Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Digi-bloggen

Till sist handlar det om undervisningsutveckling!

Karin Berg har varit i London på BETT-mässan och reflekterar över vad som egentligen skapar bra undervisning och hur vi på bästa sätt implementerar den nya tekniken

Denna vecka gick BETT-mässan av stapeln. Jag hade förmånen att få åka dit för andra året i rad, något som jag är väldigt ödmjuk inför. I år hade vi som åkte från min skola uppdraget att titta på vilka specialpedagogiska lösningar som finns och hur de används för att underlätta för elever med särskilda behov och hur vi kan arbeta med inkludering. Vi besökte den stora teknik-mässan men även tre skolor som alla på olika sätt lyckats hjälpa elever med särskilda behov. Men det är inte det jag tänker på när jag hemma i Göteborg reflekterar över vår resa.

De senaste åren har jag haft förmånen att få besöka olika skolor i olika länder, möta lärare från olika delar av Sverige och världen samtidigt som jag som del av mitt arbete läst väldigt mycket forskning om skola och skolutveckling. Något varje lärare borde få möjligheten att göra. Ska jag sammanfatta intrycken drar jag slutsatsen att nyckeln till framgångsrik skolutveckling handlar till sist alltid om systematisk undervisningsutveckling.

I London är de besatta av siffror och utvärderingar. På varje skola kan de visa hur många elever som når målen och numera även hur de utvecklats under tiden på skolan. De vet hur olika lärare lyckas och sätter in insatser för att hjälpa de lärare som lyckas lite sämre än andra. De har system för hur lärarna ska bli bättre och ständigt utvecklas. Systemet är förvisso ofta hierarkiskt, men det är självklart att det finns. Dock är det fokuserat på lärarna som individer och inte på den ultimata undervisningen eller att göra praktiken beprövad.

När vi besökte skolorna i London blev jag imponerad över hur väl de lyckats vända skolor i utsatta, fattiga områden. Hur de med emfas satsat på att elever i dessa mindre priviligerade stadsdelar ska få en lika god utbildning som de som bor i rikare områden, med hjälp av struktur, tydlighet och professionalitet. Det är en nödvändighet för att bygga hela samhällen och något vi verkligen kan lära av.

När de kommer till teknik förvånas jag dock en del. På skolor i London är 1:1 ganska ovanlig. Istället satsar man på den teknik som behövs i just det ämnet. Läser man tillexempel design är en 3D-skrivare och ett par datorer mer intressanta än att alla har var sin Chromebook. Läser man media finns Mac-datorer att tillgå i mediaklassrummet. I engelskan duger dock chromebooksen fint medan man på dramalektionerna har tillgång till Ipads osv. Det är alltså ämnets behov som avgör vilken typ av teknik man köper. Så långt tycker jag strategin känns både genomtänkt och klok.

Däremot såg jag flera exempel på hur arbetet med teknikens funktioner i klassrummet hade stor utvecklingspotential. Istället för att använda och arbeta i Google Drive skrev de i Word för att sedan använda driven som delningsyta. De skriver ut sin kodning och förvarar i pärmar. Att samarbeta i gemensamma dokument eller olika “socrative”-verktyg gör de inte. På nåt vis är det som om de lär sig om olika öar av digitala verktyg och arbetssätt, men använder dem inte som praktiska verktyg för lärandet, om ni förstår vad jag menar. Det handlar mer om att lära sig saker de kan ha nytta av senare i livet inte att verktygen i sig kan underlätta lärandet. Min slutsats blir att om du vill implementera tekniken som ett effektivt hjälpmedel krävs att du flyttar fokus från individuell lärarutveckling till gemensam undervisningsutveckling. På så vis blir erfarenheten systematiskt beprövad och du vet om din nya digitala metod verkligen fungerar som du tänkt.

På Bett-mässan lyssnade vi på tre skolutvecklare från Singapore. Singapore är ett land med ett skolsystem med höga resultat. Precis som i Guangzhou i Kina, som jag besökt, har man väl inarbetad kollegial undervisningsutveckling. Genom att varje vecka gemensamt diskutera och utvärdera undervisningen får man en gedigen beprövad erfarenhet som gör att också nya metoder snabbt blir just beprövade. De tre skolutvecklarna från Singapore välkomnade mer än gärna teknik i klassrummet. Teknik för att göra lärandet mer kreativt och utvecklande, eller bara smidigare lösningar för det som idag sker analogt. Samtidigt menade de på att teknik som enbart är framtaget av tekniker utan att ha utvärderats eller utvecklats tillsammans med lärare inte kommer bli särskilt långvariga i Singapore. Deras systematiska kollegiala undervisningsutvecklande arbete kommer snabbt avslöja en produkt som inte gynnar lärandet.

Vi kan tycka en hel massa saker om skola och teknik. Vi kan påstå att vi står inför paradigmskiften eller önska oss tillbaka till en tid som var analog. Till sist handlar allt ändå bara om undervisningsutveckling och den skola som lyckas utveckla sin undervisning bäst kommer att skapa den mest tidsenliga och mest effektiva, kreativa och lärande skolan. Så självklart och ändå så svårt. Därför tycker jag vi under 2016 ska kräva att alla vi lärare i Sverige på ett systematiskt sätt ska få tid att tillsammans kollegialt lära och utveckla. Om vi vill veta att den teknik vi använder ger det resultat vi tänkt oss eller om vi helt enkelt snabbare vill ta del av andras beprövade erfarenheter finns liksom ingen annan väg att gå. Då kan vi också ännu bättre tillgodogöra oss studiebesök, möten med andra skolsystem, konferenser och utbyten och skapa en organsiation som andas skolutveckling i varje andetag.

Karin Berg är lärare i svenska och religion på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hon driver den ideella tankesmedjan Skolsmedjan som den 7-8 april arrangerar konferensen #afkÖrebro16. Dessutom gör hon tillsammans med Jacob Möllstam podden Skolsverige.

Frågor & Svar