Lärarförbundet

Begreppen inkludering och ”en skola för alla”

Tord Söderqvist, specialpedagog i Håbo kommun, skriver om hur inkluderande verksamhet och "en skola för alla" i grunden är positivt och inte ska ses som liktydigt med integrering av enskilda individer eller besparingar.

En skola för alla ligger, enligt min mening, nära inkluderingsbegreppet, men samtidigt är innebörden inte entydig. Ska det vara EN skola för alla, en SKOLA för alla, en skola för ALLA?

Som jag själv ser det hör begreppet inkludering ihop med ideologin att olikheter berikar, att mångfald i grunden är något positivt, att det är en demokratisk rättighet (och skyldighet) för alla att gå i skolan tillsammans. I en inkluderande skola planeras lokaler och verksamhet på ett sådant sätt att allt är tillgängligt för alla som ska gå där. Lokalerna är tillgängliga för alla, oavsett funktionsförmåga. Detsamma gäller undervisningen, som utgår från att alla elever är olika och har olika behov. Det ska inte komma som en överraskning att några elever kan komma att behöva lyssna på texter eller att några kan behöva bildstöd för att få en fungerande skoldag.

Min åsikt är att begreppet inkludering inte kan användas på individnivå. I samma ögonblick som vi säger att en person är inkluderad blir det tydligt att personen egentligen ses som annorlunda, någon som egentligen står utanför gemenskapen och egentligen bara är integrerad. Om vi i stället använder inkludering eller en skola för alla som en vision, arbetar vi med inriktningen att skolan ska vara tillgänglig och medge delaktighet för så många som möjligt, helst alla. Men samtidigt får vi inte vara rigida och tro att inkludering löser alla skolans eventuella problem. På individnivå kan det finnas tillfällen då exkluderande lösningar är nödvändiga eller åtminstone bäst för eleven i ett visst skede.

Eftersom visionen om en inkluderande skola för alla bör användas på organisationsnivå behöver den ute i verksamheten kompletteras med ett individperspektiv. En vision uppnås aldrig till fullo och därför behöver man alltid fråga sig vad som är bäst för den enskilde eleven eller gruppen av elever; inte för att underlätta för verksamheten eller andra elever utan för att individen ska få bästa tänkbara skolgång ur tillgänglighets- och delaktighetsperspektiv. Det kan handla om elever som på grund av dövhet behöver en levande teckenspråksmiljö eller elever på tidig utvecklingsnivå som har helt andra behov än majoriteten. Gränsen är alltid flytande, men en huvudregel är att alltid väga in elevens perspektiv i beslutet.

Eftersom begreppen inte är entydiga och att det är väldigt svårt att säga vad som är ”elevens bästa” i varje läge, gäller det att vara uppmärksam på dolda agendor, exempelvis viljan att spara pengar eller att bli av med en störande elev. Det är därför viktigt att, i de lägen inkluderingsprincipen överges, granska särlösningar och deras effekter på kort och lång sikt. Främjas elevens lärande? Får eleven en bättre skolmiljö och lärare med hög kompetens? Och hur tänker eleven själv?

Ju mer anpassad och tillgänglig skolsituationen är, desto mindre blir behovet av särlösningar. Därför måste inkludering och delaktighet i en tillgänglig lärandemiljö vara huvudprincipen. Inom ramen för en inkluderande skola finns enorma möjligheter till variation utifrån alla elevers olika behov. Ju färre särlösningar som behövs, desto mer resurser kan användas inom den ordinarie verksamheten.


Lusten i lärandet måste hela tiden ges näring - om särbegåvade elever

Alicia Eriksson, speciallärare, bloggar om hur viktig motivation är för lärandet och att särbegåvade elever behöver en lärare som kan se behoven och hjälpa till att stimulera eleven så hen når sin fulla potential.

Detta inlägg fokuserar på en liten men ack så viktig grupp av elever i skolan.

”Den är särbegåvad som kontinuerligt förvånar både kunskapsmässigt och tillämpningsmässigt genom sin osedvanliga förmåga i ett eller flera beteenden” (Persson, 2007, professor i ped. psykologi)

Strävan efter att varje elev ska ges möjlighet att nå sin fulla potential är och måste ses som en grundpelare inom skolan. Skolan har ansvar för att elever ska få det särskilda stöd de behöver. Det råder ingen tvekan om att detta gäller alla elever i skolan, både de som har olika studiehinder och de som har goda studieförutsättningar. Det har alltid varit en självklarhet att ge resurser till svaga elever i behov av särskilt stöd men särbegåvade elever har ofta lämnats därhän eller fått liten anpassning.

”Begåvade barn klarar sig alltid” är en vanlig kommentar, men tvärtom så får dessa särbegåvade elever ofta problem i skolan då de är, och förblir omotiverade eftersom undervisningen inte utmanar och stimulerar dem tillräckligt. Särbegåvade elever löper stor risk att bli uttråkade i skolan om de inte får den extra stimulans de behöver. I brist på uppmärksamhet och stimulans uppvisar de istället ofta utåtagerande beteenden eller stör undervisningen på annat sätt.

Motivation är en viktig, kanske den viktigaste faktorn för lärande.

En sak som triggar vår motivation allra mest måste väl vara den härliga känsla som uppstår när vi förstår eller upptäcker något nytt. Hjärnan får direkt positiv respons och vi vill genast lära oss mer. Hos en särbegåvad elev som är understimulerad sjunker ofta motivationen till noll ganska snabbt, redan i de tidiga skolåren. Ofta hamnar dessa elever i någon form av åtgärd inom skolan men åtgärderna fokuserar inte sällan mera på att förändra elevens beteende än att hitta nyckeln till hur motivationen kan höjas.

Lärares undervisning ska alltid leda till att elevens lärande stimuleras till fortsatt och framförallt meningsfull utveckling. Lärande är förknippat med motivation, vilket i sig oftast leder till god måluppfyllelse. Möts en särbegåvad elev redan vid skolstart av en medveten lärare med rätt förhållningssätt och kompetens kommer säkert många fler begåvningar att kunna upptäckas och stimuleras till sin fulla potential, istället för eleven blir uttråkad eller hamnar i olika åtgärder. Lusten i lärandet måste hela tiden ges näring!

Alicia Eriksson är speciallärare och ledamot i referensorganet för särskola och specialpedagogik.

Här kan du läsa mer:

http://www.skolverket.se/skolutveckling/larande/sa... ̈

Boktips: Camilla Wallström, Se mig som den jag är (2012)