Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Bloggen för särskola och specialpedagogik

Speciallärare och/eller specialpedagoger?

I stället för att fortsätta käbbla om vilken titel vi har tänker jag att vi skulle behöva fokusera på innehållet. Både (special)undervisning och ett förebyggande, inkluderande skolutvecklingsarbete behövs i dag och kommer att behövas framöver, skriver Tord Söderqvist, specialpedagog i Håbo kommun.

Behövs verkligen både speciallärare och specialpedagoger i våra skolor? Är det någon skillnad på hur vi arbetar? Nej, tänker nog många skolledare, med tanke på hur platsannonserna är skrivna. Eller står det för att man tar vad man får i en tid av bristande tillgång?

När jag frågar mina vänner och bekanta, både lärare och andra, hur de ser på behovet av de båda yrkesgrupperna får jag spretiga svar. Och många, både skolledare och annan personal tycks inte känna till den kompetens som finns att tillgå.

En känslig fråga

Vad tänker vi själva, vi som arbetar med specialpedagogik? Det är en känslig fråga. I de sammanhang där någon inte benämner båda grupperna kan en av grupperna känna sig bortglömd. Båda grupperna markerar tydligt att deras respektive utbildning är värdefull och att man inte får slarva med beteckningarna.

För inte så länge sedan försökte en skolledare av praktiska skäl benämna en grupp för ”specialpedagoggruppen” men det föll inte i god jord. Kanske är det en rest från den period då speciallärarutbildningen togs bort helt, trots att många skolor såg ett behov av framför allt specialundervisning och ännu inte var redo att använda de specialpedagoger som utbildades. Eller från den period då ledande politiker ville ta bort specialpedagogutbildningen, trots att det gick emot intentionerna med skollagen att det är anpassning som är första insatsen.

När jag ser mig omkring bland speciallärare och specialpedagoger slås jag av att vi arbetar väldigt olika. Vad kan det bero på? Vissa specialpedagoger arbetar i huvudsak med specialundervisning och vissa speciallärare i stort sett bara med skolutveckling inom skolans elevhälsoteam. Enligt den officiella berättelsen är det ju tvärtom det borde vara.

I stället för att fortsätta käbbla om vilken titel vi har tänker jag att vi skulle behöva fokusera på innehållet.

Sanningen är nog att yrkena ligger nära varandra. Stora delar av utbildningarna är gemensamma och båda yrkeskategorierna har en bred och djup kompetens som överlappar varandra. Sedan är vi ju människor med olika talanger. I stället för att fortsätta käbbla om vilken titel vi har tänker jag att vi skulle behöva fokusera på innehållet. Både (special)undervisning och ett förebyggande, inkluderande skolutvecklingsarbete behövs i dag och kommer att behövas även framöver.

Båda yrkesbeteckningarna innehåller ordet ”special”, vilket skulle kunna tolkas som att vi arbetar med speciella barn och elever med speciella behov för att dessa ska åtgärdas och anpassas till det vanliga eller normala. I stridens hetta efterfrågar många skolledare mer av åtgärdande arbete för elever som misslyckas i skolan och därmed fler platser i särskilda undervisningsgrupper. Kanske är det ”special” som vilseleder så många? Var går gränsen mellan normal och speciell undervisning? Och var ska de speciella vara?

Var går gränsen mellan normal och speciell undervisning? Och var ska de speciella vara?

En gemensam yrkesexamen?

I sitt delbetänkande ”Utbildning, undervisning och ledning – reformvård till stöd för en bättre skola” väcker utredaren Björn Åstrand förslaget att det skulle räcka med en gemensam yrkesexamen. Jag ser det som positivt att det funderas i sådana banor, förutsatt att det finns kunskap om vad specialpedagogik innebär.

En risk är att man endast känner till - och efterfrågar - det åtgärdande arbetet. Utredaren föreslår också att specialpedagogisk yrkesexamen ska ge behörighet för att bedriva ”undervisning som avser särskilt stöd”. Det är bra eftersom säkert nästan alla speciallärare besitter kompetens för specialundervisning. Men vi måste ändå vara vaksamma, så att det inte innebär att det åtgärdande arbetet får företräde framför det förebyggande arbetet, och att övriga lärares ansvar blir oklart.

Inte sällan kommer det förebyggande arbetet i skymundan. Den samlade elevhälsan, inklusive speciallärare/specialpedagog, ska ju enligt styrdokumenten i huvudsak arbeta förebyggande och hälsofrämjande.

Den specialpedagogiska kompetensen bör i första hand fokusera på att skapa en inkluderande lärmiljö, där såväl lokaler som undervisning är tillgängliga för så många som det bara är möjligt. Med andra ord behövs ett utvecklingsarbete på skolan om hur vi bemöter alla elever med respekt och låter dem lyckas, oavsett funktionsförmågor.

Lämna revirtänkandet

Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jag tänker att vi speciallärare och specialpedagoger behöver bli tydligare med hur vi faktiskt arbetar och hur vi skulle kunna arbeta mer förebyggande. I den mån det finns ett revirtänkande mellan speciallärare och specialpedagoger, behöver vi lämna det bakom oss.

Kanske underlättas det av en gemensam yrkesexamen, gärna utan ordet ”special” för att markera att vi inte bara ska arbeta åtgärdande med ”speciella” elever som har misslyckats i en dåligt anpassad lärmiljö. För att lyfta vår kompetens behövs adekvata arbetsbeskrivningar, som alla förstår. Vad tror ni om att vi speciallärare och specialpedagoger på varje skola skriver ett förslag till arbetsbeskrivning och påbörjar en diskussion med skolledningen?

Vad tror ni om att speciallärare och specialpedagoger på varje skola skriver ett förslag till arbetsbeskrivning och påbörjar en diskussion med skolledningen?

Skribenten är specialpedagog i Håbo kommun, tidigare rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Ledamot i Lärarförbundets referensorgan Särskola och specialpedagogik. Finns på Twitter: @Roadgiver

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här