa mer på egen hand. (Se länkar längre ner.)

Implementering
Regeringen har slagit fast att det primärt är huvudmannens uppgift att skapa fortbildning. Man har pratat om att det kan vara möjligt att skapa ett alternativ till matematiklyftet eller en liknande lösning för skolledare inom digital samhällskunskap.

Därför blir det ganska viktigt för oss att göra en grej av detta. Det viktigaste lärandet sker när lärare lär en annan lärare. Därför faller det på oss lärare att hjälpa våra kollegor.

För den som vill läsa förslagen till Nationella IT-strategier så finns det mer här och här.


Överlag är det efter två dagar många tankar, intryck och idéer som ryms i mitt huvud. Det är nästan som att jag går försiktigt för att inte tankarna ska råka ramla ur. Så känns det ofta efter bra organiserade konferenser. Det som gör mig glad är att det vid sidan om mycket värdefull kunskap finns ett allt starkare och allt större nätverk av lärare, skolledare och utvecklingsledare som bit för bit bygger upp skolväsendets kompetens kring makerkulturens roll i skolan. Facebook-gruppen Makerskola är en tydlig konkretisering av det nätverket.

En första blick på makerkultur i skolan

Jacob Möllstam är grundskollärare vid Jonsereds skola och tipsar här om ett par resurser för skolor och huvudmän som börjar kolla på makerkultur i skolan.

I början på oktober arrangerades konferensen MakerDays i Göteborg. (Ett längre inlägg kommer senare.) Konferensen är en del av Vinnova-projektet Makerskola vars syfte är att bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material. En reflektion är att det är fler och fler huvudmän som står i startgroparna för eller som just har kommit igång med projekt för att introducera makerkultur i skolan. Det verkar också vara ganska svårt att hitta rätt i början av sådana projekt. Mycket verkar än så länge bero på att ha tillgång till rätt nätverk. Därför vill jag ge lite tips på resurser för de som är i startgroparna.

Projektet Makerskola
Makerskola har både en Facebook-grupp och en kunskapsbank som båda två bidrar med gott om handfasta exempel och ingångar. Det går inte att kopiera rakt av utan kräver en medveten anpassning till era förutsättningar

Makerskola.se
Kunskap.makerskola.se
Facebookgruppen Makerskola


Ten Island Makerspace
Öckerö är en huvudman som kommit långt med sitt mobila makerspace, särskilt inom robotprogrammering utifrån Lego Mindstorm. Med flera år av deltagande vid den globala finalen av RoboCup Jr är det ingen underdrift att påstå att TIM är bäst i Sverige på sitt område.

Ten Island Makerspace


Väsby Lärlabb
Ett annat makerspace som kommit lite längre i sin utveckling och som förtjänstfullt delar massvis med material med övriga lärarsverige är Väsby Lärlabb.

Väsby Lärlabb