Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Digi-bloggen

Vad behöver vi kunna?

Vetenskapligt skrivande kräver en aktiv fokuserad läsning av olika textkällor. Denna läsning trängs idag undan utav allt enklare textmassor som istället tar stöd av filmer och bilder. Gymnasieläraren Karin Berg funderar på vad vi egentligen behöver lära våra elever.

Idag har jag tränat vetenskapligt skrivande, eller PM som nationellaprovkonstruktörerna valt att kalla den textform som testas på det nationella provet i svenska, med mina gymnasietreor. För eleverna är detta en svår textform eftersom den ger mycket lite utrymme för egna personliga åsikter och reflektioner. Snarare handlar det om att med hjälp av olika textkällor kunna besvara en given frågeställning. Vi har, i mitt arbetslag analyserat och diskuterat var i det svåra ligger. Egentligen handlar det ju bara om att kunna läsa och förstå några olika textkällor, kunna göra referat på texterna och dra en slutsats. Det borde ju inte vara så svårt för elever som strax ska ta studenten. Men det är det.

Det vi kommit fram till handlar om att svårigheten ligger i att klara av att bygga egen kunskap och självständigt resonemang utifrån det lästa. Att besvara en frågeställning och dra slutsatser utifrån källor som inte direkt ger svaret på frågan, kräver en läsförmåga som eleverna inte behövt träna särskilt ofta och därför inte är trygga i. Detta att läsa en text aktivt och liksom undersöka texten kräver en långsam kritisk läsning där du hela tiden ställer frågor till texten och är aktivt reflekterande. Denna aktiva läsning krävs även om du väljer att lyssna på texten. Men denna reflekterande form av läsning har eleverna inte riktigt behövt kunna tidigare. Det har gått bra ändå.

För mig är PM-undervisningen utmanande. Eleverna tycker ju att de kan läsa men deras vardagsläsning består i allt lättare internettexter där bilderna och ibland filmklippen tar minst lika stort utrymme. Samma utveckling ser vi i i elevernas läroböcker, där textmassan med åren blivit mindre och bilderna fler. Det gör att den aktiva läsningen inte tränas på samma vis som den gjorde förr, i vardagen, vilket kräver en annan typ av undervisning från mig som lärare. Det är inte helt lätt att förklara för elever att den text de föredrar att läsa inte ger dem den kunskap som de behöver för att klara av att skriva en vetenskaplig text som ingår i årskurs tres kunskapskrav. Samtidigt vet jag att om eleverna lär sig att läsa mer aktivt och kritiskt kommer detta att gynna dem och deras lärande resten av livet. Det är helt enkelt skitbra att kunna eftersom aktiv läsning fortfarande är det mest effektiva sättet vi har för att tillgodogöra oss mer komplex kunskap. Jag är övertygad om det.

Därför blir jag lite fundersam när jag i olika lärgrupper på Facebook läser framtidsvisioner om att läsningen inte skulle vara lika central i vårt framtida lärande. Läroboken kommer att ha spelat ut sin roll på samma sätt som skrivmaskinen och den analoga kameran gjort, menar man. Och visst, tangentborden kommer vara borta inom ett decennium och blivit utbytta mot talsynteser. Bilder och film har redan nu ersatt eller kompletterat de allt mer förenklade texterna. Denna utveckling går inte att blunda för. Våra allt mer bildrika läromedel talar sitt tydliga språk och just därför borde kanske en mer utvecklad bild och film-tolkande undervisning ta en större plats i skolan.

Häri finns ett dilemma som skaver i mig. Jag vill inte vara den som backar in i framtiden, samtidigt har jag svårt att se hur film eller bilder skulle kunna ersätta de nyanser en lite mer komplicerad text kan ge. Iallafall inte på samma korta tid. Den som klarar av att läsa komplicerade texter kan tillskansa sig mer kunskap på kortare tid, jämfört med den som inte kan. Därför är den utmanande undervisningen i vetenskapliga skrivande väldigt viktig eftersom det är, i sämsta fall, bara är där som eleverna faktiskt tränas i denna typ av läsning. Dessutom kan de bidra till vårt gemensamma kunskapsarv genom att kunna skriva texter i samma vetenskapliga tradition.

Den digitala tidåldern har ju givit varje människa möjlighet att kunna publicera sig. Alla människor kommunicerar via text långt mer idag än vi gjorde förr. Dessutom kan vem som helst som äger en smartphone filma, redigera och publicera filmer. Vi kan göra podcasts och vi kan lägga ut våra bilder till allmän beskådan. Naturligtvis påverkar detta skolan och borde i högre grad än det gör påverka läroplaner och undervisningens innehåll.

Det allt rikare bild och filmflödet måste eleverna få hjälp med att tolka och kritiskt granska och aktivt lära av. Precis som alla elever också behöver kunna bidra till filmflödet. På sikt kommer det bli en demokratisk rättighet.

Lika lite som vi kan lämna åt slumpen vilka som lär sig skriva och läsa traditionellt vetenskapligt behöver kan vi inte bara lämna kunskap om youtube, tumblR och andra flöden åt slumpen. Vi behöver båda. Inte bara det ena eller det andra. Annars kommer vi skapa parallella världar där vi inte möts och där kunskap hotas hamna i vakum. Därför kommer jag med samma ihärdighet fortsätta att undervisa i vetenskapligt skrivande trots elevernas tydliga motstånd. Samtidigt som jag måste bli bättre att låta kritisk film och bild-tolkning få ta plats i mitt ämne. Hur båda ska få plats har jag ingen aning om, men om att båda behöver utrymme är jag övertygad.

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här