Lärarförbundet
Bli medlem

Har våra skolpolitiker förtroende för Sveriges rektorer?

Inför valet kommer förslag som detaljstyr skolledare när de istället skulle behöva större frirum och en styrning som lämnar större utrymme för professionen.

Om vi ser på de förslag som läggs fram i årets valrörelse blir det spontana svaret; NEJ. Förslag på ordningskontrakt, mobiltelefonförbud och särskilda uppgifter för elevassistenter är exempel på en tydlig vilja till att detaljstyra oss skolledare. Det är bekymmersamt. För att vi ska kunna klara vårt uppdrag inom de ekonomiska ramar vår huvudman gett oss är ett stort friutrymme absolut nödvändigt.

Just friutrymmet för professionen var en av grundtankarna när det mål- och resultatstyrda styrsystemet infördes i början av 90-talet. Men ack så regelstyrningen har smugit sig på under de 25 år som gått sedan dess. Jag kan fortfarande minnas den intensiva debatt som föregicks av upprättandet av en inspektion som dessutom skulle besöka skolor. Därefter har det ena gett det andra. Om man nu har en inspektion så måste den kunna fatta skarpa beslut och då måste det finnas tydliga regler och vi fastnar i korstrycket mellan två olika styrsystem. Ett aktuellt exempel är Skolinspektionens kvalitetsgranskning av den garanterade undervisningstiden. I sammanfattningen står det ordagrant; mycket tyder på att arbetet med att elever når målen prioriteras och att undervisningstiden i sig blir mer underordnad i styrningen och uppföljningen av skolors arbete.

Skolfrågor är ju, både på gott och på ont, ett område där alla röstande medborgare har både erfarenhet och åsikter. Det är politiker från samtliga partier bara alltför medvetna om och vallöftena duggar tätt. Vi har redan fått lagstadgade krav om allt från ordningsregler till att skollunchen minsann ska vara näringsriktig. Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med ett gemensamt förhållningssätt mellan elever och personal och att skollunchen ger den näring som en växande ung människa behöver. Men kan man verkligen reglera fram ett förhållningssätt eller tvinga barn att äta om lunchen inte är god och vällagad och serveras i en trivsam miljö.

Som rektor behöver jag jobba med helheter, processer och systematik för att utveckla verksamheten. Med den ökade regelstyrningen gör detta arbete allt mer fragmentariskt och jag tvingas genomföra utvecklingsarbete inom områden som jag annars inte hade prioriterat i förhållande till de resultat vi vill uppnå. I min värld är det därför inte så konstigt att så många får kritik med det systematiska kvalitetsarbetet när de åtgärder som den egna analysen landar i helt enkelt inte hinns med för alla måsten. Det bidrar inte heller till en god arbetsmiljö när möjligheterna till påverkan på vilket utvecklingsarbete som ska bedrivas minskar för lärare och övrig personal.

De senaste åren har vi sett ännu ett styrsystem se dagens ljus. Professionsstyrningen smögs igång genom bl.a. Mattelyft och en ny rektorsutbildning. Ett enormt sug fanns både från oss rektorer och bland lärare och vi ser fler och fler satsningar och riktade statsbidrag. Jag tycker att de är väl tänkt och välkomnar professionsutveckling på alla nivåer men kan inte låta bli att undra; Mäktar vi med tre olika styrsystem samtidigt? Jag ser stora fördelar för med att gå över till en professionsstyrningsmodell med statligt utvecklingsstöd till rektorer och huvudmän och en avveckling av regelstyrningen. Enligt min mening kommer både skolutveckling och arbetet med en bättre arbetsmiljö för personalen gynnas. Men den kan inte samverka med de redan befintliga styrsystemen.

Årets valrörelse med utspel såsom mobiltelefon förbud, ordning 0ch reda-paket visar dock tyvärr tydligt att regelstyrningen inte är på väg ut.

Ökad detaljreglering minskar möjligheterna för styrning och ledning men även möjligheterna till samverkan och påverkan för medarbetare och elever samt anpassning efter verksamhetens behov. Samtidigt minskar professionens möjlighet att använda friutrymmet och därmed rycks de stora möjligheterna med stärkta professionsprogram undan redan innan de sjösatts.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Verksamhetschef och ordförande för Lärarförbundet Skolledare


I spåren av #Metoo - etik, ansvar och kollegialitet

Ann-Charlotte Gavelin Rydman bloggar med anledning av tidningsuppgifter om att skolledare begått sexuella trakasserier mot medarbetare. Ann-Charlotte diskuterar kring etik, ansvar och kollegialitet.

I spåren av #Metoo läser vi nu i tidningen om skolledare som gått över gränserna och gjort sexuella övertramp mot sina medarbetare. Det är en upprörande och samtidigt solkig läsning för mig som har många år i skolledaryrket och som tycker att det är ett av de finaste jobb man kan ha.

Den chef som använder sin makt för att skada andra ska befrias från denna makt

Jag är ändå glad för att jag och mina kollegor i Lärarförbundet Skolledare styrelse varit så tydliga i denna fråga. I en debattartikel har vi tagit ställning och sagt att ”Den skolledare som har vetskap om att sexuella trakasserier förekommer på den arbetsplats som man ansvarar för och underlåter att agera, vill vi inte ha som kollega.” Detta gäller naturligtvis även för skolledare som själva utsätter andra. Den chef som använder sin makt för att skada andra ska befrias från denna makt, med omtanke om dem som blir utsatta.

Vi har fått förtroendet att vara chefer

Jag kunde ha slutat här för jag har argumenterat mer än tillräckligt. Men då hade det blivit en kort blogg och jag tycker alltid att vi som har makt ska vara ödmjuka inför detta och mer än andra fundera över ansvar, etik och gränser för kollegialitet. Om vi ska låta #Metoo leda till något bättre behöver vi också reflektera innan vi går vidare.

Vi skolledare har fått samhällets förtroende att vara chefer i skolan. Det är en av de viktigaste institutioner som finns. Om vi förvaltar detta förtroende på ett bra sätt höjs vår status och vi vinner anseende och frihet i yrket. Om det motsatta sker ser vi dåliga ut inför allmänheten och detta kan i förlängningen leda till att statsmakterna ser sig tvungna att ingripa. I värsta fall får vi ännu fler regleringar, jurister och granskare att hantera i arbetsvardagen. Det är oftast en olycklig utveckling då vårt friutrymme inskränks. För skolledare och andra yrkeskårer räcker det tyvärr med att en eller ett par kollegor bär sig illa åt för att det ska stänka lort på alla. Därför menar jag att vårt utrymme för att vara kollegiala med skolledare som trakasserar andra, är obefintligt. De skadar inte bara dem de ger sig på, de skadar också oss andra och hela vår yrkeskår. Det är ytterligare ett skäl till varför vi inte kan blunda inför detta eller låtsas som ingenting. Det är ytterligare ett skäl till varför vi behöver tala klarspråk här.

Den etiska kompassen

Jag tillhör också dem som anser att chefer behöver ha tillgång till en rättvisande inre etisk kompass och ett samvete som de lyssnar till och har mod att följa. Det är egenskaper som gör skillnad i chefsvardagen. Det är tack vare vårt samvete och vår etiska kompass som vi ändå håller det där svåra samtalet med medarbetaren i stället för att ge efter för bekvämligheten och glömma bort alltihop. Det är också tack vare detta som vi inte faller undan för kritik utan genomför impopulära verksamhetsförändringar som vi vet innebär förbättringar på sikt. Av samma anledning står vi för våra beslut och kapitulerar inte inför frestelsen att skylla dem på andra.

På motsvarande sätt behövs etik och samvete även när vi mellanchefer agerar uppåt i organisationerna. Det behövs när vi returnerar delegation på arbetsmiljöuppgifter som vi inte kan ta ansvar för, trots att vi då blir impopulära på huvudmannens kontor. Vi blir ännu mer impopulära om vi på etiska grunder fattar ett medvetet beslut att dra över budgeten för att vi inte ser något annat sätt att klara uppgiften på. Och allra, allra ytterst kanske vi måste bestämma oss för att lämna tillbaka skolans nycklar för att vi inte har samvete till att ansvara för en verksamhet som inte har tillräckliga förutsättningar.

En bra chef har alltså tillgång till en rättvisande etisk kompass som hen har mod nog att följa. En chef som ägnar sig åt sexuella trakasserier saknar uppenbarligen detta och är därför av flera anledningar olämplig. Jag förstår att det kan uppfattas som ett hårt budskap att vilja utesluta kollegor ur yrkesgemenskapen, men i detta fall står jag för vartenda ord. Och låter vi det som nu kommer fram bli inledningen på en kommande diskussion om etik, ansvar och kollegialitet i skolledaryrket har jag också goda förhoppningar om att #Metoo kommer att leda till något bättre.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Verksamhetschef och nationell ordförande för Lärarförbundet Skolledare