Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Bloggen för särskola och specialpedagogik

Det vackra med läraryrket är komplexiteten i uppdraget!

"Jobba i glasskiosk alltid, tänker jag. Men inser i samma tanke att jag ljuger för mig själv. Att ta den enkla vägen, den som inte utmanar och kräver någon större anspänning är nog inget för oss lärare", skriver Alicia Eriksson, speciallärare från Karlskoga i Lärarförbundets blogg.

Att vara lärare är att vara del utav något större, det vackra med läraryrket är just komplexiteten i uppdraget. ”Att vara lärare är troligen ett av de svåraste, känsligaste och samtidigt vackraste yrken som finns.” skriver Roger Fjellström, lärares yrkesetik, och jag kan bara hålla med.

Som lärare förväntas jag alltid göra kloka val i varje situation jag står i och som speciallärare har jag ofta ansvaret att alltid göra det bästa i varje unik situation. Jag är specialläraren som har fokus på att eleven och elevens lärande alltid står i centrum, som alltid eftersträvar en tillgänglig lärmiljö och som aktivt verkar för att en skola för alla skall efterlevas. Dessa 3 faktorer utmanar mig men driver mig också framåt dagligen.

Som speciallärare har jag ofta ansvaret att alltid göra det bästa i varje unik situation.

Arbetet med elever i behov är komplext och kräver att jag är påläst inom vetenskap och forskning och att jag sedan kan applicera det i min undervisning så att den enskilda eleven och dess lärmiljö fungerar på bästa sätt.

Men jag är också specialläraren som på sommaren säljer glass i den lokala glasskiosken och allt kostar jämna pengar. Enkelt, det kräver ingen ansträngning att tala om och förresten så räknar ofta kunden ut summan själva. Jag kanske ska jobba i glasskiosk, varje sommar samma tanke. Det finns ju mångfald utav smaker, och inte tala om strössel. Jag kan också gilla det korta mötet, den korta lite torftiga dialogen om vilken glassort, väder, vind och hur vackert det är vid den gamla kvarnen. Alltid samma dialog, upprepande hela dagen.

Även de enkla lösningarna på glassproblem tilltalar mig, är glassen inte ok? Då öppnar vi en ny låda, ingen åtgärd eller något ansträngande klokt val behöver göras. Ingen forskningsbaserad teori som ska appliceras.

Jobba i glasskiosk alltid, tänker jag. Men inser i samma tanke att jag ljuger för mig själv, jag ljuger för mig själv om att det alltid vore skönt att springa under ribban och ducka. Efter en tid, bakefter, efteråt lägger jag alltid upp ribban igen och jag har märkt med åren att jag lägger ribban lite högre och högre och söker nya utmaningar. Att ta den enkla vägen, den som inte utmanar och kräver någon större anspänning är nog inget för oss lärare.

-Alicia, vill du springa skoljoggen med mig?

När höstterminen sedan börjar och skolan återigen fylls på med elever känner jag glädje och yrkesstolthet i att vara just där mitt bland eleverna. När sedan en elev i 6:an frågar: - Alicia, vill du springa skoljoggen med mig? En jublande känsla så underbar sprider sig och jag inser återigen, att vara lärare är att vara del utav något större.

Om skribenten: Alicia Eriksson är specialläraren som även har förskollärar- och grundskollärarexamen. Jobbar som speciallärare på en F-6-enhet. Arbetar också som adjunkt vid Karlstads Universitet och sitter i Lärarförbundets referensorgan för Särskola och Specialpedagogik.

Twitter: @FrkenA

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här