Lärarförbundet

Skapa en digital struktur

Underlätta för dina elever att hitta källor, uppgifter och frågor med index, länkar och slides.

Ett längre gemensamt läsprojekt består ofta av många både stora och små uppgifter. Det blir snabbt svårt att hålla ordning på dokument, frågor och svar, både för läraren och eleverna. Tidigare har jag från en huvudsida med hjälp av andra dokument länkat till just stora och små uppgifter. Problemet är bara att det blir så många dokument och en svår gränsdragning vilka uppgifter som verkligen ”förtjänar” ett eget dokument.

Därför samlar jag numera ALLT i samma dokument. Styckeinledning hjälper föga då antalet stycken snabbt blir många. Då kan en enkel tabell underlätta läsbarheten. Men huvudproblemet är att det blir väldigt mycket information, ofta flera sidor. För att det ska bli enklare att navigera i dokumentet infogar jag bokmärken som jag länkar till i ett index på dokumentets förstasida. En förstasida som jag försöker hålla så ren som möjligt. Där ska övergripande saker om boken finnas med. På förstasidan finns också länkar till de boksamtal jag planerat. Boksamtalen genomförs med stöd av en presentation (Google såklart – jag använder aldrig Powerpoint eller KeyNote). Det lämpar sig utmärkt då en slide avgränsar mycket bättre än en del av ett vanligt textdokument. Jag kan också infoga bilder och filmklipp på ett enkelt sätt.

Vill du ta del av min planering för Flugornas herre finns den här. Jag gjorde ungefär hälften av de aktiviteter jag hade tänkt. Det var första gången jag läste boken med mina elever så det finns säkert en hel del fel och tokigheter i upplägget. Det brukar ju rätta till sig nästa gång man använder det. Ni kan ju också titta in i länken för att se hur just förstasidans index ser ut och hur boksamtalens upplägg kan konstrueras i en presentation.

Det bästa sättet att bli bättre på att skapa struktur i sin planering och hur den presenteras? Fråga eleverna hur de upplever dina upplägg!

Koll på klippen?

Skapa spellistor för att samla dina favoritklipp

Skapa spellistor för att samla dina favoritklipp

Skapa ett system för att kategorisera filmklipp på Youtube. Du kan dessutom med några knapptryck dela spellistor med kollegor och elever - ett sätt att bygga gemensamma projekt baserat på samma stoff eller ett enkelt sätt att för eleverna att ta del av undervisningens innehåll.

Varje dag ser vi dem. Skrattar, förargas och gråter en skvätt. Tänker… det där ska jag visa för mina elever! Det passar perfekt in på det tema vi håller på med just nu! Några timmar senare är klippen sedan länge förbi och de är nästintill omöjliga att hitta igen. Inläggen är för många och minnet sviker snabbt. Hur kan man göra för att spara guldklimparna bland alla länkar, inlägg och tips som strömmar förbi i flödet? Hur kan läraren dessutom sortera och skapa en katalog av filmklipp som bara ligger och väntar på att få komma till användning, till exempel i samband med något läsprojekt? Läs mer här hur filmklipp kan användas i samband med läsning

Lösningen heter i ordningen fixa Youtubekonto, skapa en kanal och spara filmklippen i spellistor. För att skapa ett Youtubekonto gör så du här:

  1. Besök youtube.com
  2. Klicka på "Logga in" uppe till höger
  3. Klicka på "Skapa konto"

Nu kan du börja spara på alla godbitar du hittar. När du hittar ett klipp du gillar och vill spara det, klicka på plustecknet under klippet (se bilden). Namnge spellistan. Fortsätt och leta, skapa nya listor eller lägg till klipp i befintliga. Till slut har du ett BIBLIOTEK där klippen ligger samlade snyggt och prydligt. Dessa listor kan du sedan dela med kollegor och elever. Listan kan vara en samling av sevärdheter i europeiska huvudstäder (geografi), dokumentära djurfilmer (biologi), samtal om vardagsnära ämnen (engelska) eller filmer på temat utanförskap (normer och värden eller svenska).

Alla lärare väljer såklart sin egen kategorisering baserat på i vilket syfte och ämne klippen ska användas. Jag har samlat mina klipp i olika teman. Klippen används oftast som inledning till olika projekt för att aktivera förståelse eller etablera textens teman. En del klipp använder jag också för textmöten då eleverna får ett underlag för att göra jämförelser.

Några frågor att fundera vidare på i kollegiet

  • Hur använder du Youtubeklipp i undervisningen?
  • I vilket syfte använder du filmklipp? När? Hur?
  • Vad tycker eleverna om det?
  • Vilka positiva erfarenheter har du? Några negativa?
  • Hur kan vi tillsammans spara filmklipp som kan användas i olika projekt?

Spana in mina spellistor här

Lust att läsa

Texten är central i många ämnen. Ibland funkar det utmärkt att “bara” läsa. Texten kan gripa tag i eleverna och leda läsarna in i nya världar. Men för alla är det inte så enkelt och verkligen inte jämt. Med ganska små medel kan dock elevernas motivation att läsa öka.

Överordnat alla trix en lärare kan använda sig av är naturligtvis ett medvetet och noggrant förarbete där läraren väljer texter som är angelägna för eleverna, ställer utmanande frågor som får eleverna att tänka, väljer läs- och skrivaktiviteter som är relevanta och bygger en struktur som ger eleverna alla tänkbara förutsättningar att lyckas med sitt läsande och skrivande.

Filmklipp ökar motivationen att läsa

Det enklaste och kanske mest effektiva digitala verktyget för att öka motivationen att läsa är filmklippet. En kortfilm, en favoritscen ur en film, en reklamsnutt eller nyhetsklippet från igår kan ge upphov till oändliga diskussioner i klassrummet. Ett bra klipp skapar ett intresse för ämnet och ger eleverna en möjlighet att aktivera förkunskaper och koppla till egna erfarenheter. Det kan skapa en känsla av att det här skulle kunna hända på riktigt. Autenticitet och här-och-nu är två starka kort att spela!

Filmklippet kan också etablera ett sammanhang (tid och rum) och hjälpa eleverna att förstå tematiken eller ämnet i den text som senare ska läsas. I lyckade fall kan klippet skapa en nyfikenhet för texten och en drivkraft att vilja läsa den. Dessutom finns klippet kvar att användas för att kunna göra senare textkopplingar. Om glöden falnar under läsningens gång eller om något behöver förtydligas kan jag slänga in fler klipp (eller texter) parallellt med läsningen. Det skapar en naturlig variation på läsningens upplägg och ökar elevernas förståelse av texten.

Filmklippen jag väljer är ofta korta, ca 1-5 minuter långa, och väcker förhoppningsvis en känsla. Beroende på klippens innehåll och i vilket syfte de används skapar jag olika sorters frågor och uppgifter som inte tar alltför mycket tid i anspråk. Det kan vara parvisa samtal, gruppsamtal eller skrivande i loggbok i 5-10 minuter.

Mina favoritklipp

Avslutningsvis, en lista med några av mina absoluta favoritklipp med en blandad anknytning till tematik eller sammanhang.

Om krig, människor på flykt, mänskliga rättigheter, exil och dagsaktuellt:


Hopp, karma och ånger


Modern teknik, sociala medier och kommunikation: I Forgot My Phone

Yttrandefrihet, mod och sena 80-talets demokratiseringsprocesser: The Tankman

Sanning och vita lögner: Bajsmackan

Tre tips för källkritisk undervisning

Karin Berg, lärare på Schillerskagymnasiet ger tips om tre webb-resurser som hjälper till förstå vikten av källkritiken, filterbubblor och falska nyheter. Användbart både för lärarlagens fortbildning, eleverna och deras föräldrar.

Så kom det då äntligen. Läsåret då vi inte längre kan väja för den digitala tekniken. Både kunskapen om hur den fungerar rent tekniskt och förståelse för dess inverkan på vår vardag och världsuppfattning är numera inskrivna som centralt innehåll i våra läroplaner. De nya skrivningarna gällande digitaliseringen ställer en hel del till sin spets. Vissa saker har vi på en del håll arbetat med länge på andra ställen är man noviser och saknar till och med tillgång till digitala verktyg till alla elever. Men att vi måste lära om och lära nytt under läsåret 2017-2018 råder det ingen tvekan om. Detta är året då vi ska förbereda oss så att vi kan träda in i nästa läsår med en ny kunskap och nya förutsättningar på plats.

Det är en utmaning och utmaningen antas på väldigt olika sätt runt om i landet. Det finns hur mycket som helst att säga om förfarandet och skrivningarna men det är inte det detta inlägg ska handla om. Istället tänker jag glädjas åt att vi åtminstone fattat ett beslut om en riktning så att vi kan börja arbeta mot denna.

I de nya skrivningarna är källkritiken central. Och jag skulle ljuga om jag påstod att den är enkel. Vi är många som någon gång delat en artikel eller ett inlägg som senare visat sig vara falsk. Det är inte alla dagar som jag medvetande gör mig själv på i vilken filterbubbla jag befinner mig i eller att mina åsikter bildas utifrån de källor jag läser. Ändå tycker jag mig vara en källkritisk person som värderar mina källor. I mitt ämneslag skojade vi lite om att det är lite som att vi förväntas undervisa om det vi inte riktigt vet om att vi inte vet.

Mina tre tips

Därför tänkte jag dela med mig av tre resurser som jag den en senaste tiden har snubblat över. Tre utmärkta sidor på nätet som förklarar den digitala världen lite bättre för både mig, mina elever och alla andra i min närhet.

Amnesty international

Den första är Amnesty International och deras lektionsmaterial "Fånge i nätet". En lektion där eleverna får undersöka en fråga utifrån helt olika källor. De får sedan jämföra sina resultat med varandra och upptäcka väldigt tydligt att beroende på var man hämtar sin information får man olika uppfattning av vad som hänt. Diskussionerna och insikterna efter denna övning brukar vara djupgående och lärorika.

Ekokammaren

Den andra sidan jag vill tipsa om på samma tema är Ekokammaren. Ett ideellt projekt som Martin Törnros skapat. Upplägget är enkelt. I fyra olika fält bredvid varandra kan man läsa dagens nyheter beroende på om man har ett socialistiskt, miljömedvetet, liberalt eller nationalistiskt flöde. Man kan också lägga in sökord och då upptäcka att beroende på flöde står det väldigt olika saker. Med hjälp av sidan kan man jämföra analysera och dra slutsatser om den egna men också andras världsblid. Vem har egentligen rätt? Och hur förstår jag världen? Såklart är det tillspetsat men det ger en intressant bild av våra filterbubblor och skapar väldigt intressanta diskussioner och insikter.

The future of fake news

Tredje och sista tipset är sidan The future of fake news En sida som visar hur vi inom en snar framtid inte kommer kunna se skillnad på ett riktigt filminslag och ett manipulerat. Tekniken finns. Det handlar bara om lite finputsningar och sen kan vem som helst få vem de vill att säga det de vill att de ska säga. En hissnande insikt som tar källkritiken till en helt ny nivå.


Vad kan en dator tillföra undervisningen?

Efter de nyligen reviderade styrdokumenten med en hel del digitala inslag har en av sommarens stora lärarsnackisar i sociala medier varit debatten om digitala verktygens vara eller icke vara i skolan. Igen. Jag anser att datorn har stor potential, så länge man använder den ändamålsenligt.

Självklart ska både elever och lärare lära sig hur modern teknik fungerar och kan användas i olika sammanhang. Likaså behöver både elever och lärare fundera på vilka för- och nackdelar som följer med användandet, vilka risker och möjligheter som finns, vilka begränsningar verktygen har, samt vilken potential verktygen kan få i framtiden. Men när användandet av verktygen diskuteras utan att koppla dem till undervisningens innehåll eller syfte blir det lätt djupa skyttegravar på båda sidor om slagfältet och debatten polariseras helt i onödan.

Jag använder digitala verktyg ofta. Till mycket. Ser enorm potential. Men samtidigt är jag kritisk till hur verktygen stundtals används både i och utanför våra klassrum. Av rektorer, lärare och elever. Och av tjänstemän och politiker!

Egentligen behöver man inte krångla till det så förbaskat. Här kommer fem tips till de lärare som fortfarande är skeptiska till att använda datorn eller andra digitala verktyg i undervisningen.

Planera mera. Fundera på VAD elever ska göra. VARFÖR ska eleverna lära sig just detta? HUR ska det gå till? GENOM VAD ska eleverna lära sig? HUR ska eleven visa vad den har lärt sig? HUR vet läraren att eleven kan? Detta är bara några av de frågor läraren kan ställa till sig själv i planeringsfasen. Kopplingen till de digitala verktygen görs genom att fortsätta ställa didaktiska frågor: När är det läge att använda datorn? Till vad? Varför? Hur?

Använd datorn rätt. Den ska användas för att göra ett arbete, oavsett vilket, snabbare, snyggare och smidigare.

Bestäm syftet. Använder eleven datorn för att planera, producera, presentera eller publicera? Eller kanske för att kommunicera? Eller färdighetsträna? Eller...

Välj ändamålsenligt. Det finns 1000-tals program och appar. Många är roliga, häftiga och snygga, men tenderar vid användande att handla mer om teknik än om innehåll. Svarar programmet upp till syftet? Om nej eller nja... välj ett annat! Är programmet för krångligt och tar för lång tid för läraren att lära sig blir det med stor sannolikhet detsamma för eleverna (och nej, eleverna kan generellt inte mer än vi tror)... välj ett annat!

Bestäm strukturen. Var tydlig med när datorn ska användas, och inte! Jag börjar och avslutar varje lektion med datorlocken nedfällda för att göra eleverna fokuserade och närvarande. Korta och avgränsade uppgifter fungerar ofta bättre än tidskrävande och diffusa. Exempel på mindre lyckade uppgifter som användes flitigt i samband med datasalarnas intåg: Forska om ett land. Ta reda på fakta om landet. Surfa fritt. Skriv egna meningar och klistra in bilder. Du har fem lektioner på dig. Vi är nog många som läst elevarbeten som bestått av några rader text, en flagga och en bild på en maträtt. Det ansvaret som läggs på eleven i den här typen av uppgifter är helt enkelt övermäktigt. Vad blir egentligen lärarens roll? Det är många elever som inte klarar av att utföra uppgiften eftersom det, bland annat, är svårt att veta vad som förväntas. Därför väljer eleverna att göra annat som att spela spel, lyssna på musik eller titta på Youtube. Ett exempel på en avgränsad uppgift med en bestämd struktur kan se ut så här:

Dump Sandström

Självklart föregås uppgiften av enskild tänkande, samtal parvis och i helklass. Vidare kan vi efter att eleverna har publicerat scenerna fortsätta med att tänka, samtala och skriva med elevernas egna bilder och ord som lektionsunderlag. Elevinflytande får man på köpet!

Till sist en topplista på de mest ändamålsenliga verktygen för mitt och mina elevers arbete:

  1. Google Drive - skapa och dela dokument, presentationer och enkäter
  2. Youtube - publicera och ta del av andras filmklipp
  3. Padlet - gemensam yta för publikationer
  4. Answergarden - samla ord tillsammans
  5. Canva - kombinera bild och text
Du behöver inte bli en datatekniker för att använda datorn i undervisningen. Med ett fåtal verktyg skapar du enorma möjligheter för dig själv och dina elever. Lycka till!

Hög tid att släppa polariseringen om skolans digitalisering

Jacob Möllstam, lärare på Jonsereds skola, skriver om att det är hög tid att skippa polariseringen om skolans digitalisering för att göra plats för HUR-frågor om exempelvis digitala nationella prov.

"Du kanske inte ska arbeta i skolans värld om du inte vet vem Therese Lindgren är, aldrig redigerat en wikipedia-artikel eller aldrig testat att sända live på Facebook?" säger någon tyckare i en intervju. "Kasta ut datorerna ur klassrummet" skriver en annan tyckare på debattsidan av en stor tidning. Två ytterligheter som man hade kunnat hoppas skulle vara uppseendeväckande extremer i en sansad debatt om vad som egentligen är komplicerade frågor: digitaliseringen av skolan. Bortom skärmarna och prylarna finns egentligen frågan om hur svensk skola kan bli relevant och meningsfull även i en komplex och okänd framtid. Lyckas vi hitta ett bra svar på den frågan kan Sverige se fram emot en fortsatt säker position som kunskapsnation i en global värld. Om vi misslyckas så riskerar vi att förlora en hel generations möjlighet att förverkliga sin fulla potential samtidigt som det skulle sänka Sverige på flera sätt. Så visst känns det skönt att de två tyckarna i början av den här texten är unika extremer som går att bortse ifrån till förmån för en bred och nyanserad diskussion om hur vi ska hitta rätt med skolans framtid?


Tyvärr är det inte så. Snarare är det så att den som kan formulera sig extremast får störst uppmärksamhet, samlar på sig följare tillmäts störst förtroende av utomstående. Det skadar skolan och dess utveckling eftersom den fastnar i en polariserad debatt OM istället för att utvecklas till en professionell diskussion om HUR. I det hör fallet handlar det om digitalisering i allmänhet och digitaliseringen av nationella prov i synnerhet. Tyckarna parkerar samtalet i frågor OM vi ska digitalisera skolan. Som om det ens var en fråga. När hela samhället digitaliseras så kommer skolan naturligtvis att gå samma väg. De enda frågetecken som finns kvar kring OM-frågorna är politiska. De är upp till riksdag och regering att besluta om och rent krasst ganska meningslöst för enskilda tjänstemän att lägga sin tid på. Så klart står det fritt för var och en att bilda sig en åsikt men när det ersätter en professionell diskussion om HUR-frågor så är något fel.

Så låt oss prata om HUR-frågorna för digitaliseringen av de nationella proven. Vi tar kommandot över diskussionen och för den dit den gör hemma, bortom polarisering och pajkastning. Beslutet från Regeringen är att tillsätta en lagrådsremiss där alla nationella prov ska vara digitaliserade till höstterminen 2018. I samma lagrådsremiss finns bland annat skrivningar om att prov ska avidentifieras och rättas av andra än undervisande lärare och att resultaten ska knytas närmre betygsättningen. Förslag som alltså inte har särskilt mycket med skolans digitalisering att göra. För den sakens skulle bortser jag i stort från de bitarna i den här texten trots att jag har mycket att säga om dem.



Tidsplanen
Kan verkligen alla delprov digitaliseras? Inom ett år? Min första fundering är om verkligen alla delprov i de nationella proven kan digitaliseras. Matematikprov där elever ska visa sin huvudräkning borde lätt kunna digitaliseras. Läsförståelseprov där elever ska läsa en text och sedan svara på flervalsfrågor likaså. I princip alla delprov som går ut på någon typ av skrivmoment skulle säkert förbättras av att de digitaliserades eftersom skrivprocessen när en skriv på en dator skiljer sig åt från processen att skriva samma text med papper och penna. Att skriva en kladd och sedan renskriva försvinner när en skriver vid datorn. Så långt skulle en digitalisering av de nationella proven säkert kunna göras ganska enkelt. Det jag funderar över är hur muntliga delprov kan digitaliseras. Om det handlar om att spela in ett samtal mellan en lärare och ett antal elever så att någon annan sedan kan lyssna och bedöma så undrar jag verkligen över om det är någon poäng med att digitalisera de bitarna. Andra personer som förstår mer om vad digitala verktyg idag kan förmå pekade mig i riktningen av AI-baserade tjänster som kan höra och analysera mänskligt tal på en nivå som motsvarar en människa. På det sättet är det kanske bara tidsfråga innan även muntliga delprov kan bedömas bättre av maskiner än människor? Ändå. Det känns lite skevt att tänka att exempelvis delprovet i svenska i år 3 där elever idag går ut till ett grupprum för agg enskilt läsa högt för sin lärare och sedan ha ett kort textsamtal skulle ersättas av en interaktion med en dator. Det kanske är gammaldags men förlorar vi inte något när läsning inte längre blir en interaktion mellan två människor? Kanske, kanske inte. Det jag har svårt att föreställa mig är att vi kommer ha svar på det här inom ett år.


Hjälpmedel?
Det går också att föreställa sig att ett digitaliserat prov skulle kunna underlätta anpassningarna och erbjuda fler riktade hjälpmedel. Min erfarenhet av de nationella proven är dels att det är svårt att hinna svara på alla elevers frågor (varav de flesta besvaras av att bara hjälpa dem att läsa instruktionen en gång till) och dels att det är svårt att veta hur mycket en kan hjälpa till utan att det blir för mycket. Å ena sidan vill jag att alla elever ska förstå uppgiften men å andra sidan måste jag passa mig från att göra jobbet åt dem. I båda dessa fallen, frågor och hjälp, så kan man tänka sig att ett digitalt prov skulle kunna förbättra provsituationen. Dels kan man lätt föreställa sig en instruktion som eleven kan spela upp så många gånger hen behöver det och dels kan man föreställa sig att en del av provkonstruktionen skulle kunna vara att utveckla tillräckligt hjälpsamma ledtrådar för komplicerade moment. Det är ändå så att se som tar fram de nationella proven lägger månader på varje uppgift för att testa, skriva om och testa den igen. De besitter kunskapen för att förutse var elever kommer köra fast och vilken hjälp som skulle underlätta utan att ta bort det momentet som ska mätas.


Betydelsen av mätpunkter
En annan aspekt av digitaliserade nationella prov är att det skulle kunna innebära en ny definition av vad vi menar med ett prov. Forskning om bedömning visar att det tar fyra till fem mätningar för att kompensera för dagsformen hos eleven som skriver provet. Så egentligen skulle vi behöva sätta alla elever på att skriva varje delprov fem gånger (med olika frågor varje gång fast på samma stoff) för att kunna säga något säkert om vad de kan och inte. Det skulle aldrig gå att genomföra i praktiken. Alltså kompromissar vi och litar på någon typ av professionell magkänsla. Utvärderingar från nationella prov visar ändå att de flesta lärare tycker sig veta vilket resultat seras elever kommer att prestera innan proven ens skrivs. Frågan är om det säger något om hur väl lärarna känner sina elever eller om provens oförmåga att ge värdefull information om elevernas kunskapsutveckling. Dock kan man tänka sig att med riktigt bra digitala verktyg som bas för riktigt bra designade skoluppgifter så skulle fem-sex skrivuppgifter som elever presterar som en del av undervisningen i exempelvis år tre kunna ersätta delproven att skriva en faktatext om ett visst ämne på ett visst datum. För en enskild lärare skulle det vara övermäktigt att rätta och analysera varenda skoluppgift som om den vore ett nationellt prov. Men med digitaliserade nationella prov går det att föreställa sig en automatiserad rättning där mjukvaran kan göra precis en så noggrann rättning varje gång. Ut skulle läraren få en mycket mer tillförlitlig sammanställning som visar elevens utveckling över tid och som gör det möjligt för läraren att fokusera på analysarbetet.


Lärares professionalitet i en digitaliserad skola
Till sist funderar jag över vad som egentligen är en lärares professionella domän i en skola där allt mer av bedömningsarbetet kan göras snabbare, säkrare och effektivare av en dator. Utan att räkna efter så känns det ändå som att typ halva min arbetsbeskrivning går ut på att rätta, bedöma och analysera. Den andra halvan går ut på att utifrån det arbetet förbereda och genomföra undervisning. Jag tror inte att hela bedömningsarbetet kan ersättas av en dator inom överskådlig tid. Men insamlingen och sammanställningen av bedömningsunderlag kan nog göras bättre av datorer redan idag och då får vi både mer tid och bättre underlag för att ägna oss det som är svårt: att analysera vad våra elever behöver, förbereda undervisning som svarar mot det och själva undervisningen.

På det sätter ser jag inte att lärarens professionalitet hotas av skolans digitalisering eller för den delen att den förändras till att ha kolla på varenda populära YouTuber. Det är nästan lika otroligt som att det kommer gå att ha en skola utan datorer. Läraryrket kommer fortsätta att handla om undervisning och skolan kommer fortsätta handla om att varje elev ska ges möjlighet att utvecklas till sin fulla potential så länge som vi släpper meningslösa debatter om OM-frågor och hjälps åt komma fram till de avgörande HUR-frågorna. Det är så vi tar kontrollen över skolans digitalisering och styr den till något som verkligen utvecklar skolan.

Var Saga-biblioteket skolans första en-till-en-satsning?

Jacob Möllstam, grundskollärare på Jonsereds skola i Partille, funderar kring likheter mellan folkskolans satsningar på Saga-biblioteket och dagens satsningar på en dator per elev.

För ett tag sedan fick jag förmånen att gå en guidad visning av utställningen En sagolik skola som arrangeras av Lärarstiftelsen på Valdemarsudde innan den kommer turnera runt i landet. Upprinnelsen är att folkskolan i år fyller 175 år och i samband med det visas en utställning kring skolans utveckling under den tiden. Bakom folkskolan fanns nämligen ett ideal att barn bildas genom kultur. Riktigt fin kultur. Därför anlitades de främsta konstnärerna och författarna till att skapa läromedel. Ett av de exempel som kanske flest människor känner till är Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgersson och gåsen Akka men det är inte på något sätt ett ensamt projekt. Mellan 1899 och 1954 publicerades barn- och ungdomslitteratur inom ramen för Barnbiblioteket Saga, ett initiativ startat av SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärareförening) med syftet att ge barn tillgång till god litteratur av hög kvalitet. En radikal tanke om likvärdighet på den tiden. Bakom låg Fridtjuv Berg och makarna Amanda och Emil Hammarlund.

Jag tror inte att folk idag kan relatera till betydelsen som det här projektet hade för skolan och bildningen av Sverige. Det beskrivs ofta som en av de viktigaste insatserna för barnlitteratur i Sverige någonsin och jag skulle vilja tillägga att det kan vara en av de viktigaste likvärdighetsreformerna i svensk skolhistoria. Frågan är om folkskolan hade blivit den framgång den var utan en parallell satsning på tillgång på tillgäng litteratur av god kvalitet. Lärandet kräver tidsenliga verktyg. På den tiden betydde det tillgång till fler litterära verk än Bibeln, för att vara krass. Inte för att det är något självklart fel på Bibeln utan därför att det inte funkar att använda ett litterärt verk till all undervisning. Variationen är som bekant nyckeln för ett lärande som bjuder in till att utforska omvärlden. Därför var det lika viktigt som radikalt när eleverna fick egna böcker. Böcker som de fick ta med hem och göra till sina egna.

175 år senare är det mycket som är annorlunda men också mycket som är ungefär likadant. Nu pratar vi inte lika mycket om vikten av att alla barn får sin egen bok. Fast att vi fortfarande vet hur viktigt läsning är så är tillgången överlag så god att det inte längre krävs insatser som Saga-biblioteket. När vi pratar likvärdig tillgång till tidsenliga verktyg så är det framförallt digitala verktyg vi diskuterar idag. Det är samma situation men i en annan kontext. Nu är vi i den situationen att varje huvudman själv får lösa finansiering och utformning av diverse IT-satsningar. Jag tror att runt 250 av 290 kommuner i Sverige har någon form av en-till-en-satsning där varje elev får någon typ av enhet. För att göra en historisk jämförelse så har vi kommit dit att varje huvudman på egen hand har börjat köpa in en bibel per elev. Ganska snart kommer vi antagligen förstå att det inte erbjuder tillräckligt med variation för att tillvarata digitaliseringens fulla potential. Vi behöver - och om historien har något att lära oss så kommer vi förr eller senare få - en modern motsvarighet till Saga-biblioteket.

Exakt hur den kommer se ut är lika svårt att svara på som det var för någon att försöka förutspå Saga-biblioteket innan Fridtjuv Berg och makarna Hammarlund kom omkring. Jag är ingen utav dem och kommer inte kunna ge några färdiga lösningar. Dock har jag ett par spaningar:

  1. Hade Saga-biblioteket haft som villkor att dess utgivna böcker bara fick nyttjas i skolan och aldrig tas med hem så tror jag inte genomslaget ahde varit lika stort. Tvärtom. Det är först när elever fick god tillgång till litteratur överallt i sitt liv som läsning och alla fördelar som det medför på riktigt blev jämlikt. Kan det samma gälla för moderna satsningar på tillgång till digitala verktyg och de aktiviteter som de medför?
  2. Ingenstans i diverse historiska texter om Saga-biblioteket läser jag om att det är en satsning som ses som en besparingsåtgärd. Inte alls. Den enda gången ekonomi diskuteras så är det i frågor om hur priset kan bli så lågt att nästan alla har råd med det. Det landade på två kronor för en ettårig prenumeration som gav ett tiotal böcker/ tidningar. Trots det låga priset var det ändå de som inte hade råd och inte sällan var det enskilda lärare som då finansierade beställningar åt de eleverna. När vi spånar på en modern reboot av Saga-biblioteket så är nog kostnaden lika relevant. Idag har en majoritet av alla åttaåringar en egen smart mobil. Samma siffra bland tioåringar ligger kring 87% - ungefär i par med alla äldre åldersgrupper upp till de äldre pensionärerna. Så nog tusan måste mobila enheter vara en utgångspunkt för storskaliga digitala satsaningar med sikte på likvärdighet.
  3. Jag tror att idealet att engagera de bästa tänkbara konstnärerna för att skapa läromedel är lika relevant idag. Förutom förtfattare och konstnärer behövs de främsta programmerarna, grafikerna och spelutvecklarna. Och de bästa lärarna. Först då kommer vi kunna se en digitalisering av läromedel som är värd namnet.
  4. Förmodligen lär det även den här gången behövas en tydlig lärarkraft som motivator. Det var förmodligen ingen slump att det var SAF som initierade Saga-biblioteket på samma sätt som att det inte lär vara någon slump att Fridtjuv Berg var rektor (typ) och att både Amanda och Emil Hammarlund var lärare. Riktigt bra skolutveckling skapas och utvecklas nära verksamheten. Så var det i slutet på 1800-talet och så är det förmodligen också 2017.


För den som inte har möjlighet att ta del av utställningen En sagolik skola så finns den också på Internet.

Du kan läsa mer här:

TAM-registretrs samling av bilder från Saga-biblioteket

Exempel på titlar i Saga-biblioteket

En artikel om Saga-biblioteket

En till artikel om Saga-biblioteket



Foto: Eva-Lis Sirén, CC-BY-SA

Finns en bit av framtiden i Kungsbacka Makerspace?

Jacob Möllstam, grundskollärare på Jonsereds skola i Partille, åkte till invigningen av ett nytt makerspace i Kungsbacka och funderar på makerkulturens bidrag till och utveckling av en skola som rustar elever för en komplex och okänd framtid.

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till invigning av ett nytt makerspace. Den här gången är det Kungsbacka söder om Göteborg som satsar. Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att det de senaste åren är omkring 20-30 skolhuvudmän startat liknande verksamheter. Det ska jämföras med att vi har 290 kommuner och 700 företag som bedriver skola. Min arbetsgivare är en av dem. Kanske är det därför jag uppskattar när en till huvudman tar steget in på banan. Det blir ytterligare en aktör som tar nästa steg i att aktivt medskapa vettiga svar på vad som händer i gränslandet mellan skapande och kunnande, nutid och framtid, skola och näringsliv och inte minst teknik och pedagogik. Lite därför var det lätt att prioritera att göra en lördagsutflykt till Kungsbacka för att gå på invigningen av deras makerspace och samtidigt ta reda på om det är så att en pusselbit av framtiden finns i Kungsbacka.

Redan i bilen på vägen dit inser jag en sak. Placeringen av lokalen är en första markör. En del makerspace finns inrymda i rymliga lokaler i industriområden där det redan finns mycket kunskap, verktyg och kanske rent av ett partnerföretag. Andra makerspace finns inrymda i närheten av antingen skolor eller kulturhusliknande lokaler där deman vill attrahera redan rör sig - men av andra syften än att skapa med IT som material. I Kungsbackas avslöjar min GPS att de har valt det förstnämnda alternativet. Väl på plats berättar utvecklingsledaren Pernilla Öhberg att de också har tillgång till tillfällig pop up-verksamhet i centrala lokaler av den andra karaktären. Det tror jag är ett smart upplägg redan från början. Att ha tillgång till båda lättåtkomliga ytor och verkstadsytor där en variation av utrustning kan rymmas.

Det hänger med ett återkommande dilemma i frågor om makerkulturens roll i skolan: vilket personligt fokus en går in med. Det verkar som att en hel del personer som verkar i makerspace primärt har antingen ett teknikfokus eller ett lärandefokus. Så klart är det både möjligt och vanligt att brinna för båda men var och en har ändå en hemvist och en bakgrund. Det märker jag ofta när jag pratar med personer om de här frågorna.

En del älskar att prata utrustning, verktyg och tekniska lösningar på problem som uppstår. När man kommer till frågor om lärande så har de ofta en ytlig reflektion. "Jag tänker att det här kan passa i alla ämnen egentligen men varför inte matte och teknik till att börja med?" kan vara ett exempel på resonemang som de här personerna introducerar. Det är säkert en bra reflektion men inte på nära håll en tillräckligt solid grund för att kunna övertyga en skeptisk förvaltningschef att satsa på makerkultur i skolan. (Eller för den delen för att övertyga en skeptisk lärare att investera undervisningstid.) Och den skepsisen är faktiskt välgrundad. Skola och utbildning är alldeles för viktigt för att laborera med utan att en grundad plan som går att motivera med teorier om lärande. Det blir nästan omöjligt att fullt ut sätta sig in i de här personernas förklaringar av vad som sker och än svårare att ta de första Steen mot att själv kunna göra.

Å andra sidan finns det de (jag inkluderat) som har sin hemvist i lärandet och som med lite träning kan skapa sig en hjälplig teknisk kompetens och som brinner för makerkulturen i skolan utifrån vilka potentialer det har för eleverna och deras lärande. Allt från möjligheten att kanske rusta dem lite bättre för en komplex och okänd framtid till att äntligen hitta en arena där det är naturligt och rent av nödvändigt att undervisa på ett sätt som är präglat ständiga försök varav de flesta går fel innan eleven till sist hittar rätt. De personerna riskerar ofta att på grund av teknisk okunnighet missa möjligheter att ta tillvara på teknikens fulla potential. Istället blir det lätt att man köper på sig exempelvis dyra robotar som mest fungerar som radiostyrda bilar. Det är inget fel med att ha de verktygen i ett makerspace. De kommer rent av krävas för att kunna tillmötesgå en del centralt innehåll i grundskolans tidigare åldrar. Men de är i sin natur för instängda för att kunna erbjuda något eget skapande att tala om. På den punkten är det fria utforskandet som präglar de aktiviteter som de med teknikfokus levererar. Där är eget uttryckt och egna idéer en sjävklarhet.

Så fungerar det i allra största allmänhet när man pratar makerkultur och skola - om jag ska överdriva lite med syfte att synliggöra kontraster. För det som är häftigt med Kungsbackas Makerspace är att här finns hela spektrat representerat, och alla delar behövs! I en lokal finns en tekniknörd som passionerat demonstrerar tekniken att vakuumforma plast med hjälp av modeller som är digitalt designade och sedan 3D-printade. (Ett bra användningsområde för 3D-printerns i skola och förskola!) Han visar och förklarar och jag tittar passivt på med en vag förståelse. När jag går därifrån förundras jag över hur coolt det är men saknar egen erfarenhet. I andra ändan av lokaler finns biblioteket och visar upp sin verksamhet. Där samlas barnen för där får man göra själv. Störst aktivitet är det runt en uppsättning iPads som är utrustade med diverse verktyg från företaget Osmo. De erbjuder en liten plastbit till kameran på framsidan av iPaden och kit med block dom tillsammans skapar en aktivitet där barnen skapar på bordet framför iPaden och så känner appen av det genom kameran. Aktiviteten är hög men jag kan inte låt bli att undra vilket lärande det genererar. Snällt tolkat är det en introduktion till att skapa med IT som material. Och ingen skugga ska falla över bibliotekarierna i det fallet eller Kungsbacka som helhet för den delen. Det här är ett dilemma som hela skolsverige präglas av. Görande som är coolt men som inte når ska vägen fram till reflektionen som avses i exempelvis teknikämnets kursplan är så pass vanligt att Skolinspektionen har skrivit en särskild rapport på ämnet.


Det fina med att hela spektrat av fokus, kunnande, kompetenser och drivkrafter samlas under ett tak som det gör i Kungsbacka är att förutsättningarna för möten som leder till ömsesidig utveckling är skyhög. Jag tror att i takt med att fler sådana här knutpunkter mellan olika verksamheter skapas så kommer makerkulturen få en allt naturligare roll i skolans värld. För samtidigt som vikten av att ständigt utveckla kompetens om barn och ungas lärande är tidlös så behöver skolväsendet fylla på med en god portion teknisk expertis långt bortom vad lärarkåren själv besitter. Då kan initiativ som Kungsbacka Makerspace möta båda de behoven samtidigt.

Till sist en spaning:
För aktörer som kommit lite längre i att etablera kopplingar mellan makerkultur och skola så kommer Kungsbacka Makerspace alldeles säkert med tiden utveckla flera kunskapsområden där de kommer leda utvecklingen nationellt. Jag drar till med en gissning och konstaterar redan nu att ett sånt område kommer vara användningen av BBCs Microbit i byggandet av egna tekniska lösningar. Tack vare ett samarbete med Digitalverkstan så finns det goda förutsättningar till utveckling på det här området. Jag har sedan en tid sett hur Microbits används för att bygga tekniska prylar som går att styra men har inte riktigt fattar hur eller varför det är en grej för skolan. "Kopplingen mellan datorer och el" är den stora vinsten får jag veta när jag pratar med en av killarna från Digitalverkstan som håller på och startar upp verksamheten i Kungsbacka. Det är en insikt som besvarar en del frågor jag haft ett tag. På sikt ser jag fram emot att följa utvecklingen inom det här specifika området i Kungsbacka och så klart inom makerkultur i allmänhet.


Coolast på #skolriksdag

Jacob Möllstam, grundskollärare på Jonsereds skola i Partille, tipsar om de coolaste presentatörerna på SKLs skolriksdag - en grupp elever från Öckerö som tävlat på VM-nivå i robotprogrammering.

I dagarna arrangerar Sveriges Kommuner och Landsting kommunal Skolriksdag. Det är en samling av makthavare och chefer från typ Sveriges alla kommunala skolhuvudmän. Det är ett pärlband av viktiga paneldiskussioner mellan lika viktiga snubbar (OBS, könsneutralt!). Ett sådant exempel är när ett par personer med koppling till Skolkommissionen på scen får diskutera kommissionens hett diskuterade slutrapport. Det är också ett antal dragning från olika skolkommuner som berättar om framgångsrikt utvecklingsarbete som kan intressera andra huvudmän med liknande utvecklingsbehov. Den biten brukar vara rätt intressant att ta del av, antingen på plats eller via Internet i efterhand, eftersom de inte alltid är människor och utvecklingsarbeten som får särskilt stor uppmärksamhet nationellt. I år får också den här konferensen ytterligare en dimension, kanske rent av den coolaste dimensionen - ett gäng mellanstadieelever som också är flerfaldiga svenska mästare i robotprogrammering. De och deras lärare Erik Johansson och Maria Sörensson har i flera år kumperat ute på Öckerö och bedrivit pedagogisk verksamhet i mästarklass - utan att få i närheten av så mycket cred som de förtjänar. Förutom att det är fullt rimligt att ära de som äras bör så är det lite märkligt att ledare inom ett så aktuellt område som programmering inte får ta större plats - för alla vi andras skull. De övriga 289 skolkommunerna som ingår i SKL har så mycket att lära sig av Öckerö i allmänhet och Ten Island Makerspace i synnerhet.

Det finnsen kort videointervju med eleverna som åkt till Stockholm för att presentera. En bit in i samtalet slår en av eleverna huvudet på spiken:

"Det är roligt att få kunna skapa själv, att få vara kreativ och tänka att man kan faktiskt göra någonting själv."
- Wilda, elev

För alla lärare och skolledare som inte riktigt förstår poängen med programmering och makerkultur i skolan, för alla politiker som inte riktigt tror på programmering som något allmänbildande, för alla skeptiker som bittert utropar 'modeord!' så räcker det citatet för att motivera varför det här är viktigt för skolan. Jag önskar så att fler av de gubbar och tanter som är på SKLs skolriksdag skulle ta sig tid att lyssna in de här eleverna och deras lärare. Om lite drygt ett år kommer de nationella it-strategierna vara verklighet och då kommer de här politikerna och hela deras förvaltningar behöva ha gjort orden de här eleverna levererar till sina egna. Lika bra att börja nu.


Läs mer;
Ten Island Makerspace på Facebook
Datorn i Utbildningens reportage från Öckerö i samband med Guldtrappan

Bokstavsmaterial för de yngsta

Mikaela Sveijer ger tips om hur man med hjälp av det digitala enkelt kan skapa bokstavsmaterial tillsammans med barnen.

Jag arbetar på en avdelning med barn i åldrarna 1-3 år. Vi upptäckte under hösten att gruppen visade ett stort intresse för bokstäver och sina namn. Vi pedagoger hade skapat ett samlingsmaterial med barnens foto och deras namn och snabbt kände de igen sitt namn och började benämna begynnelsebokstaven som "sin". Det här ville vi spinna vidare på och i appen PicCollage Kids skapade barnen med stöttning av oss sin bokstav. De fick välja bakgrund och färg på sin bokstav innan den skrevs ut, klipptes och laminerades och används i det oändliga.

PicCollage är en app som används flitigt i förskolan, framför att för dokumentation då den är lätt att jobba i, men vi använde den på ett annorlunda sätt.


Barnen letar efter lika, bygger på bokstäverna, bygger lika bredvid och använder dem som biljetter i rolleken. Vi kan se att deras bokstav är viktig för dem och även om flera av dem har samma begynnelsebokstav så vet de ändå vilken som är deras. De finns tillgängliga för barnen i leken inomhus och på gården sitter de uppe på staketet. Vi använder deras utebokstäver som samlingsplats när det är dags att gå in, och ofta står barnen där och pratar och jämför allas bokstäver.

För någon vecka sedan var det ett par barn som ville göra sin bokstav med papper och penna men när de provade blev de frustrerade över att det inte såg ut som de ville. Då plockade vi fram PicCollage Kids igen och gjorde nya bokstäver, den här gången valde vi en vit bakgrund med svart siluett av bokstaven och vi lade till barnens namn nedanför. Vi valde att laminera dem för att kunna göra om många gånger utan att behöva använda flera papper. Det här materialet används flitigt med whiteboardpennor: de fyller i, ritar längs linjerna, lekskriver sitt namn, suddar och börjar om. Men idag använde vi dem utan whiteboardpennor, vi lade till pärlor istället. Plötsligt skapades nya utmaningar med finmotorik och vi samtalade om färger, antal och mönster.


Att på det här sättet tillsammans med barnen kunna skapa ett material som möter barnens intresse och nyfikenhet är otroligt enkelt och barnen tycker att processen är rolig.

Mikaela Sveijer arbetar som förskollärare i en grupp med yngre barn på Norlandia K2H i Uppsala. Ni hittar henne även på Twitter: @IT_trollet